Som ni säkert har märkt blev det inga inlägg under landslagsfönstret. 80 timmars arbete på nio dagar gjorde att det varken fanns ork eller utrymme för bloggande.

Men under de där 80 arbetstimmarna skrev jag om ett par stora damfotbollsnyheter som det finns anledning att ta upp även här. En tråkig, och en rolig.

Men allra först tänkte jag att vi skulle gå igenom de tävlingsmatcher som spelades under det där landslagsfönstret. Den allra viktigaste spelades förra fredagen mellan Finland och Portugal.

Där gjorde Linda Sällström som finländska spelare gör numera – hon avgjorde viktiga EM-kvalmatcher på övertid. Ni minns kanske hur Amanda Rantanen stack fram näsan mot Skottland för ett par månader sedan? Den här gången var matchklockan bara någon sekund från 90+3 när Sällström snyggt lobbsköt in matchens enda mål. Tv-kommentatorns glädje hjälper till att lyfta målet.

Det var inte bara ett mål som avgjorde matchen – det tog Finland till EM-slutspel. Förbundskapten Anna Signeul och en hel hög damallsvenska spelare hade således dubbel anledning att fira när slutsignalen ljöd.

Finland har haft cirka tio tunga år. Landslagets höjdpunkt var EM 2005 där man gick till EM-semifinal. Fyra år senare vid hemma-EM blev det kvartsfinal. Finländskorna kvalade in även till slutspelet i Sverige 2013. Där kryssade de mot Italien och Danmark, men föll med 5–0 mot Sverige på Gamla Ullevi. 

Men sedan dess har det varit mörker. I tre raka kval har man slutat trea i sin grupp. Lag som Österrike och Portugal har kört förbi. I kvalet till EM 2017 kom man bara trea bakom Spanien och just Portugal i gruppen. Nu fick Finland alltså revansch på portugisiskorna.

Utöver Finland har även Spanien, Österrike och Italien säkrat sina EM-platser den senaste veckan. Sedan tidigare var Belgien, Danmark, England, Frankrike, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland EM-klara.

De tre sista platserna kommer att fördelas i playoffspelet under perioden 7–13 april. Dit har Nordirland, Portugal, Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Ukraina tagit sig. Vilka som möter vilka lottas på fredag, den 5 mars.

Så till den första av där nyheterna jag nämnde tidigare – den tråkiga. Det handlar om att Öxabäckspionjären Ebba Andersson har gått bort.

Ebba Andersson var lagkapten i Sveriges allra första landskamp, mot Finland i Mariehamn 1973. Samma år blev hon också första lagkapten att höja SM-bucklan.

Det var som bekant i lilla Öxabäck, en vägkorsning i skogarna mellan Borås och Varberg, som den moderna svenska damfotbollen sparkades igång. Ebba Andersson var inte en av initiativtagarna, men hon var med från första träningen och blev snabbt symbolen för Öxabäcks IF.

Det hade säkert att göra med hennes ålder – och med att media tyckte att det var roligt att hon var bondmora. Ebba hade fyllt 35 när damfotbollen blev en officiell sport till säsongen 1971. Och hon var 37 år och åtta månader när hon debuterade i landslaget. Hon har själv sagt i Borås Tidning:

”Jag var ju egentligen för gammal att spela i landslaget. Så någon mer match där blev det inte.”

Bara en landskamp alltså. Däremot blev det fler SM-guld än det där första officiella. Hon hade vunnit ett inofficiellt 1972, och 1975 var det dags igen.

SM-finalen Jakobsberg–Öxabäck det året är unik. Det är nämligen en av väldigt få gånger som kampen om SM-guldet har avgjorts efter straffläggning. Utan att ha dubbelkollat tror jag att det var första gången en SM-final avgjordes på straffar, herrfotboll inräknat. Ebba Andersson spelade en av huvudrollerna. Den andra spelade hennes dotter Mary Andersson.

Mary hade varit med och blivit svensk mästarinna redan som 13-åring 1973. 1975 vann hon sitt andra guld. Hon gjorde det med mammas hjälp. 15-åringen var nämligen en av de som missade från straffpunkten.

När jag ringde upp Mary förra helgen berättade hon om sina tårar i den där SM-finalen:

”Först grät man för att man hade missat sin straff, sedan av glädje för att mamma avgjorde.”

Mary sa också att Ebba gärna berättade den här historien om hur hon räddade sin dotter.

Här kan ni se straffläggningen som avslutades med den enda straff som Ebba Andersson någonsin slog. En guldstraff:

Ebba Andersson älskade fotbollen – och sitt Öxabäck. Hon spelade kvar i laget till och med 1977, men var fortfarande aktiv på lägre nivå vid 50 års ålder. Och hon missade knappt en Öxabäcksmatch under de 33 år som laget var igång.

Efter karriären på planen hjälpte hon till vid sidan, först som lagledare och sedan genom att baka och stå i kiosken. Och ända in i det sista tog Ebba alla chanser att se idolen Zlatan Ibrahimovic spela.

Hösten 2017 skrev jag att jag hoppades att Svenska Fotbollförbundet skulle ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning av kvinnorna som satte bollen i rullning.

Förbundet har inte tagit chansen. Och nu är det för sent att fira Ebba Andersson. Hon dog ju nämligen förra fredagen i en ålder av 85 år.

På den där Fotbollsgalan 2017 firade förbundet istället Pia Sundhage. Just Sundhage är ett föredöme när det gäller tillgänglighet. När jag höll på att skriva min minnesartikel om Ebba Andersson skickade jag i väg ett mejl till Sundhage för att kolla om hon ville dela med sig av något minne.

Jag skickade mejlet mindre än 24 timmar innan Brasilien skulle möta USA i She Believes cup. Trots det fick jag svar inom en timma. Sundhage skrev:

”Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var Pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.

Senast jag träffade Ebba var i Kinna när jag höll en föreläsning om ledarskap. Ebba ledde oss in i damfotbollens värld.”

USA vann för övrigt den där matchen med 2–0. Amerikanskorna vann turneringen på full poäng. Brasilien kom tvåa på sex poäng efter att ha besegrat Kanada med 2–0 i matchen om andraplatsen.

Argentina var fjärde laget i turneringen. De slutade sist utan poäng. Jag kikade lite på matchen Brasilien–Argentina, och hörde då hur de amerikanska kommentatorerna berättade om att Argentinas 18-åriga mittfältare Dalila Ippólito inte hade en aning om att man kunde bli proffs som tjej när hon togs ut till VM 2019.

Ippólito skall under VM ha blivit väldigt överraskad över hur stort intresse det var för damfotbollen i Europa. Och för henne. För nu är hon lagkamrat med Linda Sembrant och Lina Hurtig i Juventus.

Historien om Ippólito säger väl en del om damfotbollens status i Sydamerika.

I Kina har damfotbollen betydligt högre status. Men dagens tunga, internationella damfotbollsnyhet är att det kinesiska mästarlaget Jiangsu Suning LFC omgående avslutar all verksamhet.

Jag har inga detaljer kring det här. Men jag har förstått att ägarföretaget Suning Holdings Group lider av svåra ekonomiska problem. Företaget äger även 68,55 procent av italienska FC Inter, en andel man har försökt att sälja under början av året.

Nu verkar ekonomin vara så dålig att såväl herr-, dam- som ungdomslag läggs ner med omedelbar verkan. Jag har inte tillgång till någon aktuell laguppställning för Jiangsu Suning LFC. Men i höstas spelade bland annat Tabitha Chawinga och kinesiska landslagsmålvakten Peng Shimeng i laget.

Det var en tråkig, internationell nyhet. Men jag avslutar inlägget med något positivt – den positiva nyhet som jag skrev i BT om i förra veckan.

Det handlar om att Boråsföretaget Pulsen har gått in och sponsrat elitettan som så kallad presenting partner. Det bör innebära att även klubbarna i näst högsta divisionen kan få lite pengar i bidrag från EFD framöver.

Vd för Pulsenkoncernen är Jonus Bartholdson. Honom har jag koll på sedan länge. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet. Jag har förlorat stort mot honom i tennis, och både vunnit och förlorat i fotboll. Bartholdson har fyra fotbollsspelande döttrar och känslan efter att ha suttit ner och pratat med honom är att han brinner för att hjälpa svensk damfotboll att utvecklas. Han säger:

Bartholdson säger också att han tänker använda sina nätverk för att se vad vilken samling han kan få för att utveckla damfotbollen. Det låter väl ändå lite lovande?