Det är nytt år, och i dagarna drar en stor del av våra svenska elitklubbar igång sin försäsongsträning på allvar. Det är således läge att kolla lite på hur de damallsvenska klubbarna har klarat silly season så här långt.
Dessutom har det svenska övergångsfönstret öppnat, det håller för övrigt öppet till och med den 31 mars. Som ni säkert vet finns alla damallsvenska klubbyten på bloggens silly seasonsida. Där kan ni också följa alla de 14 klubbarnas truppbyggen.
Rent allmänt noteras att utarmningen av vår högsta serie fortsätter. Det är återigen fler landslagsspelare som lämnar än som tillkommer. När Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme presenterades av Brighton & Hove Albion FC på nyårsdagen gissade jag på att vi skulle få ytterligare 10–15 svenska utlandsproffs under vinterfönstret.
Innan dess hade Hanna Lundkvist (Atletico Madrid) och Anna Welin (Brøndby) lämnat damallsvenskan för utländska klubbar.
Vi får se om jag får rätt i min gissning. Hittills är det två som lämnat sedan nyårsdagen – Moa Öhman (DUX Logroño) och Michelle De Jongh (Madrid CFF). Och det finns mediauppgifter om att Ronja Aronsson och Beata Kollmats är klara för italienska klubbar. Även Stina Blackstenius och Ebba Hed omges av utlandsrykten.
Tittar man på silly seasonsidan noteras att det finns ytterligare ett antal svenska elitspelare som är utan kontraktslösa. Jag tänker på spelare som Mimmi Larsson, Sara Lilja Vidlund, Jonna Ståhl, Malin Diaz, Fanny Lång, Amanda Edgren, Mimmi Asperot, Maja Träff Williams och Angelina Thoresson. Några av dem blir säkert kvar i sina klubbar, några flyttar inom landet och andra kan säkert hamna utomlands.
Medan svenska toppspelare sticker utomlands väljer våra elitklubbar allt oftare att kolla utomlands efter förstärkningar. De damallsvenska klubbarna har tittat i lite olika riktningar. Man skulle kunna prata om tyska Rosengård, danska Häcken, japanska Linköping, finländska Umeå, finländska AIK och amerikanska Kalmar. Noterbart att isländska Kristianstad i år bara har en isländsk spelare, men två kanadensiska och två amerikanska.
Även om det är ganska många utländska värvningar är det så här långt ganska få internationella toppnamn som kommit till damallsvenskan hittills i vinter. Min ranking av de bästa värvningarna så här långt ser ut så här:
- Rosa Kafaji till Häcken
- Rebecca Knaak till Rosengård
- Gabrielle Carle till Kristianstad
- Linda Sällström till Vittsjö
- Saori Takarada till Linköping
- Évelyne Viens till Kristianstad
Vi får se om det dyker upp några fler toppspelare de kommande veckorna. Här är min syn på läget i vinterns silly season, lag för lag. Lagen är sorterade efter förra årets placering:
Rosengård: Det svenska mästarlaget tappade flera namnkunniga spelare i sommarfönstret. På hösten gjorde man färre mål än under våren, men jag kopplar det mest till att deras offensiva speluppläggare Jelena Cankovic hade en del skadeproblem under hösten.
Mer allvarligt för FCR var att man tappade rejält i defensiv stabilitet under hösten. De släppte bara in två mål på de 14 första omgångarna. På de åtta sista släppte man in åtta mål. Har har Rosengård agerat genom att stadga upp defensiven med en toppspelare i Rebecca Knaak. Dessutom bör Jessica Wik snart vara tillbaka.
På sillysidan är det flera starka Rosengårdsspelare som står som ”oklar kontraktssituation”. Jag tror att flera av dem har löpande kontrakt, och snart kan skrivas in i truppen. Rosengård är laget att slå. Jag ser Malmöklubben som solklar guldfavorit även i år.
Häcken: Jag tycker alltså att köpet av Rosa Kafaji är den bästa damallsvenska värvningen i vinter. Häcken har förklarat att man inte längre kommer att kunna ersätta utflyttade landslagsspelare med nya landslagsspelare, utan att man i stället skall satsa på spelare på väg in i landslag.
Där passar Kafaji in perfekt. För Häckens skull måste hon även passa klockrent i lagets anfallsspel. För faktum är ju att Häcken slutade att göra mål när Filippa Angeldahl stack till Manchester City.
Man gjorde 41 mål på 14 allsvenska omgångar med Angeldahl i laget – snitt på 2,93. Utan Angeldahl sjönk målsnittet till 1,5. Lagets uddlöshet visade sig även i Champions League, där man bara gjorde ett spelmål på sex gruppspelsmatcher.
Hur man skall lösa målskyttet är Häckens ena stora gåta. Risken är ju uppenbar att Stina Blackstenius lämnar, antingen nu i vinter eller till sommaren. Och man kan inte ställa jätteförväntningar på Pauline Hammarlund, som kämpar för att komma tillbaka från en korsbandsskada.
Häckens andra gåta blir försvarsspelet. Backlinjen kändes svag i Champions League, frågan är om Josefine Rybrink räcker för att skapa stabilitet igen. Just nu känns det som att Häcken ligger en bra bit bakom Rosengård.
Kristianstad: Det har hänt ganska mycket i KDFF:s trupp, något som gör laget svårbedömt. Man tappar bärande spelare som Sif Atladottir, Josefine Rybrink, Eveliina Summanen och Sveindis Jane Jonsdotter. Men man har också flera väldigt intressanta nytillskott.
Gabrielle Carle och Évelyne Viens är nämnda. Men man har också fått in Sheila van den Bulk, Emmi Alanen och Tabby Tindell – spelare som har potential att göra årets KDFF bättre än fjolårets.
Det hindrar inte att tränare Elisabet Gunnarsdottir står inför en rejäl utmaning. För om nyförvärven inte faller bra ut kan de två senaste årens tabelltrea tappa rätt mycket i kvalitet.
Eskilstuna: En fin höstspurt tog upp laget på medaljplats. Ny bygger man vidare på det lag som kändes spännande under hösten. Känslan är att man ännu så länge ligger på plus under den här vintern. Anfallet med Mia Jalkerud och Felicia Rogic, och med Paulina Nyström som backup, är ett av damallsvenskans allra vassaste.
Vittsjö: Här har det hänt mycket under silly season. Man har en tunn trupp, med starka kort i defensiven och en väldigt intressant forwardsduo i Clara Markstedt och nya Linda Sällström.
Frågetecknet finns för mittfältet. Där har man tappat tunga pjäser som Tove Almqvist, Ebba Wieder, Briana Campos, Michelle de Jongh och Ebba Hed – även om Hed ofta var vänsterback i fjol.
Man har ersatt med Jutta Rantala och Sarah Stratigakis. I nuläget har Vittsjö en jättestark startelva, men bakom den är det tunt. Man behöver alltså bredda manskapet fram mot seriestart.
Linköping: Poängmässigt gjorde LFC i fjol sin sämsta säsong sedan 2004. Efter att Frida Maanum stack hade man det jobbigt i offensiven, den mer eller mindre stod och föll med Uchenna Kanu. Hon har nu lämnat, vilket skapar ett stort frågetecken kring hur LFC skall göra sina mål 2022.
Värvningen av Saori Takarada är spännande. Men jag saknar alltså offensiv tyngd i laget. Eller, faktum är att stora delar av LFC:s trupp känns som lättviktare. Men bland dem har man många bollskickliga spelare. Så laget känns väldigt svårbedömt i det här skedet.
Hammarby: Har legat ganska lågt under silly season. Tappen är inte speciellt tunga. Bland de nya finns Adelina Engman, en spelare som är snabb och skapar en massa – men som är svag på att förvalta sina chanser. Hon har bara gjort 16 ligamål sedan hon lämnade den finländska ligan efter säsongen 2014.
Med publik på matcherna kommer Bajen att göra många toppinsatser. Och visst har man unga stjärnskott i Matilda Vinberg och Ellen Wangerheim som kommer att vara ännu bättre i år.
Jag har lite svårt att bedöma den andra prestigevärvningen, Vilde Hasund. Känslan är ändå att Hasund måste vara väldigt bra om laget på allvar skall kunna vara med om en plats bland topp tre. Det troliga är att Bajen med den här truppen precis som i fjol slutar någonstans i mitten.
Kif Örebro: Precis som i fjol har Kif tappat ganska många spelare under vintern. Den här gången är det dock inte så många stöttepelare, utan mest kompletteringsspelare. De tunga tappen är framför allt Sanna Kullberg och Sara Lilja-Vidlund.
Känslan är ändå att Kif värvat förståndigt från lägre divisioner, och att man bör få ihop ett lag som är minst lika bra som i fjol. Inte minst bör man ju tänka på att laget nu haft ett helt år att lära in Rickard Johansson:s passningsorienterade spelstil. Kif bör kunna slippa bottenstrid i år.
Djurgården: Ännu så länge är truppen rätt tunn. Men man har spännande nyförvärv i kvartetten Tove Almqvist, Sanna Kullberg, Stinalisa Johansson och Ebba Wieder. Kullberg bör väga upp tappet av stabila Sheila van den Bulk. De övriga tre skulle kunna spetsa till offensiven. Men känslan är ändå att Djurgården är ett lag för undre halvan även 2022.
AIK: Ligger klart på minus under silly season. Förlusten av Rosa Kafaji är blytung. För mig var det ofattbart att inte 18-åringen prisades som årets genombrott i damallsvenskan i fjol. Visst var hon lite ojämn, men tillsammans med Honoka Hayashi bar Kafaji AIK:s anfallsspel. Nu är risken att den duktiga japanskan kommer att sakna sin lekkompis i år.
Annars är ju AIK under finländsk påverkan. I skrivande stund har man tre finländska spelare och två finländska tränare. En av finländarna är viktiga målvakten Milla-Maj Majasaari. Hon och de båda stabila mittbackarna Hannah Davison och Jennie Nordin bör räcka för att skapa en stabilitet som håller laget kvar. Men det mesta talar för att AIK är ett lag för den undre tabellhalvan även 2022.
Piteå: Sedan SM-guldet 2018 har Piteå tappat i kvalitet för varje år. I fjol klarade man kontraktet med bara fem poängs marginal. Årets trupp känns ännu så länge inte bättre än fjolårets. Bland nyförvärven måste skadeförföljda Alexandra Benediktsson klassas som en chansning. Hon har bara spelat två minuter på två säsonger.
Man gjorde bara 19 mål i fjol. Men ännu har man inte presenterat något etablerat offensivt nyförvärv. Hoppet lär stå till att duon Fanny Andersson och Anam Imo ökar sin produktion. Känslan nu är att det blir nedflyttningsstrid för Piteå i år.
Umeå: Fjolårets segerlag i elitettan har värvat förståndigt. Laget tappade ju ganska många nyckelspelare när man åkte ut hösten 2020. Det blev en nystart i näst högsta serien, och nu bygger man vidare på fjolårets segerlag.
Finländska tränaren Samuel Fagerholm har bland annat värvat in tre landsmän. Han har även fått in nyzeeländska landslagsmålvakten Erin Nayler. Det är en målvakt som kom fram tidigt och som jag trodde skulle bli en riktig världsspelare. Hon har dock stannat lite i utvecklingen, men blir ändå spännande att följa i damallsvenskan.
Spännande blir det även att följa fjolårets offensiva succéduo Henna-Riika Honkanen och Lisa Björk, samt mittbacken Lisa Dahlkvist. Känslan är att UIK skall ha bra chans att fixa kontraktet.
IFK Kalmar: Efter avancemanget till damallsvenskan har Kalmar gjort en anmärkningsvärd förändring av sin trupp. Förra gången smålänningarna gick upp satsade man hemvävt på de som spelat upp laget. Då blev det bara tre poäng.
Nu har man valt en rakt motsatt väg. Av de 15 spelare man har kontrakterat är bara fem kvar från 2021, och nio är utländska – huvudsakligen satsar man amerikanskt. Jag har kallat truppen för en främlingslegion – något lokaltidningen Barometern plockade upp i en intervju med sportchef Tommy Nyberg.
Nyberg har för övrigt förklarat den utländska satsningen så här:
”I diskussionerna vi har haft med svenska spelare så har det varit så dyrt att det är likvärdigt eller billigare att ta in kvalitet utifrån.”
Jag förstår att Kalmar har valt att titta utomlands. Men det är samtidigt en risk att göra för stora förändringar. Och med ny tränare och en ny trupp är det oförklarligt att man släpper kulturbäraren Maja Träff Williams med nio säsonger i klubben.
Hade jag varit Nyberg skulle jag tänkt om och gjort ett riktigt seriöst försök att knyta upp Träff Williams för en tionde säsong.
Med tanke på allt nytt är det helt omöjligt att veta om Kalmar är fågel, fisk eller mittemellan. Det kanske ljusnar under försäsongen. Men säkert är det inte, för det kan ta tid att bygga nytt.
BP: Jämfört med Kalmar har BP valt en rakt motsatt väg i sitt lagbygge. Rutinerade mittbacken Shannon Woeller är enda utländska nyförvärvet. I övrigt har man värvat svenskt från lägre divisioner, eller från damallsvenska bänkar.
Laget kommer att slå ur rejält underläge. I damallsvenskan brukar det inte räcka med att ha många talanger i ungdomslagen. Känslan är att BP kommer att få det otroligt svårt att klara kontraktet – om man inte värvar in ett par etablerade toppspelare till.