Kvinnodagen special – Hyllning av damfotbollens pionjärer

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och i år är det 50 år sedan damfotbollen första gången spelades som officiell sport i Sverige. Beslutet togs i och för sig sent 1970, men det gällde från 1971.

Damfotbollen är alltså en ung sport. Och när Ebba Andersson gick bort för 2,5 veckor sedan var hon i princip den första damfotbollsspelaren att dö av ålder.

Kopplingen Öxabäck, 50 år som officiell sport och internationella kvinnodagen fick mig att tänka på ett reportage jag skrev åt BT för snart tre år sedan.

Det handlade om hur bollen kom i rullning, hur några entusiaster i Öxabäck blev tungan på vågen. Jag har ju tidigare skrivit uppmaningar till förbundet att ta chansen att uppvakta pionjärerna innan det är för sent. Alltså ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra hjältinnorna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Just Kerstin och Kerstin är nämligen huvudpersoner i historien om hur modern svensk damfotboll föddes. Reportaget publicerades i BT på dagen 50 år efter premiären, söndagen den 12 maj 1968. Rubriken löd: ”Svensk damfotboll fyller 50 år – tacka Kerstin från Kinna för det.” Här är det, trevlig läsning:

På lördag är det exakt 50 år sedan det var avspark för den moderna damfotbollen i Sverige. Kerstin Larsson från Kinna gjorde det möjligt.

Kerstin Larsson tittar med osäker blick ut över det vildvuxna gräset. Visst står det två mål här, men det ligger också en krossad toalettstol utanför omklädningsbyggnaden och ett gäng får betar bakom ena kortsidan.

– Det kan nog ha varit här, säger hon försiktigt.

Larsson går upp för trappan, gläntar på ena dörren och kikar in i det omklädningsrum som är märkt med ”Bortalag”. Där står det två stolar på golvet. Hon vågar inte gå längre, innerväggarna har fallit så att isoleringen hänger in, och på ett ställe har innertaket rasat.

Hon vänder, och när hon går ner för de fyra trappstegen ser hon att plankorna i trappan inte håller bästa kvalitet.

– Hoppas man inte bryter benen här…

Osäkerheten hänger i en stund. Men bland annat efter ett kontrollsamtal till Kerstin Johnson står det klart – det var på den här igenvuxna gräsplanen utanför Hyssna som den moderna damfotbollen i Sverige startade för på dagen 50 år sedan.

Och det var på många sätt just 77-åriga Kerstin Larssons förtjänst.

Vid mitten av 1960-talet börjar Öxabäckstjejerna Kerstin Andersson (nu Johnson), Maj-Britt Håkansson (Oscarsson) och Anna-Greta Skoglund (Olsson) åka in till Rotundan i Borås varje lördag för att dansa.

På vägen plockar de upp Anna-Gretas arbetskompis på Ludvig Svenssons, Kerstin Larsson, som bor i Kinna. Under bilresorna hinner de fyra unga kvinnorna avverka många samtalsämnen, ett återkommande är att starta ett riktigt fotbollslag.

– Jag sa: ”Ska vi inte ringa runt och kolla om det går?” berättar Kerstin Larsson.

– Vi började prata om det redan 1965, men det blev inget då, säger Kerstin Johnson.

Våren efter blir det däremot verklighet. De ringer runt till bekanta. Inte minst Johnson har ett brett kontaktnät.

– Det var nog mest vi tre från Öxabäck som ringde ihop laget, säger hon.

Damerna börjar träna på våren 1966, och på hösten spelar man fem matcher, varav tre mot damlag. Men Larsson, Johnson och de andra är inte nöjda. På hösten kontaktar Larsson journalisten Arne ”På V-D” Johansson, som hugger på betet och skriver den första artikeln om det nybildade laget.

I artikeln i tidningen Västgöta-Demokraten förklarar Kerstin Larsson att det inte räcker med träningar och uppvisningsmatcher – hon vill ha igång seriespel redan till sommaren.

– Går det inte på annat sätt kommer vi att åka ut och missionera för att på så vis få igång damlag i den utsträckning som behövs för att det skall bli en serie, säger hon.

Kerstin Larsson är lite av en katt bland hermelinerna i Öxabäcks nybildade damlag. Hon kommer inte från samhället, utan är uppvuxen i Anabäckshult i Älekulla.

Eftersom hennes mamma dog redan när Kerstin var nio månader gammal, har hon blivit uppfostrad av sin farmor, farfar och sina fastrar. Fotboll är en stor del av hennes uppväxt. Hon spelar på skolan med pojkarna under rasterna, och ensam där hemma.

– Ladugårdsväggen hemma var min motståndare. Fönstren åkte ut gång på gång ända tills farfar sa att: ”Nu sätter jag inte i några nya.”

Det finns även ett gäng kvinnor som med Älekulla IF:s goda minne träffas på Äbyvallen varje onsdag och spelar fotboll. Som tio–tolvåring får hon för första gången följa med faster Gertrud, som är målvakt, på en sådan träning.

– Det var en upplevelse för mig. Det var där det började. Vi var jättemånga som var där och spelade på onsdagarna, det fanns inget annat än fotboll i huvudet på mig, säger Kerstin.

Älekullagänget spelar även en del matcher, både mot damer och mot gubbalag. Bland annat har man på tidigt 1960-tal mött textilföretaget Gefa från Öxabäck. Kerstin kommer inte ihåg årtalet, men minns resultaten.

– Vi vann med 7–0 och 4–1. Och jag stod i mål, berättar hon.

I Gefas lag ingick bland andra Kerstin Johnson. Hon började jobba på företaget 1963 och tror att matcherna kan ha spelats just det året.

Öxabäcks damlag är alltså långt ifrån det första damlaget ens i Marks kommun. Kvinnor och tjejer har spelat fotboll i olika sammanhang under mycket lång tid.

Professor Jonny Hjelm vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet skriver i artikeln ”Fotbollsamazonerna från Öxabäck” att Brynäs IF var först i Sverige 1917. Och att den första damfotbollsserien bestod av fyra lag, och spelades i Umeå 1951/52.

När BT ringer upp professor Hjelm förklarar han att det pågick lokala dam- och flickfotbollsaktiviteter på många håll i Sverige där i slutet av 1960-talet, men att Öxabäck stack ut.

– Det var ju det att de fick till en serie, säger Hjelm. Det är mer komplicerat än man kan tro. Det krävs bland annat minst 100 deltagare, ett regelverk och domare.

Sedan lägger han till:

– Och så var det ju den rollen som Västergötlands Fotbollförbund och Karl-Axel Rosander spelade.

 

Kerstin Larsson är frustrerad. Trots hårt arbete blir det ingen serie sommaren 1967. Till BT säger hon i april samma år:

– Vi har i vinter försökt få en serie till stånd, men våra ansträngningar har hittills varit förgäves. Ingen har nappat på våra utslängda krokar. Vi har ringt till damerna i grannkommunerna, vi har annonserat. Inget verkar hjälpa.

– Vi vill utmana alla damer som vill ställa upp mot oss. Finns det inga damer i Borås som vågar?

Öxabäck spelar 24 uppvisningsmatcher under 1967, varav 16 mot damlag som bildats för att spela en match.

Ambitionen att starta seriespel är hela tiden stark, och Kerstin Larsson försöker få de olika motståndarna att haka på. Hennes lagkamrater imponeras av hennes tuffhet och uthållighet.

– Jag ringde varenda kväll, ofta långt in på nätterna. Det gällde ju att hitta rätt personer, berättar hon, och tillägger:

– Men det var inte bara jag som ringde, de andra var också med och drog i det här.

Öxabäckstjejernas kamp ger eko även utanför Sjuhäradsbygden. På hösten skriver Aftonbladet om serieplanerna. I artikeln säger Västergötlands Fotbollförbunds ordförande Karl-Axel Rosander:

– Det är mycket möjligt att serien till och med kan bli högst officiell och helt gå i förbundets regi. Man kan lika väl tänka sig damfotboll som damhandboll.

Det visar sig dock att ordförande Rosander inte har stöd från sin styrelse att officiellt tillåta damfotboll inom Västergötland. Men han tar ett eget initiativ.

– Rosander sa till mig: ”Du måste få ihop sex lag. Om du får ihop det skall jag hjälpa dig,” berättar Kerstin Larsson.

Under senhösten börjar flera av Larssons lagkompisar att misströsta. De tror att hon kommer att misslyckas.

Det här är långt innan folk har mobiltelefoner eller telefonsvarare. Det kan alltså ta rätt lång tid att få tag på rätt personer. Men en efter en faller bitarna på plats. Hyssna IF ställer upp, Kungsäters IF också – och Skeppsjö BK.

– I Hyssna fick jag hjälp att hitta rätt person via en arbetskamrat. I Kungsäter hade jag en skolkamrat som kunde leda mig rätt. Och i Skeppsjö kände Kerstin Johnson några, berättar Larsson.

När även Veddige BK kommer upp på listan är det Larssons dansresor som återigen ger utdelning.

– En jag dansade med kom därifrån. Han sa: ”Vi har några tjejer som nog är intresserade.”

Slutligen kämpar hon även in IFK Örby. Fast där krävs det lite övertalning.

– Deras ledare Paul Johansson var inte pigg på att vi skulle ha riktiga fotbollsskor när vi spelade, berättar Larsson.

Därmed har man sex lag, och en serie.

– De trodde nog inte på förbundet att vi skulle klara det, säger Kerstin Larsson.

Ordförande Rosander håller sitt löfte. I professor Jonny Hjelms artikel går det att läsa att: ”Tidigt på våren 1968 ringde Kerstin praktiskt taget varje dag till Karl-Axel Rosander och Carl-Erik Elfsson på Västgötakansliet i Skövde.”

– Jajamensan, jag ringde dem varje dag. Utan Rosander hade jag aldrig klarat ut det, säger Larsson.

Hon får själv sköta själva administrationen av serien, men hon får hjälp av Rosander, bland annat med tävlingsbestämmelser. Och Evald Sjöblom i Marks Fotbolldomareklubb tar ansvar för tillsättningen av domare.

 

Söndagen den 12 maj 1968 är det dags – seriepremiär på tre olika arenor. Kerstin Larsson och de andra Öxabäckstjejerna har gjort allt de kan för att det skall bli succé.

Omgången innehåller Kungsäter–Skeppsjö, Örby–Veddige och så Hyssna–Öxabäck. Fokus riktas förstås mot den sista matchen, dit Öxabäckstjejerna har bjudit in lokal media.

Alla vill vara med och berätta om starten av den serie som redan innan avspark har kommit att kallas damallsvenskan. Till och med TV-sporten är på plats i Hyssna.

– Det var lite overkligt, säger Kerstin Johnson.

– Det var kanske Stig Hagberg (journalist på Expressen) som hade ringt runt. För jag kan inte tänka mig att vi hade ringt till SVT, säger Kerstin Larsson.

Journalisterna har sällskap av flera hundra åskådare runt den nya planen, uppgifterna kring publiksiffran varierar mellan 500 och 1600.

– Jag minns den där matchen som om det var i går. Eller kanske inte i går, men jag har klara minnen av den. Och så lite som 500 var det inte, snarare upp emot 1000. Många var det i alla fall, säger Johnson.

– Jag har nog för mig att det kan ha varit 1000, säger Kerstin Larsson.

Allt har gått bra – utom en sak. Larsson har fått en smäll över benet på träning, och kan inte spela.

– Det var inte mycket att göra åt, säger hon.

Inför avspark står därför Öxabäcks lagkapten och tillika seriens initiativtagare istället vid sidan.

– Det var nervöst och pirrigt.

När domare Evald Sjöblom leder ut lagen på gräset sätts känslorna i svall.

– Det var väldigt rörande när lagen sprang ut på planen, klart jag kände att det var historiskt. Det var ofattbart att vi hade lyckats. Och det var ännu skönare när målen började komma, vi ville ju så gärna vinna, säger Larsson.

Segern behöver hon inte vara orolig för – Öxabäck vinner med 13–0. Kerstin Johnson gör fyra mål, medan Lena Smith och nyförvärven Berit Lundgren och Ann-Kristin Lindkvist sätter tre vardera.

Just Lindkvist drog till sig de sportsliga blickarna. I BT kallades hon dagen efter för ”Praktflickan på planen.” Enligt Kerstin Larsson var det ingen slump:

– Anki är den bästa spelaren Öxabäck överhuvud taget hade. Henne levde laget på i många år.

1968 finns det bara en tv-kanal i Sverige, en kanal som nästan hela befolkningen tittar på. När TV-sporten på söndagskvällen visar ett två minuter långt inslag från premiären i Hyssna ger det ett enormt genomslag.

– Det var nog ganska avgörande att TV-sporten var där. Det blev många som uppmärksammade serien. Och sedan pushade Expressen ganska hårt, säger professor Jonny Hjelm.

Den tidigare BT-journalisten Stig Hagberg från Sparsör har en viktig roll. Han är riksredaktör på Expressen, med placering i Borås. Men han är inte ensam att vurma för Öxabäck på tidningen. Efter att ha sett tv-inslaget startas nämligen en Öxabäck Fan Club på Expressens nattredaktion.

Dagen efter premiäromgången ringer Hagberg upp sekreteraren i SvFF:s seriekommitté Åke Erixon och kollar om inte damerna även kan få teckna spelarlicenser. Erixons svar väcker känslor:

– Vi har ingen damfotboll och därför kan det inte bli tal om licens. På sin höjd kan de teckna en frivillig lagförsäkring.

 

”Guld till Öxabäck i första damallsvenskan”. Det är rubriken i Västgöta-Demokraten efter slutomgången, som spelades söndagen den 1 september.

Laget vinner alla sina matcher i serien med totala målskillnaden 67–2. Det blir dessutom tredubbelt Öxabäck i skytteligan. Kerstin Johnson vinner på 20 mål, två före Anki Lindkvist och fem före Berit Lundgren.

Av lokaltidningarna är V-D den som har klart tätast bevakning av serien. BT-sporten går inte igång på damfotboll, utan låter kommunreportern i Svansjö kommun, Gunilla Bejbro, sköta huvuddelen av rapporteringen. Bland annat är det Bejbro som är på plats i Hyssna på premiären.

Under resten av serien har både BT och V-D den damallsvenska tabellen i måndagstidningarna. Däremot har BT inga matchtexter, inte förrän slutomgången.

Tonen i medias reportage om damfotbollen är ofta både skämtsam och gubbig. I TV-sportens inslag från seriepremiären kan man exempelvis efter en svordom höra reportern säga:

”Det lät åtminstone som det ibland brukar göra på riktig fotboll. Här skall ni få se något fotbollshistoriskt: skön högerytter May Gunnarsson.”

Damallsvenskan leder till att det skapas en damfotbollsvåg i Sverige. Det poppar upp lag över hela landet, framför allt i Västergötland.

När Kerstin Larsson på senhösten 1968 samlar in anmälningarna till 1969 års seriespel inser hon att det inte kommer att räcka med en serie i Sjuhäradsbygden – det är helt enkelt för många lag som vill vara med.

Hon har klarat av att sköta administration under premiäråret, men känner att hon återigen måste ha hjälp från förbundet, och Karl-Axel Rosender.

– Det blev ju så mycket. Men jag och Rosander hade en fantastisk kontakt, utan det skulle det aldrig ha gått. Jag var ju bara ett fruntimmer som var fotbollstokig, säger Larsson.

Lösningen blir att boråsaren Kjell Johansson tar över administrationen av serierna. Han är ordförande i Västergötlands Fotbollförbunds tävlingskommitté samt ledare i Kronäng. Han är dock inte officiellt tillsatt av förbundet, utan sköter damserierna privat, på önskemål från ordförande Rosander.

1970 innehåller Västergötlands damfotbollsserier hela 28 lag. Seriespelet är fortsatt inofficiellt, fast med fortsatt stöd från förbundsledningen. Det har nu även startats damfotbollsserier i flera andra delar av landet, men fler än hälften av landets fotbollstjejer kommer från Västergötland.

 

”Nu blir du glad, Kerstin.”

Stig Hagberg hör av sig med goda nyheter till Larsson i november 1970. Han kan meddela att det står klart att Svenska Fotbollförbundets representantskap några dagar senare kommer att göra damfotbollen officiell. Den skall ingå i distriktens ordinarie verksamhet.

– Det var det bästa som någonsin hänt, Vi blev äntligen accepterade av förbundet – efter allt ringande och tjatande, säger Kerstin Larsson nu, knappt 48 år senare.

Hagbergs glada besked leder till en artikel i Expressen. Den har den långa rubriken: ”Fotbollstjejerna i Sverige jublar: Segern är vår! Förbundet erkänner oss och vi får serier överallt.”

Sigge Bergh, som är ordförande i Svenska Fotbollförbundets tävlingskommitté, säger i artikeln att:

– Från förbundets sida kan vi bara säga ”hjärtligt välkomna” till alla flickor som vill spela fotboll.

Strax innan representantskapet har det även blivit klart att damer skall kunna lösa spelarlicens. Något som 728 kvinnor hinner göra under 1970. Den boll Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra i Öxabäck har satt i rullning rör sig nu allt snabbare.

1972 spelas det första riksmästerskapet, som räknas som inofficiellt SM. Antalet licensierade spelare har ökat till 9 387. Och i oktober 1973 delas det första riktiga SM-guldet ut.

Öxabäck håller sig i framkant och vinner både riksmästerskapet 1972 och SM-guldet 1973. Kerstin Larsson ingår i båda lagen och kan alltså även kalla sig svensk mästarinna.

Cirka två månader innan den historiska SM-finalen mellan Öxabäck och Rättvik spelar Sveriges damer sin första officiella landskamp. Den avgörs i Mariehamn på Åland, och går mot Finland.

Det svenska laget har tagits ut av Hammarbys ledare Christer Molander – och av Kerstin Larsson.

– Rosander ringde mig på ett tidigt stadium och sa att: ”Du skall vara förbundskapten, det skall du ha som ett stort tack för det du har gjort,” berättar Larsson.

Hon blir förstås väldigt stolt och glad.

– Det var enormt roligt, men jag fick vara ganska hård i uttagningen, för Molander var stockholmare och ville ha med många spelare därifrån.

Larsson får med sex Sjuhäradsspelare i form av klubbkompisarna May Gunnarsson, Ann-Kristin Lindkvist, Inger Arnesson och Ebba Andersson – tidernas äldsta landslagsdebutant, samt Kronängsduon Kajsa Ketola och Gunilla Knutsson.

Knutsson och Lindkvist tvingas dock lämna återbud till matchen, som slutar 0–0 – bland annat inför ögonen på herrarnas förbundskapten Georg ”Åby” Ericson.

– Om inte Ann-Kristin hade blivit sjuk skulle vi ha vunnit, säger Larsson.

Kerstin Larsson slutade både att spela och engagera sig i Öxabäck inför säsongen 1975 eftersom familjen växte.

Nu är hon en aktiv 77-åring som bor i Kinna och regelbundet tränar på Corpus. Fotbollsintresset har inte försvunnit.

– Jag tittar ibland på Kinnas herrar eller Örbys damer, säger hon.

Och så följer hon landslaget via tv.

– Då brukar jag säga till min man: ”Det här är mitt verk…” Jag tror det blir bra nu när Peter Gerhardsson har tagit över, han släpper fram många nya spelare, säger hon.

Kerstin Johnson kämpade på i klubben många fler år än Larsson, både som spelare, och som ledare.

Hon är 75 år och bor kvar i Öxabäck. 1987 köpte hon syfabriken och driver sedan dess antikhandel i fastigheten, som hon dock har sålt till sin son.

I källaren har hon skapat ett litet museum över Öxabäcks IF:s damfotbollshistoria.

– Jag har öppet fredagar och lördagar, men folk kan ringa och bestämma tid om de vill komma och besöka museet. Jag kommer att driva det så länge jag orkar, säger hon.

Hon ångrar att man inte har kvar fler saker från de tidiga åren.

– Det var mycket man kunde ha sparat, som exempelvis de första tröjorna. Vi trodde nog att vi skulle bli bortglömda, inte att vi skulle bli pionjärer, säger Johnson.

Varför blev ni pionjärer?

– Det var kanske slumpen att Öxabäck gick först. Vi började vid rätt tidpunkt, hade lite tur – och så var vi bra, säger Kerstin Johnson.

Professor Jonny Hjelm i Umeå får samma fråga. Hans svar lyder:

– Damfotboll har haft svårt på bruksorter, traditionell arbetarklass gynnar inte damfotboll. Sjuhäradsbygden har en lång tradition av kvinnliga initiativ, det fanns väldigt många kvinnor som lönearbetade, vilket gör det lättare. Och i små samhällen på landsbygden var det naturligt att pojkar och flickor spelade fotboll ihop – annars blev det inga matcher. Därför fanns det många duktiga tjejer på sådana orter. Sedan krävs det struktur och en entreprenörsanda – vilket Kerstin, Kerstin och de andra i Öxabäck visade upp. Och så hade de förstås Rosander och det hyfsat starka stöd som han gav.

Karl-Axel Rosander gick bort 1990.

– Jag fick inte höra när han dog, synd för jag hade gärna velat åka på hans begravning, säger Kerstin Larsson.

Öxabäcks damfotboll levde till och med säsongen 1999. Under 32 av de 33 åren höll man sig på allra högsta nivå. Bland annat vann klubben den första riktiga damallsvenskan 1988. Tio år senare åkte man ur högsta divisionen, och året efter lades damlaget ner, delvis till följd av ekonomiska besvär.

– Synd att det blev ett sånt slut. Jag tror faktiskt att Öxabäck hade kunnat vara kvar ännu om vi inte hade haft problem med pengarna, säger Kerstin Johnson – som beundrar Mallbackens IF, ett elitlag från en ännu mindre ort än Öxabäck.

Kerstin Larsson tänder till när hon pratar om de tunga åren på slutet. Men sedan konstaterar hon att det tråkiga slutet inte ändrar det viktigaste. Nämligen att…

– Vaggan stod i Öxabäck.