Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Ett litet grepp om bottenstriden

Med fyra omgångar kvar att spela är det bottenstriden som är överlägset mest intressant i damallsvenskan. Ur publiksynpunkt är det tråkigt, för rafflande bottenmöten drar inte tillnärmelsevis lika många åskådare som heta toppmatcher.

I nuläget ligger det damallsvenska publiksnittet på 873, och det mesta talar väl för att det kommer att ligga kvar ungefär på den nivån även efter seriespurten. Det finns ju nämligen inga självklara publikmatcher kvar.

I toppstriden tar Linköping den här helgen emot Kristianstad (sänds av SVT), medan Rosengård skall till Göteborg. Båda matcherna spelas på söndag klockan 16.30. För LFC:s del noterades i onsdagens Champions Leaguespel att Claudia Neto var tillbaka i startelvan igen efter 1,5 månaders frånvaro. Det är förstås väldigt viktigt för laget.

Claudia Neto

Hos Rosengård har man fått igång målskyttet igen efter en tung start på hösten. Däremot fortsätter det att vara frågetecken kring Lotta Schelin, som inte var på plats på Malmö IP i onsdags. Man förstår självklart att det är en mentalt sett jättetung situation för henne, men vore det inte smartast att kliva fram och berätta hur läget är? Inte minst för att slippa hålla på att gömma sig.

Toppstriden i all ära. Så länge LFC leder med sju poängs marginal är det ju inte så mycket till strid. Däremot är det vansinnigt tufft i botten.

Det här är den 30:e upplagan av damallsvenskan. Jag har kollat de 29 tidigare sluttabellerna. Alla upplagor har haft tolv lag, dock var det en annorlunda nedflyttning under sju av åren (1995–2001) där man flyttade ner de tre sist placerade lagen.

Under den perioden noterades det numera närmast oslagbara poängrekordet för nedflyttade lag. 1998 tog nämligen klassiska Öxabäcks IF hela 24 poäng, men åkte ändå ut. 1997 och 2000 blev Lotorps IF respektive BK Kenty trea från slutet och åkte ut på 18 poäng.

När det återstår fyra omgångar i år ligger Göteborg under nedflyttningsstrecket med 17 poäng, en poängsumma som räckt till nytt kontrakt de flesta av de 22 damallsvenska säsongerna. I fjol hängde exempelvis Kristianstad kvar på 15 poäng.

De lag som slutat näst sist i damallsvenskan på fler än 17 poäng har varit:

* Hammarby åkte ut på 18 poäng 2015.
* Djurgården åkte ut på 19 poäng 2012.
* Bälinge åkte ut på 19 poäng 2004.
* Mallbackens IF åkte ut på 20 poäng 1990.
* Trollhättans IF åkte ut på 14 poäng 1989 i tvåpoängssystem, man hade tagit 18 poäng med nuvarande räkning.

Det innebär alltså att ”bylagen” Mallbacken och Öxabäck är de enda någonsin som åkt ur damallsvenskan trots att de tagit 20 poäng. I år finns risken att vi får ett tredje lag som åker ur på 20 poäng eller fler.

Här är min bild av den damallsvenska bottenstriden: Lag 1–6 har 24 poäng eller fler, vilket bör räcka för nytt kontrakt.

7) LB07 23 poäng, 21–36 i målskillnad
Återstående program: Kvarnsveden (h), Kristianstad (b), Piteå (b) och Linköping (h).

Risk att åka ut: 1 procent

Segern senast mot Örebro var otroligt viktig. Nu finns chansen att LB07 klarar kontraktet även om man går poänglöst genom de fyra avslutande omgångarna.

Det krävs ju nämligen att man får väldigt många resultat emot sig för att släppa förbi fyra lag. Men den svaga målskillnaden är ändå lite oroande. Med tanke på den bör man nog för säkerhets skull ta någon poäng till, helst redan i morgon mot Kvarnsveden.

Jag tror att LB fixar kontraktet, för helt poänglöst skall man inte behöva bli. Hittills under serien har man som sämst tagit fyra poäng under en ”fyramatchperiod”, det gjorde man dels i säsongsupptakten och dels i höstupptakten.

8) Vittsjö GIK 20 poäng, 20–25 i målskillnad
Återstående program: Djurgården (b), Hammarby (h), Kif Örebro (h) och Eskilstuna (b).

Risk att åka ut: 19 procent

Vittsjö har dålig form de senaste veckorna, och bara gjort mål i en av de fyra senaste damallsvenska matcherna. Man föll väldigt tungt mot Göteborg senast, vilket gjorde att nedflyttningsstrecket återigen har kommit jobbigt nära.

Har nordskånskorna maximalt flyt räcker de 20 poängen man redan har samlat ihop. Men med tanke på att vilja brukar slå klass under seriespurterna skall nog inte Vittsjö räkna med det. Man behöver nog minst tre–fyra poäng till för att kunna känna sig säkra på damallsvenskt spel även 2018. Och det är rimligt att tro att man skall kunna fixa det.

Vittsjö har ju nämligen saken i egna händer. Man har kvar hemmamatcher mot bottenkonkurrenterna Hammarby och Kif Örebro – två matcher som inte får förloras, för då kan det bli riktig kris.

9) Hammarby 19 poäng, 19–24 i målskillnad
Återstående program: Örebro (h), Vittsjö (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Risk att åka ut: 20 procent

Hammarby är damallsvenskans allra mest svårtippade lag. Man har vunnit både mot Rosengård och Eskilstuna, och man snodde ju poäng senast mot Linköping.

Däremot har det målsnåla Stockholmslaget bara vunnit en av matcherna mot de tre lag man har bakom sig i tabellen. Dock har övriga fyra matcher slutat med kryss. Och håller den förlustfria sviten även över morgondagens otroligt viktiga hemmamatch mot Örebro förstärks Bajens chanser att hänga kvar.

Inför serien tippade jag att Hammarby skulle komma sist. Man inledde också svagt med en poäng på fyra omgångar. Men sedan har man överraskat positivt, mycket beroende på ett mycket bra försvarsspel. Problemen finns i offensiven, där man bara har gjort 19 mål – näst minst av alla.

Laget har dock alltså sprattlat till vid ett par tillfällen där man inte trott på dem. Jag tror att Hammarby kommer skrälla minst en gång till. Ett rimligt utfall i slutomgångarna är tre–sex poäng. Något som bör innebära goda möjligheter att hänga kvar.

10) Kvarnsveden 18 poäng, 38–45 i målskillnad
Återstående program: LB07 (b), Linköping (h), Rosengård (h) och Kristianstad (b).

Risk att åka ut: 35 procent

När Kvarnsveden spelar är det målgaranti. I snitt har det blivit 4,6 mål per match när Borlängelaget varit på planen. Positivt är att man gör massor av mål framåt – bara LFC och Rosengård har gjort fler. Negativt är att man har släppt in klart flest.

Kvarnsveden har ju ett fantastiskt vapen i måldrottningen Tabitha Chawinga. Hon måste nog prestera på sin absoluta topp i den damallsvenska slutspurten, för på pappret har Kvarnsveden det svåraste spelschemat av alla bottenlagen.

Tabitha Chawinga

De hemmamatcher man har kvar är mot LFC och Rosengård, har dessutom kvar bortamatch mot formstarka Kristianstad. Formstarka är dock ett ord som även gäller Kvarnsveden. Laget har bara en förlust på de sex senaste omgångarna.

Och i morgon väntar ödesmatch mot LB07 i Malmö. Där behöver nog Kvarnsveden ta en trepoängare, annars kan det bli en väldigt jobbig höst.

Jag var ju på Vallhalla och såg Kvarnsveden för två veckor sedan. Då hade man en mycket tunn trupp, bara 14 spelare var med i Göteborg. Det var intressant att kolla in Tabitha Chawinga live. Jag kan inte säga att jag blev extremt imponerad, bland annat valde hon väldigt dumma utgångspositioner i den andra halvleken. Men hon gjorde ändå ett mål, och mål är ju det fotboll handlar om.

Jag var även lite spänd på att kolla in Lova Lundin, ledaren av damallsvenskans i och för sig högst opålitliga assistliga. Det jag sett av henne på damallsvenskan.tv tycker jag att hon borde kunna vara en spelartyp för större uppgifter. Tyvärr var dock 18-åringen (fyller 19 om drygt två veckor) sjuk, och missade Göteborgsmatchen.

Efter matchen pratade jag en stund med tränare Jonas Björkgren. Hon konstaterade att laget hade gjort självmål både mot Eskilstuna och Göteborg, två självmål som båda betydde 2–2-kvitteringar och därmed tunga poängförluster.

11) Göteborg 17 poäng, 23–39 i målskillnad
Återstående program: Rosengård (h), Eskilstuna (b), Djurgården (h) och Kif Örebro (b).

Risk att åka ut: 40 procent

Göteborg är riktigt illa ute. Trots fyra poäng i de två senaste omgångarna är man kvar under nedflyttningsstrecket. Och i de kommande tre matcherna väntar lag på tabellens övre halva, lag man tog noll poäng och hade målskillnaden 0–8 mot i våras.

Det går ju knappast att räkna med att såväl Hammarby som Kvarnsveden kammar noll i de tre kommande omgångarna. Således måste nog Göteborg ta minst en trepoängare under den perioden – annars riskerar Västsverige att vara utan damallsvenskt lag 2018.

Sedan avslutas alltså serien med bortamatch i Örebro i slutomgången. Det skulle kunna bli tidernas ångestmatch för Göteborg FC.

Positivt för klubben är ändå att man vann senast mot Vittsjö och således borde ha fått in lite självförtroende.

Mycket av eländet för laget började när målvakten Jennifer Falk drabbades av en hjärnskakning på en träning i våras. Jag pratade med henne i samband med matchen mot Kvarnsveden, och hon berättade att hon fortfarande hade besvär, framför allt dagen efter träningar. Tråkigt. Hon berättade också att hon i situationen inte upplevde det som någon fara, utan först tänkte träna vidare.

Det måste förstås vara rätt ångestladdat att följa laget från läktaren den här säsongen. Man har ju darrat rätt rejält defensivt, inte minst har laget varit väldigt känsligt för kontringar. Men under hösten har även offensiven hackat.

Pauline Hammarlund som inledde säsongen med att göra fyra mål på de fem första omgångarna har bara gjort ett mål på hela hösten. Hon behöver nog kliva fram nu om Göteborg skall kunna klara kontraktet.

Pauline Hammarlund

Jag hör för övrigt alltfler uppgifter om samarbeten mellan Göteborg FC och IFK Göteborg. Det blir intressant att se vad det leder till. Intressant också att se om Stefan Rehn blir kvar på tränarposten. Inför säsongen skrev han ett kontrakt på 1+2 år.

12) Kif Örebro 12 poäng, 18–35 i målskillnad
Återstående program: Hammarby (b), Djurgården (h), Vittsjö (b) och Göteborg (h).

Risk att åka ut: 90 procent

Förra helgen gick allt emot Örebro. Man tappade pausledning till förlust mot LB07, samtidigt som både Göteborg och Kvarnsveden vann och Hammarby tog poäng mot Linköping.

Därmed är det ett otroligt dystert läge för Kif inför slutomgångarna. Det är sex poäng och tio plusmål upp till Kvarnsveden på fast mark.

Och visst, om Örebro har man maximalt flyt med de andra resultaten kan det räcka med sex poäng i slutomgångarna för att hänga kvar. Men då får varken Göteborg eller Kvarnsveden ta några fler poäng. Och det troliga är väl att minst ett av dem kommer att inkassera någon trepoängare under slutspurten.

Det mest troliga är att Örebro måste ta minst nio poäng på de avslutande omgångarna för att klara kontraktet, kanske till och med tolv. Med tanke på att man bara vunnit två av de 18 första matcherna är det inte speciellt mycket som talar för att det skall bli minst tre segrar på de sista fyra matcherna.

Ser man till namnen i Örebros trupp så borde man ha ett lag för den övre tabellhalvan. Ganska många har varit med i A-landslagstrupper under de senaste åren. Ingen av de spelarna har dock lyckats kliva fram och bära laget. Det stora problemet har legat i målskyttet. Örebro har gjort minst mål av alla. Tänkta affischnamnet Jenny Hjohlman har exempelvis bara lyckats göra ett mål. Även defensivt har man haft brister, ofta har det svajat i mittförsvaret, där inte minst Frida Svensson haft det väldigt tufft.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Växjökoll och tunga damallsvenska domslut

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med åtta omgångar kvar av elitettan står som bekant Växjö DFF med 1,8 ben i damallsvenskan. Bara en totalkollaps kan hindra laget som har tolv poängs serieledning, och bara har tappat fem poäng på 18 omgångar. Efter 18 omgångar står man på 49 poäng. Man har fortfarande god chans att slå elitettans poängrekord på 66.

Jag hade aldrig sett Växjö spelar och har varit lite nyfiken på laget. Därför passade jag på att kolla in dem när de var på besök i Kungsbacka.

Där såg jag ett Växjö som kanske inte briljerade på det sätt jag hade tänkt mig. Jag hade nog föreställt mig ett ännu lite mer homogent lag, och med lite bättre passningsspel än det man visade upp.

Samtidigt är det svårt att briljera i varje match, och Växjö gjorde sitt jobb. De var minst klassen bättre än hemmalaget, och 3–1-segern var odiskutabel. Så det finns säkert mer att plocka fram i Växjö till matcher där det behövs.

Efter matchen snackade jag en stund med Växjötränaren Pierre Persson. Han konstaterade förstås att uppflyttningen inte är klar, och att AIK och IFK Kalmar väntar i de båda nästkommande omgångarna. Samtidigt noterades att klubben börjar bli redo för uppflyttning, rent organisatoriskt. Man var ju nära att ta en damallsvensk plats redan i fjol, men då var inte organisationen redo. Nu har man haft ett år till på sig att anpassa föreningen för det som komma skall.

Många tror att Växjö kommer att kunna blanda sig i den damallsvenska medaljstriden redan nästa år. Eftersom LB07 har hängt med bra i år håller jag inte det för uteslutet, men jag kände nog ändå att laget behöver mer stadga om man omgående skall bli ett damallsvenskt topplag. Det känner även tränare Persson.

Han uppskattade att laget behöver förstärkas med ytterligare tre–fyra toppspelare om det blir uppflyttning. Truppen har varit rätt tunn, därför tog man under sommarens transferfönster in serbiska Jelena Cankovic och amerikanska Maleana Shim. Båda hoppade in i Kungsbacka och såg intressanta ut under den korta tid de spelade.

Apropå intressanta spelare studerade jag skytteligaledaren Anna Anvegård lite extra noga under den första halvleken. Jag följde henne med blicken hela tiden för att kolla in hennes rörelsemönster.

Från det lilla jag har sett henne på tv hade jag högt ställda förväntningar på att hon kan vara en framtida landslagsspelare. Men jag blev snabbt lite fundersam när bollarna studsade ifrån henne en efter en.

Anvegård har blick för spelet, det ser man, men hon hade ändå inte riktigt den skärpa och kvalitet som jag hade hoppats på – trots att hon gjorde ett mål och var inblandad i minst ett till. Det visade sig att jag nog valde helt fel dag att kolla in henne, efteråt såg jag nämligen den här tweeten:

Alla gör dåliga matcher, och Anvegård bara 20 år. Även om det var hennes livs sämsta match jag kollade in visade hon att hon har potential, och det blir spännande att se hur hon kan utvecklas när hon ställs mot allsvenska försvarare nästa år.

I övrigt i elitettan vann AIK måstematchen mot IFK Kalmar med 4–3, vilket gör att kampen om den andra damallsvenska platsen hårdnar rejält. För i och med att även Assi vann är det nu tre lag inom två poäng i kampen om andraplatsen – spännande.

I botten har Böljan gjort ett riktigt ryck med tre raka segrar, vilket gör att det numera börjar se riktigt mörkt ut för trion Östersund, Sundsvall och Hovås Billdal.

* Till allsvenskan, där helgens på förhand mest intressanta nog trots allt var bottenmötet mellan KIF Örebro och Kvarnsveden. Där hade Örebro verkligen inte marginalerna med sig.

Matchen krockade ju med Kungsbacka–Växjö vilket gjorde att jag inte hann se så mycket, men jag kikade kort på Örebromatchen under ett avbrott i Kungsbacka. Jag kom in i den 18:e minut, precis när Örebro fick ett solklart mål bortdömt för offside. Tråkigt eftersom målskytten Frida Svensson var inte nära offside. Domarna måste ha trott att bollen skarvades på vägen, men så var det ju inte. Sådana tunga domslut i nyckelmatcher har inte bottenlag råd att få emot sig.

Men eländet för närkingarna slutade inte där. Örebro missade ju även en straff – och åkte på 3–3-kvitteringen i 94:e minuten. När det gäller straffen kanske den korrekta formuleringen trots allt är att Jenny Wahlén räddade, för det var verkligen en fin räddning.

För Kvarnsveden var det en vansinnigt viktig poäng. Medan det var en ny käftsmäll för Örebro, en smäll som kan bli kostbar. Laget måste vinna sådana här hemmamatcher om man skall kunna hänga kvar i högsta serien.

Tråkigt förresten att det inte finns plats för avgörande situationer som ”offsidemålet” och den räddade straffen i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Fortsätter vi i bottenstriden kan vi nu skriva av Piteå från den. De hakar i stället på i medaljstriden efter hemmaseger mot Kristianstad med 2–1 i en match som gästernas Rita Chikwelu borde ha punkterat med dryga kvarten kvar. I 1–0-ledning fick hon bollen framför fötterna, men helt fri från 12–13 meters håll sköt hon utanför. Det är inte godkänt.

Och till råga på allt för nigerianskan kvitterade Piteå strax efter. Kristianstad är alltså kvar i bottenstriden inför lördagens nagelbitare hemma mot Örebro. Det är lite av en måstematch för båda lagen.

Så till dagens skräll, där Vittsjö snodde poäng i Malmö och således hjälpte Linköping i guldstriden. Inför avspark noterade jag att Vittsjö hade vilat sedan förra onsdagen sedan Rosengård hade matcher både i söndags och i onsdags, dessutom har Malmölaget en sliten trupp. Jag trodde således på en liten skrällchans inför avspark.

I halvtid hade jag däremot helt avskrivit skrällmöjligheterna. Då ledde Rosengård med 2–0 och hade ägt matchen totalt. Jag skulle ut ett ärende under eftermiddagen och passade på att göra det när matchen ändå kändes avgjord.

När jag kom hem igen och satte på damallsvenskan.tv igen stod det 2–2, och jag hamnade mitt i en av seriens sannolikt mest händelserika minuter, kolla själv från 82.30–83.30. Först fick Rosengård en feldömd hörna som den 17-åriga debutanten Ida Lyberg slog mot bortre stolpen. Där kom Caroline Seger, och nickade kanske i mål. Lisa Klinga räddade nämligen bollen, men från tv-bilderna är det fullständigt omöjligt att med säkerhet utläsa om hela bollen var över linjen eller inte.

Emmi Alanen

Domare Sara Persson valde i alla fall att inte blåsa mål. Medan Seger protesterade mot att det inte blev mål vände spelet och efter ett Vittsjöinlägg fick Emmi Alanen först en kanonträff, rakt i magen på Lyberg. I skedet efter fick Alanen tillbaka bollen, och fälldes i straffområdet av just Lyberg. Domare Persson stod välplacerad men var feg och blåste inte för den solklara straffen. Faktum är ju att hennes två domslut under den heta minuten är av den karaktär att de kan avgöra utgången av damallsvenskan.

Kanske att Segers nick påverkade bedömningen även av det andra läget? Seger hade för övrigt orsakat en straff tidigare. Vår svenska mittfältsstjärna agerade då oerhört klumpigt i eget straffområde.

I och med resultatet har Linköping fyra poängs serieledning med sig till Malmö nästa vecka. Linköping har inte spelat i helgen, men gjorde det mot Göteborg i torsdags. I efterhand har jag kikat på den första halvleken. Huvudhändelserna där var det snygga ledningsmålet, samt skadan på Claudia Neto.

Jag har förstått att den första rapporten säger att det inte verkar vara något allvarligt, men att Neto ändå riskerar att missa seriefinalen. Skadesituationen efter drygt 24 minuter var konstig. Neto sträckte ut högerbenet i en duell med Göteborgs nyförvärv Amanda Johnsson Haahr. Men det var i vänsterknät skadan kom, och Neto sprang sedan omkring i två minuter och kände på sitt vänsterben innan hon signalerade för byte och klev av. Som ni förstår var det väldigt svårt att se exakt vad som hände.

Annahita Zamanian

Apropå torsdagens match tyckte jag att Göteborgs Annahita Zamanian var bäst på planen under den halvleken jag såg. Hon sticker ut med rörlighet och väldigt fint spelsinne i Göteborgs annars väldigt djupledstänkande trupp.

Tillbaka till helgens matcher. Den sista var Eskilstuna–LB07 4–0, ett resultat som gör att LB börjar ryckas in i nedflyttningsdiskussionen igen. De tre matcher som spelas på lördag blir för övrigt högintressanta för den diskussionen. Då spelar alltså Kristianstad–Örebro, men även LB07–Göteborg och Hammarby–Kvarnsveden.

På söndag lyfter vi däremot blicken mot tabelltoppen, för då väntar ju seriefinalen Rosengård–Linköping samt ”matchen om tredje pris” mellan Eskilstuna och Djurgården.

I kväll bjöd Eskilstuna på gratis entré, men hade ändå ”bara” 1 720 åskådare. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund funderade över varför man lägger damallsvenska matcher så att de krockar med herrlandslaget, eller i varje fall gör att publiken missar delar av herrlandskampen. Med avspark 14.00 kunde kanske Eskilstuna fått 1000 personer till?

* I helgen har det varit seriepremiärer i både Tyskland och Frankrike. Tråkigt nog är det givet att tippa att gulden återigen hamnar i Wolfsburg och Lyon.

I Tyskland inledde Wolfsburg med 6–0-seger mot Hoffenheim. Där spelade Nilla Fischer hela matchen. Första utmanaren är Bayern München, som också inledde med en klar seger – 3–0 borta mot Essen. Där spelade Fridolina Rolfö hela matchen.

Amanda Ilestedt

När Potsdam vann med 4–1 mot Jena gjorde Amanda Ilestedt debut för Turbine Potsdam. Den matchen sändes på DFB-tv, och jag såg några minuter i matchupptakten. Där var Ilestedt nära att bli målskytt.

Det var skrällfritt i den tyska premiäromgången. Utöver Wolfsburg, Bayern och Potsdam vann även Frankfurt, Sand och Freiburg. Det skulle inte vara någon skräll om just de sex lagen slutar på tabellens övre halva.

I Frankrike bjöds det däremot på en riktig premiärknall när vårens tabellsjua Soyaux spelade 1–1 borta mot PSG. Emma Berglund fanns med i Parislagets startelva, jag har inga uppgifter om hon spelade hela matchen.

Bakslag direkt för PSG alltså. Däremot vann både Lyon och Montpellier sina premiärer med 7–0 mot Albi respektive Rodez. För Lyon blev veckans huvudperson i damfotbollsvärlden, norska Ada Stolsmo Hegerberg, fyramålsskytt. Hos Montpellier noterades två fullträffar för Stina Blackstenius. Vad jag kan se spelade både Blackstenius och Linda Sembrant hela matchen för sitt lag.

Rosengård var lite tyngre, och lite bättre

Då har jag också sett cupfinalen. Mitt lag hade match tidigare under kvällen, vilket gjorde att jag har sett matchen i efterhand. Men för en gångs skull lyckades jag undvika att höra resultatet, vilket var trevligt. Därmed levde ju spänningen för min del nästan ända fram till midnatt…

Prestigemötet mellan Sveriges i särklass två bästa lag var rätt slött och tråkigt de första 20–25 minuterna. Under den andra halvan av den första halvleken kändes det som att Linköping höll på att koppla ett litet grepp, dock utan att skapa någon riktigt farlig chans.

Efter paus tyckte jag att Rosengård däremot hade rätt bra kontroll. De var lite tyngre, lite bättre. De lyckades då plocka bort Claudia Neto rätt väl ut matchbilden, vilket skapade defensiv kontroll. Dessutom fick Rosengård in viktiga duon Anja MIttag och Ella Masar McLeod i matchbilden.

Lite typiskt att segermålet kom sedan Neto och Kosovare Asllani sprungit ihop på mitten, och Mittag snott bollen. Resten av anfallet var lysande med Caroline Seger till Masar, till Mittag och till Sanne Troelsgaard. Att danskan sköt via ribban kändes väl i och för sig som att hon använde sig av onödigt små marginaler…

Det märktes väl i båda lagen att man inte är klara med sina lagbyggen, att det är många roller som återstår att besätta. Det kändes på att passningarna på offensiv planhalva ofta hade väldigt dålig adress. Mest jobb med lagbyggen återstår nog i Linköping, som dock bör ha större potential. Det finns nämligen mycket kreativitet i den truppen. Men där finns också väldigt många valmöjligheter, vilket försvårar lagbygget. Rosengård däremot har numera en ganska tunn trupp, något som märktes på hur bemanningen på bänken såg ut under cupfinalen.

Med tanke på alla de kreativa spelare som Linköping har blev jag lite besviken över hur lite de lyckades skapa. Jag fick det bara till en riktigt het målchans, och det var i den andra halvleken när Lina Hurtig:s inspel nådde Kristine Minde. Sedan hade man även några halvchanser, men ingen som kändes speciellt farlig.

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har det blivit måndag, och i dag 14.00 presenteras Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp (se presskonferensen här). Det blir väldigt spännande att se vilka spelare som tas ut där.

I någon intervju sa Gerhardsson ju att de 23 spelare som kommer med här, det är de 23 han och Magnus Wikman tror mest på. Frågan är om inte den allra mest intressanta frågan är vilka forwards som kommer med.

I forwardsfrågan är det flera av er som brukar kommentera här på bloggen som förordar att det svenska anfallet skall byggas kring Marija Banusic. Hon är en smart och teknisk spelare som jag gärna ser i truppen. Men ännu tycker jag att hon har rätt mycket att bevisa innan hon är en spelare för startelvan.

Det har i och för sig varit från tv, vilket är långt ifrån klockrent när man skall kolla in spelare, de riskerar ju att vara utanför bild under långa stunder. Men jag har nu försökt studera Banusic i de två senaste matcherna. Betyget är ganska långt ifrån lysande, hon har varit väldigt stillastående i båda matcherna. I cupfinalen var hon inte inblandad i något alls av värde, tvärtom blev hon totalt bortplockad av Rosengårds backlinje och dessutom utbytt när Linköping behövde jaga kvittering. Det är inget bra betyg för en forward.

Tyvärr var det få svenska spelare som kvitterade ut höga betyg i cupfinalen, det var i första hand utländska spelare som var bäst. Men skall jag nämna några så blixtrade Lina Hurtig till, Tove Almqvist hade en bra period i den första halvleken och så tycker jag att Caroline Seger såg bra ut efter paus. Det skall bli spännande att se om den trion finns med bland Gerhardssons 23 spelare. Mycket spännande.

Sträck på er i FC Rosengård

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.

Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.

Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…

Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.

Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.

Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.

Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.

Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.

Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.

Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.

* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.

I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.

* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.

Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.

Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.

I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.

Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.

När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.

Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.

Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.

Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.

Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.

I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.

Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.

Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.

Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.

Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.

Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma HolmgrenNathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?

Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.

Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.

I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.

Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.

I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.

* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.

Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.

Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:

* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:

Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1