#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

10 thoughts on “#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

  1. Det är väl rimligt att tro att den svenska damfotbollen på lång sikt kommer att hävda sig i Europa ungefär lika bra som den svenska herrfotbollen. På 70 och 80-talet kunde svenska herrklubbar regelmässigt hävda sig ok i Europa men så är det ju som bekant inte längre. Precis som duktiga herrspelare försvinner från Sverige kommer samma sak i allt högre utsträckning ske bland damerna. Vinnarna på detta är ju duktiga fotbollsspelare som i högre utstäckning blir proffs och också tjänar allt bättre. Det som möjligtvis kan fördröja Sveriges nedgång är om det av någon anledning kom in mera pengar i Sverige men det känns ju inte såt troligt. (verkar ju dock ha hänt i Norge).

    Tycker det i grund och botten är en kul utveckling att damfotboll i Europa får allt högre status men tyvärr kommer avståndet till herrarna under mycket lång tid vara stort, större än i nästa alla andra sporter. I takt med att det t ex i England har blivit väldigt dyrt med herrfotboll skulle det vara kul om fler fick upp ögonen för damfotbollen. Känns som ett möjligt scenario.

  2. Nilla Fischer är ju inte heller med i kvällens landskamp. Hoppas personligen på att få se Magdalena Eriksson från start efter att ha kommit igång bra under hösten med Chelsea, men det återstår att se.

    • Just det. Hon är ju inte ens med i truppen. Korrigerar det. Eriksson var ju första mittbacksreserv senast mot Ungern, så det är väl troligt att du får chansen att se henne. Men om Gerhardsson vill höja backlinjens snabbhet kanske det kan bli Amanda Ilestedt.

    • Det jag minns mest var att han verkade väldigt trevlig. Han var i Frankfurt i drygt fyra år och jobbade sig uppåt i hierarkin. Han var bland annat videoanalytiker en period. Chefstränare blev han lagom till den där kvartsfinalen i UWCL mot Rosengård.

      Fotbollsmässigt gjorde han väl inga kanonresultat som huvudansvarig. Klubben hade det tufft förra säsongen, och slutade femma i ligan. Noterbart var att han fick stanna över sommaren och ledde laget de första matcherna i den pågående ligan. Men efter förlusten mot Sand i tredje omgången fick han gå.

      • There were rumours about players’ complaints about low quality in training sessions. Moreover, since he left frankfurt is looking much better. Nice guy maybe, but not necessarily a good coach.

  3. Två intressanta saker – en med och en utan citationstecken – herrfotbollsklubbar och ”dopade”. Visst kan man säga att utländskt kapital dränerar svenska klubbar på spelare och mest kapital finns i de klubbar som har herrfotboll på sitt program. På så sätt ”förstör” det för svenska klubbar och DA. I ett större, i varje fall europeiskt, perspektiv är problemet inte lika stort om det ens finns. Damfotboll utvecklas trots allt, även om det svider i Sverige. Här är varken näringslivet berett att satsa stort eller SvFF genom omfördelning beredda att bidra väsentligt.

    Herrfotbollsklubbar? Ja, begripligt uttryckt. Samtidigt förstärker det bilden av herrfotbollen som ger nådegåvor och damfotbollen som ynkliga offer som måste försörjas – illa. Om en klubb har både dam- och herrfotboll på sitt program – varför starkt poängtera herrfotbollsklubb? Räcker det inte med klubbnamnet? Och om det ändå ska/måste göras åtskillnad – varför inte betona både herr och dam som prefix eller suffix? Nu blir damlagen en avvikelse från herrlagen i klubbarna – se på alla ”ladies” och ”frauen” som förekommer.

    ”Dopade”? Ja, med utgångspunkt i att en klubb som startade med herrfotboll nu också har damfotboll kanske det går att beskriva så. Men en klubb är en klubb är en klubb……hur den sedan fördelar sina resurser är främst en angelägenhet för den klubben. De herrklubbar (om vi fortsätter med det ordvalet) som ”dopat” damfotbollslag har kanske snarare varit framsynta och bidragit till utveckling, även om motiven möjligen inte alltid varit de ädlaste. ”Satsa där du vinner framgång” är en gammal devis som är väl använd både i militära sammanhang och inom företag. Dessa klubbar har förstått att det går att stärka varumärket genom satsning på damfotboll för en relativt billig penning, åtminstone så länge herrlagens ekonomi och resurser inte utmanas.

    Det skulle vara intressant att veta hur svenska klubbar, som har både dam- och herrfotboll, resonerar kring budget för de olika lagen. Gissningsvis är dambudgeten en bråkdel av herrbudgeten och ekonomierna tydligt separerade. Jag tror inte det finns någon styrelse som vågar utmana herrlagens företräde och göra väsentliga omfördelningar ekonomiskt. Hur är det i Rosengård? Är herrlaget som nu åkte ur div 1 ”dopade” med damfotbollspengar?

    När får vi se ett kapitalstarkt och långsiktigt satsande Stockholm United som bidrar till a) Stockholmsfotbollens satsning på SM-guld och spel i WCL, b) ökat medialt intresse för damfotboll och c) i förlängningen ökade möjligheter att behålla attraktiva spelare i DA?

    Till sist: snåla odds på LFC mot MC – tror det är jämnare än så redan nu, men visst brådskar det med några förstärkningar. Gissar att det kommer när deras säsong officiellt avslutas sista november.

    • Tycker din text är intressant (och välskriven, som vanligt). Håller dock med om Rydéns formuleringar i det här fallet. Damsektionerna är verkligen dopade av medel som genereras av herrfotbollssektionerna. Minimalt kan vi också säga att ”Ladies” och ”Femininias” m.fl. sväver – lite svårbestämbart – vid sidan av i klubbarna. Jag beklagar faktiskt utvecklingen mot sektioner i herrklubbarna och hade verkligen hellre sett de äldre damklubbarna – har skrivit lite om det hos Rainer på Hattrick. Måste även säga att vi redan sett ett ”Stockholm United” som dessutom var just dopat, nämligen Tyresö – förmodligen enda möjligheten att ta sig till final i UWCL, för ett svenskt lag (även om jag är säker på att LFC ska spela om det 2018). Tror inte en ny upplaga, med annat namn, kan göra något gott för Damallsvenskan eller svensk damfotboll. Däremot kan både HIF och DIF komma at bli än mer framgångsrika inom en snar framtid på svensk mark, säg inom tio år.

      Så frågan kvarstår, vad gör intressenterna i svensk damfotboll nu? Finns det någon kraft öht hos förbund och organisation? Eller släpper de bara allt åt sitt öde? Jag har inte sett något officiellt om damfotbollsklubbarna, inte heller om Damallsvenskan. Finns det någon diskussion?

      Och sponsorerna? Företag i Linköping har under decennier sponsrat ÅFF. Nu har de ramlat ner i div 1, så det borde vara slut; Linköping bör satsa på sina egna klubbar, helhjärtat – de som har Linköping Arena som hemmaplan: Linköpings FC och Linköping City.

      • Det är tydligt att damfotboll inte är tillräckligt attraktivt för att i dagsläget attrahera kapital på egen hand, varken i Sverige eller utomlands. Det är ett grundproblem. Då uppstår minst två frågor. Går det att förändra och i så fall hur? Hade det varit bättre för damfotbollens utveckling om ”herrfotbollsklubbar” inte hade gjort (förhållandevis blygsamma) satsningar på damfotbollen? Kanske måste damfotbollen gå vägen via ”herrfotbollspengar” för att på längre sikt bli tillräckligt uppmärksammad och attraktiv på egen hand. Kanske är det också först om tio eller tjugo år som rena damfotbollsklubbar kan börja återuppstå med ekonomisk konkurrenskraft och bärkraft. Men…..

        Nej, jag vill hävda att det inte funnits ett ”Stockholm United” tidigare. I Tyresös fall var det brottsliga eller i varje fall högst tvivelaktiga ekonomiska transaktioner. Det var bevisligen inte hållbart. Det var dessutom EN förening som rusade genom seriesystemet – inget United. Mitt föreslagna scenario bygger, som jag nämnt då och då, på att ledande klubbar i Stockholm och Solna – Hammarby, Djurgården och AIK – gör en gemensam satsning på damfotboll där målet på kort sikt är att varje år konkurrera om guldet i DA och på längre sikt att gå långt i WCL. Nu hamnar deras damlag under samma paraply av frampiskad stämning och konkurrens som mellan herrlagen. Damlagen har alltså fått acceptera herrlagens logik. Tyvärr har de varken publikstöd eller ekonomi som motsvarar herrlagen. Enda gången det ens är värt att nämna Stockholmspublik är när en liten klick av Hammarbys herrsupportrar kommer på en enstaka match. Min poäng är att bygga något med damfotboll i grunden. Självfallet tror jag utsikterna är små att detta ska bli verklighet – herrlogiken och herrstrukturen gör att ingen vågar tänka visionärt i dessa klubbar och än mindre yttra något. Nej, då behåller de hellre sina damlag som, om de ens når DA, får harva omkring runt mitten. Hade herrlagen i dessa klubbar accepterat denna låga ambitionsnivå? Aldrig. Jag kan bjuda på en invändning till (det finns massor) mot ett Stockholm United – risken att sponsorer (eller ”samarbetspartners” som klubbar hellre vill tala om för att maskera att det handlar om cold hard cash) på allvar upptäcker och satsar på damfotboll samt därmed minskar stödet till herrfotbollen. Det är naturligtvis feltänkt och bygger på att det bara finns samma sponsorer som nu och ett visst givet antal.

        Fördelar med ett Stockholm United? Mängder, varav några redan nämnts. 1) Ett Stockholmslag som konkurrerar om titlar i DA och spel i WCL varje år, 2) Ett Stockholmslag som balanserar slagsidan med Skånelag i DA, 3) Stockholmsbaserad och Stockholmsfixerad media får möjlighet att på nära håll följa ett storsatsande damelitlag. Detta kan i sin tur leda till att damfotbollens i riksmedia inte främst uppmärksammas genom landslaget och diverse sensationer och skandaler, utan genom analyser varda namnet av spelet och matcher, 4) genom 3 kan damfotboll på klubbnivå få¨bättre täckning i riksmedia, 5) Damfotbollens status och Damallsvenskans status höjs när ett av de främsta lagen kommer från Stockholm (sedan kan man tycka vad man vill om 08), 6) Talangutveckling mot elitspelare kan byggas på med en ny nivå, 7) Fler toppspelare ges möjlighet att stanna i DA istället för att med självklarhet gå utomlands, 8) Med ett Stockholm United som draglok kan fler klubbar med liknande koncept, varför inte i Göteborgsområdet, komma att följa efter, till gagn för både regionen och landet, 9) Ett nationellt och internationellt exempel på att det går att bli en framgångsrik damfotbollsklubb utan att inlemmas i herrfotbollsklubbars logik och snåla ekonomiska tilldelning samt 10) ….fyll i själv.

        Kalla gärna förslaget utopiskt – det bjussar jag så gärna på!

  4. Vill bara lägga till att Janni Arnth blev prisad på Topp 100 galan som Årets idrottskvinna i Linköping.

    Och Linköpings FC blev Årets lag.

    Säsongen är snart slut, semester står för dörren. För spelarna alltså, ledningen måste komplettera sin trupp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s