#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

En seriefinal med massor av rubriker

Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.

Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.

Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:

1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.

2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.

Kristine Minde

3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.

4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.

5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.

6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.

Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.

Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.

Jack Majgaard Jensen

Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.

Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.

Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.

Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.

Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.

Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:

7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.

8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.

På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.

9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.

Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.

Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.

Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.

Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.

Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.

Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.

Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?

Hilda Carlén

En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.

Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.

Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.

Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.

Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.

Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.

Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.

Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.

Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Anna Anvegård

IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.

Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.

I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.

Sträck på er i FC Rosengård

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.

Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.

Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…

Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.

Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.

Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.

Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.

Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.

Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.

Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.

* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.

I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.

* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.

Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.

Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.

I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.

Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.

När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.

Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.

Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.

Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.

Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.

I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.

Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.

Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.

Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.

Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.

Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma HolmgrenNathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?

Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.

Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.

I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.

Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.

I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.

* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.

Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.

Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:

* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:

Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1

Genomgång av damallsvenskan 2016

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

321 såg Rosengård vinna supercupen

I förrgår kallade FC Rosengård till presskonferens för att berätta att 13 företag kommer att sponsra klubben med totalt 21 miljoner kronor över en treårsperiod.

Företagen i Malmö står alltså bakom klubben.

Däremot är det mer tveksamt med stödet från Malmöborna. I dag kom 321 åskådare för att se hemmalaget vinna supercupen med 2–1 mot Linköping. Vad jag kunnat hitta konkurrerade man inte med någon annan elitidrott i Malmö i kväll, vilket borde kunna innebära fler åskådare.

Fast egentligen kanske man inte borde reagera över publiksiffran. Det är mars och i fjol hade Rosengård ett snitt på 1075 i damallsvenskan. Men de trogna åskådarna är betydligt färre än så.
Hela 4 255 av fjolårets totalpublik på 11 830 var nämligen på plats i guldmatchen mot Linköping i sista omgången. Snittet i de tio första omgångarna var 757. Rosengård är alltså klart bättre på att hitta sponsorer än på att locka publik.

Klubben är ganska bra på att spela fotboll också. I den där guldmatchen i höstas fick storpubliken ju se en klang- och jubelfestival som slutade med 5–0 i hemmafavör.

FC Rosengård

FC Rosengård

I kväll var det mycket jämnare. Linköping var det spelmässigt bättre laget inledningsvis, men fjolårets svårigheter att göra mål verkar kvarstå. Däremot var Rosengård effektivt och vasst när chanserna dök upp. Först var det Lieke Martens som lyfte in 1–0 över en rätt passiv Cajsa Andersson i Linköpingsmålet. Sedan nickade Emma Berglund in en fint slagen hörna från Marta. Att man gör mål på sina chanser är förstås lovande inför nästa veckas kvartsfinal i Champions League.

Fast först undrade jag lite över hemmaspelarnas ork. De såg trötta ut i slutet av den första halvleken och i början av den andra orkade man inte anfalla, utan jobbade bara i försvar. När Fridolina Rolfö kvitterade trodde jag att matchen var Linköpings.

Oj vad fel jag hade. Plötsligt fick Rosengård fart, gjorde omgående 2–1 och hade närmast full kontroll på resten av matchen. Med det i åtanke tycker jag att hemmasegern var helt i sin ordning.

Till slut var LFC faktiskt lite av en besvikelse. Trots att Magdalena Ericsson slog en handfull högklassiga hörnor och trots att Stina Blackstenius hade en mängd inspel i målområdet gjorde man bara ett mål. Och på slutet orkade man inte få till en kvitteringspress. Dessutom var målvakt Andersson långt ifrån lika bra som när jag såg henne senast. I dag fanns det anledning att sätta frågetecken för henne.

Hur långt Rosengårds spel kommer att räcka nästa vecka är omöjligt att säga. Malmölaget kändes trots allt rätt stabilt. Men klart är att Frankfurt har bättre tyngd i offensiven än vad Linköping visade upp i dag. Mot tyskorna bör Rosengård exempelvis undvika att släppa till så många hörnor som de gjorde i dag.

Till sist några ord om fotbollsförbundets tv-produktion. Det är som sagt kul att man har börjat sända matcher på sin hemsida, men sändningen höll nybörjarnivå. Det var helt enkelt långt ifrån allsvensk klass.

Huvudkameran var alldeles för utzoomad, vilket gjorde det näst intill omöjligt att se vad som hände i målområdena. Och närbildskameran var placerad på marknivå, med följden att händelser ofta skymdes av ryggar.

Dessutom var kommentatorerna rätt dåligt pålästa. Vi som ser sådana här sändningar är oftast väl insatta och hör direkt när inte kommentatorerna vet vad de pratar om.

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.