Den senaste tiden har jag jobbat på ett specialprojekt kring det VM-slutspel som nu bara är drygt 1,5 veckor bort. Det har gjort att jag inte har kunnat följa den nationella fotbollen lika närgånget under de senaste två veckorna.

Bland annat har jag ju inte sammanfattat den damallsvenska vårsäsong som tog slut i torsdags. Men här kommer en liten genomgång.

Den börjar i botten, med jumbon Kungsbacka. I sjätte omgången lyckades laget äntligen ta sin första allsvenska poäng. Trots det växte avståndet till nedflyttningsstrecket under sista omgången innan VM-uppehållet.

Kungsbacka har nu fyra poäng upp, och egentligen är det inget som talar för att klubben klarar det damallsvenska kontraktet. Det värsta är dock inte att spelartruppen inte riktigt hållit damallsvensk klass under våren. Det värsta är att klubbledningen verkar vara väldigt långt ifrån elitklass.

I veckan kom nyheter om att klubben var sen med lönerna. I länkad artikel väntade klubben på svar om ett banklån. I en TT-artikel någon dag senare sa Kungsbackas kanslichef Christer Björkroth att spelarna skulle få sina löner innan månadsskiftet:

”Det är klart. Vi betalar ut lönerna före den sista varje månad. Det kan bli att de får pengarna i sista sekund, men så länge de kommer före den sista så förstår jag inte problemet. … Det problemet har vi med damfotbollen hela tiden. Vi kämpar så att ögonen blöder, men alla har fått sina löner hela säsongen, så jag vet inte varför man går ut i tidningen med det.”

Bra att lönerna betalas i tid. Däremot är det aldrig ett bra tecken när man gnäller på spelarna för att de har pratat med media om något.

Att Kungsbackas ekonomi är dålig är ju dock inget nytt. Klubben har haft problem med att få ihop tillräckligt med pengar i flera år. En tråkig nyhet är att klubben lagt ner sitt F19-lag.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att elitklubbarna skall ha talangverksamhet. Nu har i och för sig Kungsbacka fortfarande ett F17-lag, men det är likväl förkastligt att man inte kan driva ett B-/juniorlag i en damallsvensk förening. Nedläggningen innebär att det numera är två klubbar som dragit sig ur den södra F19-serien.

En annan klubb i bottenskiktet som också kämpar med sin ekonomi är Växjö DFF. Med sina fem poäng har man bara en poängs marginal ner till nedflyttningsplatsen.

Marginalen för att klara elitlicensen verkar ungefär lika liten. Föreningen har ett negativt eget kapital på 1,2 miljoner kronor. I veckan var det styrelsemöte, och där beslutades att klubben ska sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Det är förstås ett klokt beslut. Cankovic har klart deklarerat att hon inte vill vara kvar i klubben. Att ha spelare som vill bort riskerar att sprida negativ energi i spelartruppen, vilket kan sänka ett lag.

Genom att sälja serbiskan skapar man åtminstone lite lugn. Men allra helst hade ju Växjö behövt ha en engagerad Cankovic på planen. För lagets facit med bara två gjorda mål på de första sju omgångarna är ju alldeles för dåligt. I varje fall om man skall kunna nå sitt mål om att spela Champions League nästa år.

Noterbart är att skyttedrottningen Anna Anvegård bara har lyckats göra ett mål hittills i år. Det är jobbigt för Växjö, och det är lite illavarslande inför VM, där jag tror att Peter Gerhardsson har en tanke på att ge Anvegård en hyfsat stor roll.

Växjö är ju en av vårens stora missräkningar. En annan är Eskilstuna United, som precis som Växjö bara har lyckats göra två mål på de sju första omgångarna. Även för Eskilstuna är marginalen ner till nedflyttningsstrecket bara en poäng.

Laget har hittills bara vunnit mot LB07. De fyra omgångar som återstår till halvtid i serien väntar viktiga matcher mot bottenkonkurrenterna Växjö, Djurgården och Kungsbacka. Där kan United antingen lämna bottenstriden bakom sig – eller hamna i en riktigt prekär situation.

Noterbart kring Eskilstuna är att laget i år har fem poäng och 2–7 i målskillnad efter sju omgångar. I fjol ansågs det vara kris i klubben under våren. Då hade man sju poäng och 7–15 i målskillnad. Nio av baklängesmålen kom mot Rosengård. Utöver det raset hade United 7–6 i målskillnad efter sju omgångar.

Sju insläppta är bra, det är bara ett fler än topplagen Göteborg, Rosengård och Linköping. Eskilstunas problem i år ligger som sagt i offensiven.

Det går en gräns i tabellen mellan platserna sju och åtta. Bland de fem bottenlagen finns också Djurgården och LB07. Båda lagen tog viktiga kliv precis innan det blev semester.

Djurgården låg under nedflyttningsstrecket efter sex omgångar, men vann bottenmötet med Växjö med 3–0 förra helgen – ett resultat som gör att blåränderna kan fira midsommar på hyfsat säker mark.

Noterbart är att Djurgården har gjort nio mål och har delade skytteligaledaren Mia Jalkerud. Hon har gjort sex mål, resten av lagets mål har VM-spelaren Olivia Schough stått för.

Djurgårdens problem ligger i att laget har släppt in 13 mål på våren, alltså nästan två per match. Det kan förstås ha att göra med de två tunga skadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöw. Men 13 insläppta är ändå alldeles för många för ett lag som har medaljambition.

LB07 har släppt in 18 mål – flest av alla ihop med Kungsbacka. Ändå tror jag att Malmöklubben går in i sommarvilan med positiva vibbar.

Det nederlagstippade laget har vuxit in i serien, och antagligen kan de leva väldigt länge på den högst oväntade derbysegern mot Rosengård. Men även mot Piteå i torsdags visade LB att laget kan vara farligt för alla motståndare om man spelar med lågt försvarsspel och ligger på kontring.

Det om botten. I mitt tips inför seriestart skrev jag att:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats.”

Det kvarstår i högsta grad efter sju omgångar. Det är ju helt enkelt hysteriskt jämnt. Fem lag ligger inom en poäng, sex lag inom två poäng och sju lag inom fyra poäng.

Det finns således sju lag som går in i sommaren med högst rimlig chans att vinna SM-guld i höst. Så här långt är jag väldigt nöjd med mitt tips. Jag har rätt på ettan och tvåan och jag har prickat skrällagen Kif Örebro och Vittsjö. De sistnämnda är bara tre mål ifrån andraplatsen, och har april månads bästa spelare i serien: Michelle de Jongh.

Faktum är ju att Vittsjö kunde ha haft ytterligare några poäng. Av det jag såg från deras hemmamatch mot Piteå tycker jag att skånskorna borde ha vunnit den. För Vittsjö väntar en rivstart i höst med serieledande Göteborg, derby mot Kristianstad och Skånederby mot Rosengård i de tre första omgångarna. Om Vittsjö är kvar i guldstriden efter de tre omgångarna kan klubben få en riktigt rolig höst.

Noterbart kring Vittsjö är att man släppt in klart minst lag av alla i serien – tre. Den kanadensiska VM-målvakten Sabrina D’Angelo har stått i sex av matcherna, och bara släppt in två mål. D’Angelo kan i höst visa sig vara en av damallsvenskans allra bästa värvningar.

Det andra skrällgänget är Kif Örebro. De ligger sexa med minusmålskillnad, men man är bara två poäng från guldet. Örebro har vunnit mot de lag som ligger bakom i tabellen, och förlorat mot Linköping och Rosengård.

Framgångsreceptet har varit stabilt försvarsspel och kontringar på nordamerikanska anfallare. En av dem är Addison Steiner, som ägnar sommaren åt att spela för Seattle Reign i NWSL.

Steiner har bara gjort ett mål hittills i damallsvenskan. Nya Heather Williams är vassast i Örebro med sina tre mål, även om hon bara officiellt är bokförd för två.

Den damallsvenska statistiken har tyvärr som vanligt varit ett skämt. Det är ofattbart hur förbundet och EFD kan acceptera att servicen kring den högsta serien är så usel.

Den som blivit hårdast straffad av statistikfiaskot är Anja Mittag. Tyskan tackade för sig i och med Rosengårds sista hemmamatch, 2–0-segern mot Piteå. Hon gjorde de genom att stå för sju assist på sex matcher. Tyvärr har hon bara blivit tillgodoräknad två av de sju målpassningarna – makalöst dåligt.

Mittag har varit en stor profil i vår högsta serie i flera år, och lämnar ett stort hål efter sig. Inte minst i Rosengårds offensiv.

Det är väl inget vågat tips att tro att Malmöklubben återigen har höjt tempot i jakten på att få köpa Jelena Cankovic från Växjö. Fast enligt den länkade artikeln ovan har Rosengård även konkurrens från utländska klubbar om serbiskan.

Annars tyckte jag att Sanne Troelsgaard såg intressant ut i en mer central roll i måndagens prestigemöte i Linköping.

Efter tre omgångar trodde jag att Rosengård skulle kunna rycka ifrån i toppen. Laget spelade snabbare och bättre fotboll än i fjol – då de enligt egen utsago spelade den bästa fotbollen i damallsvenskan. Dessutom kändes laget vassare.

Men vårens fyra sista omgångar tappade Rosengård både fart och spets. Det blev bara fem poäng på de fyra omgångarna, och debaclet mot LB07 måste ha svidit.

I sista omgången borde Rosengård dock ha tagit en trepoängare. Där var man spel- och chansmässigt ett klart bättre lag än Linköping. Men det är ju målen som räknas, och något sådant lyckades inte FCR göra. Delvis för att Emma Holmgren storspelade i hemmamålet.

Zecira Musovic behövde inte rädda några skott, hon hade inte ett enda avslut mot sitt mål. Hon fick ändå rubriker efter matchen. Det på grund av en tweet om utebliven tv-sändning.

I Rosengård var 16-åriga Hanna Bennison vårens sensation. Hon bidrag med fart och löpstyrka till mittfältet. Om hon håller den nivån hela säsongen borde hon vara med i landslagsdiskussionen i höst. Framför allt om vi missar OS, och det i höst påbörjas ett lagbygge mot EM 2021.

För Rosengård blir det avgörande hur man löser lagbygget under sommaren. Man har ju utgående kontrakt på trion Iva Landeka, Troelsgaard och Hailie Mace. Jag tror inte att klubben har råd att bygga om laget för mycket om man skall kunna ta guld, utan man behöver nog behålla den här trion.

För Linköping har utdelningen i poäng varit bättre än spelet under våren. Jag tror att LFC blir minst en nivå bättre i höst när Nilla Fischer ansluter.

Vårens problem har legat i uppbyggnadsfasen, där passningsspelet inte har varit bra nog. Man har Sveriges bästa tia i Kosovare Asllani, men det har varit jättestora problem att få bollen till henne när hon varit rättvänd i bra ytor. Fischer är en bra passningsspelare, vilket borde göra hela anfallsspelet bättre. Det borde göra att Asllani får bollen oftare.

Och då är känslan att LFC kan bli farligt i höst. För om laget har hängt med så bra utan att imponera under våren så borde man kunna bli vasst i höst.

Noterbart i LFC är att nya isländskan Anna Rakel Petursdottir har stått för tre assist, och ligger bakom ännu fler mål med sin fina vänsterfot. Den foten har varit ett bra vapen för laget. Hon är ett bra nyförvärv. Däremot måste jag sätta fiaskostämpel på upphaussade amerikanskan Julia Ashley. Den match jag såg henne verkade hon inte kunna stava till positionsspel. Jag är därmed inte överraskad över att LFC inte är intresserat av att förlänga med henne.

Högst upp i topp finns Göteborg. Laget är det enda obesegrade i damallsvenskan. Faktum är att man inte har förlorat någon tävlingsmatch sedan september i fjol.

Jag tycker att Göteborg spelar den bästa fotbollen i Sverige. De hårda och precisa passningar som man bygger sitt spel kring kan inga andra lag matcha. Även om jag tycker att laget tappade lite fart under en period vann man cupen och har tillsammans med Rosengård gjort flest mål i damallsvenskan och har även bäst målskillnad.

Efter en trög start fick viktiga Rebecka Blomqvist igång målskyttet. Hon står på fem mål och tre assist – det gör att hon både är delad trea i skytte- och assistligan. Även Pauline Hammarlund står på fem gjorda mål. Göteborg har således seriens vassaste anfallspar.

Kristianstad har seriens vassaste back. Therese Ivarsson har gjort fem mål och delar den där tredjeplatsen i skytteligan med Blomqvist och Hammarlund.

KDFF ligger sjua, med fyra poäng upp till guldpositionen. Dock har laget avverkat vårens matcher mot alla de etablerade topplagen; Göteborg, Rosengård, Piteå och Linköping. De kommande fyra matcherna väntar bottenlagen Kungsbacka och Växjö samt uppstickarna Vittsjö och Kif Örebro. Viktiga matcher om Elisabet Gunnarsdottir:s gäng skall blanda sig i guldstriden på allvar.

Slutligen mästarlaget Piteå. Det är ett av fyra lag som har toppat serien efter någon av de sju spelade omgångarna. Piteå ligger femma i tabellen, men från sin mittenposition känner laget absolut gulddoften. Det är ju bara en poäng upp till Göteborg.

Cajsa Andersson har bara släppt in fem mål, med det är Piteå det lag som släppt in näst minst mål. Piteås problem är att laget inte gjort så många mål. Hittills har det blivit tio på sju omgångar, vilket är ett snitt om 1,4 per match. Under guldsäsongen 2018 snittade PIF 1,9 mål per match.

Piteå lever i högsta grad i guldstriden, men behöver alltså göra fler mål. För övrigt tänkte jag på Piteå i kväll när jag såg Finland vinna Ishockey-VM.

Alla hockeyexperter har ju sagt att det skulle vara omöjligt, för Finland hade inga NHL-proffs. Men Finland kunde vinna, för de hade ett starkt lag. Det är lite som för Piteå i fjol. Man hade inte spelarna med bäst meritlistor, men man hade ett starkt lagspel. Faller bitarna på plats i höst kan laget Piteå mycket väl försvara sitt guld.

Fast jag håller fortsatt Göteborg som huvudfavorit. Inte minst sedan man i veckan värvat Emma Berglund. Apropå det har jag dragit igång en ny silly seasonsida, inriktad på sommarens övergångar.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget skall jag även göra lite reklam för en ny damfotbollsblogg, med inriktning på damallsvenskan. Den hittar ni här, och den skrivs av den före detta Halmia- och Vittsjötränaren Håkan Magnusson. Kul med nya bloggar.