OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Rosengård blev hårt straffat i München

Det var tyvärr precis så stor skillnad i kvalitet mellan toppen av damallsvenskan och topplagen i Europa som jag trodde. Bayern vann med 3–0 mot Rosengård och har kopplat ett järngrepp om en semifinalplats.

FC Rosengård kom till spel i München med en namnkunnig startelva med spelare som tillsammans har noterats för minst 900 landskamper – kanske till och med 1000. Ändå var det lite av samma skillnad mellan lagen som det är när damallsvenska lag stöter på lag från elitettan i svenska cupen.

Rosengård hade väldigt svårt att fixa tempot, och blev stenhårt straffat av ett starkt Bayern. Jag tyckte att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Kring eget straffområde slog man ganska ofta passningar dit man trodde att det fanns medspelare. Det gjorde det inte alltid.

De många farliga bolltappen i matchupptakten ledde dock inte till något baklängesmål. Bayerns två mål före paus kom i stället på snabba omställningar efter Rosengårdsanfall. Och det är sådant man inte kan gardera sig mot.

För när ett lag som Rosengård får en chans att anfalla i en sådan här match måste de gå för det. Och då finns alltid risken att man tappar boll när laget är på väg framåt, vilket innebär att man åker på en omställning i motsatt riktning istället.

Så blev det när Sanne Troelsgaard tappade bollen på mittplan i nionde minuten. Linda Dallmann tackade för det och pricksköt in 1–0. Det andra målet var en kontring på en Rosengårdshörna. Lineth Beerensteyn serverade Klara Bühl, som gjorde 2–0.

Inledningsvis tyckte jag det såg ut som att Rosengård formerade sig 5–4–1. Men ganska snart blev det istället det 4–3–3 eller 4–5–1 som Malmöklubben tänker spela i år. Rosengård gjorde totalt sett en helt ok insats. Det var bara det att Bayern visade en fantastisk kvalitet – en kvalitet som inte finns i damallsvenskan. 

I den andra halvleken sjönk tempot. Bayern verkade nöjd med resultatet, och Rosengård fick mer tid med bollen. Trots klart större bollinnehav kom bara gästerna till en enda 100-procentig målchans. Det var Sanne Troelsgaard som efter 85 minuter rann igenom till höger i straffområdet, men kom lite ur vinkel och fick se sitt avslut täckas till hörna.

Då stod det 3–0. Det målet kom i minut 62 när Rosengård hade flyttat upp laget, och Glodis Perla Viggosdottir missade en passning upp på centralt mittfält. Bollen hamnade hos Beerensteyn som hade lite flyt med studsarna när hon på egen hand fixade målet.

Men Bayerns 3–0-seger var inte turlig, den var hur säker som helst. Och tyvärr är det ju absolut ingenting som talar för en vändning på Malmö IP. Jag hade 90–10 till Bayern inför dubbelmötet. Nu är det drygt 99–1. Jag tror nämligen att Rosengård kan behöva drygt 100 försök för att klara av att vinna med fyra måls marginal mot det här Bayernlaget. Och just fyra måls marginal är det som krävs i returen.

Det är på många sätt tråkigt att se hur långt ifrån toppklubbarna som våra bästa svenska lag numera har halkat. På Uefas klubblagsrankning är Sverige numera nere på femte plats. Inget tyder tyvärr på att vi skall kunna klättra framöver, utan fokus får nog ligga på att lindra fallet.

Linköping slog ut Liverpool hösten 2014. Sedan dess har inget svenskt lag slagit ut något lag från de fyra länder som ligger framför oss på rankingen. Det handlar i tur och ordning om Frankrike, Tyskland, Spanien och England.

Inför den här kvartsfinalen hade det blivit två förluster mot franska lag, fyra mot tyska, tre mot engelska och en mot Barcelona. Totalt har alltså svenska lag förlorat de tio senaste mötena mot lag från högre rankade länder.

Noterbart också att Tjeckien är sexa och Danmark sjua på Uefas klubblagsranking, samt att svenska lag även har förlorat det senaste mötet med ett tjeckiskt lag och de två senaste mot danska.

Tittar vi på tyskt motstånd får vi backa till 2004, och finalen mellan Umeå och Frankfurt för att hitta ett svenskt avancemang. Då vann Umeå med förkrossande 8–0. Det här är tolfte gången sedan dess som svenska och tyska lag möts i Europacuperna. Samtliga de tidigare elva har slutat med tysk seger. 

Barcelona–Manchester City 3–0

Det här var en riktig maktdemonstration från FC Barcelona.

Inför hade jag 51–49 i spansk favör. Nu har jag 95–5. För inte nog med att 3–0 är ett fantastiskt resultat på hemmaplan – det kunde ha varit ännu större siffror.

Matchen spelades på neutral plan i italienska Monza. Men Barcelona kändes hemma på alla sätt. Spanjorskorna spelade sig hur lätt som helst genom Citys lagdelar och genom all press. Att det inte var hemmaledning efter 30 minuter var bara en storspelande Ellie Roebucks förtjänst.

Barca har varit väldigt spelskickligt i många år. Men de har saknat den effektivitet som krävs för att vinna stora turneringar som Champions League. Bland annat åkte man ju ur fjolårets turnering mot Wolfsburg efter en match man dominerat spelmässigt sett.

30 minuter in i dagens match tänkte jag att det kunde bli en repris. För då började City vakna till så smått, och komma i småfarliga kontringar.

Men det här var Barcelonas dag. Segern var alltså hur rättvis som helst. Och när City fick chansen att komma in i matchen via en straff så gjorde Barcamålvakten Sandra Panos en kanonräddning på Chloe Kellys skott.

Bäst i Barca var annars norska Caroline Graham Hansen som hade lekstuga på sin högerkant. Norskan satte sig dock ner efter 60 minuter. Det visade sig att hon inte kunde spela vidare, vilket naturligtvis är ett avbräck. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt med Graham Hansen, som alltså annars visade storform.

Chelsea–Wolfsburg 2–1

Jag gav Chelsea favoritskapet med 70–30 och skrev att Wolfsburg är nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Samt att det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit långt ifrån den klass som man vant sig vid.

Men i dag var gamla Wolfsburg tillbaka. Deras första halvlek var det bästa jag sett från den tyska storklubben på en bit över ett år. Man var minst en klass bättre än Chelsea – kanske två.

Eva Pajor var tillbaka i startelvan, och kanske var det just vad som krävdes för att spelet skulle börja funka. Pajor var lysande i offensiven, det var även Svenja Huth och Fridolina Rolfö. Chelseas försvar hade svårt att hänga med, och något eget spel lyckades inte Londonlaget få till.

Efter 50 minuter hade jag 6–0 i klara målchanser till tyskorna – och Rolfö hade varit inblandad i samtliga. Två av de där chanserna var stolpskott – ett från Alexandra Popp och ett från Rolfö. Svenskan var väldigt pigg, men också ineffektiv. För nog borde hon ha gjort något mål i den här matchen?

När Rolfö byttes ut i den 66:e minuter mot Rebecka Blomqvist var det i stället underläge med 2–0. Medan Rolfö och Wolfsburg stod för en kavalkad av missade målchanser var Chelsea hypereffektivt när väl chanserna kom i den andra halvleken. 

Fran Kirby serverade Sam Kerr till 1–0 och en stund senare stod Wolfsburgsmålvakten Katarzyna Kiedrzynek för en grov miss när hon slog en kort inspark till Chelseaspelare. Då kunde Sam Kerr servera Pernille Harder till 2–0 – en högst ologisk tvåmålsledning.

I det läget hade Aftonbladets stream börjat strula så illa att det var svårt att följa matchen. Det höll i sig matchen ut. Wolfsburg fick dock ett viktigt ”bortamål” när Dominique Janssen smällde upp en straff i nättaket.

Det sägs att Magdalena Eriksson orsakade den där straffen. Jag vet inte, för streamen funkade inte i det läget. Eriksson spelade hela matchen. Det gjorde även Jonna Andersson. Vänsterbacken räddade på mållinjen när Pajor bjöd på en fin cykelspark i den första halvleken. Tydligen hade Andersson även en målchans efter paus. Den såg jag dock inte på grund av alla bildproblem…

Det blev 2–1 till Chelsea, ett resultat som alltså inte alls speglade matchen. Klart är att den här kvartsfinalen i högsta grad lever över returen. Kan Wolfsburg göra en lika bra prestation nästa vecka så är en vändning inte omöjlig. I returen är för övrigt Wolfsburgmittfältaren Lena Oberdorf avstängd. 

PSG–Lyon 0–1

Det här var en match jag inte såg så mycket av. Det lilla jag såg var det PSG som hade flest målchanser för paus, och Lyon efter. Målet kom på straff i matchens slutskede. Wendie Renard placerade säkert in det viktiga ledningsmålet bakom Tiane Endler.

Straffen var väldigt långt ifrån solklar. Rutinerade Formiga fick en rensning på armen från nära håll. Det var så långt ifrån medveten hands man kan komma. Och eftersom armen var under axelhöjd anser jag att det inte borde ha blivit straff.

Resultatet innebär att PSG alltså måste vinna med andra siffror än 1–0 i Lyon nästa vecka. Även om det är uppförsbacke är det inte omöjligt.

Kvartsfinaldags: ”Troligtvis något vi aldrig varit med om förut”

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar

I dag är det stor kvartsfinaldag i Champions League. Redan 12.30 drar kalaset loss med Barcelona–Manchester Ctiy. Det avslutas med Bayern München–Rosengård 19.00.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna:

12.30: Barcelona–Manchester City
TV: Det är oklart hur man kan se matchen i Sverige. Den sänds på wnited.tv. Där står det dock att sändningen är geoblockad i Sverige eftersom Aftonbladet har sändningsrätten. Men vad jag kan hitta kommer inte Aftonbladet att visa just den här matchen. Däremot går det att se matchen på Barcelonas egen tv-kanal barcatvplus – det räcker med att skaffa sig en kostnadsfri inloggning för att kunna se matchen.
Odds i dubbelmötet: 51–49

När lottningen kom gav jag Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Klart är att det här är ett möte mellan två väldigt formstarka lag. Barcelona har radat upp tio raka tävlingsmatcher utan att släppa in mål. Senaste gången man föll under ordinarie tid var semifinalen mot Wolfsburg i Champions League den 25 augusti i fjol. Det var en match Barca ägde och borde ha vunnit, men där Fridolina Rolfö var effektiv och blev tyskornas matchvinnare. Sedan dess har man 26 segrar och ett kryss. Krysset var supercupsemifinalen mot Atletico, en match man sedan förlorade på straffar.

City har en liknande säsong som Barca. Senast den engelska ligatvåan föll under ordinarie tid var mot Chelsea den 11 oktober i fjol. Sedan dess har man 16 segrar och fem kryss. Dock har man under den här perioden förlorat två cupmatcher efter förlängning/straffar.

Med tanke på att konkurrensen är betydligt tuffare i England än i Spanien är Citys facit således minst lika imponerande som Barcas. Jag håller alltså de suveräna spanska ligaledarna som knappa favoriter med hänvisning till historik.

Utöver att City har fallit mot spanskt motstånd de senaste åren har Barca en större vana vid att gå långt i Champions League. Jag tror att det skulle kunna bli tungan på vågen här.

Men årets upplaga av City känns som den starkaste hittills. Och dagens match spelas i Monza i Italien, så Barca har ingen hemmamatch i det här dubbelmötet – vilket talar för engelsk seger. Så det här kan verkligen gå i båda riktningar.

För övrigt såg jag att en Cityspelare toppade tv-kanalen ESPN:s första världsrankning av damfotbollsspelare. Det handlar om amerikanska mittfältaren Samantha Mewis.

Skall man gå efter ESPN:s rankning bör nog City trots allt vara favorit i det här dubbelmötet. De hade nämligen med totalt sju spelare mot Barcas fem. Utöver Mewis fanns 5) Lucy Bronze, 15) Rose Lavelle, 25) Caroline Weir, 29) Abby Dahlkemper, 46) Steph Houghton och 50) Ellen White. Barcaspelare på topp 50 var: 9) Caroline Graham Hansen, 17) Jennifer Hermoso, 22) Alexia Putellas, 27) Asisat Oshoala och 28) Lieke Martens.

Från det svenska landslaget återfinns Magdalena Eriksson på plats 34 och Kosovare Asllani på plats 47 på den där ESPN-rankingen. Svenska medborgaren Marta var också med, hon placerades som nummer 35.

17.00: Chelsea–Wolfsburg
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 70–30

Det allra mest anmärkningsvärda med mötena mellan Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö är att båda matcherna spelas i Ungern på samma plan. Orsaken är förstås att man inte kan åka fram och tillbaka mellan Tyskland och England hur som helst i det här skedet av pandemin.

Jag håller alltså Chelsea som favoriter. Jag gör det för att jag upplevt engelska WSL som bättre än Frauen-Bundesliga de senaste två–tre åren. Dock har Wolfsburg varit bättre än de engelska topplagen.

Men nu är Wolfsburg nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Delvis hänger det ihop med att den största stjärnan, Pernille Harder – fyra på ESPN:s rankning, lämnade just för Chelsea.

Det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit ganska långt ifrån den klass som man vant sig vid. Nu börjar laget dock bli ordinarie, bland annat har polska skyttedrottningen Ewa Pajor hoppat in i de fem senaste matcherna. Börjar hon bli redo för att starta? Eller får Rebecka Blomqvist fortsatt förtroende?

Jag satte 60–40 till Chelsea i samband med lottningen. Jag har nu ökat det till 70–30 eftersom jag känner att Chelsea är ett klart bättre lag än dagens Wolfsburg. Men om de tyska mästarinnorna kommer upp på sin absoluta topp har de chans att ta sig till ännu en semifinal. Men Londonlaget är alltså klar favorit.

Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

18.00: PSG–Olympique Lyonnais
TV: Sänds på wnited.tv.
Odds i dubbelmötet: 49,9–50,1

Här inträffade det otroligt konstiga att PSG lämnade walkover till returen i Prag – men dömdes ändå som totalsegrare i dubbelmötet. Det borde vara omöjligt att försvara en ledning genom att lämna wo.

Men i coronatider kan väldigt udda saker gå igenom. Och vi har det därmed en vidöppen, fransk kvartsfinal.

Jag satte 50–50 vid lottningen, och står i princip kvar vid det. Men något lag måste vinna var jag tvungen att vikta över i någon riktning. Och då satte jag faktiskt Lyon som knapp favorit – trots att jag tycker att PSG är det bästa laget i år.

Orsaken till tipset stavas vinnarkultur. Lyon har en fantastisk tradition av att vinna, vilket väger tungt. Även om PSG varit ett internationellt topplag i nästan tio år har man bara klarat av att vinna en enda titel under den perioden – franska cupen 2018.

Att ha vinnarkultur är en otroligt viktig faktor när man kommer fram till avgörande matcher.

Men sportsligt ser jag alltså PSG som det något bättre laget i år. Det hör huvudsakligen ihop med offensiv spets. Sedan Ada Hegerberg blev knäskadad har Lyon inte samma målfabrikation som vi är vana vid.

För första gången på evigheter är det inte heller Lyon som gör flest mål i franska D1 Feminine. Efter 15 omgångar har PSG målskillnaden 61–2 medan Lyon har 52–5.  

PSG vann även det inbördes ligamöte som spelats. Men på minuskontot har Parisklubben att den nyligen har haft coronaviruset i truppen. Exakt hur det har slagit vet jag inte, men det är ju en osäkerhetsfaktor.

19.00: FC Bayern München–FC Rosengård
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 90–10

Sist ut är alltså Rosengårds match i München. Där håller jag Amanda Ilestedts och Hanna Glas lag som solklar favorit. De tyska ligaledarna är nu uppe i 23 raka segrar sedan fjolårets kvartsfinalförlust mot Lyon (den 22 augusti).

Visst vann Göteborg i München hösten 2019, så det är möjligt. Men sedan dess har Bayern lyft sig ett par snäll, och det är således väldigt lite som talar för att Rosengård skall kunna rå på ett Bayern München i kanonform.

Malmöklubben får först och främst försöka rikta in sig på att få med sig ett bra resultat hem. Jag kan inte läsa Sydsvenskans texter, men ser att krönikör Max Wiman tycker att man skall ställa upp med en fembackslinje.

Jag var i Alingsås i fredags och såg Rosengård spela i svenska cupen. Det var förstås en match som var helt annorlunda än det som väntar i kväll.

Klart är dock att jag noterat att Malmöklubben den här våren lämnat upplägget med trebackslinje och istället jobbar med fyra backar. Vi får se om man står fast vid det i kväll, eller om man återgår till tre mittbackar och flyttar ner sina kantspelare.

Ett stort problem för Rosengård är Uefas nya regler som innebär att man bara får lägga till tre spelare från höstens trupp. Malmöklubben kände inte till de reglerna, utan valde att anmäla få spelare till mötena med georgiska Lanchkhuti. Det gör att Rosengård nu varken kan fylla på truppen med nyförvärv eller spelare ur egna led.

Utan man kommer att få slutföra turneringen på två målvakter och 14 utespelare, av vilka Anna Anvegård som bekant har varit skadad. Och Emma Berglund haltade lätt när hon gick på bussen i Alingsås i fredags. Bayern München däremot har 25 spelare på sin trupplista – lite skillnad.

Jag bytte några ord med tränare Jonas Eidevall om det här i fredags. Man kan ju tycka att Rosengård borde ha koll på vilka regler som gäller. Eidevall förklarade dock att det inte vara så lätt. Han berättade att Uefa inte meddelar vilka ändringar man gör i turneringens regler, utan bara skickar ut en väldigt tjock Champions Leaguebibel med alla regler.

För en icke juristutbildad person tar det en evighet att läsa igenom den där bibeln, och det är lätt att missa nyheter. Eidevall tyckte att såväl Uefa som nationsförbunden borde upplysa om vilka ändringar som görs mellan säsongerna.

Den regeländring som nu ställer till det för Rosengård borde dessutom alla förbund som spelar sina säsonger under helår agera mot, för den gör det ännu svårare att lyckas i Europaspelet.

Ta som exempel om Häcken och/eller Rosengård tar sig till gruppspel i Champions League till hösten, och klarar sig vidare ur det gruppspelet. Då är risken stor att lagen kommer att brandskattas på spelare i vinter. Och då finns det alltså inte möjlighet att skaffa ersättare.

Caroline Seger

Efter matchen i fredags bytte jag även några ord med Caroline Seger om kvällens begivenhet i Tyskland. Hon sa:

”Det skall bli spännande. Det är ett Bayern München som på pappret är otroligt starkt. Det kommer att vara ett helt annat tempo, troligtvis något vi aldrig varit med om förut. Det gäller verkligen att göra en klinisk 90+ minuter borta och få med oss ett bra resultat, för att det kommer att vara viktigt.”

Jag konstaterade att det troligen blir en match där Rosengård får kontra, något de inte är  vana vid.

”Det blir väl antagligen ett väldigt disciplinerat försvarsspel, och de chanser som vi lyckas få måste vi vara väldigt kliniska i – så klart. Det kommer säkerligen bli en väldigt högintensiv match, saker kommer verkligen att ställas på sin spets.”

Det skall bli väldigt kul att se hur Rosengård står sig mot ett så här bra motstånd. Det är 16 riktigt bra spelare som Malmöklubben har tillgång till. Men det vore ändå en jätteskräll om Rosengård spelade semifinal mot Chelsea eller Wolfsburg längre fram i vår.

Bland de där 16 Rosengårdsspelarna finns för övrigt den som sajten goal.com rankar som den största talangen i världenHanna Bennison. Kul att en svensk spelare kan toppa en sådan lista på en internationell sajt.

Goal.com är världens största fotbollspublikation på nätet, och den näst största sportpublikationen på nätet bakom ESPN.

Hanna Bennison

Blomqvist slog till i snöbollsmatch

Det tog 22.22 innan Rebecka Blomqvist presenterade sig i Frauen-Bundesliga. Hon gjorde det genom att sätta den orange bollen bakom Emma Lind. Sporten var snöboll och de båda nämnda svenskorna var debutanter.

Snön vräkte ner över Wolfsburg när Frauen-Bundesliga hade återstart. Snötäcket, som var någon centimeter djupt vid avspark, blev bara djupare och djupare under den första halvleken.

Det blev således även alltmer svårspelat.

Man kan ju ifrågasätta om man skall spela matcher under sådana här förhållanden. Det är en fråga som är upp till domaren. Och så länge bollen rullar brukar domarna blåsa till spel, hur vitt – eller blött det än är.

Och bollen rullade i Wolfsburg, även den varken rullade lika snabbt eller långt som vanligt. Personligen tycker jag inte att det var någon skandal att tillåta spel. Fast jag hade inte heller protesterat om man blåst av drabbningen.

Första spelaren att halka var Potsdams Nina Ehegötz – som föll redan efter 15 sekunder. Hon var inte ensam om att ha svårt med balansen i upptakten.

Det var ändå hennes Potsdam som inledde bäst. De första 20 minuterna spelade gästerna en mer direkt fotboll, vilket var rätt medicin på snötäcket. Det blev för övrigt så tätt att domaren blåste för paus efter 25 minuter. Paus för att låta vaktmästare komma in skotta av linjerna och de båda målområdena.

Allt eftersom fattade även Wolfsburg att det inte var aktuellt med kortpassningsspel. Och när snöfallet började avta efter en halvtimme var det hemmalaget som hade kommandot.

Till slut vann Wolfsburg med 3–2. Det borde ha varit avgjort redan efter 39 minuter när Potsdams 19-åriga mittfältare Lea Bahnemann tog sin andra varning. Men hennes lag kvitterade när Nina Eheggötz snyggt tryckte in 2–2 i 51:a minuten.

Efter paus var det dock mästarlaget som ägde matchen. Och inhopparen Zsanett Jakabfi gjorde det avgörande 3–2-målet från nära håll, men ur dålig vinkel. Det var mer en fösning än ett skott, ett avslut som nog Lind borde ha tagit. Ungerska Jakabfi är för övrigt inne på upploppsrakan av fotbollskarriären. Hon har nämligen meddelat att hon slutar efter den här säsongen.

Det var alltså debut i Frauen-Bundesliga för Rebecka Blomqvist i Wolfsburg och Emma Lind i Potsdam. Den senare hade spelat en damallsvensk match på två år i Rosengård – den betydelselösa avslutningsmatchen 2019. Nu är hon redan uppe i lika mycket speltid i Turbine Potsdam.

Det var även en tredje svensk spelare med i matchen. För Fridolina Rolfö tog det roliga dock slut på ett tidigt skede. Hon byttes mot Jakabfi precis efter Potsdams kvittering i 27:e minuten. Varför hon blev utbytt så tidigt framgick inte av tv-sändningen. Jag såg inga tecken på någon skada.

För övrigt såg man knappt Rolfö alls i matchen. Hon hade svårt att hitta rätt på snön.

Med tanke på de svåra förhållandena är det egentligen inte rättvist att göra någon djupare analys av enskilda spelare. Utöver 3–2-målet tycker jag att Lind efter omständigheterna gjorde bra ifrån sig. Blomqvist skötte sig på ett bra sätt i de 67 minuter hon fick spela i sin debut. Och 1–0-målet var högklassigt.

Rebecka Blomqvist är en av alla toppspelare som lämnat Göteborg. En annan är finländska kantspelaren Emma Koivisto. Hon presenterades under fredagen som nyförvärv av engelska liganian Brighton & Hove Albion.

Som jag ser det byter Koivisto till en bättre liga, men till ett sämre lag.

Apropå England är söndagens toppmöte i WSL mellan Arsenal och Manchester City helgens höjdare i den europeiska damfotbollen.

I tv-guiden nedan noteras även fem svenska träningsmatcher, som sänds av olika tidningar med olika betalningsupplägg. Kul att våra elitlags träningsmatcher börjar bli intressanta för tv-sändningar.

Lördag
13.00: Real Madrid–Valencia i spanska Primera Iberdrola. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay.
13.00: BP–Djurgården, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
13.00: Kif Örebro–IFK Kalmar, träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.15: Lyon–Montpellier i franska D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
16.00: Hammarby–AIK, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
16.00: Häcken–Linköping, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.30: Manchester United–Reading i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
14.00: Bayern München–Meppen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
15.30: Piteå–Umeå, svensk träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.30: Arsenal–Manchester City i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.

Personligen vet jag inte om jag hinner se någon av matcherna. Jag har sedan någon dag tillbaka klivit in i skidbubblan. Vi har världscuptävlingar i grannstaden Ulricehamn under helgen och SM här i Borås i nästa vecka. På så sätt kändes det naturligt för mig att även få se en match på snö här på fredagskvällen…

 

Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie BrightDelphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Äntligen är det dags för Champions League

Tillagt i efterhand. Här kan man se Rosengårds match:

I morgon drar Champions League äntligen igång för svensk del. Rosengård spelar redan klockan 11.00 borta mot georgiska Lanchkhuti. Det är ett motstånd som Malmöklubben enkelt skall avfärda.

Vad jag fått fram har Lanchkhuti i princip bara inhemska spelare i laget. Och Georgiens landslag noterade noll poäng och målskillnaden 3–45 i en EM-kvalgrupp som bland annat innehöll Bosnien, Israel och Malta.

Det värsta motståndet kanske är underlaget på arenan i Tiblisi, en gräsmatta som ser lite lätt ojämn ut.

För Göteborg väntar som bekant betydligt tuffare motstånd. 16.00 kommer Manchester City till Valhalla.

Som bekant har Göteborg tappat flera tunga spelare sedan damallsvenskans avslutning. Det var sagt att man trots allt skulle kunna använda Julia Zigiotti Olme i morgondagens match. Men när Göteborg tidigare i dag presenterade sin matchtrupp fanns inte landslagsmittfältaren med.

Det saknades också backar i truppen. Bara tre fanns med, och en av dem var F19-spelaren Elma Junttila Nelhage. Hon kommer knappast starta mot Manchester City. Utan Emma Koivisto och Emma Kullberg lär få sällskap antingen av Filippa Curmark eller Julia Roddar. Det är knappast optimalt.

Göteborgs avbräck är något som motståndarna noterat. På en presskonferens inför matchen fick Citys manager Gareth Taylor frågor om hur han tror att Göteborg påverkas av att ha tappat spelare som Natalia Kuikka, Emily Sonnett, Emma Berglund, Zigiotti och Rebecka Blomqvist. Svaret: 

”Vi kan helt klart ha fördelar av det. Det skulle inte vara idealiskt för oss att inte spela på en månad, och dessutom förlora ett antal spelare. … Men, jag tror ändå att det kommer att bli en riktigt tuff match. Det är på deras plan, och på ett underlag som de är vana vid. Så saker kommer inte att bli lätta för oss. Men jag är förväntansfull och ser fram emot att få se vad vi kan göra.”

Jag tror också att Göteborg kanske kan stå emot bra på hemmaplan. Men jag skulle bli väldigt (positivt) överraskad om det här brandskattade Göteborgslaget klarade av att slå ut Manchester City över två matcher. Det vore en bragd.

Det är ju faktiskt anmärkningsvärt att Göteborg ställt till det till för sig på det här sättet inför den här turneringen. Just upplagan 2020/2021 är ju som bekant den Champions League-turnering där Göteborg har som mål att gå till final.

Jag har inte haft tid att sätta ihop någon större guide till sextondelsfinalerna. Men kortfattat så tror jag på avancemang för de seedade lagen i 13 av 16 möten. Jag vacklade lite inför mötet Fiorentina–Slavia Prag. Möjligtvis kan Stephanie Öhrström:s gäng skrälla. Det vore för övrigt väldigt bra för svensk del, för då blir Rosengård seedat i åttondelen.

I tre av sextondelsfinalerna håller jag se oseedade lagen (hemmalagen) som knappa favoriter. De matcher jag tänker på är Vålerenga–Brøndby, Sparta Prag–Glasgow City och St Pölten–FC Zürich. Men de oseedade är verkligen inte stora favoriter i de här tre mötena, utan jag utesluter inte att vi kan få rakt igenom avancemang för seedade lag.

Här på hemmaplan rullade silly season vidare. Emma Östlund presenterades av Eskilstuna – vilket överraskade mig en aning. Men en riktigt spännande värvning för ett Eskilstuna som ju kommer från en riktig fiaskosäsong.

Vi fick även veta att Thomas Mårtensson bildar kommando med tidigare Umeåtränaren Robert Bergström kommande år. Det känns som en välkomponerad duo med Mårtenssons defensiva kunnande och Bergströms offensiva spelidé. Vittsjö är ju en klubb som överpresterat sett till ekonomiska förutsättningar de senaste två åren. Jag tycker det känns som att man håller på att bygga något väldigt intressant även inför kommande år.

Något som däremot är rent gräsligt är innehållet i den här nyheten från Kina. Där får spelarna tydligen inte färga håret. Så går det till i en diktatur där man kämpar mot individualism…

Nitlott för Göteborg – igen

Kopparbergs Göteborg FC drog en nitlott för andra året i rad. I fjol lottades man mot Bayern München, och den här gången blir det Manchester City WFC som väntar i sextondelsfinalen.

Jag ger Göteborg 15–20 procents chans i det dubbelmötet. Chansen hade varit större om man hade haft tillgång till hela sitt guldlag. Men nu kommer ju Göteborg att tvingas möta City utan Emma Berglund, Natalia Kuikka, Julia Zigiotti-Olme och Rebecka Blomqvist. Det är inga bra förutsättningar.

Med full trupp hade jag nog höjt Göteborgs chanser till 30–40 procent. City har ju nämligen startat årets seriespel i WSL ganska trögt. Man ligger på femte plats med tre segrar, tre kryss och en förlust på sju omgångar. Höstens höjdpunkt för City var förstås när man nyligen vann FA-cupfinalen mot Everton efter förlängning.

Det skall sägas att Göteborg gjorde det bra mot Bayern München i fjol, och bara åkte ut på fler mål på bortaplan.

Manchester City var i semifinal i Champions League våren 2018. Men de två senaste åren har man åkt ut på ett tidigt skede – båda gångerna mot spanska Atletico Madrid. 2019 försvann man redan i sextondelsfinal och i fjol föll man med totalt 3–2 i åttondelsfinalen. Göteborg får nog slå en signal till Madrid och kolla hur Atletico har tämjt City…

City har förstås landslagsspelare på varenda position. Manchesterklubbens allra största stjärnor är högerbacken Lucy Bronze och amerikanska mittfältaren Rose Lavelle. Några andra spelare i den stjärnspäckade truppen är Steph Houghton, Jill Scott, Sam Mewis och Ellen White.

Tyvärr alltså en riktigt dålig lottning för Göteborg. Det innebär ju tyvärr också en dålig lott för svensk damfotboll som helhet. Alla svenska lag gynnas ju av att våra lag går så långt som möjligt, vilket leder till att rankingpoängen höjds för alla svenska lag.

För FC Rosengård blev det däremot en väldigt bra lottning. Man lottades mot det sämsta – i varje fall lägst rankade – laget i turneringen, georgiska Lanchkhuti. Utöver att det är en jobbig resa till Georgien var det alltså en riktig drömlott.

Jag ger Rosengård sisådär 99,9 procents chans att avancera. Det skall liksom inte gå att åka ut mot ett sådant motstånd över två matcher.

Hela lottningen syns på de här bilderna:

Där noteras att Juventus, precis som Göteborg, hade oflyt i lottningen för andra året i rad. De italienska mästarinnorna, med Linda Sembrant och Lina Hurtig i laget, gör sin tredje turnering, och man har ännu inte vunnit en enda match. 

Risken är uppenbar att den mindre smickrande sviten står sig även över lagets tredje deltagande i tävlingen. Man lottades nämligen mot mästarlaget Lyon i sextondelsfinal den här gången. I fjol föll man med totalt 4–1 mot Barcelona.

Spännande tisdag – Eriksson tar priset

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring Champions Leaguelottningen

Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.

Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.

För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.

Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.

Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.

Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.

När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.

Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.

Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:

* Lanchkhuti (Georgien)
* FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina)
* ŽFK Spartak Subotica (Serbien)
* FC Minsk (Belarus)

Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.

För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.

Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:

* Brøndby (Danmark)
* Slavia Praha (Tjeckien)
* Paris Saint-Germain (Frankrike)
* Manchester City (England)

Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.

Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.

Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.

Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.

Magdalena Eriksson

Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.

I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.

Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.

De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.

Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.

De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.

Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.

Grattis Kopparbergs Göteborg FC – Svenska mästarinnor 2020

Den klubb som hösten 1995 gick upp till damallsvenskan som Landvetter Idrottsflickor har äntligen nått hela vägen. Ja, det handlar om den klubb som fick Kopparbergs som namnsponsor och som 2004 flyttade in till centrala Göteborg och bytte namn till Kopparbergs Göteborg FC.

Jag använde ordet äntligen i första meningen eftersom KGFC varit nära flera gånger. Men det dröjde alltså till klockan 16.54 lördagen den 7 november 2020 innan det var dags för guldhjälmar för ett SM-guld.

Det är således också dags att skicka ett stort grattis till klubben för deras första SM-guld.

Det är ett högst välförtjänt firande som nu pågår i Linköping. Göteborg vann nämligen den svåra bortamatchen på Linköping Arena med förkrossande 7–0. Sju mot noll.

Det var stundtals uppvisning. Göteborg visade ingen guldfrossa. Tvärtom hade man extrem effektivitet när det behövdes som mest. Jag räknade inte målchanser i dag. Men när Natalia Kuikka gjorde 0–5 i minut 59 hade inte Göteborg missat många målchanser. Göteborg hade kunnat göra sju mål i många matcher i år. Men det dröjde till omgång 21.

Och det första guldet dröjde alltså till 2020.

Om vi blickar tillbaka lite så var ju Göteborg ett topplag flera år under Torbjörn Nilsson:s tid. När han lämnade efter säsongen 2013 hade klubben en svacka, där man byggde om sin trupp. Bland annat var man nära att åka ut 2017 under Stefan Rehn:s ledning.

Året efter kom Marcus Lantz och Jörgen Ericson och började jobba in ett vägvinnande spel. Laget var nära att nå hela vägen både 2018 och 2019. Och i år, när Lantz var utbytt mot Mats Gren, gick det vägen.

Årets trupp är otroligt stark och bra. Men mitt i firandet finns det frågetecken. På SportbladetPlay var expertkommentator Pär Lagerström nyfiken på hur långt det här laget skulle kunna nå i Champions League.

Tyvärr är det väl så att varken han eller någon annan kommer att få det svaret. För det är redan klart att Natalia Kuikka lämnar för Portland Thorns. Och Emma Berglund ryktas vara på gång till Rosengård. Hon som klubben först inte ville behålla, men sedan ändå vill ha kvar. Och Emily Sonnett är ju bara i Sverige på lån. Sedan har vi Vilde Bøe Risa som gärna vill ut i Europa. Är någon av dem kvar i klubben efter årsskiftet?

Tillagt i efterhand: Glömde ju här att det även uppgivits att Rebecka Blomqvist kan vara på väg bort. Hon har bland annat kopplats ihop med tyska storklubben Wolfsburg.

Men just nu är kanske inte är bästa ögonblicket att väcka frågetecken kring Göteborgs lag. Tvärtom är det nu läge att imponeras av hur årets lag agerat. Jag har tyckt att Göteborg spelat damallsvenskans finaste och roligaste fotboll de senaste tre åren. Nu har de svart på vitt att de också spelar den bästa fotbollen. Grattis.

I skrivande stund berättar de på SportbladetPlay att Jennifer Falk skall guldmålas efter att ha hållit nollan för 14:e gången den här säsongen. Välförtjänt. Och Emma Berglund berättar om lagets arbetsmoral, hur 100-procentigt alla tar sitt hemjobb. Det är förstås värt att nämna. Årets Göteborg är ett lag där man har stor löpvilja i båda riktningarna. Något som förstås är ett framgångsrecept.

Det finns självklart anledning att återkomma med fler analyser. Innan jag avrundar noterar jag att Växjö DFF spelar i damallsvenskan även 2021. Laget har imponerat stort i höst och vann måstematchen hemma mot Eskilstuna med 2–0. Grattis Växjö.

Det var för övrigt en före detta Göteborgsspelare som visade vägen. Amanda Johnsson Haahr satte det viktiga 1–0-målet. Det andra målet vill nog Emelie Lundberg helst glömma. Det var en av årets större målvaktstavlor.

Växjö håller sig alltså kvar. I dag har vi även fått veta att Vittsjö slutar på femte plats. Det efter 4–0-seger mot Kif Örebro. Med tanke på hur det såg ut i serieupptakten är det bra gjort av Vittsjö att ta en så fin placering.

Slutligen har Kristianstad i dag både säkrat en Champions Leagueplats och passerat Rosengård i tabellen. Man vann med 4–1 mot Uppsala. Grattis till KDFF till bästa placeringen någonsin. Man blir alltså sämst trea.

Kristianstads seger innebär att det nu är press på Rosengård inför morgondagens bortamöte med Piteå. Malmöklubben har knappast råd att förlora. För då är risken uppenbar att man inte ens blir bäst i Skåne i år.

Morgondagens fokus kommer dock i första hand vara riktat mot bottenstriden. En strid där det nu alltså är klart att det blir Umeå, Djurgården eller Piteå som följer med Uppsala ner i elitettan. Och Umeå och Djurgården möts ju i morgon.

I elitettan leder AIK med 6–1 mot Bollstanäs. Även om det är några minuter kvar kan vi gratulera Solnaklubben till säkrad serieseger. Tidigare under eftermiddagen har vi noterat blytunga segrar för Lidköping och Älvsjö i botten. Segrar som innebär att Kvarnsveden och Sandviken kommer att ligga under strecket inför slutomgången nästa lördag. Den där bottenstriden har förutsättningar att bli en rysare. Precis som damallsvenskans.

Halvtid: Kantspelet tar Rosengård till serieledning

Det är paus i seriefinalen på Malmö IP. FC Rosengård leder med 2–0 efter att ha gjort båda målen på spelvändningar bakom Göteborg kantspelare. Målskyttar är just Rosengårds båda kantspelare Ali Riley och Jessica Samuelsson.

Rosengård valde att starta med en uppställning där man körde med sin mest offensiva backlinje, alltså med Katrine Veje istället för Malin Levenstad. För att balansera upp lite körde man med Riley istället för Sofie Svava på vänsterkanten. Noterbart också att Hanna Bennison är lätt vadskadad och inte ens finns med på bänken.

Hos Göteborg gick amerikanska nyförvärvet Emily Sonnett rakt in i startelvan. Däremot fick Rebecka Blomqvist börja på bänken. Det innebär att man satsade på ett lite mer fysiskt mittfält med Filippa Curmark, Filippa Angeldahl och Julia Zigiotti. Noterbart att även både Emma Berglund och Vilde Bøe Risa sitter på bänken.

Matchen startade i ett rasande tempo. Passningskvaliteten var inledningsvis ganska långt ifrån lika bra som intensiteten. Båda lagen hade flera farliga bolltapp.

Det var ändå Göteborg som inledde bäst genom att sätta hög press och störa hemmalaget. När Rosengård fick tag på bollen blev det tydligt att de ville söka ytorna bakom Göteborgs högt upptryckta kantspelare – vilket så här långt är en succétaktik.

Först slogs många långpassningar ut mot Samuelsson på ytan bakom Julia Roddar i Göteborgs vänsterförsvar. Sedan växlade man kant, och körde några spelvändningar mot Riley.

Inledningsvis var det ändå Göteborg som kom till bäst lägen, och det kändes som att serieledarna hade hyfsad kontroll när ledningsmålet kom efter 25.25.

Det kom på en spelvändning där Nathalie Björn slog första passningen och Mimmi Larsson förlängde ut bollen mot Göteborgs högerkant. Riley klev in från kanten, vände bort Emma Koivisto, och satte bollen lågt vid första stolpen.

Caroline Seger löpte in i bollbanan, och skymde Jennifer Falk. Seger är precis i offsidelinjen. Det är svårt att se på tv-bilderna, men känslan är att Seger var precis på rätt sida – och att det således var korrekt att godkänna målet.

Tillagt i efterhand: Enligt SVT:s kommentatorer, som har tillgång till mer detaljerade reprisbilder än jag, var det offside. Således hade Rosengård väldig tur här. För det är ju alltid otroligt viktigt att få första målet. 

Efter målet var Rosengård det bättre laget. Göteborg stördes av att Stina Blackstenius tvingades av efter 30 minuter. Hon lindades högt upp på högerbenet, mot skinkan. Rebecka Blomqvist kom in.

Efter 39.50 kom även 2–0. Julia Roddar stod för ett kostsamt bolltapp när hon högt upp i planen satte en passning bakom sitt eget lags mittfält. Precis som vid 1–0 gjorde Rosengård en snabb spelvändning ut mot Riley på vänsterkanten. Nyzeeländskan bröt in i planen och stod för ett fint instick till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade i stolpens insida. Returen skickade Jessica Samuelsson upp i nättaket. Snyggt.

Jag har för övrigt länge väntat på att det skall lossna för Samuelsson. I dag har hon hittills varit väldigt bra. Bättre än på länge.

Hur har då Emily Sonnett skött sig? Jo, det känns som att hon kan bli en klippa Göteborgs backlinje framöver. Men efter fyra dagar i Sverige känns det som att hon inte har koll på hur hennes medspelare vill ha bollen. Det har varit ett par situationer där hon inte riktigt har kunnat läsa av de andra göteborgarna.

45 minuter kvar. Just nu är det FC Rosengård som toppar damallsvenskan. Vi får se hur det ser ut om en timme.

Tidigare i dag har Vittsjö och Djurgården sparkat ner Piteå riktigt i bottenträsket. Djurgården tog en imponerande 1–0-seger borta mot Kristianstad. Jag hade fokus på matchen i Vittsjö. Men av det lilla jag såg från Kristianstad Arena var stockholmarnas seger helt i sin ordning.

Olivia Schough

En storspelande Brett Maron höll hemmalaget kvar i första halvlek. Segermålet kom i stället i 73:e minuten, när Tilde Lindwall snyggt frispelade Olivia Schough. Djurgården har verkligen hittat rätt i defensiven med Portia Boakye som mittback. Raka nollor mot tvåan Rosengård och borta mot trean Kristianstad är högst otroligt starkt.

I Vittsjö var hemmalaget överlägset före paus. Mie Leth Jans gjorde 1–0 och Clara Markstedt 2–0. Men ett lite slumpartat reduceringsmål från Fanny Andersson i 43:e minuten gav Eskilstuna lite hopp just innan paus.

Fanny Andersson

Och i den andra halvleken jobbade sig Eskilstuna allt närmare Vittsjös mål. I 84:e minuten kom en inte helt ologisk kvittering när en omarkerad Caisa Collin kunde placera in bollen på ett fint inspel från Amanda Nildén. Där kändes det som att Eskilstuna även kunde vända.

Så blev det inte.

I 89:e minuten fick nyss inbytta Linn Vickius grovt rött kort. Domare Lovisa Johansson befann sig nära situationen när Vickius med full kraft sparkade Nellie Persson över smalbenet. Vickius hade säkert avsikten att rensa bort bollen. Men sparken var vårdslös och jag tycker att domare Johansson valde rätt färg på kortet.

Domaren skall även ha cred för att ha varit väldigt välplacerad, och ta ett bra beslut, när Vittsjö ropade på straff för hands strax innan 1–0-målet. Bra match av Lovisa Johansson.

Lovisa Johansson

På frisparken efter Vickius utvisning kom Vittsjös segermål. Ebba Wieder:s lyftning var känslig, Kajsa Lind:s nick genomtänkt och Emily Gielnik:s avslut både smart och behärskat. Ett snyggt mål, och tre otroligt viktiga poäng till Vittsjö.

Resultaten innebär att Vittsjö och Djurgården är uppe på 13 poäng, bara en färre än Eskilstuna.

Den tredje eftermiddagsmatchen spelades i Uppsala. Där gjorde Karin Lundin de två mål som tog gästande Kif Örebro från underläge till 2–1-seger. Lundins kvittering var ett drömmål medan segermålet bar kämpavinjett.

Karin Lundin

Jag såg väldigt lite från den här matchen. Men känslan är att det var rätt jämnt, och att det var en blytung förlust för ett Uppsala, som nu halkar efter i bottenstriden. Bortamatchen mot Umeå på lördag blir otroligt viktig för uppläningarna.

Örebro däremot avancerar upp på femte plats, och kan just nu rätt lugnt mer kolla uppåt i tabellen än oroa sig för negativa streck.

Resultaten innebär även att det är lite press på Växjö inför dagens sena match. Förlust där och man är fyra poäng under strecket efter tolv omgångar. I den matchen har gästande Linköping chansen att återta den tredjeplats man tappade i förra omgången.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Här är vårens lag i damallsvenskan

Efter fem omgångar  av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.

Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.

Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.

Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.

Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:

Jennifer Falk

Jennifer Falk, Göteborg

Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.

Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.

Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.

Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.

Emma Kullberg

Emma Kullberg, Göteborg FC

Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.

Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.

Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.

Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.

Faith Ikidi

Faith Ikidi, Piteå IF

Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.

Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.

Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.

Glodis Perla Viggosdottir

Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård

Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.

Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.

Emma Koivisto

Emma Koivisto, Göteborg FC

Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.

Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.

Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.

Vilde Bøe Risa

Vilde Bøe Risa, Göteborg FC

Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.

Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.

Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.

Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.

Caroline Seger

Caroline Seger, FC Rosengård

35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.

Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.

Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.

Mimmi Larsson och Frida Maanum

Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC

Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.

Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.

Julia Roddar

Julia Roddar, Göteborg FC

På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.

Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.

Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.

Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.

Loreta Kullashi

Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF

Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?

Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.

Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.

Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson, FC Rosengård

Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.

Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.

Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.

Ersättare:

Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.

Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.

Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.

Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.

Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.

Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.

Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.

Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.

Skytteligan

Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:

1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.

Assistligan

I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.

Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.

Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:

1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist

Jelena Cankovic

Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:

1) Mimmi Larsson 11, 11+0
2) Loreta Kullashi 11, 9+2
3) Pauline Hammarlund 11, 7+4
4) Jelena Cankovic 11, 4+7
5) Heidi Kollanen 8, 2+6

 

Klart med Lavelle och Sonnett

För några timmar sedan kom bekräftelsen på att de båda amerikanska landslagsspelarna Rose Lavelle och Emily Sonnett skall spela i Europa i höst.

Lavelle ansluter till Manchester City, precis som Sam Mewis tidigare gjort. Och Sonnett går till Göteborg, som bloggen igår, som första svenska media, kunde berätta. Det handlar om ett korttidskontrakt, och inte ett regelrätt lån.

Otroligt kul med en världsmästare i damallsvenskan igen. Den senaste damallsvenska spelaren som har ett VM-guld hemma i prishyllan var ju Anja Mittag förra våren. Och den senaste regerande världsmästaren i svensk fotboll var Christen Press just i Göteborg våren 2018.

Det skall sägas att Mittag och Press hade större del i sina länder respektive VM-guld än Emily Sonnett hade förra året. Den 26-åriga backen gjorde bara ett åtta minuter långt inhopp för Abby Dahlkemper i slutet av segermatchen mot Chile.

Men totalt har Sonnett ändå gjort imponerande 45 landskamper för USA. Hon har framför allt spelat antingen ytter- eller mittback, vilket gör att hon borde passa väldigt bra i Göteborgs trebacksupplägg.

När jag tänker Emily Sonnett tänker jag snabb, aggressiv nickstark – och glad. Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.

Min bild är att Sonnett är otroligt populär både bland med- och motspelare. Jag får snabbt bilden i mitt huvud av Amandine Henry som inför en landskamp mellan Frankrike och USA står och väntar på sina gamla lagkompisar i Portland, Lindsey Horan och Sonnett:

Det är alltså framför allt i luftrummet och i sitt aggressiva närkampsspel som Sonnett utmärker sig. Hon är väldigt nyttig både på defensiva och offensiva fasta situationer. Passningsspelet är helt okej, även om hon sällan är spelaren som slår ut motståndarnas lagdelar. Men det är något hon kommer att få gott om möjligheter att träna på i passningsorienterade Göteborg.

Det blir för övrigt spännande att se hur Göteborgs lag kommer att formeras med Sonnett på plats och med Vilde Bøe Risa på väg tillbaka. En gissning är att ett helt ordinarie Göteborg ser ut så här: Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Kullberg, Emma BerglundEmma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Rebecka Blomqvist, Julia Zigiotti Olme, Natalia KuikkaPauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Det skulle innebära bänkplatser för Julia Roddar, Filippa Curmark och Filippa Angeldahl. Möjligen att man beroende på motstånd skulle kunna tänkas plocka in Curmark, flytta upp Zigiotti ett halvsteg och peta Blomqvist.

Göteborg i topp på halvtidstabellen

Göteborg jublar

Göteborg vann dagens tidiga match mot Umeå med 2–0 (0–0). Filippa Curmark kom in i paus och pricksköt snyggt in ledningsmålet efter 4.25 på planen. På slutet satte Stina Blackstenius spiken till 2–0.

Därmed är det klart att Göteborg toppar halvtidstabellen. I kväll får vi veta om det blir med fyra, tre eller en poängs marginal. Det troliga är ju att Rosengård vinner på Stockholms stadion och att halvtidsavståndet stannar vid en poäng.

Göteborgs seger var odiskutabel. Jag hade 12–1 (5–1) i klara målchanser till Göteborg. Avsluten vann hemmalaget officiellt med 26–2, varav 14–0 på mål. Det där är dock missvisande statistik då Göteborg fick tillgodoräkna sig ett par inlägg samt att några skott som gick utanför sattes upp som på mål. Dessutom hade Umeå ett avslut på mål, som Jennifer Falk styrde upp i ribban. Gissningsvis var de korrekta siffrorna för avslut på mål kanske 10–1.

Umeå gjorde en bra match, och tog framgångsrikt bort viktiga Rebecka Blomqvist ur spelet. Gästerna levde ända till 88.45, då Blackstenius gjorde 2–0-målet, vilket måste anses vara en klart godkänd insats.

I halvtid kommer UIK att ligga sjua eller åtta, och man kommer att ha två eller tre poäng ner till nedflyttningsstrecket. Det får också anses vara klart godkänt.