Det var tyvärr precis så stor skillnad i kvalitet mellan toppen av damallsvenskan och topplagen i Europa som jag trodde. Bayern vann med 3–0 mot Rosengård och har kopplat ett järngrepp om en semifinalplats.
FC Rosengård kom till spel i München med en namnkunnig startelva med spelare som tillsammans har noterats för minst 900 landskamper – kanske till och med 1000. Ändå var det lite av samma skillnad mellan lagen som det är när damallsvenska lag stöter på lag från elitettan i svenska cupen.
Rosengård hade väldigt svårt att fixa tempot, och blev stenhårt straffat av ett starkt Bayern. Jag tyckte att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Kring eget straffområde slog man ganska ofta passningar dit man trodde att det fanns medspelare. Det gjorde det inte alltid.
De många farliga bolltappen i matchupptakten ledde dock inte till något baklängesmål. Bayerns två mål före paus kom i stället på snabba omställningar efter Rosengårdsanfall. Och det är sådant man inte kan gardera sig mot.
För när ett lag som Rosengård får en chans att anfalla i en sådan här match måste de gå för det. Och då finns alltid risken att man tappar boll när laget är på väg framåt, vilket innebär att man åker på en omställning i motsatt riktning istället.
Så blev det när Sanne Troelsgaard tappade bollen på mittplan i nionde minuten. Linda Dallmann tackade för det och pricksköt in 1–0. Det andra målet var en kontring på en Rosengårdshörna. Lineth Beerensteyn serverade Klara Bühl, som gjorde 2–0.
Inledningsvis tyckte jag det såg ut som att Rosengård formerade sig 5–4–1. Men ganska snart blev det istället det 4–3–3 eller 4–5–1 som Malmöklubben tänker spela i år. Rosengård gjorde totalt sett en helt ok insats. Det var bara det att Bayern visade en fantastisk kvalitet – en kvalitet som inte finns i damallsvenskan.
I den andra halvleken sjönk tempot. Bayern verkade nöjd med resultatet, och Rosengård fick mer tid med bollen. Trots klart större bollinnehav kom bara gästerna till en enda 100-procentig målchans. Det var Sanne Troelsgaard som efter 85 minuter rann igenom till höger i straffområdet, men kom lite ur vinkel och fick se sitt avslut täckas till hörna.
Då stod det 3–0. Det målet kom i minut 62 när Rosengård hade flyttat upp laget, och Glodis Perla Viggosdottir missade en passning upp på centralt mittfält. Bollen hamnade hos Beerensteyn som hade lite flyt med studsarna när hon på egen hand fixade målet.
Men Bayerns 3–0-seger var inte turlig, den var hur säker som helst. Och tyvärr är det ju absolut ingenting som talar för en vändning på Malmö IP. Jag hade 90–10 till Bayern inför dubbelmötet. Nu är det drygt 99–1. Jag tror nämligen att Rosengård kan behöva drygt 100 försök för att klara av att vinna med fyra måls marginal mot det här Bayernlaget. Och just fyra måls marginal är det som krävs i returen.
Det är på många sätt tråkigt att se hur långt ifrån toppklubbarna som våra bästa svenska lag numera har halkat. På Uefas klubblagsrankning är Sverige numera nere på femte plats. Inget tyder tyvärr på att vi skall kunna klättra framöver, utan fokus får nog ligga på att lindra fallet.
Linköping slog ut Liverpool hösten 2014. Sedan dess har inget svenskt lag slagit ut något lag från de fyra länder som ligger framför oss på rankingen. Det handlar i tur och ordning om Frankrike, Tyskland, Spanien och England.
Inför den här kvartsfinalen hade det blivit två förluster mot franska lag, fyra mot tyska, tre mot engelska och en mot Barcelona. Totalt har alltså svenska lag förlorat de tio senaste mötena mot lag från högre rankade länder.
Noterbart också att Tjeckien är sexa och Danmark sjua på Uefas klubblagsranking, samt att svenska lag även har förlorat det senaste mötet med ett tjeckiskt lag och de två senaste mot danska.
Tittar vi på tyskt motstånd får vi backa till 2004, och finalen mellan Umeå och Frankfurt för att hitta ett svenskt avancemang. Då vann Umeå med förkrossande 8–0. Det här är tolfte gången sedan dess som svenska och tyska lag möts i Europacuperna. Samtliga de tidigare elva har slutat med tysk seger.
Barcelona–Manchester City 3–0
Det här var en riktig maktdemonstration från FC Barcelona.
Inför hade jag 51–49 i spansk favör. Nu har jag 95–5. För inte nog med att 3–0 är ett fantastiskt resultat på hemmaplan – det kunde ha varit ännu större siffror.
Matchen spelades på neutral plan i italienska Monza. Men Barcelona kändes hemma på alla sätt. Spanjorskorna spelade sig hur lätt som helst genom Citys lagdelar och genom all press. Att det inte var hemmaledning efter 30 minuter var bara en storspelande Ellie Roebucks förtjänst.
Barca har varit väldigt spelskickligt i många år. Men de har saknat den effektivitet som krävs för att vinna stora turneringar som Champions League. Bland annat åkte man ju ur fjolårets turnering mot Wolfsburg efter en match man dominerat spelmässigt sett.
30 minuter in i dagens match tänkte jag att det kunde bli en repris. För då började City vakna till så smått, och komma i småfarliga kontringar.
Men det här var Barcelonas dag. Segern var alltså hur rättvis som helst. Och när City fick chansen att komma in i matchen via en straff så gjorde Barcamålvakten Sandra Panos en kanonräddning på Chloe Kellys skott.
Bäst i Barca var annars norska Caroline Graham Hansen som hade lekstuga på sin högerkant. Norskan satte sig dock ner efter 60 minuter. Det visade sig att hon inte kunde spela vidare, vilket naturligtvis är ett avbräck. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt med Graham Hansen, som alltså annars visade storform.
Chelsea–Wolfsburg 2–1
Jag gav Chelsea favoritskapet med 70–30 och skrev att Wolfsburg är nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Samt att det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit långt ifrån den klass som man vant sig vid.
Men i dag var gamla Wolfsburg tillbaka. Deras första halvlek var det bästa jag sett från den tyska storklubben på en bit över ett år. Man var minst en klass bättre än Chelsea – kanske två.
Eva Pajor var tillbaka i startelvan, och kanske var det just vad som krävdes för att spelet skulle börja funka. Pajor var lysande i offensiven, det var även Svenja Huth och Fridolina Rolfö. Chelseas försvar hade svårt att hänga med, och något eget spel lyckades inte Londonlaget få till.
Efter 50 minuter hade jag 6–0 i klara målchanser till tyskorna – och Rolfö hade varit inblandad i samtliga. Två av de där chanserna var stolpskott – ett från Alexandra Popp och ett från Rolfö. Svenskan var väldigt pigg, men också ineffektiv. För nog borde hon ha gjort något mål i den här matchen?
När Rolfö byttes ut i den 66:e minuter mot Rebecka Blomqvist var det i stället underläge med 2–0. Medan Rolfö och Wolfsburg stod för en kavalkad av missade målchanser var Chelsea hypereffektivt när väl chanserna kom i den andra halvleken.
Fran Kirby serverade Sam Kerr till 1–0 och en stund senare stod Wolfsburgsmålvakten Katarzyna Kiedrzynek för en grov miss när hon slog en kort inspark till Chelseaspelare. Då kunde Sam Kerr servera Pernille Harder till 2–0 – en högst ologisk tvåmålsledning.
I det läget hade Aftonbladets stream börjat strula så illa att det var svårt att följa matchen. Det höll i sig matchen ut. Wolfsburg fick dock ett viktigt ”bortamål” när Dominique Janssen smällde upp en straff i nättaket.
Det sägs att Magdalena Eriksson orsakade den där straffen. Jag vet inte, för streamen funkade inte i det läget. Eriksson spelade hela matchen. Det gjorde även Jonna Andersson. Vänsterbacken räddade på mållinjen när Pajor bjöd på en fin cykelspark i den första halvleken. Tydligen hade Andersson även en målchans efter paus. Den såg jag dock inte på grund av alla bildproblem…
Det blev 2–1 till Chelsea, ett resultat som alltså inte alls speglade matchen. Klart är att den här kvartsfinalen i högsta grad lever över returen. Kan Wolfsburg göra en lika bra prestation nästa vecka så är en vändning inte omöjlig. I returen är för övrigt Wolfsburgmittfältaren Lena Oberdorf avstängd.
PSG–Lyon 0–1
Det här var en match jag inte såg så mycket av. Det lilla jag såg var det PSG som hade flest målchanser för paus, och Lyon efter. Målet kom på straff i matchens slutskede. Wendie Renard placerade säkert in det viktiga ledningsmålet bakom Tiane Endler.
Straffen var väldigt långt ifrån solklar. Rutinerade Formiga fick en rensning på armen från nära håll. Det var så långt ifrån medveten hands man kan komma. Och eftersom armen var under axelhöjd anser jag att det inte borde ha blivit straff.
Resultatet innebär att PSG alltså måste vinna med andra siffror än 1–0 i Lyon nästa vecka. Även om det är uppförsbacke är det inte omöjligt.
En blogg om internationell damfotboll 
Ja det var ett riktigt bra Bayern som inte lät Rosengård bolla runt som dom gör i Damallsvenskan. Dom var också bra i kontringsspelet, snabba och bollskickliga spelare som vann dom flesta närkamperna. Ja dom europeiska topplagen håller betydligt högre klass än våra topplag i Damallsvenskan. Börjar se lite ut som i herrfotbollen när dom kommer i Europa. Vi är ett litet land som aldrig kommer att kunna mäta oss med topplagen i Europa som har spelarbudgetar lika stora som hela Rosengårds omsättning!
Undrar om FCR vet vad såra motståndarna bakom deras backlinje innebär, Larsson vann ju enkelt de få löpdueller de satte upp henne med. Hade kanske varit en bra spelidé med lite snabbare o rakare spel?
Jag tyckte nog ändå att de försökt spela lite rakare på sistone.
Mot ett så bra lag som Bayern räcker det sällan med att bara skicka iväg bollar på chans mot en ensam Mimmi Larsson, utan man måste ha precision i djupledsbollarna. Och där saknades det tillräcklig kvalitet.
Det saknades ju överhuvud taget tillräcklig kvalitet i passningsspelet. Medan Bayern slog hårda passningar på foten på medspelarna slog Rosengård passningar i närheten av medspelarna.
Men de spelar sällan när ytan finns utan alltsomoftast lite försent,min analys. Stor skillnad på hur respektive lags centrala mittfältare, Rosengård ofta felvända Bayern halvvända/ rättvända i speluppbyggnad/ omställningspelet, då går det lite snabbare framåt.
Allt kan förstås hända i sportens värld men tror inte att Rosengård hämtar in 0-3 på Bayern nästa vecka. Rydén ger FCR 1 procent chans.
Gör därför en uppställning över hur sportchef Therese Sjögran har lyckats hittills.
Rosengård har inte kommit längre än till kvartsfinal i Champions League sedan Sjögran tog över efter sitt eget VM-spel 2015.
Rosengård har vunnit SM vid ett tillfälle – 2019. I fyra av de fem senaste åren har man alltså missat guldet.
Är det ett bra resultat av en sportchef för Nordens i särklass största damlag?
Hur är kravbilden för en sportchef i topplaget Rosengård?
Bedöms en kvinnlig sportchef annorlunda i ett damelitlag?
Frågan är öppen.
Rosengård i CL
2015/2016: Utslagen i kvartsfinal (Frankfurt)
2016/2017: Utslagen i kvartsfinal (Barcelona)
2017/2018: Utslagen i åttondelsfinal (Chelsea)
2018/2019: Utslagen i åttondelsfinal (Sparta Prag)
2019/2020: Missade CL
2020/2121: Utslagen i kvartsfinal (Bayern München)
Svenska mästare
2016: Linköping
2017: Linköping
2018: Piteå
2019: Rosengård
2020: Göteborg
Man kan ju vända och vrida på det här. Bara ett guld på de fem senaste åren är självklart ett misslyckande. Men att nå kvartsfinal varannat år i Champions League är väl ändå fullt godkänt?
I UWCL försvarar ju Rosengård sin position som störst i Norden väldigt väl. Under de här sex säsongerna har man tre kvartsfinaler. Det är lika många som alla övriga nordiska lag ihop. De andra tre lagen som nått kvarten under den här perioden är för övrigt Fortuna Hjørring 16/17, Linköping 17/18 och LSK Kvinner 18/19.
Ingen publik i returen i Malmö, plus nog, att topplag i fotbollen inte bryr sig om att spela på bortaplan. Man tycker att Rosengårds laguppställning ser imponerande ut på pappret men så blir det ändå klar förlust. Bayern hade vunnit 23 matcher i rad så man tänkte att alla segersviter tar slut någon gång så viss chans på ett hyggligt resultat trodde man Rosengård hade. Tar inte Bayern i för kung och fosterland i returen, så kanske 1-1 eller 2-1. Om man är optimistisk
Viggosdottir fick Rosengårds förlust att låta som det ”bara” handlade om några omställningar från BM – och att de i övrigt inte hade något särskilt att komma med. Fixar de ”bara” att stoppa sådana omställningar, så…. Jag vet inte om Viggosdottirs analys var ett sätt att försöka pumpa upp sig själv och laget efter en klar förlust, eller om hon verkligen tror på det hon säger. I det senare fallet är det ett rejält självbedrägeri.
De skall ju mötas en gång till. Är ju inte så bra att lägga sig ner och dö redan innan avspark.
Självklart går det att göra andra analyser utan att ”lägga sig ner och dö”. Mer intressant är kanske hur Rosengård agerade taktiskt i första matchen. Är det inte rimligt att försöka satsa mer på ”tråkfotboll” och kontringar för att hålla ner siffrorna mot ett lag som bedöms som starkare? Sedan, om det lyckas, vara mer offensiva, då det ändå måste avgöras. Du skriver att Rosengård ”straffades hårt”, vilket antyder att det taktiskt inte var lysande utfört. Eller hade Rosengård självbilden att de var i paritet med ett av Europas bästa lag som dessutom är i säsong? Undrar vad Eidevall gör för analys av matchen och taktiska omdisponeringar inför returen.
Antyder? Jag skrev att jag tycker att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Men det är svårt att veta om det var taktik, eller om det bara blev så.
Man bör ju ha i bakhuvudet att det inte är jättelätt för ett lag som under de senaste 2,5 åren haft närmare 70 procent av bollinnehavet, och spelat typ 90 procent av matcherna på motståndarnas planhalva, att bara ställa om och spela en annan typ av fotboll.
Spelarna är ju programmerade att alltid försöka spela sig ur situationerna. Och Rosengårds sak har ju inte blivit lättare av att det varit omöjligt att spela träningsmatcher mot (pojk/herr-)lag där man varit spelmässigt underlägsen. Några sådana matcher hade man nog behövt för att få testa det höga tempot, och inte mötas av chocken i matchupptakten.
Man bör även ha i bakhuvudet att man inte kommer att orka om man bara skickar iväg bollen hela tiden. Det är jobbigt att bara försvara sig i 90 minuter. Man måste alltså i perioder försöka vårda bollen så att man kan få lite andhämtning.
Men som sagt, det var inte smart att starta matchen med att spela kortpassningsspel på egen planhalva när motståndarna är som piggast, och orkar sätta en hyperintensiv press.
Håller med om att det hade varit spännande att höra vad Eidevall hade för matchplan, samt hur han ser på returen.
Om Rosengårds Viggosdottir ägnar sig åt ett gigantiskt självbedrägeri låter jag vara osagt, men för spelare i såväl hennes lag som hos andra tilltufsade svenska CL-deltagare är det naturligtvis alldeles nödvändigt att pumpa upp adrenalinet med uttalanden innehållande ”om” eller ”bara”. När man tillhör Europas B-kategori av fotbollsklubbar måste man famla efter varje halmstrå. Det är tur för de svenska lagen att de inte passerar kvartsfinal: förnedringen de kunde få uppleva steget efter är något inte ens den värste belackare önskar dem. Detta låter förstås både cyniskt och elakt – fast så nära sanningen det går att komma.
Det är inte så stor skillnad på motståndet i kvarts- och semifinal. Jag bedömer att Bayern München är ungefär lika bra som Chelsea/Wolfsburg.
Förhoppningsvis kan något eller några svenska lag gå till gruppspelet i höst, och då få chansen att spela mot fler lag av Bayerns klass. Det är bra träning att möta så bra motstånd.
Ja, förhoppningsvis kan något svenskt lag få en lyckosammare resa i CL n-å-g-o-n gång i den ovissa framtiden och du har rätt om detta med motståndet i kvarts- och semifinal. (Eller varför inte i ”stora” finalen?) Om man möter ett Bayern München, ett Chelsea eller ett Lyon – predestinerade finallag – och alla bitar faller på plats i ”kvarten”, så är det ingenting som säger att man inte skulle lyckas också i nästa steg. Just nu känns dock detta som ouppnåeligt, men tänk om, om… Jag missunnar inget svenskt eller nordiskt lag en sådan framgång. Samtidigt har man den nostalgiska bilden i bakhuvudet av forna Umeå IK, MÄSTARE för snart tjugo år sedan och Europas bästa klubb, om inte t.o.m. världens bästa just då. Visserligen var motståndet ett helt annat med den kontinentala och brittiska damfotbollen på ett blygsammare plan.
Vi ska nog vara glada om vi kan nå någon kvartsfinal plats framöver. Tycker vi ska göra som på herrsidan satsa på våra egna talanger vidareförädla dom och låta dom komma ut till toppklubbarna i Europa och spela. Tycker det var riktigt bra av att ett lag som Häcken att satsa på att flytta upp fem spelare från dom egna leden!
Ja, nu när det nya upplägget med gruppspel införs kommer det att bli ännu svårare att nå kvartsfinal. Risken är uppenbar att det kan dröja länge innan vi har ett svenskt lag så långt i turneringen igen.
Ja vi måste vara realister och acceptera vår roll i näringskedjan! Man kan förstå lite grann i jämförelsen att Malmö FF är Sveriges rikaste klubb men kan ändå inte mäta sig med dom Europeiska topp klubbarna!
Trist att PSG förlorade mot Lyon på en liten skitgrej. Det känns som att de båda lagen är likvärdiga i kapacitet och förmåga. Personligen ser jag gärna ett tronskifte.
I diskussionen om hur de svenska klubbarna ska kunna mäta sig med de större, rikare klubbarna ute i Europa, så tycker jag att det saknas en grundläggande fråga: Varför är inte en (eller flera) svenska klubbar stora och rika?
Visst, vi har inte stora, etablerade herrlag/-klubbar som med relativt liten ekonomisk ansträngning även har etablerat damlag med starka trupper, men det är ju heller inte så att Sverige är ett fattigt land. Pengar finns ju. Frågan är varför viljan saknas?
Vi hade ju en tid då Damallsvenskan rankades som den bästa ligan och världsspelarna stod i kö för att spela här.
Svenska företag är inte lika intresserade av att satsa på inhemsk fotboll som de är i andra länder. Exempelvis är portugisiska företag betydligt mer ”fotbollsvänliga”. Därför har tidigare FC Porto haft lika stor omsättning som hela herrallsvenskan tillsammans.
En orsak till det här skulle kunna vara 51-procentsregeln. När det finns begränsningar i vilket inflytande man kan få kanske det inte är lika intressant att satsa stora pengar.
51% regeln finns även i Tyskland och både Wolfsburg och Bayern har fortfarande bra chans att gå till semifinalen. Om Hammarby sköter sina kort väl, kan de kanske närma sig först den svenska toppen och sedan även spela en viss roll ute i Europa. ”Det finns en muskel där”, som Tyresös fd skapare Hans Löfgren skulle säga. Men hanteringen är allt annat än lätt. Om ett par år får vi sedan se om Malmö FF menar allvar.
Jo, jag vet att 51-procentsregeln även finns i Tyskland. Men det finns ju också en helt annan kultur att sponsra fotbollsklubbar. FC Bayern München har exempelvis ett normalt år en omsättning på drygt sex miljarder kronor. Det är nästan tre gånger så mycket som alla klubbar i herrallsvenskan och superettan har tillsammans.
2019 har Bayern en omsättning på cirka 6,3 miljarder kronor, medan hela herrallsvenskan hade cirka 1,9 miljarder och hela superettan hade 390 miljoner.
Det märks knappt i FC Bayerns bokslut om de satsar 100 miljoner kronor på sitt damlag. I Sverige var det 2019 bara sju klubbar som ens kom upp i intäkter på 100 miljoner kronor. Och bara två av dem nådde över 200 miljoner. Hammarby, som du nämner hade intäkter på drygt 162 miljoner kronor. De måste nog lägga en tredjedel av sin ekonomi på damlaget om det skall kunna hävda sig i Champions League.
Ekonomiskt var svensk damfotboll chanslös i samma ögonblick som de stora herrfotbollselefanterna ute i Europa professionaliserade sina damlag.
Om fem år kan MFF vara i Damallsvenskan om allt går på räls!
Tycker man måste blanda in fotbollförbundets ovilja att hjälpa till. Där gäller fortsatt 80 % till herrarna och 20 till damerna.
Dessutom svaga EFD som inte alls lyckas skapa ekonomiska förutsättningar för elitfotbollen. Det blir utdelning i jordnötter även i år från Aftonbladet. På hemsidan, under fliken EFD och Press, bjuder man på dagsfärska artiklar från 2013-2018!
I Norge har förbundet förhandlat till ett TV-avtal för både herrar och damer. Låt vara att herrarna får störst del men 240 miljoner kronor till damfotbollen 2023-2027 är inte så pjåkigt.
Efter VM 2019 betalade NF ut drygt 10 miljoner till norsk klubbfotboll.
I Sverige deltar SvFF ”i olika projekt!”.
Norge kommer nog att vissla förbi Sverige under 2020-talet om inget görs.
Levererar förslaget igen: Gör om dyra Elitettan till fyra regionala div 1-serier med ett slutspel mellan de två främsta lagen i varje serie = 8 lag.
F19, en svindyr serie påtvingad klubbarna av EFD, borde också göras om till fyra-sex regionala serier. Allt för att spara (rese)pengar förstås och möjlighet att lägga resurserna på den egna verksamheten!
Framför allt borde förbundet satsa mycket mer på talangutveckling på flicksidan. Det måste gå att få fram betydligt många fler toppspelare. Känslan är ju dock tyvärr att flickutbildningen på många håll fortfarande är alldeles för dålig. De största resurserna, och de bästa tränarna, går till pojkutbildningen.
Det finns absolut jätteproblem både kring elitettan, och kring hur elitlagens truppspelare skall erbjudas matcher. Sportsligt sett är elitettan ett måste. Det finns alldeles för få elitspelare för att kunna hålla nivå på fyra division 1-serier. Klassen på näst högsta serien har blivit väsentligt bättre sedan elitettan infördes. Elitettans problem är inte sportsliga, utan ekonomiska. Här borde EFD och SvFF hitta lösningar så att klubbar verkligen vill gå upp i näst högsta serien.
När det gäller F19 är det ju en betydligt bättre lösning än det som fanns tidigare – alltså knappt någon lösning alls för de damallsvenska bänkspelarna. Men självklart finns det jätteproblem även kring F19. Det är för övrigt alltid problem kring elitklubbarnas bänkspelare – både på herr- och damsidan. För elitklubbarna hade den bästa lösningen varit att enligt tysk modell få ha sina B-lag högt upp i seriepyramiden. Men det stoppas i Sverige av breddklubbarna.
Det viktiga för att få bästa möjliga spelarutveckling är att det finns vettiga trappsteg för unga spelare på väg upp mot eliten. Problemet med F19 är ju tyvärr att klassen är för dålig för de spelare som står på gränsen till de damallsvenska startelvorna. Sportsligt finns det alltså inte behov av fler F19-serier, utan färre. Men då blir det dyrare…
Jag är övertygad om att dina lösningar skulle uppskattas av klubbarnas kassörer, medan tränare och sportchefer skulle skaka på sina huvuden över förändringarna.
Håller med om att det varit bättre om elitklubbarna hade ett div 1 lag också som nu Rosengård har. F19 håller tyvärr för dålig klass och har för långa resor. Det fysiska spelet är betydligt bättre i div.1
Pingback: 14.00: Dags för fler kvartsfinaler | En blogg om internationell damfotboll