Grattis Magdalena Eriksson – Diamantbollen 2020

Alldeles nyss avslutades den alternativa fotbollsgala som kallades för Fotbollsåret 2020 på TV4. Diamantbollen gick som väntat till Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag såg som bekant henne som den självklara vinnaren, och det gjorde tydligen även juryn. Stort grattis till Magda.

Här är alla kvällens damfotbollsvinnare:

Diamantbollen: Magdalena Eriksson
Årets målvakt: Jennifer Falk
Årets back: Magdalena Eriksson
Årets mittfältare: Caroline Seger
Årets forward: Fridolina Rolfö
Årets domare: Tess Olofsson
Årets futsalspelare: Hilma Lundqvist 

Dessutom gick Piastipendiet till Jitextränaren Kajsa Tornfalk och så fick Happy Lovesan, hon som tidigare hette Tina Nordlund, Fotbollskanalens hederspris.

Just Fotbollskanalens hederspris är kanske det pris som är allra mest ärofyllt på fotbollsgalan. Lovesan blev den femte kvinna att få hederspriset. Marta fick det allra första priset 2007. Efter henne har även Therese Sjögran (2015), Pia Sundhage (2017) och Lotta Schelin (2018) fått hederspriset.

 

Spännande tisdag – Eriksson tar priset

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring Champions Leaguelottningen

Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.

Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.

För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.

Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.

Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.

Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.

När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.

Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.

Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:

* Lanchkhuti (Georgien)
* FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina)
* ŽFK Spartak Subotica (Serbien)
* FC Minsk (Belarus)

Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.

För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.

Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:

* Brøndby (Danmark)
* Slavia Praha (Tjeckien)
* Paris Saint-Germain (Frankrike)
* Manchester City (England)

Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.

Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.

Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.

Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.

Magdalena Eriksson

Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.

I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.

Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.

De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.

Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.

De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.

Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Seger för Seger – grattis

Diamantbollen 2019 gick alltså till Caroline Seger – grattis. Det är en väldigt duktig fotbollsspelare som prisas, men hon var inte med bland mina tre toppkandidater.

Det var faktiskt först när Rainer tidigare i dag bloggade om att han trodde att Seger skulle vinna som jag ens reflekterade över att Rosengårds och landslagets kapten kunde vara ett alternativ.

Hon är helt klart otroligt nyttig både för Rosengård och för landslaget. Men är hon bäst? Jag tycker ju inte det. När jag betygsatte landslaget efter VM-bronset fick Seger en trea i betyg, vilket placerade henne på en delad elfteplats. Motiveringen löd:

”Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.”

Jag tycker inte på något sätt att det är en skandal att Seger både blir årets mittfältare och får diamantbollen. Det fanns ingen 100-procentigt klockren vinnare det här året, och Seger är som sagt en väldigt viktig spelare för sina lag.

Det var just diamantbollen och årets back som jag missade i mina tips i förra inlägget. Årets back blev Linda Sembrant – vilket är en högst välförtjänt premiering. Sembrant är den som bestämmer i backlinjen. Och på så sätt är hon otroligt viktig.

Hon glänser sällan med spektakulära brytningar eller eleganta passningar. Faktum är att det kan vara svårt att se hennes storhet när man ser henne i landslaget. Däremot är hon ofta vansinnigt saknad när hon inte är med.

Det var garanterat ingen slump att hon var den enda svenska utespelare som spelade varenda minut i VM. Förbundskapten Peter Gerhardsson har förstått hur viktig hon är för försvarsspelet. Och så här i efterhand har jag tänkt tanken att avsaknaden av Sembrant sannolikt var en huvudorsak till att Sveriges försvarsspel stundtals var svagt i matchen i USA i fredags.

Grattis till Sembrant. Och grattis till Hedvig Lindahl, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Hanna Bennison, Stefan Ekstrand, Thomas Mårtensson och Tess Olofsson.

 

Efterspel till Fischers tal – och Nederländerna till VM

Nilla Fischer:s tacktal från gårdagens fotbollsgala har i dag fått ett intressant efterspel. Det har visat sig att herrlandslaget har gått ner i ersättning vid landslagsuppdrag, vilket jag tycker är rimligt.

Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att landslagsspel är ett hedersuppdrag, inte något som skall göra spelarna rika.

Jag har under dagen hört både Andreas Granqvist (länken ovan) och Sebastian Larsson prata om att herrarna har hjälpt damerna, och att herrlandslaget upplever att de blir orättvist utpekade. De tycker att förbundet borde ha varit tydligare med det.

Nu under kvällen har generalsekreterare Håkan Sjöstrand påtalat att herrarna sänkte sina ersättningar efter att damernas avtal blir klart. Damerna fick alltså inte herrarnas pengar. Men likväl hamnade lagens ersättningar närmare varandra, vilket ju kanske borde ha berättats.

I övrigt från Fischers tal tycker jag att det är synd att hon tar upp frågan om storlek på boll, plan och mål på ett sätt som gör att man får känna sig som kvinnohatare om man tar upp den.

Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att man bör vända på alla stenar vid utvecklingen av damfotbollen, även måtten. Under de senaste 150 åren är det herrar som har utvecklat fotbollen för andra herrar. Damerna har fått hänga på, utan att kunna påverka. Tror ni att planen, målen och bollen hade haft dagens mått om kvinnor hade fått bestämma?

Men det var ett stickspår. Nu till Schweiz. Där blev det i kväll 1–1 mellan hemmalaget och Nederländerna. Det är ett resultat som innebär att Europamästarinnorna tog den sista europeiska VM-platsen och den 19:e totalt.

När Vivianne Miedema gjorde 0–1 i 52:a minuten var det i princip klart.

Efter det behövde Schweiz göra fem mål för att vända. Schweiziskorna gjorde ett. Och en stund senare blev det orange firande, eller i dag kanske snarare blått:

I natt lär Argentina ta den 20:e VM-platsen, och till helgen startar de Afrikanska och Oceaniska mästerskapen, där de fyra sista VM-platserna kommer att fördelas.

Det har även spelats några intressanta träningslandskamper i dag. Det europeiska toppmötet Tyskland–Spanien slutade 0–0. Jag trodde att tyskorna skulle byta ut i princip hela laget sedan helgens seger mot Italien. Men så blev det inte, utan i sin sista landskamp som förbundskapten behöll Horst Hrubesch sju av de spelare som startade i lördags. Det blir intressant att se hur Martina Voss-Tecklenburg matchar laget nu när hon tar över.

I förmiddags vann Australien som väntat returmatchen mot Chile. Den slutade 5–0 efter att alla målen kommit i den andra halvleken. Portland Thorns Caitlin Foord gjorde för övrigt tre av dem.

I kvällens match i Skottland gjorde Alex Morgan enda målet, vilket innebär att USA gick igenom 2018 obesegrat.

Morgans segermål var en fin volley på inlägg från Mal Pugh.

I Asien har OS-kvalet påbörjats. Det avgörs i tre steg, och i dag avslutades den första kvalomgången, en omgång jag inte lagt så stor notis vid eftersom inte något av de stora länderna går in i turneringen på det här stadiet.

Det lag som har imponerat mest i det här inledande kvalet är Taiwan, eller Kinesiska Taipei som landet heter i idrottssammanhang. De gjorde 33–0 på sina fyra matcher. Bland de andra lagen som tagit sig vidare finns Iran, Filippinerna, Hongkong, Myanmar och Jordanien. Inget av de här lagen lär ju dock ha en chans när det drar ihop sig nästa år. Andra kvalomgången skall för övrigt spelas i april.

Slutligen har U17-VM dragit igång i Uruguay i dag. Vi har nordiskt deltagande i form av Finland, som dock förlorade med 1–0 mot Nya Zeeland i dagens öppningsmatch.

Det har varit en väldigt målfattig öppningsdag. Både Japan–Brasilien och Mexiko–Sydafrika slutade 0–0. Det är också ställningen mitt i den första halvleken i den nu pågående matchen mellan värdnationen Uruguay och Ghana.

Vad jag förstått verkar Eurosport sända U17-VM från kvartsfinalerna och framåt.

 

Fischer fick Diamantbollen 2018

Alldeles nyss har Nilla Fischer tagit emot Diamantbollen 2018 och hållit ett brandtal för jämställdhet.

Som jag argumenterat för flera gånger är Fischer en mycket välförtjänt vinnare. Hon är ju inte bara den enda svenska spelaren i något av världens tre bästa klubblag. Hon är dessutom lagkapten för ett av dem.

Fischer blev således galans drottning, och hennes tacktal kommer säkert att diskuteras i efterhand.

Nilla Fischer

Här är damfotbollsgalan pris för pris:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:

Hedvig Lindahl

Mitt tips: Lindahl
Mitt val: Lindahl

Vann dubbeln i England och var superstabil i landslaget. Självklar vinnare – även om Geurts också har varit lysande i år.

Nilla Fischer

Årets back:

Nilla Fischer

Mitt tips: Fischer
Mitt val: Fischer

Kanske galans mest självklara vinnare. Fischer är försvarsgeneral i ett av de lag i världen som släpper in minst mål.

Caroline Seger

Årets mittfältare:

Caroline Seger

Mitt tips: Seger
Mitt val: Asllani

Att landslagets lagkapten får pris är varken ologiskt eller oförtjänt. Seger har gjort en bra säsong.

Anja Mittag

Årets forward:

Anja Mittag

Mitt tips: Blackstenius
Mitt val: Mittag

Vann den damallsvenska skytteligan och var den som bar Rosengård på sina axlar. Det räckte till cupseger.

Stellan Carlsson

Årets tränare:

Stellan Carlsson

Mitt tips: Marcus Lantz
Mitt val: –

Tre bra kandidater, där guldtränaren tog priset. Carlsson har gjort ett fantastiskt jobb i Piteå och är självklart värd alla priser han kan få.

Julia Karlernäs

Damallsvenskans mest värdefulla spelare

Julia Karlernäs

Mitt tips: Seger
Mitt val: Elin Rubensson

När guldet hamnade i Norrbotten var Karlernäs en logiskt vinnare. Hennes elva mål var naturligtvis guld värda för Piteå.

Anna Anvegård

Årets genombrott:

Anna Anvegård

Mitt tips: Anvegård
Mitt val: Anvegård

Tvåa i den damallsvenska skytteligan under sitt debutår och har dessutom spelat in sig i A-landslaget. En stark vinnare.

Lotta Schelin

Fotbollkanalens hederspris:

Lotta Schelin

Kul. Lotta Schelin är väl värd att hyllas för sin karriär. Hon är inte minst värd att hyllas för den fantastiska person hon är. Något hon även visade med sitt fina tacktal.

 

Diamantbollen – och Arnth till Arsenal

Janni Arnth

Linköpings lagkapten Janni Arnth har skrivit på för Arsenal och hon lämnar därmed östgötarna efter 4,5 säsonger.

Det är förstås ett tungt tapp för LFC som har haft allt annat än kontiniutet i sin trupp de senaste åren. Fram till och med SM-guldet 2016 var klubbens framgångsrecept just att man lyckades behålla sina bästa spelare.

Efter guldet har det sett helt annorlunda ut. Kvar från guldlaget för två år sedan kommer man bara ha enstaka spelare nästa år. Under kontrakt är Tove Almqvist (13 matcher 2016) och Wilma Thörnkvist (1 match). Sannolikt blir dessutom Emma Lennartsson (16 matcher) kvar i klubben.

Som många av er redan har märkt finns det nu en Silly seasonsida här på bloggen. Klicka in via menyn ovanför det här inlägget.

I kväll är det dags för Fotbollsgalan. I ett tidigare inlägg har jag gått igenom och tippat vilka som får priserna. Som framgår av inlägget är Nilla Fischer min vinnare av diamantbollen. Jag tror att Kosovare Asllani är huvudmotståndare, samt att även Caroline Seger och Elin Rubensson kommer att vara uppe till diskussion.

 

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Får Asllani Diamantbollen 2017?

Kosovare Asllani

I dag har nomineringarna till Fotbollsgalan 2017 offentliggjorts. Och det är ju väldigt tydligt att vi har fått ett nytt tänk i juryn för dampriserna.

Det är ju nämligen 6–6 mellan svenska och utländska spelare i de fyra huvudkategorierna:

Årets målvakt: Hilda Carlén, Gudbjörg Gunnarsdottir och Hedvig Lindahl.

Året back: Faith Ikidi, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant.

Årets mittfältare: Kosovare Asllani, Claudia Neto och Sanne Troelsgaard.

Årets forward: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Lieke Martens.

Både 2015 och 2016 har det varit nio svenska och bara tre utländska spelare i de här kategorierna. Och då tyckte ju jag att det fanns fler starka utländska spelare i damallsvenskan de säsongerna än det har gjort i år.

Det intressanta här är ju frågan om vem som skall få Diamantbollen. Det logiska är ju att vinnaren finns bland de sex svenska spelarna som är nominerade till de olika lagdelspriserna.

Av de sex har jag svårt att tro att Blackstenius eller någon av målvakterna skulle kunna få priset. Blackstenius var bra i EM – jag gav henne högst betyg av alla svenska spelare, men utöver det har hon haft ett ganska tungt 2017. Hedvig Lindahl har varit stabil, men inte lika lysande som 2015 och 2016, vilket borde diskvalificera henne. Och Carlén är ju bara andramålvakt, och då kan man ju i princip inte få Diamantbollen.

Kvar är alltså Jessica Samuelsson, Linda Sembrant och Kosovare Asllani. I våras hade jag definitivt gått för Samuelsson, närmast före Sembrant i den här trion.

Men Samuelsson lyckades inte fullt ut i EM, och har sedan inte känts lika vass som under våren. Sembrant inledde EM lysande, men avslutade med två riktigt jobbiga matcher. Det gör att jag kastat om ordningen.

Jag gav Asllani näst högst betyg av alla svenska spelare i EM. Och jag tycker att hon har gjort en stark höstsäsong, både i landslaget och i Linköping. Jag tror alltså att Asllani får priset – och jag tycker att det är välförtjänt.

Noterbart här är att vunna titlar tidigare har varit en viktig faktor vid nomineringar till den här typen av priser. Men de som har vunnit flest tunga titlar under 2017 är ju faktiskt inte med. Jag tänker på Caroline Seger, som vann Champions League, ligan och cupen med Lyon, samt Nilla Fischer, som vann ligan och cupen med Wolfsburg.

Fischer har ju faktiskt inte fått Diamantbollen, det trots att jag tyckte att hon borde ha varit högaktuell alla tre åren 2012–14. Framför allt 2014 kändes det som en stöld när priset av slentrian gick till Lotta Schelin, trots att Fischer hade klart bäst meriter från året.

Man kan ju få Diamantbollen utan att vara nominerad som bästa back eller mittfältare. Fast det är ju inte speciellt troligt.

När det gäller övriga priser på galan måste jag säga att jag är rätt förvånad över nomineringarna till damallsvenskans mest värdefulla spelare. Där återfinns trion Filippa Angeldahl, Tabitha Chawinga och Mia Persson. Chawinga känns ju självklar som kandidat, men de andra två hade jag nog inte prickat in och jag så hade fått 25 gissningar.

Framför allt för att jag i första hand hade letat bland topplagen efter nomineringarna. Men även för att jag tycker att Anna Welin varit LB:s bästa spelare när jag sett dem, och att Hammarby inte levt på individer utan mer varit ett stabilt lag.

Tittar vi på årets genombrott är den nominerade trion Filippa Angeldahl, Tove Almqvist och Loreta Kullashi. Angeldahl lär ju ligga väldigt bra till för det här priset, även om jag tycker att båda de andra kandidaterna också är väldigt starka.

Så till helgens matcher. I damallsvenskan är det fokus på söndagen, där Linköping säkrar guldet vid poäng borta mot Kvarnsveden.

Men en viktig match i bottenstriden spelas redan under lördagen, då Vittsjö tar emot formstarka Hammarby. Båda lagen behöver nog en trepoängare till för att kunna känna sig säkra på nytt kontrakt.

I övrigt i bottenstriden har alltså Kvarnsveden hemmamatch mot Linköping på söndag. Samma dag skall Göteborg till Eskilstuna, medan Örebro tar emot Djurgården på måndag. För Örebro är det bara tre segrar som gäller, men risken finns att inte ens det räcker för nytt kontrakt.

I elitettan har både AIK och IFK Kalmar möjligheten att passera Assi och gå upp på damallsvensk plats under lördagen. Båda spelar hemma. Kalmar tar emot nedflyttningsklara Hovås Billdal och AIK får besök av Västerås BK 30.

Assi spelar sin match i den här omgången på söndag, borta mot nedflyttningshotade Böljan i Falkenberg. En måstematch.

Inför de tre sista omgångarna ligger Holmalund ovanför nedflyttningsstrecket med fyra poängs marginal ner till Böljan och fem till Östersund. Dock har Alingsåslaget kvar att möta Växjö, Kalmar och AIK. Så möjligen kan det finnas en öppning för Böljan eller Östersund att smita förbi.

Växjö är ju redan klart för damallsvenskan. Jag kan inte läsa vad det står i den här artikeln, men det verkar som att klubben redan har brutit med sin amerikanska prestigevärvning Mana Shim. Eller om det är hon som har brutit med klubben.

Maleana Shim

Så en snabbgenomgång av helgens internationalla matcher. I Frankrike är mötet mellan Paris och Montpellier helgens intressantaste. Paris har ju varit lite av en besvikelser hittills. Vi får se hur de klarar sig mot Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

I tyska Frauen-Bundesliga visar DFB-tv klassikermötet Potsdam–Frankfurt på måndag klockan 18.00. En annan intressant match i den ligan går på söndag mellan serieledande Wolfsburg och den överraskande starka nykomlingen Werder Bremen. Wolfsburg är självklart storfavorit, men kanske, kanske att Bremen kan ordna en ny skräll.

I engelska WSL ställs de båda svensklagen Chelsea och Arsenal mot varsin nollpoängare i Yeovil och Everton. Medan Chelsea har inlett med full poäng efter tre matcher har Arsenal bara tagit fyra. Arsenal har för övrigt bytt tränare i veckan. Pedro Martinez Losa lämnar efter tre år, och ersätts tillfälligt av Ismael Garcia. Frågan är vad det innebär för Jessica Samuelsson.

Noterbart i övrigt är att Australiens W-league drog igång natten mot fredag, svensk tid. Som vanligt består lagen huvudsakligen av australiska och amerikanska spelare. I de två matcher som spelats (Perth–Melbourne City 4–1 och Sydney–Brisbane 1–3) noteras målskyttar som Sam Kerr, Katrina Gorry, Kyah Simon och Emily Sonnett.

I år går W-league att se via samma streamningtjänst som damallsvenskan, Oz. De första 30 dagarna skall det vara gratis. Så ni som är uppe 7.30 lördag morgon skall kunna se matchen Canberra United–Melbourne Victory på den här länken.

Sundhage har fått en ny landslagsspelare

För en stund sedan fick Hedvig Lindahl diamantbollen för andra året i rad. Det var både välförtjänt och väntat. Grattis.

Men dagens bästa gåva fick nog ändå landslaget. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på den fantastiskt fina hyllning som laget fick i Globen under Laleh:s Goliat:

Jag tänker på nyheten att Djurgårdens Katrin Schmidt äntligen verkar ha blivit svensk medborgare. Vi tycks alltså ha fått ytterligare en svensk mittfältare av toppklass. Härligt.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Schmidt ansökte om medborgarskap förra sommaren. Det verkar alltså har tagit drygt ett år innan tyskan blev svensk. I dag har nämligen vänner till Schmidt spridit nyheten på sociala medier. Schmidt är såpass bra att hon borde vara aktuell för startelvan direkt. Det blir således intressant att se hur Pia Sundhage tacklar det här när hon tar ut sin första trupp för 2016.

I övrigt i dag har Eskilstuna United offentliggjort att man värvat Hanna Glas från Umeå IK. Det är en högintressant värvning av klubben som i lördags meddelade att trion Elena Sadiku, Emma Jansson och Chloe Logarzo inte får förnyat förtroende.

Hanna Glas

Hanna Glas

Tillbaka till Fotbollsgalan. Där hade juryn gjort ovanligt bra val. Sex av mina åtta favoriter när jag gick igenom nomineringarna blev också vinnare, nämligen: Hedvig Lindahl (årets målvakt och diamantbollen), Linda Sembrant (årets back), Marta Vieira da Silva (årets mittfältare), Pernille Harder (årets forward) och Johanna Rytting Kaneryd (årets genombrott).

I två kategorier valde juryn annorlunda än jag. Men jag har verkligen inget emot att Harder korades till damallsvenskans viktigaste spelare och att Piteås Stellan Carlsson korades till bästa tränare. I båda de kategorierna tycker jag ju att alla tre kandidaterna hade varit värdiga vinnare.

Det om galan. Jag har haft det hektiskt ett tag. Men mellan alla aktiviteter har jag hunnit se ganska mycket av den högklassiska F20-VM-turneringen. Det har dock inte funnits tid att skriva ihop någon djupare analys. Men under veckan bör jag kunna hitta tid att både lista nya, potentiella världsstjärnor samt sammanfatta den svenska insatsen – som ju tyvärr blev en gigantisk besvikelse.

I går jobbade jag för övrigt på futsalturneringen Knallen cup i Borås. Dit hade Sara Lindén som avskedsföreställning tagit med ett riktigt starkt lag från Kopparbergs Göteborg FC, ett lag med spelare som Elin Rubensson, Jennifer Falk, Elin Landström och Adelina Engman. Ändå lyckades inte KGFC gå till final i det högklassiga startfältet, som även innehöll västsvenska storheter som Jitex, Hovås Billdal och Holmalund. Min text om KGFC och Holmalunds seger finns här. (Hoppas att länken funkar, och inte är inlåst. Den såg lite konstig ut.)

I cupen inträffade för övrigt att Bergdalens IK:s meriterade tränare Linnea Liljegärd sparkade ut alla sina egna spelare ur cupen. Hon spelar nämligen futsal med Falköpings Futsal, och var med när de slog ut både Bergdalens första- och andralag. Udda.

Slutligen blev LSK återigen norska cupmästare i helgen. Man vann mot Röa med 2–0 efter förlängning. Sett till klippet med höjdpunkter var LSK det klart bästa laget, och man borde ha vunnit under ordinarie tid. För nog är det en rejäl domartavla av Marte Sørø att döma bort Isabell Herlovsen:s mål i femte övertidsminuten:

Ge Lindahl diamantbollen

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.

Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.

Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?

Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.

På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.

Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.

Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.

Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.

Pernille Harder

Pernille Harder

Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögran bästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.

Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.

Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.

På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.

Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.

En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.

* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.

Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.

Årets händelser 2014

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.

Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.

Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:

Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.

Årets assistligor: Finns här.

Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.

Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:

”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”

Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.

Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.

Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.

Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.

Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.

Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.

Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.

De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.

Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.

Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.

Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.

Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…

Årets fiasko 1: Tyresö FF.

Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.

Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.

Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.

Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.

Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.

Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…

Årets konkurs: Se årets fiasko 1.

Lydia Williams

Lydia Williams

Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.

Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.

Årets lag: VfL Wolfsburg.

Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.

Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.

Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.

Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.

Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.

Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:

Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:

Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…

Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:

Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:

Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:

Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:

Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:

Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:

Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:

Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:

Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…

Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.

Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:

Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.

Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.

2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.

Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.

Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.

Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.

Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.

Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.

Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.

Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.

Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.

Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.

I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.

Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…

Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.

Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.

Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.

Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:

Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.

Årets skytteligor: Hittar du här.

Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.

Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.

Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.

Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.

Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.

Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.

Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:

Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.

Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.

Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.

Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.

Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.

Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:

”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”

Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:

”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”

Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.

Fabiana

Fabiana

Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.

Jenny Palmqvist

Jenny Palmqvist

Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.

Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.

Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.

Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.

Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.

Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.

Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.

Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:

”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”

Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.

Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.

Årets utmärkelser: Hittar du här.

Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.

Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.

Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?

”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”

Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…

Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.

Juryn har fastnat i vinkelvolten

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Grattis Lotta Schelin till Diamantbollen 2014. Och till målrekordet i landslaget.

Men personligen tycker jag inte att rekordet borde ha räckt för att koras till Sveriges bästa fotbollsspelare 2014. Speciellt inte som Schelin hade en riktigt tung vår.

Schelins styrka ligger i målskyttet. Men hon gjorde bara ett ligamål efter jul och rasade i franska skytteligan. Dessutom hade hon liten torka i landslaget under våren. Visst kom hon i gång i somras och har åter gjort många mål i höst.

Men medan förra året var ett fiasko för Lyon i Champions League stod Nilla Fischer och Wolfsburg där med WCL-pokalen i maj. Dessutom var Fischer med och vann Europas bästa liga, Frauen-Bundesliga. Och Fischer har 32 raka tävlingsmatcher i klubb- och landslag utan förlust. Schelin har bara 22 – och hon spelar dessutom i en mycket ojämnare liga.

I min värld var det självklart att det skulle bli tronskifte på Diamantbollstronen. Tyvärr delades inte den uppfattningen av juryn som gjort som galenskapsgymnasten Flemming Fartland från Luxemburg gjorde i de romerska ringarna – de har fastnat i vinkelvolten…

Jag noterar för övrigt i mitt twitterflöde att min uppfattning om Diamantbollen delas av stora delar av det twittrande damfotbollssverige. Framför allt tycker jag synd om Nilla Fischer som hade varit den rätta segrarinnan.

Nu var hon inte den enda som lurades på ett välförtjänt pris i kväll. När det gäller de övriga damfotbollspriserna besannades min farhåga om vad det innebär att ha en jury till stor del bestående av svenska förbundskaptener, som måste anses vara jäviga. Priserna till målvakt, back, mittfältare och forward gick också till svenska landslagsspelare i Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin. Grattis till er fyra.

Men till juryn måste jag säga att ni visade er vara pinsamt hemmablinda. Är det ens någon mening med att ha utländska kandidater nästa år? För som Patrik Larson uttryckte det på twitter:

”Kan man inte bara ta med de där glasbollarna till respektive landslagssamling? Det är ju ändå solklart vilka som får dem.”

Men nog om det här. Det var ju bara en gala – och det är ju inte galakläder som fotbollsturneringar och -serier avgörs. Det är på planen, och där fick ju Fischer sin välförtjänta pokal.

Bara att bita i det sura…

Om ett par timmar drar tv-sändningen från Fotbollsgalan igång (20.00 på Tv4).

Det är en gala som på många sätt är helt oviktig. Det avgörande för vilka som är bäst i fotboll är ju vilka som vinner titlarna på planen, inte vilka en utvald jury tycker har varit bäst.

För damfotbollen har dock Fotbollsgalan blivit en av de allra viktigaste händelserna varje år. Det är ju vid den här galan som jämställdhetsfrågan inom fotbollen får som störst fokus. Vem har exempelvis glömt Tina Lovesan (som då hette Nordlund) och hennes insats vid galan 2000? Hon är väl förresten den enda spelaren som är mer förknippad med galan än med sina fotbollsframgångar?

Även fjolårets gala satte fokus på jämställdhetsfrågan. Bilgate och dess efterföljare Zlatangate blev ju en av fjolårets mer omtalade saker i Idrottssverige.

Årets gala har föregåtts av nya jämställdhetsfrågor. Det är galans placering i tid som stått i fokus. Medan datumet är perfekt för herrlandslaget, som har samling inför landskamper, ligger galan dåligt, bara några dagar innan avgörande Champions Leaguematcher för damerna.
Det gör att varken Lotta Schelin, Caroline Seger eller Kosovare Asllani kommer att vara på plats i kväll. Ett tag diskuterade även svenska mästarinnorna Rosengård att stå över.

Jag förstår självklart att Champions League-lagen tycker att galan ligger dumt. Men som jag ser det är alternativen för damfotbollen att antingen kämpa för en ändring av damfotbollskalendern eller att bita i det sura äpplet. Ändringen i kalendern skulle vara att precis som herrfotbollen flytta ett landskampsfönster till mitten av november.

För på många sätt ligger ju trots allt fotbollsgalan perfekt som den ligger, bara dagar efter avslutad säsong. Och det är ju som sagt för damfotbollen som galan egentligen betyder mest.
Att bojkotta galan, eller att skapa en egen som jag såg någon föreslå vore förödande. För utöver datumet är ju upplägget perfekt. Zlatan Ibrahimovic gör jobbet som dragplåster och hjälper till att ge damerna rejält med tid i rampljuset på bästa sändningstid. Däremot skulle en egen damfotbollsgala antagligen få hållas i ganska rejäl medieskugga.

Så till den oviktiga delen, själva priserna. Här är mina vinnare i kväll:

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

Årets målvakt: Stephanie Labbé, Kif Örebro. Släppte in minst mål av alla i damallsvenskan och höll nollan flest gånger. En av de viktigaste orsakerna till att Örebro spelar i WCL nästa år.
Det stora utmanaren är Hedvig Lindahl, som vann damallsvenskans målvaktsliga mycket knappt framför Labbé. Däremot är Hilda Carlén bara utfyllnad, nomineringen av henne känns faktiskt väldigt konstig. På vilka grunder är hon med här?

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Årets back: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Dagens mest självskrivna vinnare, även om jag personligen tycker att hon var ännu mer överlägsen ifjol. Men med en tysk dubbel på meritlistan är Fischer självskriven vinnare. Linda Sembrant och Lina Nilsson har gjort bra säsonger, men är ändå inte nära att vinna.

Caroline Seger

Caroline Seger

Årets mittfältare: Caroline Seger, Paris Saint-Germain. Det här är den i särklass tuffaste kategorien, och alla tre kandidaterna är värdiga vinnare. Jag är ju en stor beundrare av Ramona Bachmann, och jag gillar att en lagspelare som Mariann Gajhede Knudsen finns med som kandidat. Min motivering till valet av Seger är att jag tycker att hon vuxit in i rollen som defensiv mittfältare i landslaget på ett bra sätt. Sedan är det förstås ingen nackdel att hon var med och tog Tyresö till Champions Leaguefinal.

Anja Mittag

Anja Mittag

Årets forward: Anja Mittag, FC Rosengård. Har en fantastisk damallsvensk säsong bakom sig och är ordinarie i det tyska anfallet. Känns faktiskt som en självskriven vinnare även om Lotta Schelin som vanligt gjort mål i nästan varenda match hon spelat. Tredje kandidaten Manon Melis är just bara trea i den här kategorien. Även om det inte är så bara i det här sammanhanget.

Malin Diaz

Malin Diaz

Årets genombrott: Malin Diaz, Eskilstuna United. Det här är ett pris som känns väldigt konstigt. Årets kandidater är alla etablerade damallsvenska spelare. Diaz gjorde sin femte säsong i högsta serien, de andra kandidaterna Fridolina Rolfö och Magdalena Ericsson gjorde sina fjärde. Rolfö gjorde för övrigt nio mål i damallsvenskan redan 2011 för Jitex. I år gjorde hon ”bara” åtta för Linköping. Som jag ser det har varken Rolfö eller Ericsson stått för något genombrott i år. Däremot har Diaz först tagit plats i Tyresö och sedan börjat nosa på en startplats i landslaget. Därmed borde hon alltså få fotbollsgalans mest krystade pris.

Årets tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro. Känns också som en självklar pristagare. Nilssons förvandling av Kif från nedflyttningshotat konkursbo till ett Champions Leaguelag med fantastisk försvarsorganisation är naturligtvis värd att hyllas. Även Viktor Eriksson och Martin Sjögren är duktiga lagbyggare, men i år tar Nilsson priset.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Diamantbollen: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Min röst har fallit på Fischer även 2012 och 2013. Blir det tredje gången gillt? Som vanligt är det Lotta Schelin som är motkandidaten. Men även om Schelin gjort massor av mål även i år så har hennes säsong inte varit lika guldglänsande som de tre senaste. Framför allt bör det vara Fischers Champions League-titel som fäller avgörandet. De två senaste åren har jag gått mot strömmen med mina tips. I år är däremot Fischer storfavorit hos spelbolagen.

Om några timmar vet vi hur det gått.

Innan jag sätter punkt om galan tycker jag dock att det är värt att fundera lite kring de juryer som tar ut vinnarna. Den består av fyra förbundskaptener (Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling och Anneli Andersén), fyra experter som samtliga är före detta landslagsspelare (Anette Börjesson, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Swedberg) samt en representant för EDF (Karolina Westberg). Spontant känns det som att risken för jäv är uppenbar med en sådan jury. Förbundskaptenerna ser ju garanterat hellre en svensk vinnare än en utländsk.

Allra sist tycker jag illa om att sprida felaktigheter och jag skäms varje gång jag blandar ihop fakta. I senaste inlägget var jag helt ute och reste i frågan om varför Katrin Schmidt lämnar Rosengård för Hammarby. Det beror på studier och inte det jag först skrev.
Rätt skall vara rätt. Samtidigt vill jag passa på att tacka er uppmärksamma läsare som snabbt ser till att korrigera mina eventuella tavlor. Ni är värdefulla.