Diamantbollen 2019 gick alltså till Caroline Seger – grattis. Det är en väldigt duktig fotbollsspelare som prisas, men hon var inte med bland mina tre toppkandidater.
Det var faktiskt först när Rainer tidigare i dag bloggade om att han trodde att Seger skulle vinna som jag ens reflekterade över att Rosengårds och landslagets kapten kunde vara ett alternativ.
Hon är helt klart otroligt nyttig både för Rosengård och för landslaget. Men är hon bäst? Jag tycker ju inte det. När jag betygsatte landslaget efter VM-bronset fick Seger en trea i betyg, vilket placerade henne på en delad elfteplats. Motiveringen löd:
”Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.”
Jag tycker inte på något sätt att det är en skandal att Seger både blir årets mittfältare och får diamantbollen. Det fanns ingen 100-procentigt klockren vinnare det här året, och Seger är som sagt en väldigt viktig spelare för sina lag.
Det var just diamantbollen och årets back som jag missade i mina tips i förra inlägget. Årets back blev Linda Sembrant – vilket är en högst välförtjänt premiering. Sembrant är den som bestämmer i backlinjen. Och på så sätt är hon otroligt viktig.
Hon glänser sällan med spektakulära brytningar eller eleganta passningar. Faktum är att det kan vara svårt att se hennes storhet när man ser henne i landslaget. Däremot är hon ofta vansinnigt saknad när hon inte är med.
Det var garanterat ingen slump att hon var den enda svenska utespelare som spelade varenda minut i VM. Förbundskapten Peter Gerhardsson har förstått hur viktig hon är för försvarsspelet. Och så här i efterhand har jag tänkt tanken att avsaknaden av Sembrant sannolikt var en huvudorsak till att Sveriges försvarsspel stundtals var svagt i matchen i USA i fredags.
Grattis till Sembrant. Och grattis till Hedvig Lindahl, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Hanna Bennison, Stefan Ekstrand, Thomas Mårtensson och Tess Olofsson.
En blogg om internationell damfotboll 
I denna sega s.k. pseudohändelse, som galan känns som, var Caroline Segers återhållna, genomtänkta, lite självironiska och föredömligt korta tacktal det bästa inslaget. Inga eldande brandtal. inga floskler och oändliga TACK till familj, lagkamrater, tränare, massörer, materialare, tidigare klasskompisar och lekkamrater, fotbollsförbund, sambo, husdjur etcetera. Tack för det, Seger!
Håller med. Men hon var nog mest totalt oförberedd på att hålla tacktal. Sen tyckte jag Svennis tal var personligt, lagom självironiskt och lagom långt och tackade rätt personer, bl a Tord Grip.
Tidningen Sydsvenskan publicerar varje år ett långt reportage med vinnaren av diamantbollen, minuterna efter utdelningen. Så Seger var knappast oförberedd när hon höll sitt kärnfulla tal.
”Oförberedd som jag är…” Sydsvenskan, som ju har huvudansvaret för valet av pristagare. Aha! Här osar det av någonting, fast det är väl bussigt av blaskan att ge kandidaterna lite förberedelsetid!
Bland alla förvånade fotbollsmänniskor är Petra Thorén på sportbladet en som i sin förklaring försöker lyfta fram Seger:s ledaregenskaper, citat: ”Seger vann Diamantbollen inte för sina fotbollsegenskaper utan för sina ledaregenskaper. Det premierades före individuell spelskicklighet och man valde laget före jaget”.
Det är en förklaring, men för mig är det fortfarande oförklarligt. Diamantbollen skall gå till den främste fotbollsspelaren 2019 inte den främste ledaren och lagspelaren. Får man i så fall definiera om motiveringen eller instifta ett nyy pris, eller skrota dom som en del vill. Seger sägs lyfta laget, både Sverige och Rosengård, vilket ju är rent nonsens, både vårt landslag och Rosengård fungerar ju lika bra om inte bättre dom matcher inte Seger varit med i, vilket är flera på grund av skador som kommer allt tätare på ålderns höst. I landslaget finns ju individuellt skickligare spelare, som lyfter laget och som står för avgörande insatser, i VM liksom kvamatcher som Asllani, Sembrandt, Eriksson, Lindahl, Fischer m fl och i Rosengård har vi Anvegård, Benisson, Cancovic, Troelsgaard med flera som lyft Rosengårdmoch varit viktigare än Seger denna säsong. I landslaget har vi ju dessutom förutom Asllani och Rubenson och nya fräscha unga förmågor som Zigiotte-Olme, Nathalie Björn och Loretta Kullashi som har dom egenskaperna som Seger hade för 6-7 år sedan, men som allt mer bleknar bort. Vore mycket förvånande om Segers skulle konkurrera ut 4-5 unga, kvicka och spelbegåvade framtidsnamn som dom jag nämt fram till 2021.