Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Publicerad den 18 april, 2017 av Johan Rydén

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

FCR 73,7%
LFC 17,5%
EskU 3,5%
GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

FCR 66,7%
LFC 12,1%
EskU och LB07 6,1%
DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

Publicerad den 28 mars, 2017 av Johan Rydén

Pia Sundhage

I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.

Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.

Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.

När det gäller Schelin säger Sundhage till Sydsvenskan att:

”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”

Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.

Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.

Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.

Lina Hurtig

Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.

Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.

Det om skadorna.

Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.

Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.

Ändå är man missnöjd med hennes jobb.

Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.

Förbundskapten Dennerby

För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.

Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.

Här är lite jämförande statistik:

Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.

Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre: 3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.

Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.

Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.

Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.

Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.

Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.

Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

Så här fördelades speltiden:
360 minuter: Lindahl, Sembrant, Berglund, Thunebro och Seger.
343 minuter: Schelin
334 minuter: Hammarström
316 minuter: Jakobsson
304 minuter: Dahlkvist
203 minuter: Nilla Fischer
192 minuter: Lina Nilsson
172 minuter: Annica Svensson
139 minuter: Asllani
120 minuter: Johanna Almgren
29 minuter: Antonia Göransson
8 minuter: Madelaine Edlund

Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.

Charlotte Rohlin

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.

Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.

En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.

Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.

En mycket positiv tränartrend

Publicerad den 21 januari, 2015 av Johan Rydén

Svara

I dag har vi fått se ytterligare ett bevis för att klasskillnaderna börjar bli ett stort problem i franska D1 Feminine. PSG vann nämligen borta mot årets överraskningslag, tabellfemman Soyaux, med hela 10–0.

Kosovare Asllani gjorde två mål och är PSG:s främsta målskytt den här säsongen med 13 fullträffar. Marie-Laure Delie knappade dock in rejält i den kampen genom att sätta fem bollar i dag och därmed lyfta till totalt elva. Även Caroline Seger gjorde mål i kväll, hennes sjunde.

Totalt sett är vi för tillfället inne i årets mest matchfattiga period i den internationella damfotbollen. Då blir det tillfälle att uppmärksamma andra saker. Något som glatt mig i vinter är den positiva tränartrend som noterats i landet.

Många före detta elitspelare har blivit tränare på hög eller låg nivå. Häromdagen presenterade division 2-laget Clemensnäs från Skellefteå den nigerianska legendaren Perpetua Nkwocha som ny tränare, troligen spelande sådan. Det klubbvalet borde innebära att svaret på min fråga om Nkwocha platsar i Nigerias VM-trupp blir ett nej.

Den senaste veckan har vi även läst om att Nazanin Vasanagpanah kommer att fungera som assisterande tränare i AIK.

Tidigare i vinter har Maria Bergkvist blivit huvudtränare i Umeå IK, Denise Reddy har blivit den som delar tränarjobbet i Vittsjö med Thomas Mårtensson och duon Johanna Almgren/Stina Segerström tränardebuterar som ansvariga för Kungsbacka DFF i elitettan. Har jag fattat rätt kommer Segerström att fungera som spelande assistent.

Johanna Almgren

På lite lägre nivå kommer Linnea Liljegärd att vara spelande tränare i division 2-laget Bergdalen i Borås. Där spelar hon ihop med fjolårets tränare Rebecca Johnson, som även är ansvarig tränare för Elfsborgs nya flicksatsning.

Det känns som att jag nu har glömt någon jag borde ha med i den här uppräkningen. Oavsett är det bara positivt för svensk damfotboll att andelen kvinnor ökar bland landets elittränare. Jag hade uppe ämnet i ett omdiskuterat inlägg för knappt ett år sedan. Att vi skulle få en så snabb och positiv ökning hade jag inte vågat hoppas på.

Förhoppningsvis kan Bergkvist, Reddy, Almgren och de övriga sporra ytterligare före detta spelare att slå sig in på tränarbanan. Blir det så tror jag inte det skall behöva dröja speciellt länge innan någon kvinna tränar ett herrlag på elitnivå. Det skulle väl egentligen inte hjälpa damfotbollen sportsligt, men det skulle vara otroligt viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv.

Tillagt i efterhand: Just efter att jag skickade i väg det här inlägget såg jag att även Kristin Hammarström kommer att ha en ledarfunktion i år, i division 1-laget Rynninge. Kul.

Årets händelser 2014

Publicerad den 31 december, 2014 av Johan Rydén

Svara

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.

Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.

Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:

Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.

Årets assistligor: Finns här.

Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.

Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:

”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”

Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.

Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.

Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.

Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.

Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.

Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.

Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.

De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.

Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.

Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.

Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.

Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…

Årets fiasko 1: Tyresö FF.

Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.

Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.

Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.

Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.

Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.

Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…

Årets konkurs: Se årets fiasko 1.

Lydia Williams

Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.

Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.

Årets lag: VfL Wolfsburg.

Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.

Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.

Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.

Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.

Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.

Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:

Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:

Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…

Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:

Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:

Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:

Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:

Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:

Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:

Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:

Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:

Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…

Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.

Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:

Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.

Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.

2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.

Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.

Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.

Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.

Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.

Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.

Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.

Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.

Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.

Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.

I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.

Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…

Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.

Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.

Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.

Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:

Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.

Årets skytteligor: Hittar du här.

Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.

Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.

Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.

Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.

Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.

Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.

Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:

Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.

Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.

Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.

Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.

Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:

”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”

Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:

”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”

Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.

Fabiana

Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.

Jenny Palmqvist

Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.

Josefine Öqvist

Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.

Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.

Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.

Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.

Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.

Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.

Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.

Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:

”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”

Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.

Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.

Årets utmärkelser: Hittar du här.

Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.

Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.

Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?

”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”

Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…

Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.

Här är min VM-trupp till Kanada 2015

Publicerad den 6 juni, 2014 av Johan Rydén

I dag är det exakt ett år till avspark i nästa VM i fotboll som kommer att ha Sverige som deltagare. Eller bör ha Sverige som deltagare.

För självklart så både hoppas och tror jag att Pia Sundhage:s landslag kommer att ta sig till Kanada på ett sätt (gruppsegrare) eller annat (playoff). Eftersom Sundhage i det här skedet behöver ha fullt fokus på kvalet så tänkte jag hjälpa henne genom att redan nu ta ut VM-truppen.

Jag såg att Göteborgs klubbledning häromdagen var kritisk mot att Sundhage inte har någon GFC-spelare i den senaste landslagstruppen. Den kritiken tycker jag nog känns lite missriktad. För även om Marlene Sjöberg, Catrine Johansson och Sara Lindén är duktiga spelare så får ingen av dem heller plats i min VM-trupp.

Min trupp handlar alltså om de 23 spelare som jag tror är bäst lämpade för att åka till Kanada nästa år. Jag följer min mall om hur man bygger en mästerskapstrupp. Grunden består av de 16–17 spelare som i första hand är tänkta att spela. Sedan fyller man på med sex–sju spelare som antingen har spetsegenskaper som gör dem lämpliga som inhoppare eller är unga och har framtiden för sig.

På den senare punkten har Sundhage inte imponerat. För samtidigt som hon uppmanar de damallsvenska klubbarna att satsa på unga talanger väljer hon själv att hålla tillbaka talangerna tills de lämnat tonåren. På den punkten är exempelvis Tysklands Silvia Neid betydligt vassare.

Men nog om det. Här är min trupp:

Hedvig Lindahl

Målvakter (3):
* Hedvig Lindahl
* Carola Söberg
* Jennifer Falk

Vi börjar med den stora problempositionen. Medan de 20 utespelarna till slut var ganska lätta att välja ut är målvaktssidan för tillfället extremt tunn i Sverige. Faktum är att vi inte har någon riktig världsmålvakt. Och målvaktssidan är den som känns svår att spika redan nu.

Hedvig Lindahl är trots allt klar etta. Man blir ju glad när man hör från Kristianstad att hon har vuxit rejält i år. Fast tyvärr har jag inte blivit helt övertygad i de båda matcher jag sett henne i år. Hoppas hon mentalt fixar ett VM som förstamålvakt.

Bakom henne är det däremot helt öppet. Först hade jag Carola Söberg utanför truppen, eftersom hon darrade i avgörande matcher i fjol. Men en match – Champions Leaguefinalen – tog upp henne på andraplatsen. Där visade hon ju att hon kan klara pressen i stora matcher.

Tredjeplatsen är extremt svårbesatt. Jag väljer Jennifer Falk i Jitex eftersom jag imponerats av henne den här våren. Men hade jag sett Malin Reuterwall eller Stephanie Öhrström lika många gånger hade de kanske haft platsen. Och i bakhuvudet finns Sofia Lundgren – eller har hon slutat helt?
Lundgren sa i vintras att hon skulle se till att bli frisk i ryggen innan hon hittade en ny klubb. Sedan har det inte skrivits något alls om henne. Gör hon comeback i tid skulle hon till och med kunna bli vår förstamålvakt i VM.

Jessica Samuelsson

Backar (8):
* Jessica Samuelsson
* Lina Nilsson
* Emma Berglund
* Nilla Fischer
* Charlotte Rohlin
* Linda Sembrant
* Elin Rubensson
* Magdalena Ericsson

Den här uppställningen känns både stark och intressant. De spelare som funnits med i diskussionen, och således står nära en plats i truppen är Sara Thunebro, Marlene Sjöberg, Amanda Ilestedt och Mia Carlsson. Ett namn som inte känns helt avskrivet för mig är Annica Svensson. Men jag har inte sett Eskilstuna i år, och kan därför inte bedöma hennes form.

Mest anmärkningsvärt är kanske valet av vänsterbackarna Rubensson och Ericsson på Thunebros bekostnad. Men tyvärr tycker jag inte att Thunebros prestationer i landslaget den senaste tiden har legat på den nivå som krävs. Hon har bra tillslag med båda fötterna, men det väger inte upp att hon ofta gör felval och att hennes passningsspel är för slarvigt.

Ilestedt är en spelare jag fortfarande hoppas mycket på. Men som jag ser det är hon bara femma bland mittbackarna. Men med ytterligare slipning av passningsspelet så…

Marija Banusic

Mittfältare (8):
* Caroline Seger
* Hanna Folkesson
* Sofia Jakobsson
* Antonia Göransson
* Lisa Dahlkvist
* Therese Sjögran
* Marija Banusic
* Malin Diaz

Det här är åtta ganska självskrivna val. Banusic är bubblaren i truppen. En joker med kapacitet att avgöra matcher.
Faktum är att bredden är klart minst på mittfältet. Här har jag i första hand valt bort Emilia Appelqvist, Emmelie Konradsson, Fridolina Rolfö och Olivia Schough. Fast faktum är att ingen av dem egentligen kändes nära truppen. Schoughs roll som underhållare i truppen skall inte underskattas. Men det räcker inte att vara nyttig vid sidan av planen.

Stina Blackstenius

Forwards:
* Lotta Schelin
* Kosovare Asllani
* Stina Blackstenius
* Lina Hurtig

Det här är den riktigt intressanta lagdelen. En bra blandning av gammalt och ungt – helt enkelt fyra hyperintressanta spelare, där inte ens superstjärnan Schelin kan känna sig säker på en plats i startelvan.

De forwards som fanns med på den bruttolista jag valde spelare från, men som valdes bort var Emma Lundh, Jenny Hjohlman, Madelaine Edlund och Sara Lindén.

Det här är min VM-trupp till VM 2015. Så vad tycker ni? Har jag prickat rätt, eller har jag kanske till och med missat några självskrivna spelare?

Ett steg upp på rankningen

Publicerad den 28 mars, 2014 av Johan Rydén

Svara

Sverige avancerar upp på femte plats på den världsrankning som Fifa presenterade i dag. Vi kliver förbi Brasilien, som faller från fjärde till sjätte plats. På pallen är det oförändrat USA, Tyskland och Japan. Frankrike är ny fyra – deras bästa placering någonsin.

Noterbart också att Norge och Australien faller ut från tio i topp efter svaga insatser i Algarve respektive på Cypern. Största avancemangen bland de 20 högst rankade länderna gör England och Island som vardera kliver tre platser uppåt till platserna 8 respektive 16.

Här är hela den purfärska världsrankningen.

* Johanna Almgren har givit sin första djupintervju efter senaste knäoperationen. Den finns på den här länken, och den handlar om hennes närmast desperata kamp för att kunna komma tillbaka till fotbollsplanen.

* Rosengårds tränare Jonas Eidevall tycker att hans lag är tunnare i offensiven än i fjol. Det går att läsa i den här artikeln.

* I F17-VM spelades kvartsfinalerna i natt. Lite överraskande åkte båda Afrikas representanter ut, medan Europa är garanterat ett lag i final. I semifinalerna, som spelas natten mot tisdag, möts nämligen Japan–Venezuela och Italien–Spanien. Även om Venezuela har imponerat känns det som att finalen blir Japan–Spanien.

De lagen möttes ju redan i första gruppomgången. Då vann japanskorna hur säkert som helst med 2–0. Jag har imponerats av Japan, och kikade en stund på deras kvartsfinal mot Mexiko i natt. Också den slutade för övrigt 2–0.

En hopplöst hård vind förstörde dock spelkvaliteten i den japanska kvartsfinalen. Vinden förstörde faktiskt matchen för mig också. För framför tv:n kände jag att det var dags att gå och lägga mig när jag började reta mig på att kommentatorn (min gamla kollega Felix Hall, som jag normalt tycker brukar vara bra) hade så stort fokus på att rabbla gammal ointressant statistik att han missade hur spelarna kämpade mot vindbyarna.

Bra för Tyresö, illa för Göteborg

Publicerad den 15 februari, 2014 av Johan Rydén

Svara

Stina Segerström är gravid, och missar hela säsongen. Det är andra bakslaget på kort tid för Göteborg FC.

Det är verkligen gigantiska förändringar den här vintern för damfotbollen i Göteborg. Jitex har ett helt nytt lag, och GFC har i princip ett halvt.

Segerström är en av de spelare man hade tänkt skulle bära laget. Nu tappar man ytterligare en kulturbärare. Den största av dem alla, Johanna Almgren, genomgick alltså sin sjätte knäoperation i torsdags, och lär inte heller spela mycket i år. Med tanke på hur hennes situation var redan innan den här operationen tror jag inte att klubben hade räknat med henne – men man hade givetvis hoppats.

Göteborg hoppas kunna vara med och slåss om Champions Leagueplatserna i år. Lyckas man är det en bragd. För det blir inte lätt att mäta sig med Tyresö, Rosengård och Linköping med fler med ett nytt lag.

Tråkiga nyheter för Göteborg alltså. Däremot har jag goda till Tyresö. Jag satt nämligen uppe natten mot fredag och tittade på USA:s andra raka slakt av Ryssland. Och Christen Press ser riktigt, riktigt vass ut.

Christen Press

På sina nio minuter i natt gjorde hon ett mål, ett assist och var ytterst nära att även sätta ett andra mål. Hon rörde sig smart flera gånger, och bjöd på ett underbart avslut vid sitt mål. Riktigt lovande för Tyresö med tanke på att det snart smäller i Champions League.
Lika lovande är förstås att Veronica Boquete blev tremålsskytt för Spanien, och också visar tidig form.

USA–Ryssland var en riktigt tråkig match i 45 minuter. Så långt var USA rejält uddlöst, man skapade egentligen bara en riktigt bra målchans. Den kom efter hörna, och gick till Tyresöbacken Whitney Engen – som sköt i stolpen. Returen träffade dock en ryska och gick i mål.

Även USA:s 2–0 var ett självmål. Efter det målet gick proppen ur, och 16133 åskådare i Atlanta fick se en defilering där USA fick sex olika målskyttar. Bland annat utökade Abby Wambach sitt världsrekord i landslagsmål till 165 genom att göra 4–0 från offsideposition.

Här är ett klipp med alla målen:

* Sverige har sedan tidigare spelare i högstaligorna i Tyskland, Frankrike, Italien, Norge, Danmark och Finland. Numera har vi även ett Skottlandsproffs. Den före detta Dalsjöfors-, Jitex- och Hovås/Billdalspelaren Nanna Jansson har nämligen skrivit på för den skotska storklubben – på herrsidan – Celtic.

Hon var där och provspelade för ett tag sedan, och har sedan funderat fram och tillbaka på om hon skulle skriva under det kontraktsförslag som skotskorna erbjöd. Nu har hon alltså bestämt sig. I går skrev hon nämligen så här på sitt twitter:

”Känner på mig att den här säsongen kommer bli den bästa någonsin. Ska bli en ära att få spela i den grön-vita tröjan! Celtic”

* I helgen spelas en mängd träningsmatcher med damallsvenska lag. Fast de mest intressanta matcherna spelas utanför Sveriges gränser. I dag, med start 12.45, är det exempelvis svenskmöte i Frauen-Bundesliga mellan Nilla Fischer i Wolfsburg och Sofia Jakobsson i Cloppenburg. Matchen direktsänds av Eurosport på svensk tv. Den finns också på DFB-tv, med tysk kommentator.

Det är en av två matcher i tyska ligan i helgen. I Frankrike är det cuphelg, vilket känns rätt ohett. Däremot är det ju semifinaler i Australiens W-league. Skall vi få en svensk mästerskapsvinnare i år?

* Slutligen har det spelats matcher i Afrikas VM-kval i dagarna. Inget av de favorittippade lagen går in i den här omgången. Här är en länk där man kan se resultaten.

Årets händelser 2013

Publicerad den 2 januari, 2014 av Johan Rydén

Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.

Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.

Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.

Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.

Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.

Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.

Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.

Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.

Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.

Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.

Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.

Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.

Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.

Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.

Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.

Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.

Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:

Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.

Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.

Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.

Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…

Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.

Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.

Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till. För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.

Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.

Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.

Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.

Janni Arnth

Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.

Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:

”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”

Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.

Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…

Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.

Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.

Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…

Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.

Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.

Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.

Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.

Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:

Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:

Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.

Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:

Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:

Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:

Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:

Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.

Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:

Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.

Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.

Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:

Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.

Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.

Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.

Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.

Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?

Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.

Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.

Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:

Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.

Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.

Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.

Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.

Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).

Årets spelare: Den tolfte:

Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.

Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…

Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).

Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.

Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.

Årets tyngsta skada: Marta:s ryggskada – som sannolikt kostade Tyresö SM-guldet.

Årets tweet: Lindsey Horan, PSG (på svenska):

”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”

Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.

Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:

Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.

Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.

Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.

Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.

Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.

Damallsvenskan 2013 – och 2014

Publicerad den 31 december, 2013 av Johan Rydén

Svara

Vi är framme vid årets allra sista dag. Därmed har det blivit hög tid att äntligen publicera det här inlägget, som påbörjades redan dagarna efter damallsvenskans avslutning.

Nu kan jag inte vänta längre. För man vill ju inte ta med sig 2013 års damallsvenska in i 2014. Så här är inlägget.

Från början var det tänkt som en genomgång av säsongen, lag för lag. Men ju längre tiden har gått, har det mer blivit framåtsyftande. Ett tag var det en silly seasongenomgång. Men på den fronten har ju Spelare12 och damfotboll.com varit så föredömliga att jag valt att inte redovisa alla klara övergångar här.

Inför avspark i damallsvenskan 2013 skrev jag i mitt tips att serien kommer att bli väldigt förutsägbar, och lättippad. Och i stora drag var det ju precis så det blev. För även om jag bara tippade två lag på helt rätt placering, så var jag max en plats ifrån korrekt tips på 75 procent av lagen, alltså nio av tolv. Det tionde, Linköping, missade jag med två placeringar.

Årets två svårplacerade lag var Kif Örebro och Kristianstads DFF. Det förstnämnda stod var den positiva överraskningen, medan KDFF var den negativa.

Här är hela genomgången, som dock mer ser framåt än tittar tillbaka. Lagen är placerade efter årets placering:

1) FC Rosengård (LdB FC Malmö)
Mitt tips: 2

Jag trodde inför seriestart att ett bristande försvarsspel skulle kosta Malmö guldet. Fast de svagheter som fanns under 2012 och under försäsongens Champions Leaguespel jobbade laget sakta men säkert bort. Till slut imponerade Malmö med att rada upp hållna nollor.

Dessutom visade Ramona Bachmann under hösten att hon håller allra högsta världsklass, och borde ha funnits med bland toppkandidaterna till Ballon d’Or.

Känslan är att man gjort ett bra jobb med sin spelartrupp under hösten. Visst spelade Manon Melis en riktigt viktig roll genom att göra flera viktiga mål. Men att hon lämnar bör inte behöva vara så tungt. Kirsten vad de Ven är ju ett bra nytillskott, och den något minskade konkurrensen på kanterna öppnar dörren för exempelvis Elin Rubensson. Är hon redo att ta nästa steg?

Anita Asante

I mittförsvaret skall Anita Asante ersätta Malin Levenstad. Sett till spelskicklighet kommer den engelska landslagsspelare att fylla luckan. Det frågetecken man kan sätta här är huruvida Levenstads ledaregenskaper kommer att saknas eller inte.

I övrigt får Katrine Veje lämna, liksom Yoreli Rincon. De ersätts inte utifrån, utan klubben låter de många egna produkterna komma lite närmare startelvan.

Mot Wolfsburg i Champions League noterades att Malmö inte helt hade lyckats jobba bort de defensiva bristerna. Tränare Jonas Eidevall får slipa vidare under vintern.

Noterbart är också att LdB FC Malmö har gjort sin sista match. Från och med nu heter man ju FC Rosengård. Klubbens resa är värd att fundera över. Minns att man ursprungligen är Malmö FF:s damsektion. Därifrån slog man sig fri, för att prova de egna vingarna. När man inte klarade ekonomin där fick man återigen gå upp i en förening som även har herrfotboll på agendan.

2) Tyresö FF
Mitt tips: 1

Under våren såg mitt guldtips klockrent ut. Marta dominerade stort i serien, och mästarlaget gick fram som en slåttermaskin. Men med Martas ryggskada kom det in rejält med grus i maskineriet.

Guldet försvann i princip i de båda seriefinalerna, där målvaktsspelet fällde Tyresö. Carola Söberg bjöd Malmö på billiga mål i båda matcherna, mål som blev väldigt dyra för TFF.

Till slut blev 2013 ett misslyckat år, helt utan titel. Till slut var avståndet klart kortare till trean Linköping än till Malmö. Segern över PSG i Champions League räddade dock äran, och känslan är att 2014 kan bli riktigt kul. I varje fall fram till sommarens transferfönster.

En av de saker som fällde Tyresö i år var bristen på kontinuitet i truppen. Spelare kom och gick, och Tony Gustavsson fick gång på gång bygga om sitt lag.
Känslan är att 2014 inte heller kommer att innebära lugn och kontinuitet. För flera spelare, bland annat Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete, har bara kontrakt fram till sommaren.

Och hur långt kommer man att skriva med amerikanskorna? Viktiga skyttedrottningen Christen Press har ju exempelvis sagt sig vilja spela i NWSL under kommande år.

Madelaine Edlund

Hittills under silly season har man värvat en ny målvakt i starka finska landslagsspelaren Tinja-Riikka Korpela. Dessutom kommer Madeleine Edlund tillbaka efter ett års uppehåll för barnafödande.

På minuskontot finns Kirsten vad de Ven, Sara Thunebro, Jennifer Egelryd och Ashlyn Harris. Dessutom lär de flesta av alla klubbens utlånade spelare försvinna. För inte kommer väl exempelvis Annica Svensson tillbaka?

3) Linköpings FC
Mitt tips: 5

Unga LFC visade sig vara klart starkare än väntat. Trots att laget tappade Nilla Fischer i somras gjorde man en urstark höst. Och efter avslutad säsong har tränare Martin Sjögren fortsatt med sitt jobb att samla 2012 års F19-Europamästarinnor i Östergötland.

Fridolina Rolfö

Jitex duktiga vänsterytter Fridolina Rolfö är senaste tillskottet från det laget. Man har dessutom gjort en av damallsvenskans allra mest spännande värvningar i Kristine Minde.

Minde? Vem är det kanske några av er undrar. Det är Norges ytterst talangfulla kantspelare Kristine Wigdahl Hegland som gift sig till ett nytt efternamn.

Känslan är att Linköpings offensiv kan bli riktigt jobbig att möta nästa år. Med spelgeniet Pernille Harder bakom sprinters som Minde, Linda Sällström och Stina Blackstenius lär det bli riktigt farligt att ge LFC ytor att anfalla på.

När det gäller målvaktsfrågan har man ersatt Sofia Lundgren och Brianna Davey med Katie Fraine. Det känns också stabilt. LFC har byggt sitt lag på ett klokt sätt, och känns som 2014 års givna outsiders.

4) Göteborg FC
Mitt tips: 3

Även om Göteborg bara kom en placering sämre än mitt tips var laget en av seriens tre största besvikelser. Vid EM-uppehållet hade man fortfarande kontakt med topplagen. Men efter att Jodie Taylor stack var laget närmast pinsamt uddlöst.

Tränare Torbjörn Nilsson tog ansvaret för höstens ras och avgick. Med honom försvann också stora delar av årets lag. På minuskontot finns utöver Taylor även Anita Asante, tvillingarna Kristin och Marie Hammarström, Yael Averbuch, Camille Levin, Olivia Schough och Jessica Landström. Dessutom finns det fortfarande ett stort frågetecken för om Johanna Almgren kommer att kunna spela något mer.

Kathlene Fernström

Nye tränaren Stefan Rehn kommer alltså att få bygga ett helt nytt lag. Hittills har man värvat holländskorna Manon Melis och Loes Geurts samt Jitextrion Kathlene Fernström, Annica Sjölund och Julia Wahlberg.

Med tanke på hur tunn årets trupp var kommer det att behövas ytterligare minst tre–fyra etablerade spelare i truppen.
Intressant dock att klubben äntligen skall skaffa ett F19-lag. GFC har varit damallsvenskans svarta får när det gäller talangutveckling. Nu verkar det vara en skärpning på gång.

Men förändringarna i laget är så stora att det känns som att laget kan få svårt att hamna på medaljplats även 2014. Men den som lever…

5) Umeå IK
Mitt tips: 6

Umeås framtvingade satsning på svenskt och hemvävt gav god utdelning under året. Under sitt sista år som tränare för laget lyckades Joakim Blomqvist slipa bort delar av den naivitet som kännetecknat laget tidigare.

UIK var stabilare än väntat. Och att Emma Berglund drog av korsbandet på ett tidigt stadium kostade antagligen en medalj.

Nu är Berglund tillbaka. Däremot slutar Katrin Jonsdottir, och Ogonna Chukwudi lämnar. Dessutom är Jenny Hjohlman knäskadad. Hon skall kunna vara tillbaka till seriestart, men spelare som får sin försäsong söndertrasad av skador riskerar att drabbas av en mellansäsong.

Lina Hurtig

Däremot hoppas man att Lina Hurtig är redo att ta sista steget in i A-landslaget. Med sina tio mål blev hon bästa svenska målskytt i damallsvenskan redan 2013. Nästa år borde hon kunna ta ytterligare ett steg.

Den mest intressanta nyheten i UIK hittills i vinter är de nye tränaren Jonas Wikström. För mig är han ett stort frågetecken. Men kan han tajta till lagets defensiv ytterligare kan både han och laget bli ett stort utropstecken under 2014.

6) Kif Örebro
Mitt tips: 10

Det är bara att bocka och buga för årets skrällgäng. Jag borde ha insett lagets styrka redan på försäsongen när jag såg dem spela 3–3 mot Tyresö. Men känslan av att truppen var för tunn gjorde att jag tippade närkingarna just ovanför nedflyttningsstrecket.

Sarah Michael

I stället var laget med i kampen om medaljerna ändå in på mållinjen. Framtidsrecepten hette organisation, disciplin – och Sarah Michael. Och om bara nigerianskan konserverar formen, och laget inte drabbas av ett riktigt stort skadeelände bör de kunna fortsätta slåss på tabellens övre halva nästa år.

För hittills ser det ut som att man får behålla hela truppen utöver Helén Eke. Dessutom ansluter Chukwudi från Umeå samt att talangerna Linda Hallin och Michelle de Jongh bör vara tillbaka från korsbandsskador.

7) Piteå IF
Mitt tips: 7

Se där – ett lag jag tippade på helt rätt placering. Likt Örebro är Piteå ett riktigt välorganiserat lag. Man var rätt länge indraget i bottenstriden, men när Josefin Johansson började ösa in mål på hösten så kom lyftet för laget.

Till nästa år står man inför ett målvaktsbyte. Den duktiga australiska landslagsmålvakten Lydia Williams lämnar, eftersom klubben har inte råd att behålla henne. Hon ersätts av Hilda Carlén, som får sannolikt slåss med Maria Rönnbäck om målvaktsplatsen.

Maria Rönnbäck

Lämnar gör även flera andra spelare, bland annat Hallbera Gisladottir (Torres Calcio) och Anna Westerlund (LSK Kvinner). Men Piteå får behålla nyckelspelarna Johansson, Faith Ikidi och June Pedersen. Känslan är att norrbottningarna till slut kommer att få ihop ett lag som är jämbördigt med årets.

8) Vittsjö IK
Mitt tips: 8

Precis som med Piteå var jag helt rätt ute när jag tippade Vittsjös slutplacering. Laget var lite trögstartat i våras, men när Jane Ross började göra mål lyfte också skånskorna upp på säker mark i tabellen.

Jane Ross

Under hösten har man bytt målvakt. Loes Geurts har lämnat, och ersatts av Jitex finska landslagsmålvakt Minna Meriluoto. Som jag ser det har man bytt upp sig. Dessutom har man ökat sitt antal skotska spelare genom att hämta Hayley Lauder från Mallbacken.

Ifeoma Dieke har fått 1,5 år förstörda av knäproblem. Om hon kan få vara hel och frisk är hon dessutom som ett nyförvärv.

Även om det ännu finns ganska många frågetecken kvar kring truppen, bland annat kring vad som händer med höstlånet Annica Svensson, så känns det som att Nordskånes bästa lag 2013 kommer att få ihop en slagkraftig trupp även till 2014.

9) Kristianstads DFF
Mitt tips: 4

Här var jag verkligen helt fel ute. Med Josefine Öqvist som affischnamn skulle Kristianstad utmana om de ädlaste medaljerna. Öqvist hann med fyra mål innan hon stack till Frankrike.

Och ett tag var topptippade KDFF rejält indraget i nedflyttningsstriden. Mycket på grund av att man släppte in alldeles för många mål. Till nästa år har man mycket att bevisa, inte minst i defensiven. Och med en världsback som Sif Atladottir i truppen borde det vara möjligt att minska läckaget rätt rejält.

Sif Atladottir

Offensivt stod man sig bra, och blev fyra i tabellen över antalet gjorda mål. Ett rejält avbräck här är dock att lagets skyttedrottning Margret Lara Vidarsdottir (13 mål) missar hela den kommande säsongen på grund av barnafödande.

Det innebär ett ökat tryck på talangen Marija Banusic. Hon visade periodvis högsta klass, men fick hösten sönderhackad av skador. Till slut blev det fyra mål på 18 matcher – det skall dock konstateras att hon bara spelade sex hela matcher. Om Kristianstad åter skall lyfta upp på tabellens övre halva måste nog Banusic spela en nyckelroll i offensiven nästa år.

10) Jitex BK
Mitt tips: 9

Trots massor av skador klarade man kontraktet. Med någorlunda ordinarie uppställning var 2013 års Jitex välorganiserat och vasst på fasta situationer. Det var ingen tvekan utan att Stefan Rehns lag höll damallsvensk klass.

Men ekonomin har varit svag, och organisationen kring laget minst sagt svajig. Det har märkts efter säsongen, då i princip hela årets lag har stuckit. Det ser inte ut som att någon av de spelare som gjorde tio matcher eller fler kommer att finnas kvar under 2014.

Även tränare Rehn har lämnat. Tidigare klubbchefen Anders Holmvén tar nu klivet ut på planen. Känslan är att han står inför ett närmast omöjligt uppdrag. Med ett helt nytt, och dessutom ungt och oprövat, lag skall han försöka hålla Jitex kvar i damallsvenskan.

Jennifer Falk

Visst är Emily Zurrer ett riktigt bra nyförvärv. Och Jennifer Falk är en intressant målvakt. Men klarar Jitex av att hänga kvar trots förluster av Minna Meriluoto, Annica Sjölund, Kathlene Fernström, Sofia Karlsson, Fridolina Rolfö, Mimmi Löfwenius, Frida Höglund, Elin Sandgren, Julia Wahlberg med fler – då har man gjort en riktig bragd.

11) Mallbackens IF
Mitt tips: 12

Mallbacken visade att en stabil defensiv kan bära långt. Väldigt få trodde på värmländskorna inför avspark. Men hade det inte varit för ett högst olyckligt domslut borta mot Jitex, så kunde man faktiskt ha hängt kvar.

Laget var välorganiserat, och svårspelat. Men avsaknaden av en riktig måltjuv blev till slut lagets fall. Ingen Mallbackenspelare gjorde fler än tre mål, och det håller förstås inte.

Efter säsongen har man tappat sina utländska förstärkningar till damallsvenska klubbar. Viktiga målvakten Katie Fraine går till Linköping, mittbacken Maija Saari till AIK och yttermittfältaren Hayley Lauder till Vittsjö.

Mimmi Larsson

Men man har lyckats hålla kvar huvuddelen av sina svenska spelare, bland annat lovande forwarden Mimmi Larsson. Och hittar man bara en ny, stabil målvakt bör Mallbacken bli ett topplag i elitettan nästa år.

12) Sunnanå SK
Mitt tips: 11

Om Göteborg och Kristianstad var besvikelser var Sunnanå rena fiaskot. Försvaret läckte som ett såll, och man gick igenom serien helt utan trepoängare.

De enda tabeller man toppade var den över flest insläppta mål – och den över 2000-talets sämsta damallsvenska lag alla kategorier.

Visst ställde skador till det för Skellefteklubben. Men lagets offensiva, och rejält naiva, grundspel var största misstaget. Det krävs otroligt mycket av en nykomlings anfallsspel om det skall kunna bära laget i damallsvenskan.

Carina Holmberg

Men anfallsspelet höll inte heller, och Sunnanå var aldrig nära att hänga kvar. Nu får de kliva ner i elitettan. Man behåller nyckelspelare som målvakten Susanne Nilsson och utespelarna Carina Holmberg och Perpetua Nkwocha samt får tillbaka Nina Jacobsson från korsbandsskada.

Det gör att chansen finns att man blir ett topplag i näst högsta serien. Men om man har planer på att bli en damallsvensk klubb igen bör årets huvuduppgift vara att organisera upp defensiven,

Eskilstuna United
Jag tippade ju aldrig elitettan, men att Eskilstuna skulle spela i damallsvenskan 2014 hade jag inte kunnat ana.

Jag har inte sett laget, och vet inte så mycket om det. Men att man bara åkte på två förluster och att man inte släppte in fler än 21 mål är lovande. För det vittnar ju om en god grundstabilitet – något som är otroligt viktigt i högsta serien.

Efter uppflyttningen stod det klart att klubben hittat en huvudsponsor som går in med 7,5 miljoner kronor över en treårsperiod. Det ger möjlighet att bygga ett riktigt starkt lag.

Sara Thunebro

Prestigevärvningen av regionens stora dotter, Sara Thunebro, visar att United inte tänker bli strykflickor i allsvenskan. I övrigt har man säkrat upp Kim Ekebom Arodin, Elena Sadiku, Siriusduon Emelie Almesjö och Alyssha Chapman samt intressanta forwarden Gaelle Enganamouit.

Känslan är att Eskilstuna kommer att få ihop ett slagkraftigt lag. Frågan är hur stark deras offensiv blir. Men minns jag rätt hade Göteborg problem med att stoppa Enganamouit i fjolårets Champions League. Och det känns ju lovande. Det blir även intressant att se hur årets 14-målsskytt Felicia Karlsson klarar sig i damallsvenskan.

AIK
Det blev bara ett år i näst högsta serien för AIK. Man återvänder till damallsvenskan med ett ungt och lovande lag. Dessutom har man spetsat med två hyperstabila mittbackar i Malin Levenstad och Maija Saari.

Känslan är att AIK kommer att stå på en stabil, defensiv grund inför comebacken. Frågetecknen sätts för offensiven. Det krävs oftast att man har en riktig måltjuv för att hävda sig i damallsvenskan.
I år hade alla de nio bäst placerade lagen minst varsin spelare som gjorde nio mål eller fler. Tian Jitex bästa målskytt noterades för sex fullträffar, medan båda 2013 års nykomlingslag inte hade någon målskytt som gjorde fler än tre mål.

Emma Lundh

Men kanske kan någon ur kvartetten Daniella Chamoun, Emma Lundh, Jessy Sharro eller Sarah Storck ta för sig i skytteligan.

Gott nytt år.

Schelin, landslagstrupp och VM-final

Publicerad den 6 december, 2013 av Johan Rydén

I kväll har Lotta Schelin tagit ett stort steg mot ett nytt franskt mästerskapsguld – utan att spela.

Kvällens derby och toppmöte mellan PSG och Juvisy slutade nämligen med bortaseger, 1–0. Sandrine Bretigny gjorde målet som innebär att Juvisy nu är uppe jämsides med PSG. Båda lagen står på vardera två förluster, medan Lyon är utan poängförlust.

Fast jag är inte helt säker på läget kring Juvisy. Det sades ju tidigare i höst att de skulle drabbas av poängavdrag på fyra poäng. Fast några poäng är inte dragna i den officiella tabellen. Så Juvisy har kanske sluppit undan.

Hursomhelst blir det nog för svårt för PSG eller Juvisy att ta in sex poäng på Lyon. Så i praktiken skulle man nog kunna säga att Lyon säkrade sitt guld i kväll.

* I dag har det även presenterats en landslagstrupp för ett läger i januari. Den truppen hittar du här. Mest intressant tycker jag är att Stéphanie Öhrström står skriven i Jitex i truppen. Det måste väl vara fel, för det är väl ingen etablerad spelare som går till Mölndalsklubben i vinter. Alla lämnar ju.

Senast hörde jag att Rebecca Johnson skall varva ner i en Boråsklubb, Bergdalen.

Emma Wilhelmsson

Apropå Jitexspelare är Emma Wilhelmsson på provspel i Chelsea. Hon spelade från start i semifinalen av inofficiella klubblags-VM i veckan. På söndag 13.10 (japansk tid, 04.10 svensk…) är det final, då Chelsea ställs mot japanska storfavoriten Inac Kobe Leonessa. Hittar jag någon länk kommer den att läggas upp här.

Den matchen kan bli den sista för Leonessas amerikanska skyttedrottning Beverly Goebel-Yanes. Hon presenterades nämligen i dag som nyförvärv hos Seattle Reign för andra säsongen i NWSL.

* Utöver den inofficiella VM-finalen är det final i F17-EM på söndag. 18.00 ställs Tyskland mot Spanien. Dessutom är det seriefinal i Frauen-Bundesliga när tvåan Turbine Potsdam tar emot ettan FFC Frankfurt på söndag 14.00.

Både Potsdam och Frankfurt är obesegrade, och man har vardera två kryss. Så på många sätt kan man säga att de ligger jämsides inför matchen. Tyvärr sänds inte seriefinalen på DFB-tv. Där går i stället morgondagens svenskmöte mellan Nilla Fischer och Sofia Jakobsson. Wolfsburg–Cloppenburg börjar 13.00, och en länk till matchen hittar du här.

Tillagt i efterhand: Den sändes inte på DFB-tv, men här är en länk till den tyska seriefinalen Potsdam–Frankfurt.

* Slutligen så påminner jag igen om att vi är inne på sista dygnet av Johanna Almgren:s auktion för Cancerfonden. In och bjud! Själv har jag lagt ett par bud, men snabbt blivit överträffad. Kanske att jag gör något försök till…

Almgrens välgörande a(u)ktion

Publicerad den 4 december, 2013 av Johan Rydén

Johanna Almgren

För andra året i rad arrangerar Johanna Almgren en auktion i förmån för Cancerfonden. I fjol var det OS-prylar som bjöds ut till högsta budgivare. I år är det diverse tröjor och skor från diverse olika idrottspersoner.

I första hand handlar det om damfotbollsprylar, såsom tröja och skor från Lotta Schelin, tröjor från Marta, Josefine Öqvist, Lara Dickenmann och Alex Scott med många fler. Det handlar även om tröjor från aktiva och före detta herrfotbollsstjärnor som Sergio Kun Aguero, Albin Ekdal, Kennet Andersson och Niclas Alexandersson.

Alex Scott

Dessutom är det ett antal ”lagtröjor”, i form av en signerad Liverpooltröja (herrfotboll), en signerad landslagströja (damfotboll), en signerad PSG-tröja (herrfotboll), en signerad LFC-tröja (damfotboll) och så vidare. Många fantastiska julklappar finns alltså i samlingen.

Och det är ju dubbla julklappar det handlar om eftersom prylarna dels kommer att glädja den som ropar in dem, dels kommer hela förtjänsten att gå till Cancerfonden.

Här är länken till auktionen. Gå in och bjud… På lördag kväll stänger budgivningen.

Almgren har för övrigt börjat så smått att träna med laget igen efter sin senaste knäoperation. Det är nog för tidigt att säga om hon kommer att kunna spela mer, men hoppet lever i alla fall. Så det är bara att hålla tummarna för att kroppen håller några år till.

* I dag har semifinalerna i det inofficiella klubblags-VM spelats. Efter dem står det klart att söndagens final kommer att spelas mellan storfavoriten Inac Kobe Leonessa och engelska Chelsea.

De japanska mästarinnorna vann mot chilenska Colo Colo med 3–0 efter mål av Beverly Goebel-Yanez, Nahomi Kawasumi och Emi Nakajima.

Nahomi Kawasumi

I den andra semifinalen vann Chelsea med 3–2 mot Sydney FC. Sydney, som i helgen slog NTV Beleza i turneringens enda kvartsfinal. Chelseas mål gjordes av Laura Coombs, Eniola Aluko och Yuki Ogimi. Sydneys båda reduceringar kom sista kvarten, och gjordes av Renee Rollason och Sverigebekanta Jodie Taylor.

Eniola Aluko

* Slutligen så har Lisa Dahlkvist i dag förlängt sitt kontrakt med Tyresö över hela nästa år. Det var förstås en viktig pusselbit i fjolårsmästarnas jakt på att återta Kronprinsessan Victorias pokal under 2014.

Kris i Jitex – och i Borås

Publicerad den 20 november, 2013 av Johan Rydén

Det här är en kväll där det mesta handlar om herrfotboll. Och det är många frågor som ställs om det svenska herrlandslagets framtid.

Här tänker jag ställa en fråga om framtiden för svensk damfotbolls kanske allra mest klassiska klubb. För vad är det som händer i Jitex?

Jitex BK är klubben som ingen bryr sig om. De får minimalt med uppmärksamhet i GP och GT, de har ingen publik, och de är motarbetade av Mölndals kommun. De har dessutom dålig ekonomi, och man verkar tappa i princip hela sin startelva.

Stefan Rehn

För sedan det blev klart att Stefan Rehn lämnar Mölndalsklubben för grannen Göteborg FC har det i princip bara varit negativa nyheter kring den sexfaldiga svenska mästarklubben.

Klart är att Fridolina Rolfö lämnar för Linköping samt att Annica Sjölund och Kathlene Fernström följer med Rehn till GFC.Klart är också att Frida Höglund slutar. Dessutom har jag nåtts av uppgifter om att Mimmi Löfwenius skall vara på väg att flytta till Norge, och LSK Kvinner.

Annica Sjölund och Sofia Karlsson.

Men eländet för Jitex stannar inte där. I söndags var det stor inomhusturnering – Knallen cup – här i Borås. I turneringen deltog Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK. I det senare laget ingick Jitexspelarna Höglund, Sofia Karlsson och Elin Sandgren. Och snacket gick att både Karlsson och Sandgren också är på gång att sluta. Sandgren förstärkte den bilden när hon skrev så här på twitter:

”Från och med idag ska jag bara hålla på med sporter där jag kan vinna SM-guld. #futsal #bandy”

Minst sju ordinarie spelare är alltså på väg ut. Hur ser exempelvis Minna Meriluoto och Julia Wahlberg med fler på att stanna med tanke på flykten? Blir några spelare kvar? Hur skall Jitex kunna skaffa kompetenta ersättare utan pengar?

Det känns som att Jitex redan i praktiken är klart för elitettan 2015. Nu har jag dålig koll på kvaliteten på AIK och Eskilstuna, men nog har nykomlingarna här fått en jättechans att hänga kvar utan att behöva förstärka sina lag alltför mycket.

Läget i Jitex är riktigt tråkigt. Jämför man med konkurrenten Göteborg FC är det ju Jitex som har kulturen och den stora och framgångsrika ungdomsverksamheten.

Läget i Jitex får mig att tänka på ett ännu mer massivt mörker – det i min hemstad. För damfotbollen i Boråsområdet är sämre än någonsin. Den bygd som ett tag ledde utvecklingen svensk damfotboll genom klubbar som Öxabäcks IF och Kronängs IF och som fostrat spelare som Pia Sundhage, Victoria Sandell-Svensson och Anneli Andelén är alltså numera ett enda stort mörker.

I huvudkommunen Borås finns inget lag högre upp än division två. Och i kommunerna runtom finns två division 1-lag, IFK Örby och Nittorps IK. Det ger en verklighet där de stora talanger som kommer fram tvingas flytta på sig i tidig ålder. Eller till långpendling.

Situationen blev väldigt påtaglig under nämnda Knallen cup. Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK spelade alla semifinal. I samtliga lag fanns spelare fostrade i Boråsområdet.
GFC hade Sara Lindén på planen samt Johanna Almgren och Linnea Liljegärd i båset. Hovås/Billdal hade Nanna Jansson och Maria Andersson, medan Malin Fors inte kom till spel. Och i Torslanda spelade Sofia Karlsson, Linda Nöjd och Ellinor Ragnvaldsson.

Lägg till Italienproffset Maria Karlsson och AIK:s Jessy Sharro och vi har en hel elva med elitspelare från Boråsområdet. Men det räcker inte med att fostra talanger när kultur och engagemang saknas.

Så jämfört med problemen i Boråsområdet är krisen i Jitex inte speciellt stor.

Marie Hammarström

* Slutligen så var Kristin och Marie Hammarström med i GFC:s lag i Knallen cup. Kanske gjorde landslagstvillingarna sin sista insats som fotbollsspelare i Fristads- respektive Boråshallen.
Mitt division fyra-lag delade för övrigt omklädningsrum med GFC. Det var inga problem att få Göteborgsspelarna att ställa upp på en gruppbild – något som gjorde dagen för mina spelare.

Bilden får mig att tänka på Marie Hammarströms hjälteinsats på Borås Arena efter Kif Örebros möte med Dalsjöfors 2011. Ni som följt bloggen länge har säkert sett hur hon efter matchen lärde bollflickorna hur man dansar landslagets VM-dans. Ni som inte sett klippet kan göra det via den här länken.
Det är verkligen ett klipp som gör att man kommer på gott humör. Och det kan ju behövas så här några timmar efter att Sverige missat nästa års herrfotbolls-VM.

Tankar kring det bolltrygga landslaget

Publicerad den 7 oktober, 2013 av Johan Rydén

I morgon klockan 14.00 håller förbundskapten Pia Sundhage presskonferens för att presentera truppen till de båda VM-kvalkamperna borta mot Bosnien-Hercegovina och hemma mot Färöarna.

Det handlar om två väldigt lätta matcher. Matcher som Sverige kommer att vinna, och där vi totalt bör göra minst tio mål.

Det blir intressant att se hur Sundhage formerar sin trupp inför matcherna. Till Polenmötet senast gjorde hon bara ett par små förändringar jämfört med EM. Det tyckte jag var helt rätt tänkt. Men nu är motståndet så väldigt mycket sämre att det går att testa mer.

Sundhage har ju pratat om att hon vill bygga ett bolltryggt landslag till VM 2015. Försvarsspelet skall fortsatt bygga på duellspel, medan anfallsspelet skall innehålla fler långa anfall. Spelsystemet skall kunna varieras mellan ett traditionellt 4-4-2 och ett 4-1-3-2.

Jag har hela tiden ställt mig frågande till landslagets försvarsspel under Sundhage. Och jag måste säga att jag är högst tveksam till om duellspel är rätt väg att gå när man förbereder sig för ett mästerskap på konstgräs. Det är ju ofta så att det blir färre dueller på konstgräs.
Det finns säkert anledning att återkomma till defensiven. Det här långa inlägget skall dock fortsättningsvis handla om vilka spelare som passar bäst i det bolltrygga landslaget.

Just de glasögonen hade jag på mig när jag såg om Polenmatchen.

Som ni säkert minns var resultatet (2–0) helt ok – det viktigaste i tävlingsmatcher är ju att vinna. Spelet var däremot inte alls bra. Den första halvleken var rent usel på många fötter, medan den andra totalt sett var okej.

Slutsatsen var att Sundhage nog får hålla i ganska många fler lektioner om hur man bäst får hål på ett igelkottsförsvar.

En väg är ju att mata in inlägg mot nickstarka forwards. Eftersom vi inte har några sådana får vi välja andra vägar. Och då är passnings- och bollskicklighet två väldigt viktiga faktorer. På den fronten finns det brister i vår backlinje.

Jessica Samuelsson

Mot Polen fick Jessica Samuelsson mycket beröm för sin insats som högerback. Det var välförtjänt beröm. Fast man bör ha i åtanke att hon oftast var helt oattackerad, och hade hur mycket tid som helst på sig med bollen. Och sett till det så gjorde hon inte mycket mer än vad man kan kräva av en ytterback i ett av världens tio bästa landslag.
När jag såg om matchen studerade jag Samuelsson extra noga. Fysiken har hon, och hon är på rätt väg när det gäller sitt passningsspel. Men det är ändå väldigt mycket jobb kvar innan hon är en internationell toppspelare på ytterbacksposition.

Sara Thunebro är ett pålitligt kort på vänsterbacken. Men trots att hon har väldigt bra tillslag med båda fötterna har jag varit lite besviken på hennes passningsspel i år. Jag tycker att hon borde kunna ha betydligt bättre precision i sina uppspel.

Sundhage har ju lanserat Antonia Göransson som ny vänsterback. Jag tycker att det är en intressant tanke. Jag gissar att Sundhage har tanken att ställa upp vårt landslag som hon ofta ställde upp USA:s. Alltså en kant med en mer defensiv back bakom en hyperoffensiv yttermittfältare. Och en kant med en mer bollvårdande yttermittfältare framför en hyperoffensiv back.

Göransson skulle kunna bli den ytterbacken. Hon har en bra vänsterfot, och är svårstoppad när hon kommer med fart. Frågan är om spelintelligensen räcker till.

Skulle inte försöket med Göransson lyckas så tjatar jag om Elin Rubensson. Jag tror inte att hon kommer att bli en forward av landslagsklass. Men jag tror att hon kan bli en fantastisk back – eller yttermittfältare. Hon är smart, snabb och bolltrygg.

När det gäller mittbackarna är förstås Nilla Fischer en av de bolltrygga och passningsskickliga spelarna att bygga det här laget kring. Men jag har svårt att släppa tanken på att ha henne på mittfältet. Hon är ju den spelare man helst vill ha i straffområdet när inläggen slås in.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Vi får nog dock räkna med att Fischer blir kvar i mittförsvaret. Och att den stora frågan är vem som skall placeras bredvid henne. Frågan är om inte Charlotte Rohlin:s dagar i landslaget är räknade. Hon är väldigt långt ifrån den nivå hon höll under VM 2011. Känslan är att hon under sin långa skadefrånvaro både har tappat i snabbhet och i passningsskicklighet. Kanske kan hon jobba sig tillbaka. Kanske inte.

Jag tippar dock att Emma Berglund tar platsen bredvid Fischer när hon kommer tillbaka efter sitt långa skadeuppehåll. Berglund är både snabb och bolltrygg, och dessutom åtta år yngre än Rohlin.

På mittfältet tycker jag att Caroline Seger bör vara självklar i rollen som den defensiva innermittfältaren i 4-1-3-2-systemet. Seger är vår mest bolltrygga spelare, och hon är även passningsskicklig. Hon borde således vara som gjord för rollen. Jag kan kanske tycka att hon spelar med för små marginaler ibland för den här rollen. Men det bör gå att slipa bort.

Caroline Seger

Jag vill minnas att Lilie Persson sa i samband med Polenmatchen att hon inte ville att Seger skulle bli en ny Tobias Linderoth. Jag undrade spontant: varför inte?

Linderoth var ryggraden i ett väldigt starkt svenskt herrlandslag. Det är en spelartyp som Erik Hamrén riktigt skriker efter.
Och som sagt, Seger borde kunna bli en bra Linderoth. Det är just i den defensiva rollen hon bör spela. Jag anser nämligen att hon är en för dålig poängspelare för den mer offensiva rollen. Seger tänker nämligen nästan aldrig två moment framåt, och har inte blick nog att öppna ett motståndarförsvar.

I den offensiva rollen är Marie Hammarström just nu det bästa alternativet. Hon ser ganska ofta lite trög och sävlig ut i spelstilen. Men hon är en poängspelare. Hon slår betydligt fler genomskärare än Seger. Och Hammarström är ofta väldigt bra när hon får läget. Mot Polen var hennes avslut på uppstuds i första halvlek verkligen högklassigt. Synd bara att en polsk försvarare stod precis i bollbanan, och lyckades nicka undan projektilen.

Therese Sjögran

På kanterna söker alltså Sundhage troligen en bollhållare och en snabb djupledslöpare. Bollhållaren lär vara Therese Sjögran ett tag till. Jag var frågande till att hon kom med i EM-truppen. Men det var bara att applådera uttagningen. För med facit på hand borde Sjögran ha fått än mer speltid än hon fick. Och från EM och framåt har hon varit lysande på sin kant. Visst är hon ålderstigen. Men jag tror absolut att Sjögran kan hålla i två år till. Och jag tycker att det är självklart att hon skall spela så länge ingen petar henne.

För tillfället finns det inte så många klockrena alternativ i den här rollen. På sikt är nämnda Elin Rubensson kanske ett. Ett annat intressant alternativ är Louise Fors. Med henne hade vi fått in ytterligare ett riktigt vasst vapen vid fasta situationer. Kanske kan även Johanna Almgren komma tillbaka igen efter sin knäskada. Fast vågar man ens hoppas på det?

På den andra kanten skall vi alltså ha en riktigt snabb spelare. Här är det klar fördel Josefine Öqvist. Hon gjorde ett utmärkt EM – och blev ju något överraskande till och med uttagen i Allstarlaget.

Alternativen här är för tillfället Sofia Jakobsson, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och kanske även Antonia Göransson. Schough har varit en positiv överraskning sedan hon fick Sundhages förtroende. Jag tycker att Falkenbergstjejen snart borde få en rejäl chans i startelvan.
Däremot är jag frågande till Jakobsson och Konradsson. När det gäller Umeåspelaren är jag tveksam till hennes arbetskapacitet. När det gäller Jakobsson är det speluppfattning och bollbehandling som väcker frågor.

För två år sedan var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Jakobsson skulle vara en given landslagsforward. Sedan dess har jag bara blivit mer och mer frågande. Och insatsen mot Polen var rent usel. Jakobsson har snabbheten. Men hon slog knappt en passning till rätt adress. Och mot en snabb back blev hon ett lätt offer. För Jakobsson slår oftast bara bollen rakt fram och försöker springa ifrån sin motståndare.

Jag vet att Jakobsson har haft 1,5 struliga år bakom sig. Om hon bygger upp självförtroendet igen, och jobbar stenhårt med sitt passningsspel, så kanske hon kan komma tillbaka till hög landslagsklass igen. I nuläget tycker jag däremot att vi har yngre, mer intressanta spelare som borde gå före.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Jakobsson och Schough är ju även tänkbara som forwards. Där är ju dock Kosovare Asllani och Lotta Schelin just nu Sundhages givna förstaval. Överhuvud taget har Sundhages anfallsspel i stort byggt på snabbhet. Något som är oerhört vasst när man leder, och får utrymme till kontringar. Men snabbhet är sällan effektivt mot samlade försvar.

Mitt inlägg med statistik över att våra forwards sällan avgör tävlingslandskamper väckte som väntat känslor hos er läsare. Siffrorna hör ihop med avsaknaden av en powerforward. För med nickstarka spelare i straffområdet är det betydligt lättare att slå hål på samlade försvar.
Exempelvis var det inte våra forwards som bröt dödläget någon gång under EM. I stället fick vi hål på motståndarna genom två fasta situationer, ett distansskott och ett självmål.

På forwardssidan har alltså förbundskapten Sundhage en del att fundera över. Det räcker ju inte med snabbhet för att slå hål på välorganiserade motståndare. Det krävs smarta löpningar för laget, löpningar som flyttar motståndarnas backar både i sid- och djupled. Mot Polen noterade jag att våra forwards – Schelin och Öqvist – jobbade väldigt dåligt mot det låga, polska försvaret.

De sprang för lite i sidled, och blev ofta stillastående, vilket gjorde att de var lättmarkerade. Följden blev att våra forwards ofta var steget efter sina backar.

Jag minns att den gamle skyttekungen Gary Lineker en gång i tiden fick frågan om hemligheten bakom varför han så ofta gjorde enkla mål i straffområdet.

”När jag ser att ett inlägg är på gång ser jag till att sätta hög fart in på en tom yta. Om bollen kommer dit säger ni experter att jag bara gör enkla mål. Om bollen inte kommer säger ni att jag alltid är på fel ställe…”

Att vara på rätt ställe handlar alltså både om känsla och om tur. Man måste chansa lite. Ligger man däremot ett steg bakom sin back gör man inga mål. Det gjorde exempelvis Lotta Schelin väldigt många gånger mot Polen. Hon såg ofta lite vilsen och tvekande ut. Med mer bestämdhet i straffområdet, och fler v-löpningar hade vår skyttedrottning gjort ännu fler mål.

I ämnet noterade jag hur norska stjärnskottet Ada Hegerberg gjorde som Lineker under EM. Hegerberg såg till att vara först in på en yta. Hon gjorde inga mål på det i EM, men räkna med att norskan kommer att göra många ”enkla” mål framöver…

Lotta Schelin gör ofta bra löpningar mot första stolpen i anfallens förstaskede, vilka har lett till mängder av mål. Men kommer inte bollen i skede ett känns hon vilsen. Mot Polen överglänstes Schelin av Öqvist, som faktiskt sprang både mer och bättre. Men det är Schelin som är vårt affischnamn, och vår bästa målskytt. Jag tycker att hon är given i startelvan. Men hon har snabbheten och tekniken för att kunna göra ännu fler mål. Förbundskapten Sundhage har sagt att Schelin borde titta på hur Olivia Schough löper. Förhoppningsvis kan Sundhage lära Schelin att springa smartare. Då blir Lyonstjärnan ännu bättre.

Mot Polen var alltså inte Asllani med. Hon är vår mest bolltrygga och smarta forward, och borde passa mot den typ av handbollsförsvar som Polen ställde upp. Och som garanterat även Bosnien och Färöarna kommer att använda sig av. Asllani har tveklöst gjort sig förtjänt av platsen bredvid Schelin. Fast jag vill se fler mål från PSG-proffset. Framför allt fler poänggivande mål. För sådana gör hon väldigt, väldigt sällan i gulblått.

Lina Hurtig

Bakom Schelin/Asllani finns alltså nämnda Öqvist, Jakobsson och Schough. Dessutom gav Sundhage lite speltid till Jenny Hjohlman i Polenmatchen. Hon är duktig, men jag ser henne inte som en landslagsspelare. Hjohlman har gjort fem spelmål i damallsvenskan. Jag har tjatat om Hjohlmans anfallspartner Lina Hurtig, och fortsätter göra det. 18-åringen har gjort dubbelt så många spelmål i damallsvenskan som Hjohlman. Hurtig är smart a la Asllani, men mer nickstark. Förhoppningsvis finns hon med i morgondagens A-landslagstrupp.

Kanske kan även Marija Banusic få en ny chans. Kristianstadstalangen var uttagen till Polensamlingen, men fick lämna återbud på grund av skada. Nu spelade hon 45 minuter mot Jitex senast, och det är ju drygt två veckor till nästa samling.

Jakten på en svensk powerforward

Publicerad den 15 september, 2013 av Johan Rydén

I går tittade jag på Bayern München–Freiburg. Redan innan dess att Lena Lotzen hade nickat in 1–0 började jag fundera över nickstarka forwards. Och framför allt över bristen på sådana i Sverige.

Lena Lotzen

Mina funderingar började när jag hörde den tyska kommentatorn konstatera att Sarah Hagen har Abby Wambach som sin förebild. Precis som sin idol har Hagen blivit makalöst duktig i luftrummet. USA har en till ung, talangfull powerforward i PSG-stjärnan Lindsey Horan.

Jag satt och försökte komma på fler utpräglade powerforwards när Lotzen nickade in sitt mål. Hon är egentligen mer en löpstark djupledsspelare. Men hon är även riktigt stark i luftrummet.

I den tanken slog det mig att Sverige måste vara det enda landet på världsrankningens topp tio som saknar en nickstark forward. Till och med kortväxta Japan har bättre nickstyrka i sina offensiva led, främst genom Yuki Ogimi, men även genom Homare Sawa som kompenserar sin korthet med en lysande tajming.
Vi i Sverige har verkligen inte en enda nickspecialist. Och vad värre är, vi verkar inte vilja ha några heller. För vi verkar bara till 100 procent prioritera snabbhet på elitnivå.

Och jag håller med om att snabbhet är den klart viktigaste egenskapen för forwards i damfotboll. Eftersom tjejernas plan är 10–15 procent större än herrarnas (sett till de fysiska förutsättningarna) ökar snabbhetens betydelse ungefär med minst samma procentsats.

Men ju jämnare och tätare matcherna blir på högsta elitnivå, desto viktigare blir det att kunna variera ett rakt spel i djupled med ett inläggsspel.
I övriga länder i världstoppen får man nu fram forwards som både har snabbhet och bra huvudspel. Jag tänker bland annat på Alex Morgan, Lotzen, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer och Ada Hegerberg.

Ada Stolsmo Hegerberg

Sverige brukar ha den längsta truppen av alla lag i mästerskapen. Trots det har vi inte en enda offensiv spelare som kan vinna en regelrätt nickduell. Det är ett vansinnigt underbetyg till vår spelarutbildning.

För kolla på spelarna i vårt A-landslag. Lotta Schelin hade kunnat vara bra i luften, men lider av migrän och måste undvika nickande. Josefine Öqvist, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Therese Sjögran, Jenny Hjohlman, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och Antonia Göransson är inga spelare du lyfter in höga inlägg mot.
Det här är ju Pia Sundhage väl medveten om. Följden blev att Sverige struntade i de traditionella inläggen i EM och i stället valde att ta sig ner till kortlinjen och spela snett inåt bakåt.

Problemet är att jag inte hittar några nickspecialister bland forwards i flicklandslagen heller. Det verkar alltså som att förbundskaptenerna för våra ungdomslandslag till 100 procent letar snabbhet när de letar forwards och yttermittfältare.

De lite mer storväxta spelarna, de som kan nicka, de placeras som mittbackar eller möjligen defensiva innermittfältare. Eftersom vi har nickstyrka i backlinjen gör vi en del nickmål på fasta situationer. I EM gjorde vi fyra nickmål. Men bara ett av dem var i vanligt spel.

Ett problem är att medan nickstyrka närmast är en förutsättning för att lyckas inom herrfotbollen så kommer du väldigt långt inom damfotbollen bara på snabbhet. Många tar sig hela vägen till damallsvenskan utan att kunna nicka. Det gör att många forwards saknar drivkraften att lära sig att nicka – de klarar ju sig ändå.

Det där är förödande för landslaget, som ju skriker efter en nickstark anfallsspelare.

När folk frågar om varför tjejer ofta är mindre bolltrygga än killar brukar jag skylla på skolgårdarna. Där spelar killar och tjejer tillsammans, men det är killarna som har bollen mest, medan tjejerna mest är kompletteringsspelare. Och det man tränar på blir man bättre på. Alltså blir killarna bättre på att hålla i bollen, medan tjejerna blir bättre på att vara kompletteringsspelare.
Men på skolgårdarna utvecklar man sällan något huvudspel. Så i det här fallet kan man inte skylla på dem. Boven är snarare den redan nämnda bristen på behov av huvudspel inom all flickfotboll och inom damfotboll under högsta elitnivå.

Den verkligheten är inte lätt att ändra på. Så frågan är hur vi skall få fram nickstarka spelare. Den har jag inget svar på. Inte mer än att jag tycker att flicklandslagens förbundskaptener bör prioritera spelare med tajming i luftrummet när de väljer forwards.

En talang som har ett utvecklingsbart huvudspel är Lina Hurtig. När hon vuxit till sig, och fått några kilo muskler till på kroppen borde hon kunna bli en bra nickare. Frågan är dock om hon spelar forward då.
När hon spelar i flicklandslag används hon dock ofta som central mittfältare, eftersom hon dessutom är bolltrygg och kreativ. Och den typen av mittfältare har vi ju också ett skrikande behov efter.

Lina Hurtig

Men en uppmaning till unga, talangfull forwards som exempelvis Hurtig, Marija Banusic och Stina Blackstenius är att träna nickning. Varje dag. Det kommer både ni och vårt landslag ha nytta av.

* För övrigt blev det tre mål i den där tyska matchen. Alla tre kom på nickar i samband med fasta situationer. München gjorde två och Freiburg ett. De går att se på det här klippet.

Island i ord och bild

Publicerad den 1 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags för ett nytt bildkollage, den här gången från landskampen Sverige–Island på Myresjöhus Arena i Växjö i våras. Jag åkte dit delvis för att utöka min bildbank, därför blev det väldigt många bilder.

Jag tänkte även passa på att skriva några ord om Island, som var ett av de sista lagen att presentera sin EM-trupp.

Det är en trupp som lär få det svårt i Smålandsgruppen, där de ställs mot Norge, Tyskland och Holland. Men isländskorna kan spela utan att känna någon press. De har ju gjort sin stora prestation genom att kvala in till sitt andra raka slutspel.

Det är en megaprestation med tanke på att Islands totala befolkning ligger på ungefär 320 000 invånare. Som jämförelse har Göteborgs kommun cirka 530 000.

Sju spelare i den isländska truppen har sin klubbtillhörighet i Sverige. Noterbart är att den före detta Örebrospelaren Edda Gardarsdottir, numera i engelska Chelsea, inte fick plats i truppen. Den ser ut så här:

Målvakter:
Thora Helgadottir (Malmö), Gudbjörg Gunnarsdottir (Avaldsnes) och Sandra Sigurdardottir (Stjarnan).

Backar: Katrin Jonsdottir (Umeå), Sif Atladottir (Kristianstad), Hallbera Gisladottir (Piteå), Glodis Perla Viggosdottir, Thorunn Helga Jonsdottir och Anna Björk Kristjansdottir (Stjarnan), Olina Vidarsdottir (Chelsea) och Elisa Vidarsdottir (Vestmannaeyjar).

Mittfältare:
Sara Björk Gunnarsdottir (Malmö), Gudny Odinsdottir (Kristianstad), Dora Maria Larusdottir (Valur), Katrin Omarsdottir (Liverpool), Dagny Brynjarsdottir (Valur), Katrin Asbjörnsdottir (Thor/KA).

Forwards:
Margret Lara Vidarsdottir (Kristianstad), Holmfridur Magnusdottir (Avaldsnes), Rakel Hönnudottir (Breidablik), Fanndis Fridriksdottir (Kolbotn), Harpa Thorsteinsdottir (Stjarnan) och Elin Metta Jensen (Valur).

Ett antal av de spelarna finns med på mina bilder från Växjö. De ser du här: