Nyheter från alla världsdelar – Bachmann, Hjohlman och Nordkorea

I det här inlägget tänkte jag ta en sväng runt jordklotet genom att fundera lite kring nyheter från alla världsdelar.

Jag startar i Europa, för gårdagens stora nyhet i damfotbollsvärlden var ju att Ramona Bachmann lämnar Wolfsburg och går till Chelsea. Vissa kallade det för en bomb. Personligen kan jag inte säga att jag var jätteöverraskad.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann har inte varit så dominant som man kanske trodde hon skulle vara i Wolfsburg, och ryktena säger ju att Pernille Harder kommer att presenteras som nyförvärv i den tyska storklubben vilken dag som helst.

Man hade således lite på känn att Bachmann var på väg bort. Med tanke på vilken lönenivå hon haft i Wolfsburg fanns det inte många alternativ – ingen damallsvensk klubb har exempelvis råd med Bachmann. Engelska ligatvåan Chelsea var ett av de alternativ som var rimligt, även om det förstås innebär att schweiziskan tar ett trappsteg ner, rent kvalitetsmässigt.

Samtidigt är det tydligt att England som damfotbollsnation hela tiden flyttar fram positionerna. WSL-lagen blir allt starkare, och Chelseas laguppställning håller numera hög kvalitet. Det blir intressant att se hur Bachmann lyckas i Londonklubben. Klubbmässigt har hon ännu så länge bara lyckats visa sin enorma kapacitet i damallsvenskan. Både i USA och Tyskland har det gått lite halvdant för den spelare som jag tycker i sina bästa stunder kandiderar om titeln världens bästa spelare.

Dagens svenska övergång är Jenny Hjohlman:s flytt från Umeå till Kif Örebro. Inte heller det var någon skräll. Örebro håller på att bygga ett riktigt vasst gäng, medan Umeå nu har tappat alla sina landslagsaktuella toppspelare.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

*  Nästa anhalt på min lilla sväng runt jorden blir Oceanien. För det blev ju Nordkorea som tog hem guldet i F20-VM, anmärkningsvärt och imponerande med tanke på att det ju inte är så länge sedan nationen även vann F17-VM.

F20-segern var definitivt inte oförtjänt. Nordkorea hade kanske inte den största maxkapaciteten i turneringen, men man hade helt klart den högsta lägstanivån.

Jag tycker att bronsmedaljörerna Japan var det lag som hade högst toppkapacitet, men japanskorna hade en akilleshäl – mittförsvaret. De få gånger det japanska laget sattes under press blev det väldigt virrigt centralt i backlinjen. Det är för övrigt en tendens jag sett hos fler japanska landslag. Det fantastiskt välspelande F17-laget hade också den bristen, och även i A-landslaget skriker man efter starka mittbackar.

Även Spanien visade hög kapacitet, man besegrade ju Japan i gruppspelet och hade Nordkorea på gaffeln i kvartsfinalen. Även spanjorskorna hade dock lite för djupa dalar.

Tillbaka till Nordkorea. Världsmästarlaget är väldig passningsorienterat och bollskickligt. Jag skulle säga att man vann F20-VM på god organisation. Ibland tyckte jag nog att laget var lätt ”sönderorganiserat”, med det menar jag att man alltid sökte passningar – även i lägen där spelarna borde ha tagit individuella initiativ.

Just det faktumet att spelarna sällan tar individuella initiativ gör att det oftast krävs rätt många tv-matcher för att hitta spelare som glänser i det här nordkoreanska laget. Men i den här upplagan hittade jag snabbt en favorit i mittbacken och tillika lagkaptenen Choe Sol Gyong. Hade hon spelat i Japans lag är jag säker på att japanskorna skulle ha tagit guldet.

Sol Gyong höll ihop det nordkoreanska försvaret på ett imponerande sätt. Framför allt var hon aggressiv, stark i luftrummet och tillräckligt elak för att sätta sig i respekt. Det blir intressant att följa henne framöver.

Det blir även intressant att följa Nordkorea i framtiden. I bloggen Hattrick kunde man häromdagen läsa en intressant notering om att risken är att spelarna inte kommer att nå så mycket längre än så här eftersom Nordkorea spelar för få tuffa matcher och spelarna är fast i hemlandet. Det låter rimligt, det är ju i tuff konkurrens som man kan ta de där extra stegen.

Sammanfattningsvis var det lagen från Europa och Asien som imponerade mest i F20-VM, tyvärr med undantag för Sydkorea och Sverige. Det blev ganska tydligt hur vi halkat efter rent spelmässigt. Stina Blackstenius kraft räckte inte, även om hon tog en fin tredjeplats i skytteligan på samma antal mål (fem) som ettan Mami Ueno från Japan och tvåan Gabi Nunes från Brasilien. Ueno och Nunes placerades som etta och två beroende på att de hade fler assister än Blackstenius.

Apropå Blackstenius väntar vi ju med spänning på hennes besked om framtiden. Det borde väl snart komma.

Caitlin Foord

Caitlin Foord

* Så till Asien där man i helgen korade kontinentens bästa spelare 2016. Det priset gick till Australiens Caitlin Foord – ett välförtjänt pris till en rejält allsidig spelare. Hon är lika bra som central spjutspets som hon är som högerback. Kul att allsidighet kan betala sig.

* Nästa anhalt blir USA, där den haussade collegecupen NCAA avgjordes i helgen. Segern gick till USC Trojans från Los Angeles. Vid en koll på vinnarskolans trupp noteras ett svenskt namn, före detta Djurgårdenspelaren Olga Langenskiöld. Hon var dock inte med i slutspelet, och jag är osäker på hur mycket hon har spelat i mästerskapet.

En som har spelat en huvudroll är Katie Johnson. 22-åringen visade att hon är en iskall avslutare när hon rullade in det 2–1-mål som avgjorde finalen. Sedan punkterade hon även finalen med sitt 3–1-mål. Johnson är intressant eftersom hon är en av många amerikanskor som valt att spela landslagsfotboll för Mexiko. I F20-VM visade ju Mexiko att man är ikapp USA på ungdomssidan, mycket eftersom man lyckats fånga upp många amerikanskor med mexikanskt påbrå.

Mexikanska Johnson blev alltså matchvinnare, men de två största stjärnorna i NCAA-finalen var från Kanada. I det förlorande laget, West Virginia University ingick nämligen de båda OS-bronsmedaljörerna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence.

Här är ett något USC-vinklat finalklipp:

* Nästa hållplats blir Afrika. Där vann Nigerias Super Falcons återigen de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via 1–0-seger mot Kamerun inför 40 000 åskådare i Kameruns huvudstad Yaounde.

Vad jag sett var den nigerianska segern en stöld. Kamerun dominerade matchen stort och radade upp målchanser – utan att hitta rätt. I stället avgjorde Desire Oparanozie för Nigeria i slutminuterna. Se målet här:

I Nigerias segrande lag ingick flera Sverigebekantingar: Rita Chikwelu och Faith Ikidi och Ngozi Okobi. Dessutom var Perpetua Nkwocha assisterande förbundskapten.

* Så ett litet stopp till i Sverige. I veckan har blivande förbundskaptenen Peter Gerhardsson varit på besök hos podden Fotbollsarena Radiosporten. Hör honom här.

Det jag tyckte var mest intressant var snacket om att ett aggressivt försvarsspel är modernt. Det låter intressant, men rent spontant känns det som att det nog skulle vara kostsamt för ett svenskt damlandslag med ett relativt långsamt mittförsvar.

Vi får se vilken typ av spel Gerhardsson kommer att förorda när han har bättre koll på sitt material. Det blir även spännande att se vilka har tänker har runt sig. Jag tycker att det skulle vara önskvärt med nya ansikten på de assisterande posterna också.

* Slutligen återstår en kontinent att besöka, Sydamerika. En spelare därifrån, Venezuelas Daniuska Rodriguez, har blivit den andra kvinna någonsin att nå finalen i Puskas Award – priset för årets snyggaste mål.

Det är verkligen en fin prestation hon gör, och det är kul med damfotbollsmål i en sådan här final, men jag kan faktiskt inte säga att hennes mål tillhör någon av mina favoriter.

Matchguide Sverige–Nigeria

I kväll smäller det. Sverige ställs mot Nigeria i vår VM-premiär. Här är en kort guide till matchen.

Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.
Matchstart: 22.00 (15.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.40.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Väder: Det förväntas bli soligt och varmt, 27 grader vid avspark.
Odds: 65–35 i svensk favör. Mitt tips är svensk seger med 2–1.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.

Kommentar: Även om Nigeria har ett lovande lag skall Sverige vara det starkare laget i nuläget. Men premiärer är ofta nerviga historier och nigerianskorna har inget att förlora. Dessutom har det ju funnits många frågetecken kring det svenska laget. Både när det gäller skadesituationen och när det gäller försvarsspelet.

Alla spelare tränade i dag och alla skall vara friska. Eller det kanske skall stå ”friska,” för det är rätt många skavanker och Pia Sundhage lär tvingas växla en hel del i sin elva under turneringen om alla skall hålla hela vägen. Det finns ju frågetecken för en mängd spelare.

Exempelvis känns tejpningen av Kosovare Asllani:s knä större och större för varje dag. Och Lotta Schelin mötte media med en ispåse kring sitt högerknä. Hon kommer att spela med smärta men är inte speciellt bekymrad för tillfället.

Nigerias Super Falcons är ett lag jag sett väldigt lite de senaste åren. Däremot har jag sett deras U20-lag flera gånger, alltså det lag som bildar stomme i VM. U20-laget har varit riktigt vasst i sina offensiva omställningar, något Sverige kommer att behöva se upp med i dag.

Jag har sett att flera svenska medier har roats av det faktum att veteranen och division 2-spelaren Perpetua Nkwocha finns med i truppen. Dra inte förhastade slutsatser och se det som ett svaghetstecken, utan ta det mer som att hon är med som vägvisare för en ung och talangfull trupp. Nkwocha är en legendar i Nigeria och är någon som de unga kan se upp till.

I grupp D spelas även matchen USA–Australien kommande dygn. Där är det 90–10 till USA på förhand. Men med tanke på hur darrigt USA har uppträtt på sistone skall man inte helt avskriva The Matildas. För Australien kan spela avslappnat mot amerikanskorna. Australiens viktigaste match kommer ju i andra gruppomgången, mot Nigeria. Där skall Sam Kerr och de andra säkra avancemang till åttondelsfinalen.

För USA:s del rapporteras att Alex Morgan är tillbaka i full träning och att hon är redo för spel. Det skulle dock förvåna om hon är med i startelvan redan i premiären. USA har råd att spara sin superstjärna till mer avgörande matcher.

VM 2015: Lag 14–17, Slutspelskandidater

Dags för del två i min genomgång av VM:s 24 lag. Jag har kommit till de fyra första av de åtta lag jag kallar slutspelskandidater.

Vinjetten slutspelskandidater är något missvisande eftersom den ojämna lottningen har gjort att några de här nationerna kommer att få svårt att nå slutspelet medan ett par av blåbärsnationerna har ganska bra odds.

Sportsligt sett är ändå de här lagen klart bättre än de sju blåbärslag som jag presenterade i genomgångens första inlägg:

14) Nya Zeeland
Världsrankning: 17 – har som bäst varit rankat som nummer 16.

Hade det bara handlat om hjärta hade Nya Zeelands Football Ferns varit med bland guldfavoriterna – för här har vi ett lag som kämpar.

Man har en utmärkt målvakt i Erin Nayler och starka ytterbackar i Englandsfödda Ria Percival och Rosengårds USA-födda Ali Riley. Sverigebekant är förstås även Vittsjömittfältaren Kirsty Yallop.

Percival spelar i Frauen-Bundesliga, där har man även spelare som Amber Hearn (Jena) och Rebekah Stott (SC Sand). Ytterligare några spelare har provat på engelska WSL eller amerikanska NWSL de senaste åren. Sarah Gregorius har spelat i Tyskland men återfinns nu i Elfen Saitama i japanska Nadeshiko League.

Nya Zeeland har alltså många spelare med internationell rutin, man var i kvartsfinal i OS för tre år sedan och deras ungdomslandslag har fått känna på spel i F20-VM flera gånger de senaste åren. Laget är jobbigt att möta, och slår ur underläge i VM.

Lottningen är nämligen svår, men inte omöjlig. Laget har hamnat i grupp A där man i tur och ordning möter Holland, Kanada och Kina. Jag tror inte att Nya Zeeland går mål- eller poänglöst genom den gruppen – utan gissar att man har snor tredjeplatsen.

I så fall kan det blir åttondelsfinal mot segrarna i grupperna B eller C, alltså troligen Tyskland/Norge eller Japan/Schweiz – och det är för starka motståndare. Tar sig Nya Zeeland längre än åttondelsfinal är det en skräll.

15) Nigeria
Världsrankning: 33 – har som bäst varit rankat som nummer 24.

De regerande afrikanska mästarinnorna kommer till VM utan etablerade Sverigeproffs som Faith Ikidi, Sarah Michael, Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu. Det känns ju faktiskt väldigt konstigt, inte minst då flera av dem är spelare av världsklass.

Kaxige förbundskapten Edwin Okon har däremot tagit med 39-åriga division 2-spelaren Perpetua Nkwocha i sin bruttotrupp, som i övrigt mest bygger kring de nigerianska lag som haft stora framgångar vid de tre senaste F20-VM:n.

Utåt verkar för övrigt förbundskapten Okon ganska dåligt utbildad på hur man agerar för att nå framgång på den internationella scenen. Hans uttalanden efter VM-lottningen fick i alla fall mitt förtroende att rasa till botten. Okon sa:

”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”

Hoppas för Nigerias skull att nonchalansen kring motståndarscoutingen bara var snack och inte allvar. Även om Englandsproffset Asisat Oshoala är en av världens främsta talanger kommer förstås inte Okons lag att gå hela vägen i VM. Laget får tvärtom vara väldigt nöjt om de kan ta sig vidare ur gruppspelet.

Nigeria har genomgått en generationsväxling sedan de misslyckades med att kvala in till OS 2012. De har dock massor av talang och individuell skicklighet i truppen. Jag har sett och imponerats av Nigerias lag i de tre senaste F20-VM:n. Där har man kommit hem med två silver och en fjärdeplats – något som bara toppas av Tyskland. Spelarna som nått framgångarna är födda 1991–94 och utgör basen i Okons VM-trupp. En trupp som alltså har framtiden för sig.

Ursprungstipset blir dock att Nigeria kommer sist i grupp D och följaktligen åker ut direkt den här gången. Det hindrar inte att Super Falcons – som laget kallas – är en otäck första motståndare för Sverige. Laget är svårscoutat, kommer till Kanada med massor av ungdomlig entusiasm och känslan är att det kan spela en ganska oförutsägbar fotboll.

Jag skrev för övrigt ett längre inlägg om Nigeria i januari, läs det här.

16) Kina
Världsrankning: 16 – har som bäst varit rankat som nummer 5.

Jag har sett Kina i flera landskamper det senaste året, ändå kan jag bara namnge en spelare, duktiga Potsdammålvakten Wang Fei. Hon kändes som lite av en chansning när hon värvades till Frauen-Bundesliga, men har sett väldigt stabil ut under våren. Konstigt nog var Wang petad i tyska cupfinalen, något hon inte såg ut att uppskatta.

Utöver Wang är det alltså ett ungt och väldigt profillöst lag som Kina ställer upp med i sin VM-comeback. Kina var ju en stormakt inom damfotbollen på Sun Wen:s tid. Åren 1991–2007 nådde man minst kvartsfinal i alla VM-turneringar och man har spelat final i både VM och OS.

Men de senaste åtta åren har Kina tappat mark. Man missade kvalet både till VM 2011 och OS 2012. Och när man nu är tillbaka på den internationella scenen igen är man långt ifrån något favorittryck. Tvärtom vore det en framgång för det kinesiska laget om man överlevde gruppspelet.

Det innebär inte att jag tror att kinesiskorna blir någon slagpåse i grupp A. Laget har kapacitet att sno poäng mot topplag. Det senaste halvåret har man exempelvis kryssat både mot USA och Brasilien.

Det jag har sett av Kina är det ett bollskickligt och välorganiserat lag, som dock saknar en del genombrottskraft i offensiven. Jag tror helt enkelt att Kanada, Holland och Nya Zeeland har vassare lag. Men lek med tanken att värdnationen inte pallar med nerver och förväntningar i premiären mot just Kina. Då kan kinesiskorna mycket väl skaffa sig en kanonstart på turneringen. Och då kan det bli slutspel.

Åttondelsfinal är inte orealistiskt – men skulle laget gå längre än så tycker jag att det är överraskande.

17) Sydkorea
Världsrankning: 18 – har som bäst varit rankat som nummer 16.

Sydkorea är ett nytt lag på VM-scenen. Nationen har gjort bra ifrån sig i många ungdomsmästerskap, men inte alls lyckats på seniornivå. När man nu får spela VM-slutspel är det fjolårets bästa spelare i engelska WSL, Ji So-Yun, som skall göra mirakel.

Ji So-Yun är en makalöst bra spelare, en av de allra bästa i världen. När hon spelade ihop med en stor mängd japanska världsmästare i Inac Kobe Leonessa var hon den lysande stjärnan. Tyvärr är inte omgivningen i Sydkoreas landslag på samma nivå som i Inac Kobe, vilket gör att Chelseastjärnan riskerar att få bära ett lite väl tungt lass på sina axlar.

Det finns mycket bolltrygghet i Sydkoreas trupp. De flesta spelarna är kvicka och passningsskickliga och laget är välorganiserat. Däremot saknas en hel del kraft, inte minst den offensiva genombrottskraften.

Laget känns även tunt i defensiven, då tänker jag exempelvis på att man riskerar att vara sårbara vid fasta situationer. Offensivt har man utöver Ji So-Yun en spelare med en intressant historia i Park Eun-Seon. Jag skrev om henne för något år sedan då konkurrentklubbarna i den koreanska ligan anklagade henne för att vara en man. Hon är en hon – och nu skall forwarden försöka visa sitt målsinne även på VM-nivå.

Sydkorea har fått en ganska gynnsam lottning. Man spelar i grupp E mot Brasilien, Costa Rica och Spanien. Där bör man trots allt ha goda möjligheter att placera sig som trea före Costa Rica. Det kan alltså bli åttondelsfinal för koreanskorna – något som vore en framgång. Längre än så lär man däremot inte avancera. Sydkorea skulle nämligen vara en drömmotståndare i åttondelsfinal för samtliga andra nationer.

En mycket positiv tränartrend

I dag har vi fått se ytterligare ett bevis för att klasskillnaderna börjar bli ett stort problem i franska D1 Feminine. PSG vann nämligen borta mot årets överraskningslag, tabellfemman Soyaux, med hela 10–0.

Kosovare Asllani gjorde två mål och är PSG:s främsta målskytt den här säsongen med 13 fullträffar. Marie-Laure Delie knappade dock in rejält i den kampen genom att sätta fem bollar i dag och därmed lyfta till totalt elva. Även Caroline Seger gjorde mål i kväll, hennes sjunde.

Totalt sett är vi för tillfället inne i årets mest matchfattiga period i den internationella damfotbollen. Då blir det tillfälle att uppmärksamma andra saker. Något som glatt mig i vinter är den positiva tränartrend som noterats i landet.

Många före detta elitspelare har blivit tränare på hög eller låg nivå. Häromdagen presenterade division 2-laget Clemensnäs från Skellefteå den nigerianska legendaren Perpetua Nkwocha som ny tränare, troligen spelande sådan. Det klubbvalet borde innebära att svaret på min fråga om Nkwocha platsar i Nigerias VM-trupp blir ett nej.

Den senaste veckan har vi även läst om att Nazanin Vasanagpanah kommer att fungera som assisterande tränare i AIK.

Tidigare i vinter har Maria Bergkvist blivit huvudtränare i Umeå IK, Denise Reddy har blivit den som delar tränarjobbet i Vittsjö med Thomas Mårtensson och duon Johanna Almgren/Stina Segerström tränardebuterar som ansvariga för Kungsbacka DFF i elitettan. Har jag fattat rätt kommer Segerström att fungera som spelande assistent.

Johanna Almgren

Johanna Almgren

På lite lägre nivå kommer Linnea Liljegärd att vara spelande tränare i division 2-laget Bergdalen i Borås. Där spelar hon ihop med fjolårets tränare Rebecca Johnson, som även är ansvarig tränare för Elfsborgs nya flicksatsning.

Det känns som att jag nu har glömt någon jag borde ha med i den här uppräkningen. Oavsett är det bara positivt för svensk damfotboll att andelen kvinnor ökar bland landets elittränare. Jag hade uppe ämnet i ett omdiskuterat inlägg för knappt ett år sedan. Att vi skulle få en så snabb och positiv ökning hade jag inte vågat hoppas på.

Förhoppningsvis kan Bergkvist, Reddy, Almgren och de övriga sporra ytterligare före detta spelare att slå sig in på tränarbanan. Blir det så tror jag inte det skall behöva dröja speciellt länge innan någon kvinna tränar ett herrlag på elitnivå. Det skulle väl egentligen inte hjälpa damfotbollen sportsligt, men det skulle vara otroligt viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv.

Tillagt i efterhand: Just efter att jag skickade i väg det här inlägget såg jag att även Kristin Hammarström kommer att ha en ledarfunktion i år, i division 1-laget Rynninge. Kul.

Lägeskoll inför VM 2015: Nigeria

I min genomgång av våra VM-motståndare har turen kommit till Nigerias Super Falcons. De är utan tvekan det mest svåranalyserade laget i vår grupp.

På senare år har nigeriansk damfotboll i princip fått fler internationella rubriker för tveksam etik än för framgångsrikt spel. De rubriker jag tänker på har handlat om den förkastliga synen på homosexualitet i Afrikas mest folkrika land.

Frågan var på agendan redan i samband med VM 2011, och blev än mer aktuell hösten 2013 när man från förbundshåll helt bannlyste homosexuella spelare. Jag måste erkänna att jag inte följt utvecklingen i frågan så ingående, men känslan är att det inte har rört sig i rätt riktning. Tvärtom.

I oktober 2014 upphöjde nämligen Nigerias fotbollsförbund sin damfotbollschef Dilichukwu Onyedinma till att även bli ansvarig för etik och fair play i nigeriansk fotboll. Det är samma Dilichukwu Onyedinma som ett år tidigare tog beslutet om att bannlysa homosexuella spelare i landet. Hon har i intervjuer sagt att:

”Vi tolererar inte lesbiskhet och vi diskuterar den alltid när vi har möten. Vi uppmanar klubbar och klubbledare att avstå från det eftersom vi diskvalificerar alla spelare som vi hör är inblandade i sånt från landslagsspel.”

Visst låter hon som en utmärkt chef för etik och fair play?

Det om det. Nu till själva fotbollen. Där vann Nigeria det afrikanska mästerskapet i höstas. De gjorde det med en kaxig förbundskapten vid rodret. Han heter Edwin Okon och sa så här efter VM-lottningen:

”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”

Om Okon verkligen menar att hans lag inte behöver scouta sina motståndare undrar jag om han är mogen sin uppgift. Visst skall man uppträda respektlöst och visst skall man fokusera på sitt eget. Men har man inte koll på motståndarens styrkor och svagheter minskar man samtidigt sin egen vinstchans rätt rejält.

Precis som Australiens Matildas har Nigerias Super Falcons ett mycket ungt och lovande lag. I de stora seniormästerskapen har nigerianskorna inte rosat marknaden de senaste åren. De misslyckades med att kvala in till OS 2012 och i VM 2011 blev det tre poäng, de togs genom 1–0-seger i en betydelselös match mot Kanada.

Däremot har Nigeria skördat stora framgångar i de tre senaste F20-VM:n. Det har blivit två silver och en fjärdeplats i turneringarna 2010, 2012 och 2014. Bara Tyskland kan uppvisa ett bättre facit. Båda Nigerias finalförluster har för övrigt kommit just mot tyskorna.

I huvudsak är det spelare födda 1991–94 som utgjort de här tre F20-lagen. De spelarna är numera basen i Edwin Okons A-landslag.

Francisca Ordega

Francisca Ordega

Tittar vi på finalelvan från höstens Afrikanska mästerskap så den ut så här: Ibubeleye Whyte (födelseår 1992) – Onome Ebi (1983), Ugo Njoku (1994), Ngozi Ebere (1991), Nwabuoku Evelyn Chiedu (1985), Josephine Chiwendu Chukwunonye (1992) – Asisat Oshoala (1994), Halimatu Ayinde (1995) – Francisca Ordega (1993), Desire Oparanozie (1993) och Ngozi Sonia Okobi (1993).
På bänken satt rutinerade spelare som målvakten Precious Dede (1980) och Sunnanås forward Perpetua Nkwocha (1976).

I truppen saknades starka Sverigeproffs som Faith Ikidi och Sarah Michael, spelare som jag tycker platsar i de flesta VM-lagen. Jag känner inte till hur chanserna är att Ikidi och Michael spelar VM till sommaren. Däremot verkar andra duktiga Sverigeproffs som Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu vara borta ur diskussionen.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

Som noteras ovan hade ju alla spelare i Nigerias finalelva utom två fått spela i ett U23-landslag. Förbundskapten Okon satsar verkligen stenhårt på sina 90-talister. De flesta av dem spelar fortfarande på hemmaplan, flera av dem faktiskt i Okons eget lag, River Angels of Port Harcourt.

Vad jag hittat spelar däremot ingen ur Nigerias silverlag från F20-VM 2014 i någon av de större internationella ligorna. Faktum är att Nigeria har väldigt få utlandsproffs överhuvud taget för tillfället.

Kollar man de stora ligorna så har vi alltså haft ett antal nigerianskor i Sverige de senaste åren, både i damallsvenskan och i elitettan. I övrigt ser det ur så här:
* Frauen-Bundesliga: ingen
* D1 Feminine: En – Guingamps skyttedrottning Desire Oparanozie.
* NWSL: En – den 23-åriga backen Osinachi Ohale (1991) i Houston Dash.

Nigerias stora affischnamn inför VM är hemmabaserad. Det handlar om Afrikas bästa spelare, den 20-åriga Asisat Oshoala som under 2014 var härförare både vid silvret i F20-VM och vid seniorguldet i Afrikanska mästerskapet.

I F20-VM vann Oshoala både skytteligan och utnämndes till mästerskapets allra bästa spelare. I Afrikanska mästerskapen var hon nära att pricka in samma dubbel. Hon prisades nämligen som mästerskapets allra bästa spelare, men blev ”bara” tvåa i skytteligan – ett mål efter Oparanozie. De båda gjorde för övrigt målen i finalen.

I går tog Oshoala ett nytt storslam när hon vid Caf Awards korades till Afrikas bästa spelare 2014 och självklart även till Afrikas bästa unga spelare. Oshoala, vars förnamn ibland även stavas Azizat, lär vara högvilt för storklubbarna i Europa och USA efter VM – om hon inte värvas redan nu i januarifönstret. 20-åringen spelar just för River Angels of Port Harcourt där hon således har förbundskapten Okon som tränare.

Nyligen ombads han att jämföra Oshoala och rutinerade måltjuven Perpetua Nkwocha. Hans svar var att de är väldigt olika – inte bara i ålder:

”Nkwocha är ingen bollvinnare, utan hon väntar tålmodigt in passningarna och förvaltar dem. Oshoala däremot kämpar själv till sig bollen och tar sig genom motståndarförsvaren med hjälp av muskelkraft. Hon är också snabbare och mer vältränad. Men när vi kommer till kyla och rutin är Nkwocha självklart svårslagen.”

Frågan är om Nkwocha platsar i VM. Hennes karriär närmar sig slutet medan framför allt Oshoala och Oparanozie är riktiga framtidsnamn. Apropå inget sa Nkwocha i samband med Afrikanska mästerskapen att hon drömmer om att bli förbundskapten i framtiden. Det är alltid kul när stora spelare vill ge tillbaka till sporten.

Nigeria i VM:
8 juni 22.00 (svensk tid): Nigeria–Sverige
12 juni 23.00: Nigeria–Australien
17 juni 02.00: Nigeria–USA

Nigerias landskamper det senaste året är inte lätta att kartlägga. Överhuvudtaget är Nigerias fotbollförbund rent odugligt på att förmedla information om sitt damlandslag – överlägset sämst i gruppen.

Spelmässigt är man också sämsta laget. Dock har man ett såpass starkt lag att man en bra dag kan skaka alla tre gruppmotståndarna. På förhand är mötet med Australien nyckelmatchen för avancemang, men med tanke på hur darrigt Sverige brukar inleda mästerskap skall vi nog inte ta för givet att vi tar tre poäng i Winnipeg den 8 juni.

Snart är alla 24 platserna besatta

Med Nigeria och Kamerun är nu 17 av 24 VM-platser besatta. Och de kommande dagarna får vi besked om ytterligare ett antal VM-länder.

Nigeria och Kamerun fick kämpa för segern i sina båda semifinaler i de afrikanska mästerskapen. Båda lagen vann till slut med 2–1. För Kamerun krävdes det dock förlängning mot Elfenbenskusten för att säkra nationens första VM-avancemang någonsin på damsidan.

Eskilstunas Gaelle Enganamouit gjorde 1–0 för sitt lag i 60:e minuten, men ivorianerna kvitterade sju minuter senare. Bara två minuter från straffsparksläggning blev lagkapten Christine Manie stor matchvinnare när hon nickade in segermålet på hörna.

Francisca Ordega

Francisca Ordega

Nigeria gjorde två mål före paus, båda genom Asisat Oshoala. Men Sydafrika reducerade mitt i den andra halvleken och höll sedan spänningen vid liv ända fram till slutsignalen. För nigerianskorna spelade före detta Piteåspelaren Francisca Ordega från start och den rutinerade före detta Sunnanåspelaren Perpetua Nkwocha byttes in på slutet. Båda de två har ju brutit kontrakten med sina svenska klubbar nu under hösten för att kunna spela i VM-kvalet. Personligen tycker jag att det är hemskt tråkigt att VM-kvalen inte ligger i landslagsfönster så att spelarna både kan hinna med sina klubbar och landslag.

På lördag avgörs vilka som blir afrikanska mästarinnor av Nigeria och Kamerun. Fast den mest intressanta matchen blir ändå bronsmötet som även avgör vilka av Sydafrika och Elfenbenskusten som blir Afrikas tredje och sista VM-representant. Nigeria är klara favoriter i finalen, medan bronsmatchen känns vidöppen.

Innan dess kommer vi att få veta två av Nord- och Latinamerikas 3,5 VM-lag. 22.30 i kväll spelar Costa Rica och Trindad och Tobago om en plats. Och i natt möts sedan USA och Mexiko om den andra. Här är länkar till matcherna:

22.30: Costa Rica–Trinidad och Tobago
01.30: USA–Mexiko

Logiken säger att Costa Rica och USA bör ta varsin ganska klar seger. Men minns att amerikanskorna föll just mot Mexiko i motsvarande match för fyra år sedan – då med Pia Sundhage vid rodret. Dock skall poängteras att USA:s lag är mer samspelt nu samt att Mexiko har ställt ett ungt framtidslag på benen i det pågående VM-kvalet.

I helgen påbörjas också VM-kvalet i Oceanien. Det lär bli en ensidig historia. För allt annat än seger för Nya Zeeland vore tidernas sensation.

Dessutom är det ju dags för första matcherna i Europas playoffspel. Men mer om det i ett senare inlägg.

Se utlänningarna som något positivt

Oj vad mycket det finns att skriva om för tillfället. Det viktigaste, landslagstruppen, har jag redan avhandlat.

Men i dag har det även uppstått debatter kring antalet utlänningar i damallsvenskan och om utseendets betydelse inom idrotten. Dessutom är det ju kvartsfinaler i Champions League i morgon, och så har jag ju lovat en djupdykning i Jitex och Mallbacken – samt bilder från två matcher.

Jag tänkte börja med att avhandla utlänningarna. Jag skrev om min positiva inställning till det stora antalet utländska spelare i damallsvenskan i det här inlägget i augusti i fjol. Min uppfattning i frågan är orubbad.

Visst rycker man väl till lite när man ser artiklar som den här i Sydsvenskan i dag. Men det faktum att LdB FC Malmö har tio spelare av VM- eller EM-klass som inte är svenska ser jag bara som bra. Det innebär ju att vår damallsvenska håller så hög klass att den lockar spelare av allra högsta världsklass.

Och skall våra landslagsspelare erbjudas bästa möjliga motstånd varje vecka så krävs det att vi kryddar vår serie med 60–70 toppspelare från utlandet. Vi klarar inte av att på egen hand skapa en serie av världsklass.

Snacket man hör om att utlänningarna står i vägen för våra unga talanger biter inte på mig. Riktiga talanger är de som klarar av att slå sig fram även när det är lite motstånd. Att en stor mängd lovande spelare redan kan vara i damallsvenskan som 16–17-åringar utan att egentligen behöva ta i utvecklar inte någon. Och de största talangerna slår sig fram ändå.

Ta Lina Hurtig, som fyller 18 i september. Hon spelade tolv damallsvenska matcher från start i fjol. Det känns rimligt. Jag ser det som ett hälsotecken att inte alla F17- och F18-landslagsspelare har givna platser i damallsvenskan. Utan att de måste jobba lite. För som sagt, skall man bli en toppspelare måste man kunna kämpa.

Debatter om att det är för många utlänningar i egna ligan har dykt upp inom herrfotbollen i en mängd länder – under en längre tidsperiod. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda land vars landslag har fått lida av att den egna ligan lockat en mängd utländska världsspelare. Kan ni?
För exempelvis Italien, Spanien, Tyskland och England gör ungefär samma resultat på landslagsnivå nu som de gjorde när deras ligor huvudsakligen bestod av inhemska spelare. Eller ja, Spanien har ju blivit bättre.

I fjol hade vi 69 utländska spelare i damallsvenskan. Som det ser ut nu blir det några färre från start i år. Fast inte så många.

Jag satte just ihop listan nedan. Den innehåller 63 klara spelare, och tre till som är på ingång. Det kan alltså bli 66 utlänningar från start i årets serie.

Jag har inte dubbelkollat allt, så det kan vara något namn som saknas, eller något som blivit kvar från fjolårets lista. Men jag räknar med att ni uppmärksamma läsare rättar eventuella felaktigheter.

* Göteborg FC             5
Camille Levin och Yael Averbuch (USA)
Jodie Taylor och Anita Asante (England)
Cathrine Dyngvold
(Norge)

* Jitex                          3
Minna Meriluoto, Leena Puranen och Annica Sjölund (Finland)

* Kristianstads DFF    5
Sif Atladottir och Margret Lara Vidarsdottir (Island)
Johanna B Rasmussen (Danmark)
Brett Maron (USA)
Nicole Sykes (Australien)

* Linköpings FC          5 (ev 6)
Linda Sällström (Finland, skadad)
Renée Slegers (Holland)
Lidija Kulis (Bosnien-Hercegovina, lån)
Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Harder (Danmark)
Ev. Jovana Damnjanovic (Serbien)

* Mallbackens IF                 3
Maija Saari (Finland)
Katie Fraine (USA)
Hayley Lauder (Skottland)

* Ldb FC Malmö          10
Ramona Bachmann (Schweiz)
Katrine Veje (Danmark)
Thora Helgadottir och Sara Björk Gunnarsdottir (Island)
Anja Mittag, Kathleen ”Paula” Radtke och Katrin Schmidt (Tyskland)
Ali Riley (Nya Zeeland)
Manon Melis (Holland)
Yoreli Rincon (Colombia)

* Piteå IF                     6
June Pedersen (Norge)
Faith Ikidi
och Francisca Ordega (Nigeria)
Hallbera Gisladottir (Island)
Anna Westerlund (Finland)
Lydia Williams (Australien)

* Sunnanå SK               4
Perpetua Nkwocha och Helen Ukaonu (Nigeria)
Carys Hawkins (Wales/Australien)
Annika Kukkonen (Finland)

* Tyresö FF                 7
Marta Viera da Silva och Elaine Moura (Brasilien)
Meghan Klingenberg och Christen Press (USA)
Line Röddik Hansen (Danmark)
Veronica Boquete (Spanien)
Kirsten van de Ven (Holland)

* Umeå IK                   4
Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu (Nigeria)
Tuija Hyyrynen (Finland)
Katrin Jonsdottir (Island)

* Vittsjö GIK                6
Loes Geurts och Mandy van den Berg (Holland)
Kirsty Yallop (Nya Zeeland)
Kendall Fletcher (USA)
Ifeoma Dieke och Jane Ross (Skottland)

* KIF Örebro                5 (ev 7)
Susanna Lehtinen och Sanna Talonen (Finland)
Sarah Michael (Nigeria)
Stephanie Labbé och Marie-Eve Nault (Kanada)
ev Irena Martinkova och Lucie Martinkova (Tjeckien)

De 63 spelarna är fördelade på följande länder:

1) Finland 10
2) USA 7
Nigeria 7
3) Island 6
4) Danmark 5
Holland 5
6) Skottland 3
Tyskland 3
8) Kanada 2
Australien 2*
Brasilien 2
England 2
Norge 2
Nya Zeeland 2
14) Spanien 1
Schweiz 1
Colombia 1
Bosnien-Hercegovina 1
Wales 1*

Eventuellt tillkommer alltså Tjeckien 2 samt Serbien 1.

* Karys Hawkins räknas här som walesare, eftersom hon valt att spela i Wales landslag.

Tillägg 4 april: Sedan inlägget skrevs har de båda tjeckiskorna skrivit på för Örebro, och dessutom har Sunnanå gjort klart med schweiziska Sandra Betschart, Kristianstad med belgiska Lorca van de Putte samt Tyresö med spanska Jennifer Hermoso. Därmed är vi alltså nu uppe i 68 utländska spelare.

Tillägg 12 april: Det visade sig att jag även oförklarligt nog missat Kristianstads isländska Gudny Björk Odinsdottir. Därmed är det 69 utländska spelare i damallsvenskan i år.