Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Den stora damfotbollsguiden till OS 2016

I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.

Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.

Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.

Här är gruppindelningen:

Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige

Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe

Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA

Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.

Alla spelartrupper finner du här.

Det statistiska underlaget för turneringen finns här.

Reglerna finns här.

En genomgång av alla domarteamen finns här.

Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:

12) Zimbabwe
Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00

Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.

För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.

Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudenten Rudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.

Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.

Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.

Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.

Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.

Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:

11) Sydafrika
Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00

Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.

Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.

Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.

Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.

Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.

Mer om laget finns att läsa här och här.

10) Colombia
Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.

Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.

Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.

Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:

Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.

Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.

9) Nya Zeeland
Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.

Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.

Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.

För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.

8) Kina
Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.

Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.

Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.

Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.

Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.

Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.

Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.

Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.

7) Kanada
Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.

Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.

I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.

Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.

Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.

Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.

Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.

6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.

Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.

Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.

Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.

5) Brasilien
Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.

Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.

Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.

Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.

I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.

Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.

Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.

4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.

Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.

Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.

Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.

Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.

Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.

I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.

Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.

3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.

Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.

Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.

Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.

Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.

På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.

Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.

Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.

Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.

2) Frankrike
Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.

Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.

Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:

2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.

Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.

Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.

Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.

1) USA
Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.

De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.

På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.

Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.

Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.

Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.

Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.

Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.

Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.

Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.

Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.

TIPS:

* Skyttedrottning: Anja Mittag

* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:

Brasilien–Kanada
USA–Kina

Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike

* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:

Sverige–Sydafrika           85–12–3
Kanada–Australien         30–30–40
Brasilien–Kina                40–40–20
Zimbabwe–Tyskland    0,1–0,4–99,5
USA–Nya Zeeland          90–8–2
Frankrike–Colombia       80–15–5

Spelen kan börja…

Genomgång av massor av cuper

De senaste två veckorna har det spelats en mängd stora turneringar runt om i världen. För svensk del har förstås fokus legat på det europeiska OS-kvalet.

Jag tänkte återkomma med en djupanalys av den svenska insatsen, men i väntan på den kan vi fortsätta njuta av att vi fick den där tolfte och sista OS-platsen. Det är lite kul att kolla på det här holländska klippet från den avgörande matchen:

Nu pratas det redan om svensk medalj i Rio. Även om det i nuläget känns ganska långt borta med en svensk pallplats är det ju faktiskt trots allt betydligt lättare att ta medalj i ett OS än i ett VM.

Det är ju mycket svårare att kvala in till ett OS, men väl där är det närmare till medalj än i ett VM – det är ju helt enkelt färre bra lag i ett OS än i ett VM. Klarar man gruppspelet i Brasilien är man bara en kvartsfinal ifrån att få två medaljmatcher. Och gruppmässigt kan vi inte hamna i en svårare grupp än vi gjorde i VM.

Men, men. Hur stor medaljchans Sverige kommer att ha får vi vänta lite på att analysera. Lottningen den 3 april blir väldigt avgörande. Och innan dess blir lottningspotterna viktiga, det känns oerhört spännande att se hur Sverige placeras där. Blir det en Europapott, eller seedar man Brasilien, USA och Tyskland?

Det om framtiden. Nu dags att titta tillbaka på de här stora turneringarna som varit. Om vi börjar i det europeiska kvalet blev det precis så jämnt som jag hade förväntat. Det var bara en match där siffrorna rann i väg, i övrigt slutade med fyra uddamålssegrar och ett kryss.

Det var försvarsspelet som segrade. Sverige gjorde klart minst mål av alla fyra lagen, men släppte bara in ett och tog alltså OS-platsen på målskillnaden 3–1. Här är tabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Mitt tips blev däremot inget vidare. Jag placerade inte ett enda lag på rätt plats, och allt var Norges fel. De andra tre lagen satte jag i rätt ordning, men jag missade att Norge skulle bli kvalets stora besvikelse. Storstjärnorna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg var precis så bra som jag hade trott, men resten av laget nådde inte den höga nivån man hade i VM.

Ändå är det värt att notera, både för min och Norges skull, att norskorna faktiskt hade OS-platsen i drygt 20 minuter i onsdags. Under de 20 minuter i den första halvleken där Norge ledde med 1–0 mot Schweiz och Nederländerna hade 1–0 mot Sverige satt mitt tips till 100 procent.

Det om det europeiska OS-kvalet. Nu till Asien. Där fanns också förutsättningar för ett riktigt rysarkval. Och visst var matcherna mellan de fem topplagen jämna, men totalt sett var ändå kvalet rätt ojämnt.

Australien och Kina gick nämligen som tåget och hade säkrat sina OS-platser redan med en omgång kvar att spela. Jag såg deras inbördes match (1–1), där båda lagen vilade viktiga spelare – men kvaliteten på spelet var klart högre än Sveriges matcher i Europas OS-kval.

Både Australien och Kina är på stark frammarsch och har nog sin topp i VM om tre år. Men båda lagen känns redan så starka att båda åker till Rio som klara medaljkandidater.

Inte heller i Asiens OS-kval kan jag vara helt nöjd med mitt tips. Det som var klockrent var att jag spikade att Sydkorea skulle ta fem poäng – det är jag nöjd med, och att Vietnam skulle bli poänglös jumbo. Sedan hade jag Australien på OS-plats och varnade för Kina.

Men jag hade ju inte räknat med att Japan skulle floppa på det sättet i ett kval på hemmaplan. Japans kvalinsats var verkligen en jätteflopp, så stor att förbundskapten Norio Sasaki avgick i onsdags.

Sasaki har gjort Japan till en supermakt inom damfotbollen och tråkigt att han klev av efter ett fiasko. Men för japansk damfotboll över tid behöver inte det här misslyckandet vara någon dålig sak. Tvärtom skyndar det här på den generationsväxling som var på gång.

Sasaki har mer eller mindre spelat med samma manskap sedan VM 2011, samtidigt som Japan haft fina framgångar i ungdomsmästerskapen. Det kommer alltså talanger underifrån och nu måste de få chansen.

Sluttabellen i Asiens OS-kval:

Australien     17–3   13
Kina               7–3    11
————————–
Japan          10–7      7
Sydkorea       6–5      5
Nordkorea     4–5      5
Vietnam       1–22      0

Noterbart är att det även här var defensiven som segrade. Australien och Kina var ju de lag som släppte in minst mål. Sedan kan man ju även i Australiens fall säga att offensiven segrade – för 17 mål på fem matcher är starkt.

Defensiven stod även i fokus i högklassiga nykomlingen She Believes Cup i USA. Där blev det fem uddamålssegrar (3x 1–0 och 2x 2–1) samt en 0–0-match.

USA vann premiärupplagan av sin turnering via tre uddamålssegrar och målskillnaden 4–1. Jag såg den första halvleken i finalen mot Tyskland. Det var där alla tre målen i 2–1-mötet föll.

Sett till bollinnehav var det ganska jämnt, men amerikanskorna hade mycket bättre spets på sina anfall än tyskorna. På klippet nedan med höjdpunkter nedan kan ni själva se vilka jätteproblem den tyska backlinjen hade med USA:s snabba anfallsspelare. Där kan ni även se att det amerikanska segermålet var en målvaktstavla från Almuth Schult.

När det gäller USA:s offensiv var Meghan Klingenberg lysande. Hon låg bakom väldigt mycket. En annan som var väldigt bra var Alex Morgan, som verkar vara på väg tillbaka till den toppform hon hade i OS för fyra år sedan. Hennes kvitteringsmål mot Tyskland är i högsta grad spektakulärt, kanske till och med en tidig kandidat till Årets mål 2016:

Och här är ett längre sammandrag från mötet mellan världens två bästa landslag:

Tyskland kom alltså tvåa, och försvarade sin världsranking. Känslan är dock fortsatt att man söker efter den rätta lagsammansättningen. Det finns massor av bra spelare, men Silvia Neid har inte lyckas knäcka koden till hur laget skall formeras för att få ut max.

England fortsätter att vara stabilt och starkt. Laget slutade på tredje plats efter uddamålsförluster mot USA och Tyskland samt 0–0 mot Frankrike. Det hade varit spännande att se Storbritannien i OS, det engelska laget förstärkt med Jessica Fishlock och Kim Little hade känts som en utmanare om guldet.

Frankrike är också en utmanare om OS-guldet. Fast för tillfället är laget tillbaka i gamla synder, trots massor av chanser lämnade man USA mållöst. Det är närmast ofattbart när man ser klipp från de tre matcherna. Kolla bara det här sammandraget från matchen mot USA:

Och nog borde fransyskorna även ha gjort något mål mot England. Speciellt hade man ju unnat Claire Lavogez att sätta sin bicycleta ribba in i stället för ribba ut. Den avnjuts 1.20 in i klippet nedan. Kolla förresten in underlaget i Boca Raton som turneringens två placeringsmatcher spelades på. Inte ens nära värdigt världens fyra bästa lag…

Turneringen blir förresten kvar minst till och med 2019, vilket kommer att urholka Algarve cup de kommande åren. Det innebär i sin tur färre chanser för vårt svenska landslag att stöta på de allra bästa lagen i världen – illa.

Årets urholkade Algarve cup fick trots allt en intressant final mellan Kanada och Brasilien. Den vann Kanada med 2–1. Fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky inledde målskyttet med ett intressant klackmål på hörna. Möjligen var det inte klacken, utan sulan hon använde:

Kanada och Brasilien är ungefär som Sverige, lag som bör nå kvartsfinal i OS, och som har viss medaljchans med rätt lottning.

Island fortsätter att visa klass. Laget kom trea i Algarve efter segrar mot Danmark och Belgien i gruppspelet och mot Nya Zeeland i tredjeprismatchen. Det var 1–1 efter full tid och 7–6 efter straffar. För Nya Zeeland blev Amber Hearn först att komma upp i 50 mål för sitt land när hon gjorde 1–1-målet:

Belgien är ett lag på uppgång. De har en bra chans att kvala in till nästa års EM-slutspel. I Algarve slutade laget femma efter att ha krossat Ryssland med 5–0 i sista matchen. Belgien har vassa offensiva spelare i Wolfsburgs Tessa Wullaert (1–0-målet) och Juvisys Janice Cayman (2–0 och 5–0). Wullaert har inte fyllt 23 ännu – gör det i nästa vecka – men är redan landets främsta målskytt genom tiderna. Hon har gjort 26 mål på 41 landskamper.

Slutligen räddade Danmark äran en aning genom att säkra sjundeplatsen genom 3–1-seger mot Portugal.

Även Cypern cup var förstås rejält brandskattad i år. Där blev det lite överraskande final mellan Österrike och Polen, en final som Österrike vann med 2–1. Det österrikiska laget är utan poängförlust i EM-kvalet och man flyttar alltså sakta men säkert fram sina positioner.

Polen var den riktigt stora skrällen i Cypern cup. I gruppspelet slog man Tjeckien och Finland och kryssade mot Wales. Med tanke på att Polen vann F17-EM för några år sedan har polskorna talang att fylla på med. Kanske, kanske att de kan utmana Danmark om andraplatsen i den svenska EM-kvalgruppen?
Jag håller fortfarande danskorna som klar favorit att bli grupptvåa, men laget imponerar inte och får inte ha dåliga dagar när de möter Polen.

I övrigt i Cyperncupen blev Italien trea, Tjeckien fyra, Ungern femma och Wales sexa. Turneringens stora missräkning var Finland. Finskorna kom sist efter att ha förlorat med 2–0 mot Irland i matchen om sjunde plats. 2–0-målet gjordes för övrigt av Eskilstunas Louise Quinn:

Lagen möts även i EM-kvalet, där vann dock Finland på bortaplan med 2–0. Finland är på alla sätt på väg att tappa mark inom damfotbollen, men man har alltså ändå greppet om en EM-plats. Jag trodde på Irland när jag såg dem skaka Tyskland i VM-kvalet häromåret. Men man jobbar sig framåt i längre hastighet än förväntat.

En sjätte cup för landslag som spelats den senaste tiden var Istria cup. Där vann USA:s U23-lag sin grupp närmast före Frankrike medan Ungern B vann den andra gruppen före Sveriges nästa EM-kvalmotståndare Slovakien.

Slutligen till EM- och VM-kvalet för F17/99. Där blev det svenskt fiasko. I den avgörande matchen mot Norge föll Sverige med hela 6–0. Det innebar att det svenska laget slutade trea i gruppen med fyra poäng och målskillnaden 3–8. Det var det sämsta svenska kvalresultatet på länge. Tråkigt.

Från de två första matcherna lades det upp tv-klipp på förbundets youtubesida. Men Norgematchen verkar inte ha fastnat på film…

Slutligen några ord om helgens matcher. Efter den heta landslagsveckan väntar en ganska tråkig helg, där fem matcher i franska D1 Feminine är det mest intressanta som händer.

Det officiella världslaget och mycket mer

I går presenterades det internationella spelarfacket FIFPro:s första världslag för damer någonsin. Det handlade förstås om prestationer under 2015 och elvan såg ut så här:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Johnston Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

Det är ett bra lag, åtta av de här spelarna fanns även med i mitt världslag för 2015, som jag presenterade här. Jag valde spelsystemet 4–2–3–1 och följande spelare: Solo – Lucy Bronze, Renard, Becky Sauerbrunn, Klingenberg – Miyama, Henry – Kim Little, Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Föga oväntat har jag det senaste dygnet sett internationella damfotbollsjournalister ifrågasätta hur Bronze, Sauerbrunn och Little kan stå utanför det lag som spelarna själva tagit ut. Personligen tror jag att det beror på att spelarna gör som många av oss i media, de lyssnar mer på vad som sägs och skrivs än bildar sig en egen uppfattning.

De som följer det amerikanska landslaget verkar ju i princip helt eniga om att Sauerbrunn är lagets klart bästa back. Ändå har hon stått utanför såväl VM:s världslag, kandidaterna till Ballon d’Or och nu alltså även spelarfackets världslag.

I stället har alltså Julie Johnston lyfts fram. Och visst var hon en sensation i början av VM. Men alla internationella juryer verkar ha glömt att hon var den amerikanska som hängde i luften när VM avgjordes. I finalen vändes gjorde hon självmål och blev bortvänd vid Japans första mål. Och i semifinalen mot Tyskland orsakade hon straff vid 0–0 på ett klumpigt sätt. De två händelserna strök henne ur mitt lag.

Se förresten straffsituationen 35 sekunder i det här klippet:

Jaja. Åtta rätt av elva var ändå bra jobbat av FIFPro. Och en av idéerna med att ta ut sådana här lag är ju att de uppmärksammas och bli omdiskuterade av Besserwisser-typer som jag…

En av de uttagna var alltså Anja Mittag. Enligt den här intervjun i Sydsvenskan verkar hon längta tillbaka till Rosengård. Hon säger:

”Det är okej. Det går bra, men det är på ett annat sätt än i Sverige. I Malmö var laget mycket mer som en familj – så är det inte här…”

Apropå Rosengård och världslag fyller Marta i dag 30 år. Grattis. Hon nådde inte upp till världslagsnivå 2015, men hon är fortfarande de stora matchernas spelare och kanske kan hon kvala in bland världens allra bästa igen under 2016.

Man kanske kan säga att Marta fick en present från Marlene Sjöberg på 30-årsdagen. Göteborgsbacken har varit en av de svenska spelare som haft lättast för att försvara mot brasilianskan. Men i dag meddelade Sjöberg att hon lägger av. Tråkigt, för hon hade hängt med några år till.

Apropå Göteborg spelar de i morgon i Svenska cupen mot Linköping, avspark 15.00 på Valhalla. Det är förstås en jätteintressant match, som väcker en hel del nyfikenhet. Förutom att jag är spänd på många av spelarna är mina två huvudfrågor kring lagen: Hur bra är nya Göteborg? Var Linköpings målkalas mot Eskilstuna en tillfällighet?

I Göteborg gör Elin Rubensson sin första match för året. Hon gör det som ny lagkapten efter Sjöberg. Att Rubensson är tillbaka gör förstås att hon blir en het kandidat till en av de där två sista platserna i den svenska OS-kvaltruppen.

I Linköping saknas Renee Slegers. Enligt Corren är hon återigen skadad och hon kommer med största sannolikhet att missa OS-kvalet.

Till det kvalet har nu även Schweiz presenterat sin trupp. Av de 23 spelarna har 14 klubbadress i Tyskland och sju av de 14 spelar i de tre storklubbarna. Här är en länk till truppen.

Apropå OS-kvalet läste jag en intressant intervju med Pia Sundhage i DN. Inför VM trodde ju Sundhage på VM-guld. Och jag minns det här inslaget från TV4:s nyhetsmorgon där Sundhage hyllar den VM-trupp hon tagit ut dagen innan. Där sa Sundhage:

”Jag tror inte att jag gjorde något bra jobb i går på den här presskonferensen för att det pratades skador, det pratades om spelare som inte har spelat 90 minuter. Och vad jag ser framför mig är en centrallinje som är av stjärnklass. Vi har en målvakt som är väldigt, väldigt skicklig. Vi har en linje med Lotta Schelin längst fram, mittfältet där vi i förhållande med Tyskland, USA alla andra lag – där står vi väldigt långt fram.”

Och:

”Det svenska damlandslaget kommer alltså att göra en fantastisk VM-turnering. Tror och hoppas jag.”

Då ville inte Sundhage prata skador. I DN säger Sundhage nu:

”Trots skador hade vi målat upp en bild att ‘det kommer att gå ändå’, vilket det inte gjorde.”

Och:

”Vi satte aldrig mittbacksparet då (i VM), och det tror jag stressade oss allihopa. … Jag kände mig baklås i Kanada, för spelarna var inte friska.”

Det är väl tydligt att Sundhage har kommit till insikt med att inte ta med för många skadade spelare till en viktig turnering.

Det om det.

Utöver kul cupmatch i Sverige är helgens stora höjdpunkt på klubbnivå det tyska toppmötet Wolfsburg–Bayern München. Den spelas lördag klockan 12.15 och direktsänds på DFB-TV. Wolfsburg ligger tolv poäng bakom Bayern och Nilla Fischer:s lag måste förstås vinna om det skall kunna bli någon som helst spänning i den tyska guldstriden.

I Tyskland spelas även en intressant match på söndag, nämligen klassikermötet Potsdam–Frankfurt. För några år sedan hade det varit en given toppmatch, men mötet har falnat något de senaste två åren. Men visst finns det fortfarande en hel del laddning mellan de båda klassiska, rena damfotbollsklubbarna.

I Frankrike är lördagens derby och svenskmöte St Etienne–Lyon den mest intressanta matchen den här ganska tråkiga helgen i D1 Feminine. Däremot är det roligare i Italien där Fiorentina tappade serieledningen senast. Lisa Ek:s lag är nere som fyra och måste sannolikt vinna mot nya serieledarna Brescia om man skall ha chansen på guldet.

Lämnar vi den internationella klubbfotbollen och går tillbaka till landslagsnivån så kommer vi de närmaste timmarna att få två nya OS-lag. Redan 23.30 på fredagskvällen sparkar Kanada och Costa Rica i gång – se den här. Senare i natt är det dags för USA och Trinidad och Tobago. De matcherna snackade jag ju förresten upp i förra inlägget.

Jag avslutar med ett världsrekord. För har jag fattat saken rätt har Kvarnsvedens Lee Winroth nu även det officiella världsrekordet i marklyft. Vid tävlingar i Katrineholm skall hon ha lyft 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Hon var bäst i världen 2015

Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.

Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.

Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.

Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.

Kim Little

Kim Little

Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.

Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.

Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope SoloLucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergAya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?

Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.

De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.

När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.

Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.

Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.

Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:

1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München

Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen:
Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC
Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City
Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG
Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash

Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?

Abby Wambach har gjort sitt bokslut

Abby Wambach har gjort sin sista landskamp. I den 72:a minuten av nattens träningslandskamp mot Kina tog legendaren av sig sina fotbollsskor och lämnade planen och landslaget i strumplästen.

Gissa om hon möttes av med stående ovationer från drygt 30000 åskådare i New Orleans…

TV-sändningen från matchen var förstås späckad av Wambach-hyllningar. Nästan får många, faktiskt. Den här från US Soccer är dock sevärd.

I samma stund som Wambach vandrade av planen kunde man göra bokslut över hennes karriär. Här är lite siffror:

* 18 363 minuters speltid på 255 landskamper under drygt 14 år.
* 184 landslagsmål – rekord. 77 av dem på nick.
* 73 assist
* 2 OS-guld
* 1 VM-guld
* 1 VM-silver
* Världens bästa spelare 2012
* Fanns i år med på Time magazines lista över världens 100 mest inflytelserika kvinnor.

Som jag skrev i det förra inlägget vill alltså Wambach att vi skall glömma henne nu. Faktum är att jag när jag skrev det inlägget letade efter en tweet från Wambach där hon uppmanade till just det.

Men jag hittade den inte i går kväll, trots att jag sökte i flera minuter. Jag hittade inte ens Wambachs konto. Det visade sig att stjärnan hade gjort sitt för att bli bortglömd – hon hade nämligen raderat sitt twitterkonto i går eftermiddag. Dock hittade jag tweeten nu i min mejlkorg:

Abby Wambachs sista tweet.

Abby Wambachs sista tweet.

Hur mycket hon än vill kommer hon inte att bli glömd. Abby Wambach är inte tidernas bästa spelare. Hon är inte heller med på tio-i-topp, men som damfotbollens affischnamn i USA har hon spelat en av de viktigaste rollerna för sportens utveckling de senaste åren.

Och när det gäller huvudspel är hon nog nummer 1 genom alla tider. Ingen annan forward inom damfotbollen har någonsin tidigare varit så imponerande och dominerande när det kommer till nickande. Så USA kommer åtminstone att sakna henne vid varenda fasta situation framöver.

Faktum är att en av damfotbollsvärldens största vinnare avslutade karriären med en förlust. Kina vann nämligen med 1–0 och bröt USA:s svit på 104 raka hemmamatcher utan förlust. 92 av de där 104 matcherna sedan Danmark vann på amerikansk mark den 6 november 2004 hade varit segrar för USA.

En riktigt tung skalp för Kina alltså. Målet gjorde Wang Shuang i början av den andra halvleken på ett skott som ändrade riktning på Meghan Klingenberg.

Kinesiskorna var sedvanligt välorganiserade i defensiven. Offensivt var känslan att nye förbundskaptenen Bruno Bini har givit spelarna lite större frihet. Anfallsspelet hade nämligen inte lika många raka linjer, utan kändes lite mer oförutsägbart, något jag anser vara positivt.

Från USA gick varenda offensiva boll under den första halvleken mot Wambach, en taktik som var långt ifrån framgångsrik eftersom legendaren inte är fulltränad och det dessutom blev lättläst. I en tv-intervju på Fox direkt efter slutsignalen sa Wambach just:

”Alla ville så gärna att jag skulle göra mål, sannolikt var det därför vi lämnade planen mållösa.”

Efter paus bytte Jill Ellis in flera spelare som jag inte sett tidigare i landslaget, som Jaelene Hinkle, Emily Sonnett och Stephanie McCaffrey. Ingen av dem satte några större spår, det gjorde däremot Crystal Dunn. Hon bidrog med fart och skapade oreda i det kinesiska försvaret.

För Alex Morgan slutade matchen med skada just innan halvtid. Förhoppningsvis var det inget allvarligt. Det såg ut som någon form av sträckning eller bristning.

Så här spelade USA: Hope Solo – Kelley O’Hara (Jaelene Hinkle, 46), Julie Johnston (Emily Sonnett, 46), Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg (Stephanie McCaffrey, 78) – Heather O’Reilly (Crystal Dunn, 60), Carli Lloyd, Morgan Brian, Tobin Heath – Alex Morgan (Lindsey Horan, 43) och Wambach (Christen Press, 72).

I halvtid avslöjades att Carli Lloyd som väntat valts till årets spelare i USA. Tvåa på listan kom Becky Sauerbrunn. Det stämmer perfekt med min uppfattning om vilka som varit USA:s bästa spelare i år.

Det lutar åt femsiffrig publiksiffra i morgon

Det har gått en vecka sedan senaste inlägget. Under den veckan har det spelats ett gäng landskamper, bland annat flera i EM-kvalet.

Det mest intressanta resultatet är tveklöst att Schweiz besegrade Italien med 3–0 på bortaplan. I matchen stod Ramona Bachmann för ett fantastiskt solomål.

Känslan är att Schweiz hela tiden blir bättre och bättre, något som är mindre bra för svensk del eftersom vi skall spela OS-kval mot Bachmanns lag till våren.

För svensk del smäller det ju i morgon tisdag 18.45 på Gamla Ullevi (och på Tv12). Det sägs att cirka 11000 biljetter har sålts på förhand. Det låter grymt bra.

Publiksiffrorna på kvalmatcherna har sett en positiv utveckling efter hemma-EM. Det har varit över 5000 åskådare på flera matcher, med 9104 mot Skottland i september i fjol som höjdpunkten hittills. Den siffran kan alltså slås i morgon.

Det måste ha varit länge sedan vi hade över 10000 åskådare på en kvalkamp – om det någonsin hänt. Senast vi mötte Danmark i en kvalmatch på Gamla Ullevi kom det bara 1567 åskådare för att se landslaget. Det var den 11 september 2010 och det handlade om playoff mot VM.

Sedan dess har vi även mött Danmark i EM på Gamla Ullevi. Då blev det som bekant 1–1 efter att Sverige bränt två straffar. Trots att det bara är drygt två år sedan känns det som en annan tid.

Både och Sverige och Danmark har förändrat ganska mycket sedan dess. Danskorna hade ett mycket tungt VM-kval, men verkar vara på gång nu igen. För svensk del handlar det om att hitta tillbaka till stabiliteten efter ett par år där laget tappat mark i världstoppen.

I torsdags testade Pia Sundhage sitt lag mot Gais P16-lag. Det blev förlust med 1–0, men rapporterna sa att försvarsspelet såg bra ut. Det låter bra. För danskorna är ju ett lag som har flera duktiga offensiva spelare.

Vid baklängesmålet ser man att Elin Rubensson fortfarande är ovan vid att spela ytterback, hon ligger ju en meter bakom övriga backar och upphäver offsiden.

http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=539&articleId=4361943&type=embed&contextSectionId=539&autostart=false

Spännande att Sundhage startade med Lisa Dahlkvist, Petra Larsson och Caroline Seger på mittfältet mot Gais. Larsson gick alltså rakt in i startelvan, något man kan ha synpunkter på. Det blir intressant att se om Eskilstunamittfältaren även startar i morgon.

När det gäller Dahlkvist tycker jag att hon sett riktigt vass ut sedan VM. Som jag ser det har hon varit Sveriges bästa spelare under den perioden.

En annan intressant sak är att Sundhage spelade samma tremannaanfall mot Gais som senast mot Polen och alltså placerade Kosovare Asllani på bänken. Vi får se i morgon, men det verkar vara tre djupledsforwards som är höstens melodi för Sundhage.

* I vår grupp spelades det en match i dag. Det var Slovakien som vann med 4–0 mot Moldavien. Den matchen direktsändes på Slovakiens fotbollsförbunds youtubekanal och går att se i sin helhet här:

Orkar man inte se hela matchen föll de fyra målen i minuterna 50, 81, 85 och 87.

* Faktum är ändå att det nog ändå är i USA det har hänt mest den senaste veckan. Dels har USA och Brasilien spelat två träningslandskamper. Den första var avskedsmatch för Shannon Boxx. Den slutade 1–1.

Den andra matchen vann USA med 3–1 efter mål av Alex Morgan

Crystal Dunn på retur efter nick från Lindsey Horan

…samt av debutanten Stephanie McCaffrey.

Som synes håller USA på att bygga ett nytt lag, samtidigt som man tackar av gamla trotjänare. Säga vad man vill om USA, men man är bra på att tacka av gamla hjältar. Här är två exempel:

Det är också i USA som silly season är som mest silly för tillfället. Till nästa år får NWSL ett nytt lag, Orlando Pride. De har gått ut hårt under värningsperioden. I dag presenterade man nämligen trion Alex Morgan, Sarah Hagen och Kaylyn Kyle som nyförvärv.

Framför allt är det ju värvningen av Morgan som kommer att ge rejält eko. Hon kommer ju framför allt att bli en grymt bra publikmagnet för det nya laget, som kommer att ledas av före detta förbundskaptenen i USA och Australien, Tom Sermanni.

Morgan lämnar ju Portland Thorns. De ersätter henne med isländska framtidsspelaren Dagny Brynjarsdottir. Hon var ju i Bayern München i våras, men valde att lämna den tyska mästarklubben. Jag har undrat vart hon skulle ta vägen. Nu vet vi. Brynjarsdottir gjorde för övrigt två mål för Island i dag borta mot Slovenien.

I övrigt i USA har Meghan Klingenberg i dag officiellt bytts över till Seattle i en bytesaffär. Uppgifter i USA säger dock att bytesaffären inte är över, utan att Klingenberg kommer att hamna i Portland till slut.

Fotnot: Förstår om det är förvillande med dateringen i inlägget. Jag publicerade det sent den 26/10. Men jag hade glömt att jag måste ställa om till vintertid manuellt på wordpress, så bloggklockan var kvar på sommartid och hade slått över till tisdag. Och det går inte att datera tillbaka inlägg i efterhand.

VM 2015 i rubriker

VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:

Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.

Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.

Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.

Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.

Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.

Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.

Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.

Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.

Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken  26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.

Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:

”Vi kommer alltid igen.”

Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.

Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.

Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…

Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.

Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.

Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.

Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:

Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.

Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.

Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.

Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?

Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…

Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.

Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.

VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.

Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…

Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.

Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.

De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.

Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.

Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.

Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.

Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.

Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara ThunebroAbby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…

Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?

Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.

De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?

Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abily att såga Fifa:

”De får sluta tro att vi är idioter”

Mitt världslag för VM 2015

Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.

Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.

Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:

Hope Solo, USA

Lucy Bronze, England
Wendie Renard, Frankrike
Becky Sauerbrunn, USA
Meghan Klingenberg, USA

Aya Miyama, Japan
Amandine Henry, Frankrike
Ramona Bachmann, Schweiz
Louisa Necib, Frankrike

Carli Lloyd, USA

Celia Sasic, Tyskland

Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).

Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.

Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.

Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.

Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.

Tillagt i efterhand: Så här blev det officiella världslaget.

Väntade finalelvor – och Wambach

Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.

Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.

Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna:
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.

Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:

I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:

5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?

Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.

Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.

Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:

Matchguide till VM-finalen 2015

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Olika uppfattningar om vilka som varit bäst

Fifas tekniska studiegrupp har presenterat kandidaterna till priset guldbollen som går till VM:s bästa spelare. Bland de åtta kandidaterna till bästa utespelare saknas den som jag tycker har varit allra bäst, Ramona Bachmann.

Noterbart är att två högerbackar finns med, medan bara en av de åtta är utpräglad forward. Se det som en signal om att det har varit det stabila försvarsspelet som dominerat det här världsmästerskapet.

Kandidaterna är i bokstavsordning:

* Saori Ariyoshi, högerback, Japan
* Lucy Bronze, högerback, England
* Amandine Henry, mittfältare, Frankrike
* Julie Johnston, mittback, USA
* Carli Lloyd, mittfältare/forward, USA
* Aya Miyama, mittfältare, Japan
* Megan Rapinoe, mittfältare, USA
* Celia Sasic, forward, Tyskland

I kategorien bästa målvakt heter kandidaterna:

* Nadine Angerer, Tyskland
* Ayumi Kaihori, Japan
* Hope Solo, USA

Här hade jag inte haft något emot att någon av Erin McLeod och Lydia Williams hade tagit plats på Kaihoris bekostnad.

Slutligen är här de tre kandidaterna till bästa unga spelare:

* Kadeisha Buchanan, mittback, Kanada
* Ada Stolsmo Hegerberg, forward, Norge
* Jiali Tang, mittfältare, Kina

Personligen har jag börjat skissa på mitt världslag. Jag tänker inte spika det förrän de två sista matcherna är spelade. Men i nuläget är uppställningen 4–4–1–1 med de här spelarna: Solo – Bronze, Azusa Iwashimizu, Becky Sauerbrunn, Laure Boulleau – Miyama, Henry, Bachmann, Louisa Necib – Lloyd – Sasic. Det finns flera spelare som ligger på gränsen och som under helgen antingen kan ta sig in i eller ur laget.

Jag välkomnar förstås synpunkter både på Fifas uttagningar och på mitt nuvarande världslag. Inte minst på backvalen. Jag tycker alltså att Becky Sauerbrunn har varit bättre än Julie Johnston – en åsikt som tydligen inte delas av Fifa.

Den åsikten delas inte heller av Simon Bank på Aftonbladet. Han har i dag nominerat följande världslag: Angerer – Jessica Houara, Wendie Renard, Johnston, Meghan Klingenberg – Miyama, Henry, Lloyd, Elodie Thomis – Bachmann.

Det udda är att Banks lag bara består av tio spelare, det fattas en forward. Sasic? På avdelningen fiaskon är det även Ana Maria Crnogorcevic på bilden som skall föreställa Bachmann. Jag är inte heller säker på att det verkligen är Henry på Henrybilden.

Laget som sådant är inget fiasko, även om jag inte håller med om de defensiva spelarna. Bank har valt att ha Mark Sampson som förbundskapten, det känns som ett bra val. Även om jag tycker att han tar i för mycket i vissa av sina uttalanden har han gjort ett väldigt bra VM. Och hans stöd till Laura Bassett efter semifinalen var stort ledarskap.

Matchguide, USA–Tyskland

Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.

Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.

Arena: Olympiastadion i Montreal.

Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Teodora Albon, Rumänien.
Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.

Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez.
Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.

Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.

USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:

Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.

Alex Morgan och Hope Solo

Alex Morgan och Hope Solo

Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.

Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.

En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?

Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.

Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.

När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.

Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.

Silvia Neid

Silvia Neid

Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.

En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.

Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?

Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.

Jill Ellis

Jill Ellis

Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.

Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.

Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.