Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Och fest efter matchen. #WePlayStrong #weuro2017 #NEDSWE

A post shared by Johan Rydén (@johanryden80) on

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

35 thoughts on “Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

  1. En sådan här gedigen och ”smaskig” analys hoppas jag SvFF:s ledning och alla förbundskaptener inklusive damchefen Domanski Lyfors läser och begrundar. Några kommentarer:

    1. Schelin har haft en fantastisk klubb- och landslagskarriär. Tyvärr började hon hamna på ett sluttande plan, åtminstone i landslaget, redan i samband med VM 2015, med benäget bistånd av Sundhage. Schelin skulle inte bara vara lagkapten och bära laget, hon skulle dessutom anfalla ensam på topp. Ett plågsamt och totalt fiasko.

    2. Visst var det först i landslaget som Fischer spelade mittback, men det var i Linköping hon lärde sig spelet och kunde luta sig mot Charlotte Rohlin, vilket hon också själv sagt. Detta får bli ett exempel på hur ett lyckat samspel mellan landslaget och ett klubblag kan se ut. Det finns antagligen fler exempel som borde mångfaldigas i framtiden. Förhoppningsvis startar Gerhardsson på åtminstone ett svagt plus hos elitklubbarna istället för Sundhages självförvållade kraftiga minus.

    3. Enskilda laguttagningar kan självfallet alltid diskuteras. Jag tycker inte att Sundhages laguttagning i EM-matchen mot Italien kan försvaras. Det talades om betydelsen av att vila spelare, men (exempelvis) den som verkligen hade behövt vila, Schelin, skulle minsann spela. Att starta med bästa laget och sedan efter en skaplig ledning plocka av de mest belastade spelarna menar jag är en bättre ordning. Hur pigga blev de vilade, för att inte tala om de som fick spela, av att förlora mot Italien? Hur mycket boostade det självförtroende individuellt och kollektivt inför kvartsfinalen? Om, mot förmodan, Sundhage drabbats av förmågan att lyssna på omgivningen, så gjorde hon en halvmessyr, såväl i laguttagning som bedömning av Italiens kampvilja i sin sista match.

    4. Trygghet – det ordet förekommer allt oftare i samband med landslaget. Ett visst mått av trygghet är säkert också av godo, men ordet kan fyllas med lite olika innebörd. Man kan vara trygg i förvissningen att den som presterar bäst också kommer att få spela. Man kan vara trygg i förvissningen att förbundskaptenerna ser och uppskattar spelares framsteg och ger dem chansen. Man kan också vara trygg som spelare att man får spela oavsett om man inte har den bästa formen. Man kan vara trygg i att alla spelare, trots att kanske inte alla hängt ihop genom alla landslag, gör sitt yttersta för att understödja varandra inom laget. Jag skulle snarare höra mer av resonemang kring risktagning och relationen till den så ofta omnämnda tryggheten – ”hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”? I elitidrott och tävlingssammanhang borde risktagande vara ett starkare ledord än trygghet. Jag tror att högt kvalificerade elitspelare både skulle förstå och prestera bättre med mer diskussioner om risktagning än med inskolning i trygghetsnarkomani.

    5. I politiska sammanhang talas det ofta om Den svenska modellen och hur den ska försvaras och/eller utvecklas, eller möjligen avvecklas. Frågan är hur det står till med motsvarande modell inom damfotbollen och SvFF:s domäner. Har det som betonas i olika landslag (spelarutbildningar) nått vägs ände? Man kan fundera exempelvis efter att ha sett snabba och tekniska spelare och lag blåsa förbi ett rätt trögt och baktungt svenskt landslag. Man kan fundera efter att ha läst till exempel Magdalena Erikssons synpunkter på betoning av försvarsspel i yngre landslag. Man kan fundera efter att Sverige tappar på världsrankingen. Det relativa försprånget som Sverige byggde upp tidigt genom en stark organisation, spelarutbildning och föregångsklubbar som Umeå IK, verkar ha ätits upp. Det kanske är en rejäl buckla i självbilden hos SvFF. Frågan är om de har något svar på en framtida svensk modell 2.0 eller 3.0 eller om de bara är villrådiga och överlåter saken på ett fåtal händer samt hoppas på det bästa.

    6. Damfotbollens utrymme i media diskuteras inte minst i denna och andra bloggar. Å ena sidan får vissa händelser och spelare sporadiskt utrymme, men inte alltid för prestationer på planen utan för mer rubrikskapande saker. Å andra sidan är daglig bevakning, särskilt i riksmedia, av exempelvis Damallsvenskan, i form av matchanalyser och liknande, rätt svag. Hade en analys av ovan slag varit möjlig i riksmedia som DN, Aftonbladet eller Expressen? Hade någon redaktör släppt till det spaltutrymmet? Hade någon redaktör låtit någon gå på djupet för att göra en sådan analys? Vem hade haft intresset eller kunskapen att göra det? Ditt svar är nog lika bra och sant som mitt…

  2. Ja, men den här artikeln är ju helt suverän – alltså, ni damfotbollsbloggare!

    Håller med om i stort sett allt. 3-5-2 är inte alls dumt med det spelarmaterial Sverige har. Bra. Även spelarna i den uppställningen är jag med på. Måste bara hålla fram Jonna Andersson som offensivt mycket duktig – vann assistligan i Damallsvenskan 2016, med fantastiska inlägg från vänsterkanten, efter att ha gjort sin gumma. Sedan ser jag Tove Almqvist som ett offer för den Sundhages policy som du beskriver inledningsvis (det finns givetvis fler som andra läsare har bättre koll på). Almqvist var en av de tongivande för guldet i U19-EM. Jag tycker nästan lite synd om henne, då utvecklingen stannat upp. Hon borde haft en plats i truppen och hon borde varit framtidsspelare på mittfältet – om hon hade fått förtroende. Nu lider hon tyvärr av lite mindre bra självförtroende, verkar frustrerad och får inte ut det som hon har inom sig. Sedan kan jag inte heller kritisera Sundhages startelva mot Italien. MEN hon skulle definitivt ha försökt vinna matchen och ändrat sig under matchens gång. Nu blev ju Elin Rubensson ”slaktad” på sin kant (det är en bra spelare, men ska inte spela där hon gjorde). Sundhage lyfte inte ett finger.

    Tack!

    • Hur menar du att Almqvist har dåligt självförtroende ? I Landslaget spelar hon ju inte så det måste vara LFC du talar om och om så är fallet undrar jag vilka matcher du sett på. Den Almqvist jag har sett i år har höjt sig flera nivåer genom det stora förtroende hon fått i klubblaget och hon skulle absolut vara redo för Landslaget om hon blir uttagen.

      • Min notering gäller med förutsättningen att hon skulle varit landslagsspelare vid det här laget, i truppen till EM, t.ex. Hon har inte fått förtroende av Sundhage, vilket i stort var min poäng: ett förtroende av landslagsledningen ger självförtroende. Det är så man spelar in mittfältare i landslaget. Vilket får återverkningar på klubblaget.

        Och att hon har ett ännu större spel i sig än vad hon får fram i Damallsvenskan. Med tanke på hennes kunnande så kör hon ofta fast, tar en microsekund för lång tid på sig att släppa bollen, får inte ordning på bollen riktigt i sina solomoves, hinns ofta upp av försvarare. Hon har verkligen massa i sig, bland annat volleylobbar. Och det kan verkligen lossa än mer för henne.

        Obs. ”lite mindre bra självförtroende” (se ovan).

    • Ditt resonemang om Almqvist är bakvänt Ingmar. Det är naturligtvis prestationer i klubblaget som ger grund för att komma på tal till landslaget, inte tvärtom. Därmed är det, åtminstone inledningsvis, inte uttagning till enstaka landslagsuppdrag som får betydande återverkningar i klubblaget. Det är först efter betydande (A-)landslagserfarenheter det kan få betydelse i form av spelkvalitet och ”pondus” i klubblaget. I nuläget står Almqvist bra på egna ben utan landslagsspel. Hon har redan dubbelt så mycket speltid i DA 2017 som under hela 2016 och startspelare i 12 matcher mot 6 år 2016. Det finns väl inget som tyder på att Almqvist har fått mindre självförtroende – tvärtom. Det finns heller inget som tyder på att ”utvecklingen stannat upp”, varken i jämförelse med förra året eller tidigare. Tvärtom är snarare utvecklingen påtaglig och pågående. De saker du nämner var ännu mer påtagliga exempelvis förra året än i år och då är det knappast något tecken på att ”utvecklingen har stannat upp”. Jag håller med dig på en punkt – hon har ännu mer att ge. För övrigt var Almqvist reserv på hemmaplan i EM, vilket är rätt nära en uttagning. Det borde kanske en ”specialist” på LFC (din kommentar 19 augusti bloggen Spelare 12) ha koll på?

  3. Fin genomgång!
    När det gäller Eriksson måste jag dock säga att jag tycker hon är övervärderad. Visst, hon har en briljant vänsterfot men hon har flera brister defensivt. Det visade sig mot Italien och även i matchen LFC-Rosengård i år.
    Ang. Schelins nackbesvär förstår jag inte varför hon helt enkelt säger att hon inte kan spela. Hur svårt kan det vara? Även en fotbollsspelare måste väl tänka på sin hälsa i förstahand?

    • Jag vet inte om jag varit med om någon elitspelare som stått över stora matcher om den inte varit tvungen. Har spelarna en chans att vara med är de det. Det är ledare och medicinsk personal som måste sätta ner foten i de här fallen.

    • Ja, Eriksson har stått för en del grova missar under sina år i LFC, flera som resulterat i mål bakåt. Har fortfarande en hel del att bevisa defensivt mot kvalificerat motstånd (OS-insatsen i relativt färskt minne). Blir spännande att se hur hon utvecklas med tuffa matcher i England.

    • Håller med dig om Eriksson. Hon är övervärderad, åtminstone som defensiv spelare; måste jobba bort de där misstagen som hon gör – de var lite väl grova i de exempel du tog upp (sånt som avgör matcher, dessvärre).

      Schelin, skadad eller inte? Hon var inte så lyckad i passningar och i positionsspelet. Tror inte hon kan ursäktas det med de eventuella skadekänningarna.

    • Vill minnas att jag när diskussionen om Jonna Andersson som vänsterback var som hetast påtalade möjligheten att säga nej till spel om hon själv inte tyckte hon dög. Jag tror att de flesta spelare, åtminstone i landslagsnivå, vid något tillfälle blivit skadade och tvingade till kortare eller längre uppehåll. När de sedan ändå fortsätter blir skaderisk en del i ”arbetet”. Jag tror det är extremt svårt att tacka nej till landslaget och spel för de flesta, även om det finns exempel. Med Sara Thunebro på slutet, Lina Nilsson för inte så länge sedan och Hanne Gråhns finns tre exempel på de som tackat nej, fast av andra skäl än skador. Schelin har ju också genom alla år haft migrän att hantera och det i sig är ingen lek.

      Visst har Magdalena Eriksson en del att jobba med, som alla. Följsamhet och tempo är kanske några. Samtidigt är som vi vet just mittback en av de knepigaste positionerna, som en halv målvakt. Ett misstag blir obevekligt avslöjat. Samtidigt har Eriksson andra egenskaper som gynnar både henne och laget. Hur många som är lite drygt 20 år kliver fram och säger: jag vill vara lagkapten! Jag gissar att även sådana saker noterades av Chelsea när hon gick dit. Samtidigt – hur många i Sverige är bättre? Möjligen är Sembrant och Fischer det när de är som bäst, men inte heller de är felfria. Och alla lag, eller ens alla landslag kan ha en elegant som Faith Ikidi…

      • Ja, de med stort ego kliver säkert fram i den åldern och deklarerar att hen vill vara kapten.

      • Ja, eller någon med gott självförtroende och som vill utmana sig själv och ta chansen när den yppar sig? Nu har Emma Lennartsson burit kaptensbindeln ett antal matcher, men annars har jag förstått att Janni Arnth av många (?) tippas som nästa lagkapten. Det bör väl i alla fall bli någon som med stor sannolikhet ingår i en startelva. Sedan kan man väl fundera över vilka som har längre eller kortare tid kvar på sina kontrakt och vilka som därmed kanske är mer eller mindre lämpliga.

        För övrigt är det intressant att det börjar dyka upp kritik mot Eriksson. Kan det ha något att göra med att hon som lagkapten lämnade mitt i säsongen?

  4. Ping: Startelvan mot Kroatien | Hattrick

  5. Tror ej att bloggarens anfallsduo Rolfö-Blakstenius kommer sätta något större rädsla hos motståndarna. Här har vi enorm samling av kraft och styrka likaså saknad av finess och effektivitet.
    Sedan blir de sönderlästa ganska fort, ta ett bollskickligt lag som snurrar runt och tröttar ut på samma gång. Samtidigt då vet man inte när målstöten kommer…
    Sveriges anfall måste baseras på lagets förmåga att hålla bollen inom laget, inte förlita sig på samarbete Rolfö-Blackstenius.
    För det krävs det teknisk skickliga spelare, alla de 11 t o m målvakten

    • Tror nog en förmåga att variera sitt spelsätt är vägen till framgång. EM s mest bollskickliga lag Spanien gick väl sådär.

      • Spanien var inte mästerskapets mest bollskickliga laget utan Holland. Sedan om man har uppfattning om Spanien som mest….osv är en hel annan sak..

      • tyckte väl att Hollands bästa egenskaper var omställningsspelet……bollskickliga visst… men framförallt hade dom koll på att målen står på kortsidan…..

    • Jag tycker nog att du spretar lite i dina uppfattningar. Hos Spelare 12 tycker du att Blackstenius skall ha en plats i landslagselvan, trots att ”hon är ganska enkelspårig anfallare som förlitar sig på bara sin styrka.”

      Här tycker du inte att anfallsparet Rolfö/Blackstenius är bra nog, utan du vill ha elva tekniskt skickliga spelare. Personligen tycker jag att Rolfö har tillräcklig teknisk skicklighet för att den högsta internationella nivån. Men jag antar att det är henne du vill ha bort, eftersom du vill ha med Blackstenius.

      Fördelen med att satsa på Rolfö/Blackstenius är att de är samspelta efter tre års arbete tillsammans, samt att de kompletterar varandra bra genom att de är olika spelartyper. Direkt när de kom på planen ihop i EM såg man att Sverige plötsligt hade två forwards som jobbade ihop.

      Självklart skall Gerhardsson även prova andra lösningar på forwardssidan, jag vill inte att det skall bli som under Sundhage, att man cementerar startelvan. Och det tror jag inte att det kommer att bli. Gerhardsson brukar vara bra på att anpassa sina startelvor efter motståndet. Men Rolfö/Blackstenius känns som en bra grunduppställning.

      När det gäller den tekniska skickligheten är jag helt med på att vi måste höja nivån både på bollskicklighet och spelförståelse i landslaget. Men att tro att Sverige skulle kunna ha ett slagkraftigt lag med teknik som huvudegenskap de närmaste tio åren känns inte rimligt. Vi får mer titta på lag som Australien och Kanada, som blandar teknik, fysik och löpstyrka.

      Med det sagt hade det varit spännande att se vilka elva spelare du skulle vilja ha i landslagets startelva.

      • Tror att signaturen ”Axel” skulle ha svårt att få till sitt utopiska landslag. Tror inte heller att det skulle innehålla några Karlsson, Andersson eller Eriksson – tvärtom verkar en utländsk bakgrund eller ett mindre svenskklingande namn vara ett viktigt kriterium för honom. Dessutom duger inte vilka som helst – Marta är gud, medan Harder inte duger. Av samtliga kommentarer från ”Axel” i denna och andra bloggar går det inte att skönja ens en centrallinje av svenska spelare (oavsett härkomst och namn) som fyller hans kravprofil. Utopier kan vara kul och intressanta, men det är inte dem vi ser på planen – nu eller i framtiden.

      • Bra att du följer mig runt om kring då kanske får du en bild om fotboll somi nte handlar om statistik….
        Detta nämligen får man när man läser dina analyser kanske du ska påminna oss om firma Rolfö-Blakstenius facit; då menar jag alla de 100% chanser duo missade på EM
        The Observer aka ”tlocket till varje kastrul” botaniserar, skriver för det mesta något dryg smörja utan att själv kommer med något konstruktiv, varken om spelet eller spelarna.tips: recensera inte kommentstörer utan ämne man snackar om och släpp snacket om spelarnas ursprung, du riskerar att hamna i rasist träsket
        Du vill höra mitt 11;
        Lindahl
        Eriksson, Björn, Andersson, Samuelsson
        Hurtig, Asllani, Rolfö, Schelin
        Blackstenius, Banusic

      • Det är en intressant elva du har tagit ut. Tror att det behövs lite mer defensiv arbetskapacitet på det centrala mittfältet vid möten med världseliten, men mot sämre lag skulle det nog vara ett bra fungerande lag.

        När det gäller statistik så är det ju en väldigt viktig faktor i fotboll. I varje fall statistiken över gjorda mål…

        Och om jag bara hade gått på statistik hade jag inte förordat Rolfö som forward i startelvan, för precis som du säger har hon ingen bra avslutsstatistik. Men vissa spelare är bra att ha med i elvan eftersom de spelar för laget och inte bara för sig själva. Rolfö är en sådan spelare, hon anpassar sig efter sin omgivning och skapar ytor och chanser för sina medspelare.

      • @ axel: Absolut är det så med ”Observer”, jag håller med dig. Han följer även efter i mina kommentarer och läser dem som fan läser bibeln och misstolkar medvetet innehållet, anmärker på ordval, småsaker och som sagt utan att komma med något eget. Det är bedrövligt. Cynisk och har det visat sig, totalt humorbefriad.

        Det är så enormt dåligt att denne inte kan hålla sig borta från mina inlägg, då jag har deklarerat att jag inte svarar. Främst för att jag vill inte sitta i oändliga dialoger med någon som är så pass illvillig. Och så var det där med kunskap om själva spelet fotboll… nej, det tror jag inte alls, här ligger han i lä, det kan jag lova dig och alla andra i forumet.

        Och det här gäller inte bara den här bloggen.

      • @Ingmar Jag förstår inte varför det längre är ett problem för dig att jag kommenterar dina inlägg. Du har ju deklarerat att du inte läser eller svarar. Det är naturligtvis ingen som tvingar varken dig eller mig eller förhoppningsvis någon annan att varken kommentera eller svara på kommentarer.

        Annars är din kommentar inte alls oväntad. När sakliga argument tar slut får du ta till annat som att ägna sig åt försök till ”karaktärsmord” genom kaskader av nedsättande omdömen, vilket din senaste kommentar är en provkarta på. För att förstärka det hela söker du tydligen allianser och sympatier från andra. Själv tänker jag inte spela på den planhalvan. På den andra planhalvan däremot finns det, i överförd bemärkelse, möjlighet att träna på crossbollar, uppspel, inlägg och mycket mer – inte minst kommunikation. Det kan ju bli lite svettigt emellanåt…

        När det gäller mina kunskaper om damfotboll och innehåll i mina kommentarer på denna och andra bloggar är jag övertygad om att eventuella läsare gör sin egen bedömning, precis som de bedömer dina kunskaper Ingmar. Själv skulle jag aldrig drömma om att utropa mig till varken expert eller specialist på damfotboll eller ens ett lag. Sådana fina titlar tycker jag möjligen de som jobbar med damfotbollsbloggarna förtjänar.

        Möjligen har du och den du här ”anropar” i första hand – signaturen Axel – något gemensamt i själarnas möte och harmoni. Vackert så.

    • Jag vill inte säga att jag ”följer dig”. Däremot läser jag det mesta på bloggarna och i kommentatorsfältet. Då kommer naturligtvis även det du skriver med. Den ”bild” jag får är att du nästan uteslutande klagar på svenska spelare och landslaget som helhet. De är för otekniska, långsamma, har dålig spelförståelse och kan inte hålla bollen inom laget, bara för att nämna några påståenden från dig.

      Jag får också bilden att trovärdigheten minskar för varje inlägg du gör, inte minst genom det senaste. I ena inlägget verkar vissa spelare trots allt duga och i nästa sågas de, ibland till och med på samma dag. Trovärdigt? Inte det minsta.

      När du nu presenterar din startelva till ett landslag är den både överraskande och inte. Det är överraskande att du har med sådana spelare som Blackstenius och Rolfö som du talar om med orden ”saknad av finess och effektivitet” och ”alla de 100% chanser duo missade på EM.” Det är också överraskande att du har med dessa spelare eftersom de alla måste vara bättre än exempelvis Harder som du sågade. Det är också överraskande att du har med så många spelare från det landslag du beklagat dig så mycket över. Däremot är det inte överraskande att det finns så få som fyller din utopiska kravprofil – dessa spelare finns knappast tillräckligt många av idag eller så har inte nått a-landslagsnivå ännu. Sedan kan du klaga och önska hur mycket du vill. Trovärdigt? Inte det minsta.

      Du gillar tydligen inte att jag då och då använder statistik för att understödja ett resonemang. Om vi nu ska bolla tips till varandra så är det en möjlighet för dig också. Det kanske till och med skulle göra dina kommentarer mer trovärdiga.

      Jag är inte heller förvånad över att du recenserar mina kommentarer som ”dryg smörja”, men blir det inte lite konstigt när du själv inte vill få dina kommentarer recenserade, som du uttrycker det? Trovärdigt? Inte det minsta. Dessutom har du fel i sak, vilket inte är svårt att se. Du har kanske bara läst dåligt eller inte tagit dig tid att fundera över ämnen och innebörd? Vi kan väl hoppas att det är så.

      ”Snacket om spelarnas ursprung” är inte jag som har introducerat. Det är istället en illustration av de fåtal spelare som du i tidigare kommentarer framfört fyller din kravprofil. Men jag ser nu i din startelva att du också har med andra spelare. Kanske har du nyktrat till på den punkten, vilket i så fall är glädjande.

      För ett antal månader sedan skrev jag att jag inte skulle svara direkt på dina kommentarer. Även om ditt ständigt upprepade grundtema är detsamma, så är jag inte sämre än att jag kan göra ett undantag. Det var det du och eventuella andra läsare fick nu.

      • Tror, du Observer, lever i en fotbollsvärld som är förbi, Sverige är inte världsledande längre, så förlåt mig om jag är inte tillräckligt ”svensk” för att blunda i det. Även om du kallar det som klagomål, trovärdighet mm..
        frågan man kan ställa sig varför Sverige halkar snart till världens B liga? Förklaringar till det finns och de är ganska enkla: dålig ledarskap och saknad av en ny kultur inom fotbollen. Då menar jag på själva spelet, val av spelare och duktiga människor runt om kring som ska blåsa in de nya idéer och tankegång..
        Så länge har allt handlat om ”jantelagen och jävla anamma”
        Detta duger inte längre, damfotboll närmar sig herr med stormsteg. Sedan kan man alltid fundera över faktum att Sverige är kanske inte den bästa stället för en ung, talangfull tjej…en miljö präglad med rigid organisation dess innehåll bottnar i helt oväsentliga saker…att inte glömma främlingsfientlighet som fortfarande lever i damfotbollen…tänker inte nämna nu konkreta exemplet
        Så att ”klaga” som du uttryckte det är att belysa och påverka istället
        sedan att jag själv tycker att man ska vara perfektionist ute på plan är kanske att överdriva, men hej, vem vill titta på medelmåttor…
        Mitt val av de spelare som bloggaren efterlyste är baserad på kompromiss, mellan styrka, talang, erfarenhet, men det är klart att var och en av de spelare har sina nackdelar
        Att bloggaren Rydén ”följer” mig och kikar vad jag skriver på de få ställena där ute, sedan citerar mig ser jag som en komplimang, även om vi har helt motsatta åsikter.. att han använder en ibland meningslös statistik är också roligt..en spelare är dock mycket mer en siffror bakom hennes insatser,…. därmed menade jag inte på dig, har inte märkt att du lägger fram siffror
        Jag brukar inte recensera folk som yttrar sig, det är meningslös… däremot kan jag ta fight angående ämne man diskuterar om, en väsentlig skillnad som du borde förstå

    • …….”Men vissa spelare är bra att ha med i elvan eftersom de spelar för laget och inte bara för sig själva”——-. och med detta menar du vilka i landslaget ”spelar för sig själv” eller kan tänka sig göra det, har du några namn?
      …..”hon anpassar sig efter sin omgivning och skapar ytor och chanser för sina medspelare.”——-är inte detta rent generellt påstående som skulle gälla för var och en spelare i laget? Det kallas att laget är samspelt
      Anfallarens första uppgift är att göra mål, om hon behöver fem 100% chanser för att göra 1 mål då borde hon fundera över sim position i laget
      De anfallare som du menar ”spelar för sig själv”, menar du att det är egoistisk av dem att göra mål eller?

      ,

      • Visst är det allmänt hållna formuleringar. Och visst vill väl alla spelare lagets bästa. Det är dock inte alla som klarar av att samarbeta. Det krävs ju nämligen väldigt god spelförståelse för att kunna lyfta sin omgivning.

        Jag menar att framför allt flera landslagsaktuella forwards inte har den speluppfattningen. De har väldigt svårt att samarbeta, även med de lagkompisar som de ofta spelat ihop med. Det gör att de här spelarna därför oftast försöker göra saker på egen hand. Något som blir allt svårare att lyckas med ju mer taktiskt driven damfotbollen blir. Vill du ha namn så är Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och även Stina Blackstenius tre sådana spelare. Men det finns fler.

        Det är självklart inte egoistiskt att göra mål. När det gäller forwards uppgift tycker jag att den är att se till att laget gör mål. Det behöver inte nödvändigtvis vara forwarden själv som gör målen.

      • Ett litet förtydligande. Jag skiljer på egoister och individualister. Båda gör saker på egen hand, men egoister gör det bara för sitt eget bästa. Individualister gör det däremot för lagets bästa.

        Alla de spelare jag nämnde i förra kommentaren ser jag som individualister, inte som egoister.

        Däremot kan ett lagspel bli lidande även om man har får många individualister. Ett lagbygge handlar bland annat om att kunna mixa ihop så många olika spelartyper som möjligt.

  6. Kan hålla med om Magdalena Ericssons synpunkter. Att det varit försvarsspelet i första hand som prioriterats och anfallsspelet kom i andra hand. Men det var att förlora skulle undvikas i största möjligaste mån. Men samtidigt är det synd att det varit så för det utvecklar ju inte Sveriges fotboll och dess landslag. Visst vill man att Sverige skall ha ett eget spel framåt.

  7. Till bloggare Rydén: En väldigt bra genomgång. Framför allt historiskt. Det mesta och det sämsta är nämnt.
    Du lägger huvudansvaret på Pia Sundhage. Helt okej.
    Men inte ett ord om fotbollschefen Marika Domanski Lyfors och hennes ansvar för landslaget och utvecklingen av damfotbollen.
    Varför?
    Någon som sett en handlingsplan från SvFF (Domanski Lyfors)?
    Hur ska SvFF (Domanski Lyfors) vända trenden?
    Tror tyvärr inte att man gör det så snabbt med en ny FK, även om det kommer att bli betydligt bättre för spelarna framöver. Trion Sundhage/Persson/Domanski Lyfors har skickat damfotbollen ganska långt ner i dyn.

    • Ja, Domanski-Lyfors? Bra. Ytterst ansvarig.
      Håller med dig, dessutom… om det där vart trion skickat svensk damfotboll.

    • Fokus i inlägget ligger på A-landslaget och det nyss avslutade EM-slutspelet, och för det har Pia Sundhage varit ansvarig. Det är hon som valt att spela vidare med samma spelare under alla fem åren.

      Men i delan om färdriktning i flicklandslagen är det ju däremot inte Sundhages fel att det ser ut som det gör. Där har förstås Marika Domanski Lyfors huvudansvaret och när det gäller talangutveckling är det Lilie Persson som skall ställas till svars. Jag hade gärna sett att de hade synts och hörts mer, ungefär som Pellerud gör i Norge.

  8. Ping: Bottennotering för Sundhages Sverige | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s