Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Larsson briljerade mot Linköping

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Helgens tv-guide – och Asiens Champions League

Inlägget uppdaterat med länkar till matcherna i Asiens Champions League.

Det har blivit ganska mycket debatterande kring Malmö FF:s årsmötesbeslut från i tisdags här i bloggen. Det finns anledning att återkomma till både MFF och andra herrallsvenska klubbars damfotbollsprojekt i kommande inlägg.

Nu tänkte jag bara komma med en vägledning till hur man från Sverige kan se helgens damfotboll runtom i världen.

I kväll är det ett tänkbart tyskt toppmöte, när Bayer Leverkusen tar emot Wolfsburg. Häromveckan hade jag lite kontakt med Antonia Göransson i Leverkusen. Hon jobbar på, och verkar vara vid gott mod. Förhoppningsvis får hon snart lite mer speltid i Leverkusen.

På pappret är det inte så många matcher som känns spännande på förhand i de europeiska ligorna den här helgen. Söndagens tyska ligamöte mellan trean Bayern München och fyran Essen känns som helgens intressantaste. Både de nämnda matcherna från Tyskland sänds på Viasat.

Rent sportsligt får vi faktiskt vända oss till Asien för att hitta veckans mest spännande matcher. Där är man nämligen igång med en historisk Champions Leagueturnering. Där möts mästarlagen från Japan, Kina och Sydkorea samt grundseriesegrarna från Australien.

Där har vi hittills noterat följande resultat:

NTV Beleza–Jiangsu Suning Ladies 1–1

Melbourne Victory–Incheon Hyundai Steel Red Angels 0–4

Jiangsu Suning Ladies–Melbourne Victory 1–1

Incheon Hyundai Steel Red Angels–NTV Beleza 0–2

Tabellen leds alltså av de japanska mästarinnorna NTV Beleza på fyra poäng. Av vad jag sett och hört från mästerskapet är Tabitha Chawinga totalt dominant i matcherna. Men den före detta damallsvenska skyttedrottningen glöms allt som oftast bort i diskussioner om vem som är världens bästa spelare.

I morgon avgörs sista omgången, och vi får se vilka som blir Asiens allra första Champions Leaguemästarinnor. Det skall gå att se matcherna på Youtube med start 04.00 (Melbourne–Beleza) och 07.15 (Jiangsu–Incehon) svensk tid.

Här är länkar till respektive match:

Det här inlägget kommer för övrigt att uppdateras när/om jag hittar länkar till andra matcher. Bland annat brukar det gå att hitta länkar till matcher från den spanska ligan.

Här är i alla fall listan över de matcher som tv-sänds i Sverige:

Fredag
19.15, Viasat Sport, Bayer Leverkusen–Wolfsburg

Söndag
13.30, Viasat Fotboll, Arsenal–Bristol City
14.00, Viasat Sport, Bayern München–SGS Essen
16.00, Viasat Sport, West Ham–Manchester United

 

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

Skrällen: Göransson till Leverkusen

Antonia Göransson

Onsdagens stora svenska damfotbollsnyhet var förstås att Antonia Göransson skrivit ett tvåårskontrakt med Frauen-Bundesligaklubben Bayer Leverkusen.

Visst hintade signaturen Christoffer i en kommentar härom dagen om att den löpstarka kantspelaren inte hade avslutat karriären, utan hade något nytt på gång. Men att det skulle vara ett tvåårskontrakt med en klubb i tyska ligan hade jag inte kunnat ana.

Det är ju nästan 1,5 år sedan hon överhuvud taget senast spelade i en elitmatch. Och hennes senaste hela elitmatch var i Kolbotn den 17 juni 2017. I fjol blev det bara 167 minuters spel i elitettan för Assi. Efter att ha blivit fast på bänken i ett gäng matcher i rad lämnade Göransson Kalixklubben förra sommaren.

Sedan dess har jag inte läst en enda rad om henne. Inte förrän hon alltså i dag presenterades som nyförvärv av Leverkusen.

Göransson har ju fina meriter från den tyska högstaserien. Med Turbine Potsdam blev hon mästarinna 2012. Totalt har hon spelat 71 matcher och gjort 20 mål för Hamburg och Potsdam i Frauen-Bundesliga. Nu ansluter hon alltså till sin tredje klubb i högsta tyska ligan.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var säker på att det kommer att bli succé. Sedan Göransson 2016 fick besked om att hon har diabetes typ 1 har hon ju tyvärr inte haft speciellt många framgångar på fotbollsplanen.

Men jag håller verkligen tummarna för att hon skall lyckas. De spelare som tvingas kämpa hårdast är också de man unnar störst framgång.

Läckra Växjömål – och försvunna spelare

Växjö gjorde två riktigt läckra mål när den damallsvenska höstsäsongen drog igång. Växjö vann mot Djurgården med 2–1, vilket innebär att småländskorna passerar Eskilstuna och kliver upp på niondeplatsen.

Jag tittade på matchen från och till. Av det jag såg var Växjös seger helt i sin ordning. Hemmalaget hade det mesta av spelet och skapade mest.

Och lagets båda mål var alltså riktiga godbitar. Det första gjordes av finländska Ria Öling. Efter att bollen hade studsat ifrån sommarförvärvet lite i mottagningen gjorde hon en skottfint i den högre skolan. Djurgårdens båda mittbackar Petronella Ekroth och Alexandra Lindberg rusade bort sig av finten. Duon var och köpte korv när en fri Öling snyggt placerade in bollen i bortre burgaveln.

Det andra gjordes av Anna Anvegård. VM-bronsmedaljören visade hög klass när hon tog emot en millimeterpassning från Signe Holt Andersen med första tillslaget och satte upp bollen i bortre krysset med det andra.

Segern innebär alltså att Växjö klättrar en placering i tabellen. Men framför allt innebär de tre poängen att avståndet ner till nedflyttningsstrecket nu har vuxit till elva poäng. Det bör innebära att Växjö spelar i damallsvenskan även 2020 – förutsatt att man klarar elitlicensen.

För Djurgården var det fjärde raka förlusten. Möjligen kan laget glädjas åt att man numera har tre målskyttar under årets damallsvenska säsong. Isländska Ingibjörg Sigurdardottir stod nämligen för lagets kvitteringsmål i slutet av den första halvleken.

Några poäng blev det däremot inte. Därmed har Stockholmsklubben fortsatt bara fem poängs marginal till LB07 under nedflyttningsstrecket. Och Djurgården fortsätter att vara säsongens stora missräkning i vår högsta serie.

I vår näst högsta serie utökade Umeå i kväll sin serieledning. Det blev 4–1 i det västerbottniska mötet med Morön. Därmed har UIK i nuläget sju poäng ner till det damallsvenska strecket. Fast man har också en match mer spelad än de tre lag som närmast skuggar i tabelltoppen.

Det var dagens matcher. Nu till dagens nyheter där en misslyckad tysk reklamkampanj har varit dagens snackis. Det tyska förbundet började tidigare i dag göra reklam för Frauen-Bundesliga med sloganen ”Saknade sedan den 29 juni”.

Tanken var förstås att det var den 29 juni som stjärnorna i det tyska landslaget åkte ur VM. Problemet var bara det att samma datum försvann även den schweiziska landslagsforwarden Florijana Ismaili efter att ha dykt i Comosjön. Hon hittades död på botten av sjön några dagar senare. Den tyska kampanjen väckte starka känslor i Schweiz och drogs tillbaka efter bara någon timme.

I eländet var det ändå bra av tyska förbundet att göra ett försök marknadsföra sin högsta serie. Som signaturen Svenneberka skrev i en kommentar till förra inlägget har varken vårt svenska förbund eller elitfotbollens organisation EFD gjort någon ansträngning för att marknadsföra svensk damfotboll efter VM. De ansvariga har väl förstås semester och när de vaknar har chansen gått förlorad.

Man undrar ju exempelvis hur EM-kvalmatchen mot Slovakien den 8 oktober marknadsfördes i Göteborg när landslaget firades efter VM-bronset. Sålde man biljetter? Gjordes det överhuvud taget någon reklam till de 35 000 göteborgare som var på plats?

Jag påminner om att engelska förbundet FA har sålt över 50 000 biljetter till Englands hemmamöte med Tyskland den 9 november – alltså en månad efter Sverige–Slovakien.

Dagens transfernyhet är tysk. Det är nämligen vänsterbacken Carolin Simon som blev över när Lyon värvade Alex Greenwood. Simon väljer därför att fortsätta karriären i Bayern München, som ju vann mot Chelsea med 5–0 häromdagen. Då gjorde Lineth Beerensteyn för övrigt tre av målen.

En annan intressant övergång skedde på de brittiska öarna. Irlands yngsta landslagsspelare någonsin heter Tyler Toland. Dagen efter att mittfältaren fyllde 18 år värvades hon av Manchester City. Det blir väldigt spännande att följa hennes framfart.

I går, när jag gick igenom bloggens silly seasonsidor kollade jag lite på de spelare som inte hade klart med klubb i våras. Jag tänkte att skriva ett inlägg där jag tänkte ta er hjälp att får veta vad som hänt med spelare som försvunnit från de stora scenerna.

Nu kom dagens historia med den tyska efterlysningskampanjen och gjorde att den idén inte blev lika rolig. Men jag hade redan påbörjat inlägget, så jag kör.

Freja Olofsson

Den första spelare jag kollade upp var Freja Olofsson – en spelare jag gillade i Kif Örebro under den damallsvenska säsongen 2017. Jag hade alldeles missat att hon gick till Arna-Bjørnar i vintras. Jag hade också missat den tråkiga historien om hur hon byttes in i premiären i mars och fick bytas ut igen redan efter sju minuter. Sedan dess har hon inte spelat mer. Jag kan se i en artikel i NA att det handlade om en allvarlig skada, men inte mer än så. Ni som kan läsa NA får gärna berätta mer preciserat vad det var som hände med Olofsson.

Apropå hennes nya klubb Arna-Bjørnar såg jag den här anmärkningsvärda uppgiften om att lokalkonkurrenten IL Sandvikens trupp innehåller innehåller inte mindre än nio spelare med totalt 48 säsonger i Arna-Bjørnar bakom sig.

Tillbaka till spelare som inte jag hade sett uppgifter om ny klubb när jag stängde vinterns silly seasonsida. En som jag fortfarande inte har hittat någon ny klubb till är Emelie Andersson, som tidigare varit i Mallbacken och som i fjol spelade för Kif Örebro. Någon som vet vad som hänt med hennes karriär? Jag kan inte hitta några uppgifter om att hon skulle ha spelat i år.

Emelie Andersson

Andersson ingick ju i guldtruppen från F19-EM 2015. Där var även den tidigare Kif Örebro- och Hammarbyspelaren Linda Hallin. Jag såg att hon gjorde några matcher i division I för Södersnäckorna i fjol. Någon som vet vad som hänt med Hallins karriär? Har hon lagt av?

En annan spelare man ibland undrar lite över är Antonia Göransson. Det senaste man läst om henne var att hon i fjol hade en jobbig vår på bänken i Assi IF. Men jag har inte sett några uppgifter om att hon skulle ha lagt av. Samtidigt har jag inte sett hennes namn i någon matchtrupp på över 13 månader, så det finns väl ganska mycket som talar för att Göranssons karriär fick ett tråkigt avslut i Risögrund.

Slutligen en spelare som har kommit till rätta. Anam Imo finns nu nämligen med i spelartruppen på Rosengårds hemsida…

Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

Diverse händelser utanför EM

Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.

Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.

Att Rosengård även skulle försöka värva Kosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.

Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.

Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.

Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.

* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.

Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.

USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:

Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz

Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.

* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.

Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.

När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.

* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.

Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.

* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.

Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.

* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.

Skrällen var trots allt nära

sin blogg hos Trelleborgs Allehanda skriver i dag Fiorentinamålvakten Stephanie Öhrström att hon erbjöds en plats i EM-truppen, men tackade nej.

Öhrström till EM hade varit en riktig skräll. Häromdagen, när jag listade mina olika alternativa landslagselvor, började jag på en ”Bortglömda landslagselvan”. Den föll bort för att jag inte fick ihop elva bortglömda spelare, utan egentligan bara tre i Öhrström, Jennie Nordin och Antonia Göransson.

Jennie Nordin

Men Öhrström var alltså inte bortglömd, utan i högsta grad med i landslagsledningens funderingar. Intressant.

Det här skulle väl innebära att följande spelare har tackat nej till den svenska EM-truppen: Öhrström, Hanne Gråhns, Lina Nilsson, Malin Diaz, Marija Banusic och kanske någon till.

Innan vi firar midsommar skall det spelas en damallsvensk match. Och det är en intressant sådan. För tillfället är det ju dock så jämnt i serien att alla matcher är rätt intressanta.

Det handlar om är morgondagens möte mellan formstarka Djurgården och Göteborg. Djurgården har två raka segrar och är plötsligt uppe på sjätte plats, medan Göteborg är formsvagast i hela serien. Man har bara två poäng på de senaste sex omgångarna.

Göteborg har verkligen lidit av Jennifer Falk:s hjärnskakning. De fem matcher hon har missat har givit två poäng och målskillnaden 8–16. Nu har Göteborg plötsligt sämst målskillnad av alla lag i serien. Göteborgskorna är alltså i stort poängbehov om man inte skall gå in i EM-uppehållet på en riktig bottenplacering.

Men det var fler än Falk som missade den senaste matchen. På Göteborgs skadelista fanns även: Fanny Lund, Elin Rubensson, Elin Landström, Pernilla Milton, Filippa Curmark, Victoria Bergquist och Ebba Handfast.

I Göteborgs senaste match fick 15-åriga målvakten Anna Larsson (född 15 september 2001) göra allsvensk debut. Fast hon var inte yngst på planen. Hos Kristianstad blev nämligen både 14-åriga Evelina Duljan (född 12 maj 2003) och 15-åriga Elise Streimer (född 4 januari 2002) inbytta.

I sin första bollkontakt stod Duljan för ett fantastiskt fint förarbete till Ogonna Chukwudi:s 4–1-mål. Man skall inte sätta för stor press på 14-åringar, så jag nöjer mig med att skriva att Duljans raid längs högerkanten såg lovande ut…

* Bara någon dag efter att Juventus avslöjat att man skall starta en damfotbollssatsning är det Real Madrids tur. I dag har klubbpresidenten Florentino Perez meddelat att storklubben skall starta damlag. Kul.

Och Juventus har presenterat sin första huvudtränare. Hon heter Rita Guarino.

* I USA har Marta:s ankomst till Orlando Pride givit laget ett lyft. Senast stod Rosengårdsförvärvet för två mål och två assist när Pride vann med 4–2 borta mot Houston Dash. Därmed har Pride nu tolv poäng på sjätteplatsen, man är bara tre poäng från slutspelsplats. Marta har gjort fem mål, och är uppe i delat skytteligaledning. När Marta kom låg laget på tionde och sista plats.

Nu får dessutom laget extra förstärkning i form av Alex Morgan, som dock kommer att missa några matcher till följd av sin lårskada.

* I Norge vann LSK helgens toppmöte borta mot Avaldsnes med 1–0. Därmed är obesegrade LSK nu uppe högst upp i tabelltoppen. Tvåan Avaldsnes är däremot inne i en svag period, man har bara två poäng på de senaste tre omgångarna. Kanske är det mellan LSK och Stabaek som guldet kommer att stå. Stabaek är fyra poäng bakom LSK, men med en match mindre spelad.

 

Chawinga, Mallbacken, knäskador, Schelin och några finaler

Då var pingsthelgen över och för mig var helgens damallsvenska behållning Tabitha Chawinga.

Även om jag inte har kunnat studera henne speciellt nära i de första omgångarna har känslan varit att hon inte nått den nivå jag trodde att hon skulle nå. Mot Linköping i lördags var hon däremot uppe på en grym nivå.

Jag vet att Stina Blackstenius fixade en straff och dessutom klev fram på slutet och avgjorde med en bestämd nick. Men i min värld var inte någon av Linköpings stjärnforwards i närheten av Chawingas klass. Hon var helt enkelt på en egen nivå.

Efter matchen fick jag sms om att Svenska fotbollförbundet borde försöka göra henne till svensk medborgare. Inte mig emot.

Efter matchen har jag även sett och hört synpunkten att Chawingas insats grumlas av att huvuddelen av hennes nio avslut missade målet. Och visst, jag har också tyckt att Malawiforwarden varit lite slarvig med avsluten i inledningen av damallsvenskan. Det känns som en detalj hon bör nöta.

Men.

Och det är ett stort MEN. Jag tycker inte att man kan gnälla på Chawingas avslut från i lördags. Officiellt står hon på ett mål och två ramträffar. Jag kan bara minnas en ramträff, men missade å andra sidan några minuter. Utöver de avsluten hann Magdalena Ericsson en gång upp ett Chawingaskott just innan mållinjen.

Se https://damallsvenskantv.solidtango.com/widgets/embed/sam2sjy5” target=”_blank”>de avsluten här.

För mig är det mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. De var ju att Kvarnsveden backade hem med nio utespelare och lämnade Chawinga ensam på mittlinjen. Mot sig hade hon i första hand fem landslagsspelare, fyra backar samt en täckande Claudia Neto.

Många av de gånger Chawinga avslutade utanför hade hon på egen hand först letat upp bollen, sedan skakat av sig några av de där landslagsspelarna.

Alla som någon gång spelat ensam forward vet hur mycket energi som går åt till att bara komma till avslutslägen när man är ensam mot ett försvar.

Som jag ser det går det inte att kräva mer av Chawinga än det hon gjorde i lördags. Hennes insats höll helt enkelt högsta världsklass.

Linköping däremot var lite av en besvikelse. Ändå vann de – vilket är en jättestyrka. Det är lag som vinner matcherna även när de har dåliga dagar som till slut kan få lyfta pokalen.

I övrigt i damallsvenskan var det en intressant omgång, där lagen bakom Rosengård och LFC fortsätter att ta poäng av varandra. Mallbackens 4–0-seger mot Piteå var helgens knall. Resultatet visar att Mallbacken inte tänker att bli något stryklag, det visar också att Piteå inte har råd att spela utan för många nyckelspelare.

Kul självklart för Antonia Göransson att få göra mål direkt i comebacken. Det var garanterat viktigt både för henne och för laget.

Djurgården har lyft sig i tabellen. Laget verkar ha mer spets än jag trodde inför avspark i serien, och just känns det som att stockholmarna bör ha goda chanser att hänga kvar. 3–0 borta mot Örebro är starka siffror. Samtidigt bör man ha i åtanke att Kif var osedvanligt uddlöst – dessutom bjöd man på de två första målen.

Apropå Djurgården blir Emilia Appelqvist borta från planen i cirka två månader till följd av en knäskada. Det innebär att hon självklart inte finns med i den EM-kvaltrupp som Pia Sundhage skall presentera på fredag. Det innebär även att OS är i fara för Appelqvist. Med tanke på hur det gick i fjolårets VM när Sundhage satsade på flera halvskadade spelare känns det osäkert om vår förbundskapten vågar ha med några frågetecken i sin 18-mannatrupp.

Det där med knäskador har tyvärr varit en tråkig följetong den senaste tiden. En av dem som drabbats är LFC-målvakten Matilda Haglund, som drog av korsbandet. Klubben har försökt få dispens för att ta in Kristin Hammarström som ersättare, men fått nej.

Även Vittsjös talang Linnea Jonasson har dragit av korsbandet – hennes andra korsbandsskada på kort tid. I vintras drog även Hanna Pettersson i Piteå av sitt ena korsband. Jag vet att det är några till, men just nu hittar jag inte namnen i minnesbanken.

Innan jag lämnar damallsvenskan, några ord igen om seriens parodiska assistliga. I helgen gick ytterligare ett stort antal passningsläggare miste om sina assist. Bland annat missades tre målpassningar i matchen Umeå–Eskilstuna. Så tråkigt.

* Vidare till Tyskland. Där tog Nilla Fischer och Wolfsburg den andra platsen i Champions League via 5–2-seger mot Köln. Fischer avgjorde matchen med sitt första mål för säsongen, en snygg volley som betydde 4–2.

Efter mästarinnorna Bayern München, tvåan Wolfsburg och trean Frankfurt var det ett litet hopp ner till sex lag som slutade inom fyra poäng. De sex lagen var i placeringsordning Freiburg, Essen, Jena, Potsdam, Hoffenheim och SC Sand.

Mandy Islacker

Mandy Islacker

I skytteligan blev det Mandy Islacker som vann. Frankfurtforwarden gjorde två mål i sista omgången och slutade på 17 mål, tre fler än tvåan Vivianne Miedema och fyra fler än trean Svenja Huth.

I och med gårdagens omgång var det tack och adjö för Bernd Schröder och Kerstin Garefrekes – två legendarer inom tysk damfotboll.

När serien startar om till hösten heter nykomlingarna Duisburg och Mönchengladbach. De senare kom bara tvåa i sin serie, men vinnarna Hoffenheim 2 fick inte gå upp.

* I England föll Hedvig Lindahl och Chelsea i FA-cupfinalen. Jag tittade fragmentariskt på matchen, och utifrån vad jag såg var Arsenals 2–1-seger helt i sin ordning. Känslan är att den tidigare så dominanta storklubben nu har ett nytt kanonlag på gång.

* Den franska cupfinalen berättade jag om i förra inlägget. Här är ett klipp med matchens tre mål. Som synes har Sofia Jakobsson assist till Montpelliers ledningsmål. Fast visst känns det som att hon är offside?

Apropå det förra inlägget, som ju handlade om att Caroline Seger skulle vara klar för Lyon. Uppgifterna från Frankrike gör gällande att Lyon bara ser mycket små möjligheter att få behålla Louisa Necib och Lotta Schelin. I Schelins fall pratar man om att hon längtar hem till familjen. Jag gissar att det jobbas rätt hårt i Göteborgs FC på att få fram ekonomi till hennes lön.

* Tyskland blev Europamästarinnor i F17 efter straffläggning i finalen mot Spanien. Jag såg inte gårdagens final, men sett till klippet nedan var det rätt lag som vann. Klippet visar ju att tyskorna hade fyra bollar i målramen under ordinarie tid, matchen slutade 0–0. Det visar också att 15-åriga Klara Bühl (nummer 18) var inblandad i väldigt mycket i lagets offensiv. Håll koll på henne i framtiden.

Utöver Tyskland och Spanien blev det England som fick spela F17-VM i Jordanien senare i år. England vann bronsmatchen mot Norge med 2–1.

* Så en kort sväng runt i övriga Europa. I Tjeckien blev Slavia Prag mästarinnor med en omgång kvar att spela. Däremot kommer det att avgöras i sista omgången i både Italien och Nederländerna. I Italien har Brescia greppet. De leder med tre poäng och fyra mål före Fiorentina. I Nederländerna vann Twente seriefinalen mot Ajax i näst sista omgången. Därmed gick Twente upp i serieledning på målskillnad. Med tanke på att man möter tabelljumbon Zwolle i sista omgången är det stor fördel för Twente.

* Slutligen så såg jag den här artikeln som inte känns så smickrande för Zlatan Ibrahimovic. Vår störste fotbollsspelare har knappast imponerat i hanteringen av damfotboll och fotbollstjejer de senaste åren.

 

 

 

Grattis Schelin, damallsvenskan och storseger för Schröder

Efter tre spännande omgångar i den damallsvenska upptakten bjöd tyvärr söndagens matcher rätt på rätt förutsägbara resultat.

Alla de sex matcherna slutade nämligen ungefär som man kunde ha förväntat sig inför seriens avspark. Kanske är det ett tecken på att serien är på gång att sätta sig. Som opartisk betraktare hoppas jag att det bara var en tillfällighet – och att matcherna framöver kommer att vara minst lika oförutsägbara som de flesta varit i de inledande omgångarna.

Fast det är klart, Rosengårds och Linköpings matcher har ju inte varit så ovissa i de första omgångarna heller. Det känns inte omöjligt att de båda lagen kommer till det första inbördes mötet på Malmö IP den 29 maj som fullpoängare. Vilken av de etablerade tv-kanalerna köper in den höjdaren?

Den av söndagens matcher som var mest oviss var Skånederbyt i Vittsjö. Jag hade så mycket att göra på jobbet i söndags att jag knappt hann se något av matcherna. Men dramat i slutminuterna där Kristianstad först gjorde 0–1 på straff och såg ut att ta en efterlängtad trepoängare, bara för att tappa segern på övertid, lyckades jag se.

Tungt för KDFF som har haft ett tufft program i upptakten och som har Göteborg hemma, Eskilstuna borta och Piteå hemma i de kommande tre omgångarna. Där bör man nog ta minst en trepoängare för att inte hamna under jättepress när man ställs mot fyra förväntade bottenlag i omgångarna innan serien vänder.

Den mest ojämna matchen var den på Strandvallen i Mallbacken, en plan som förresten sågades rätt rejält av gästerna från Malmö efter deras 6–0-seger. I samband med matchen offentliggjordes helgens mest intressanta nyhet – att Antonia Göransson förstärker Mallbacken i år. Får man dispens ansluter hon direkt, annars får hon vänta till transferfönstret öppnar i juli.

Man har ju undrat lite vad det var för hälsoproblem som stoppade Göransson från spel i Seattle. Nu kom svaret – det handlade alltså om diabetes. Hon har verkligen haft allt emot sig sedan EM-misslyckandet 2013. Vi får verkligen hoppas att allt elände kan vända i de värmländska skogarna. I varje fall kramar jag mina tummar hårt för det.

I övrigt var det trevligt att se både Lina Hurtig och Fridolina Rolfö tillbaka på planen igen. Hoppas nu att båda för vara skadefria resten av den här säsongen.

* Totalt sett en ganska tråkig omgång i damallsvenskan alltså. Hur såg det då ut i andra europeiska ligor? Jo, som väntat kan vi nu gratulera Lotta Schelin till hennes åttonde raka franska ligaguld.

Schelin spelade den första halvleken när Lyon besegrade Soyaux med 5–1 (1–1). Tre av målen gjordes av Ada Stolsmo Hegerberg som därmed är uppe på 33 mål i skytteligan – det är för övrigt fler än de åtta sämst placerade lagen i ligan. Ändå har Hegerberg tappat lite fart i målgörandet under våren…

33 mål är för övrigt ett färre än Schelins personrekord i ligan. Det noterades hon för i fjol. Nu har Hegerberg en match på sig att slå den noteringen. Topp fem i flest antal mål per säsong i D1 Feminine genom tiderna ser ut så här i nuläget:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16 – en match kvar att spela.

* Helgens bästa historia hämtar vi från Tyskland där Bernd Schröder fick en osannolikt bra avskedsmatch på hemmaplan mot Wolfsburg. Trots att gästerna hade betydligt fler klara målchanser verkade alla bollar studsa med Schröder den här dagen.

Potsdam vann nämligen med makalösa 4–0 mot formstarka Wolfsburg. Kolla in höjdpunkter här, mer medstuds än vad Potsdam hade går det väl knappast att få?

Men efter 45 år som klubbens stora ledare förtjänade väl Schröder lite medgång den här kvällen…

* I England dundrade Emma Lundh in sitt första ligamål för Liverpool. Hon gjorde det på Hedvig Lindahl i en match som slutade med de osannolika siffrona 6–3 till Chelsea.

Manchester City och Chelsea är WSL:s båda fullpoängare. De möts i en tidig seriefinal nästa torsdag.

Innan dess skall Lindahl till Wembley för att spela FA-cupfinal. Den spelas mot Arsenal på lördag eftermiddag.

* Slutligen noteras att Orlando Pride lockade storpublik även till sin andra hemmamatch någonsin. 8 211 åskådare räknades in. Det går hyfsat bra även sportsligt för den nybildade klubben – man vann mot ett skadedrabbat Seattle med 2–0 efter mål av Sarah Hagen och Lianne Sanderson.

Sammanfattning av fotbollspåsken

Annandag påsk går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta påskhelgens damfotboll. I tyska Frauen-Bundesliga vann de tre topplagen.

Bayern München vann med 3–0 i Freiburg, och målen gjordes av de tre spelare som jag lyfte fram som formstarka inför helgen, alltså Vivianne Miedema, Melanie Behringer och Sara Däbritz. Bayerns seger innebär att laget nu har 40 raka ligamatcher utan förlust.

Bayern leder med tolv poäng med fem omgångar kvar och kommer förstås att vinna sin andra raka ligatitel. Nästan lika säkert kan man nu slå fast att den andra tyska Champions Leagueplatsen kommer att gå till Wolfsburg eller Frankfurt.

Inför helgens omgång hade även skrällgänget SC Sand chansen. Sand ledde också med 2–1 mot Wolfsburg efter två hörnmål, men Nilla Fischer:s lag vände och vann med 4–2. Därmed är Sand borta ur kampen om andraplatsen.

Rosengårds Champions Leaguemotståndare Frankfurt vilade bara två spelare från onsdagens startelva när Bremen besegrades med 3–0 efter två mål av Kerstin Garefrekes. Så klart bra för Rosengård att tyskorna slitit hårt på sitt manskap de senaste veckorna.

I franska D1 Feminine tappade Montpellier definitivt chansen till spel i höstens Champions League. Efter 3–1-förlusten hemma mot Juvisy har man nu åtta poäng upp till tvåan PSG med bara fyra omgångar kvar att spela. Det är förstås omöjligt att ta in.

Montpellier gjorde en fantastisk höst, där man var obesegrade och sensationellt nog de första utmanarna till Lyon om guldet. Men på sistone har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson:s lag inte orkat följa upp sitt starka 2015. Det har bara blivit en seger och ett kryss på de senaste fem omgångarna.

Kanske kan formsvackan hänga ihop med att Jakobsson tappat målflytet i vår. På de elva tävlingsmatcher hon har spelat i år har hon bara gjort två mål – ett i cupen och ett mot bottenlaget La Roche-sur-Yon.

Noterbart i övrigt i Frankrike är att Lyon vann med 6–0 mot Guingamp. Det innebär att laget nu är uppe i 103 gjorda mål. Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre och är nu uppe i 29. Under sin skadeperiod har Lotta Schelin tappat andraplatsen i skytteligan till PSG:s Cristiane. Brasilianskan är tvåa på 16 mål, Schelin står kvar på 14.

Schelin har för övrigt som mest gjort 34 mål under en säsong – det gjorde hon i fjol. Hegerberg behöver alltså göra sex mål på de sista fyra omgångarna för att slå det ”nordiska rekordet” i franska ligan.

Apropå Norge drog Toppserien i gång i dag. Där blev det en liten skräll när Kolbotn tog poäng genom att spela 1–1 mot stora guldfavoriten LSK. Jag kollade sporadiskt på matchen. Den spontana känslan var att de norska lagen ligger några år efter de damallsvenska rent taktiskt. Nu var det här bara en match, men jag reagerade ändå över hur utspridda och glesa lagen var. Något liknande har jag inte sett i damallsvenskan på några år.

Norsk damfotboll verkar för övrigt kämpa i rejäl motvind. Tydligen har topplagen i år mindre budgetar att röra sig med. Dessutom är publikintresset svalt – även för landslaget.

I den här några veckor gamla artikeln kan man läsa att bara 23 000 personer såg OS-kvalet Sverige–Norge på norsk tv.

Det kan jämföras med 300 000 som såg den matchen på Kanal 5 i Sverige. Det svenska damlandslaget fortsätter att vara populärt på tv. Tittarsiffrorna för Sveriges andra två OS-kvalmatcher var 217 000 på Sverige–Schweiz och 327 000 på den andra halvleken av Sverige–Nederländerna. Alla matcherna sändes på Kanal 5 och var med på kanalens topplista över veckans tio mest sedda program.

Att det norska landslaget inte har lika stort intresse är inte helt oväntat. Men att det skulle vara så gigantiskt stor skillnad tycker jag är konstigt. Laget gjorde ju ett lovande VM i fjol och har sevärda stjärnor som Hegerberg och Caroline Graham Hansen. Jag såg förresten Norges båda playoffmatcher till herrarnas EM i höstas och utifrån dem känns Hansen och Hegerberg som Norges två överlägset bästa fotbollsspelare just nu. Fast det verkar inte norrmännen ha förstått…

Julia Molin

Julia Molin

Så till Cypern. Där blev den före detta AIK-spelaren Julia Molin i helgen cupmästarinna. Hennes Apollon Limassol vann finalen mot Lefkothea med klara 5–1, och man firade så här.

Vidare till England. Där blev toppmötet Chelsea–Liverpool inställt på grund av regn. Däremot spelades den andra toppmatchen. Där vann Manchester City med Kosovare Asllani med 2–0 mot Arsenal. Jag tittade sporadiskt på den andra halvleken. Där hade Asllani ett skott som alla nog trodde skulle bli mål. Arsenals nederländska målvakt Sari van Veenendaal gjorde dock en grym räddning och styrde bollen till hörna.

Så en kort koll på resultaten på hemmaplan. I dag har det spelats två intressanta träningsmatcher. Göteborg vann med 3–1 mot Kristianstad och Eskilstuna med 4–0 mot Sirius.

Dags att lämna Europa. Japanska Nadeshiko League startade med en jämn första omgång med bra publiktryck. Totalt såg över 12000 åskådare de fem matcherna. Flest var det i Niigata där Albirex 1–1-match mot Okayama Yunogo Belle lockade 4 578 personer.

När man sätter siffran i sitt sammanhang bör man dock vet att matchen var lagd ihop med en J-leaguematch för klubbens herrlag – vilket ökade antalet åskådare på damernas match rätt rejält. Fast egentligen gillar jag den typen av upplägg. Som jag ser det är det damlaget som är vinnaren på det, genom att fler åskådare hittar till deras matcher.

Jag har sett att exempelvis Melbourne City har kört liknade dubbelmatcher i Australien. Kanske något för Stockholmslagen att testa.

Men det var fler bra publiksiffror än bara den i Niigata. Exempelvis sågs Inac Kobe Leonessas 3–1-seger i Kansaiderbyt mot Speranza Osaka Takatsuki av 3016 åskådare.

Och 2068 var på plats när 2015 års mästarinnor NTV Beleza spelade 1–1 mot 2014 års mästarinnor Urawa Reds.

Vidare till USA. Där har för övrigt Antonia Göransson på sitt Instagramkonto kommenterat det brutna kontraktet med Seattle. Vad det är för skada är dock fortfarande oklart.

Just Seattle var i Portland och spelade träningsmatch i går. Portland fortsätter att vara den stad i världen som visar störst intresse för damfotboll. Det var nämligen hela 5133 åskådare på träningsmatchen. Grymt.

Storpubliken fick se gästande Seattle vinna med 2–0 efter att underskattade Jessica Fishlock legat bakom båda målen. Med tanke på att NWSL kör på även under mästerskap som OS är det genialt av Seattle att bygga sitt lag kring Fischlock och Kim Little – sannolikt de två bästa spelarna i världen som tillhör landslag som inte når några stora mästerskap.

Seattle bryter med Göransson

Antonia Göransson

Antonia Göransson

Alldeles nyss kom nyheten att Seattle Reign bryter med Antonia Göransson. Klubben meddelade det via sitt twitterkonto.

I tweeten uppges skälen sägs vara medicinska och det verkar som att Göransson inte kommer att kunna spela i år. Vad det än handlar om känns det ju verkligen jättetråkigt.

Antonia Göransson är ju en av de svenska spelare som har allra största potential. Men de senaste åren har varit motiga för henne. Man hoppades ju att hon skulle kunna få ett lyft i NWSL. Men så blir det alltså inte. I varje fall inte i år.

I övrigt i dag har Kif Örebro vunnit med 4–0 mot Kvarnsveden. Kanske inte det resultat nykomlingen ville ha några veckor innan seriestart.

I Norge är det seriestart för toppserien redan på måndag. I år skall alla matcher i serien tv-produceras, och huvuddelen kommer att livesändas på förbundets hemsida. Efter tysk och fransk modell är tanken att höjdpunkter från alla matcher skall finnas tillgängliga i efterhand. Kul.

När det gäller favoritskapet får LSK bära det i år igen. Fast det blir nog ingen promenadseger, mästarinnorna utmanas i första hand av Avaldsnes – som fortsätter att värva friskt i år tränas av före detta Frankfurttränaren Colin Bell – och i andra hand av Stabaek. Länk med införintervjuer finns här.

Skrällcomeback – Schillgard klar för Boston

Louise Schillgard, då Fors

Louise Schillgard, då Fors

Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.

Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.

Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.

Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.

Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).

Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).

Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:

* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).

Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.

Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.

Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:

Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg

Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne

USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers

England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*

Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina

Australien:
Sofie Persson, Brisbane

Norge:
Mimmi Löfwenius, Lilleström
Kristin Carlsson, Röa
Jennie Nordin, Vålerenga
Emma Salomonsson, Amazon Grimstad
Fanny Andersson, Kolbotn

Cypern:
Julia Molin, Apollon Limassol
Matilda Grönlund Falk, Apollon Limassol
Frida Andersson, AEK Kokkinochorion**

Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**

Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.

* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.

** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.