Antonia Göransson
Onsdagens stora svenska damfotbollsnyhet var förstås att Antonia Göransson skrivit ett tvåårskontrakt med Frauen-Bundesligaklubben Bayer Leverkusen.
Visst hintade signaturen Christoffer i en kommentar härom dagen om att den löpstarka kantspelaren inte hade avslutat karriären, utan hade något nytt på gång. Men att det skulle vara ett tvåårskontrakt med en klubb i tyska ligan hade jag inte kunnat ana.
Det är ju nästan 1,5 år sedan hon överhuvud taget senast spelade i en elitmatch. Och hennes senaste hela elitmatch var i Kolbotn den 17 juni 2017. I fjol blev det bara 167 minuters spel i elitettan för Assi. Efter att ha blivit fast på bänken i ett gäng matcher i rad lämnade Göransson Kalixklubben förra sommaren.
Sedan dess har jag inte läst en enda rad om henne. Inte förrän hon alltså i dag presenterades som nyförvärv av Leverkusen.
Göransson har ju fina meriter från den tyska högstaserien. Med Turbine Potsdam blev hon mästarinna 2012. Totalt har hon spelat 71 matcher och gjort 20 mål för Hamburg och Potsdam i Frauen-Bundesliga. Nu ansluter hon alltså till sin tredje klubb i högsta tyska ligan.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag var säker på att det kommer att bli succé. Sedan Göransson 2016 fick besked om att hon har diabetes typ 1 har hon ju tyvärr inte haft speciellt många framgångar på fotbollsplanen.
Men jag håller verkligen tummarna för att hon skall lyckas. De spelare som tvingas kämpa hårdast är också de man unnar störst framgång.
En blogg om internationell damfotboll 
Du få ta en funderare Rydén över din statistik förtjusningen, som i fallet Göransson visat sig rätt värdelös.
Statistiken i fotbollen är ju ofta missvisande, däremot ett bra anledning för huvudtränaren at skaffa sig en assisterande, gärna en kompis,som i sin tur kan också gå den vägen, så tränarstabben inkluderar då massa folk som tar hand om siffror. Inte fotbollen.
Kul för Göransson att med den här engagemanget får en chans att spela fotboll på toppnivå. I en liga som, att inte glömma det, framstår långt bättre än Damallsvenskan. Hon fick erkännande som hon aldrig fick i Sverige
Löpstarka och inte minst ”frispråkiga” Göransson, en spelare som vågade stå på sig. En helt normal egenskap som i svenska förhållanden är klart nackdel, särskilt i landslagsammanhanget, där NGO har sina regler att förhålla sig till.
Ja Antonia Göransson är verkligen värd en andra chans och hon kan dessutom bli ett bra tillskott i landslagstruppen. Jag uppskattade Thomas Dennerby, och uppskattar Gerhardsson som förbundskaptener. Däremot ger jag inte mycket för Sundhages tjejmys och det var ju också då som bl.a. Göransson fick lämna landslagstruppen. Visst tog vi OS-silver efter att ha vunnit många straffsparksavgöranden, och lika få matcher på ordinarie speltid. Sundhage var mycket snack och lite verkstad när allt kom till start. Ja, ja må hon lycka till i Brasilien, och tänk att hennes gamla tjejkompis blev assisterande, ja Axel har en poäng.
Härligt med ytterligare en riktigt duktig svensk spelare i Bundesliga.
Jag tycker det ofta är intressantare med skildringar kring spelare som antingen inte kommit in i rampljuset eller där det slocknat runt dem, jämfört med de som nästan alltid uppmärksammas. Göransson är bara ett exempel. Andra är Emma Lundh som återvänt till BP eller Lisa Dahlkvist som knegar på i Eskilstuna United eller Jenny Hjolman i Fiorentina. Den gemensamma nämnaren för just dessa är att de alla spelat i A-landslaget. Hur tänker de nu kring sitt fotbollsspelande? Vad har de för andra planer, om några? Är det något de vill uppnå innan de slutar?
Pingback: Antonia Göransson lägger av | En blogg om internationell damfotboll