Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 8

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison
Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu utlånad till Bröndby från Kif Örebro
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna här på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Här är slutspelsträdet

Den halva svenska B-uppställningen gjorde en helt okej match mot USA. 2–0-förlusten är inget att skämmas över.

Det där 2–0-målet tycker jag borde ha varit bortdömt. Men den nya offsidebedömningen är tydligen sådan att man får påverka spelet från offsideposition, bara man inte tar bollen. Precis som Carli Lloyd ju gjorde.

Svenska spelare som utmärkte sig var Julia Zigiotti och Kosovare Asllani. I första halvleken tyckte jag även att Sofia Jakobsson var bra. I USA var Tobin Heath fantastisk, vilket Jonna Andersson fick känna på.

För Sverige väntar nu Kanada i åttondelen, en match där vi slår ur underläge, typ 45–55.

I den andra kvällsmatchen vann Chile med 2–0 mot Thailand. Chile behövde vinna med tre mål för att gå vidare, och hade en straff på slutet. Den slog Fransisca Lara i ribban, vilket innebär att Nigeria går vidare till åttondelsfinal. Grattis till Thomas Dennerby, Jörgen Petersson, Rita Chikwelu och övriga i det nigerianska laget. Surt dock för Chikwelu att vara avstängd i åttondelen.

Här är hela det klara slutspelsträdet:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: EnglandKamerun (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: SpanienUSA (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: FrankrikeBrasilien (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: TysklandNigeria (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: SverigeKanada (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: NederländernaJapan (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: ItalienKina (Montpellier)

Skrällen – Gerhardsson vilar halva laget

Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.

Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.

Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.

Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.

Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.

När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.

För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:

Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.

 

Dagbok i Frankrike, dag 5: Turist i Nice

Vårt landslag lämnade i dag Frankrikes sydöstra hörn och reste tvärsöver landet till det nordvästra hörnet, och hamnstaden Le Havre. Själv valde jag att njuta ytterligare en dag av trevliga Nice.

Jag har gått runt långa sträckor för att upptäcka staden. Med jämna mellanrum hajar man till eftersom man ser ett gäng kamouflageklädda grabbar med automatgevär som patrullerar omkring i centrum. En påminnelse om att det här är en stad som har utsatts för terrorattentat.

I går på matchdagen var det väldigt många poliser ute, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick öppna min datorväska och min ryggsäck för att visa innehållet.

Nice är knappast en stad som har kokat av VM-feber under de här dagarna, men i går var det åtminstone många gula tröjor på stan. Och det blir intressant att se om det är något drag kring Frankrikes match i kväll.

Under dagens vandringar upp och ner längs stadens gator har jag funderat lite över vårt svenska lag. Jag har läst en hel del kritik efter de två första matcherna, det verkar som att nästan allt har varit dåligt.

Fast har det verkligen det? Och vad är det vi har förväntat oss?

När det gäller gruppspel i mästerskap finns det i grunden bara en viktig sak – och det är att ta sig vidare. Hur man tar sig vidare spelar inte så jättestor roll. Tvärtom kan det vara farligt att toppa formen för tidigt. Det är sällan det laget som imponerar mest i de första matcherna som står där med pokalen efter finalen.

Tittar vi på VM 2011 hade ju exempelvis inget av finallagen vunnit sin grupp. Samma sak i OS 2016, där ju Sverige till och med var grupptrea. Det blev även Portugals herrar när de vann EM-guld senast. Portugiserna vann för övrigt inte en enda gruppmatch.

Sverige har alltså gjort det viktigaste i gruppspelet – tagit sig vidare. Ibland kan det vara viktigt att komma på en viss placering i ett gruppspel för att få bästa möjliga slutspelsupplägg. Fast tyvärr är Sveriges båda alternativ i den här turneringen ganska dåliga, det finns ingen ”lätt” väg mot medaljmatcherna. Tvärtom talar allt för att Sverige kommer att få tufft motstånd både i åttondels- och en eventuell kvartsfinal.

Då kommer vi till frågan om vad som är rimliga förväntningar på ett lag i ett mästerskap. Och det borde ju vara att komma på en placering som motsvarar lagets ranking. Sverige är rankat nia i världen – vilket innebär att det rimliga är att vi kommer tvåa i vår grupp och sedan åker ut i åttondelsfinal.

Vårt lag har alltså redan motsvarat de förväntningar man kan ha på det. Det tar mig vidare till den spännande frågan om hur bra chanser vi har att överträffa de rimliga förväntningarna?

Den frågan är svår. För jag känner inte att det gått att värdera vårt lag ännu. Jag har läst massor av kommentarer om dålig effektivitet, långsamt passningsspel och segt försvar.

Visst satt segern hårt inne mot Chile. Men det är ju egentligen bara USA och i viss mån Frankrike som med lätthet avfärdat svagare motstånd i den här turneringen. England och Japan har haft det riktigt jobbigt med Argentina – som är ett sämre lag än Chile.

Mot Thailand tycker jag att Sverige gjorde jobbet. Man rivstartade och hade avgjort matchen efter 20 minuter. Att man sedan tappade både fart och skärpa tycker jag inte är något att haka upp sig på.

Det blev ändå 5–1 – vilket känns som ett rimligt resultat. I VM 2015 vann både Tyskland och Norge med 4–0 mot Thailand, och för tre veckor sedan vann bara Frankrike med 3–0 mot thailändskorna.

Mot USA får vi det första riktiga testet. Amerikanskorna har visat en imponerande tyngd och bredd hittills. Bland annat känns det inte som att man skall ge bort en massa hörnor och inläggsfrisparkar till USA, för där är laget otroligt starkt.

Mot USA får vi se hur stabilt Peter Gerhardsson:s lagbygge är. Vi får se om våra veteraner fortfarande hänger med. Det kommer att bli väldigt intressant. Det troliga är ju att vi byter till spel med tre mittbackar till den matchen. Då skall sannolikt Jonna Andersson in på vänsterkanten, vilket innebär att det blir ännu hårdare konkurrens om platserna längst fram. Det känns som att Fridolina Rolfö har en av platserna. Det känns inte självklart vem som får den andra, men skall jag gissa tror jag på Stina Blackstenius.

Jag var för övrigt nere i den mixade zonen efter matchen om lyssnade av vad spelarna hade att säga. Blackstenius sa för övrigt att hon var besviken på att inte få någon speltid, och det skall hon ju vara.

En kul detalj var att Caroline Seger inte hade koll på vilka som gjorde målen. Hon frågade mediagänget om Anna Anvegård hade gjort mål. Och när Seger sedan skulle försöka hitta de fem målskyttarna lyckades hon bara komma på fyra. Hon fick hjälp med att hitta Rolfö.

Apropå Seger var hon för övrigt första straffskytt, och Elin Rubensson andra. Men eftersom Seger var utbytt när Sverige fick straff var det Göteborgsspelaren som fick kliva fram.

Det var för övrigt inte bara spelare som passerade genom den mixade zonen. En och annan kunglighet siktades också. De stannade dock inte och gav några kommentarer.

En spaning var att det inte var något större thailändskt mediepådrag. Den spelare som var populärast i den mixade zonen var amerikansk-thailändska Miranda Nild. Hon förklarade bland annat att lagets tröstmål betydde otroligt mycket för laget.

Och det såg man ju på tv-bilderna. Lagets manager och storsponsor Nualphan Lamsam, mest känd som Madame Pang – den vitklädda kvinnan nedan – grät glädjetårar.

Utan Madame Pang och hennes pengar hade sannolikt inte Thailand spelat i VM. Inte nog med att hon sponsrar laget, hon ger även många av spelarna jobb på hennes försäkringsbolag Muang Thai Insurance.

En spelare som borde stå högt i kurs hos fler än Madame Pang är forwarden och gårdagens målskytt Kanjana Sung-Ngoen. Jag ser att hon varit en säsong i Japan, men i övrigt verkar hon mest ha spelat i den inhemska ligan. Nog känns det som att hon borde kunna hävda sig i betydligt bättre lag och ligor?

En annan spelare som gjorde flera fina saker var nummer 10 på vänsterbacken,  Sunisa Srangthaisong.

Allra sist en liten fundering kring den inhemska fotbollen. Jag såg att det spelades flera matcher i elitettan samtidigt som Sveriges VM-match i går. Det kändes ju faktiskt direkt olämpligt.

Upprördhet, stabilitet, slutspelsträd – och svenska VM-låtar

I eftermiddags blev jag upprörd. Jag upplevde det nämligen som att Nederländerna och Kamerun spelade efter olika regelböcker.

Medan den australiensiska domaren Casey Reibelt blåste för de nederländska spelarna i alla situationer hon skulle – plus några till, krävdes det väldigt mycket mer för Kameruns spelare skulle få avblåsningar med sig.

Det är möjligt att jag överreagerar. Men framför allt upprördes jag över hur den nederländska högerbacken Desiree van Lunteren gång på gång tilläts köra över Kameruns stjärna Gabrielle Onguene.

I min värld hade van Lunteren mycket väl kunnat få rött kort för alla missriktade tacklingar mot Onguene – men det blev oftast inte ens frispark.

Det hände flera gånger i den första halvleken, och i början av den andra började den stora nederländska publiken bua åt Onguene. Det kändes missriktat. Själv satt jag och buade åt domare Reibelt.

Som i början av den andra halvleken. I minut 47 gav hon Danielle van de Donk en rätt billig frispark i duell med duktiga Raissa Feudjio, en frispark som jag vågar säga att Reibelt aldrig hade blåst till Kamerun.

Det blev dessutom en frispark som ledde till Nederländernas segermål. På en snygg variant stod Kameruns försvar sov. Och i andraläget missade Michaela Abam grovt när hon skulle rensa. Följden blev att Dominique Bloodworth från nära håll kunde sätta 2–1.

Några minuter senare (matchtid 50.30) fick Onguene en djupledspassning. Då stoppade van Lunteren den snabba Kamerunstjärnan genom att kliva fram och sätta axeln i Onguenes huvud, alternativt bröstkorg – det var lite svårt att se på tv-bilderna exakt var tacklingen träffade. Det var minst varning i min värld. Om tacklingen träffade huvudet tycker jag att det till och med är rimligt med utvisning. I domarens var det ingenting.

Den svenska tv-kommentatorn Lena Sundqvist gick på domarens linje. Jag reagerade flera gånger över Sundqvists kommentarer. Bland annat att hon vände sig mer mot att Onguene låg kvar, än åt att den bryska behandling som kamerunskan faktiskt fick utstå.

I den aktuella situationen konstaterade Sundqvist först att det var en korrekt tackling, sedan vände hon sig till expertkommentator Marklund för bekräftelse. Marklund började med att säga att:

”Det är absolut en hård och rätt juste tackling.”

Sedan kom hon in på att bollen måste vara spelbar när man tacklar, och det var den ju kanske inte. Hon sa det dock aldrig i klarspråk – att det var en hård och ojust tackling.

Man får ju bara tackla bollförande spelare i fotboll, och Onguene var inte bollförare. Dessutom får man bara skuldertacklas, man får inte sätta axeln i motståndarnas bröstkorg/huvud.

Så, nu får det räcka. Nu har jag strax skrivit av mig min frustration. Men jag tror faktiskt att Kamerun hade haft chans att ta minst en poäng – om de hade bedömts utifrån samma förutsättningar som sina motståndare.

Nu blev det till slut 3–1, efter 1–1 i paus. Kameruns mål gjordes just av nämnda Onguene, som sprang igenom strax efter att Nederländerna tagit ledningen. På kvitteringsmålet var den nederländska målvakten Sari van Veenendaal helt snett ute. Det nederländska försvaret känns överhuvud taget väldigt darrigt hittills i turneringen. Både målvakt van Veenedaal och fyrbackslinjen är otajmade.

Sari van Veenendaal

Kanske är det just det som gör att även anfallsspelet hackar. Alltså att de offensiva spelarna oroar sig över defensiven, tvingas ta lite mer tillbakadragna positioner och därmed tappar några viktiga procent i anfallsspelet.

Dock skall sägas att det nederländska 1–0-målet var långt ifrån något hackande – det var verkligen ett 100-procentigt anfall. Ett anfall enligt EM-guldsmodell, där Jackie Groenen väggade loss Shanice van de Sanden på högerkanten, och där Vivianne Miedema pardonlöst nickade in inlägget.

Miedema punkterade också matchen på slutet. Hennes två mål innebär att hon numera är tidernas bästa målskytt i det nederländska landslaget. Hon har nått upp till 60 mål – det i en ålder av exakt 22 år och elva månader. Otroligt imponerande.

Känslan är att Miedema har chansen att nå över 200 mål – om hon får vara skadefri och om måltörsten sitter i.

Nederländernas seger innebär att de blev femte lag att säkra sin plats i åttondelsfinalerna. Starkt ändå att göra det utan att spelet sitter där. Det är dessutom trevligt att Nederländerna går vidare utifrån det faktum att laget har det största stödet på plats här i Frankrike. Det sägs att det var drygt 10 000 nederländare på plats i Valenciennes i dag. Fantastiskt bra.

Med lite eftertanke kanske det förresten just var publiktrycket från alla nederländska fans som ledde till att domare Reibelt var så ojämn i sina bedömningar. Dessutom var det ju så att närkamperna mellan van Lunteren och Onguene skedde på den kant där det saknades assisterande domare. Det, i kombination med att det går fort när Onguene ställer om, gör att närmaste domare oftast var väldigt långt från situationerna. Det innebär inte att det blir acceptabelt att ha olika bedömningsnivåer från olika lag – men det kanske kan vara förklaringar till varför det blev så.

Nederländerna

Vinnaren i grupp E har en bra väg fram emot semifinal. Och det blir som väntat antingen Nederländerna eller Kanada, som båda säkrade sina avancemang till åttondelsfinal i dag. När de möts på torsdag gäller att Nederländerna tar gruppvinsten på oavgjort, eftersom de har fler gjorda mål än Kanada.

Trots att de orange leder gruppen skulle jag säga att det är Kanada som har imponerat mest i gruppen. Kanadensiskorna har ju i princip inte haft en enda målchans mot sig på de två matcherna. Man har faktiskt bara släppt till ett enda avslut mot mål hittills i VM. Det är faktiskt en högst anmärkningsvärd prestation – och stabilitet. Till och med USA släppte ju till fler skott mot mål (två) i sin utklassningsseger mot Thailand.

I dag vann Kanada med 2–0 mot Nya Zeeland efter mål av Jessie Fleming och Nichelle Prince. En närmare titt på matchstatistiken visar total överlägsenhet för kanadensiskorna:

Avslut: 22–2 (11–1), varav avslut mot mål: 6–0
Bollinnehav: 70–30 (73–27)
Hörnor: 8–1
Passningar till rätt adress: 523–145 (256–55)

Noterbart var att Kanada tycks ha exakt samma taktiska varianter som Sverige. Jag konstaterade ju i premiären att de spelade 4–3–3 i anfall och 4–4–1–1 i försvar, precis som Sverige brukar göra.

Sverige varierar ju med ett upplägg med tre mittbackar. Just så gjorde Kanada i dag. När Sverige kör med tre mittbackar har vi dock i princip en fembackslinje, eftersom det brukar vara Hanna Glas och Jonna Andersson som agerar kantspelare. Kanada spelade mer offensivt genom att köra Janine Beckie och offensiva debutanten Jayde Riviere som kantspelare.

I den tredje mittbacksrollen körde man Sophie Schmidt, medan Ashley Lawrence var tillbaka på mittfältet. Den senare slog ju igenom som central mittfältare, men har sedan skolats om till ytterback.

För Kanada var det här den nionde hållna nollan på årets tio landskamper. Lagets försvarsspel är alltså hyperstabilt, vilket gör att laget ändå kan vinna säkert en sådan här dag när inte Christine Sinclair var så bra som hon brukar. Storstjärnan kändes lite otajmad i passningsspelet, och hade inte heller ordning på sina avslut. Dock skall sägas att hon hade två bollar i målramen, men kraven är höga på Sinclair.

Så här med bara två matcher kvar av den andra gruppomgången kan det kanske vara lite intressant att kolla på hur slutspelsträdet ser ut just nu:

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–trea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–trea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–trea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–trea

I kampen om att bli de fyra bästa grupptreorna är läget så här:

Grupp A: Nigeria 2–3, 3 poäng
Grupp B: Kina 1–1, 3 poäng
Grupp C: Australien 4–4, 3 poäng
Grupp D: Argentina 0–1, 1 poäng
Grupp E: Kamerun 1–4, 0 poäng
Grupp F: Chile 0–2, 0 poäng – har dock bara spelat en match.

Här noteras att det troliga är att det kommer att behövas tre poäng och hyfsad målskillnad för avancemang.

Från upprördhet via slutspelsträd till något helt annat. Det här blir helt enkelt ett härligt spretigt inlägg.

Jag får då och då lite tips om olika saker. Under VM har jag fått några som jag tänkte dela med mig av. Dels har jag fått ett tips om en relativt ny damfotbollspodd, den heter ”Alla Våra Damer” där det pratas vitt och brett om svensk och internationell damfotboll. Den finns på acast och spotify.

Dessutom fick jag ett tips från ett gäng som kallar sig för Dödens grupp, som har spelat in en svensk VM-låt.

När jag googlade på aktuella VM-låtar hittade jag ytterligare några. Här är de. De första tre nedan är tydligen officiella. Och den allra första är gjord av Olivia Schough:s syster Lydia: