Etikettarkiv: Khadija Shaw

Huvudroll för Getingarna – och comeback med sting av Lindahl

Publicerad den av
11

Inlägget korrigerat angående Chelseas spelschema

Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.

Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.

Därför kan supporterklubben Getingarna få en nyckelroll i det här ärendet. Deras kommentar till ett eventuellt övertagande inleddes med följande meningar:

”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”

I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.

För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.

De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.

I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.

Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.

Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.

Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.

För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.

Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.

Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.

Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.

I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…

Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.

Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.

Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.

Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.

I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.

PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.

PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.

PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.

PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.

Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.

 

Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare… 

Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…

…spanska Damaris Egurrola från Everton.

Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.

Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.

Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.

Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.

Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.

Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.

Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.

Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.

Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.

Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.

Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.

Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.

Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.

Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.

Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.

Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.

Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.

Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.

Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.

Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.

Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.

31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.

Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.

I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…

Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.

Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Publicerad den av
32

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Damallsvenskt avgörande – och magasin

Publicerad den av
17

Helgens aktiviteter har redan dragit i gång. Under tiden jag skrivit på det här inlägget har jag spanat på Köln–Wolfsburg på Viaplay. En match där Fridolina Rolfö byttes in i paus, och således fick göra ligadebut för Linköping Södra.

I början av den andra halvleken spelade nämligen Wolfsburg med hela fyra före detta LFC-spelare på planen; Hedvig Lindahl, Claudia Neto, Rolfö och Pernille Harder. Under den perioden var det närmast uppvisningsfotboll.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Rolfö gjorde ett piggt inhopp, och satte nästan 4–0. Hon missade nämligen bollen, men hon störde ändå Kölnmålvakten så mycket att det blev självmål. Det stod 3–0 i paus, och slutade med 5–0-seger för Wolfsburg, som nu har sex raka segrar.

Tillagt i efterhand: Jag ser att Rolfö trots allt har bokförts för målet på tyska förbundets hemsida. Men det såg som sagt inte ut som att hon träffade bollen, så det borde i efterhand justeras till självmål.

Två av de tre lag som står på tolv poäng, Hoffenheim och Bayern München, möts under lördagen i en intressant match.

I kvällens match gjorde för övrigt Sara Björk Gunnarsdottir två mål. Hon har även skickat en hälsning till de blivande svenska mästarinnorna:

Vi står ju inför en av de mer intressanta damallsvenska omgångarna på många år. Mötet Växjö–Kif Örebro känns avslaget, men i övrigt finns det stor laddning i samtliga matcher.

Det troliga är ju att Rosengård får fira guld i helgen. Frågan är bara vilken dag. Jag tror faktiskt att det blir redan på lördagseftermiddagen.

För om Göteborg inte vinner i Piteå är ju saken klar. Nu är det ju förstås alltid kul att vinna SM-guld, men att göra det framför tv:n, dagen innan egen match, är nog det sämsta sättet som finns. Så jag gissar att det är med blandade känslor som Rosengårdsfolket följer Piteå–Göteborg under lördagseftermiddagen.

Piteå borta är ju en väldigt tuff uppgift för Göteborg. Piteå är svårslaget i år, laget har bara tre förluster i damallsvenskan, och bara en av de har kommit på hemmaplan.

I hemmalaget är det frågetecken för Madelen Janogy. Min känsla i tisdags var att hon inte spelar den här matchen. En nyhet från Piteå är att skadedrabbade Elin Bragnum lämnar klubben.

I Göteborg är dagens nyhet att duon Emma Berglund och Pauline Hammarlund är aktuell för spel igen. Frågan är vilken form de har. Klart är ju att göteborgarna kommer till spel utan de båda viktiga ledarna Beata Kollmats (avstängd) och Elin Rubensson (hjärnskakning). Rubensson har för övrigt fått ett bakslag, och riskerar att ha spelat klart den här säsongen.

Om Piteå tar poäng av Göteborg tappar söndagens match mellan Rosengård och Linköping mycket av sin laddning. Men om Göteborg tar en trepoängare tvingar man Rosengård att vinna mot LFC – om Malmöklubben vill fira guld den här veckan.

Hos Rosengård finns det frågetecken för landslagstrion Zecira Musovic, Caroline Seger och Anna Anvegård, som ju samtliga lämnade landslagssamlingen med skador.

Från LFC kom det tidigare rapporter om att Nilla Fischer var redo för comeback efter hennes hälskada. Fast det senaste budet är att hon nu har ont i ett knä, och trots allt inte kommer att spela.

Corren hade för övrigt en riktigt intressant intervju med Olof Unogård i dag. Där säger han att det känns som att det är dags för ett omtag – att bygga om laget med mer framtidsfokus. I ett tillägg säger han så här om årets lagbygge:

”Så här i efterhand kanske det var mer problematiskt än vi trodde att ha två så liknande forwardstyper (Mimmi Larsson och Stina Blackstenius) i samma lag.”

Det är ju något jag också varit inne på här i bloggen. Den spontana reaktionen på uttalandet är ju för övrigt att det troliga är att Mimmi Larsson spelar någon annanstans nästa år.

Om hur Kosovare Asllani såg på det spelsystem som Unogård hade under tidig säsong säger tränaren så här:

”I början försökte med ett 4–2–2–2-system, men hade inte typerna som krävdes i övrigt. Sen hade vi, det kan man väl säga nu, en Kosovare Asllani som var ett åskmoln över sin roll. Ska vi leva med den situationen månad in och månad ut?”

Han får även frågan om för varför han valt det spelsätt man har, där man spelat i gång bollen, vilket har gjort att laget blivit väldigt känsligt för hög press från motståndarna.

”Vi hade kunnat skriva lycka till på bollen, skicka den långt varje gång på två av seriens snabbaste forwards och se vad som händer. Men när jag rekryterades var det ingen fotboll som LFC ville står för och inte jag heller.”

Det känns som att det kan hända ganska mycket i LFC:s trupp i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa söndagens skållheta Skånederby mellan Vittsjö och Kristianstad. Lagen ligger ju trea och fyra i serien och är i högsta grad med i kampen om den andra Champions Leagueplatsen.

Än mer spännande är lördagens måstematch för Djurgården, hemma mot Kungsbacka. Det vilar en jätteok på djurgårdsspelarnas axlar inför avspark. Orkar de bära den tyngden? Djurgården har ju bara tagit en poäng på de elva senaste omgångarna. Vårens möte med Kungsbacka slutade dock med Djurgårdsvinst efter sent segermål av Olivia Schough.

Djurgårdens motståndare i kampen för nytt kontrakt är LB07. De spelar på söndag, borta mot formstarka Eskilstuna. Det känns inte som att det är en match där LB tar några poäng. Samtidigt har LB fyra raka kryss med sig till Sörmland, så Malmöklubben har varit svårslagen på sistone.

LB har fyra poäng upp med tre matcher kvar att spela. Efter den här omgången har Djurgården kvar hemmamatch mot Piteå och bortamöte med Vittsjö. För LB återstår bortamatch mot Linköping och hemmamatch mot Göteborg. Båda lagen har alltså en väldigt tuff avslutning på serien.

Ett av Djurgårdens stjärnförvärv inför den här säsongen är Hanna Folkesson. Hon har även en huvudroll i det damfotbollsmagasin som nyligen startades på obosdamallsvenskan.se. Det heter 3femme2 och det har hittills gjorts tre avsnitt. Jag har sett hela de två senaste och delar av det första, och tycker att programmet är riktigt sevärt.

Jag reagerade negativt när jag hörde programledare Björn Johnson kalla Faith Ikidi för Fejt Mika-ell och att Ogonna Chikvidi nickade in ett mål för Djurgården. Men den negativiteten försvann snabbt. Johnson kommer att lära sig att uttala namnen efterhand, och hans studiokompisar Folkesson, Louise Schillgard och Lisa Ek har kunnande som gör att det blir bra. Inte minst gillade jag den delen i slutet av det andra avsnittet där Schillgard berättar om sin tid i Espanyol. Man hittar programmen här.

Folkesson har sett rätt bekymrad ut när bottenstriden har kommit på tal. Och det slog mig att hon ju faktiskt har ganska jobbiga erfarenheter av damallsvenska bottenstrider. 31-åringen åkte ut med Umeå Södra 2008, hon åkte även ur med AIK både 2010 och 2012 samt med Umeå 2016. Det riskerar alltså bli Folkessons femte nedflyttning med fjärde klubben. Jobbigt.

I Stockholm spelas det även en annan riktigt spännande match under lördagseftermiddagen. Det är ju derby och tillika toppmöte i elitettan mellan Hammarby och AIK.

Precis som det är en hyperintressant omgång i damallsvenskan kan vi vara framme vid avgörandets ögonblick i den näst högsta serien. Segrar för Umeå mot Uppsala och Hammarby i Stockholmsderbyt skulle innebära att UIK är klart för uppflyttning och att Hammarby är väldigt nära.

Men vid segrar för Uppsala och AIK väntar ett riktigt rysarslut i serien. På AIK:s hemsida kan man läsa mer om hur upplösningen i elitettan ser ut.

Noterbart i övrigt från helgens båda toppmatcher är att sittplatsbiljetterna är slutsålda till Stockholmsderbyt. Det ser ut att bli storpublik, och kul är att Aftonbladet gått in och sänder matchen på sin hemsida.

I helgen får vi även tre nya elitettanklubbar. Under lördagen är det Alingsås–Älvsjö (står 2–0) och Dösjöbro–Jitex (står 0–4) och på söndagen är det Bollstanäs–Sunnanå (står 3–2).

Dags för en koll på vad som är på gång utanför Sveriges gränser. Helgens internationella höjdare är Londonderbyt Chelsea–Arsenal, som spelas på söndag. Det är också en av de matcher som går att se på svensk tv i helgen. Här är en liten tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay, Hoffenheim–Bayern München
13.45 på Sportkanalen, Piteå–Göteborg

Söndag:
13.30 på Viaplay, Tottenham–Manchester United
14.00 på Viasat Fotboll, Turbine Potsdam–Freiburg
16.00 på SVT1, Rosengård–Linköping
16.00 på Viaplay, Chelsea–Arsenal

I övrigt i helgen spelas sista omgången i amerikanska NWSL. Där är det redan klart att North Carolina vinner grundserien och att Chicago Red Stars kommer tvåa. De båda lagen får därmed hemmamatcher i semifinalerna.

Klart är också att Portland och Seattle kommer att spela slutspel. Portland behöver ta en poäng hemma mot Washington Spirit för att säkra tredjeplatsen. Fyran Seattle är två poäng och nio mål bakom Thorns inför slutomgången. Seattle avslutar borta mot jumbon Orlando.

Noterbart är att alla matcher spelas natten mot söndag, men att de har olika avsparkstider. När det är avspark för Portland är Seattles match redan färdigspelad, så Thorns kommer att veta om man måste ta poäng eller inte.

Det största samtalsämnet i amerikansk klubbfotboll för tillfället är dock inte slutspelet. Utan det är om tidernas skyttedrottning Sam Kerr kommer att sticka till Europa efter säsongen. Kerr skulle tjäna klart mer i ett europeiskt topplag än hon gör i Chicago. Och visst hade det varit kul att få se världens bästa målskytt i en europeisk liga?

 

Slutligen en liten tillbakablick på det landslagfönster som precis har slagit igen. Från det noteras att allt fler länder visar sig på den högsta nivån, vilket är kul.

Det är ju exempelvis klart att ett lag av Kenya och Zambia kommer att ha två chanser att kvala in till OS. Afrika har ju 1,5 platser, och vinnaren av mötet mellan de två nationerna får först spela om en OS-plats i den afrikansk kvalfinalen. Skulle det bli förlust där har man en andra chans i playoffmöte med Chile.

Den lilla ögruppen Saint Kitts & Nevis är inte riktigt lika nära en OS-plats som Kenya och Zambia. Men nationen som ungefär samma befolkningsmängd som Borlänge och Hässleholm (drygt 50 000 invånare) är i alla fall klar för det nordamerikanska slutkvalet till OS.

I det karibiska förkvalet skrällde Saint Kitts & Nevis och vann sin grupp efter seger med hela 4–1 i gruppfinalen på bortaplan mot favoriten Trinidad och Tobago.

Trinidad och Tobago var ju snubblande nära att kvala in till VM i Kanada. Då avgjorde Ecuador nationernas playoffmöte på övertid. Våren 2016 tog sig sedan Trinidad och Tobago till avgörande möte med USA om en OS-plats i Brasilien. Där blev det storstryk, men Trinidad hade i två turneringar i rad visat att man var på gång.

Drygt tre år senare blev man alltså utslaget av Saint Kitts & Nevis. Man kan nog slå fast att Trinidad och Tobago inte är på gång längre…

Utöver Saint Kitts & Nevis kvalade Jamaica, Haiti, Costa Rica och Panama in till det nordamerikanska slutkvalet. Dit var USA, Kanada och Mexiko direktkvalade.

De tre direktkvalade samt Costa Rica har varit med i alla de fyra tidigare slutspelen i Nordamerikas OS-kval. För Jamaica, Haiti och Panama är det andra gången medan Saint Kitts & Nevis debuterar. Slutspelet avgörs i februari nästa år. Det troliga är förstås att USA och Kanada tar de två OS-platserna.

Noterbart från förkvalet var att Jamaica- och Bordeauxstjärnan Khadija Shaw gjorde nio mål på tre matcher, och är nu uppe på 40 landslagsmål på 27 landskamper – ett hyfsat facit för en 22-åring…

Shaw har redan slagit jamaicanskt målrekord. En annan spelare som slog nationsrekord i landslagsmål tidigare i veckan var Sverigebekanta Linda Sällström. Hon gjorde fyra mål mot Albanien, nådde upp på totalt 43 och passerade därmed Laura Österberg Kalmari, som slutade på 41.

 

Bara tre lag kvar i guldstriden

Publicerad den av
11

Med 18 poäng kvar att spela om känner jag att det bara är tre lag kvar som kan vinna SM-guldet – Rosengård, Vittsjö och Göteborg.

Övriga lag har minst sju poäng upp till serieledande Rosengård, och det känns inte rimligt att något lag skulle kunna ta in så många poäng på Malmöklubben.

Det känns knappt rimligt att något lag skall kunna ta in fyra poäng – vilket är avståndet ner till tvåan Vittsjö. Rosengård är således otroligt nära guldet.

I går säkrade Växjö i praktiken en plats ovanför nedflyttningsstrecket genom att vinna mot Linköping med 1–0. Sitt damallsvenskan kontrakt har den småländska klubben däremot inte säkrat – det är en ekonomisk fråga som kommer att avgöras av licensnämnden. Även Linköpings framtid i damallsvenskan ligger ju för övrigt i händerna på licensnämnden.

Linköping är så långt efter Rosengård att de får koncentrera sig på att försöka nå Europaspel. Fast möjligheterna minskade dramatiskt i går.

Den bild man i första hand bär med sig från matchen Växjö–Linköping är Violah Nambi:s sanslösa glädje över segermålet.

Det var Nambis första damallsvenska mål någonsin, och man blir ju varm i hela kroppen över att se vilken lycka det målet gav.

Mindre lycklig blev man över Linköpings insats i matchen. För drygt två veckor sedan såg jag ett starkt LFC på Gamla Ullevi. I går var östgötarna väldigt långt ifrån starka.

LFC var väldigt passivt från start och skall tacka högre makter för att man hade 0–0 i paus. Växjö borde ha gjort minst ett mål före paus. Bland annat stod Mimmi Strömgren för en grov miss efter att hon snott bollen av Emma Holmgren och fått öppet mål.

LFC hade periodvis otroligt dålig passningskvalitet. På den punkten var Växjö överlägset bättre. Kanske att LFC hade 5–0-segern från premiären i bakhuvudet och trodde att det skull gå lätt. Samtidigt är det ingen stor skräll att passningsspelet är ett problem för den här LFC-upplagan. Flera av klubbens landslagsspelare har ju sina stora styrkor i fysik och aggressivitet och inte i passningsskicklighet.

Nu är guldet helt kört för Linköping. Det är nio poäng och 18 mål upp till Rosengård – det tar man inte ens in med full poäng i återstående omgångar. Det är även både många poäng och många lag att passera om man skall kunna bli tvåa.

Redan på fredag spelar LFC nästa match. Då tar man emot höstens lag – Eskilstuna. Sett till de fyra senaste omgångarna är United seriens mest formstarka lag med tio poäng. Totalt efter VM-uppehållet har bara Rosengård (21 poäng) tagit fler poäng än Eskilstunas 19. United är hett, och har nu tagit in sju poäng på LFC efter uppehållet.

Vid Unitedseger i Linköping byter för övrigt lagen plats i tabellen. Sett till den senaste omgången känns det som ett rimligt utfall. Samtidigt är Linköping otroligt ojämnt, så de kanske gör en toppmatch på fredag.

En glädjande nyhet från damallsvenskan som jag glömde nämna i går är ju att Jessica Samuelsson äntligen är tillbaka i spel igen. I söndags spelade hon sina 32 första minuter i damallsvenskan sedan hon lämnade för Arsenal sommaren 2017. Det var en på alla sätt välkommen comeback. Nu håller man både tummar och tår för att Samuelsson kan hålla sig frisk och hel framöver.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Svenska fotbollförbundet valde att inte offentligt redovisa ersättningsnivåerna för spelarna i dam- respektive herrlandslag – de nöjde sig med att säga att ersättningarna är rättvisa. Vi får se om DO accepterar att hålla siffrorna hemliga, eller om summorna blir offentliga.

Jag håller i och för sig med förbundet om att spel i landslaget inte skall jämställas med att vara anställd. Men om förbundet nu har rättvisa och jämställda ersättningar fattar jag inte varför ledningen kämpar så hårt med att dölja nivåerna. Skäms de över de ersättningar de betalar ut?

I Finland har man tagit klivet fullt ut till jämställda landslagsersättningar. På sätt och vis lär det ju vara enklare än i Sverige, då det finländska herrlandslaget i princip aldrig spelar in några framgångsbonusar. Fast just nu har ju faktiskt de finländska herrarna en bra chans att kvala in till EM, på så sätt var det här bra tajming för damerna.

I Jamaica är man däremot långt ifrån några jämställda ersättningar. Spelarna i damlandslaget strejkar nu i väntan på att få betalt för VM. Så här skrev forwardsstjärnan Khadija Shaw på sitt Instagramkonto för ett tag sedan:

https://www.instagram.com/p/B17B-_tBg9-/

Och här är en artikel där målvakten Nicole McClure ger sin syn på saken:

Vi får se om Jamaica kommer till spel i förkvalet till OS i månadsskiftet. Khadija ”Bunny” Shaw har däremot kommit till spel i den franska ligan. Hennes start i Bordeaux går inte att benämna som något annat än succé.

Efter två omgångar i ligan står Shaw på fyra mål. Hon har gjort två per match, och ligger trea i skytteligan efter de båda femmålsskyttarna Ada Hegerberg och Kadidiatou Diani.

Det är för övrigt Lyon, PSG, Montpellier och just Bordeaux som har full poäng efter två ligaomgångar.

Nämnda Hegerberg är en av 55 spelare som kan komma med i den internationella spelarorganisationen Fifpros världslag för säsongen 2018/19. Det kan även den svenska trion Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Kul med tre svenska nomineringar.

Noterbart på listan är att skytteligasegraren från Frauen-Bundesliga, Ewa Pajor inte finns med. Udda med tanke på att polskan gjorde hela 24 mål, vilket var bästa noteringen i tyska ligan sedan 2011.

Minst lika förvånande är att för mig helt okända Rayo Vallecanoforwarden Oriana Altuve från Venezuela är nominerad. Under aktuell säsong gjorde Altuve två landslags- och tio ligamål. Just Venezuela känns väldigt överrepresenterat. Man har nämligen även med La Corunas Michelle Romero på listan.

När det gäller nästa VM-slutspel återstår nu åtta kandidater till att arrangera mästerskapet. Klart är att det inte kommer att arrangeras i Europa. Det blir att resa till Sydamerika, till Asien eller till Oceanien.

I morgon 14.00 är det avspark i sextondelsfinalerna i Champions League, och Bayern München har landat i Sverige.

Till Schweiz där landslagets storstjärnor de senaste åren har hetat Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Men det är en tredje spelare, Ana Maria Crnogorcevic, som numera toppar listan över flest landslagsmål för Schweiz. Den 28-åriga Portlandspelaren gjorde i förra veckan sitt 54:e landslagsmål.

Apropå antal landslagsmål har det förvånat mig att Kanada inte spelat några landskamper i höst. Christine Sinclair är ju bara två mål från att tangera Abby Wambach:s världsrekord i antal landslagsmål, och tre ifrån att ta över det själv. Om jag hade varit ansvarig på det kanadensiska förbundet hade jag bjudit in något blåbärslag till Vancouver för att ge Sinclair möjligheten att slå rekord på hemmaplan. Och jag hade gjort det fortast möjligt. För det skulle ju kunna hända att 36-åringen skadar sig.

Sinclair ligger för övrigt även tvåa i skytteligan i amerikanska ligan, NWSL. Men där har hon hela sex mål upp till fantastiska Sam Kerr. Australiskan gjorde två mål till i går och står nu på 15. Kerrs eget rekord lyder på 17 mål på en säsong – två kvar dit alltså.

En nyhet från förra veckan är att Irlands nya förbundskapten heter Vera Pauw. Den meriterade holländskan har tidigare varit förbundskapten för Skottland, Holland, Ryssland och Sydafrika, samt att hon varit rådgivare åt Thailand.

Slutligen noteras att det strömmat norska spelare ut i de europeiska ligorna den här sommaren. I går blev ju Lisa Marie Utland klar för Reading, och i förra veckan var det Kolbotns målvakt Aurora Mikalsen som skrev på för Manchester United.

Även om Utland gick via Sverige finns nu en debatt i Norge om att toppserien håller på att brandskattas på sina bästa spelare. I sommar har bland annat följande spelare lämnat toppserien: Ingrid Syrstad Engen (Wolfsburg), Guro Reiten (Chelsea), Amalie Eikeland (Reading), Karina Sævik (PSG), Kristine Björdal Leine (Reading), Cecilie Kvamme (West Ham) och nu Mikalsen.

Det innebär att tolv av 20 spelare i förbundskapten Martin Sjögren:s senaste landslagstrupp är utlandsbaserade. Jämför man med Sverige var bara åtta av de 23 spelarna i Peter Gerhardsson:s senaste trupp utlandsbaserade.

Den norska debatten är för övrigt inget nytt. Den fanns redan för två år sedan.

 

Den stora VM-guiden – grupp C

Publicerad den av
1

Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:

The Matildas

Australien

Världsranking: 6

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.

Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.

Alen Stajcic

Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.

Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.

Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.

I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.

Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.

Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.

Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.

Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.

Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.

Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.

Laura Alleway

Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

Marta

Brasilien

Världsranking: 10

Guldchans: 1–3 procent

Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.

Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–4–2): Aline – Leticia Santos, Erika, Monica Hickmann, Tamires – Debinha, Thaisa, Formiga, Andressa Alves – Marta, Geyse.

Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.

De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.

För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.

Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.

Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.

Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken Rafaelle Souza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.

Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.

Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.

Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:

VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.

OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.

OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.

Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.

Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.

För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.

I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.

Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.

Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.

Elena Linari

Italien

Världsranking: 15

Guldchans: 1 procent

Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.

Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.

Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.

Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.

Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.

Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.

I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.

Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.

 

Jamaica

Världsranking: 53

Guldchans: Inte ens promillenivå

Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.

Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.

Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.

Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.

Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.

Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.

Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.

Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.

Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.

Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.

Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:

Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.

Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.

Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.

 

Seger, Schough, Champions Leaguefinal och sponsorer

Publicerad den av
3

I går fick vi den glada nyheten att Champions Leaguefinalen om två år spelas på Gamla Ullevi.

Jättekul med en final i Sverige, men nog är det väl lite defensivt med Gamla Ullevi? Där tar man bara in 15000 åskådare på matcher i Europaspelet. Borde man inte ha satsat på att fylla stora Ullevi i stället?

Dagens nyheter handlar om landslaget, och om att Caroline Seger och Olivia Schough är skadade och missar morgondagens VM-genrep mot Sydkorea. Tråkigt med skador i det här skedet, och oroande med Seger. Vi har ju ingen klockren ersättare till henne i den mer defensiva rollen på mittfältet.

Sannolikt får nu Nathalie Björn chansen att visa upp sig som Segers ersättare. Och skall man vara positiv så är det ju bra att Björn får så mycket tid som möjlig på sig att spela in sig i den för hennes ovana rollen. Seger kan ju missa matcher även på VM.

I övrigt är vi inne i en genrepsperiod inför VM. Kul här att flera matcher sänds på svensk tv, även sådana utan svenskt deltagande. Något sådant har man aldrig upplevt tidigare.

I förrgår sändes Skottlands genrep mot Jamaica på Viasat. Det var en match som skotskorna vann med 3–2 inför en rekordpublik av 18 555 på Hamden Park.

Det var första gången damlandslaget fick spela på den skotska nationalarenan. Och för Caroline Weir gick en barndomsdröm i uppfyllelse.

Och visst hade Weir många skäl att fira det här fina målet med att glida på knäna:

Tisdagens bomb stod Erin Cuthbert för.

Skotskorna vann alltså genrepet. Men Jamaica visade att laget har flyttat fram sina positioner rejält sedan fjolårets VM-kval. Sedan dess har man bland annat värvat fjolårets Vittsjöspelare Tiffany Cameron från Kanada. Cameron har jamaicanskt påbrå, och hade bara spelat träningslandskamper för Kanada. Därmed gick det att skriva över henne.

Jamaica har även värvat den före detta amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. 26-åringen, som spelar sin klubbfotboll i norska Klepp, kunde välja att spela för USA, Kuba eller Jamaica. Valet faller alltså på det sistnämnda.

Så sent som vid lottningen såg jag Jamaica som VM:s klart sämsta lag. Den uppfattningen är numera ändrad. Sämst är Argentina och näst sämst är Thailand. Jamaica kan däremot vara en ganska otrevlig motståndare.

Förutsatt att skyttedrottningen Khadija ”Bunny” Shaw kan spela – vilket inte är säkert. Det har ju visat sig att Shaw inte bara gör mål mot blåbärsnationer. Utan att hon är en riktig klasspelare, som garanterat kommer att vara ett hett villebråd på transfermarknaden efter VM.

Shaw kommer från riktigt svåra uppväxtförhållanden. Hon skall ha förlorat fyra bröder, varav tre i gängstrider. Själv har 22-åringen tagit sig bort från slummen. Nyligen tog hon examen från University of Tennessee. I fjol utsågs hon till årets spelare av engelska tidningen The Guardian. Hennes fantastiska historia går att läsa här.

Hon har alltså även visat sig vara en fantastisk spelare. Shaw gjorde båda Jamaicas mål mot Skottland, och hennes målsnitt i landslaget ligger på över 1,4 mål per match. Och hon gör sina mål med båda fötterna.

Dock blev Shaw nedsparkad i den andra halvleken, och skadade fotleden. Därmed sjönk plötsligt Jamaicas VM-chanser ganska rejält. Vi får verkligen hoppas att Shaw snabbt blir återställd, för man vill ju självklart ha så många profiler som möjligt på plan i Frankrike.

I dag är det dags för nästa VM-genrep på Viasat Sport Premium. 17.45 visas matchen mellan Tyskland och Sveriges premiärmotståndare Chile. Det blir riktigt spännande att se hur Tiane Endler och hennes försvar kan stå emot ett allt starkare tyskt lag.

I morgon är det Sverige–Sydkorea 18.45 som sänds av TV12 och av Cmore.

På lördag är det massor av damfotboll på tv. 13.45 visar Sportkanalen U23-landslagets match mot Kina och 14.00 sänder Viasat Sport Premium VM-genrepet mellan England och Nya Zeeland. Och 18.15 är det nästa VM-genrep, då sänds Nederländerna–Australien på Viasat Fotboll. Däremot sänds inte Thailands genrep mot Belgien, en match som också spelas på lördag.

Slutligen på söndag 20.00 är det Norge–Sydafrika på Viasat Sport Premium. Visst är det fantastiskt att kunna se så många bra matcher utan att behöva leta fulstreamar?

Det händer ju positiva saker kring damfotbollen varje dag för tillfället. Nu innan VM passar nationella sponsorer på att uppmärksamma lagen. I Sverige har vi bland annat sett Ica göra en insamling till flickfotboll och Coca-Cola hjälpa till att göra statyer av fyra landslagsspelare.

I Spanien fick landslagsspelarna under gårdagen varsin trevlig överraskning från sponsorn Seat. Det här klippet är så kallad måbra-tv.

Här ser man vilka känslor en sponsor ännu så länge kan få inom damfotbollen. Jag har svårt att se att spelarna i det spanska herrlandslaget hade visat lika härliga känslor om de fått varsin Seat…

Apropå herr- och damlandslag laddar de franska nu upp gemensamt på förbundets anläggning i Clairefontaine. Även U21-herrarna är med. Frankrikes damer spelar för övrigt sitt genrep i morgon 21.00 mot Kina.

Det görs väldigt många bra inslag och reportage om damfotboll för tillfället. Många av dem handlar om kamp. Här är en bra fransk film på det temat:

Innan jag sätter punkt blir det lite ligafotboll. Jag ser hur ni som skriver i Forum Elitettan ofta är frustrerade över domarinsatserna.

Det är man garanterat även i Cork City efter den här slutsignalen i helgens match mot Wexford Youths i den irländska ligan. Wexford vann med 2–1 sedan slutsignalen kommit väldigt lägligt för laget…

Tankar kring den svenska VM-elvan

Publicerad den av
1

Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.

Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.

Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.

Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.

Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.

Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.

Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.

Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.

Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.

Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.

Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?

I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:

Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.

På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.

Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.

Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.

Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.

Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.

 

Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.