Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.
För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.
Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.
Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.
För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.
Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.
På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.
Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.
Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.
Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.
Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.
Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.
Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.
När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.
Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.
Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:
”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”
Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.
För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:
”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”
Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.
En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.
Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.
Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.
Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:
The Matildas
Australien
Världsranking: 6
Guldchans: 1–5 procent
Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.
Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.
Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.
Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.
Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.
Alen Stajcic
Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.
Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.
Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.
I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.
Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.
Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.
Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.
Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.
Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.
Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.
Laura Alleway
Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Allewaystrukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.
Marta
Brasilien
Världsranking: 10
Guldchans: 1–3 procent
Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.
Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.
Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.
De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.
För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.
Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.
Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.
Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken RafaelleSouza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.
#SeleçãoFeminina: Infelizmente, a zagueira Érika foi desconvocada por lesão. Daiane foi chamada para a vaga. Desejamos uma plena recuperação para a Érika e boa sorte para a nova convocada! ⚽️🇧🇷
Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.
Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.
Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:
VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.
OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.
VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.
OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.
Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.
Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.
För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.
I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.
Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.
Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.
Elena Linari
Italien
Världsranking: 15
Guldchans: 1 procent
Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.
Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.
Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.
Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.
Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.
Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.
I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.
Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.
Jamaica
Världsranking: 53
Guldchans: Inte ens promillenivå
Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.
Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.
Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.
Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.
Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.
Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.
Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.
Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.
Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.
Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.
Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:
Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.
Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.
Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.
Berglund har utgående kontrakt med PSG, och har inte fått speltid sedan hon blev utbytt i paus mot Lyon i 20:e omgången. Jag har inte hört något om någon skada, utan det är väl en signal om att hon är på väg bort från den franska storklubben.
Och Göteborg har tunn trupp, inte minst vad gäller mittbackar. Så deras intresse känns rimligt. Dessutom är Berglund en passningsskicklig mittback som borde passa in bra i Göteborgs spelsätt.
Annars trodde jag möjligen att Göteborg skulle kunna vara ett alternativ för Linda Sembrant. Hon har ju tidigare varit i klubben. Men ännu har jag inte sett några uppgifter om vart Montpelliers lagkapten är på väg.
Göteborg spelar för övrigt hemma mot Djurgården i morgon. Det i en damallsvensk mellanomgång. I varje fall känner jag det så. Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.
En kul detalj som LB uppmärksammat är att derbyt på Limhamns IP spelas nästan på dagen 50 år efter den första seriematchen i damfotboll i Skåne. En match som spelades just på Limhamns IP.
Som bekant var Skåne tvåa på bollen inom damfotbollen. Först var Västergötland, där första damfotbollsserien sparkades igång året innan, 1968.
Nu ligger ju däremot Skåne i framkant inom svensk damfotboll med fyra lag i damallsvenskan och ytterligare ett i elitettan.
Helgens mest intressanta match har också skånskt deltagande. Den match jag tänker på är söndagens möte mellan Piteå och Kristianstad.
På söndag är det dags! De regerande mästarna är tillbaka på LF Arena och har revansch att utkräva från semifinalförlusten i cupsemifinalen. #VisespåLFpic.twitter.com/gud54tJIdN
Det är två lag som historiskt sett har väldigt jämn statistik. På 19 tävlingsmatcher har Piteå tio segrar och Kristianstad åtta. Bara en match har slutat oavgjord.
Noterbart dock att KDFF vann båda fjolårets möten och dessutom följde upp med bortaseger i Piteå i vårens cupsemifinal. Kristianstad har således tre raka på svenska mästarinnorna.
Matchen i Piteå är den enda på söndag. Resten av omgången spelas under lördagen. Utöver matcherna i Göteborg och Malmö är Linköping stor favorit hemma mot tabelljumbon Kungsbacka medan vi har två öppna matcher i form av Vittsjö–Eskilstuna och Kif Örebro–Växjö.
Kikar vi internationellt färdigspelas flera ligor i helgen. Klockan 14.00 på söndag drar sista omgången av Frauen-Bundesliga igång. Där gör ju samtliga svenska spelare sina sista matcher för sina nuvarande klubbar.
På DFB-tv visas Wolfsburg–Turbine Potsdam, vilket innebär att man kan se Nilla Fischer avtackas i Wolfsburg. Man kan även se Amanda Ilestedt för sista gången i Potsdamdräkten.
Fridolina Rolfö gör sin sista match för Bayern München borta mot nedflyttningsklara Mönchengladbach. Som jag tidigare berättat är det bara spänning kvar kring nedflyttningsstrecket. I övrigt är ligan avgjord.
Även i England färdigspelas ligan i helgen. Det är lördag 13.30 som gäller, och här finns ingen direkt spänning kvar. Men prestigemötet mellan vinnarna Arsenal och tvåan Manchester City känns ändå lite kul.
Lördagens omgång är avslutningsföreställning för West Hams Claire Rafferty. 30-åringen, som spelade huvuddelen av sin karriär i Chelsea, har meddelat att hon slutar med fotbollen.
En tredje liga som avslutas i helgen är den danska 3F-ligan, eller elitedivisionen som den också kallas. Där går sista omgången under lördagen, bland annat med toppmöte mellan Bröndby och Fortuna Hjörring. Där är det dock mer prestige än placeringar i potten. Det står nämligen redan klart att Bröndby vinner guldet. Sedan 2013 har för övrigt Bröndby och Fortuna vunnit varannat år.
Bröndby är dock 2000-talets lag med totalt tolv guld. Fortuna står totalt på tio guld, varav sex är bärgade på 2000-talet.
I skytteligan går Bröndbys Nanna Christiansen mot en överlägsen seger. Hon har gjort 26 mål. Sverigebekanta klubbkompisen Nicoline Sörensen har gjort 16 och delar andraplatsen med Amalie Thestrup från BSF.
Vad jag vet har vi inte haft någon svensk spelare i elitedivisionen den här säsongen.
En spelare som tackar för sig i och med lördagens omgång är Lotte Troelsgaard, tvillingssyster till Rosengårds Sanne Troelsgaard.
I USA rullar ligan på. Dock har Chicagos Alyssa Mautz spelat klart för i år. Här är tyvärr det senaste namnet på listan över alla korsbandsskadade damfotbollsspelare.
NEWS: Chicago Red Stars midfielder Alyssa Mautz will miss the remainder of the #NWSL season with a torn right ACL suffered during training. pic.twitter.com/DZC3Mqgj9Z
Till Spanien, där ligan är färdigspelad, men en match återstår av säsongen. Lördag 20.30 är det cupfinal mellan ligamästarinnorna Atletico Madrid och Real Sociedad.
Och apropå cupfinaler. Här är höjdpunkter från den franska, som ju spelades tidigare i veckan. En final som Lyon vann med 3–1 (0–0) mot Lille. En intressant notering är att lagkaptenen och mittbacken Wendie Renard är Lyons straffskytt. Det är ju faktiskt lite anmärkningsvärt med tanke på att Lyon har så många offensiva toppspelare.
Eftersom både liga och cup är färdigspelade i Frankrike har landslaget redan börjat sina förberedelser inför VM-slutspelet. I dag tycks man ha tränat inför publik.
Nästa anhalt blir Australien, där förbundet har förlängt kontraktet med nye förbundskaptenen Ante Milicic så att det även löper över nästa års OS-turnering – om The Matildas kvalar in dit.
Som bekant fick Milicic förbundskaptensjobbet efter mycket konstiga turer i början av året. Turer som började med att förbundet sparkade den tidigare förbundskaptenen Alen Stajcic utan att kunna motivera varför. Och utan att berätta för spelarna.
Ett annat VM-klart lag som har bytt förbundskapten under 2019 är Kamerun. I januari fick tidigare förbundskaptenen Joseph Brian Ndoko kliva av. Han ersattes av den tidigare fystränaren Alain Djeumfa.
Den senare har hittills bara lett landslaget i två matcher, båda i en fyrnationsturnering i Kina. Nu har Djeumfa samlat en första VM-trupp, som bland annat skall möta Spanien den 17 maj. Totalt är 26 spelare uttagna, vilket gör att tre kommer att få lämna.
Djeumfa har dock bara tillgång till 23 spelare under inledningen av VM-förberedelserna. Den utlandsbaserade trion Gabrielle Aboudi Onguene (CSKA Moskva), Adjara Nchout (Valerenga) och Augustine Ejangue (Arna-Björnar) ansluter senare eftersom de inte släpps av sina klubblag.
En blogg om internationell damfotboll 