Succéstart för Sundhage

Det blev seger med hela 5–0 mot Argentina i Pia Sundhage:s första match som förbundskapten för Brasilien.

Det här är naturligtvis en succéstart för förbundskapten Sundhage, som nu hyllas i Brasilien för vad hon har uträttat under sina första veckor på jobbet.

Sundhages lag saknade ändå viktiga duon Marta och Cristiane. Jämfört med VM var dock trion Erika, Bia Zaneratto och Andressa Alves tillbaka. Den förstnämnda missade VM helt, medan skador gjorde att varken Bia Zaneratto eller Andressa Alves kunde prestera på topp i mästerskapet. Zaneratto (även kallad Beatriz) bröt benet i våras och Alves tvingades kliva av VM efter två gruppomgångar.

En intressant detalj är att Sundhage gjorde orutinerade Luana till lagkapten. Den 26-åriga mittfältaren fick bara spela 51 minuter i VM. Sydkoreabaserade Luana tackade för Sundhages förtroende i natt genom att bjuda på den här tunneln:

Noterbart att Argentina kom till spel utan kvartetten Estefania Banini, Ruth Bravo, Aldana Cometti och Florencia Bonsegundo som startade alla fyra matcherna i VM. Det verkar som att spelarnas konflikt med förbundskapten Carlos Borrello fortsätter.

Matchen Brasilien–Argentina ingår i en fyrnationsturnering. I den andra semifinalen vann Chile med 1–0 mot Costa Rica, vilket innebär att det blir final mellan Brasilien och Chile.

Under natten vann USA med 4–0 mot Portugal i en träningsmatch. Hela 49 504 åskådare såg matchen på plats i Philadelphia – nytt publikrekord för träningsmatcher för USA:s landslag.

Tobin Heath gjorde första målet…

och Carli Lloyd gjorde det tredje:

Slutligen kommer uppgifter om att den forward som tycks vara på väg till Tacon/Real Madrid skall vara engelsk-amerikanska Chioma Ubogagu, som släpptes från Orlando Pride i går.

Det kommer även uppgifter om att klubben är på gång att värva trion Eva Navarro, Olga Garcia och brasilianska mittbacken Kathellen. När det gäller Garcia har hon kontrakt med Atletico Madrid till nästa sommar.

Ökvist till United – kanonmål av Eriksson

Dagens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Manchester United köper loss Lotta Ökvist från Hammarby. Vänsterbacken har skrivit ett kontrakt på 2+1 år. Aftonbladet hävdar att övergångssumman ligger på en bit över 300 000 kronor.

Det blir andra gången den 22-åriga Piteprodukten lämnar Sverige för en utländsk liga. Förra gången var förra våren, och då blev det lite av ett fiasko. Ökvist skrev först på för Boston Breakers i amerikanska NWSL. Den klubben lades dock ner. Då skrevs hon över till Houston Dash. Men bara två veckor senare bytte Dash bort henne till Orlando Pride.

För Pride satt Ökvist på bänken i sex ligamatcher utan att få speltid innan hon släpptes, och vände hem till Hammarby.

Nu gör alltså Ökvist ett nytt försök att få till en karriär som utlandsproffs. Hon gör det i nykomlingen i engelska WSL, Manchester United. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon står sig i den allt starkare engelska proffsligan.

Ökvist blir den fjärde svenska spelaren i WSL den här säsongen. Totalt får jag det till att vi nu har 25 svenska spelare som håller till i olika utländska högstaligor. Vem vet, det kanske kan bli ytterligare någon i höst, alla fönster är ju inte stängda ännu.

Noterbart är att Ökvist indirekt kan tacka Magdalena Eriksson för chansen i United. Eriksson tackade ju nej till Lyon, vilket gjorde att den franska storklubben i stället värvade Unitedbacken Alex Greenwood. Och nu tar United in Ökvist för att fylla luckan efter Greenwood.

Magdalena Eriksson har för övrigt gjort ett riktigt kanonmål i kväll.

Vår svenska landslagsback slog till inför ögonen på Chelseas ägare Roman Abramovitj.

Chelsea vann träningsmatchen mot Israels landslag med 3–1. Eriksson bar kaptensbindeln och hade även ett skott i ribban. Däremot blev Jonna Andersson kvar på bänken hela matchen.

Apropå England har Phil Neville i dag tagit ut en landslagstrupp. Det ovanliga den här gången var att det engelska förbundet valde att ha en presskonferens när truppen presenterades, vilket man inte haft tidigare. Damfotbollen tar hela tiden små steg framåt.

I dag har även Pia Sundhage tagit ut en trupp, hennes första som förbundskapten för Brasilien. Svenskans debut blir en fyrnationsturnering där Brasilien möter Argentina i semifinal, och sedan spelar placeringsmatch mot Chile eller Costa Rica. Sundhages trupp liknar Brasiliens VM-trupp. Marta och Formiga är med, däremot saknas Cristiane.

 

 

 

Gerhardsson ger Chileelvan ny chans

De elva spelare som startade i VM-premiären mot Chile får förtroendet även i åttondelsfinalen mot Kanada. Det blir alltså följande svenska spelare som står på Parc des Princes gräsmatta 21.00 i kväll:

Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Det är ju kanske det lag man tippat på – om man tvingats tippa. Det följer ju nämligen Peter Gerhardsson:s tidigare upplägg med sina startelvor. Jag var ju ändå lite osäker inför, dels eftersom han har rullat friskt under VM. Dels för att han ofta kört med tre mittbackar mot bättre motstånd.

Genom valet av spelare väljer vår förbundskapten kvalitet över tid framför dagsform. De här elva är de han haft som förstaval under sina två år på posten. Det är däremot inte de som visat bäst form under VM. Vi får hoppas att Gerhardsson har fingertoppskänsla i sin uttagning.

Även Kanada kör med exakt den elva man hade i sin VM-premiär, alltså exakt det lag jag gissade på i förra inlägget.

I skrivande stund blev USA femte laget till kvartsfinal. Man blev det utan att imponera. 2–1-segern mot Spanien var en ganska torftig fotbollsmatch där USA vann avsluten mot mål med 3–1. Två av de där avsluten var straffsparkar som Megan Rapinoe förvaltade på bästa sätt.

Spanien blir alltså andra europeiska laget att åka hem. I går blev Brasilien sista sydamerikanska laget. I förra inlägget glömde jag att ta upp Marta:s brandtal. Direkt efter slutsignal, direkt i tv, öppnade storstjärnan sitt hjärta gentemot sitt hemlands unga tjejer. Det var ord och inga visor. Och det var makalöst vaket och taktisk att hålla det på slutsignal efter att ha åkt ur VM.

För Marta har ju rätt. Återväxten i Brasilien är ju usel, bara det faktum att alla Brasiliens sju VM-mål gjordes av spelare som var över 30 år säger en hel del. Mycket talar ju för att viktiga trion Marta, Formiga och Cristiane spelar i OS nästa år. Men sedan? Vilka skall bära brasiliansk damfotboll sedan?

Dagbok i Frankrike, dag 11: Ny jakt på VM-febern

Ni kanske läste Tomas Pettersson:s krönika i Expressen om den franska VM-febern i går. Eller snarare om bristen på fransk VM-feber.

Jag har samma bild som den han skriver. Om man skall hitta spår av att det pågår ett världsmästerskap måste man verkligen leta noga. Runt om på tåg- och tunnelbanestationer gör man reklam för den franska varianten av Skam, och jag har även sett reklam för tv-kanalen BeIn:s sändningar från Afrikanska mästerskapen.

Men vill man hitta reklam om VM måste man nästan till arenorna, eller i alla fall till området runt arenorna. Fifa och arrangören har gjort ett uselt jobb när det gäller att marknadsföra mästerskapet.

De har även haft stora problem med servicen runtom matcherna. Jag hörde massor av berättelser om kaos kring transporterna från matcharenan i Le Havre efter Sverige–USA. På det temat finns här en reseberättelse som innehåller alla de uppgifter jag fått från olika håll, plus några till.

En del av arrangörens dåliga marknadsföring är att man har ljugit om biljettförsäljningen, och därmed skrämt bort tänkbara åskådare. Det meddelades exempelvis redan i mars att matchen Sverige–USA var utsåld. Men det var inte fullsatt. Man hade cirka 1600 tomma stolar.

Under de senaste dagarna har jag varit i Paris, och där får man leta efter uteställen som visar matcherna. Det är betydligt mer populärt att visa herrfotbollsturneringen från Afrika.

Under söndagen var jag turist. Jag hade tänkt att gå runt planlöst i centrala Paris för att upptäcka saker. Av en slump upptäckte jag ett tåg som gick till Versailles. Följden blev att jag gick runt planlöst i Versailles trädgårdar en hel eftermiddag.

På väg hem tänkte jag hitta något uteställe som sände England–Kamerun. Versailleståget hade slutstation vid Champs Elysees, så jag gick runt ett tag kring paradgatan i jakt på att få se lite fotboll. Det gick dåligt. Det ställe där jag såg Tyskland i lördags var exempelvis stängt på söndagar.

Därför fick jag åka tillbaka till mitt hotell och se matchen där. Fast jag missade cirka 40 minuter. När jag satte på tv:n på hotellrummet hamnade jag mitt i ett drama. Ellen White gjorde 2–0, men blev avvinkad för offside. Det första synintrycket på tv-bilderna var att domslutet var korrekt.

Tydligen hade Kameruns spelare också sett det på storbild. För när VAR gick in och helt korrekt godkände målet, som inte var nära offside, blev det otroligt upprört bland Kameruns spelare. De pekade mot storbildsskärmen, vägrade att sätta igång spelet, och man såg att de funderade på att kliva av planen i protest.

Jag funderade där och då på om det inte hade varit bäst om exempelvis Kameruns lag- och förbundskapten hade fått se VAR-bilden, och därmed förstått att domslutet var korrekt. Spelet kom i gång, men direkt efter att pausvilan hade ljudit hade Kameruns spelare en ny samling på planen. Det var tydligt att de var upprörda.

Mittfältaren Raissa Feudjio sa bland annat så här till tidningen Actu Cameroun:

”Fifa borde berätta att man arrangerar ett Europamästerskap mot afrikanska lag. Det är frustrerande. Vi ville visa att vi har talang, men fick inte chansen på grund av domarinsatsen. … Tränaren sa till oss i halvtid att domarna har bestämt att England skall vinna, att vi för vår del måste visa världen att vi kan spela fotboll. Så vi spelade vidare, trots att en del inte ville fortsätta spela.”

Inte blev det bättre i den andra halvleken när Kamerun trodde att Ajara Nchout hade reducerat, men där målet blev bortdömt för knapp offside på framspelande Gabrielle Onguene. Efter den VAR-domen var Nchout närmast hysterisk.

Den här gången var offsidebedömningarna korrekta, men återigen hamnade VAR i fokus i en VM-match. Dock tycker jag att den engelska frispark som gav 1–0 var hårt dömd. I förstaläget ser man tydligt att den kamerunska försvararen inte har någon avsikt att spela hem till målvakten. Men efter att hon fått en dålig förstatouch släpper backen ändå hem bollen. Sådana situationer brukar domarna inte blåsa för. Men Kamerun – och övriga afrikanska lag – har inte haft någon tur med domsluten i VM.

Den slutade för övrigt 3–0 till England, vilket innebär att det blir England–Norge i utslagsmatch för andra VM:et i rad. För fyra år sedan var det åttondelsfinal, och det slutade med engelsk 2–1-seger, trots att Norge ägde matchen. Nu är det kvartsfinal, och jag ger Norge goda chanser att ta revansch.

Kamerun gick till åttondelsfinal för andra VM:et i rad. Det är bra gjort av spelare som inte har någon vidare stöttning från sitt förbund. Tyvärr tappade laget huvudet i åttondelsfinalen, och framför allt i den andra halvleken spelade man ofta en bit över gränsen. Tråkigt att minnesbilden av Kameruns lag riskerar att bli missriktade tacklingar.

På spelarsidan var Onguene och Nchout väldigt vassa framåt, och Feudjio gjorde ett stort jobb som bollvinnare på mittfältet. I mittförsvaret gjorde USA-värvningen Estelle Johnson stor nytta. Om Kamerun får bygga vidare kan man ha ett riktigt bra lag om något år. Men det är tyvärr inte mycket som talar för att man verkligen skall få chansen till ett seriöst lagbygge.

På fotbollskanalen har man varje dag en internationell tidningskrönika – det är bland annat från den jag hittade Feudjios citat ovan. I dagens tidningskrönika är det mycket damfotboll, bland annat noteras att engelsk media anklagar Kamerun för ojust spel.

England–Kamerun fick jag alltså se från hotellrummet. Jag tog för givet att kvällsmatchen Frankrike–Brasilien skulle vara lättare att se ute på stan. Så var det också.

Jag tog först en promenad på cirka en halvtimme för att hitta stället med den mest engagerade publiken. Under den halvtimmen såg jag inte en enda fransk matchtröja – däremot många som gick i olika PSG-tröjor. Jag noterade också att flera av uteställena kring mitt hotell valde afrikanska mästerskapet före Frankrikes damer.

Men på fem–sex ställen visades i alla fall VM-matchen, och jag satte mig på ett ställe där man hade satt upp två franska flaggor utanför entrén. Där träffade jag två svenskar som är bosatta i Paris, de bekräftade att det knappast är damfotbollsfeber i Frankrike. Däremot har det gått att se många av matcherna på den franska motsvarigheten till TV4, vilket har ökat intresset. Bland annat sänds alla slutspelsmatcher på ”vanlig” tv.

Under den första halvleken hade ganska exakt hälften av de 30 gästerna på baren sitt intresse riktat mot de två tv-skärmarna. Efter paus, och framför allt i förlängningen så ökade dock engagemanget – och det blev ett riktigt skönt jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet.

I den andra halvleken satt jag bredvid två väldigt engagerade, franska tjejer. Den ena hade biljett till kvartsfinalen i Paris på fredag, och var förstås väldigt lycklig att Frankrike till slut lyckades boka en plats i den matchen. Tjejerna sa ungefär så här:

”Nej, det finns ingen fransk VM-feber, men det här är ändå första gången många fransmän fått upp ögonen för damerna, och det kan kanske bli lite feber inför kvartsfinalen.”

Inför matchen skrev jag att den var riktigt otäck för värdnationen, och att Brasilien hade kapacitet att lura oss på godbiten med en kvartsfinal mellan USA och Frankrike. Och det blev verkligen en riktigt otäck match för Frankrike.

Det var inte speciellt välspelat, och egentligen ingen bra match. Men det var spännande – och det räcker långt. För Brasilien gav verkligen Frankrike en match i 120 minuter. Det var jämnt bollinnehav, och sydamerikanerna hade totalt sett fler avslut mot mål (6–4) än europeerna.

Brasiliens förbundskapten Vadao sa efteråt att ett avgörande ögonblick var när Cristiane fick bäras av i början av förlängningen. Det ligger mycket i det. Med Cristiane försvann också mycket av Brasiliens spets.

Men i början av den andra förlängningskvarten hade Debinha ett skott som passerade den franska målvakten Sarah Bouhaddi, men som i sista stund räddades av duktiga mittbacken Griedge Mbock. Den räddningen, som vissa döpte om till ”Mblock”, framkallade stort jubel på den bar där jag följde matchen.

Någon minut senare kom ett ännu större jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet. Henry är en fransk matchvinnare, men faktum är att det inte finns så många andra. Fransyskorna såg periodvis ganska bleka ut i matchen. Ett undantag var Kadidiatou Diani, som periodvis var överallt på planen.

Fifa har en förkärlek till att utnämna målskyttar till matchens lirare – så det priset gick till Henry. För mig var det dock Diani som var bäst. Klart bäst.

Som alla andra matcher i VM fanns det flera spännande VAR-situationer. Jag tänker framför allt på Valerie Gauvin:s första mål i matchen, det som dömdes bort. Det kom upp att det dömdes bort för ”foul”. Barbara hade aldrig bollen, så det kan inte ha varit för att målvakten hade kontroll. Och dömdes det bort för hands är det verkligen ett gränsfall. Axel är inte hands, och nog träffade bollen mest på axeln?

Vid det bortdömda målet stod Diani för framspelningen. En stund senare fick duon revansch, när Diani serverade Gauvin till ledningsmålet. Kvitteringen satte Thaisa, och hennes målfirande var något extra. Hon hann jubla i någon sekund innan hon avbröt glädjen för VAR-kontroll. Efter en minuts uppehåll fullföljde Thaisa sitt måljubel med oförminskad glädje.

Frankrike vann och därmed har Europa nu fyra lag i kvartsfinal. Europa har dessutom ett i semifinal eftersom Norge och England möts. Det europeiska OS-kvalet blir bara tuffare och tuffare. Under måndagen bör det vara dags för första icke-europeiska lag att vinna en slutspelsmatch. USA är ju jättefavoriter mot Spanien. Men det räcker väl med en utomeuropeisk seger i dag…

Det är ju matchdag. Själv skall jag strax byta hotell för att komma närmare Parc des Princes. Prognosen säger att det skall bli väldigt varmt i dag, och att temperaturen skall vara 30 grader vid avspark. Dock bör hela planen vara i skugga, så det bör inte bli fullständigt outhärdligt.

I lördags besökte jag den svenska pressträffen. Där handlade många av frågorna just om värmen. Själv kollade jag med Hanna Glas hur hon ser på att det är Europa mot resten av världen i alla åttondelsfinaler, och vad det innebär för de svenska OS-chanserna. Hon sa att hon håller på alla utomeuropeiska lag, för visst tänker man OS-kval också. Men viktigast är förstås att vinna den egna matchen. Så är det.

Jag håller alltså Kanada som favorit till 55–45. Även om Kanada har gjort klart bättre resultat än Sverige det här året brukar det bli jämnt mellan lagen. Vårt lag är välbekant med den kanadensiska spelstilen, och brukar gilla den här typen av matcher.

Vid lördagens pressträff lyssnade jag med de två närvarande kanadensiska journalisterna, om vad de tror om matchen. Först konstaterade de att det bara är tre skrivande reportrar och ett tv-team på plats från Kanada. VM sker i skymundan av NHL-draft och framför allt firandet av Toronto Raptors historiska NBA-titel. Den ena journalisten sa att:

”Kanske att VM kan få lite utrymme om Kanada går till kvartsfinal.”

Fast ingen av de kanadensiska journalisterna trodde på kvartsfinal, båda trodde på klar svensk seger. De motiverade med att formen är tveksam, att Kanada har svårt att göra mål och att nyckelspelaren Christine Sinclair börjar bli gammal. Det var konstateranden som lätt går att översätta till svenska förhållanden. Vi har också svårbedömd form, svårt att göra mål och gamla nyckelspelare.

När det gäller spelsätt och laguppställningar har Kanada spelat med i princip samma lag under hela 2019. Man har en stomme på nio–tio spelare, och byter bara enstaka från match till match. Man har även två olika spelsystem, men de bygger på samma spelare.

En gissning är att man kommer till spel med en 4–4–1–1-uppställning enligt följande: Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Nichelle Prince, Sophie Schmidt, Desiree Scott, Janine Beckie – Jessie Fleming – Christine Sinclair.

Kanadas styrka ligger i försvarsspelet, där Desiree Scott är en av världens två–tre bästa bollvinnare, och därmed brukar hålla rent framför mittbackarna. Skall man komma åt Kanada skall man alltså inte anfall för mycket centralt, utan gärna hitta in bakom ytterbackarna. Framåt handlar mycket om att sätta bollen på Sinclair, och sedan spela därifrån.

För svensk del känns det öppet vilket spelsystem Peter Gerhardsson väljer. Huvudfrågan är om det blir fyrbackslinje, eller spel med tre mittbackar. Det som talar för tre mittbackar är att han använt det mot bättre motstånd. Det som talar emot är att det nu var länge sedan Sverige körde med det spelsättet, samt att Gerhardsson spelade med fyrbackslinje mot just Kanada i Algarve cup.

Avspark är 21.00. De båda tidigare kvällsmatcherna har gått till förlängning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ytterligare en långkörare i dag.

Dagbok i Frankrike, dag 2: Pressträff, Brasilien och sillynytt

I dag har jag hämtat ut min ackreditering på stora Allianz Riviera. Sedan tog jag en promenad de 3,5 kilometerna till den träningsanläggning där Sverige körde dagens träningspass.

I teorin var 3,5 kilometers promenad en bra idé – det är kul att se sig om. I praktiken var idén inte lika bra. Det var mitt på dagen, stekande sol, drygt 30 graders värme och en och annan vindby där grus blåste in i mina badtofflor. Jag överlevde, men ångrade mitt val av transportmedel.

Träningen var stängd, och på pressträffen efteråt bjöds det inga jättenyheter. Det var Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Hanna Glas och Lina Hurtig som deltog.

Det mest intressanta var nog ändå när Olof Lundh frågade Fischer om vilken slutspelsväg hon föredrog, den som med största sannolikhet betyder Tyskland i kvartsfinal eller den som med största sannolikhet betyder Frankrike i kvartsfinal.

Fischer röstade för Frankrike. Dels för att Sverige har haft lättare för fransyskorna än för tyskorna. Dels för att vi lyckades bra mot värdnationen i OS 2016.

Jag håller med henne. Och jag lägger till att det kommer att vara stor press på Frankrike i en eventuell kvartsfinal, eftersom det är just i kvartsfinaler som fransyskorna oftast åker ut. Skulle det dessutom vara Sverige som står för motståndet skulle det närmast vara krav på fransk seger. Och att slå ur underläge brukar passa svenska lag.

I övrigt spretade frågeställningarna rätt rejält. De handlade om VAR, Thailand och diverse olika saker. Alla spelarna varnade för den där snabba thailändskan som spelar till höger eller högst upp på topp (Kanjana Sung-Ngoen) och sade sig vara nöjda bara det blir svensk seger. Och någon underskattning skall det inte bli.

En intressant fråga lite utanför fotbollen handlade om Lindahls twitterinlägg om att hon har hudsjukdomen vitiligo (även kallad leukodermi), vilket innebär extra noga insmörjning när man skall ut i solen.

Jag har ingen hudsjukdom, men jag smörjade också in hela kroppen med solskyddsfaktor tidigare i dag. Känslan är att det kan bränna till rätt rejält om man inte är försiktig.

Jag vet inte om bränna till är de rätta orden för att beskriva stämningen i Brasilien efter förlusten mot Australien. Jag har kollat ikapp lite av matchen, och min analys inför mästerskapet om att brasilianskorna är extremt beroende av sin veterantrio Formiga, Marta och Cristiane kvarstår.

Dels är det de tre som gjort alla lagets fem mål. Dels för att Brasilien ledde mot The Matildas så länge hela trion var på planen. Sedan byttes Formiga och Marta ut i paus, och Cristiane med en kvart kvar, och Brasilien tappade.

Jag vet inte Formigas skadeläge, men jag antar att det är något som ställer till det. På så sätt är det positivt att hon tvingas vila mot Italien, hon är avstängd i den matchen. Vad gäller Marta och Cristiane har båda haft skadeproblem med sig in i turneringen, vilket sannolikt påverkar förbundskapten Vadao:s beslut att ta ut sina guldklimpar.

Förbundskaptenen tyckte att laget släppte två olyckliga mål, och där kan man ju hålla med. 2–2 borde målvakten Barbara ha räddat, och 2–3 var ju ett självmål.

Klart är att det ändå höjs missnöjda röster kring hur Vadao (Oswaldo Alvarez) leder sitt lag. Han har ju nu två segrar, noll kryss och elva förluster efter segern i Copa America. Ett långt ifrån imponerande facit – även om laget huvudsakligen har mött väldigt kvalificerat motstånd.

Innan jag lämnar VM måste jag bara lägga upp det här klippet från Kanadas spelarbuss. Där verkar det vara bra drag…

Det om VM. I dag nås man även av diverse nyheter från damallsvenskan. Rosengård har förlängt med både Fiona Brown (till och med 2021) och Hailie Mace (säsongen ut). Och så har Kungsbacka tappat båda sina tränare, Henrik Korhonen och Robert Sjökvist.

Frågan är ju vem som kan tänka sig att ta över tränaruppdraget i den ekonomiskt hårt ansatta klubben. Känns inte som att man kommer att få någon etablerad tränare att nappa. Men det finns å andra sidan duktiga tränare på väg uppåt som kanske kan se det som bra för CV:et att leda en damallsvensk klubb.

På en annan nivå söks det också efter nya medarbetare. Det är EFD, Elitfotboll Dam, som söker efter en ny generalsekreterare. Dessutom skall tjänstlediga Victoria Sandell ha sagt upp sig från jobbet som sportchef i EFD. Man behöver alltså även anställa en ersättare där. Just nu vikarierar Stefan Alvén på de jobbet, känslan är väl att hon borde ligga nära till hands att få det på permanent basis – om han är intresserad.

Bonansea, VAR – och engelsk uppvisning

Då har jag också hunnit se det brittiska derbyt. Jag hade lite att göra efter matchen Italien–Australien, vilket gjorde att jag fick välja bort Brasilien–Jamaica, och se England–Skottland i efterhand.

Om vi tar dagens tre matcher i turordning så känns det alltmer som att Australiens förbundsledning har förstört en gyllene generations möjligheter att nå VM-framgångar. För det Australien som spelar nu är inte alls lika bra som det vi såg förra våren.

Däremot är Barbara Bonansea en riktig toppspelare. Hon fixade tre italienska poäng genom att nicka in segermålet i femte övertidsminuten. Hon gjorde även lagets första mål i 2–1-segern, plus ytterligare ett mål, där hon var några centimeter offside.

Segermålet var lite av en bjudning från Lydia Williams, som kom ut helt snett på en inläggsfrispark. Hade Australiens målvakt varit kvar på linjen skulle hon sannolikt kunnat rädda nicken rätt enkelt.

Den italienska segern innebär att Bonansea och de andra redan nu kan börja planera för åttondelsfinal. För Australien känns det däremot betydligt knivigare. Matchen mot Brasilien i andra gruppomgången har plötsligt lite måstekaraktär.

Jag räknar med att Australien slår Jamaica i sista matchen, men avancerar man som grupptrea väntar en gruppvinnare i åttondelsfinal – och då kan The Matildas få åka hem klart tidigare än planerat.

Italien spelade smart, och utnyttjade framgångsrikt brister i Australiens spel. The Matildas spelar med hög press, och trycker då upp sin backlinje högt. Laget är således sårbart i djupled. Det syntes tydligt i genrepet mot Nederländerna. Och det syntes även i dag.

Australien har en ambition att försöka spela sig fram genom planen. Det är i grunden en bra ambition, men det är ju inte bra när man tappar boll i tidig uppspelsfas. Jag såg laget skänka bort ett par mål till Chile i höstas genom att tappa boll i uppspelsfas på egen planhalva. I dag bjöd man Bonansea på 1–1-målet genom just ett slarvigt bolltapp i uppspelsfas. Där måste Australien skärpa till sig om laget skall vara en riktig utmanare i den här turneringen.

I matchen reagerade jag för övrigt över hur domarna missbrukade VAR. Det kan inte vara nödvändigt att hålla på att spela 10–15 sekunder efter en fullständigt solklar offside. Jag förstår att man låter spelet löpa när det är så små marginaler, som vid Bonanseas offsidemål. Men det måste gå att få tidigare avblåsningar när det handlar om en eller flera meters offside.

Jag är en för övrigt en vän av VAR. Jag är också en vän av en övergång till effektiv speltid i fotbollen. Och jag tycker verkligen att introduktionen av VAR framöver måste leda till effektiv speltid. För tänk exempelvis på hur mycket matchtid som försvann på videogranskningar i matchen Italien–Australien. Tid som domaren inte tycks göra extra tillägg för. Diskussionen om effektiv speltid kan det finnas anledning att återkomma till senare.

I och med Italiens seger blev det europeiska segrar i alla de fem första VM-matcherna. I den sjätte kunde vi inte få någon europeisk trepoängare. Det var ju Brasilien och Jamaica som drabbade samman.

Jag har inte sett matchen, men jag har sett att Cristiane har kvar målkänslan. Det är förstås otroligt viktigt för Brasilien om laget tänker gå längre än åttondelsfinal i den här turneringen.

Jag såg också Brasilien få straff på rätt tveksamma grunder. Det här är väl ändå inte en bestraffningsbar hands?

Straffen räddade Jamaicas 19-åriga målvakt Sydney Schneider. Den USA-födda jättetalangen fick massor av beröm av Radiosporten för sin insats. Kul med nya talanger som kliver fram direkt när de får chansen i de stora sammanhangen.

Slutligen har jag alltså sett den första matchen i grupp D – England–Skottland 2–1 – i efterhand.

Det var en lite svängig match. De första tolv minuterna tyckte jag att Skottland såg spännande ut. Sedan slog Fran Kirby ett inlägg via Nicola Docherty:s vänsterhand. Det blev straff, en straff Nikita Parris skickade upp i nättaket.

Efter målet spelade England fullständigt lysande, med hög fart både på bollen och på benen. Jag har inte sett England så bra på länge. Man spelade fullständigt ut skotskorna, och 2–0 i paus kändes i underkant.

I den andra halvleken gjorde Skottland ett par byten som jämnade ut matchen. Och när Claire Emslie reducerade kändes det inte omöjligt att det skulle bli delad poäng – det återstod ju hela tolv minuter, och England hade tappat flytet.

Till slut blev det ändå tre rättvisa engelska poäng. Jag hade 6–3 i klara målchanser till engelskorna. I den första halvleken var lagets högerkant med Lucy Bronze och Parris lysande, det var även Kirby. I den andra halvleken försvann alla de tre ur matchbilden, vilket är lite illavarslande för England. Det var kanske den första halvlekens höga tempo som tog krafter i värmen i Nice.

Bästa engelska spelare över 90 minuter tycker jag Kheira Walsh var. Jag har knappt sett henne spela tidigare. Men hon imponerade genom att hela tiden vara spelbar, och genom att lösa situationerna både med lugn och precision. Jag hade nog trott att Jade Moore var självskriven som engelska balansspelare. Men Walsh visade i kväll att hon också är en högklassig kandidat till jobbet.

Dags att blicka framåt. Under måndagen spelas bara två matcher. Det enligt följande:

18.00 Argentina–Japan, grupp D

21.00 Kanada–Kamerun, grupp E

Den stora VM-guiden – grupp C

Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:

The Matildas

Australien

Världsranking: 6

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.

Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.

Alen Stajcic

Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.

Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.

Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.

I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.

Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.

Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.

Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.

Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.

Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.

Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.

Laura Alleway

Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

Marta

Brasilien

Världsranking: 10

Guldchans: 1–3 procent

Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.

Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–4–2): Aline – Leticia Santos, Erika, Monica Hickmann, Tamires – Debinha, Thaisa, Formiga, Andressa Alves – Marta, Geyse.

Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.

De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.

För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.

Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.

Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.

Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken Rafaelle Souza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.

Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.

Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.

Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:

VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.

OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.

OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.

Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.

Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.

För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.

I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.

Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.

Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.

Elena Linari

Italien

Världsranking: 15

Guldchans: 1 procent

Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.

Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.

Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.

Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.

Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.

Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.

I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.

Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.

 

Jamaica

Världsranking: 53

Guldchans: Inte ens promillenivå

Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.

Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.

Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.

Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.

Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.

Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.

Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.

Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.

Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.

Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.

Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:

Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.

Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.

Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.

 

Roddar var jokern, Mia Carlsson hamnade utanför

Mitt lag har haft match i kväll. Jag var så inne i matchen att jag faktiskt helt och hållet hade glömt att Peter Gerhardsson presenterade en VM-trupp i kväll.

Men till slut vaknade även jag…

Det blev som väntat en ganska skrällfri trupp. Rainer gissade 22 rätt av 23. Skillnaden var att Mia Carlsson fick ge plats för Julia Roddar.

Julia Roddar

Det innebär att man säkrar upp lite på innermittfältet om Caroline Seger och Nathalie Björn skulle ha fortsatta skadeproblem. Kul förstås för Roddar, som har varit formstark på sistone. Men grymt tungt för Mia Carlsson, som ju lär vara spelare nummer 24 här.

Hon var tydligen extremt nervös redan i går.

Här är Sveriges VM-trupp 2019:

Målvakter (3): Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar (7): Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards (13): Caroline Seger, Julia Roddar, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

I dag har även Brasilien presenterat sin VM-trupp. Den innehåller massor av välbekanta namn. Trion Formiga, Cristiane och Marta spelade från start i VM-finalen 2007. På bänken satt unga målvakten Barbara. Alla de här fyra är VM-spelare även 2019.

 

Så går det för Sverige i Ungern

I morgon (18.00 på Sportkanalen) återstartar VM-kvalet för svensk del efter några månaders vinteruppehåll. Det startar borta mot Ungern, alltså samma motstånd som gällde i senaste VM-kvalmatchen i slutet av oktober.

Då blev det solklara 5–0 på Borås Arena efter att de fem målen gjorts under de första 50 minuterna. Även om storstjärnan Zsanett Jakabfi är med i Ungerns trupp den här gången bör det bli en ganska behaglig historia för svensk del även i morgon.

Fast det blir kanske inte 5–0 igen. För vårt landslag vräker numera sällan in mål i tävlingsmatcher på bortaplan. Man får backa bandet nästan fyra år för att hitta den senaste svenska femmålssegern i en tävlingsmatch utanför Sveriges gränser. Det handlar om mötet med Färöarna i juni 2014 som blev just 5–0. Det vanliga nuförtiden är att vårt landslag gör två–tre mål i bortamatcherna. Så det rimliga är således svensk seger med 2–0 eller 3–0.

Hittills har Peter Gerhardsson valt att spela 4–4–1–1 mot motstånd av Ungerns karaktär. Mitt tips är att det blir följande spelare som får förtroendet: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia CarlssonFridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Sofia JakobssonMarija BanusicStina Blackstenius.

De positioner som känns mest osäkra är om det blir Carlsson eller Jonna Andersson på vänsterbacken samt om det blir Banusic eller Elin Rubensson. I övrigt skulle det förvåna om det blev några ändringar.

Redan i dag har Sverige och Ungern stött på varandra i EM-kvalet för F19. Där blev det svensk 1–0-seger efter mål från Vittsjös Ebba Hed. Statistiken säger att Sverige hade klara 16–8 i avslut, men känslan är ändå att det kan ha varit en rätt jämn match – det var nämligen 5–5 i avslut mot mål och 2–2 i hörnor.

Tidigare i dag skall det ha spelats fem kvalmatcher mot de Afrikanska mästerskapen. Några resultat därifrån kan jag dock inte hitta. Damfotboll har inte så hög status i Afrika.

Och i skrivande stund har det Sydamerikanska mästerskapet dragit igång med matchen Colombia–Uruguay. Där är det hela 4–0 till colobianskorna i paus, bland annat efter att den före detta Malmöspelaren Yoreli Rincon skruvat in en frispark via ribban.

Tio lag gör upp om mästerskapet och 2,5 VM-platser. I grupp A spelar utöver Colombia och Uruguay även Chile, Paraguay och Peru. I grupp B återfinns Brasilien, Argentina, Bolivia, Ecuador och Venezuela. Matcherna skall gå att se på Facebook.

Brasilien är storfavoriter att ta hem titeln. Man kommer med en mycket namnkunnig och rutinerad trupp innehållande välbekanta spelare som Marta, Cristiane, Formiga, Erika och Andressa Alves.

Det är alltså rutin som är gångbart i Brasilien. Noterbart är att skyttedrottningen från det sydamerikanska U20-mästerskapet, Geyse da Silva, inte får chansen trots att hon vräkte in tolv mål i det mästerskapet.

Bakom Brasilien är det Colombia som varit tvåa i Sydamerika under 2010-talet. Och det troliga är att det blir så nu också. Kampen om den tredjeplats som innebär VM-playoff känns däremot vidöppen. Senast lade Ecuador beslag på den. Ecuador är aktuella den här gången också, men personligen tror jag mest på Chile.

Andra kandidater till en VM-plats är Argentina, Paraguay, vars U20-lag imponerade tidigare i år, samt Venezuela, som ju varit bra på ungdomssidan på senare år.

Slutligen har Christen Press landat på svensk mark. Här är en artikel som bland annat ger bakgrunden om hur den amerikanska forwardsstjärnan hamnade i Göteborg igen.

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Sticker Asllani också österut?

Kosovare Asllani

Under tiden jag skrev det förra inlägget släppte GP nyheten att Kosovare Asllani har fått anbud från Kina. Det känns väl inte helt uteslutet att hennes tidigare tränare i PSG, Farid Benstiti, ligger bakom anbudet.

Benstiti är nu tränare i Dalian Quanjian, dit han bland annat lockat Nigerias unga storstjärna Asisat Oshoala och den före detta damallsvenska skyttedrottningen Gaelle Enganamouit.

Tidigare har det ju känts rätt självklart att Asllani skulle vända hem till Linköping efter tiden i Manchester. Hon har ju pratat om att hon saknat familj och vänner.

Men jag har svårt att tro att Asllani skulle tacka nej till en hög sedelbuntar från Kina. Förutom pengarna tycker jag att Kina faktiskt på riktigt både är ett äventyr och en spännande utmaning.

Klubbarna i den kinesiska ligan har ju faktisk lockat till sig flera spännande spelare det senaste året. Oshoala och Enganamouit är nämnda. De flyttade till Kina i våras, det gjorde även Isabell Herlovsen (Jiangsu Suning). Och nu i sommar har Cristiane gått från PSG till Changchun.

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.

Guide till kvartsfinalerna i Champions League

I morgon kör äntligen kvartsfinalspelet i Champions League igång. Lottningen gav fyra riktigt täta och intressanta kvartsfinaler. Medan damfotbollsvärlden i stort i första hand ser fram emot tungviktsmötet Wolfsburg–Lyon är svenskt fokus förstås i första hand riktat mot Rosengård–Barcelona – även om vi har svenskintresse i alla fyra kvartsfinalerna.

När lottningen kom i slutet av november utropade jag Rosengård till favoriter med 60–40 mot Barcelona. Jag konstaterade samtidigt att det var långt ifrån självklart att Malmölaget vinner dubbelmötet, spansk damfotboll flyttar nämligen fram positionerna snabbt, och ”det är ju bara för Rosengård att slå en signal till Linköping och kolla vad de har för erfarenheter av spanskt motstånd”. Där tänkte jag förstås på LFC:s pinsamma 9–1-förlust mot Atletico Madrid förra sommaren.

På de knappa fyra månader som gått sedan lottningen har saker förändrats ytterligare – till spansk fördel, och det var mycket nära att jag satte Barcelona som favoriter i det här dubbelmötet.

Här är min guide till kvartsfinalerna i Champions League, notera att tipsen gäller dubbelmötena totalt, alltså inte veckans inledande match.

Onsdag 22 mars:
19.00 Rosengård–Barcelona

Tips: 51–49
Tv/Stream: Sänds av Sydsvenskan, kostnad 69 kronor.

Rosengård har traditionen, och den mest namnkunniga startelvan. Barcelona har formen och framtidsnamnen. Man skulle kunna säga att det här är en match mellan damfotbollens historia och dess framtid.

För två år sedan hade den här kvartsfinalen känts självklar – Rosengård vinner lätt. Men framför allt under de nu pågående vintern har spansk damfotboll fått ett jätteuppsving. Landslaget vann nyligen Algarve cup, och Barca är i toppform. I ligan har man fem raka segrar med målskillnaden 19–0.

Det spanska landslagets framgångar på sistone är en inte alls oväsentlig faktor inför den här matchen. För även om Barca som klubb är rätt orutinerad i stora damfotbollssammanhang har klubbens spelare skaffat sig viktig internationell erfarenhet i olika landslag. Och i det Spanien som besegrade Kanada med 1–0 i finalen av Algarve cup nyligen var nio av 15 spelare från FC Barcelona.

De nio är målvakten Sandra Panos, backarna Marta Torrejon och Patricia ”Patri” Guijarro, mittfältarna Leila Ouahabi, Alexia Putellas, Vicky Losada samt forwardsen Olga Garcia, Maria ”Mariona” Caldentey och skyttedrottningen, den före detta Tyresöspelaren Jennifer ”Jenni” Hermoso.

Jennifer Hermoso

Lägg till att Barca även har Brasiliens hyperintressanta vänsterytter Andressa Alves i sin trupp. Det är verkligen inget lätt lag Rosengård ställs mot. I fjol föll Barca med totalt 1–0 mot PSG i kvartsfinal. Varningsflaggan är alltså hissad.

Ser att Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen i dag i Sydsvenskan kallar Barca för turneringens bästa lag. Även om jag förstår hur han menar, att de spelar bäst som ett lag och inte lever på individer, håller jag väl inte riktigt med om att de är bäst – fast som sagt, Barca är väldigt bra.

Frågan är hur bra Rosengård är för tillfället. För ett år sedan var man bra, men föll mot Frankfurt i kvartsfinal efter straffläggning. Nu är tanken att Rosengård skall ta revansch, och äntligen avancera till semifinal i Champions League igen.

Men Malmölaget har hackat lite på sistone. De resultat som presterats har varit långt ifrån övertygande, exempelvis bärgades helgens bortaseger i Piteå med minsta möjliga marginal. Det gör att jag känner mig osäker på Rosengårds dagsform. Det gör tydligen Majgaard Jensen också:

”Inför landslagsuppehållet tyckte jag att vi var riktigt bra, nu är jag osäker på hur vi har drabbats mentalt av att det varit en tuff period för många av spelarna.”

Trots alla invändningar håller jag Rosengård som mycket knappa favoriter – men de måste verkligen prestera på topp om de skall få spela semifinal längre fram i vår.

För Rosengård kan det vara ett segerrecept att försöka utnyttja Barcas man-man-spel och skapa lägen att sätta upp kvicka yttrar som Marta och Lieke Martens i en mot en-situationer mot de spanska backarna.

Lieke Martens

Torsdag 23 mars:
19.00 Bayern München–PSG

Tips: 48–52
Tv/Stream: tv-sänds inte i Sverige

Här möts två lag som visat tveksam form den senaste tiden, två lag som båda i praktiken redan missat chansen att vinna ligan på hemmaplan.

Fridolina Rolfö

Jag håller PSG som mycket knappa favoriter mot Fridolina Rolfö och Bayern München. Parislaget har hackat sig fram efter årsskiftet. Och hackandet har varit som värst de senaste veckorna. Man behövdes straffläggning för att slå ut Juvisy ur cupen, och föll sedan mycket överraskande mot Marseille i ligan i helgen.

På minuskontot för PSG finns att man tappat tilltänkta förstärkningen Amandine Henry, som plötsligt häromveckan kallades tillbaka av sin amerikanska klubb Portland Thorns.

PSG har trots det många spännande spelare i sin trupp, jag tänker bland annat på Laura Georges, Shirley Cruz, Formiga, Cristiane, Ashley Lawrence, Veronica Boquete och Marie-Laure Delie. Men man har alltså inte riktigt fått ihop laget efter årsskiftet, där det kom in lite nya spelare i truppen, bland annat Natasa Andonova från Rosengård.

Natasa Andonova

PSG har dock lite större vana vid Champions League-spel än Bayern, och det är orsaken till att jag håller fransyskorna som knappa favoriter. En annan är att PSG var väldigt stabilt innan årsskiftet. Då vann man varenda match i ligan, och släppte inte in ett enda mål.

Dock var man illa ute mot norska LSK i 16-delsfinalen av Champions League. Där fick man draghjälp av en välvillig svensk domarinsats när man vände 3–1-förlusten på bortaplan till totalseger med 5–4.

Medan PSG ju var i Champions Leaguefinal 2015 har Bayern München redan gått längre än någonsin tidigare i turneringen. Det tyska mästarlaget kommer till sin första kvartsfinal någonsin med två tunga förluster mot Wolfsburg i bagaget. Man kommer också med en skadedrabbad trupp.

Man kommer lätt att tänka på twittercitatet från Raymond Verheijen från förra inlägget när man ser listan över alla skadade Bayernspelare. Tränare Thomas Wörle kanske borde fundera igenom sitt träningsupplägg?

På listan över långtidsskador finns spelare som Viktoria Schnaderbeck, Mana Iwabuchi, Simone Laudehr och Stefanie van der Gragt. Däremot har Lena Lotzen och Melanie Leupolz precis gjort comeback efter frånvaro.

Lena Lotzen

Skadorna ledde ju till att två 16-åringar – i och för sig väldigt talangfulla 16-åringar – fick speltid mot Wolfsburg i söndags. Jag tror att skadorna knäcker Bayern i det här dubbelmötet. Men helgardera på tipset…

19.00 Fortuna Hjörring–Manchester City
Tips: 40–60
Tv/Stream: tv-sänds inte i Sverige

Här är den kvartsfinal som har den klaraste favoriten. Trots att Manchester City är debutanter i Champions League måste Kosovare Asllani:s gäng hållas högre än mer erfarna Fortuna Hjörring.

City slog ut Bröndby i åttondelsfinal med knappa 1–0 totalt i höstas. Men Bröndby är lite bättre än Fortuna, och sedan dess har City förstärkt med Carli Lloyd. Vi får ett engelskt lag i semifinal.

En intressant sak blir att se hur mycket speltid Asllani får. Gissar att hon får räkna med att börja från bänken.

Kosovare Asllani

20.15 Lyon–Wolfsburg
Tips: 51–49
Tv/Stream: sänds av Eurosport 1 från 20.00

Avslutningsvis är vi framme vid kvartsfinalernas kvartsfinal. Det här är den moraliska finalen mellan de senaste årens suveräner i europeisk damfotboll. Förhoppningsvis blir det även fotbollsunderhållning värdig två riktiga superlag.

När lottningen gjordes kändes Lyon som ganska klara favoriter. Men de senaste månaderna har Wolfsburg fått ordning på sitt anfallsspel – och nu känns det här vidöppet.

Det är på många sätt duon Pernille Harder och Caroline Graham Hansen som har fått fart på Wolfsburg. De båda blir förstås också otroligt viktiga för Wolfsburg i det här dubbelmötet. Notera att Wolfsburgs offensiv är så stark att Anja Mittag numera är förvisad till korta inhopp.

Anja Mittag

Personligen håller jag alltså ändå Lyon som knapp favorit. Jag bygger det tipset dels på att Lyon var det bättre laget när man efter straffar vann det inbördes mötet i finalen i fjol (bland annat hade man 9-3 i avslut mot mål). Dels på att den franska toppklubben totalt sett har lite högre klass på sin trupp, framför allt i backlinjen. Men även offensiven med spelare som Dzsenifer Marozsan, Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer är förstås makalöst stark. Det blir intressant att se hur Lyon formerar sin offensiv i de här matcherna.

Dock är alltså Wolfsburg väldigt formstarkt, och dessutom har Lyon förlorat den här typen av matcher förr. Både 2014 och 2015 åkte man ur Champions League redan i åttondelsfinal, och det i matcher där de hade betydligt större favoritskap än de har i den här kvartsfinalen mot Wolfsburg.

Så den tyska formen och de franska nerverna är faktorer som talar för tysk seger.

För svensk del får supermötet en extra laddning genom att det är Caroline Seger mot Nilla Fischer. Att Fischer har en huvudroll i Wolfsburg vet vi, i den här kvartsfinalen får vi se vilken roll Seger har i Lyon. Det blir spännande att se om hon tar plats i Lyons startelva, för i de här matcherna lär Gerard Precheur inte rulla, utan han lär matcha den elva han tror absolut mest på.

Den stora årskrönikan över 2016

Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:

Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.

Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.

Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.

Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.

Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.

Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.

Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.

Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?

Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.

Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.

Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.

Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.

Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.

Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…

Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.

Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.

Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.

Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:

Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:

Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:

Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:

Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:

Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:

Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:

Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…

Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:

Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.

Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.

Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?

Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?

Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.

PR-kupp: Norska Stabaek som funderade på att kontraktera skidstjärnan Ingvild Flugstad Östberg för cupspel.

PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.

Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.

Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?

Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.

Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.

Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.

SC Sand

SC Sand

Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:

Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.

Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.

Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.

Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.

Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…

Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…

Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.

Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.

Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.

Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.

Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:

”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”

Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.

Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.

Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.

Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:

På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.

Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.

Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.

Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada        15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland  3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia          2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike        2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina                4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland   5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och  taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.