Bekräftat: Pia Sundhage ny förbundskapten i Brasilien

Uppdaterat inlägg.

Pia Sundhages

Härom dagen fick Vadao sparken. Nu, strax efter midnatt, natten mot torsdag kommer uppgifter om att det är klart att han ersätts med Pia Sundhage. I natt sas det att det skulle bli officiellt närsomhelst.

Det dröjde cirka 14 timmar, men strax efter två nu på eftermiddagen svensk tid bekräftar Svenska Fotbollförbundet att Sundhage lämnar sitt jobb med Sveriges flicklandslag för att ta över Brasiliens A-landslag. Hon säger:

”En otroligt inspirerande utmaning. Det går inte att säga nej till en sådan möjlighet.”

Ytterligare någon timme senare bekräftade även Brasiliens fotbollsförbund att Sundhage blir landets första utländska förbundskapten i fotboll någonsin – både herr- och damfotboll inräknat.

Otroligt kul för Sundhage förstås, men även för svensk damfotboll som helhet.

Men det är ingen lätt uppgift hon får. Brasiliens landslag är ålderstiget, och ungdomslandslagen har gjort dåliga resultat på senare år.

 

Mia, Mia och två matchanalyser

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Dagbok i Frankrike, dag 11: Ny jakt på VM-febern

Ni kanske läste Tomas Pettersson:s krönika i Expressen om den franska VM-febern i går. Eller snarare om bristen på fransk VM-feber.

Jag har samma bild som den han skriver. Om man skall hitta spår av att det pågår ett världsmästerskap måste man verkligen leta noga. Runt om på tåg- och tunnelbanestationer gör man reklam för den franska varianten av Skam, och jag har även sett reklam för tv-kanalen BeIn:s sändningar från Afrikanska mästerskapen.

Men vill man hitta reklam om VM måste man nästan till arenorna, eller i alla fall till området runt arenorna. Fifa och arrangören har gjort ett uselt jobb när det gäller att marknadsföra mästerskapet.

De har även haft stora problem med servicen runtom matcherna. Jag hörde massor av berättelser om kaos kring transporterna från matcharenan i Le Havre efter Sverige–USA. På det temat finns här en reseberättelse som innehåller alla de uppgifter jag fått från olika håll, plus några till.

En del av arrangörens dåliga marknadsföring är att man har ljugit om biljettförsäljningen, och därmed skrämt bort tänkbara åskådare. Det meddelades exempelvis redan i mars att matchen Sverige–USA var utsåld. Men det var inte fullsatt. Man hade cirka 1600 tomma stolar.

Under de senaste dagarna har jag varit i Paris, och där får man leta efter uteställen som visar matcherna. Det är betydligt mer populärt att visa herrfotbollsturneringen från Afrika.

Under söndagen var jag turist. Jag hade tänkt att gå runt planlöst i centrala Paris för att upptäcka saker. Av en slump upptäckte jag ett tåg som gick till Versailles. Följden blev att jag gick runt planlöst i Versailles trädgårdar en hel eftermiddag.

På väg hem tänkte jag hitta något uteställe som sände England–Kamerun. Versailleståget hade slutstation vid Champs Elysees, så jag gick runt ett tag kring paradgatan i jakt på att få se lite fotboll. Det gick dåligt. Det ställe där jag såg Tyskland i lördags var exempelvis stängt på söndagar.

Därför fick jag åka tillbaka till mitt hotell och se matchen där. Fast jag missade cirka 40 minuter. När jag satte på tv:n på hotellrummet hamnade jag mitt i ett drama. Ellen White gjorde 2–0, men blev avvinkad för offside. Det första synintrycket på tv-bilderna var att domslutet var korrekt.

Tydligen hade Kameruns spelare också sett det på storbild. För när VAR gick in och helt korrekt godkände målet, som inte var nära offside, blev det otroligt upprört bland Kameruns spelare. De pekade mot storbildsskärmen, vägrade att sätta igång spelet, och man såg att de funderade på att kliva av planen i protest.

Jag funderade där och då på om det inte hade varit bäst om exempelvis Kameruns lag- och förbundskapten hade fått se VAR-bilden, och därmed förstått att domslutet var korrekt. Spelet kom i gång, men direkt efter att pausvilan hade ljudit hade Kameruns spelare en ny samling på planen. Det var tydligt att de var upprörda.

Mittfältaren Raissa Feudjio sa bland annat så här till tidningen Actu Cameroun:

”Fifa borde berätta att man arrangerar ett Europamästerskap mot afrikanska lag. Det är frustrerande. Vi ville visa att vi har talang, men fick inte chansen på grund av domarinsatsen. … Tränaren sa till oss i halvtid att domarna har bestämt att England skall vinna, att vi för vår del måste visa världen att vi kan spela fotboll. Så vi spelade vidare, trots att en del inte ville fortsätta spela.”

Inte blev det bättre i den andra halvleken när Kamerun trodde att Ajara Nchout hade reducerat, men där målet blev bortdömt för knapp offside på framspelande Gabrielle Onguene. Efter den VAR-domen var Nchout närmast hysterisk.

Den här gången var offsidebedömningarna korrekta, men återigen hamnade VAR i fokus i en VM-match. Dock tycker jag att den engelska frispark som gav 1–0 var hårt dömd. I förstaläget ser man tydligt att den kamerunska försvararen inte har någon avsikt att spela hem till målvakten. Men efter att hon fått en dålig förstatouch släpper backen ändå hem bollen. Sådana situationer brukar domarna inte blåsa för. Men Kamerun – och övriga afrikanska lag – har inte haft någon tur med domsluten i VM.

Den slutade för övrigt 3–0 till England, vilket innebär att det blir England–Norge i utslagsmatch för andra VM:et i rad. För fyra år sedan var det åttondelsfinal, och det slutade med engelsk 2–1-seger, trots att Norge ägde matchen. Nu är det kvartsfinal, och jag ger Norge goda chanser att ta revansch.

Kamerun gick till åttondelsfinal för andra VM:et i rad. Det är bra gjort av spelare som inte har någon vidare stöttning från sitt förbund. Tyvärr tappade laget huvudet i åttondelsfinalen, och framför allt i den andra halvleken spelade man ofta en bit över gränsen. Tråkigt att minnesbilden av Kameruns lag riskerar att bli missriktade tacklingar.

På spelarsidan var Onguene och Nchout väldigt vassa framåt, och Feudjio gjorde ett stort jobb som bollvinnare på mittfältet. I mittförsvaret gjorde USA-värvningen Estelle Johnson stor nytta. Om Kamerun får bygga vidare kan man ha ett riktigt bra lag om något år. Men det är tyvärr inte mycket som talar för att man verkligen skall få chansen till ett seriöst lagbygge.

På fotbollskanalen har man varje dag en internationell tidningskrönika – det är bland annat från den jag hittade Feudjios citat ovan. I dagens tidningskrönika är det mycket damfotboll, bland annat noteras att engelsk media anklagar Kamerun för ojust spel.

England–Kamerun fick jag alltså se från hotellrummet. Jag tog för givet att kvällsmatchen Frankrike–Brasilien skulle vara lättare att se ute på stan. Så var det också.

Jag tog först en promenad på cirka en halvtimme för att hitta stället med den mest engagerade publiken. Under den halvtimmen såg jag inte en enda fransk matchtröja – däremot många som gick i olika PSG-tröjor. Jag noterade också att flera av uteställena kring mitt hotell valde afrikanska mästerskapet före Frankrikes damer.

Men på fem–sex ställen visades i alla fall VM-matchen, och jag satte mig på ett ställe där man hade satt upp två franska flaggor utanför entrén. Där träffade jag två svenskar som är bosatta i Paris, de bekräftade att det knappast är damfotbollsfeber i Frankrike. Däremot har det gått att se många av matcherna på den franska motsvarigheten till TV4, vilket har ökat intresset. Bland annat sänds alla slutspelsmatcher på ”vanlig” tv.

Under den första halvleken hade ganska exakt hälften av de 30 gästerna på baren sitt intresse riktat mot de två tv-skärmarna. Efter paus, och framför allt i förlängningen så ökade dock engagemanget – och det blev ett riktigt skönt jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet.

I den andra halvleken satt jag bredvid två väldigt engagerade, franska tjejer. Den ena hade biljett till kvartsfinalen i Paris på fredag, och var förstås väldigt lycklig att Frankrike till slut lyckades boka en plats i den matchen. Tjejerna sa ungefär så här:

”Nej, det finns ingen fransk VM-feber, men det här är ändå första gången många fransmän fått upp ögonen för damerna, och det kan kanske bli lite feber inför kvartsfinalen.”

Inför matchen skrev jag att den var riktigt otäck för värdnationen, och att Brasilien hade kapacitet att lura oss på godbiten med en kvartsfinal mellan USA och Frankrike. Och det blev verkligen en riktigt otäck match för Frankrike.

Det var inte speciellt välspelat, och egentligen ingen bra match. Men det var spännande – och det räcker långt. För Brasilien gav verkligen Frankrike en match i 120 minuter. Det var jämnt bollinnehav, och sydamerikanerna hade totalt sett fler avslut mot mål (6–4) än europeerna.

Brasiliens förbundskapten Vadao sa efteråt att ett avgörande ögonblick var när Cristiane fick bäras av i början av förlängningen. Det ligger mycket i det. Med Cristiane försvann också mycket av Brasiliens spets.

Men i början av den andra förlängningskvarten hade Debinha ett skott som passerade den franska målvakten Sarah Bouhaddi, men som i sista stund räddades av duktiga mittbacken Griedge Mbock. Den räddningen, som vissa döpte om till ”Mblock”, framkallade stort jubel på den bar där jag följde matchen.

Någon minut senare kom ett ännu större jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet. Henry är en fransk matchvinnare, men faktum är att det inte finns så många andra. Fransyskorna såg periodvis ganska bleka ut i matchen. Ett undantag var Kadidiatou Diani, som periodvis var överallt på planen.

Fifa har en förkärlek till att utnämna målskyttar till matchens lirare – så det priset gick till Henry. För mig var det dock Diani som var bäst. Klart bäst.

Som alla andra matcher i VM fanns det flera spännande VAR-situationer. Jag tänker framför allt på Valerie Gauvin:s första mål i matchen, det som dömdes bort. Det kom upp att det dömdes bort för ”foul”. Barbara hade aldrig bollen, så det kan inte ha varit för att målvakten hade kontroll. Och dömdes det bort för hands är det verkligen ett gränsfall. Axel är inte hands, och nog träffade bollen mest på axeln?

Vid det bortdömda målet stod Diani för framspelningen. En stund senare fick duon revansch, när Diani serverade Gauvin till ledningsmålet. Kvitteringen satte Thaisa, och hennes målfirande var något extra. Hon hann jubla i någon sekund innan hon avbröt glädjen för VAR-kontroll. Efter en minuts uppehåll fullföljde Thaisa sitt måljubel med oförminskad glädje.

Frankrike vann och därmed har Europa nu fyra lag i kvartsfinal. Europa har dessutom ett i semifinal eftersom Norge och England möts. Det europeiska OS-kvalet blir bara tuffare och tuffare. Under måndagen bör det vara dags för första icke-europeiska lag att vinna en slutspelsmatch. USA är ju jättefavoriter mot Spanien. Men det räcker väl med en utomeuropeisk seger i dag…

Det är ju matchdag. Själv skall jag strax byta hotell för att komma närmare Parc des Princes. Prognosen säger att det skall bli väldigt varmt i dag, och att temperaturen skall vara 30 grader vid avspark. Dock bör hela planen vara i skugga, så det bör inte bli fullständigt outhärdligt.

I lördags besökte jag den svenska pressträffen. Där handlade många av frågorna just om värmen. Själv kollade jag med Hanna Glas hur hon ser på att det är Europa mot resten av världen i alla åttondelsfinaler, och vad det innebär för de svenska OS-chanserna. Hon sa att hon håller på alla utomeuropeiska lag, för visst tänker man OS-kval också. Men viktigast är förstås att vinna den egna matchen. Så är det.

Jag håller alltså Kanada som favorit till 55–45. Även om Kanada har gjort klart bättre resultat än Sverige det här året brukar det bli jämnt mellan lagen. Vårt lag är välbekant med den kanadensiska spelstilen, och brukar gilla den här typen av matcher.

Vid lördagens pressträff lyssnade jag med de två närvarande kanadensiska journalisterna, om vad de tror om matchen. Först konstaterade de att det bara är tre skrivande reportrar och ett tv-team på plats från Kanada. VM sker i skymundan av NHL-draft och framför allt firandet av Toronto Raptors historiska NBA-titel. Den ena journalisten sa att:

”Kanske att VM kan få lite utrymme om Kanada går till kvartsfinal.”

Fast ingen av de kanadensiska journalisterna trodde på kvartsfinal, båda trodde på klar svensk seger. De motiverade med att formen är tveksam, att Kanada har svårt att göra mål och att nyckelspelaren Christine Sinclair börjar bli gammal. Det var konstateranden som lätt går att översätta till svenska förhållanden. Vi har också svårbedömd form, svårt att göra mål och gamla nyckelspelare.

När det gäller spelsätt och laguppställningar har Kanada spelat med i princip samma lag under hela 2019. Man har en stomme på nio–tio spelare, och byter bara enstaka från match till match. Man har även två olika spelsystem, men de bygger på samma spelare.

En gissning är att man kommer till spel med en 4–4–1–1-uppställning enligt följande: Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Nichelle Prince, Sophie Schmidt, Desiree Scott, Janine Beckie – Jessie Fleming – Christine Sinclair.

Kanadas styrka ligger i försvarsspelet, där Desiree Scott är en av världens två–tre bästa bollvinnare, och därmed brukar hålla rent framför mittbackarna. Skall man komma åt Kanada skall man alltså inte anfall för mycket centralt, utan gärna hitta in bakom ytterbackarna. Framåt handlar mycket om att sätta bollen på Sinclair, och sedan spela därifrån.

För svensk del känns det öppet vilket spelsystem Peter Gerhardsson väljer. Huvudfrågan är om det blir fyrbackslinje, eller spel med tre mittbackar. Det som talar för tre mittbackar är att han använt det mot bättre motstånd. Det som talar emot är att det nu var länge sedan Sverige körde med det spelsättet, samt att Gerhardsson spelade med fyrbackslinje mot just Kanada i Algarve cup.

Avspark är 21.00. De båda tidigare kvällsmatcherna har gått till förlängning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ytterligare en långkörare i dag.

Dagbok i Frankrike, dag 2: Pressträff, Brasilien och sillynytt

I dag har jag hämtat ut min ackreditering på stora Allianz Riviera. Sedan tog jag en promenad de 3,5 kilometerna till den träningsanläggning där Sverige körde dagens träningspass.

I teorin var 3,5 kilometers promenad en bra idé – det är kul att se sig om. I praktiken var idén inte lika bra. Det var mitt på dagen, stekande sol, drygt 30 graders värme och en och annan vindby där grus blåste in i mina badtofflor. Jag överlevde, men ångrade mitt val av transportmedel.

Träningen var stängd, och på pressträffen efteråt bjöds det inga jättenyheter. Det var Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Hanna Glas och Lina Hurtig som deltog.

Det mest intressanta var nog ändå när Olof Lundh frågade Fischer om vilken slutspelsväg hon föredrog, den som med största sannolikhet betyder Tyskland i kvartsfinal eller den som med största sannolikhet betyder Frankrike i kvartsfinal.

Fischer röstade för Frankrike. Dels för att Sverige har haft lättare för fransyskorna än för tyskorna. Dels för att vi lyckades bra mot värdnationen i OS 2016.

Jag håller med henne. Och jag lägger till att det kommer att vara stor press på Frankrike i en eventuell kvartsfinal, eftersom det är just i kvartsfinaler som fransyskorna oftast åker ut. Skulle det dessutom vara Sverige som står för motståndet skulle det närmast vara krav på fransk seger. Och att slå ur underläge brukar passa svenska lag.

I övrigt spretade frågeställningarna rätt rejält. De handlade om VAR, Thailand och diverse olika saker. Alla spelarna varnade för den där snabba thailändskan som spelar till höger eller högst upp på topp (Kanjana Sung-Ngoen) och sade sig vara nöjda bara det blir svensk seger. Och någon underskattning skall det inte bli.

En intressant fråga lite utanför fotbollen handlade om Lindahls twitterinlägg om att hon har hudsjukdomen vitiligo (även kallad leukodermi), vilket innebär extra noga insmörjning när man skall ut i solen.

Jag har ingen hudsjukdom, men jag smörjade också in hela kroppen med solskyddsfaktor tidigare i dag. Känslan är att det kan bränna till rätt rejält om man inte är försiktig.

Jag vet inte om bränna till är de rätta orden för att beskriva stämningen i Brasilien efter förlusten mot Australien. Jag har kollat ikapp lite av matchen, och min analys inför mästerskapet om att brasilianskorna är extremt beroende av sin veterantrio Formiga, Marta och Cristiane kvarstår.

Dels är det de tre som gjort alla lagets fem mål. Dels för att Brasilien ledde mot The Matildas så länge hela trion var på planen. Sedan byttes Formiga och Marta ut i paus, och Cristiane med en kvart kvar, och Brasilien tappade.

Jag vet inte Formigas skadeläge, men jag antar att det är något som ställer till det. På så sätt är det positivt att hon tvingas vila mot Italien, hon är avstängd i den matchen. Vad gäller Marta och Cristiane har båda haft skadeproblem med sig in i turneringen, vilket sannolikt påverkar förbundskapten Vadao:s beslut att ta ut sina guldklimpar.

Förbundskaptenen tyckte att laget släppte två olyckliga mål, och där kan man ju hålla med. 2–2 borde målvakten Barbara ha räddat, och 2–3 var ju ett självmål.

Klart är att det ändå höjs missnöjda röster kring hur Vadao (Oswaldo Alvarez) leder sitt lag. Han har ju nu två segrar, noll kryss och elva förluster efter segern i Copa America. Ett långt ifrån imponerande facit – även om laget huvudsakligen har mött väldigt kvalificerat motstånd.

Innan jag lämnar VM måste jag bara lägga upp det här klippet från Kanadas spelarbuss. Där verkar det vara bra drag…

Det om VM. I dag nås man även av diverse nyheter från damallsvenskan. Rosengård har förlängt med både Fiona Brown (till och med 2021) och Hailie Mace (säsongen ut). Och så har Kungsbacka tappat båda sina tränare, Henrik Korhonen och Robert Sjökvist.

Frågan är ju vem som kan tänka sig att ta över tränaruppdraget i den ekonomiskt hårt ansatta klubben. Känns inte som att man kommer att få någon etablerad tränare att nappa. Men det finns å andra sidan duktiga tränare på väg uppåt som kanske kan se det som bra för CV:et att leda en damallsvensk klubb.

På en annan nivå söks det också efter nya medarbetare. Det är EFD, Elitfotboll Dam, som söker efter en ny generalsekreterare. Dessutom skall tjänstlediga Victoria Sandell ha sagt upp sig från jobbet som sportchef i EFD. Man behöver alltså även anställa en ersättare där. Just nu vikarierar Stefan Alvén på de jobbet, känslan är väl att hon borde ligga nära till hands att få det på permanent basis – om han är intresserad.

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Guide till de båda OS-semifinalerna

På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.

En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.

Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:

18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: BarbaraPoliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias GomesAndressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da SilvaDebinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin RubenssonSofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta SchelinStina Blackstenius.

Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.

Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.

I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.

Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.

Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.

Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.

För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.

Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.

Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.

För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.

Hos Sverige är speltiden fördelad så här:

390 minuter: Lindahl, Seger och Schelin.
378: Fischer.
317: Dahlkvist.
302: Asllani.
300: Sembrant.
299: Samuelsson.
296: Rubensson.
274: Magdalena Ericsson.
250: Jakobsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
123: Blackstenius.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
16: Emilia Appelqvist.
0: Hilda Carlén och Hammarlund.

Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:

Paus, Sundhage slingrar sig lite.

”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”

Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?

21.00 Tyskland–Kanada
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Tyskland: 2, Kanada: 10
Tips: 48–52.
Troliga startelvor: Tyskland: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeDzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.
Kanada: Stephanie LabbéRhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha BuchananAshley LawrenceJessie Fleming, Desiree Scott, Sophie SchmidtDiana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.

Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.

Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.

Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.

Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.

Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.

Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:

Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.

Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.

Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.

Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.

19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.

När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.