Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Guide till de båda OS-semifinalerna

På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.

En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.

Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:

18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: BarbaraPoliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias GomesAndressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da SilvaDebinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin RubenssonSofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta SchelinStina Blackstenius.

Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.

Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.

I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.

Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.

Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.

Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.

För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.

Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.

Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.

För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.

Hos Sverige är speltiden fördelad så här:

390 minuter: Lindahl, Seger och Schelin.
378: Fischer.
317: Dahlkvist.
302: Asllani.
300: Sembrant.
299: Samuelsson.
296: Rubensson.
274: Magdalena Ericsson.
250: Jakobsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
123: Blackstenius.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
16: Emilia Appelqvist.
0: Hilda Carlén och Hammarlund.

Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:

Paus, Sundhage slingrar sig lite.

”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”

Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?

21.00 Tyskland–Kanada
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Tyskland: 2, Kanada: 10
Tips: 48–52.
Troliga startelvor: Tyskland: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeDzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.
Kanada: Stephanie LabbéRhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha BuchananAshley LawrenceJessie Fleming, Desiree Scott, Sophie SchmidtDiana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.

Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.

Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.

Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.

Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.

Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.

Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:

Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.

Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.

Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.

Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.

19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.

När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.

 

Stor guide till sista gruppspelsomgången

I kväll och i natt avslutas gruppspelet i OS-fotbollen för damer. Rent objektivt borde Tyskland–Kanada vara den match som är mest intressant, men båda lagen är i praktiken klara för slutspel, vilket gör att de sannolikt passar på att vila folk. Det gör att matchens värde sjunker.

Plötsligt är Sveriges nagelbitare mot Kina den drabbning som borde ha störst intresse, även för den objektive betraktaren, möjligen ihop med Frankrike–Nya Zeeland. I båda fallen ställs två lag som står på tre poäng mot varandra i match om andraplatsen i respektive grupp.

Även om vår grupp avgörs sist inleder jag med den i den här genomgången. Här är mina tankar om de sex matcherna i den tredje och sista gruppspelsomgången:

03.00 Sverige–Kina 
Tv/stream: Tv10 och Viaplay.
Tips: 20–60–20.
Förutsättningar: Båda lagen har tre poäng. Vinnaren blir sannolikt grupptvåa bakom Brasilien. Blir det kryss tar Kina andraplatsen medan Sverige blir trea. Vid avspark kommer Sverige veta om man måste vinna, om man avancerar på kryss eller kanske till och med kan gå vidare på något måls förlust. Det avgörs av matcherna Australien–Zimbabwe och Frankrike–Nya Zeeland.
Jag utgår ifrån att Australien vinner, och släpper därmed den matchen ur resonemanget. Om Frankrike och Nya Zeeland spelar oavgjort måste Sverige vinna mot Kina för att gå till kvartsfinal. Om Frankrike vinner med minst tre måls marginal, och Brasilien tar poäng mot Sydafrika kan Sverige plötsligt avancera även vid förlust. I oddsen ovan utgår jag ifrån att Frankrike vinner mot Nya Zeeland. Skulle den matchen sluta oavgjort skulle jag uppskatta procentsatsen till 42–20–38 i kinesisk favör.

I den här matchen är det verkligen upp till bevis för Pia Sundhage. Vår tidigare så hyllade förbundskapten måste visa att hon har lyckats få laget att glömma raset mot Brasilien. Hon måste dessutom visa taktisk fingertoppskänsla, mot ett väldigt taktiskt kinesiskt lag.

Hittills i OS har jag förvånats över Sundhages matchcoachning. Jag har inte haft några stora invändningar mot startelvorna. Inte av de två första bytena mot Sydafrika heller. Men jag har förvånats rejält av att Fridolina Rolfö har bytts ut i båda matcherna, trots att hon har varit klart bästa svenska forward.

Det har känts som att Sundhage har haft förbestämda byten, och inte klarat av att hålla upp fingret i luften och känna av matcherna. Det måste hon göra nu. Hon har tydligen jobbat med individuella samtal inför matchen. Udda att hon inte hat gjort det tidigare, men bättre sent… I den länkade artikeln kan man även läsa in att det kan vara Sundhages sista match på posten i natt.

Angående coachningen blev jag även rätt fundersam när jag såg Hedvig Lindahl i Viasats studio efter Brasilienmatchen. Hon fick frågan från Lasse Lagerbäck om varför Sverige klev upp så högt och bjöd de tekniska brasilianskorna på ytor. Lindahl svarade att så inte var tanken, utan att spelarna antagligen var lite för heta, klev för tidigt upp i press med följden att laget föll isär och hamnade för högt.

Om Sundhage har satt en taktik i matchen, måste hon ju göra allt för att den skall följas. Visst, vissa offensiva saker är svåra att kontrollera från bänken, men om laget startar sitt försvarsspel för högt – då måste tränaren ropa hem spelarna. Det kan man inte bara strunta i.
På den här punkten minns man även att Sundhage efter Sydafrikamatchen konstaterade att spelarna inte hade spelat som det var sagt. Det kändes inte helt stabilt.

Men det är upp till bevis för fler än Pia Sundhage i natt. Rätt många spelare har darrat hittills. Jag hade ju exempelvis stora förhoppningar på Kosovare Asllani inför turneringen. Hittills har hon inte varit nära den nivån jag trodde hon skulle upp på. Nu måste Asllani ta på sig en mycket större roll än hon gjort hittills, annars kan det vara färdigspelat i Brasilien för vårt lag.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Men det är även upp till bevis för våra tidiga 80-talister. Av dem är det bara Nilla Fischer som jag tycker har varit bra så här långt. Ingen av de andra har klivit fram. I natt måste Caroline Seger, Lotta Schelin och Hedvig Lindahl visa att de kan leda vårt landslag på planen.

Överhuvudtaget är det mycket i det svenska spelet som behöver förbättras från de två första matcherna. Defensivt har garanterat självförtroendet fått sig en törn efter Brasilienmatchen. Det blir alltså väldigt viktigt att hitta trygghet från start. Försvarsspelet måste vara mer bestämt än mot Brasilien. Offensivt måste spelarna ha mycket bättre kvalitetet än i de två inledande matcherna – jag tänker då både på kvalitet i passningar och vid fasta situationer.

Så slarvigt passningsspel som vårt lag har haft i de två första matcherna skall de inte behöva ha. Men tyvärr är det lite för många av spelarna som har brister i spelförståelsen, och därmed rör sig fel. Det påverkar förstås även passningsspelet.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

När det gäller val av spelare till startelvan skall ju förstås Jessica Samuelsson in igen som högerback, nu när hon verkar vara i spelbart skick. Även om jag tyckte att Linda Sembrant var lite rostig mot Sydafrika tycker jag att hon skall in i mittförsvaret igen, istället för Emma Berglund. Vår backlinje har ändå känts tryggast med Sembrant och Fischer i mittförsvaret. Även om Magdalena Ericsson inte nått den nivå jag hade hoppats skulle jag startat med henne. För någon gång måste hon väl få ordning på sina hörnor.

Mittfältstrion har varit rätt svag hittills. Lisa Dahlkvist känns exempelvis inte nära den form hon hade i början av året. Ändå tycker jag att hon bör få chansen från start igen. Kina spelar med ett mycket tajt lag, vilket innebär att det finns stora ytor på kanterna och att spelvändningar kan vara ett viktigt vapen. Dahlkvist är den enda mittfältaren som jobbar med just att vända spelet. De andra är väldigt korta i sitt passningsspel. Men skulle Dahlkvist fortsätta att darra känns det som att Emilia Appelqvist bör få en stunds speltid.

På forwardssidan tycker jag att det behövs störst förändringar. Lotta Schelin har gjort en riktigt bra halvlek i landslaget det senaste året, den gjorde hon mot Japan när hon kom in från bänken. Från det drar jag slutsatsen att det är dags att börja använda Schelin som inhoppare. Dels räcker hennes spelsinne inte till mot pigga motståndare, dels blir hennes snabbhet ett större vapen när de andra spelarna börjar tröttna.

Kina har en målvakt som är mycket osäker i luftrummet. Det måste Sverige försöka utnyttja genom att ha nickstarka forwards på planen, spelare som det går att slå inlägg mot. Varken Schelin, Sofia Jakobsson eller Olivia Schough vinner nickdueller i någon större utsträckning. Därför tycker jag att fysiskt starka Stina Blackstenius bör få plats från start mot kinesiskorna. LFC-talangen är sämst i defensiven av de fem forwardsen i den svenska truppen, men den risken får vi ta.

Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson

Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson

Centralt är det självklart att Fridolina Rolfö skall få fortsatt förtroende, och på andra kanten tycker jag faktiskt att Sundhage borde spela Elin Rubensson. Hon är en bättre passningsspelare än de forwards som konkurrerar som platsen och som yttermittfältare/ytterforward fixar hon både defensiven och offensiven. Det blir alltså en bra balans med henne och Blackstenius på varsin kant.

03.00 Brasilien–Sydafrika 

Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 70–25–5
Förutsättningar: Brasilien har sex poäng är klart för slutspel. Laget är även i praktiken klar gruppsegrare. Sydafrika är poänglöst, men har chansen att avancera som grupptrea. Då måste de vinna samtidigt som Kina slår Sverige och Frankrike slår Nya Zeeland.

Brasilien har verkligen överraskat enormt hittills. Laget var blekt i fjolårets VM och min känsla inför OS var att förbundskapten Vadao testade vilt, men inte hittade rätt balans i laget.

Det var sannolikt en felaktig känsla. Det verkar som att Vadao hela tiden visste hur man skulle ställa upp sin startelva i OS. Att han experimenterade med andra uppställningar i genrepen var nog helt enkelt för att testa hur plan B och plan C funkar.

Nu är alltså Brasiiien i praktiken klara gruppsegrare. Därmed vore det vansinne att inte vila så många ordinarie spelare som möjligt. Ett reservbetonat Brasilien är ändå ganska klara favoriter här, inte minst med tanke på att alla 44 000 biljetterna till arenan i Manaus är sålda.

Med ordinarie hemmalag hade haft 90 procents sannolikhet för hemmaseger. Nu ökar chanserna för Sydafrikas Banyana Banyana. Vera Pauw:s gäng har ju fortfarande chansen att gå till kvartsfinal vid seger i den här matchen. Fast den chansen känns väldigt, väldigt liten. Dels för att jag inte tror att Sydafrika vinner mot Brasilien, dels för att det inte räcker med att vinna, de behöver även få med sig flera resultat.

21.00 Tyskland–Kanada 
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 40–50–10
Förutsättningar: Fullpoängaren Kanada är klar för slutspel, det är i praktiken även Tyskland (står på fyra poäng och 8–3 i målskillnad). Vinnaren här tar hem gruppen, vid kryss blir det kanadensisk gruppseger.

Kanada har imponerat stort så här långt. Men i kväll kommer man till start utan avstängda Kadeisha Buchanan, dessutom lär John Herdman vila fler av sina vanliga startspelare.

Jag gissar att Tyskland är lite revanschsuget efter 2–2 mot Australien. Även om Silvia Neid också sannolikt tar chansen att vila några spelare har hon en bredare trupp att tillgå. Tyskland känns alltså som favoriter här.

Men skulle jag tippa på den här matchen hade jag ändå utgått från ett kryss. Det är nämligen ett resultat som skulle passa Tyskland väldigt bra. Spontant hade jag ju föredragit andraplatsen i den här gruppen framför gruppsegern om jag hade varit Neid.

Segraren ställs ju nämligen med största sannolikhet mot Frankrike i kvartsfinal, medan tvåan antingen får möta Kina eller Sverige.

21.00 Australien–Zimbabwe 
Tv/stream: Viasat OS 4 och Viaplay.
Tips: 98–1,5–0,5
Förutsättningar: Australien har en poäng, medan Zimbabwe är poänglöst. Zimbabwe är i praktiken utslaget, men inte i teorin. Båda måste vinna, vid kryss är båda utslagna. För Australien gäller att seger, även med uddamålet, innebär att man har säkrat en plats som en av de bästa treorna. Zimbabwe måste vinna med flera måls marginal för att ha någon chans.

Sam Kerr

Sam Kerr

Det här vinner Australien. Deras snabba och sevärda anfallsfotboll kommer att riva upp stora hål i Zimbabwes försvar. Jag tror dessutom att det kommer att bli ganska många mål. Hade inte formstarka Sam Kerr haft sin skadebakgrund, vilket gör att hon sannolikt kommer att vilas i samma stund som matchen känns avgjord, skulle jag tippat att hon kunde kopplat greppet om skytteligan i kväll.

00.00 USA–Colombia
Tv/stream: Tv10 och Viaplay.
Tips: 90–9–1
Förutsättningar: USA är fullpoängare och behöver en poäng för att säkra gruppsegern. Colombia är poäng och mållöst. Colombia kan avancera som en av de bästa grupptreorna, men då måste man få med sig flera resultat. Det känns inte troligt.

USA kommer garanterat att matcha hela bänken. För i deras situation är det mycket viktigare att hushålla med krafterna är att satsa 100 procent på gruppsegern. Nu lär amerikanskorna ta den ändå. Truppen är ju bred, och laget brukar hitta sätt att vinna matcher även när inte spelet sitter.

Att lagen hade ett oväntat jämnt möte i åttondelsfinal i fjolårets VM skall man inte dra för stora växlar av. Colombia är nämligen ett klart mycket sämre lag nu.

00.00 Frankrike–Nya Zeeland  
Tv/stream: matchen verkar bara visas på Viaplay.
Tips: 70–25–5
Förutsättningar: Båda lagen har tre poäng, Frankrike har dock bättre målskillnad. Vinnaren är klar för slutspel, sannolikt som grupptvåa bakom USA. Vid kryss går båda lagen till slutspel, Frankrike som grupptvåa och Nya Zeeland som en av de två bästa grupptreorna.

Här kan lagen hjälpa varandra vidare genom att spela oavgjort. Känslan på förhand är ändå att Frankrike inte vågar riskera något, utan att man kommer att gå för segern.

Normalt skall fransyskorna också kunna göra något mål i den inledande anstormningen, och sedan kontra in ytterligare något när Nya Zeeland måste kliva fram för att nå en kvittering.

Men man får inte glömma att Ferns är ett rätt svårspelat lag. På de fem senaste stora mästerskapen (OS 2008, 2012 och 2016 samt VM 2011 och 2015) är det bara USA (tre gånger) som besegrat Nya Zeeland med större marginal än uddamålet. Det är alltså inte bara att gå ut och vräka in mål på Oceaniens stolthet.

För svensk del är det önskvärt om något lag vinner den här matchen, för då räcker kryss mot Kina för svenskt avancemang. Vi får alltså hålla tummarna för en fransk anstormning i början – och att den ger resultat.

Skönt förresten att den vansinniga avstängningen av Abby Erceg ströks av Fifa, även om det sannolikt hade gynnat Sverige om Nya Zeelands lagkapten tvingats se matchen från läktaren…

OS 2016: Omgång 1


Då har alla lag spelat varsin match i OS, och jag har sett minst en halvlek av varje match. Den bästa var helt klart Kanada–Australien och den sämsta matchen var tveklöst Sverige–Sydafrika.

Det lag som har imponerat mest är Frankrike närmast före Brasilien. USA och Kanada imponerade för övrigt också, fast på annat sätt. Här är lite mina tankar match för match:

Sverige–Sydafrika 1–0

Se förra inlägget.

Brasilien–Kina 3–0

Brasilien var bättre på det mesta. Jag tappade räkningen på målchanserna när det var 7–1 till Brasilien. Marta och hennes vänner

Jag såg den svenska Kinaspionen Thomas Dennerby på Tv3. Han var förvånad över att Kina slog långa utsparkar och inte försökte spela sig fram. Han konstaterade också precis som jag gjort att centala mittfältaren Ren Guixin:s skada är väldigt jobbig för det kinesiska laget.

En annan jobbig sak är att inte förbundskapten Bruno Bini har fått med fjolårets VM-målvakt Wang Fei på tåget. Fei är stabil i luftrummet, det kan man inte säga om nuvarande förstamålvaten Zhao Lina. Två av Brasiliens mål kom efter att Lina visat dålig tajming på inlägg.

Tillbaka till Brasilien. Laget kändes kusligt starkt i offensiven. De var löpstarka, snabba och matade fram bollar i djupled. Det kommer att bli jobbigt för den svenska backlinjen att möta Brasiliens offensiva spelare, speciellt om inte Jessica Samuelsson är i speldugligt skick. Röntgen visade att hon inte hade någon skelettskada, men det känns ändå högst osäkert om hon kan vara med redan på lördag igen.

Kollar vi in startelvorna så körde Kina till tio elftedelar med den elva jag gissade på i OS-guiden. Man valde att plocka in Yang Li på vänsterkanten och köra Wang Shanshan som toppforward, och således bänka Ma Xiaoxu. Just Wang Shanshan är en spelare som flyttats runt rätt mycket i det kinesiska laget. Ibland spelar hon på kanten, ibland som toppforward. Men så sent som förra våren var hon mittback. Hon har alltså många strängar på sin lyra.

När det gäller Brasiliens elva, trodde jag att förbundskapten Vadao skulle spela med den elva han hade i genrepet mot Australien. Men det visade sig att han balanserade laget klart mer defensivt i dag, och bytte fyra spelare från genrepet. Han plockade in Fabiana, Rafaelle, Formiga och Thaisa på bekostnad av Poliana, Erika, Debinha och Andressinha. Trots den mer defensiva balansen visade Brasilien alltså stora kvaliteter i offensiven. Andressa Alves 2-0-mål var en godbit, där Marta stod för ett fint förarbete.

Kanada–Australien 2–0

Premiärdagens lilla skräll var en väldigt bra match, en match där Kanada imponerade stort. Men så fick man också en kanonstart. Storstjärnan Christine Sinclair bröt en slarvig australisk passning redan efter 13–14 sekunder. Sinclair serverade Janine Beckie som gjorde tidernas snabbaste OS-mål. 19 sekunder visade matchuret när bollen gick i mål.

Efter 18 minuter fick mittbacken Shelina Zadorsky rött kort för målchansutvisning. Jag har inte sett situationen koncentrerat, men tyckte nog att det kändes som ett hårt rött kort.

De kommande 45 minuterna tyckte jag att Australien spelade riktigt bra, och man satt bara och väntade på kvitteringen. Men på slutet tappade The Matildas lite skärpa. Lydia Williams räddade en billigt dömd straff (Beckie) innan Sinclair punkterade matchen med sitt 2–0-mål. Där gjorde Williams en sämre insats…

Enligt klyschan brukar det ju heta att det är svårt att spela mot ett lag med tio spelare. Det är inte sant.

För något år sedan gick jag i genom hur det gått för alla de lag som drabbats av utvisningar i herrallsvenskan under året. Väldigt få av de lag som hade varit decimerade i mer än 15 minuter hade klarat att hålla tätt. Nästan lika få hade vunnit eller spelat oavgjort under den period de varit decimerade.

Det visade sig att det lag som hade en man mer nästan alltid vann den perioden. Att Kanada alltså klarade av att vinna med 1–0 under 72 minuters numerärt underläge är verkligen jätteimponerande. Mitt tips om australisk gruppseger kan ha gått åt skogen direkt här.

Kollar vi laguppställningarna förvånades jag av att Australien inledde med Steph Catley och Lisa De Vanna på bänken. Jag gissar att man tänkte spara duon. Men det var kanske inget klockrent beslut. In i stället för duon i startelvan kom Clare Polkinghorne och Eskilstunaförvärvet Chloe Logarzo.

Kanada gjorde ett byte jämfört med min tippade elva. De drog ner Diana Matheson på mittfältet på Sophie Schmidt:s bekostnad. In i elvan kom Örebroforwarden Melissa Tancredi. Den senare fick dock ge plats åt unga mittbacken Rebecca Quinn strax efter utvisningen.

Tyskland–Zimbabwe 6–1

Matchen började med att Simone Laudehr åkte på en riktigt ful tackling, som riskerar att ha avslutat hennes OS. Ofattbart att inte Lynett Mutokuto fick rött kort för det här.

Tyskorna gjorde två mål före paus. I början av den andra reducerade Zimbabwes Kudakwashe Basopo till 2–1 efter ett tveksamt tyskt målvaktsingripande.

Uddamålsunderläget stod sig dock inte så länge, utan tyskorna gjorde snabbt 3–1. Till slut blev det hela 6–1, alltså ungefär så stora siffror som man kunde befara på förhand. Melanie Behringer blev enda tvåmålsskytt.

I övrigt spelade Tyskland med exakt den elva som jag tippade i OS-guiden. Med tanke på motståndet var det svårt att bedöma den tyska insatsen.

USA–Nya Zeeland 2–0

USA rivstartade och skapade flera bra chanser i matchupptakten. Carli Lloyd:s 1–0-mål var därför logiskt. Efter det tappade dock amerikanskorna det offensiva flytet, och resten av den första halvleken var rätt jämn.

Den andra halvleken hann knappt börja förrän 2–0-målet kom. Den här gången var det Alex Morgan som slog till – USA:s två första mål kom alltså från lagets två mest pålitliga målskyttar. Viktigt.

Resten av matchen spelade USA av. Laget spelade ingen bländande fotboll, men imponerade genom att ha totalkontroll från första till sista minut. USA:s startelva stämde för övrigt till tio elftedelar med den jag hade i OS-guiden. Skillnaden var att Lindsey Horan fick ge plats för Allie Long.

När det gäller Nya Zeeland gjorde de en ok insats, som vanligt. Ferns har bara vunnit en av sina 24 matcher i stora mästerskap. Men man är ändå ett tufft lag att möta. De har rätt många kryss och de förlorar sällan med stora siffror. På sina fem senaste stora mästerskap (OS 2008, 2012 och 2016 samt VM 2011 och 2015) är det bara USA (4–0 2008, 2–0 2012 och 2–0 i dag) som besegrat dem med mer än uddamålet.

Frankrike–Colombia 4–0

Det här var fjolårets Frankrike igen. Det är inget dåligt omdöme, för jag tycker att fransyskorna var det lag som spelade vackrast fotboll i världen i fjol.

I år har jag inte sett Frankrike nå upp till samma höga nivå. Inte förrän i dag. För mötet med Colombia var en riktigt imponerande uppvisning, i varje fall i den första halvleken.

Fransyskorna fick en riktig drömstart när en colombiansk back styrde in Eugenie Le Sommer:s inspel redan i första minuten.

Le Sommer var verkligen glödhet. Redan efter 27 minuter var hon uppe i sex egna avslut – ett av dem betydde 2–0.

Även 3–0-målet kom i den första halvleken. Den här gången var det Camille Abily som slog till på frispark.

I den andra halvleken spelade Frankrike mest av tiden. Men en riktig höjdare fick vi se, den här läckra frisparken från Amel Majri:

Frankrike startade för övrigt med precis den elva som jag gissade. Alla spelare var bra, men jag imponerades som vanligt extremt mycket av de båda mittbackarna Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, båda är så underbart passningsskickliga att det är en ren njutning att se dem.

Colombia då? Deras struliga uppladdning har säkert påverkat. Venezuela U20 är ju knappast ett motstånd som förbereder laget för att möta Frankrike. Det var även tydligt att Colombia saknade sina innermittfältare Yoreli Rincon och Daniela Montoya. Fast de hade fått spela grymt bra om de skulle stoppat Frankrike i dag.

Nästa omgång spelas på lördag. Då väntar tre riktigt intressanta matcher, nämligen Frankrike–USA, Tyskland–Australien och Brasilien–Sverige – det är verkligen något att se fram emot.

En rapport från Algarve cup

Frilansjurnalisten och twittraren Oddsmover – följ honom på twitter – har bevakat en hel del internationell damfotboll den senaste tiden. För tillfället befinner han sig i Algarve, där han i går såg både Brasilien–Ryssland och Kanada–Island.

Han frågade i går kväll om jag var intresserad av en rapport. Det var jag, så här kommer hans text, som bland annat innehåller en lägesrapport kring Marta:s ansökan om svenskt medborgarskap:

På måndagen blev det klart att Brasilien och Kanada kommer att mötas i onsdagens Algarve Cup-final. Båda lagen vann sina respektive avgörande gruppmatcher mot de tidigare obesegrade motståndarna Ryssland och Island.

Brasilien ställde upp med samma elva som i de två föregående gruppmatcherna mot Nya Zeeland och Portugal: Bárbara, Fabiana Simoes, Monica Alves, Rafaelle, Thaisa Moreno, Tamires, Debinha, Miraildes Mota (Formiga), Andressa Alves, Marta och Cristiane (elvan uppradad i nummerordning från spelare 1–11, alltså inte taktisk uppställning).

Taktiskt sett utgick Brasilien ifrån 4-4-2 som dock ofta såg ut som 4-2-4 eftersom yttermittfältarna fyllde på högt.

Brasilien stod för bästa matchinsatsen för turneringen via en stabil 3–0-seger mot Ryssland i blåsiga förhållanden. Den hårda Lagos-kustvinden påverkade båda lagens spelförutsättningar. Brasiliens förbundskapten Vadao avslöjade efter matchen att han på förhand hade gett sina adepter order om att köra mycket kortpassningsspel.

Marta – som byttes ut tidigt i andra halvlek – sa efter matchen till mig att:

”Vi gör en jättebra match. Vi hade kontroll hela matchen.”

Apropå om Marta känner av det ryggont som plågat henne senaste veckorna säger Marta:

”Känner fortfarande lite grann. Därför pratade jag med tränaren så att vi bestämde att jag skulle byta tidigt i andra. Mest för att få vila inför nästa match [finalen].”

Allt var dock inte frid och fröjd i det brasilianska lägret. Mittfältsstjärnan Andressa Alves tvingades byta efter skada och kunde inte ens lämna arenan på egna ben.

Det portugisiska läkarteamet fick bära ut henne på bår till bussen. Förbundskapten Vadao sa efter matchen att skadans omfattning är osäker:

”Vi vet just nu inte om hon kommer att kunna spela finalen.”

De journalister som var på plats bedömde samstämmigt att hennes spelchans är liten. Brasilien lär göra första och enda ändringen i elvan lagom till finalen.

Finalmotståndet Kanada tog en komplicerad väg till final tack vare 1–0-seger mot Island samtidigt som Danmark brände sin, (1–2) mot avsågade Belgien i andra gruppmatchen.

Alla tre lag utom Belgien hade chans att nå final. Kanadas förhandsodds var höga eftersom man dels behövde vinna och dels var beroende av bra resultat från nollpoängaren Belgien. Island hade utmärkt utgångsläge efter två inledande segrar (bland annat 4–1 mot Danmark), men det blev pannkaka mot Kanada.

Kanada hade tydligt övertag i de flesta närkamperna och såg dessutom fitnessmässigt mer piggt ut. Det är ingen vågad gissning att Island hade tömt krafterna i föregående vinstmatcher.

Kanadensiska Algarve Cup-truppen är en förändrad och föryngrad upplaga jämfört med VM-truppen. Bland annat märks det stora framtidshoppet Deanne Rose som debuterade för landslaget sent år 2015 som 16-åring.

Rose har nu gjort omkring en handfull startmatcher och redan noterats för tre mål och tre målpass. Det kunde ha blivit ytterligare mål mot Island. Den numera 17-åriga (fyllde den 3 mars) Rose skapade ett par finfina målchanser som dock stoppades av välspelande isländska målvakten Sandra Sigurdardottir (Djurgårdens målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir satt på bänken).

För övrigt är det noterbart att två svenskbekantingar fanns med i Islands startelva: KIF Örebros Anna Björk Kristjansdottir och FC Rosengårds Sara Björk Gunnarsdottir. För deras del väntar det en bronsmatch på onsdag mot Nya Zeeland.

Sist men inte minst en intressant uppdatering från Marta:

I juli år 2014 avslöjade Marta (för Kvällsposten) att hon ville skaffa svenskt medborgarskap. På måndagskvällen fick hon frågan (från @OddsMover) hur det går med den processen:

”Vi har inte fått svar, men det ser bra ut. Vi måste vänta lite och fixa saker med papper och pass.”

Marta är inte aktuell för svenska landslaget (på grund av FIFA-regler), men hoppet att så småningom bli svensk i myndighetsregistren kvarstår alltså.

VM 2015: Lag 7–9, Medaljkandidater

Det börjar att dra ihop sig i min genomgång av lagen i årets VM-slutspel. Jag har nått fram till de lag som har potential att slåss om medaljerna.

Vinjetten medaljkandidater sätts på fem länder som inte är troliga guldmedaljörer, men som alla kan slå de fyra stora guldkandidaterna i enstaka matcher.

I det här första inlägget presenterar jag tre av de fem lagen. Och ja, jag har med Pia Sundhage:s svenska lag i den här gruppen.

Det här är för övrigt fjärde inlägget i min stora genomgång av alla VM-lag. De tre första inläggen hittar du här:
* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.

7) Sverige
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Sundhages lag kommer till VM med massor av frågetecken i bagaget. Det senaste året har man saknat en defensiv stabilitet och det har funnits uppgifter om att stämningen i truppen inte har varit på topp.

På årets åtta landskamper har det svenska landslaget 18–14 i målskillnad. Ojämnheten och alla insläppta mål fick spelarna att säga ifrån – och i april skrotades det hyperoffensiva 4-1-3-2-system som Sundhage ville använda på konstgräset i Kanada. Nu är det klassiskt 4-4-2 som gäller, något spelarna säger sig känna trygghet med.

Sundhage har en startelva med mycket hög kapacitet. Hennes problem är att truppen är väldigt ojämn och innehåller flera skadeförföljda spelare. Inte minst finns det orosmoment för det centrala mittfältet, där det svenska laget står och faller med Caroline Seger och skadeförföljda Lisa Dahlkvist. Känslan är att Dahlkvist blir Sveriges viktigaste spelare i VM eftersom behovet av en bollvinnare på mitten är gigantiskt.

Om bara Dahlkvist kan bromsa motståndarnas kontringar något finns det tillräckligt med kvalitet i backlinjen för att lösa resten. I välorganiserade Wolfsburg är exempelvis Nilla Fischer en gigant i mittförsvaret. I det betydligt mer utspridda svenska landslaget har Fischer däremot vacklat under våren.
Sannolikt beror det mycket på att de flesta av Sveriges mittfältare och forwards är utpräglade offensiva spelare och inte gillar att jaga boll.

Offensivt är det svenska laget däremot mycket starkt och gör nästan alltid mål. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är båda väldigt snabba och tillhör världens bästa kontringsspelare, Therese Sjögran och Kosovare Asllani är utmärkta framspelare och Seger är en duktig bollhållare. Dessutom fyller ytterbackarna Elin Rubensson och Lina Nilsson gärna på i offensiven.

En positiv sak är att förberedelserna på många sätt liknar dem inför VM 2011. Då var laget nederlagstippat – många trodde att de skulle ryka redan i gruppspelet. Då föll bitarna på plats i hemmagenrepet mot Mexiko och laget lyfte ända upp på prispallen.

Nu slår Sverige ur underläge igen – vilket brukar passa bra. Man har även en styrka i att man har en rejäl stabilitet och brukar vinna mot sämre rankade lag i stora turneringar. Däremot är det ett faktum att Sverige aldrig har vunnit en utslagsmatch mot ett högre rankat lag i ett stort mästerskap. Skall det bli medalj kommer man att behöva bryta den dåliga trenden. För lottningen är mycket svår.

I gruppspelet väntar Nigeria, USA och Australien i VM:s klart tuffaste grupp. För att komma i rätt stämning får väl Sundhage ta fram det här klippet inför USA-matchen:

Och hon kan ju köra det här inför mötet med Australien:

Trots den tuffa lottningen skall Sverige klara sig vidare ur gruppen. Skräller man och avancerar som gruppsegrare ser plötsligt vägen till semifinal vidöppen ut. Troligast är dock att svenskorna slutar som grupptvåa bakom USA. Det skulle sannolikt innebära åttondelsfinal mot Brasilien och kvartsfinal mot Japan – alltså en mycket svår väg.

Faktum är att man kan få en bättre väg genom slutspelsträdet om man avancerar som grupptrea. Då kan man nämligen få Kanada i åttondels- och England/Norge i kvartsfinal. Fast å andra sidan kan man som grupptrea även få Tyskland direkt i åttondelen, så Sverige skall knappast chansa på att spela till sig tredjeplatsen…

Som jag ser det får Sverige i första hand koncentrera sig på att blir ett av de tre bästa europeiska lagen (utöver England som inte räknas) och således kvala in till OS. Men har man väl gjort det är det inte så långt till pallen…

8) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Norge håller på att genomföra en generationsväxling. I VM för fyra år sedan var det norska laget inte redo. Sedan kom Even Pellerud tillbaka och plötsligt kom några av de äldre tillbaka och Norge nådde EM-finalen på Friends Arena.

Nu borde det norska laget vara ännu bättre än det var 2013. De unga talangerna är två år bättre och de äldre, rutinerade rävarna som Trine Rönning (som dock kämpar för att komma tillbaka efter skada), Solveig Gulbrandsen och Isabell Herlovsen är kvar.

Jag funderade först på att ha Norge som min allra största medaljutmanare. Men sedan kom det blytunga avbräcket att Caroline Graham Hansen inte kan vara med. Där tappar man flera procent i sitt anfallsspel. 20-åringen från Wolfsburg är en irrationell poängspelare av en typ som hade gått in i alla VM-lag.
Dessutom har de norska resultaten i år varit allt annat än imponerande. I lördags föll man exempelvis med 3–2 borta mot Belgien. I går vann man i och för sig med 2–0 i genrepet mot Finland, men jag väljer ändå att hålla tillbaka det norska lag så här på förhand.

Mot finskorna startade Norge så här: Ingrid HjelmsethMaren Mjelde, Nora Holstad Berge, Marita Skammelsrud Lund, Ingrid Moe Wold – Gulbrandsen, Gry Tofte Ims, Lene Mykjåland (gjorde båda målen) – Ada Hegerberg, Herlovsen, Kristine Minde.

Intressant är att Mjelde spelades som ytterback, jag hade gissat att Pellerud skulle satsa på henne som defensiv innermittfältare. Jag hade även gissat att formstarka Emilie Haavi skulle ingå i VM-elvan. Men vi får väl se hur Pelleruds lagbygge går vidare. Får han bitarna att falla på plats har han ett mycket starkt lag på pappret starkt – även utan Graham Hansen.

Under Pellerud har Norge alltid varit ett vinnargäng, ett lag som kan slå vilken motståndare som helst. Pellerud har lett Norge till medalj i samtliga de sju mästerskap de spelat. Här är hans facit:

EM 1991: Silver
VM 1991: Silver
EM 1993: Guld
EM 1995: Brons
VM 1995: Guld
OS 1996: Brons
EM 2013: Silver

I årets upplaga av Fotballjentene finns det alltså många profiler. De tre nämnda veteranerna är viktiga. Men skulle jag lyfta fram de jag ser som Norges nyckelspelare blir det målvakten Ingrid Hjelmseth, defensivexperten Maren Mjelde samt förstås måldrottningen Ada Stolsmo Hegerberg.

Kan Hjelmseth nå den form hon höll i EM för två år sedan blir det inte lätt att göra mål på norskorna. Mjelde studerade jag på nära håll när hon spelade i Göteborg i höstas och jag slogs av hur fantastiskt bra hon läste av motståndarnas anfallsspel och placerade sig rätt. Hon kan spela både ytterback – som hon gjorde i går, innerback och defensiv mittfältare.

Slutligen då 19-åriga Ada Hegerberg. Redan när jag såg henne i F19-VM 2012 blev jag oerhört förtjust i hennes spelstil. Hon är en mycket ovanlig forwardstyp inom damfotbollen, en fantastiskt smart straffområdesexpert. Under sin premiärsäsong i Lyon gjorde hon 26 mål, många av dem kom efter inlägg. När inläggen slås brukar alltid Hegerberg vara först in på en tom yta. Kommer bollen dit är hon en säker avslutare både med fötter och huvud.

Den norska lottningen är utmärkt. I gruppen ställs man i och för sig mot tuffa Tyskland, men även mot de två svagaste nationerna i turneringen, Elfenbenskusten och Thailand. I EM 2013 vann norskorna mot tyskorna i gruppen, men föll i finalen. Nu tror jag inte Pellerud har något emot att bli grupptvåa, för då får man i och för sig en ganska svår åttondelsfinal, men man kan å andra sidan sedan få en riktigt bra chans att nå hela vägen till final.

9) Brasilien
Världsrankning: 7 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Brasilien står och faller med Marta. För ett år sedan trodde jag inte ett dugg på det lag som leds av förbundskapten Oswaldo AlvarezVadão kallad. Då testades det friskt och defensiven såg allt annat än stabil ut. Tvärtom var det stundtals så virrigt i backlinjen att man trodde att det var ett flicklag som spelade.
I samband med att Brasilien blev överkört av Frankrike i fjol dömde jag ut laget totalt. Men kanske att jag var lite för snabb att döma. Kanske att Brasilien ändå har börjat hitta rätt. Vid sin hemmaturnering i december besegrade man nämligen USA och i Algarve slog man både Sverige och Schweiz.
Det brasilianska laget har fortfarande stora defensiva brister, men man är fortfarande en obehaglig motståndare. Offensiven är stark och i enstaka matcher kan man besegra vilket lag som helst.
Eftersom i princip hela truppen har varit samlad under våren och tränat som ett klubblag är det ett väl samspelt lag som ställs på benen. Att fjolårets skyttedrottning i norska toppserien, Debinha, drog av korsbandet i Algarve är självklart ett stort avbräck.
Marta

Marta

Det innebär att det sannolikt blir rutinerade Marta och Cristiane på topp under VM. I landslaget har Marta en fri forwardsroll, en roll hon verkar trivas perfekt med. Marta har sett stark ut under starten av damallsvenskan och blir självklart mycket spännande att följa i Kanada.
En annan intressant spelare  i Brasiliens lag är hypertekniska kantspelaren Andressa Alves. Kolla gärna in hennes bollbehandling – den är grym. Används hon som vänsterback blir hos tveklöst turneringens mest tekniska back.

Det har varit mycket elände i brasiliansk damfotboll de senaste åren, med nedlagd liga och nedlagda lag. Men utvecklingen har vänts i rätt riktning. Det skapades en ny liga 2014 och många positiva saker är i görningen. Den här texten är i och för sig några månader gammal, men ger ändå en bra lägesbild.

Brasilien skulle för övrigt ha haft sju spelare i amerikanska NWSL det här året. Men sedan man valde att samla landslagsspelarna och träna dem som ett klubblag blev det inte så mycket med det.

I första hand jobbar Brasilien mot hemma-OS nästa år. Det känns klokt, för även om man blev seedade i VM-lottningen (på Sveriges bekostnad) är vägen till succé ganska snårig.
I gruppen väntar Sydkorea, Spanien och Costa Rica – en grupp Brasilien bör vinna. Men i nästa steg blir det genast tuffare. För gruppsegraren blir det åttondelsfinal mot tvåan i Sveriges grupp och trolig kvartsfinal mot Japan. Alltså en riktigt tuff lottning. Brasilien får vara nöjt om de skulle gå till kvartsfinal.

Tankar efter 0–2 mot Brasilien

Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.

Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.

Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.

Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.

Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.

En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.

Caroline Seger

Caroline Seger

Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.

Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.

Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.

Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.

Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.

Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese SjögranLotta Schelin och Kosovare Asllani.

Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.

Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.

Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.

Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.

Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.

Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.

Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.

Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.

Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.

De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…

Marija Banusic

Marija Banusic

Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.