Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Venezuela – en spännande uppstickare

I går gjorde Linköping ett litet ryck i damallsvenskan. Man gjorde det efter att Göteborg, som jag upplever det av tv-bilderna, bjudit på två självmål. Det innebär att tre av LFC:s fyra senaste mål har varit självmål.

Det är ju anmärkningsvärt, fast inte så konstigt. Med tanke på hur hårt tillbakapressade motståndarna blir är det inte speciellt underligt att ett eller annat inlägg styrs in i eget mål av motståndarbackar. Kanske är det här också ett tecken på att LFC i år har det flyt som krävs för att bärga ett SM-guld. Fast fem omgångar återstår och mycket kan hända ännu.

Apropå guldstriden har det i dag förekommit uppgifter om att Rosengård skulle vara intresserat av att kontraktera Hope Solo, något som klubben dementerar. Mer än så behöver väl inte sägas om den saken. Det om damallsvenskan.

Det här inlägget är nämligen tänkt att handla om framtidens internationella damfotbollsstjärnor. Många av dem är nu på plats i Jordanien, där U17-VM drar i gång i morgon, fredag. Mästerskapet sänds av Eurosport och inleds med en riktig kanonmatch redan 13.45 premiärdagen – Tyskland–Venezuela. Mer om de lagen strax.

Först tänkte jag bara konstatera att det här är en riktigt intressant turnering, ett härligt stjärnspäckat ungdomsmästerskap. För även om spelarna bara är 17 år har ganska många redan skaffat sig rätt imponerande meritlistor.

Allra mest meriterad är Kanadas Deanne Rose, som ju har en bronsmedalj från OS. Hon är en powerforward, som bland annat blev målskytt mot Brasilien i bronsmatchen i Belo Horizonte. Rose är svårstoppad på seniornivå, hon borde därmed kunna vara ett grymt vasst vapen för Kanada på den här nivån.

Trots Rose känns dock inte Kanada som någon riktig medaljkandidat, det gör dock drygt hälften av de andra lagen. Bland segerkandidaterna räknar jag in de regerande mästarinnorna Japan, de asiatiska mästarinnorna Nordkorea, de europeiska mästarinnorna Tyskland, EM-tvåorna Spanien, de sydamerikanska mästarinnorna Venezuela, de båda afrikanska länderna Ghana och Nigeria samt förstås de nordamerikanska mästarinnorna USA.

I det amerikanska laget finns förresten också ett riktigt affischnamn i Ashley Sanchez. 17-åringen har redan varit uttagen i A-landslaget till ett läger i april. Ihop med 18-åriga Mallory Pugh är det Sanchez som är USA:s stora hopp i nästa generation.

Andra spelare som nämns med respekt inför turneringen är Paraguays Jessica Martínez, “Pirayu” kallad och Nigerias storstjärna Rasheedat Ajibade – båda var förresten redan med i F17-VM 2014. Nämnas bör även Englands Gloria Stanway som gjort fyra ligamål för Manchester City i år.

Bland mina huvudkandidater finns en relativt ny nation inom den internationella damfotbollen – Venezuela.

Landet var nykomling i sådana här sammanhang för två år sedan, då tog man sig till semifinal och var ytterst nära medalj. Det blev förlust efter straffläggning mot Italien i bronsmatchen. Nu gör man en mycket intressant start, det känns inte alls omöjligt med medalj för det land som kan bli Sydamerikas nya stormakt inom damfotbollen.

För ”Vinotinto” – som laget kallas – har vunnit två raka U17-mästerskap på sin hemkontinent. Nationen har även kvalat till U20-VM senare i år – där var man mycket nära att vinna det sydamerikanska U20-mästerskapet. Framgångarna på ungdomsnivå har skapat ett enormt intresse och engagemang i landet.

För vad sägs om att fantastiska 45 321 åskådare såg landet vinna mot Brasilien i finalen av Sydamerikanska U17-mästerskapen i mars? De här bilderna från när storpubliken sjunger nationalsången inför finalen är mäktiga, eller hur:

Tänk er att få se drygt 45 000 åskådare på en flickmatch i Sverige. Känns ju tyvärr inte så troligt.

Venezuela har en av turneringens allra mest intressanta spelare. Deyna Castellanos är namnet att lägga på minnet. 17-åringen vann skytteligan i F17-VM redan för två år sedan, då på sex mål och tre assist. Gör hon tre mål i Jordanien blir hon tidernas bästa målskytt i F17-VM-sammanhang. Det känns inte alls omöjligt.

I de sydamerikanska mästerskapen tidigare i år gjorde nämligen Castellanos mål i alla sju matcherna, totalt slutade teknikern på tolv fullträffar. Hon lär vara en av de spelare som flest storklubbar från Europa och Nordamerika åker till Jordanien för att studera. Kanske kan någon damallsvensk klubb knyta upp supertalangen?

I Venezuela skall även liraren Daniuska Rodríguez, som gjorde sex mål och hade nio assists i sydamerikanska mästerskapen, vara en spelare att hålla ögonen på.

Venezuela inleder alltså mot Tyskland. Ett Tyskland jag imponerades stort av vid EM-slutspelet tidigare i år. Där hade både Tyskland och Spanien lag som genomgående bestod av väldigt bollsäkra och passningsskickliga spelare. Det var helt enkelt två lag som spelade en njutbar fotboll.

Under EM rekommenderade jag er att titta extra noga på de båda 15-åringarna Lorena Navarro (Spanien, född 11 november 2000) och Klara Bühl (Tyskland, född 7 december 2000). Kortväxta Navarro har ett unikt spelsinne för att vara 15 år, hon rör sig otroligt smart i och omkring straffområdet. Och Bühl har ett grymt steg. Det handlar om två forwards med potential att bli världsstjärnor även på seniornivå.

Fyra av de tyska nyckelspelarna kommer för övrigt från talangfabriken Freiburg. Det handlar om forwardsen Bühl och Vanessa Ziegler, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.

På seniornivå har Gwinn kommit längst. Hon gjorde tio matcher i Frauen-Bundesliga förra säsongen och har varit helt ordinarie hittills i höst, även Minge och Bühl har redan spelat i två Frauen-Bundesligamatcher vardera den här hösten. Kul för turneringen förresten att Freiburg släpper hela fyra A-lagsaktuella spelare.

Jag räknar Tyskland och Venezuela som favoriter i den ändå rätt öppna grupp som även innehåller Kanada och Kamerun.

Det lag som fått den riktiga drömlottningen är Spanien. Man har hamnat i samma grupp som Mexiko, Nya Zeeland och troliga slagpåsen Jordanien. Det borde bli nio poäng. Räkna med det bollskickliga spanska laget i kvartsfinal alltså.

De två sista grupperna känns däremot väldigt öppna och svårtippade. Grupp C innehåller Nigeria, Brasilien, England och Nordkorea och grupp D består av USA, Paraguay, Ghana och Japan. Och som sagt, jag tror att det kan bli ett väldigt välspelat mästerskap.

Nej Sundhage, varför startar du så här?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Startelvorna  har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.

Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.

Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.

Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.

Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.

22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.

I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeMelanie Behringer, Marozsan, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.

I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.

Sedan Christine Sinclair:s smarta löpning som gav 2–0. För passningen svarade Deanne Rose.

Slutligen Brasiliens reducering från Beatriz:

 

Äldst, yngst och bäst i OS

Med fyra lag och fyra matcher kvar av OS-turneringen tänkte jag lista lite namn. Här är först de spelare som jag tycker har varit bäst hittills i OS-turneringen, och alltså borde vara aktuella för ett allstarlag.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Jag tar dem lag för lag:
Sverige: Fridolina Rolfö och Elin Rubensson.
Brasilien: Formiga, Marta och Cristiane.
Tyskland: Melanie Behringer.
Kanada: Ashley Lawrence, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Frankrike: Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.
USA: Tobin Heath.
Australien: Lydia Williams, Katrina Gorry och Samantha Kerr.

I övriga lag hittar jag inga självklara kandidater. Jag välkomnar självklart synpunkter – och fler namn. Jag har säkerligen missat några, för vissa av lagen har jag sett lite dåligt, bland dem finns exempelvis Tyskland.

Bland de valda finns för övrigt OS-turneringens äldsta spelare, Formiga. Hon ser verkligen inte ut som en 38-åring när hon dominerar på Brasiliens mittfält. Jag tyckte att hon var lagets bästa spelare i fjolårets VM. I år har hon konkurrens av fler, men hon är verkligen en kandidat till att prisas som turneringens bästa spelare.

Apropå Formiga, här nedan är de elva yngsta och de elva äldsta spelarna i turneringen. Notera att Kanada har fyra spelare bland de äldsta och två bland de yngsta. De har dessutom ytterligare fem spelare som är födda 1994–95 – det är det som brukar kallas en bra blandning av gammalt och ungt.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Yngst i OS
1) Ellie Carpenter, Australien, 28 april 2000
2) Deanne Rose, Kanada, 3 mars 1999
3) Linda Motlhalo, Sydafrika, 1 juli 1998
4) Mallory Pugh, USA, 29 april 1998
5) Jessie Fleming, Kanada, 11 mars 1998
6) Jasmine Pereira, Nya Zeeland, 20 juli 1996
7) Meikayla Moore, Nya Zeeland, 4 juni 1996
8) Leica Santos, Colombia, 16 maj 1996
9) Stephanie Malherbe, Sydafrika, 5 april 1996
10) Eunice Chibanda, Zimbabwe, 26 mars 1996
11) Stina Blackstenius, Sverige, 5 februari 1996

Äldst i OS
1) Formiga, Brasilien, 3 mars 1978
2) Hope Solo, USA, 20 juli 1981
3) Melissa Tancredi, Kanada, 27 december 1981
4) Rhian Wilkinson, Kanada, 12 maj 1982
5) Carli Lloyd, USA, 16 juli 1982
6) Saskia Bartusiak, Tyskland, 9 september 1982
7) Felistas Muzongondi, Zimbabwe, 22 mars 1983
8) Hedvig Lindahl, Sverige, 29 april 1983
9) Christine Sinclair, Kanada, 12 juni 1983
10) Lotta Schelin, Sverige, 27 februari 1984
11) Diana Matheson, Kanada, 6 april 1984

Notera här att Nya Zeelands andremålvakt Rebecca Rolls, född den 22 augusti 1975, var den äldsta spelaren som ingick i någon av trupperna. Men hon spelade inte något i turneringen.

Melanie Behringer

Melanie Behringer

Skytteligan:
4 mål: Behringer.
3 mål: Beckie.
2 mål: Maria Catalina Usme, Louisa Cadamuro, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Lloyd, Alex Morgan och Michelle Heyman.
1 mål: bland annat Nilla Fischer, Schelin och Blackstenius.

Inför OS-lottningen: ranking av lagen

På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.

Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld                      3,6 %
Annan medalj      47,3 %
Ut i kvartsfinal      32,7 %
Ut i gruppspelet   16,4 %

Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.

Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.

Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.

Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.

Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:

1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.

US WNT

USA

Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.

Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.

Jill Ellis

Jill Ellis

Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…

2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.

Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.

I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.

Silvia Neid

Silvia Neid

Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.

Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.

Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.

3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.

Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.

Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.

The Matildas

The Matildas

När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.

För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.

Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.

Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.

4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.

Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.

I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.

Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?

Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.

Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.

Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.

Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.

Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.

Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.

Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.

Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.

5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.

Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.

Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.

Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.

Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.

6) Utfyllnadslagen
Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.

En rapport från Algarve cup

Frilansjurnalisten och twittraren Oddsmover – följ honom på twitter – har bevakat en hel del internationell damfotboll den senaste tiden. För tillfället befinner han sig i Algarve, där han i går såg både Brasilien–Ryssland och Kanada–Island.

Han frågade i går kväll om jag var intresserad av en rapport. Det var jag, så här kommer hans text, som bland annat innehåller en lägesrapport kring Marta:s ansökan om svenskt medborgarskap:

På måndagen blev det klart att Brasilien och Kanada kommer att mötas i onsdagens Algarve Cup-final. Båda lagen vann sina respektive avgörande gruppmatcher mot de tidigare obesegrade motståndarna Ryssland och Island.

Brasilien ställde upp med samma elva som i de två föregående gruppmatcherna mot Nya Zeeland och Portugal: Bárbara, Fabiana Simoes, Monica Alves, Rafaelle, Thaisa Moreno, Tamires, Debinha, Miraildes Mota (Formiga), Andressa Alves, Marta och Cristiane (elvan uppradad i nummerordning från spelare 1–11, alltså inte taktisk uppställning).

Taktiskt sett utgick Brasilien ifrån 4-4-2 som dock ofta såg ut som 4-2-4 eftersom yttermittfältarna fyllde på högt.

Brasilien stod för bästa matchinsatsen för turneringen via en stabil 3–0-seger mot Ryssland i blåsiga förhållanden. Den hårda Lagos-kustvinden påverkade båda lagens spelförutsättningar. Brasiliens förbundskapten Vadao avslöjade efter matchen att han på förhand hade gett sina adepter order om att köra mycket kortpassningsspel.

Marta – som byttes ut tidigt i andra halvlek – sa efter matchen till mig att:

”Vi gör en jättebra match. Vi hade kontroll hela matchen.”

Apropå om Marta känner av det ryggont som plågat henne senaste veckorna säger Marta:

”Känner fortfarande lite grann. Därför pratade jag med tränaren så att vi bestämde att jag skulle byta tidigt i andra. Mest för att få vila inför nästa match [finalen].”

Allt var dock inte frid och fröjd i det brasilianska lägret. Mittfältsstjärnan Andressa Alves tvingades byta efter skada och kunde inte ens lämna arenan på egna ben.

Det portugisiska läkarteamet fick bära ut henne på bår till bussen. Förbundskapten Vadao sa efter matchen att skadans omfattning är osäker:

”Vi vet just nu inte om hon kommer att kunna spela finalen.”

De journalister som var på plats bedömde samstämmigt att hennes spelchans är liten. Brasilien lär göra första och enda ändringen i elvan lagom till finalen.

Finalmotståndet Kanada tog en komplicerad väg till final tack vare 1–0-seger mot Island samtidigt som Danmark brände sin, (1–2) mot avsågade Belgien i andra gruppmatchen.

Alla tre lag utom Belgien hade chans att nå final. Kanadas förhandsodds var höga eftersom man dels behövde vinna och dels var beroende av bra resultat från nollpoängaren Belgien. Island hade utmärkt utgångsläge efter två inledande segrar (bland annat 4–1 mot Danmark), men det blev pannkaka mot Kanada.

Kanada hade tydligt övertag i de flesta närkamperna och såg dessutom fitnessmässigt mer piggt ut. Det är ingen vågad gissning att Island hade tömt krafterna i föregående vinstmatcher.

Kanadensiska Algarve Cup-truppen är en förändrad och föryngrad upplaga jämfört med VM-truppen. Bland annat märks det stora framtidshoppet Deanne Rose som debuterade för landslaget sent år 2015 som 16-åring.

Rose har nu gjort omkring en handfull startmatcher och redan noterats för tre mål och tre målpass. Det kunde ha blivit ytterligare mål mot Island. Den numera 17-åriga (fyllde den 3 mars) Rose skapade ett par finfina målchanser som dock stoppades av välspelande isländska målvakten Sandra Sigurdardottir (Djurgårdens målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir satt på bänken).

För övrigt är det noterbart att två svenskbekantingar fanns med i Islands startelva: KIF Örebros Anna Björk Kristjansdottir och FC Rosengårds Sara Björk Gunnarsdottir. För deras del väntar det en bronsmatch på onsdag mot Nya Zeeland.

Sist men inte minst en intressant uppdatering från Marta:

I juli år 2014 avslöjade Marta (för Kvällsposten) att hon ville skaffa svenskt medborgarskap. På måndagskvällen fick hon frågan (från @OddsMover) hur det går med den processen:

”Vi har inte fått svar, men det ser bra ut. Vi måste vänta lite och fixa saker med papper och pass.”

Marta är inte aktuell för svenska landslaget (på grund av FIFA-regler), men hoppet att så småningom bli svensk i myndighetsregistren kvarstår alltså.

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.