Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.
Utan för prestationen.
Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.
Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.
När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.
Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.
Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.
Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.
När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.
Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.
Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.
Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.
Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.
Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.
Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.
Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.
Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.
Hur kunde det då bli så bra?
Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.
Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.
Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.
I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.
Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.
Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.
Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.
Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.
Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.
När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.
Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.
I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.
Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.
I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.
Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.
Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.
Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.
I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.
Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.
På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.
Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.
Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.
Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.
Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.
För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.
I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.
Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.
Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.
Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.
Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.
Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.
Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.
Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.
Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.
Slutligen går det att se höjdpunkter från alla matcher på den här länken.
En blogg om internationell damfotboll 