Politik, pengar och utseende

Jag vet att jag är lite sen på bollen här, men förra helgen reagerade jag på olika sätt på två debattinlägg som rörde damfotboll. Jag hade inte tid att grotta ner mig i frågorna just då, men tänkte göra det nu.

Det ena debattinlägget jag var en ledare i Dagens Nyheter, signerad Erik Helmerson. Texten har rubriken:

”Galen dubbelmoral kring Myrdal och Sundhage”

Ledaren tar bland annat upp att Pia Sundhage har kommit väldigt billigt undan sin extrema politiska uppfattning. Vår förbundskapten stödjer ju faktiskt ett antidemokratiskt parti, ett parti som har väpnad revolution som en punkt i partiprogrammet.

Jag tog själv upp det ämnet i inlägget Sundhage, SDU och väpnad revolution i juli 2014. Det var i samband med att Sundhage och Erik Hamrén poserade ihop med Sverigedemokraternas ungdomsförbunds fotbollslag. Jag konstaterade då att:

”För min del får och kan förbundskaptenerna ha vilka politiska åsikter som helst, även sverigedemokratiska. Men det förutsätter att de håller politiken utanför sitt jobb.”

Fast jag insåg förstås att Sundhage knappast hade blivit accepterad på samma sätt om hon varit sverigedemokrat – något man kan fundera ganska mycket över. Det är ju nämligen som Helmerson skriver:

”På högerkanten råder både punktmarkering och zonförsvar, till vänster är det öppen gata.”

Även det andra debattinlägget var hämtat från ledarsidorna, fast den här gången Sydsvenskans. Det är signerat Mats Skogkär som tycker att det är orimligt med lika lön för herr- och damfotbollsspelare. Han skriver:

”På vilken grund damlag som spelar avsevärt sämre fotboll, som lockar betydligt mindre publik, förtjänar att belönas i paritet med herrlag, förblir oklart.
Principen om lika lön för lika arbete kan det i alla fall inte vara.”

Här reagerar jag för att jag tycker att Skogkär är snett ute och faktiskt stampar på någon som redan ligger. Om han bara hållit sig till publiken hade jag hållit med honom, för det är intresset på arenorna och framför tv- och datorskärmar som är den stora avgörande faktorn för lönenivåerna.

Men Skogkär använder bara publiken som en bisats. Han fokuserar istället på kvalitet, på att kvinnor har sämre fysiska förutsättningar än män.

På sitt twitterkonto förklarar Skogkär vad han menar med att kvinnor ”spelar avsevärt sämre fotboll”. Han menar bland annat att mäns och kvinnors prestationer på fotbollsplanen inte kan jämställas:

Mats Skogkär 2 Mats Skogkär 1Mats Skogkär verkar alltså seriöst tro att kvaliteten på spelet är en viktig faktor, kanske till och med den viktigaste, till varför det är så stora löneskillnader mellan herr- och damfotbollsspelare.

Jag vet inte hur Mats Skogkär ser på idrottare som Sarah Sjöström, Charlotte Kalla, Anja Pärson, Kajsa Bergqvist och Serena Williams? Men jag antar att han tycker att nämnd kvintett har varit eller är extremt överbetald. Deras prestationer är ju nämligen lika dåliga i jämförelse med herreliten som fotbollsdamernas är.

Mellan tummen och pekfingret motsvarar kvinnors fysik en cirka 14-årig mans. Skillnaden mellan män och kvinnor är i princip lika stor i alla fysiska idrotter. Här är några exempel:

* Sarah Sjöströms OS-guldvinnande världsrekordtid på 100 meter fjärilsim, fantastiska 55,48 är inte så fantastisk bland herrarna. Den är bara åttonde bästa tid i Sverige i år på sträckan. Världsrekordtiden för damer är inte heller nära att kvala in bland de 200 bästa herrtiderna i Europa i år. Mängder av mediokra herrsimmare slår alltså damernas världsrekordhållerska. Ändå är Sjöström den svenska simmare som tjänar mest.

* Kajsa Bergqvists personbästa ligger på 2,08. Världsrekordet i höjdhopp för 14-åriga pojkar ligger på 2,10. Bergqvist får alltså stryk av pojkar i yngre tonåren. Faktum är att jämför man den här listan över världsrekord för pojkar med världsrekorden för kvinnor har 14-åriga pojkar gjort bättre resultat än elitkvinnor i en majoritet av friidrottsgrenarna. Ändå får de bästa damerna i friidrotten ofta lika mycket i prispengar som de bästa herrarna vid Diamond Leaguegalorna.

* I tennis har damerna lika stora prispengar i Grand Slamturneringarna som herrarna. Det trots att de bästa damerna hade blåsts av banan av herrarna.

* Charlotte Kalla tjänar mest av alla svenska skidåkare, det trots att hon hade varit chanslös att hänga med även rätt mediokra svenska herråkare.

I individuella idrotter, där herrar och damer tävlar parallellt med varandra på samma arenor, är det alltså inte så stor löneskillnad – det trots att kvinnorna gör betydligt sämre resultat än herrarna.

I lagidrotter som fotboll och basket är däremot löneklyftorna gigantiska. Det enkla svaret där är att herrarna drar en större publik. Det är när man funderar över varför männen lockar fler åskådare som det börjar bli mer invecklat. Herrfotbollen gynnas förstås av att den har längre historia, att det har byggts upp en kultur kring klubbarna som inte finns kring damlagen. Det finns en mängd parametrar som har spelar roll.
Hur Rosengård eller Linköping står sig mot olika P16- eller division fem-lag har däremot underordnad betydelse. För det kan väl inte vara kravet på hög spelkvalitet som gör att folk vallfärdar till herrallsvenska fotbollsmatcher?

Med det lämnar jag de tankar som väckts av Mats Skogkärs lilla ledartext. Men jag håller mig kvar vid ämnena pengar och damfotboll. Det finns ju fler faktorer än spelet som kan göra spelare populära – och på sikt också rika.

En sådan faktor är utseende. Här är en aktuell liten historia om utseende.

Det handlar om Kealia Ohai. 24-åringen från Houston Dash är en av USA:s hetaste fotbollsspelare. Hon kom i år tvåa i NWSL:s skytteliga på samma antal mål som segraren Lynn Williams.

Ohai är en spelare som har visat sig har förmågan att vara bäst när det gäller. Hon har avgjort en VM-final för U20-landslag (2012), inlett målskyttet i en stor collegefinal och i förra veckan satte hon nytt rekord när det gäller kortast tid att bli målskytt i USA:s landslag:

Ohais första landslagsmål kom 48 sekunder in i hennes A-landslagsdebut. Det var en sekund snabbare än det tidigare rekordet, som just nämnda Lynn Williams hade satt några dagar tidigare.

Kealia Ohai fick mycket uppmärksamhet förra veckan. Tyvärr handlade inte rubrikerna om hennes sportsliga prestationer.

Hon fick inte heller den stora uppmärksamheten för att hon gör en bragd bara genom att kunna spela fotboll på högsta nivå. Hon är nämligen blind på sitt högeröga och har därmed både betydligt sämre synfält och sämre avståndsbedömning än alla ”normalseende” spelare:

Nej, Ohais största rubriker kom istället några dagar efter det där historiska målet, de kom när hon i fredags berättade att hon har ett förhållande med amerikanska fotbollsstjärnan JJ Watt.

Amerikansk fotboll är ju nationalsport, och Watt är en stor stjärna som har blivit utnämnd till NFL:s bästa defensiva spelare tre gånger de senaste fem säsongerna.

Som hans flickvän var Ohai plötsligt intressant för alla möjliga medier. Det handlade huvudsakligen om att få chansen att publicera bilder på henne – hon har ju ett fördelaktigt utseende.

Plötsligt gjordes artiklar om henne som den här: 13 saker att veta om JJ Watts flickvän. Länken är för övrigt till en lokaltidning i den stad Ohai spelar sin klubbfotboll, Houston. Alltså en tidning som hade haft gott om chanser att berätta om Ohai tidigare.

Ohai blev alltså känd som en annan idrottares flickvän – inte för sina egna prestationer. Visst är det vansinnigt tråkigt?

Jag skall dock inte moralisera för mycket över det här. Jag vet att utseende säljer och att jag själv flera gånger på jobbet har valt att publicera bilder av idrottstjejer mer för att de ser bra ut än för att de presterat något.

Kealia Ohai ser bra ut, har presterat något – och har nu dessutom en känd pojkvän. Hon har redan extraknäckt lite som modell för Puma. Känslan är att hennes nya kändisskap kommer att ge henne fler modelljobb – och därmed troligen en klart bättre årsinkomst.

Det sägs ju att all publicitet är bra publicitet. Och även om det är på konstiga grunder får ju damfotbollen här hjälp med att skapa en ny stjärna. Så det finns allt en rätt positiv del i det här också…

Så går Sverige till kvartsfinal

Efter de två första prestationerna är det knappast med översvallande positiva känslor man börjar fundera kring den sista gruppspelsmatchen mot Kina, den som spelas natten mot onsdag.

Jag är ju en av de som på förhand har trott att det skulle kunna bli svensk medalj. Men efter det historiska raset mot Brasilien känns det som att man varit med och byggt ett gigantiskt luftslott. I nuläget uppskattar jag medaljchansen som mikroskopiskt liten.

Brasilienmatchen var ju den första landskamp någonsin på damsidan där Sverige släppt in fler än fyra mål, en förlust som tyvärr kommer att sätta spår hos spelarna, vad de än säger.

Självklart drog raset även igång diskussionen om vad som skall hända med svensk damfotboll efter OS. Det är en mycket intressant diskussion, men personligen känner jag att den kan vänta till efter att vårt lag är utslaget.

Vart är Sverige på väg?

Vart är Sverige på väg?

Faktum är ju att trots två svaga prestationer kan Sverige i teorin fortfarande ta OS-guld. Skall man vara positiv kan man ju konstatera att vi faktiskt har lika många poäng som guldkandidaten Frankrike och fler än guldkandidaten Australien.

Även om det kanske låter löjligt nu kan saker och ting vända. Därför väljer jag just nu att rikta in tankarna på den pågående turneringen, och på hur vårt lag skall ta sig till kvartsfinal. Den enkla vägen är förstås att vinna mot Kina. Då är vi klar grupptvåa, och ställs mot tvåan i gruppen med Tyskland, Kanada och Australien i kvartsfinal. Mitt tips är att det kommer att bli Kanada, vilket är en bra lottning – även om Kanada har imponerat så här långt i OS.

Tyvärr är känslan efter de två första prestationerna att vårt lag kommer att få det tufft mot Kina. Vi har ju haft svårt att möta defensivt starka motståndare, och sedan fjolårets VM har vi inte mött något så välorganiserat gäng som Kina.

För att vi skall kunna vinna den matchen tror jag att vi måste spela med ett lågt försvarsspel, och rikta in oss på kontringar och fasta situationer. Jag har uppfattat det som att de kinesiska backarna har brister i snabbhet, vilket gör att de kan får problem med motståndare som spelar på snabba kontringar. Dessutom har Kinas målvakt dålig tajming i luftrummet, det är alltså läge att få ordning på de fasta situationerna nu.

Men jag är alltså långt ifrån säker på att det blir seger mot Kina.

Blir det oavgjort eller förlust blir Sverige grupptrea. Här skall vi vara väldigt glada över USA:s seger mot Frankrike. Den gör nämligen att våra chanser att avancera som en av de två bästa grupptreorna ökar rejält.

Den bästa grupptvåan kommer med mycket stor sannolikhet att bli Australien. De kommer garanterat att vinna med ett par måls marginal mot Zimbabwe, vilket innebär att The Matildas lär få fyra poäng och plusmålskillnad – det kan ingen annan grupptrea slå.

Den andra trean som avancerar blir alltså antingen den i vår grupp eller den i USA:s grupp – Frankrike eller Nya Zeeland. Det är här vi har anledning att jubla över USA:s 1–0-vinst mot Frankrike från förra omgången. Den innebär ju nämligen att fransyskorna inte är klara för slutspel, utan måste ta minst en poäng i sista matchen.

Frankrike kan alltså inte vila startelvan och vågar knappast gå på halvfart – även om kryss skulle innebära att både Frankrike och Nya Zeeland går vidare till kvartsfinal.

Men jag tror inte att Frankrike vågar hålla igen, utan att de kommer att gå stenhårt för segern. Det gör att mycket talar för att Nya Zeeland inte får någon mer poäng. I nuläget har Ferns tre poäng och målskillnaden 1–2. Vi har tre poäng och målskillnaden 2–5. Frankrike får alltså gärna vräka in mål på Nya Zeeland i morgon, det skulle skapa svenskt andrum. Det skulle kunna gör att vi kan avancera även vid en uddamålsförlust – förutsatt att inte Sydafrika slår Brasilien.

Vi har fördelen av att de andra två grupperna kommer att vara färdigspelade när det är avspark för svensk del. Vårt lag kommer alltså innan avspark att veta om det kommer att krävas seger för avancemang.

Tyvärr kan Abby Erceg:s utvisning mot Colombia komma att bli avgörande. Nya Zeelands lagkapten och försvarsgeneral är avstängd mot Frankrike, något som kan bli kostsamt.

Men Erceg borde få spela. Den där utvisningen var ju nämligen inte en liten domarmiss – det var ett justitiemord. Kolla själv på situationen som gav rött direkt här:

Mer om vårt svenska lag i nästa inlägg. I går fick de i alla fall jubla, vilket säkert var skönt. Jublet handlade om fantastiska Sarah Sjöström:

Fantastiska siffror för damfotbollen

I ett OS finns ju alltid risken att sporter som damernas fotboll drunknar i allt annat. Men hittills har OS varit ett väldigt bra mästerskap för damfotbollen.

I går satt ju 70 584 åskådare på Wembley och såg Storbritannien slå Brasilien med 1–0. Att brittiskorna imponerade, och gjorde en kanonmatch när storpubliken var på plats, var förstås bästa reklam för sporten.
Brittiskorna imponerade för övrigt så mycket att jag faktiskt tror att de kan ge USA en match om den ena finalbiljetten.

Men publiksiffran på Wembley var inte den enda fina siffran som noterades i går. För BBC3 hade som mest 3,9 miljoner tittare på matchen i Storbritannien. Snittsiffran var 2,33 miljoner. Riktigt bra noteringar i ett land där damfotboll är en väldigt liten sport.

Även i USA har damfotbollen haft lysande tittarsiffror. Matchen mot Colombia sågs i snitt av 2,5 miljoner på NBCSN. Som jämförelse kan nämnas att USA:s basketherrar, det haussade Dream Team 6, hade en snittpublik på 2,6 miljoner tittare för sin inledande gruppmatch, den mot Frankrike.

I Sverige har våra gruppmatcher haft bra siffror, men ändå inte succéartade. Premiären mot Sydafrika gick på SVT1 en onsdagskväll 20.45, och lockade ”bara” 862 000 tittare. Jag skriver bara eftersom matchen gick på bästa sändningstid i bästa kanalen. Och att OS i övrigt inte var igång, så konkurrensen var inte så stor. Där hade jag hoppats på en sjusiffrig notering.

Sverige–Japan sågs av 558 000 på SVT1 lördag klockan 13.00. Och Sverige–Kanada igår sågs av 466 000 åskådare på Kunskapskanalen. Det får väl räknas som en bra siffra med tanke på att matchen spelades 15.30 en tisdagseftermiddag, och sändes på en sidokanal.

Lite jämförelsesiffror under OS är att damernas linjelopp på cykel sågs av 625 000 tittare, basketmatchen Spanien–Kina av 602 000 och att simpasset där Sarah Sjöström:s final på 100 meter fjärilssim var huvudnumret sågs av 1 193 000. Magasinet innan Sjöströms final sågs av 1 588 000. Jag noterar också att handbollstjejernas förlust mot Norge i måndags sågs av 940 000 personer, alltså fler tittare än någon av fotbollsmatcherna lockat.

Om jag inte helt fel ute så är det snittsiffror som gäller i Sverige.