Omgång 6 – Den upp-och-ner-vända världen

Inlägget korrigerat angående övergångssummor.

Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.

I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.

Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.

Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.

I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.

Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.

Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.

Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.

Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.

Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.

I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.

Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.

Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.

Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.

Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.

I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.

Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.

Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.

Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.

Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.

I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.

Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.

Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.

Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.

Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.

Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.

Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.

För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.

Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.

Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.

Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.

Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.

Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.

Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.

För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.

En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.

I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:

Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.

Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.

Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…

I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.

AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.

Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.

Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.

I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.

Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?

Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.

När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.

Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.

Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.

I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.

Gauvin förväntas skriva på ett treårskontrakt med Everton.

Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?

Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.

Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.

Tvååring startar proffslag i USA – målet att bli bäst i världen

Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.

I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag

Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.

Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.

Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.

Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.

Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:

Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.

Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.

Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:

”Nej, de tjänar inga pengar.”

Han tog passningen på uppstuds och sa:

”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”

Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).

Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby WambachJulie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).

I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.

Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.

Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…

Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.

Offentliga löner – och utökat VM

I går hände det ganska mycket vid sidan av planen. På morgonen kom nyheten att Diskrimineringsombudsmannen (DO) väljer att ta upp frågan om huruvida Svenska Fotbollförbundets ersättningar till herr- respektive damlandslaget är jämställda.

De frågor som DO vill ha besvarade finns som faktaruta till den här artikeln. Det här är en av sju punkter som förbundet nu måste redovisa:

”Vilka former av ersättningar får damlandslagsspelarna respektive herrlandslagsspelarna genom SvFF? Redovisa alla former av ersättning som spelarna får genom SvFF, exempelvis lön, bonus, förmåner och annan ersättning. Redovisa även medel som ursprungligen kommer från en annan part, men som vidareförmedlas av SvFF till spelarna.”

I mitten av augusti skall förbundet ha svarat. Det blir spännande att se om DO anser att ersättningarna är könsdiskriminerande. Men framför allt blir det intressant att se ersättningsnivåerna.

Personligen förstår jag inte varför fotbollsfamiljen accepterar att förbundet har hemliga avtal. Tvärtom tycker jag att alla ersättningar och löner inom förbundet borde vara offentliga.

I går kväll kom en annan stor nyhet, nämligen att VM utökas till 32 lag redan till nästa turnering. På flera sätt är det en bra nyhet.

24 lag innebär svårigheter kring slutspelet, om man inte spelar med sexlagsgrupper. Men i den modell med fyrlagsgrupper som blivit mallen för VM-turneringar måste man släppa vidare de fyra bästa treorna. Och vilka det blir vet man troligen inte innan alla grupper är färdigspelade.

Därmed blir det svårt att lägga ett spelschema som tar hänsyn till vilodagar. Det såg vi nu i Frankrike, där slutspelsträdet ju faktiskt var ett ostrukturerat virrvarr.

Med 32 lag blir det enklare, då går de två bästa lagen ur varje grupp vidare, och lag ur grupp A behöver inte vänta flera dagar efter sin sista gruppmatch på besked om man har spelat klart eller inte.

Den stora frågan nu är ju hur de där åtta extra platserna skall fördelas. Sportsligt är det enda rimliga att Europa får sex–sju av dem. I det nyss avslutade världsmästerskapet deltog nio europeiska lag, varav sju gick till kvartsfinal.

Kollar vi de 32 bästa lagen på världsrankingen blir det följande fördelning mellan världsdelsförbunden:

21 platser till Uefa (Europa).
5 platser till AFC (Asien)
3 platser till Concacaf (Nordamerika)
2 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)
0 platser till CAF (Afrika)

Till årets VM fördelades de 24 platserna så här:

8+1 platser till Uefa (Europa). Pluset är värdlandet.
5 platser till AFC (Asien)
3,5 platser till Concacaf (Nordamerika)
3 platser till CAF (Afrika)
2,5 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)

Utifrån fotbollsmässiga grunder borde en rimlig fördelning för nästa VM bli:

14 platser till Uefa (Europa).
5 platser till AFC (Asien)
4 platser till Concacaf (Nordamerika)
4 platser till CAF (Afrika)
3 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)
1 plats till värdlandet

Den här fördelningen bygger på hur många starka nationer det finns i respektive världsdel. Jämfört med rankingen är Europa förloraren, då vi får sju platser färre än vi borde ha. Men en viss fördelning till andra kontinenter känns rimligt. Dock får det inte bli för många, så att VM fylls av ointressanta matcher.

Tyvärr tror jag inte att Fifa går på fotbollsmässiga grunder. Förslaget att utöka VM är ju tyvärr i första hand ett sätt för Fifapresidenten Fifa-presidenten Gianni Infantino att göra sig populär runtom i världen. Därmed kommer han med stor sannolikhet se till att det blir nya VM-platser till alla världsdelar.

Inom herrfotbollen hade han sannolikt inte vågat ge sig på mäktiga Uefa, men inom damfotbollen är det inte så många som bryr sig. En mer trolig fördelning av platserna till VM 2023 är därför:

10 platser till Uefa (Europa).
6,5 platser till AFC (Asien)
5 platser till Concacaf (Nordamerika)
4 platser till CAF (Afrika)
4 platser till Conmebol (Sydamerika)
1,5 platser till OFC (Oceanien)
1 plats till värdlandet

Vilket land som får arrangera nästa VM-turnering avgörs först i maj nästa år, vilket måste anses vara väldigt sent. Troligen är det först efter det som vi får veta hur platserna till turneringen kommer att fördelas.

I övrigt på nyhetsfronten rapporterade det engelska förbundet i går att de nu har sålt över 50 000 biljetter till träningsmatchen mot Tyskland i november.

Någon som sett det svenska förbundet göra någon satsning på att försöka ta tillvara den hausse som blev efter VM-bronset?

Vad gäller silly season är det i Spanien det händer mest för tillfället. Gårdagens stora övergång var att Toni Duggan skrivit på för mästarlaget Atletico Madrid.

Det har ju varit klart ett tag att hon skulle lämna Barca. Däremot var ju länge det hetaste tipset att hon skulle flytta hem till England och Manchester United.

I Madrid fortsätter nykomlingen Tacon/Real Madrid att värva. Det femte meriterade nyförvärvet blev målvakten Ana Valles från lokalkonkurrenten Rayo Vallecano.

21-åriga Valles, som fyller 22 den 15 augusti, har inte spelat några A-landskamper. Men hon var med i Spaniens första trupp inför VM, och satt bland annat på bänken i träningsmatchen mot Kamerun. Men hon fick kliva av när Barcaspelarna anslöt efter Champions Leaguefinalen.

Allra sist noterar jag att den en amerikanska affärstidningen Forbes nyligen kom med sin lista över de 100 idrottare som tjänat mest i världen under det senaste året. Kanske att DO skulle ta en koll på idrotten i stort, för listan innehåller bara en kvinna. Det är Serena Williams på plats 63.

Det är tre herrfotbollsspelare i topp på listan. Mest tjänar Lionel Messi, cirka 1,2 miljarder kronor om året. Det innebär att han tjänar cirka 3,3 miljoner kronor om dagen. Lite anmärkningsvärt här är att fotbollen trots den gigantiska penningrullningen oftast slipper kopplingar till pengar i den vanliga rapporteringen.

I exempelvis golf och tennis får man i princip alltid veta vad segrarna i stora tävlingar får i prispengar. Exempelvis fick vi veta att vinnarna i Wimbledons båda singelklasser drog in drygt 30 miljoner kronor för två veckors arbete. Vi fick även veta att de som åkte ut i första omgången fick drygt en halv miljon. Däremot påtalas det sällan att Messi drar in 46 miljoner kronor på två veckor även när han har semester…

 

Politik, pengar och utseende

Jag vet att jag är lite sen på bollen här, men förra helgen reagerade jag på olika sätt på två debattinlägg som rörde damfotboll. Jag hade inte tid att grotta ner mig i frågorna just då, men tänkte göra det nu.

Det ena debattinlägget jag var en ledare i Dagens Nyheter, signerad Erik Helmerson. Texten har rubriken:

”Galen dubbelmoral kring Myrdal och Sundhage”

Ledaren tar bland annat upp att Pia Sundhage har kommit väldigt billigt undan sin extrema politiska uppfattning. Vår förbundskapten stödjer ju faktiskt ett antidemokratiskt parti, ett parti som har väpnad revolution som en punkt i partiprogrammet.

Jag tog själv upp det ämnet i inlägget Sundhage, SDU och väpnad revolution i juli 2014. Det var i samband med att Sundhage och Erik Hamrén poserade ihop med Sverigedemokraternas ungdomsförbunds fotbollslag. Jag konstaterade då att:

”För min del får och kan förbundskaptenerna ha vilka politiska åsikter som helst, även sverigedemokratiska. Men det förutsätter att de håller politiken utanför sitt jobb.”

Fast jag insåg förstås att Sundhage knappast hade blivit accepterad på samma sätt om hon varit sverigedemokrat – något man kan fundera ganska mycket över. Det är ju nämligen som Helmerson skriver:

”På högerkanten råder både punktmarkering och zonförsvar, till vänster är det öppen gata.”

Även det andra debattinlägget var hämtat från ledarsidorna, fast den här gången Sydsvenskans. Det är signerat Mats Skogkär som tycker att det är orimligt med lika lön för herr- och damfotbollsspelare. Han skriver:

”På vilken grund damlag som spelar avsevärt sämre fotboll, som lockar betydligt mindre publik, förtjänar att belönas i paritet med herrlag, förblir oklart.
Principen om lika lön för lika arbete kan det i alla fall inte vara.”

Här reagerar jag för att jag tycker att Skogkär är snett ute och faktiskt stampar på någon som redan ligger. Om han bara hållit sig till publiken hade jag hållit med honom, för det är intresset på arenorna och framför tv- och datorskärmar som är den stora avgörande faktorn för lönenivåerna.

Men Skogkär använder bara publiken som en bisats. Han fokuserar istället på kvalitet, på att kvinnor har sämre fysiska förutsättningar än män.

På sitt twitterkonto förklarar Skogkär vad han menar med att kvinnor ”spelar avsevärt sämre fotboll”. Han menar bland annat att mäns och kvinnors prestationer på fotbollsplanen inte kan jämställas:

Mats Skogkär 2 Mats Skogkär 1Mats Skogkär verkar alltså seriöst tro att kvaliteten på spelet är en viktig faktor, kanske till och med den viktigaste, till varför det är så stora löneskillnader mellan herr- och damfotbollsspelare.

Jag vet inte hur Mats Skogkär ser på idrottare som Sarah Sjöström, Charlotte Kalla, Anja Pärson, Kajsa Bergqvist och Serena Williams? Men jag antar att han tycker att nämnd kvintett har varit eller är extremt överbetald. Deras prestationer är ju nämligen lika dåliga i jämförelse med herreliten som fotbollsdamernas är.

Mellan tummen och pekfingret motsvarar kvinnors fysik en cirka 14-årig mans. Skillnaden mellan män och kvinnor är i princip lika stor i alla fysiska idrotter. Här är några exempel:

* Sarah Sjöströms OS-guldvinnande världsrekordtid på 100 meter fjärilsim, fantastiska 55,48 är inte så fantastisk bland herrarna. Den är bara åttonde bästa tid i Sverige i år på sträckan. Världsrekordtiden för damer är inte heller nära att kvala in bland de 200 bästa herrtiderna i Europa i år. Mängder av mediokra herrsimmare slår alltså damernas världsrekordhållerska. Ändå är Sjöström den svenska simmare som tjänar mest.

* Kajsa Bergqvists personbästa ligger på 2,08. Världsrekordet i höjdhopp för 14-åriga pojkar ligger på 2,10. Bergqvist får alltså stryk av pojkar i yngre tonåren. Faktum är att jämför man den här listan över världsrekord för pojkar med världsrekorden för kvinnor har 14-åriga pojkar gjort bättre resultat än elitkvinnor i en majoritet av friidrottsgrenarna. Ändå får de bästa damerna i friidrotten ofta lika mycket i prispengar som de bästa herrarna vid Diamond Leaguegalorna.

* I tennis har damerna lika stora prispengar i Grand Slamturneringarna som herrarna. Det trots att de bästa damerna hade blåsts av banan av herrarna.

* Charlotte Kalla tjänar mest av alla svenska skidåkare, det trots att hon hade varit chanslös att hänga med även rätt mediokra svenska herråkare.

I individuella idrotter, där herrar och damer tävlar parallellt med varandra på samma arenor, är det alltså inte så stor löneskillnad – det trots att kvinnorna gör betydligt sämre resultat än herrarna.

I lagidrotter som fotboll och basket är däremot löneklyftorna gigantiska. Det enkla svaret där är att herrarna drar en större publik. Det är när man funderar över varför männen lockar fler åskådare som det börjar bli mer invecklat. Herrfotbollen gynnas förstås av att den har längre historia, att det har byggts upp en kultur kring klubbarna som inte finns kring damlagen. Det finns en mängd parametrar som har spelar roll.
Hur Rosengård eller Linköping står sig mot olika P16- eller division fem-lag har däremot underordnad betydelse. För det kan väl inte vara kravet på hög spelkvalitet som gör att folk vallfärdar till herrallsvenska fotbollsmatcher?

Med det lämnar jag de tankar som väckts av Mats Skogkärs lilla ledartext. Men jag håller mig kvar vid ämnena pengar och damfotboll. Det finns ju fler faktorer än spelet som kan göra spelare populära – och på sikt också rika.

En sådan faktor är utseende. Här är en aktuell liten historia om utseende.

Det handlar om Kealia Ohai. 24-åringen från Houston Dash är en av USA:s hetaste fotbollsspelare. Hon kom i år tvåa i NWSL:s skytteliga på samma antal mål som segraren Lynn Williams.

Ohai är en spelare som har visat sig har förmågan att vara bäst när det gäller. Hon har avgjort en VM-final för U20-landslag (2012), inlett målskyttet i en stor collegefinal och i förra veckan satte hon nytt rekord när det gäller kortast tid att bli målskytt i USA:s landslag:

Ohais första landslagsmål kom 48 sekunder in i hennes A-landslagsdebut. Det var en sekund snabbare än det tidigare rekordet, som just nämnda Lynn Williams hade satt några dagar tidigare.

Kealia Ohai fick mycket uppmärksamhet förra veckan. Tyvärr handlade inte rubrikerna om hennes sportsliga prestationer.

Hon fick inte heller den stora uppmärksamheten för att hon gör en bragd bara genom att kunna spela fotboll på högsta nivå. Hon är nämligen blind på sitt högeröga och har därmed både betydligt sämre synfält och sämre avståndsbedömning än alla ”normalseende” spelare:

Nej, Ohais största rubriker kom istället några dagar efter det där historiska målet, de kom när hon i fredags berättade att hon har ett förhållande med amerikanska fotbollsstjärnan JJ Watt.

Amerikansk fotboll är ju nationalsport, och Watt är en stor stjärna som har blivit utnämnd till NFL:s bästa defensiva spelare tre gånger de senaste fem säsongerna.

Som hans flickvän var Ohai plötsligt intressant för alla möjliga medier. Det handlade huvudsakligen om att få chansen att publicera bilder på henne – hon har ju ett fördelaktigt utseende.

Plötsligt gjordes artiklar om henne som den här: 13 saker att veta om JJ Watts flickvän. Länken är för övrigt till en lokaltidning i den stad Ohai spelar sin klubbfotboll, Houston. Alltså en tidning som hade haft gott om chanser att berätta om Ohai tidigare.

Ohai blev alltså känd som en annan idrottares flickvän – inte för sina egna prestationer. Visst är det vansinnigt tråkigt?

Jag skall dock inte moralisera för mycket över det här. Jag vet att utseende säljer och att jag själv flera gånger på jobbet har valt att publicera bilder av idrottstjejer mer för att de ser bra ut än för att de presterat något.

Kealia Ohai ser bra ut, har presterat något – och har nu dessutom en känd pojkvän. Hon har redan extraknäckt lite som modell för Puma. Känslan är att hennes nya kändisskap kommer att ge henne fler modelljobb – och därmed troligen en klart bättre årsinkomst.

Det sägs ju att all publicitet är bra publicitet. Och även om det är på konstiga grunder får ju damfotbollen här hjälp med att skapa en ny stjärna. Så det finns allt en rätt positiv del i det här också…