Tvååring startar proffslag i USA – målet att bli bäst i världen

Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.

I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag

Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.

Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.

Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.

Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.

Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:

Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.

Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.

Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:

”Nej, de tjänar inga pengar.”

Han tog passningen på uppstuds och sa:

”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”

Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).

Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby WambachJulie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).

I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.

Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.

Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…

Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.

Tidernas landslag i USA och Sverige

Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.

Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.

Christie Rampone

Christie Rampone

Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.

Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:

Briana ScurryBrandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine LillyMia Hamm, Wambach och Morgan.

* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.

Rachel Buehler

Rachel Van Hollebeke

* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:

Elisabeth LeidingeAnette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin BengtssonMalin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin AnderssonHanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.

Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.

* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.

* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.

* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.

* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.

Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.

Vad händer efter EM?

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy FawcettMichelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.