Etikettarkiv: VM i Tyskland

Krieger till Tyresö – och Marta skadad

Publicerad den av
8

Malmö har just vunnit seriefinalen mot Tyresö med 3–2. Mycket mer om själva matchen i ett senare inlägg. Jag har dock fullt fokus på Elfsborg–Kalmar i herrallsvenskan en stund nu…

Men under tiden det är halvtidsvila där är det läge att kommentera nyheterna som presenterades av Tyresö efter slutsignalen.

Den tråkiga först. Den säger nämligen att Marta har diskbråck och att hon riskerar att vara borta under en lång tid. Klubben hoppas att hon skall vara tillbaka i slutet av serien, och därmed också till spelet i Champions League. Men diskbråck är jobbiga saker, och det här är riktigt besvärliga nyheter för mästerklubben.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

För det syntes tydligt i dag hur viktig Marta är för Tyresös offensiv. Även om hon inte är lika dominant som hon var under Umeåtiden så tillhör hon tveklöst damallsvenskans två–tre bästa spelare.

Roligare nyheter för Tyresö då att Alexandra ”Ali” Krieger är klar för klubben, kontraktet gäller säsongen ut. Ytterbacken spelade för Frankfurt i tyska Frauen-Bundesliga från 2007 fram till senaste juluppehållet, då hon flyttade hem till USA, och Washington Spirit i NWSL. I Tyskland spelade hon ihop med Sara Thunebro, som hon alltså återigen blir klubbkompis med nu.

Ali Krieger

Ali Krieger

Ali Krieger var ordinarie högerback i det amerikanska lag som tog silver i VM för två år sedan. Hon är passningsskicklig, och väldigt offensiv. Hon missade fjolårets OS efter att ha dragit av korsbandet i OS-kvalet.

Under VM var hon den USA-spelare som fick ta hand om tysk media, då hon var den enda tyskspråkiga i laget.

Jag har märkt på sökningarna här i bloggen att hon även är väldigt populär på hemmaplan. För de bilder jag tog av henne i samband med VM 2011 tillhör de mest klickade här i bloggen.

Varför gör man självmål?

Publicerad den av
3

Under många år har man hört damfotbollens spelare, ledare och supportrar gnälla över hur lite sporten och dess profiler syns i media.

Den närmaste tiden har man nu sin stora chans att visa upp både sporten och profilerna. För nu syns svensk damfotboll i alla sammanhang.

Nu har man sin stora chans att bygga en grund för en mycket lång framtid.

Men när media äntligen står i kö för att få berätta om damfotbollen, landslaget och våra stjärnor – då väljer man att skärma av sig.

Jag har just gått igenom landslagets mediaupplägg under EM:s gruppspel. Och det är ingen rolig läsning. Det känns faktiskt som lite av ett självmål.

Utan att komma ihåg exakt hur det såg ut under succé-VM:et i Tyskland kan jag konstatera att tiden varje spelare kommer att lägga på mediaaktiviteter har mer än halverats.

För under Tysklands-VM vill jag minnas att vi i media under gruppspelet hade flera mixade zoner med tillgång till hela truppen, samt ett par sessioner över 30–45 minuter med sju–åtta närvarande spelare.

I Tyskland var det i och för sig tre dagar mellan gruppmatcherna. Nu är det bara två. Men ändå.

Från i dag till premiären mot Danmark på onsdag kommer media att få träffa totalt elva – eller tolv – olika spelare. Pressträffarna ligger på 20 eller 30 minuter. De träffar där flest spelare finns närvarande är de kortaste.

Mellan matcherna kommer sedan totalt sju spelare vardera att ”göra media”. Det innebär i praktiken att de flesta spelarna bara kommer att göra media en gång under elva dagar, matcherna borträknat.

Efter matcherna kommer spelarna förstås också att möta journalisterna. Men då alla gruppmatcherna startar 20.30 blir det inga möjligheter till några längre intervjuer i den mixade zonen. Tvärtom kommer i princip alla journalister att gå en hård kamp mot klockan efter slutsignalerna.

Följden av det här är bland annat att vi kommer att få en likriktning i den svenska EM-bevakningen, att färre spelare kommer att profileras samt att det kommer att bli tråkigare att jobba för oss journalister.

Jag förstår att alla spelare inte kan vara tillgängliga för media varje dag. Men på elva dagar tycker jag nog att man borde kunna sätta av tre halvtimmar per spelare. För det ser jag som en investering i framtiden. För sporten, för laget – och för spelarna själva.

Jag förstår att avsikten med det här är att spelarna skall skyddas, så att de inte tappar fokus på det sportsliga. Men jag tror faktiskt att effekten kan bli det omvända – att man överdramatiserar medias effekt.

Och med tanke på hur damfotbollen har kämpat för sin plats i solen blir ju upplägget nästan absurt. Plötsligt skall man skydda spelarna från det som man drömt om i över 40 år – uppmärksamheten.

I det här sammanhanget kan det återigen vara läge att ta upp förbundets arbete med att ta tillvara på uppmärksamheten.

Det känns nämligen fortsatt blekt. Med undantag för en till synes meningslös skrivbordsprodukt som kallas ”Öppet mål” kör man i princip samma upplägg som för herrlandslaget.

I praktiken innebär det att man utgår ifrån att allt kommer att lösa sig av sig själv. Det tycker jag är ett feltänk, för det är trots allt en gigantisk skillnad i utgångsläge för herr- och damlandslaget.

Visst, om det blir minst EM-final kommer mycket att lösa sig av sig själv. Men det kan man inte utgå ifrån. Oavsett sportsligt resultat så borde förbundets marknads- och informationsavdelningar ha gjort ett mycket bättre jobb med att profilera lagets spelare inför mästerskapet.

Jag kan bara jämföra med några andra EM-länder. Det tyska förbundet har exempelvis lagt upp korta videoporträtt på samtliga sina spelare. Där kan de som är intresserade få lära känna såväl stjärnorna som doldisar som exempelvis Jennifer Cramer eller Isabelle Linden. Det tyska förbundet öser även ut webb-tv-inslag och intervjuer från truppen på DFB-tv.

Även om det svenska förbundet också gör en del bra webb-tv på svenskfotboll.se så ligger man hästlängder bakom sina motsvarigheter i exempelvis Tyskland och USA.

För hur presenteras våra spelare på förbundets hemsida? Jo, så här.

Den enda geniala insats förbundet har gjort på marknadsföringssidan var rekryteringen av Pia Sundhage. För utan henne vet i sjutton hur det här hade slutat. Sundhage har ju på egen hand gjort ett fantastiskt jobb med att profilera både sin sport – och sina spelare. Här är några exempel på hur hon försöker profilera några av dem:

* Lotta Schelin – forwardsstjärnan
* Nilla Fischer – den blivande världsbacken
* Antonia Göransson – den outtröttliga
* Kosovare Asllani – framspelaren
* Caroline Seger – mittfältsstjärnan

Tillbaka på bt.se igen

Publicerad den av
2

För nästan exakt två år sedan, på BayArena i Leverkusen, startade jag en blogg om VM i fotboll för damer på http://www.bt.se.

Efter VM lämnade bloggen BT:s hemsida, och lades i dvala. Men efter någon månads paus tog jag upp den igen, och riktade då in mig mer allmänt på internationell damfotboll.

Sakta men säkert har jag blivit mer initierad och min trogna läsekrets har vuxit. Framför allt kommer läsarna från Sverige, men jag är stolt över att kunna konstatera att jag faktiskt också har följare från många andra delar av världen. Flera av dem följer bloggen genom google translate.

Nu när det bara återstår tre dagar tills min blogg firar sin tvåårsdag är det åter dags att lägga upp den på bt.se.
Jag kommer ju att följa EM för BT:s räkning, och därmed känns det självklart att erbjuda bloggmaterialet även via tidningens hemsida.

Fram till, och under EM, kommer jag att använda bloggen för material som inte får plats i tidningen. Det blir tankar kring laguttagningar, arrangemang och allt som har med mästerskapet att göra. Jag kommer förstås som vanligt att lägga upp spännande länkar, och förhoppningsvis även väcka lite debatt.

Jag hoppas att materialet både skall vara till nöje för mina trogna bloggläsare, och för BT:s mer allmänt sportintresserade publik.

Orsaken till att vi lägger upp bloggen nu är att förbundskapten Pia Sundhage i kväll presenterar sin trupp till mästerskapet. Jag skall alldeles strax åka till Göteborg för att vara med om presskonferensen. Jag återkommer med synpunkter på truppen senare i kväll.

Så häng med från start. För sommarens EM har förutsättningar att bli riktigt kul.

Vad händer efter EM?

Publicerad den av
4

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.

Säsongen förstörd för Amy LePeilbet – korsbandet är av

Publicerad den av
Svara
Mitts fotar Le Peilbet, Rodriguez och Barnhart

Heather Mitts fotar Amy LePeilbet, Amy Rodriguez och Nicole Barnhart.

Den amerikanska landslagsbacken Amy LePeilbet har dragit av korsbandet i vänsterknät, och riskerar att missa hela den här säsongen. Rehabiliteringen för en korsbandsskada är ju sex till åtta månader.

Nyheten släpptes på Chicago Red Stars hemsida i går. Skadan innebär att Chicago har fått tillåtelse av NWSL att lägga till även en femte spelare till sin trupp under den pågående värvningsperiod som pågår i ligan fram till och med torsdag.

För LePeilbet är det förstås en rejäl smäll. Samtidigt har hon ”turen” att det inte är något stort mästerskap för USA i år.

30-åriga LePeilbet har varit med i landslaget sedan 2004, men hon fick vänta till 2011 med sin mästerskapsdebut. Hon platsade inte 2004 eller 2007, och missade OS 2008 på grund av en knäskada.
LePeilbet är mittback från början, men har på senare år fått spela ytterback i landslaget under Pia Sundhage. Hon var ordinarie vänsterback i VM i Tyskland 2011, och högerback i fjolårets OS.

Morgan eller Wambach – det är frågan

Publicerad den av
Svara

Jag var i helgen inblandad i en intressant debatt om vem av USA:s båda forwards som borde få Ballon d’Or, som världens bästa spelare 2012.

Först vill jag bara påminna om att jag egentligen anser att Christine Sinclair borde ha vunnit. Kanadas storstjärna förde sitt land till en högst oväntad OS-medalj. Och hon gjorde själv sex mål i turneringen, fler har någon annan gjort i ett OS-slutspel i fotboll för damer.
För kalenderbitare är här de tidigare segrarna av OS-skytteligan:
2008: Cristiane (Brasilien), fem mål.
2004: Cristiane och Birgit Prinz (Tyskland), fem mål.
2000: Sun Wen (Kina), fyra mål.
1996: Ann Kristin Aarönes och Linda Medalen (båda Norge) och Pretinha (Brasilien), alla på fyra mål.

Tillbaka till årets verksamhet. Sinclair är ju som bekant inte kvar bland finalisterna. Tävlingen står nu mellan Abby Wambach, Alex Morgan och Marta.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Marta förde Tyresö till ett historiskt SM-guld och till en andra raka cupfinal. Hon noterades för tolv mål och 16 assist i damallsvenskan – och vann därmed poängligan.
Hade det handlat om svenska meriter borde Marta ha legat bra till.

Men hon blev inte ens utnämnd till damallsvenskans bästa spelare, och i Ballon d’Or väger avgörande insatser i de viktigaste tävlingarna tyngst. Och årets viktigaste tävling var OS. I OS var Marta rätt blek. Hon gjorde två mål – 3–0 och 5–0 i premiären mot Kamerun, varav det första var en straff. I övrigt klarade hon inte av att bära sitt Brasilien.
Vi får backa nästan 20 år för att hitta ett sämre brasilianskt landslag, och man blev mållösa både mot Storbritannien i gruppfinalen, och mot Japan i kvartsfinalen.
Sett till statuterna bör vi alltså kunna räkna bort Marta.

Kvar är Morgan och Wambach. Jag lägger min röst på Morgan för att hon har varit klart bäst totalt sett i år. Men jag tror att Wambach kommer att vinna på sitt namn.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Här är en liten jämförelse mellan kandidaterna:

1) USA:s landslags poängliga 2012:
Den vinner Morgan, som gjort 28 mål och 19 assist. Wambach har totalt spelat 100 minuter mer än Morgan, och står på 23 mål och 8 assist. I USA räknar man mål dubbelt i poängligan, vilket gör att den går i Morgans favör med 73–54. Klar fördel Morgan här alltså.
Hon gjorde för övrigt ett mål och ett assist i söndags morse, då Irland besegrades för andra gången på kort tid. Den här gången blev det 2–0, sedan den irländska målvakten Emma Byrne visat att hon håller högsta klass. Höjdpunkter från matchen ser du här.

2) Poängligan i OS.
Toppen av den såg ut så här:
7 poäng: Sinclair (6+1) och Morgan (3+4).
6 poäng: Melissa Tancredi (4+2), Megan Rapinoe (3+3).
5 poäng: Wambach (5+0) och Elodie Thomis (2+3).
Här är det alltså fördel Wambach när det gäller målskyttet, men fördel Morgan när det gäller poäng totalt – om vi inte kör amerikansk räkning, för då är det 10–10. Jag är svensk, och dömer det till oavgjort i kategorien.

3) Flest viktiga mål i OS.
Det är ju som bekant större värde att göra ett mål som betyder 1–0 än ett som ger 5–0. Enligt mitt sätt att räkna fixade Wambach fem poäng till USA (två vardera mot Nordkorea och Nya Zeeland, och ett mot Kanada), medan Morgan fixade tre (ett mot Frankrike och två mot Kanada). Fördel Wambach i kategorien.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Det blir alltså 1,5–1,5 mellan kandidaterna i den här jämförelsen. Trots det tycker jag att det är ganska klart att Morgan skall ha priset. Och det är inte bara för att hon blivit utnämnd till årets idrottskvinna i USA i år.
Jag har sett huvuddelen av USA:s landskamper i år, och tycker att det har varit klasskillnad spelmässigt sett. Med sin snabbhet och styrka bidrar Morgan med massor till spelet utöver sitt målskytte. Medan Wambach ”bara” bidrar med mål.

Fast det var ju det med att OS väger tyngst. Wambach var riktigt vass i början av turneringen. Hon gjorde ett mål vardera i de fem första matcherna. Några av dem var viktiga. Hon avgjorde kvartsfinalen mot Nya Zeeland, och satte en straff till 3–3 i semifinalen. Totalt sett tycker jag att hon tappade kvalitet i semifinal och final. Morgan däremot var jämn hela vägen. Dessutom avgjorde hon semifinalen, och spelade fram till viktiga 1–0 i finalen.

Det brukar heta att Wambach är bäst när det gäller. Och det är hon. Men det är i högsta grad även Morgan. Här är en jämförelse till:

VM 2011, semifinal mot Frankrike:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål – som inhoppare, in i 56:e

VM 2011, final mot Japan:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål, 1 assist – som inhoppare, in i 46:e

OS 2012, semifinal mot Kanada:
Wambach: 1 mål (straff)
Morgan: 1 mål

OS 2012, final mot Japan:
Wambach: –
Morgan: 1 assist

Totalt är det alltså fördel Morgan med två assists marginal i de två senaste årens fyra största matcher, trots att hon har 100 minuter kortare speltid än Wambach i matcherna.

Jag tror inte att de förbundskaptener och landslagslagkaptener som utgör huvuddelen av juryn har varit lika analytiska som jag. Utan jag tror att de gått ganska mycket på känsla, och då väger namnet tungt.
Därför tror jag att Wambach får guldbollen lite för lång och trogen tjänst.

Fast med tanke på hur tungt namn och gamla meriter kan väga skulle jag inte bli förvånad om det trots allt var Marta som tog priset.

Tillägg i efterhand: Knappt hade jag publicerat det här inlägget innan jag noterade att USA:s fotbollförbund, US Soccer, är på min sida. De gav nämligen Morgan Female Athlete of the Year Award som årets kvinnliga fotbollsspelare i USA. Här är ett klipp med höjdpunkter från Morgans fotbollsår.

Äppelträd och fallfrukt

Publicerad den av
11

Sitter och kikar på kvartsfinalen USA–Nordkorea i F20-VM. Hör kommentator Marcus Bühlund berätta att USA:s 1–0-skytt Vanessa DiBernardo:s pappa har spelat OS för USA. Han heter för övrigt Angelo DiBernardo och är född i Argentina.

I dagens första kvartsfinal spelade Dzsenifer Marozsan för Tyskland. Hennes pappa Janos Marozsan gjorde fyra A-landskamper för Ungern.

För övrigt skrev jag rätt. Det verkar som att DiBernardo skall skrivas just så här…

Hur som helst. Jag kom att tänka på träd, fallande äpplen, päron och så vidare. För att prata klarspråk, alltså på elitspelare med framgångsrika föräldrar.

Från fjolårets VM minns jag att såväl norska duon Isabell Herlovsen och Madeleine Giske var födda i Tyskland, då deras bägge fäder var Bundesligaproffs. Det skrev jag om här.

I Sveriges landslag har vi förstås Lisa Dahlkvist, som väl nu passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål.

Här är några till som jag spontant kommer på:

* Linköpings ytterback Matilda Agné är dotter till Hammarbyikonen Kenneth ”Kenta” Ohlsson.
* I Vittsjö spelar Emma Sjödahl. Hennes pappa Olle Sjödahl tog SM-guld med Halmstads BK 1979.
* I Vittsjö finns även Emma Kullberg, vars pappa Stephan Kullberg en gång i tiden var en duktig back. Han spelade bland annat för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF.
* AIK:s talangfulla back Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att bli en legend som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om Krister Nordin.
* Göteborgs talang Mimmi Löfwenius, har en mamma som har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF – Lotta Löfwenius.
* Malmös andramålvakt Hilda Carlén har en pappa som heter Per Carlén, och är en av Sveriges största handbollsprofiler genom tiderna. Det innebär således att Hilda har en bror i det nuvarande handbollslandslaget, Oscar Carlén.
* En framgångsrik bror har även Jitex Annica Sjölund. Hennes bror Daniel Sjölund spelar både för Djurgården och Finlands landslag.

Det var några exempel. Jag har säkert missat en hel mängd. Hjälp mig gärna att bygga ut den här artikeln genom att komma med fler…

Uppladdningsläger – då är det jobbiga dagar för reportrarna

Publicerad den av
Svara

Det svenska OS-laget har samlats för den sista finputsningen inför spelen. Och de verkar träna hårt.

Fast den svåraste utmaningen just nu har kanske ändå de reportrar som följer laget närgånget. De skall försöka hitta läsvärda, och intressanta saker varje dag. Gärna med nyhetstouch.
Parallellt med det dagliga jobbet gäller det att jobba fram intressanta artiklar till OS-bilagor, samt att samla på sig intervjuer att använda under själva spelen. För då får man sällan speciellt lång tid med spelarna.

Jag var ju med i den där svängen under VM i fjol. I år får jag följa allt från distans. Och det är lite kul att kolla vad kollegorna hittar för olika vinklar. Här är några iaktagelser:

* Igår försökte SVT lansera Nilla Fischer som mittback i OS. Hade det gällt 2016 så kanske. Men till årets spel känns inte Fischer redo för att spela i mittförsvaret.

* Damfotboll.com hade igår en spretig artikel om Gotland och styrketräning. Som jag ser det tillförde den inte något.
Och idag hade man en artikel om att 14 ledare finns runt laget. Den hade vuxit om den hade innehållit namn. Nu var den också rätt intetsägande.

* Aftonbladet hade igår den typiska inför-artikeln, den där någon spelare säger att hon skall göra allt för att få så mycket speltid som möjligt. En artikel man kan göra om alla spelare inför alla mästerskap. Den här gången handlade den för övrigt om Kosovare Asllani.
Idag konstaterar tidningen att Thomas Dennerby har fått ett glädjebesked: Emma Berglund är klar för spel. Om inte jag har missuppfattat saken helt så har väl Berglunds skavank aldrig varit någon anledning till oro. Eller?

Jaja. Nu har jag tagit udden ur ett gäng kollegors hårda arbete. Och det var kanske inte så snällt av mig. För jag vet ju hur svårt det är att komma med meningsfulla artiklar varje dag inför och under ett mästerskap.
Det är ofrånkomligt att det blir mellandagar. Och har man otur kan det bli flera stycken på rad. För den artikelidé som kan ha känts lysande inför en presskonferens kan vara värdelös efteråt.

Som när jag tänkte göra ett rejält porträtt på Lotta Schelin inför VM-semifinalen mot Japan i fjol. Det kändes klockrent med en rejäl intervju med vårt strålande affischnamn. Och jag var väl förberedd. Väl på arenan visade det sig att Schelin var krasslig, och inte kom till presskonferensen. Att göra ett porträtt utan fräscha citat var uteslutet. Och någon plan B hade jag inte, utan jag fick jobba på uppstuds.
Det kom ut en tidning dagen efter, men mitt bidrag till den var inte så genomtänkt och bra som tänkt.

Alltså. Vad jag försöker säga med det här inlägget är att mycket av det material som tas fram de här veckorna fram till OS-premiären är rätt urvattnat. Men frågan är om det egentligen gör något. För vi som längtar till spelen läser vartenda ord ändå. Eller hur?

* Så till några andra korta konstateranden. Jag nyhetsrapporterade mest igår, och kommenterade inte de inlägg jag hade.
När det gäller Hope Solo:s dopningsdom känns den vansinnigt klantig. Alla elitidrottare borde väl se det som en självklarhet att fråga sina läkare om de preparat som skrivs ut är dopningsklassade eller inte. Eller?

* I går var det för övrigt exakt ett år till EM drar i gång här i Sverige. Någon som såg någon/något som uppmärksammade det?
Inte väl? För organisationskommittén verkar inte kunna stava till ordet marknadsföring. Och vad värre är, de verkar inte veta vad ordet innebär heller.

Som jag ser det borde man ta varje chans att hamna i fokus. Hade de uppmärksammat media på att det var exakt ett år kvar kunde kanske EM 2013 fått en ganska stor plats i gårdagens rapportering från landslagets Gotlandsläger.

Nu körde SVT istället ett stickspår med Sara Thunebro där man uppmärksammade att det igår var exakt ett år sedan Tyskland föll mot Japan i VM-kvartsfinal, vilket fick följden att tyskorna även missade OS.

* I morgon spelar F19-landslaget semifinal i EM. Eurosport direktsänder den andra matchen, den mellan Spanien och Portugal.
Båda börjar 20.00, vilket gör att chansen att någon kamera riktas åt den plan där Sverige–Danmark spelar känns väldigt liten. Alltså, matchen går nog inte att se via stream heller. Tyvärr.

* Däremot räknar jag med att den match som spelas i Japan redan 10.10 i morgon svensk tid bör gå att hitta streamad. Då spelar Japan mot Australien i en intressant uppladdningsmatch inför OS.

Laddad för repris av VM-finalen

Publicerad den av
Svara

Det är strax dags att sätta sig i bilen och köra ner till Halmstad igen. Det är ju inte varje dag som vi har en chans att uppleva en repris av den senaste VM-finalen på svensk mark.

Fast jag känner att det lär bli ett fiasko för arrangören. För jag tippar att det inte ens blir en fyrsiffrig publiksiffra. Visst, matchen börjar 13.00 för att kunna tv-sändas på bra tid i Japan. Och 13.00 en måndag är förstås en extremt dålig tid.
Men publiksiffran för Sverige–USA i lördags 2752 visar också att marknadsföringen av trenationsturneringen, som också kallas För-EM, har misslyckats totalt.

Hoppas förbundets PR-folk har en bättre plan för att marknadsföra nästa års EM-slutspel. Och att de börjar nu.

Men till dagens match. Det lär dröja innan vi får se en match på högre nivå i Sverige. För inte ens nästa års EM-final lär hålla så hög klass som dagens prestigeladdade möte mellan Japan och USA.
Jag träffade Pia Sundhage i Algarve i mars, dagen efter lagens möte i Algarve cup. Då vann Japan med 2–1. Och matchen dessför innan var VM-finalen, som ju japanskorna också vann – fast då efter straffläggning.
Sedan dess har lagen spelat 1–1 i en trenationsturnering i Japan.

USA har alltså inte besegrat japanskorna på tre matcher. Det trots att de haft överlägset flest klara målchanser i matcherna. Men Japan har försvarat sig uppoffrande, och kontrat vasst.
När jag träffade Sundhage valde hon att flytta över pressen på Japan, vilket jag skrev om här.

Jag har förstått på tv-klipp med de amerikanska spelarna – som den här intervjun med Alex Morgan – att de är lätt frustrerade över att inte ha besegrat Japan på länge. Därför skulle en seger för USA i dag vara extremt viktig.
Det tror jag även Sundhage är medveten om – även om hon sa annat i Algarve.

USA sparade några spelare mot Sverige. Jag tror att Sundhage formerar sin startelva så här i dag: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Japans lag är lite mer svårt att förutse. Men jag räknar med att Homare Sawa spelar. Och med undantag av skadade mittbacken Azusa Iwashimizu skulle det kunna bli samma startelva som i VM-finalen: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Kyoko Yano, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Mizuho Sakaguchi, Sawa – Shinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Aya Miyama – Kozue Ando.

Hur går det då? Jo, jag tror att USA vinner med 2–1. Och här ser ni en målskytt:

Alex Morgan

Alex Morgan

För Japan tror jag att Aya Sameshima är lite mer på hugget än i lördags…

Aya Sameshima

Aya Sameshima gäspar

…och att Nahomi Kawasumi blir målskytt.

Nog spekulerat. Nu är det strax avresa. Matchen direktsänds för övrigt på tv i Sverige också. Fast den går i kanalen som ingen har – Tv4 Sport Extra. Avspark är 13.00.

Lotta Schelin – superstjärnan i det franska superlaget

Publicerad den av
1

Tänk en Champions Leaguefinal där en svensk är den stora stjärnan. I morgon 18.00 i Münchens Olympiastadion äger den finalen rum.
Fast här i Sverige har försnacket varit högst begränsat. Men här är en guide.

Utöver den stora stjärnan Lotta Schelin har vi fyra domare och ytterligare två tänkbara spelare från Sverige. Det finns alltså mycket blågult att titta på i årets största klubbmatch i världen.

Först är det ju grymt kul att Jenny Palmqvist har fått äran att döma finalen. Verkligen ett erkännande. Här är ett videoklipp med henne. Hon har med sig två svenska, assisterande domare i Anna Nyström och Helen Caro och fjärdedomaren Sara Persson.

Sedan har vi ju tre spelare i de båda lagen. Fast Frankfurtduon Jessica Landström och Sara Thunebro ligger väl inte speciellt bra till för att få någon större speltid.
Medan Thunebro nästan har fått spela dubbelt så mycket som Landström i ligan (804 minuter mot 467), så har Landström fått spela 305 minuter i Champions League, att jämföra med Thunebros 110. I seriefinalen mot Potsdam förra helgen och i lördagens cupfinal mot Bayern München har duon dock fått sitta kvar på bänken under hela matcherna. Och risken är överhängande att de blir utan speltid även i morgon.

Lyons Lotta Schelin kommer däremot att få spela. Utan att ha varit i Frankrike med någon febertermometer så tror jag att hon är mycket större där än här hemma. Schelin är ju superstjärnan i superlaget.

Kan man nå högre än så?

Fast här på svensk mark får hon sällan de rubriker hon förtjänar. Det är ju så tragiskt att inte ens damfotboll.com brukar ha koll på hennes matcher. Synd. För som jag ser det har Schelin varit lika bra som Marta det senaste året. Om inte bättre.
Lyons skyttedrottning borde ha en position i Sverige som motsvarar den Zlatan Ibrahimovic har bland herrarna. Men som bekant är vi långt därifrån.

Jaja. Lyon vann ifjol, har inte förlorat över 90 minuter på över två år – och är storfavoriter även i år. De vann franska cupen i söndags, och har gått som tåget genom Champions Leaguespelet.
Så här säger Schelin i den här intervjun på uefa.com:

”Vi har verkligen lyckats hålla en fantastisk nivå över flera års tid. Det här är vår tredje raka final, så naturligtvis känner jag att vi på något sätt måste ses som favoriter.”

Jag har själv inte sett någon av Lyons ligamatcher på tv, men däremot två Champions League-matcher, samt i en mängd klipp med highlights. Och det räcker för att ha blivit rejält imponerad.

För det säger väl sig själv att ett lag där spelgeniet Louisa Necib förpassas till bänken måste vara grymt bra. Hon var ju en av VM:s stora spelare i fjol, kom med i världslaget och nominerades till Ballon d’Or som en av världens tio bästa spelare.
Nu är hon alltså inte bland OL:s elva bästa…

Spelmotorn Amandine Henry har på kort tid blivit en personlig favorit i laget. Hon fanns inte med i Frankrikes VM-trupp ifjol, men har imponerat på mig, som spelskicklig, löpstark – och så stänkte hon ju in ett mäktigt distansskott i semifinalen.

Lyon har bara släppt in ett enda mål fram till finalen, och det var i hemmamötet med Potsdam. Fast det kom när dubbelmötet redan i praktiken var avgjort. Man slog ju de tyska mästarinnorna med totalt 5–1 – förstås ett grymt styrkebesked. Se klippet här ovan.
Och de siffrorna borde skrämma Frankfurt, som ju just föll med 3–1 mot Potsdam för tio dagar sedan.

Är Lyons form på topp så har Frankfurt hackat rejält de senaste veckorna. Jag har sett laget på tv en mängd gånger den här våren, och i deras två senaste matcher, dels den nämnda ödesmatchen mot Turbine Potsdam, dels cupfinalen mot Bayern München, har anfallsspelet varit riktigt blekt.
Dessutom tycker jag att målvakten Desirée Schumann är ett svagt kort på den här nivån. Hon känns inte minst tveksam i luftrummet på hörnor och inläggsfrisparkar. Lagets försvarsspel har inte heller mått bra av att rutinerade Saskia Bartusiak har darrat spelmässigt den senaste tiden.

Om Frankfurt skall kunna vinna den här finalen måste nog Kerstin Garefrekes och Dzsenifer Marozsan spela på sin absoluta maxkapacitet. Garefrekes är riktig vass i luftrummet, och således ett vapen vid fasta situationer. Marozsan är en personlig favoritspelare, med både god teknik och härlig kreativitet.

Att matchen spelas i Tyskland borde tala för Frankfurt. Men det är inte jättelångt från Lyon till München, så fransyskorna kan nog få hyfsat stöd också. Det blir för övrigt intressant att se hur hög publiksiffran blir. Jag har sett uppgifter på att drygt 35000 biljetter är sålda. Kul. Det här är ju för övrigt den första dammatchen någonsin på Olympiastadion.

Lyons tränare Patrice Lair till uefa.com:

”Det är en stor utmaning att försöka vinna mot ett tyskt topplag i Tyskland. De kommer att ha publikstödet som en tolfte spelare. Vi vet hur svårt det var att vinna titeln i fjol, men naturligtvis vill vi göra det igen.”

Frankfurt har i princip ingen chans att ta en plats i höstens Champions League i egna ligaspelet. Därmed är en seger i morgon den storsatsande klubbens chans att få vara med även nästa gång. Frankfurts tränare Sven Kahlert säger så här till uefa.com om det:

”Vi är väl medvetna om det. Och vi är övertygade om att vi har en chans att vinna.”

Här är de troliga startelvorna:

Lyon:
Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Wendie Renard, Sabrina Viguier, Sonia Bompastor – Amandine Henry, Shirley Cruz Trana – Camille Abily, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann – Lotta Schelin.

På bänken: Celine Deville (målvakt), Laura Georges, Aurelie Kaci, Louisa Necib, Rosana och Ami Otaki.
Avstängd: Elodie Thomis.

Frankfurt:
Desirée Schumann – Ria Percival, Saskia Bartusiak, Gina Lewandowski, Meike Weber – Kerstin Garefrekes, Saki Kumagai, Melanie Behringer, Svenja Huth – Sandra Smisek, Dzsenifer Marozsan.

På bänken: Anne-Kathrine Kremer (målvakt), Sara Thunebro, Silvana Chojnowski, Jessica Landström och Ana Maria Crnogorcevic.
Skadade: Nadine Angerer, Ali Krieger, Kim Kulig och troligen Fatmire Bajramaj.

Hur går det då?
Jo, Lyon är klart bäst och vinner med hela 3–0. Lotta Schelin gör mål. Det gör även Wendie Renard, som nickar till i samband med en fast situation.

Matchen startar 18.00, och direktsänds av Eurosport. Sändningen startar 17.45. Spelet kan börja…

Fantastisk tysk cupfinal gav mig VM-känslan tillbaka

Publicerad den av
Svara

Har just sett delar av den tyska cupfinalen på en hackig stream. Vilken skräll, vilken grymt bra match. För ja, FC Bayern München slog svensklaget Frankfurt med 2–0.

Jag såg delar av första halvlek, och sedan även de sista 25 minuterna. Och jag fick faktiskt tillbaka lite av VM-känslan från ifjol.
Med 15678 åskådare på plats i Köln gavs förstås rätt inramning. Och spelet gjorde mig inte besviken.

För mig tog diskussionen om vilken som är världens bästa liga definitivt slut i och med dagens final. Vilket tempo, vilken spelteknisk nivå, vilken nerv. Damallsvenskan känns tyvärr inte ens nära.

För när man ser vilken grym underhållning Tysklands ligafyra och ligasexa kan bjuda på, och dessutom vet att ligafyran skall spela Champions Leaguefinal på torsdag, så känns det ju självklart att Tyskland inte bara har världens bästa liga för tillfället, utan också den jämnaste.
För man minns ju hur mycket spelmässigt starkare Frankfurt trots allt var än Malmö i Champions League-kvartsfinalen i våras. Att ingen av Frankfurts båda svenska landslagsspelare Sara Thunebro eller Jessica Landström fick någon speltid i finalen är ännu ett tecken på att vi fortfarande ligger efter.

Jag har inte sett Bayern München spela förr, men blev rejält imponerad. De har definitivt ett framtida storlag på gång.

Det unga Bayernlaget slog Duisburg i förra veckan med just 2–0, och har verkligen prickat toppformen. Österrikiska 19-åringen Laura Feiersinger är redan nu en mycket duktig offensiv spelare. Hur bra kan inte hon bli? Och hur bra kan inte tyska 18-åringen Lena Lotzen bli?
De båda amerikanskorna Sarah Hagen på topp och Nicole ”Niki” Cross i backlinjen ger rutin och stabilitet.

Nickstarka Hagen nickade just in Münchens ledningsmål efter en hörna med cirka 20 minuter kvar. Sedan spelade Bayern på resultatet på ett fantastiskt effektivt sätt. Man kontrollerade matchen totalt, och kontrade in 2–0 genom inhopparen Ivana Rudelic på övertid.

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att Lena Lotzen kanske har damfotbollens skönaste namn. Men hon har konkurrens i egna laget, av inhoppande backen Clara Schöne…

* Till sist några ord om dagens tre matcher i damallsvenskan. Resultaten visar tydligt att det maximalt kommer att bli en kamp mellan två lag framöver. Göteborg visade återigen idag att man inte har kvalitet att hänga med. Det har inte Linköping heller.
Vittsjö är fortfarande närmast, även om laget kom ner på jorden en aning idag då både segersviten bröts, och Sofie Andersson fick lämna planen mållös efter att dessförinnan ha varit målskytt 20 seriematcher i rad. Fast nykomlingen hängde ändå med länge i Malmö.
Men Anja Mittag är fantastisk. Som jag fattade det var hennes första mål idag ett klockrent självmål. Men tre eller fyra mål spelar inte så stor roll – Mittag är tveklöst damallsvenskans drottning så här långt. Hur skall Marta göra för att sno tillbaka kronan?

Det finns anledning till oro för Dennerby

Publicerad den av
Svara

Thomas Dennerby i rutschbanaFör tillfället har Thomas Dennerby ganska mycket att vara orolig för.

Och då tänker jag inte på att Sara Thunebro har begränsad speltid i Frankfurt eller på att förmodade förstamålvakten i OS, Hedvig Lindahl ligger näst sist i damallsvenskans räddningsliga.
Utan jag tänker skador.

I eftermiddag kommer troligen Charlotte Rohlin:s dom. Men skall man tro LFC:s läkare Håkan Gauffin:s uttalande i Corren så gör Dennerby nog bäst i att redan nu fundera på tänkbara ersättare.
Jag hjälpte ju vår förbundskapten att ta ut OS-truppen här. Och enligt mitt resonemang där borde Emma Berglund stå väldigt nära en OS-resa nu.

Men Dennerby har fler saker att tänka på. Rohlins kollega i Sveriges så säkra mittförsvar under fjolårets VM, Sara Larsson, har ännu inte gjort comeback efter sin operation.
Går allt enligt plan skall Larsson vara i speldugligt skick till VM. Men tiden börjar bli knapp, och hinner hon komma i form?
En annan OS-aktuell spelare, Göteborgs Johanna Almgren gjorde comeback i tisdags. Hon gjorde ett 30 minuters inhopp, och knät klarade det utan bakslag. Det var förstås positivt.
Däremot finns det mindre orosmoment för kvartetten Nilla Fischer, Stina Segerström, Caroline Seger och Lotta Schelin.
Alla har nyligen fått kliva av och/eller stå matcher för lättare skador. Vi får hoppas att det stannar där, alltså vid att vara just lättare skador.

Under tiden jag skrivit ihop det här inlägget ser jag att damfotboll.com just har snackat med Dennerby i frågan. Han kommenterar skadeläget här.

* Lotta Schelin är för övrigt en av den kommande veckans stora huvudpersoner. Hennes Lyon spelar två finaler på fem dagar. På söndag gäller det den franska cupfinalen mot Montpellier. Och på torsdag väntar ju Champions Leaguefinalen mot FFC Frankfurt.

* Även Frankfurt har cupfinal i helgen. Sara Thunebro och Jessica Landström:s lag spelar i morgon den tyska cupfinalen i Köln, mot Bayern München. Och Frankfurt är förstås storfavoriter till titeln.
Noterar apropå Frankfurt att deras nya zeeländska högerback Ria Percival har skrivit på för bottenlaget FF USV Jena. Percival har ändå varit ordinarie i Frankfurt under våren, men tvingas ändå flytta på sig i den hårdnande konkurrensen till nästa år. Det väcker återigen frågan om Thunebros framtid.

* I damallsvenskan är förstås Skånederbyt Malmö–Vittsjö den mest intressanta matchen i helgen. Där tror jag att två sviter kan se sitt slut. Både Vittsjös fyra matcher långa segersvit, och Sofie Andersson:s suveräna svit med mål i 20 matcher i rad.

Apropå svit har ju Christen Press fortfarande aldrig lämnat en damallsvensk match utan att göra mål. Överlever den sviten helgens besök på Vilans IP:s långa gräs?

Tågen börjar gå för Djurgården i bottenstriden. Det är nästan så att det är poängtvång på söndag, hemma mot Umeå. Gästerna har släppt in tolv mål på två matcher och borde ha ett stukat självförtroende.

* I övrigt i helgen är det seriefinal i Danmark på lördag, mellan Fortuna Hjörring och Bröndby. Där är ju 3F-ligan färdigspelad, och man är nu inne i en slutspelsserie, kallad just Slutspel 3F.
Lagen tog med sig hälften av poängen från serien in i slutspelet. Det innebär att Bröndby inför seriefinalen har 29 poäng, vilket är tre fler än Fortuna.

* I Italien spelar svensklaget Bardolino Verona i morgon en riktigt viktig match i kampen om den andraplats som innebär Champions Leaguespel till hösten. Bardolino tar i näst sista omgången emot fyran Brescia på hemmaplan. Det skiljer tre poäng mellan lagen inför avspark. Dessutom ligger ju Tavagnacco två poäng bakom Bardolino. Så det kan bli dyrt även med ett kryss för Stephanie Öhrström:s och Maria Karlsson:s lag.
Tavagnacco har dock också en tuff match i morgon. De ställs mot klara ligamästarna Sassari Torres.

Skräckbesked inför OS – trolig korsbandsskada på Rohlin

Publicerad den av
Svara

Linköpings mittbacksstjärna Charlotte Rohlin bars av med befarad korsbandsskada redan i sjätte minuten i dagens damallsvenska match mot Kif Örebro.

Det är förstås ett dråpslag för LFC. Men även ett skräckbesked för förbundskapten Thomas Dennerby och den svenska drömmen om en OS-medalj.

För vi har inte råd att avvara speciellt många spelare ur den tänkta startelvan om vi skall ha chans att ta vår första OS-medalj i damfotboll.
Charlotte Rohlin höll högsta världsklass i mittförsvaret under VM i fjol. Med sin styrka i luftrummet är hon dessutom ett offensivt vapen.

Vi får hoppas att morgondagens magnetröntgen visar att det inte är korsbandet, utan en lindrigare skada. Men man vågar väl inte tro det?

Rohlin är en av två lagkaptener i landslaget. Även den andra – Nilla Fischer – klev av dagens match skadad. Fast där verkar det inte vara lika allvarligt.

Och där smögs nyheten om ett unikt För-EM ut

Publicerad den av
Svara

Idag har förbundet på sin hemsida presenterat att alla tre VM-medaljländerna från fjolårets VM kommer spela turnering i Sverige i sommar.
Homare Sawa, Aya Miyama, Hope Solo, Abby Wambach, Alex Morgan och Lotta Schelin kommer att spela mot varandra här på västkusten. Visst är det en stor nyhet?

Jag är inte på jobbet, och har inte sett hur pressutskicket ser ut. Om det nu finns något. Det verkar faktiskt inte så, för jag har inte sett något på mejlen. Och jag har inte heller hört något om någon presskonferens.

Tvärtom verkar det faktiskt som att nyheten har smugits ut, då jag inte heller hittar något på TT. Är det så, undrar man ju återigen vad som händer? Även om nyheten om turneringen redan hade läckt ut så borde det här kunna ha skötts bättre, mycket bättre.

Att förbundet inte bryr sig om damlandslaget är ju trots allt inte ett dugg överraskande. Inte alls. Men nu är det här ju ett slags för-EM, och jag trodde att förbundsgubbarna ville att EM skall bli en succé, så att de kan glänsa med Uefa-pamparna nästa år.

När jag tittar på matchlistan blir jag också förvånad. Är inte Gamla Ullevi längre damfotbollens nationalarena?
Ingen match spelas nämligen på Gamla Ullevi, trots att det är EM-uppehåll under turneringen. I stället avgörs Sveriges möte med Japan på Rambergsvallen. Konstigt.

Här är förresten spelschemat:

16 juni, 16.00: Sverige-USA
Örjans Vall, Halmstad

18 juni, 13.00: Japan-USA
Örjans Vall, Halmstad

20 juni, 19.15: Sverige-Japan
Rambergsvallen, Göteborg

Lär av Frankrike, SvFF

Publicerad den av
Svara

Frankrike har gått som tåget efter förlusten mot Sverige i bronsmatchen i VM i fjol. Fransk damfotboll verkar ha flyttat fram sina positioner något enormt.
Igår var drygt 16 000 supportrar på plats i Caen när fransyskorna krossade Wales med 4–0 i EM-kvalet. Och 750 000 såg matchen på tv. Lite skillnad mot 2000 på Malmö Stadion i lördags…

Jag kan inte säga att jag är hysteriskt insatt i hur situationen är i Frankrike. Men såvitt jag vet har alla Frankrikes landskamper efter VM tv-sänts, och publiksiffrorna i EM-kvalet och i Champions League har varit genomgående höga. Känslan är att de franska landslagsspelarna börjar bli välkända profiler i sitt hemland, vilket kommer att garantera bra intresse även framledes.
Om nu SvFF skall göra någon studieresa i år, så varför inte kolla med fransyskorna hur de har burit sig åt för att få sitt uppsving?

Frankrike kommer vi för övrigt att få se i Sverige i nästa års EM. Igår tog de alltså ytterligare ett steg mot slutspel. Målen gjordes av Elodie Thomis (tre) och Camille Abily. Se dem här.
Som jag ser det nu blir Frankrike EM:s huvudfavoriter jämte Tyskland, med Sverige som outsider. För i dagsläget känns Frankrike starkare än vårt svenska lag.

I övrigt i EM-kvalet tog Italien och Danmark gigantiska steg mot EM-slutspel igår. Italien vann gruppfinalen i Ryssland med 2–0 – båda målen gjorda av Patrizia Panico. Se höjdpunkter från matchen här. Italienskorna har sju raka segrar och 25–0 i målskillnad, och kommer att vinna grupp 1.

Danmark kommer att vinna grupp 7. Danskorna har fem raka segrar och målskillnaden 24–0. Igår blev det 2–0 borta mot Tjeckien i gruppfinalen där. De danska målen gjordes av Malmös Katrine Veje och supertalangen Pernille Harder. Se dem här. Mest intressant i grupp 7 är vilket lag av Tjeckien och Österrike som tar andraplatsen. De möts den 16 juni i vad som kan vara en helt avgörande match.

I grupp 3 tappade Island mycket av sitt kommando, när man föll med 1–0 i Belgien efter mål av 19-åriga Tessa Wullaert. Samtidigt vann Norge med 5–0 i Ungern, och därmed är det öppet mellan just Island, Norge och Belgien om gruppsegern. För Norge gjorde återigen inhopparen Hege Hansen två mål. Övriga målskyttar var Cecilie Pedersen, Gry Tofte Ims och Ingvild Stensland.

Idag fortsätter EM-kvalet. De mest intressanta matcherna är Finland–Slovakien, Schweiz–Tyskland och Skottland–Irland.