Under många år har man hört damfotbollens spelare, ledare och supportrar gnälla över hur lite sporten och dess profiler syns i media.

Den närmaste tiden har man nu sin stora chans att visa upp både sporten och profilerna. För nu syns svensk damfotboll i alla sammanhang.

Nu har man sin stora chans att bygga en grund för en mycket lång framtid.

Men när media äntligen står i kö för att få berätta om damfotbollen, landslaget och våra stjärnor – då väljer man att skärma av sig.

Jag har just gått igenom landslagets mediaupplägg under EM:s gruppspel. Och det är ingen rolig läsning. Det känns faktiskt som lite av ett självmål.

Utan att komma ihåg exakt hur det såg ut under succé-VM:et i Tyskland kan jag konstatera att tiden varje spelare kommer att lägga på mediaaktiviteter har mer än halverats.

För under Tysklands-VM vill jag minnas att vi i media under gruppspelet hade flera mixade zoner med tillgång till hela truppen, samt ett par sessioner över 30–45 minuter med sju–åtta närvarande spelare.

I Tyskland var det i och för sig tre dagar mellan gruppmatcherna. Nu är det bara två. Men ändå.

Från i dag till premiären mot Danmark på onsdag kommer media att få träffa totalt elva – eller tolv – olika spelare. Pressträffarna ligger på 20 eller 30 minuter. De träffar där flest spelare finns närvarande är de kortaste.

Mellan matcherna kommer sedan totalt sju spelare vardera att ”göra media”. Det innebär i praktiken att de flesta spelarna bara kommer att göra media en gång under elva dagar, matcherna borträknat.

Efter matcherna kommer spelarna förstås också att möta journalisterna. Men då alla gruppmatcherna startar 20.30 blir det inga möjligheter till några längre intervjuer i den mixade zonen. Tvärtom kommer i princip alla journalister att gå en hård kamp mot klockan efter slutsignalerna.

Följden av det här är bland annat att vi kommer att få en likriktning i den svenska EM-bevakningen, att färre spelare kommer att profileras samt att det kommer att bli tråkigare att jobba för oss journalister.

Jag förstår att alla spelare inte kan vara tillgängliga för media varje dag. Men på elva dagar tycker jag nog att man borde kunna sätta av tre halvtimmar per spelare. För det ser jag som en investering i framtiden. För sporten, för laget – och för spelarna själva.

Jag förstår att avsikten med det här är att spelarna skall skyddas, så att de inte tappar fokus på det sportsliga. Men jag tror faktiskt att effekten kan bli det omvända – att man överdramatiserar medias effekt.

Och med tanke på hur damfotbollen har kämpat för sin plats i solen blir ju upplägget nästan absurt. Plötsligt skall man skydda spelarna från det som man drömt om i över 40 år – uppmärksamheten.

I det här sammanhanget kan det återigen vara läge att ta upp förbundets arbete med att ta tillvara på uppmärksamheten.

Det känns nämligen fortsatt blekt. Med undantag för en till synes meningslös skrivbordsprodukt som kallas ”Öppet mål” kör man i princip samma upplägg som för herrlandslaget.

I praktiken innebär det att man utgår ifrån att allt kommer att lösa sig av sig själv. Det tycker jag är ett feltänk, för det är trots allt en gigantisk skillnad i utgångsläge för herr- och damlandslaget.

Visst, om det blir minst EM-final kommer mycket att lösa sig av sig själv. Men det kan man inte utgå ifrån. Oavsett sportsligt resultat så borde förbundets marknads- och informationsavdelningar ha gjort ett mycket bättre jobb med att profilera lagets spelare inför mästerskapet.

Jag kan bara jämföra med några andra EM-länder. Det tyska förbundet har exempelvis lagt upp korta videoporträtt på samtliga sina spelare. Där kan de som är intresserade få lära känna såväl stjärnorna som doldisar som exempelvis Jennifer Cramer eller Isabelle Linden. Det tyska förbundet öser även ut webb-tv-inslag och intervjuer från truppen på DFB-tv.

Även om det svenska förbundet också gör en del bra webb-tv på svenskfotboll.se så ligger man hästlängder bakom sina motsvarigheter i exempelvis Tyskland och USA.

För hur presenteras våra spelare på förbundets hemsida? Jo, så här.

Den enda geniala insats förbundet har gjort på marknadsföringssidan var rekryteringen av Pia Sundhage. För utan henne vet i sjutton hur det här hade slutat. Sundhage har ju på egen hand gjort ett fantastiskt jobb med att profilera både sin sport – och sina spelare. Här är några exempel på hur hon försöker profilera några av dem:

* Lotta Schelin – forwardsstjärnan
* Nilla Fischer – den blivande världsbacken
* Antonia Göransson – den outtröttliga
* Kosovare Asllani – framspelaren
* Caroline Seger – mittfältsstjärnan