Landslaget missar öppet mål

Tidigare i dag tog jag en sväng till Rambergsvallen för att kolla lite landslagsträning, och framför allt för att lyssna in presskonferensen och se om det skulle hända något intressant där.

Eftersom jag ändå skulle flytta ner till stugan ett par dagar, då det är närmare att pendla till Halmstad därifrån, så var det ingen jättestor omväg att åka via Göteborg.

Sveriges pressträffar under EM har varit sällsynt meningslösa. De är korta, stressiga – och gör att man hellre skriver införrep om motståndarlagen, där man känner sig mer välkommen.

För mig var dagens pressträff två förlorade timmar.

Det var dagen efter en av svensk damfotbolls största dagar någonsin. Då tänker jag förstås inte sportsligt, för 5–0 mot Finland i en gruppspelsmatch i ett EM hamnar trots allt väldigt långt ner på listan över Sveriges främsta matcher genom tiderna.

Jag tänker mer inramning, och hyllning. Jag kan nämligen inte hitta någon tidigare match där ett svenskt damlandslag har firats av en större publik än i går på Gamla Ullevi.
Det var en magisk stämning, och jag är inte direkt ensam om att tycka det. I dagens kvällstidningar hyllas inramningen av landets två främsta idrottskrönikörer. Mats Olsson på Expressen skriver att ”det var nämligen en magisk svensk fotbollskväll” och Simon Bank, Aftonbladet lägger orden så här:

”Det är inte så ofta som svensk fotboll förvandlas till en enda stor gulblå sommargryta av totalt besvarad kärlek.”

Förbundet har ju en skrivbordssatsning som de kallar ”Öppet mål” som berättar om hur klubbar och förbund skall utnyttja en eventuell EM-succé. Det finns sannolikt inget avsnitt om mediehantering i det projektet. Och om det trots allt gör det så har inte landslagsledningen läst på. För gissa hur de följde upp gårdagens succékväll på Gamla Ullevi?

Jo, de skickade bara assisterande förbundskaptenen och några avbytare.

Där stod ett 20-tal besvikna journalister som hade hoppats få prata med någon av huvudrollsinnehavarna från Finlandsmatchen.

Eller förresten, en av spelarna från gårdagens startelva var på plats. Kristin Hammarström hade ju så lite att göra att hon behövde följa upp matchen med en riktig träning. Men någon huvudrollsinnehavare var hon knappast mot Finland.

Jag skrev om att förbundet var på gång att göra självmål inför turneringen.

Nu kanske det mer känns som att förbundet håller på att anstränga sig för att missa öppet mål så grovt det bara kan. För här hade man ju ett kanonläge att välja ut ett par spelare som kunde fått lite extra profilering. Och rejält positiv sådan.

För övrigt fick landslagets presschef Thomas Björn frågan om varför ingen av gårdagens huvudrollsinnehavare fanns på plats. Han hänvisade alla frågor om landslagets mediapolicy vidare till Marika Domanski Lyfors.

Det verkar inte direkt som att de är överens internt om hur det här skall skötas.

Jaja. Om nu någon undrar vad som sades på pressträffen så konstaterade Hammarström att hon hade det så lugnt att hon stod och njöt av inramningen under den andra halvleken. Hon dementerade också alla uppgifter om att hon skulle vara skadad.

Lisa Dahlkvist hade aldrig mött Italien – trodde hon. Sedan informerades hon om 2–0-segern i EM 2009, och konstaterade att:

”Den matchen kommer jag inte ihåg. Jag kommer aldrig ihåg matcher.”

Läkaren Yelverton Tegner sa att det är 50/50 om Kosovare Asllani spelar mot Italien. Det är ett uttänjt ledband i vänsterfoten som spökar.
Lilie Persson
slog bort alla tankar om att spela på resultatet mot Italien:

”Om vi förfogat över en annan trupp, men det här är ett så offensivt balanserat lag. Liksom att börja prata med Jossan, Sofia och dom där, nej. Nej. Utan det är mer ös, liksom.”

Slutligen tyckte jag synd om Amanda Ilestedt, som ingen journalist ville intervjua, så jag bytte några ord med henne. Men hon sa sig inte ta illa upp över att få sitta och titta på när de andra intervjuades.

Avhopp, lårkaka och spanska spioner

Jag tillbringade förmiddagen på Rambergsvallen. Det började med en presskonferens där ganska mycket kretsade kring Birger Jacobsson:s avhopp.

Jag lyssnade på vad Pia Sundhage hade att säga. Jag tycker att hon svarade bra på de frågor hon fick. Hon sa bland annat att:

”Så klart har jag ett ansvar, precis som Birger för vad vi utsätter spelarna för.”

Och:

”Vi hanterade det bra, men det tog tid från fotbollen, för det här var något vi måste hantera direkt. Personligen tycker jag att det är jobbigt, men det får inte märkas på mig.”

Som jag skrev i går tror jag inte att det här skall behöva påverka laget nämnvärt. Eller snarare, det får inte påverka laget nämnvärt. För ett bra lag måste kunna klara av att hantera oväntade och oönskade händelser.

Sundhage pratade även lite om fasta situationer. Hon berättade inte så mycket egentligen. På frågan om hur många varianter laget har var svaret: ”oändligt många”.

Det låter som ganska många. Hoppas att spelarna kan hålla isär dem…

Caroline Seger ligger skadad

Caroline Seger ligger skadad

Jacobssons avhopp var förresten inte den enda oönskade händelsen som drog till sig medias fokus i dag. Med ungefär en halvtimme kvar av träningen blev Caroline Seger liggande skadad. Det var lite oro först. Sedan förstod man att det inte var så farligt.

Efteråt förklarade läkare Mats Börjesson att det handlade om en lårkaka på högerbenets utsida. Det är klart att en lårkaka inte är någon optimal uppladdning inför en EM-premiär. Men det borde ändå inte vara någon större fara för Segers medverkan.

Mellan presskonferensen och träningen spelade landslaget in en reklamvideo för Camp Sweden. Herrlandslagets supporterklubb skall ju stötta tjejerna under EM. Bland annat genom supportermarscher till matcherna och genom tifon.

Landslaget poserar framför Camp Swedens jättetröja.

Landslaget poserar framför Camp Swedens jättetröja.

Tillbaka till själva träningen. När man jobbade med uppspel så användes Sofia Jakobsson som forward, och Josefine Öqvist som ytter. Skall man ge sig på en gissning utifrån det så blir det samma startelva mot Danmark som det var i genrepet.

För övrigt kändes Öqvist precis så rapp som man hoppas att hon skall vara. Det såg mycket bättre ut än på Skarsjövallen i torsdags.

Slutligen hörde jag att landslagsledningen först hade undrat om det var ett gäng spanska spioner som var på plats på Rambergsvallen.

Spansk spion?

Spansk spion?

Jag förstår tankegången. Men ledarna kunde vara lugna. Det är nämligen EM:s funktionärer som har klätts upp i rödgula, Spanieninspirerade kläder.

Det blir Lyon och Frankfurt i final

Damallsvenskan får ursäkta, i helgen ser jag mest fram emot semifinalerna i Champions League.

Eller ja, allra mest ser jag fram emot det lilla miniläger som FC Kabel Åttios bruna bönor skall i väg på…
Men troligen skall jag vara hemma så att jag kan se de båda semifinalerna på söndag. Om det nu går att se dem på tv. Eurosports sändningar är tydligen i fara till följd av det svenska basketslutspelet.

Vi får se hur det går med tv-sändningen. Hur som är Arsenal–Frankfurt först ut på söndag, klockan 16.00. Det känns också som den klart mest ovissa matchen.
Inget av lagen har väl visat någon toppform. Och skadorna på Dzsenifer Marozsan och Fatmire Bajramaj kan visa sig vara kostsamma för Frankfurt.
Hjärnan säger att tyskorna trots allt kommer att vinna dubbelmötet.

För att Arsenal skall kunna skrälla hade de mått bra av att få in smarta Kelly Smith i laget. Men hon är fortfarande skadad, och kommer inte att kunna spela.
Smith missade även WLS-premiären i helgen. Där vann Arsenal med knappa 3–2 hemma mot Everton efter mål av Danielle Carter, Jordan Nobbs och Katie Chapman.

Jag tippar att Arsenal vinner med 2–1 på hemmaplan, men att Frankfurt vänder i returen – och att Jessica Landström och Sara Thunebro kan se fram emot en Champions Leaguefinal.

I svenskmötet mellan Lotta Schelin:s Olympique Lyonnais och Antonia Göransson:s Turbine Potsdam klockan 18.00 på söndag tror jag däremot att Lyon kommer att ta en säker seger.

Jag vet att Potsdam har spelat i två raka Champions League-finaler och leder Frauen-Bundesliga, och att det egentligen långt ifrån är någon enkel motståndare för Lyon.
Men det franska storlaget verkar ha fått upp farten rejält efter jul, medan Potsdam haft väldigt svårt att göra mål sedan Anja Mittag lämnade för LdB FC Malmö.
Visst, Potsdams 5–0 i två möten med Rossiyanka, låter imponerande. Och var imponerande på många sätt. Men bakom siffrorna döljer ju sig en jättemiss av det ryska försvaret, och tre grova tavlor av Rossiyankas målvakt Elvira Todua.

Potsdam har ju även haft svårt att göra mål mot bottenlag i ligan under våren. Och så generöst som Rossiyanka försvar var kommer inte Lyons försvar att vara.
Jag tror att Lyon vinner med 2–0 hemma, och får 0–0 borta i returen. Lyons nolla håller alltså även över semifinalen.

Det som jag ser fram emot allra mest är faktiskt duellen Lotta Schelin mot Alex Singer. För jag antar att den före detta Dalsjöforsspelaren kommer att få ta hand om markeringen av Lyons svenska superstjärna. Schelin kan i alla fall inte räkna med att springa ifrån sin bevakare.

* Dagens snackis nummer ett i Damfotbolls-Sverige har förstås varit sexköpsdomen mot Tyresös starke man. Man väntar på klubbens reaktion.
De har inte gjort några uttalanden på sin hemsida. Inte heller på sin twitter. Där lade de däremot upp den här länkenMarta:s klackmål från helgen. Kanske ett försök att flytta fokus…

* Jag skrev häromdagen om det underliga i att damlandslaget skall ta emot världsmästarinnorna från Japan på Rambergsvallen.
Nu har fler hakat på. Först var nog SVT:s Västnytt. Via dem nådde nyheten TT, och nu är det uppe för diskussion i mängder av medier. Bra.

* I den ryska ligan föll Sofia Jakobsson och Rossiyanka borta mot ligatrean Zorkij med 2–1 efter halvtidsledning.
Publiksiffran var 100 åskådare, kanske inte konstigt med tanke på att avspark var 11.00. Jag har inte hittat några uppgifter om Jakobssons speltid. Däremot vet jag att Cristiane gjorde Rossiyankas mål. Och att klubben fortfarande leder Supreme Division, nu fyra poäng före ett annat svensklag, Energia Voronezh – där ju Ximel Bladh spelar.

Lag av världsklass, men hur blir det med publiksiffrorna?

Det är jobbigt att vara kritisk hela tiden, men jag kan inte låta bli. Jag tycker att Svenska Fotbollförbundet gör ett otroligt dåligt jobb med damlandslaget. Och jag fattar inte hur de skall lyckas locka någon publik till nästa års EM.

Jag ser nämligen nu att jag inte var det minsta koncentrerad när jag läste igenom förbundets nyhet om För-EM-turneringen i juni. Där framgår bland annat varför tjejerna inte heller den här gången får tillgång till sin egen nationalarena, något som jag undrade över i mitt förra inlägg.
I texten finns även andra svar, och de är av en sådan karaktär att man både blir besviken och uppgiven. Det står bland annat så här:

”Då matcherna spelas mitt under herrarnas EM-slutspel i Polen/Ukraina, så bedöms de utvalda arenorna vara av lagom storlek. I Göteborg är EM-arenan Gamla Ullevi dessutom sedan tidigare bokad för storbildsvisningar av de svenska herrarnas EM-matcher.”

Förbundet räknar alltså inte med att kunna locka någon publik till matcher med världens bästa lag. De verkar inte ens försöka göra ett försök.

Rambergsvallen tar maximalt 7000 åskådare. I min värld borde Sverige–Japan kunna locka fler än så med rätt marknadsföring. Speciellt som matchen spelas en dag då det är speluppehåll i herrarnas EM – och där Sverige kanske redan är på väg hem.

Och frågan som dyker upp i huvudet som ett brev på posten är hur EM-arrangören skall kunna få någon publik nästa år om de inte klarar av att nå femsiffriga publiksiffror på Sveriges möten med två av världens just nu tre bästa länder.

Visst, EM innebär tävlingsmatcher, det gör inte den här turneringen. Och det är förstås en stor skillnad.

Men det är uppladdning inför OS. Och de här matcherna kommer sannolikt att hålla högre klass än i princip alla EM-matcher. I Europa är bara Tyskland uppe på Japans och USA:s nivå. Sedan kommer Frankrike, Sverige och England en bit bakom.

Vid den damallsvenska upptaktsträffen förra veckan pratade Karen Espelund, ledamot av Uefas exekutivkommitté om EM. Hon vände sig till Svenska Fotbollförbundets Göran Havik och sa:

”VM i fjol var en ögonöppnare för många. Nu kan vi inte nå Tysklands publiksnitt nästa år, och frågan är vilken nivå vi skall lägga ribban på. Skall vi inte, Göran, i vart fall dubbla Finland?”

Havik svarade kort:

”Ungefär så”.

EM i Finland 2009 lockade 134 907 åskådare, vilket motsvarar 5396 i snitt. Den sämsta publiksiffran var 1112, och den bästa var 16324 på Finlands öppningsmatch mot Danmark.

Hur de svenska arrangörerna skall kunna snitta närmare 11 000, när de inte tror sig kunna locka 7000 till Sverige–Japan är för mig en gåta. Men jag hoppas min oro är obefogad. De kanske vet vad de gör.

Och där smögs nyheten om ett unikt För-EM ut

Idag har förbundet på sin hemsida presenterat att alla tre VM-medaljländerna från fjolårets VM kommer spela turnering i Sverige i sommar.
Homare Sawa
, Aya Miyama, Hope Solo, Abby Wambach, Alex Morgan och Lotta Schelin kommer att spela mot varandra här på västkusten. Visst är det en stor nyhet?

Jag är inte på jobbet, och har inte sett hur pressutskicket ser ut. Om det nu finns något. Det verkar faktiskt inte så, för jag har inte sett något på mejlen. Och jag har inte heller hört något om någon presskonferens.

Tvärtom verkar det faktiskt som att nyheten har smugits ut, då jag inte heller hittar något på TT. Är det så, undrar man ju återigen vad som händer? Även om nyheten om turneringen redan hade läckt ut så borde det här kunna ha skötts bättre, mycket bättre.

Att förbundet inte bryr sig om damlandslaget är ju trots allt inte ett dugg överraskande. Inte alls. Men nu är det här ju ett slags för-EM, och jag trodde att förbundsgubbarna ville att EM skall bli en succé, så att de kan glänsa med Uefa-pamparna nästa år.

När jag tittar på matchlistan blir jag också förvånad. Är inte Gamla Ullevi längre damfotbollens nationalarena?
Ingen match spelas nämligen på Gamla Ullevi, trots att det är EM-uppehåll under turneringen. I stället avgörs Sveriges möte med Japan på Rambergsvallen. Konstigt.

Här är förresten spelschemat:

16 juni, 16.00: Sverige-USA
Örjans Vall, Halmstad

18 juni, 13.00: Japan-USA
Örjans Vall, Halmstad

20 juni, 19.15: Sverige-Japan
Rambergsvallen, Göteborg