I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.
Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.
Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.
”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”
Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.
Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.
Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.
Lina Hurtig
Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.
Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.
Det om skadorna.
Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.
Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.
Ändå är man missnöjd med hennes jobb.
Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.
Förbundskapten Dennerby
För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.
Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.
Här är lite jämförande statistik:
Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.
Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre: 3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.
Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.
Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.
Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.
Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.
Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.
Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.
Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.
Charlotte Rohlin
Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.
Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.
En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.
Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.
Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.
Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.
Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.
Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:
”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”
Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.
Göteborg startade för övrigt så här: Loes Geurts – Maja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin Landström – Elin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie Persson – Pauline Hammarlund, Sara Lindén.
Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.
Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.
Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:
Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.
Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.
I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.
Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.
Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.
I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.
Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.
Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.
För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…
Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann GajhedeKnutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.
Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:
”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”
Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.
Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.
Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.
Efter mitt inlägg tidigare i dag om målvaktscirkusen i damallsvenskan har jag fått intressanta uppgifter om två före detta landslagsmålvakter.
Sofia Lundgren
Den mest intressanta gör gällande att Sofia Lundgren förhandlar med Hammarby. Det vore förstås otroligt kul för Pia Sundhage och vårt VM-lag om det blev ett kontrakt, för med ett par månaders rejält träning bör Lundgren minst kunna utmana om en plats i truppen. Kanske till och med om jobbet som förstamålvakt.
Det vore förstås även otroligt bra för nykomlingen Hammarby att få en så rutinerad sista utpost. Laget har hittills värvat klokt och är bara Lundgren frisk i sin rygg är det här definitivt ytterligare en klok värvning.
Kristin Hammarström
Däremot verkar det inte bli något av Kristin Hammarström:s eventuella comeback. Enligt de uppgifter jag fått erbjöds hon ett halvtidskontrakt av Kif Örebro, något hon inte kunde acceptera. Och som flera av er redan kommenterat så är sannolikheten att Hammarström hamnar i någon annan klubb försvinnande liten.
Tråkigt, för som bekant är målvaktssidan en svensk akilleshäl och vi behöver ha i gång så många klassmålvakter som möjligt inför VM – om det skall kunna bli succé där.
Enligt en artikel i Kristianstadsbladet av vilken jag bara kan läsa rubriken blir det årets målvaktstränare Brett Maron som ersätter Hedvig Lindahl som Kristianstads förstamålvakt kommande år.
Det var en något oväntad lösning. Det är sannolikt en billig variant, väl anpassad efter Kristianstads tunna plånbok. Huruvida det kommer att bli en sportsligt lyckad lösning har jag ingen aning om, jag har nämligen väldigt dålig koll på Marons status.
En fråga som väcks i och med att Carola Söberg och Brett Maron fyllt två av de målvaktsluckor som fanns i damallsvenskan är hur det går med comebackerna från Sofia Lundgren och Kristin Hammarström. För landslagets skull vore det lysande om de båda var tillbaka i damallsvenskan under våren. Men i vilka klubbar?
Nu kastar jag bara ur mig det här utan att ha gjort någon mer ingående research, men om jag inte missat något har alla damallsvenska klubbar utom möjligen de båda från Stockholm spikat sina förstamålvakter för 2015. Och få klubbar har sådan budget att de har råd att hålla två toppmålvakter. Eller?
Som bekant är det VM-kvalhelg i Europa, vilket innebär uppehåll i alla de större ligorna. Sverige spelar i kväll 20.30 i Nordirland.
Det är en match som faktiskt börjar kännas otäck. På SVT:s inslag igår såg underlaget ut att vara allt annat än av internationellt snitt. Och som bekant är det svårare att spela anfallsfotboll på dåligt underlag.
Valet av arena är alltså klockrent för ett hårt arbetande nordirländskt lag. Jag kan väldigt lite om Nordirland. Men de har faktiskt vunnit i tävlingssammanhang mot Norge, vilket vittnar om att laget kan blixtra till. Och enligt Anette Börjesson på damfotboll.com och Radiosporten så har laget snabba kantspelare, vilket känns otäckt då Sverige inte har sin snabbaste backlinje i kväll.
Vår startelva ser ut så här: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Linda Sembrant, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Hanna Folkesson – Sofia Jakobsson, Therese Sjögran, Olivia Schough – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Spontant känns det som den svagaste vi haft i en tävlingslandskamp på många år. Skador och annat har ställt till det rätt rejält. Jag roade mig med att kolla hur det såg ut för ett år sedan.
Den 6 april, alltså för nästan på dagen för ett år sedan mötte vi Island. Då såg startelvan ut så här: Kristin Hammarström – Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Thunebro – Antonia Göransson, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Asllani och Schelin.
Kvar är alltså bara ytterbackarna och forwardsparet. Och då bör man ha i åtanke att ytterbacksparet Nilsson/Thunebro håller på att fasas ut till förmån för Jessica Samuelsson och Elin Rubensson.
Att vi spelar med ett nyformerat lag utan speciellt mycket samträning är också till fördel för Nordirland.
Det hindrar förstås inte att vi är storfavoriter, och ändå bör vinna. Men som sagt, matchen känns alltmer otäck.
Tyvärr får vi inte chansen att se hur det nykomponerade svenska laget sköter sig. Däremot går det att höra på Radiosporten, vilket ju är en liten tröst.
Jag har ju gång på gång gnällt på hur obefintligt Svenska Fotbollförbundets engagemang är i damlandslaget. Tyvärr finns det inga tendenser till förbättring. Tvärtom har exempelvis den officiella hemsidan svenskfotboll.se bara haft två införartiklar under landslagssamlingen. Och någon webb-tv har man inte lyckats få till.
Jag tycker att det är så dåligt att man borde vara upprörd. Men jag börjar nog ge upp, för jag orkar inte lägga någon energi på att vara arg på förbundet…
* Medan Sveriges match alltså inte visas på någon tv-kanal går en mängd andra VM-kvalmatcher att se i dag. Här är länkar till pågående eller kommande matcher:
Av de som pågår noteras att sensationslaget i Cypern cup, Irland, faktiskt leder med 1–0 mot Tyskland efter en dryg halvtimme. Intressant.
Toni Duggan
En tv-sänd match är slutspelad. Jag såg slutminuterna när England vann med klara 9–0 mot Montenegro inför 8900 åskådare. Toni Duggan gjorde hattrick, och de minuter jag såg var det mest intressanta om engelskorna skulle kunna nå upp till tvåsiffrigt.
* Det är även EM-kval i dag. Klockan 18.00 spelar vårt F19-landslag sin första match i det riktigt svåra slutkvalet till EM. Det är Polen som står för motståndet, och Sverige mönstrar följande elva: Zecira Musovic – Elin Björklund, Nathalie Björn, Elin Karlsson, Nellie Karlsson – Filippa Curmark, Fanny Andersson, Julia Wahlberg, Lotta Ökvist – Stina Blackstenius, Lina Hurtig.
* På tal om juniorfotboll satt jag uppe i natt och såg Japan vinna F17-VM. Japanskorna var helt överlägsna i finalen mot Spanien. Här är höjdpunkter från matchen. På dem syns att Spanien inte skapade en enda målchans på hela matchen.
Egentligen borde finalen ha varit avgjord redan efter sju minuter. Då gjorde nämligen Spaniens målvakt ett självmål som borde ha betytt 2–0, men japanskorna fick se målet dömas bort av domaren. Hon ansåg nämligen att bollen skulle ha varit över kortlinjen innan målvaktsmissen.
De få repriser som visades tydde på att det domslutet var en stöld av ett mål. Jag tyckte nog att de fysiskt inriktade spanjorskorna hade fördel av domarinsatsen under hela matchen. Det hjälpte dock inte mot de tekniskt överlägsna japanskorna.
Spontant känner jag att det här japanska laget är något av det bästa som hänt damfotbollen på många år. För den underbara grundteknik som samtliga spelare visade upp ger hopp om att den tekniska nivån i spelet är på väg att stiga något enormt. För jag njöt verkligen av Japan i samtliga de matcher jag såg dem.
Sällan har ett mästerskap vunnits på ett mer välförtjänt och odiskutabelt sätt. Grattis.
* I Japan är Nadeshiko League igång i helgen. Mästarlaget Inac Kobe Leonessa föll i morse även i andra omgången. Den här gången var det Vegalta Sendai som med 1–0 kom i väg med poängen. Resultaten i de båda inledande omgångarna gör att man börjar tro på att det är tronskifte på gång i Japan. Man får gå nästan fyra år tillbaka i tiden för att hitta när Inac Kobe Leonessa senast föll i två raka ligamatcher.
Det blir tv-sändning från Amiens i morgon – det är dagens glada överraskning. I eftermiddags meddelade Tv4Sport att de sänder med start 20.45 i morgon.
Till slut lyckades alltså förbundet hitta en kanal som kunde tänka sig sända landskampen, vilket ju förstås är bra. Jag ifrågasatte ju förbundets arbete häromdagen. Nu finns det förstås anledning att ge lite cred.
Fast bara lite. För jag tycker inte det skall behöva dröja till cirka 30 timmar före avspark innan man säkrar upp tv-sändning från det näst största landslagets landskamper.
Jag sitter och väntar på att startelvan skall bli offentliggjord. Klart är att Sverige skall spela 4-1-3-2. Elin Rubensson spelade tydligen högerback i förstauppställningen på träning i går, något jag tycker låter lovande. För jag vill gärna se henne testas mot riktigt tufft motstånd.
Överhuvudtaget kommer det ju att bli mycket nytt i laguppställningen. Från i höstas saknas ju Kristin Hammarström, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Charlotte Rohlin, Marie Hammarström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Jenny Hjohlman och sannolikt även Lotta Schelin. Jag företräder ju uppfattningen att vi har en ganska smal topp. I morgon hoppas jag tvingas backa en aning på den fronten.
I svensk media hamnar förstås den här landskampen i bakvattnet av OS. Det är naturligt. I det läget borde förbundet ta täten och göra allt de kan för att haussa matchen. Nu har man lyckats fixa tv-sändning, vilket är bra. Men jag tycker även att de borde lägga upp mer material på sin hemsida, bland annat i form av tv-klipp. Och man borde bearbeta skriven media mycket hårdare än vad man gör.
Jämförelsevis har det franska förbundet lagt upp sex tv-klipp med olika införreportage på sin Youtube-kanal under veckan. Klasskillnad. Ett av klippen är det här där Camille Abily presenterar det svenska laget:
En bra artikel som har skrivits är damfotboll.coms intervju med Lilie Persson. Där ställs verkligen bra frågor, som de om att Sverige inte vunnit någon utslagsmatch mot högre rankat motstånd, om huvudspel och om Caroline Seger:s roll och så vidare. Hoppas vi får fler sådana högklassiga artiklar på damfotboll.com.
För som bekant tycker jag från och till att sidan är ganska svag. Bland annat har uppföljningen av de sexuella trakasserierna i Stabaek varit svag. Det enda tyckandet man stått för är exempelvis det här tramset.
En otroligt mycket mer genomtänkt betraktelse kring Stabaekfallet har den före detta Umeåforwarden Lise Klaveness skrivit på NRK:s hemsida. Det här är verkligen en väldigt bra och tänkvärd krönika i ämnet. Läs.
* Därmed har jag lämnat landslaget för ett tag. Tittar vi på helgens matcher runtom i världen är det landskamperna, Sveriges och USA–Ryssland, som är de mest intressanta. Även den sista omgången i Australiens W-league är förstås lite spännande, även om slutspelslagen redan är klara där.
Kendall Fletcher
En damallsvensk bekanting som skall spela slutspel i W-league är de senaste två årens Vittsjömittback Kendall Fletcher. Hon spelar nu för serietvåan Canberra United. Tydligen återvänder amerikanskan inte till Nordskåne efter avslutad australisk säsong. Någon ny klubb är inte meddelad.
Vittsjö har däremot gjort klart med backen Sanna Svensson från finländska mästarlaget Åland United.
Apropå Åland är de i Eskilstuna för träningsmatch i helgen. Totalt spelar minst sju damallsvenska lag träningsmatcher i helgen. Men med tanke på att många spelare är i väg med landslaget är resultaten mindre intressanta än vanligt.
* I Tyskland står det klart att landslagsbacken Babett Peter inte kommer att spela vidare i Frankfurt nästa säsong. Privata skäl uppges som skäl, och någon ny klubb är ännu inte meddelad.
* Från Nordamerika meddelades i veckan när kontinentens VM-kval skall avgöras. Det spelas 16–26 oktober i Mexiko, alltså mitt i den damallsvenska slutspurten. Ett starkt skäl till varför US Soccer kallat hem alla sina landslagsaktuella spelare till NWSL, en liga man kan kontrollera.
Just NWSL fick ett spelschema i veckan. Premiären spelas den 12 april, och sista omgången av grundserien avgörs den 17 augusti. Därefter följer ett två veckor långt slutspel innan landslaget får sex veckor på sig att ladda för VM-kvalet.
* Slutligen åter till landslaget och tv-sändningar. Enligt svenskfotboll.se skall Eurosport sända samtliga Sveriges tre gruppmatcher i Algarve cup – kul. På tyska framba.de står det att totalt åtta matcher från turneringen kommer att sändas på kanalen. Deras tablå innehåller dock bara två svenska matcher. Förhoppningsvis har förbundet rätt, så att den tredje svenska matchen visas i Sverige, men inte i Tyskland.
Ballon d’Or är utdelad, men det kommer fortfarande rankinglistor över världens bästa spelare och lag. Några som ger ut intressanta listor är IFFHS – organisationen för internationella fotbollshistoriker och -statistiker.
Listorna är intressanta eftersom en sammanslutning med historiker och statistiker borde vara påläst. Fast när det gäller damfotboll är inte IFFHS speciellt kunnigt. Deras listor är väldigt spretiga, och innehåller en del närmast pinsamma inslag.
Hope Solo
Den första lista de kom med var över världens bästa målvakter 2013. Och lite kul var att man sticker ut och låter den listan toppas av Hope Solo, och inte av Nadine Angerer.
Annars verkar det som att Arsenal har många supportrar bland fotbollshistorikerna. Det märks på alla listorna, inte minst den här. För visst är Arsenals irländska landslagsmålvakt Emma Byrne duktig, men nog är hon rankad alldeles för högt här – fyra?
Personligen hade jag nog gärna sett Ingrid Hjelmseth på en riktig topposition. Noterbart också att Kristin Hammarström är med som åtta.
I förra veckan kom listan över världens bästa speluppläggare 2013. Den toppas av Lena Goessling, vilket känns som en okej vinnare. Det finns större anledning att ifrågasätta om det verkligen är rimligt med två fransyskor (Camille Abily och Louisa Necib) topp fyra, och framför allt undrar jag hur Lara Dickenmann kan vara femma och Alex Scott sexa? Dickenmann är en riktigt bra spelare. Men speluppläggare? Knappast va.
Alex Scott
Inte heller Scott är väl i första hand speluppläggare, även om hon är så mycket speluppläggare som man kan vara som ytterback. Men varken hon och Englands landslag lär väl minnas 2013 som ett toppenår… När det gäller fransyskorna tycker jag att Gaetane Thiney var deras bästa spelare i EM.
Anmärkningsvärt på den här listan är att varken någon amerikansk eller japansk spelare finns med. Personligen tycker jag att Lauren Holiday, Aya Miyama och kanske även Carli Lloyd borde varit med. Det borde även Katrine S Pedersen och Ramona Bachmann ha varit.
Häromdagen rankade idrottshistorikerna världens bästa domare 2013. Där placeras Jenny Palmqvist som tvåa bakom Bibiana Steinhaus – en rimlig ranking. Sverige får även med Pernilla Larsson på topplistan.
Bibiana Steinhaus
Idag kom så den sista listan för året, den över 2013 års bästa klubblag i världen. Den toppas av Wolfsburg närmast före Lyon och Portland Thorns. Det går att ha synpunkter på den inbördes ordningen, men de tre lagen skall utan tvekan vara med i toppen. Tyresö är sjua, vilket också känns ganska rimligt.
Men tyvärr gör fotbollsstatistikerna bort sig rätt rejält med resten av listan. Att placera Arsenal som fyra och Torres som femma känns inte ett dugg trovärdigt. Och att FC Zürich finns bland världens tio bästa lag är ju totalt galet.
Man verkar inte ha så bra koll på internationell klubb-damfotboll. Topplag som jag saknar på listan är japanska mästarinnorna Inac Kobe Leonessa, svenska mästarinnorna LdB FC Malmö, samt FFC Frankfurt och de tre amerikanska topplagen Western New York Flash, Kansas City och Sky Blue FC. De här sex borde ha varit på topplistan ihop med de fyra jag nämnde först.
Det är kul att fotbollshistorikerna i fjol även började uppmärksamma damfotbollen. Men deras rankinglistor visar alltså på ganska rejäla brister. Tråkigt.
Det är förresten bara Hope Solo som toppat en lista båda åren. 2012 års vinnare var i övrigt Marta, Olympique Lyonnais och Jenny Palmqvist.
* Troligen gjorde Lotta Schelin inte fyra mål i Lyons cupmatch i helgen, som jag uppgav igår efter att ha kollat in annars välinformerade footofeminin.fr. Schelin verkar i stället ha gjort fem av målen. I varje fall har hon tilldelats så många på klubbens egen hemsida.
* Ghana är senast land att bli klart för U20-VM i Kanada. Det västafrikanska landet vann playoffreturen mot Ekvatorialguinea efter straffläggning. Båda matcherna slutade 1–0 till hemmalaget.
* I BeNe League fortsätter holländska supertalangen Vivianne Miedema att vräka in mål i en sällsynt stor omfattning. I fredags gjorde hon ytterligare fem, vilket innebär att 17-åringen nu leder skytteligan på 31 mål – 16 fler än tvåan Ellen Jansen.
Miedema hade lite måltorka just innan årsskiftet, då hon bara gjorde två mål på 2013 års fyra sista matcher. 2014 har hon däremot inlett makalöst bra. Åtta mål på två matcher är ju ett hyfsat facit…
I dag presenterade Lilie Persson truppen som skall till Frankrike om ett par veckor. Bland de 21 spelarna fanns fem som inte gjorde någon A-landskamp i fjol: Carola Söberg, Stephanie Öhrström, Magdalena Ericsson, Emma Lundh och Lina Hurtig.
De fyra sistnämnda är debutanter, medan Söberg spelade en landskamp 2007.
Just målvaktssidan är intressant. Hedvig Lindahl lär ju vara tillbaka som förstemålvakt nu efter att Kristin Hammarström slutat och Sofia Lundgren är skadad. Lindahl lär få förtroendet i Frankrike. Förhoppningsvis kan även Öhrström få några minuter. Hon är lite kort i rocken, men känns välskolad och intressant.
Tittar vi på utespelarna så saknas bara Emma Berglund, Lina Nilsson, Jenny Hjohlman, Marie Hammarström, Jessica Samuelsson och Sofia Jakobsson bland de som gjorde fem landskamper eller fler i fjol. De tre förstnämnda till följd av skador, Hammarström har slutat och Samuelsson är i Australien. Däremot är Jakobsson petad. Jag har svårt att protestera mot det beslutet. Jakobsson har inte fått det lyft som man hoppats på i landslaget, och jag kan inte bedöma hur hon skött sig i Cloppenburg.
En som ännu inte fått chansen efter sin korsbandsskada är Linda Sembrant. Flera av de som såg Tyresö löpande under hösten tycker att hon borde vara redo igen. Personligen tyckte jag inte att Sembrants tempo var tillräckligt i höstas, men jag såg å andra sidan bara ett par matcher.
Av debutanterna är Ericsson och Hurtig de jag tycker är mest intressanta, eftersom de är spelartyper vi behöver för att bredda landslagstruppen. Emma Lundh är mer en spelartyp som vi redan har en hel hög av. Stämmer det att Elin Rubensson är uppsatt som ytterback är det kanske den allra mest intressanta uttagningen. Med både Samuelsson och Nilsson utanför truppen är ju högerbacksplatsen ledig.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Vi är framme vid årets allra sista dag. Därmed har det blivit hög tid att äntligen publicera det här inlägget, som påbörjades redan dagarna efter damallsvenskans avslutning.
Nu kan jag inte vänta längre. För man vill ju inte ta med sig 2013 års damallsvenska in i 2014. Så här är inlägget.
Från början var det tänkt som en genomgång av säsongen, lag för lag. Men ju längre tiden har gått, har det mer blivit framåtsyftande. Ett tag var det en silly seasongenomgång. Men på den fronten har ju Spelare12 och damfotboll.com varit så föredömliga att jag valt att inte redovisa alla klara övergångar här.
Inför avspark i damallsvenskan 2013 skrev jag i mitt tips att serien kommer att bli väldigt förutsägbar, och lättippad. Och i stora drag var det ju precis så det blev. För även om jag bara tippade två lag på helt rätt placering, så var jag max en plats ifrån korrekt tips på 75 procent av lagen, alltså nio av tolv. Det tionde, Linköping, missade jag med två placeringar.
Årets två svårplacerade lag var Kif Örebro och Kristianstads DFF. Det förstnämnda stod var den positiva överraskningen, medan KDFF var den negativa.
Här är hela genomgången, som dock mer ser framåt än tittar tillbaka. Lagen är placerade efter årets placering:
1) FC Rosengård (LdB FC Malmö) Mitt tips: 2
Jag trodde inför seriestart att ett bristande försvarsspel skulle kosta Malmö guldet. Fast de svagheter som fanns under 2012 och under försäsongens Champions Leaguespel jobbade laget sakta men säkert bort. Till slut imponerade Malmö med att rada upp hållna nollor.
Dessutom visade Ramona Bachmann under hösten att hon håller allra högsta världsklass, och borde ha funnits med bland toppkandidaterna till Ballon d’Or.
Känslan är att man gjort ett bra jobb med sin spelartrupp under hösten. Visst spelade Manon Melis en riktigt viktig roll genom att göra flera viktiga mål. Men att hon lämnar bör inte behöva vara så tungt. Kirsten vad de Ven är ju ett bra nytillskott, och den något minskade konkurrensen på kanterna öppnar dörren för exempelvis Elin Rubensson. Är hon redo att ta nästa steg?
Anita Asante
I mittförsvaret skall Anita Asante ersätta Malin Levenstad. Sett till spelskicklighet kommer den engelska landslagsspelare att fylla luckan. Det frågetecken man kan sätta här är huruvida Levenstads ledaregenskaper kommer att saknas eller inte.
I övrigt får Katrine Veje lämna, liksom Yoreli Rincon. De ersätts inte utifrån, utan klubben låter de många egna produkterna komma lite närmare startelvan.
Mot Wolfsburg i Champions League noterades att Malmö inte helt hade lyckats jobba bort de defensiva bristerna. Tränare Jonas Eidevall får slipa vidare under vintern.
Noterbart är också att LdB FC Malmö har gjort sin sista match. Från och med nu heter man ju FC Rosengård. Klubbens resa är värd att fundera över. Minns att man ursprungligen är Malmö FF:s damsektion. Därifrån slog man sig fri, för att prova de egna vingarna. När man inte klarade ekonomin där fick man återigen gå upp i en förening som även har herrfotboll på agendan.
2) Tyresö FF Mitt tips: 1
Under våren såg mitt guldtips klockrent ut. Marta dominerade stort i serien, och mästarlaget gick fram som en slåttermaskin. Men med Martas ryggskada kom det in rejält med grus i maskineriet.
Guldet försvann i princip i de båda seriefinalerna, där målvaktsspelet fällde Tyresö. Carola Söberg bjöd Malmö på billiga mål i båda matcherna, mål som blev väldigt dyra för TFF.
Till slut blev 2013 ett misslyckat år, helt utan titel. Till slut var avståndet klart kortare till trean Linköping än till Malmö. Segern över PSG i Champions League räddade dock äran, och känslan är att 2014 kan bli riktigt kul. I varje fall fram till sommarens transferfönster.
En av de saker som fällde Tyresö i år var bristen på kontinuitet i truppen. Spelare kom och gick, och Tony Gustavsson fick gång på gång bygga om sitt lag.
Känslan är att 2014 inte heller kommer att innebära lugn och kontinuitet. För flera spelare, bland annat Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete, har bara kontrakt fram till sommaren.
Och hur långt kommer man att skriva med amerikanskorna? Viktiga skyttedrottningen Christen Press har ju exempelvis sagt sig vilja spela i NWSL under kommande år.
Madelaine Edlund
Hittills under silly season har man värvat en ny målvakt i starka finska landslagsspelaren Tinja-Riikka Korpela. Dessutom kommer Madeleine Edlund tillbaka efter ett års uppehåll för barnafödande.
På minuskontot finns Kirsten vad de Ven, Sara Thunebro, Jennifer Egelryd och Ashlyn Harris. Dessutom lär de flesta av alla klubbens utlånade spelare försvinna. För inte kommer väl exempelvis Annica Svensson tillbaka?
3) Linköpings FC Mitt tips: 5
Unga LFC visade sig vara klart starkare än väntat. Trots att laget tappade Nilla Fischer i somras gjorde man en urstark höst. Och efter avslutad säsong har tränare Martin Sjögren fortsatt med sitt jobb att samla 2012 års F19-Europamästarinnor i Östergötland.
Fridolina Rolfö
Jitex duktiga vänsterytter Fridolina Rolfö är senaste tillskottet från det laget. Man har dessutom gjort en av damallsvenskans allra mest spännande värvningar i Kristine Minde.
Minde? Vem är det kanske några av er undrar. Det är Norges ytterst talangfulla kantspelare Kristine Wigdahl Hegland som gift sig till ett nytt efternamn.
Känslan är att Linköpings offensiv kan bli riktigt jobbig att möta nästa år. Med spelgeniet Pernille Harder bakom sprinters som Minde, Linda Sällström och Stina Blackstenius lär det bli riktigt farligt att ge LFC ytor att anfalla på.
När det gäller målvaktsfrågan har man ersatt Sofia Lundgren och Brianna Davey med Katie Fraine. Det känns också stabilt. LFC har byggt sitt lag på ett klokt sätt, och känns som 2014 års givna outsiders.
4) Göteborg FC Mitt tips: 3
Även om Göteborg bara kom en placering sämre än mitt tips var laget en av seriens tre största besvikelser. Vid EM-uppehållet hade man fortfarande kontakt med topplagen. Men efter att Jodie Taylor stack var laget närmast pinsamt uddlöst.
Tränare Torbjörn Nilsson tog ansvaret för höstens ras och avgick. Med honom försvann också stora delar av årets lag. På minuskontot finns utöver Taylor även Anita Asante, tvillingarna Kristin och Marie Hammarström, Yael Averbuch, Camille Levin, Olivia Schough och Jessica Landström. Dessutom finns det fortfarande ett stort frågetecken för om Johanna Almgren kommer att kunna spela något mer.
Kathlene Fernström
Nye tränaren Stefan Rehn kommer alltså att få bygga ett helt nytt lag. Hittills har man värvat holländskorna Manon Melis och Loes Geurts samt Jitextrion Kathlene Fernström, Annica Sjölund och Julia Wahlberg.
Med tanke på hur tunn årets trupp var kommer det att behövas ytterligare minst tre–fyra etablerade spelare i truppen.
Intressant dock att klubben äntligen skall skaffa ett F19-lag. GFC har varit damallsvenskans svarta får när det gäller talangutveckling. Nu verkar det vara en skärpning på gång.
Men förändringarna i laget är så stora att det känns som att laget kan få svårt att hamna på medaljplats även 2014. Men den som lever…
5) Umeå IK Mitt tips: 6
Umeås framtvingade satsning på svenskt och hemvävt gav god utdelning under året. Under sitt sista år som tränare för laget lyckades Joakim Blomqvist slipa bort delar av den naivitet som kännetecknat laget tidigare.
UIK var stabilare än väntat. Och att Emma Berglund drog av korsbandet på ett tidigt stadium kostade antagligen en medalj.
Nu är Berglund tillbaka. Däremot slutar Katrin Jonsdottir, och Ogonna Chukwudi lämnar. Dessutom är Jenny Hjohlman knäskadad. Hon skall kunna vara tillbaka till seriestart, men spelare som får sin försäsong söndertrasad av skador riskerar att drabbas av en mellansäsong.
Lina Hurtig
Däremot hoppas man att Lina Hurtig är redo att ta sista steget in i A-landslaget. Med sina tio mål blev hon bästa svenska målskytt i damallsvenskan redan 2013. Nästa år borde hon kunna ta ytterligare ett steg.
Den mest intressanta nyheten i UIK hittills i vinter är de nye tränaren Jonas Wikström. För mig är han ett stort frågetecken. Men kan han tajta till lagets defensiv ytterligare kan både han och laget bli ett stort utropstecken under 2014.
6) Kif Örebro Mitt tips: 10
Det är bara att bocka och buga för årets skrällgäng. Jag borde ha insett lagets styrka redan på försäsongen när jag såg dem spela 3–3 mot Tyresö. Men känslan av att truppen var för tunn gjorde att jag tippade närkingarna just ovanför nedflyttningsstrecket.
Sarah Michael
I stället var laget med i kampen om medaljerna ändå in på mållinjen. Framtidsrecepten hette organisation, disciplin – och Sarah Michael. Och om bara nigerianskan konserverar formen, och laget inte drabbas av ett riktigt stort skadeelände bör de kunna fortsätta slåss på tabellens övre halva nästa år.
För hittills ser det ut som att man får behålla hela truppen utöver Helén Eke. Dessutom ansluter Chukwudi från Umeå samt att talangerna Linda Hallin och Michelle de Jongh bör vara tillbaka från korsbandsskador.
7) Piteå IF Mitt tips: 7
Se där – ett lag jag tippade på helt rätt placering. Likt Örebro är Piteå ett riktigt välorganiserat lag. Man var rätt länge indraget i bottenstriden, men när Josefin Johansson började ösa in mål på hösten så kom lyftet för laget.
Till nästa år står man inför ett målvaktsbyte. Den duktiga australiska landslagsmålvakten Lydia Williams lämnar, eftersom klubben har inte råd att behålla henne. Hon ersätts av Hilda Carlén, som får sannolikt slåss med Maria Rönnbäck om målvaktsplatsen.
Maria Rönnbäck
Lämnar gör även flera andra spelare, bland annat Hallbera Gisladottir (Torres Calcio) och Anna Westerlund (LSK Kvinner). Men Piteå får behålla nyckelspelarna Johansson, Faith Ikidi och June Pedersen. Känslan är att norrbottningarna till slut kommer att få ihop ett lag som är jämbördigt med årets.
8) Vittsjö IK Mitt tips: 8
Precis som med Piteå var jag helt rätt ute när jag tippade Vittsjös slutplacering. Laget var lite trögstartat i våras, men när Jane Ross började göra mål lyfte också skånskorna upp på säker mark i tabellen.
Jane Ross
Under hösten har man bytt målvakt. Loes Geurts har lämnat, och ersatts av Jitex finska landslagsmålvakt Minna Meriluoto. Som jag ser det har man bytt upp sig. Dessutom har man ökat sitt antal skotska spelare genom att hämta Hayley Lauder från Mallbacken.
Ifeoma Dieke har fått 1,5 år förstörda av knäproblem. Om hon kan få vara hel och frisk är hon dessutom som ett nyförvärv.
Även om det ännu finns ganska många frågetecken kvar kring truppen, bland annat kring vad som händer med höstlånet Annica Svensson, så känns det som att Nordskånes bästa lag 2013 kommer att få ihop en slagkraftig trupp även till 2014.
9) Kristianstads DFF Mitt tips: 4
Här var jag verkligen helt fel ute. Med Josefine Öqvist som affischnamn skulle Kristianstad utmana om de ädlaste medaljerna. Öqvist hann med fyra mål innan hon stack till Frankrike.
Och ett tag var topptippade KDFF rejält indraget i nedflyttningsstriden. Mycket på grund av att man släppte in alldeles för många mål. Till nästa år har man mycket att bevisa, inte minst i defensiven. Och med en världsback som Sif Atladottir i truppen borde det vara möjligt att minska läckaget rätt rejält.
Sif Atladottir
Offensivt stod man sig bra, och blev fyra i tabellen över antalet gjorda mål. Ett rejält avbräck här är dock att lagets skyttedrottning Margret Lara Vidarsdottir (13 mål) missar hela den kommande säsongen på grund av barnafödande.
Det innebär ett ökat tryck på talangen Marija Banusic. Hon visade periodvis högsta klass, men fick hösten sönderhackad av skador. Till slut blev det fyra mål på 18 matcher – det skall dock konstateras att hon bara spelade sex hela matcher. Om Kristianstad åter skall lyfta upp på tabellens övre halva måste nog Banusic spela en nyckelroll i offensiven nästa år.
10) Jitex BK Mitt tips: 9
Trots massor av skador klarade man kontraktet. Med någorlunda ordinarie uppställning var 2013 års Jitex välorganiserat och vasst på fasta situationer. Det var ingen tvekan utan att Stefan Rehns lag höll damallsvensk klass.
Men ekonomin har varit svag, och organisationen kring laget minst sagt svajig. Det har märkts efter säsongen, då i princip hela årets lag har stuckit. Det ser inte ut som att någon av de spelare som gjorde tio matcher eller fler kommer att finnas kvar under 2014.
Även tränare Rehn har lämnat. Tidigare klubbchefen Anders Holmvén tar nu klivet ut på planen. Känslan är att han står inför ett närmast omöjligt uppdrag. Med ett helt nytt, och dessutom ungt och oprövat, lag skall han försöka hålla Jitex kvar i damallsvenskan.
Jennifer Falk
Visst är Emily Zurrer ett riktigt bra nyförvärv. Och Jennifer Falk är en intressant målvakt. Men klarar Jitex av att hänga kvar trots förluster av Minna Meriluoto, Annica Sjölund, Kathlene Fernström, Sofia Karlsson, Fridolina Rolfö, Mimmi Löfwenius, Frida Höglund, Elin Sandgren, Julia Wahlberg med fler – då har man gjort en riktig bragd.
11) Mallbackens IF Mitt tips: 12
Mallbacken visade att en stabil defensiv kan bära långt. Väldigt få trodde på värmländskorna inför avspark. Men hade det inte varit för ett högst olyckligt domslut borta mot Jitex, så kunde man faktiskt ha hängt kvar.
Laget var välorganiserat, och svårspelat. Men avsaknaden av en riktig måltjuv blev till slut lagets fall. Ingen Mallbackenspelare gjorde fler än tre mål, och det håller förstås inte.
Efter säsongen har man tappat sina utländska förstärkningar till damallsvenska klubbar. Viktiga målvakten Katie Fraine går till Linköping, mittbacken Maija Saari till AIK och yttermittfältaren Hayley Lauder till Vittsjö.
Mimmi Larsson
Men man har lyckats hålla kvar huvuddelen av sina svenska spelare, bland annat lovande forwarden Mimmi Larsson. Och hittar man bara en ny, stabil målvakt bör Mallbacken bli ett topplag i elitettan nästa år.
12) Sunnanå SK Mitt tips: 11
Om Göteborg och Kristianstad var besvikelser var Sunnanå rena fiaskot. Försvaret läckte som ett såll, och man gick igenom serien helt utan trepoängare.
De enda tabeller man toppade var den över flest insläppta mål – och den över 2000-talets sämsta damallsvenska lag alla kategorier.
Visst ställde skador till det för Skellefteklubben. Men lagets offensiva, och rejält naiva, grundspel var största misstaget. Det krävs otroligt mycket av en nykomlings anfallsspel om det skall kunna bära laget i damallsvenskan.
Carina Holmberg
Men anfallsspelet höll inte heller, och Sunnanå var aldrig nära att hänga kvar. Nu får de kliva ner i elitettan. Man behåller nyckelspelare som målvakten Susanne Nilsson och utespelarna Carina Holmberg och Perpetua Nkwocha samt får tillbaka Nina Jacobsson från korsbandsskada.
Det gör att chansen finns att man blir ett topplag i näst högsta serien. Men om man har planer på att bli en damallsvensk klubb igen bör årets huvuduppgift vara att organisera upp defensiven,
Eskilstuna United Jag tippade ju aldrig elitettan, men att Eskilstuna skulle spela i damallsvenskan 2014 hade jag inte kunnat ana.
Jag har inte sett laget, och vet inte så mycket om det. Men att man bara åkte på två förluster och att man inte släppte in fler än 21 mål är lovande. För det vittnar ju om en god grundstabilitet – något som är otroligt viktigt i högsta serien.
Efter uppflyttningen stod det klart att klubben hittat en huvudsponsor som går in med 7,5 miljoner kronor över en treårsperiod. Det ger möjlighet att bygga ett riktigt starkt lag.
Sara Thunebro
Prestigevärvningen av regionens stora dotter, Sara Thunebro, visar att United inte tänker bli strykflickor i allsvenskan. I övrigt har man säkrat upp Kim Ekebom Arodin, Elena Sadiku, Siriusduon Emelie Almesjö och Alyssha Chapman samt intressanta forwarden Gaelle Enganamouit.
Känslan är att Eskilstuna kommer att få ihop ett slagkraftigt lag. Frågan är hur stark deras offensiv blir. Men minns jag rätt hade Göteborg problem med att stoppa Enganamouit i fjolårets Champions League. Och det känns ju lovande. Det blir även intressant att se hur årets 14-målsskytt Felicia Karlsson klarar sig i damallsvenskan.
AIK Det blev bara ett år i näst högsta serien för AIK. Man återvänder till damallsvenskan med ett ungt och lovande lag. Dessutom har man spetsat med två hyperstabila mittbackar i Malin Levenstad och Maija Saari.
Känslan är att AIK kommer att stå på en stabil, defensiv grund inför comebacken. Frågetecknen sätts för offensiven. Det krävs oftast att man har en riktig måltjuv för att hävda sig i damallsvenskan.
I år hade alla de nio bäst placerade lagen minst varsin spelare som gjorde nio mål eller fler. Tian Jitex bästa målskytt noterades för sex fullträffar, medan båda 2013 års nykomlingslag inte hade någon målskytt som gjorde fler än tre mål.
Emma Lundh
Men kanske kan någon ur kvartetten Daniella Chamoun, Emma Lundh, Jessy Sharro eller Sarah Storck ta för sig i skytteligan.
Det här är en kväll där det mesta handlar om herrfotboll. Och det är många frågor som ställs om det svenska herrlandslagets framtid.
Här tänker jag ställa en fråga om framtiden för svensk damfotbolls kanske allra mest klassiska klubb. För vad är det som händer i Jitex?
Jitex BK är klubben som ingen bryr sig om. De får minimalt med uppmärksamhet i GP och GT, de har ingen publik, och de är motarbetade av Mölndals kommun. De har dessutom dålig ekonomi, och man verkar tappa i princip hela sin startelva.
Stefan Rehn
För sedan det blev klart att Stefan Rehn lämnar Mölndalsklubben för grannen Göteborg FC har det i princip bara varit negativa nyheter kring den sexfaldiga svenska mästarklubben.
Klart är att Fridolina Rolfö lämnar för Linköping samt att Annica Sjölund och Kathlene Fernström följer med Rehn till GFC.Klart är också att Frida Höglund slutar. Dessutom har jag nåtts av uppgifter om att Mimmi Löfwenius skall vara på väg att flytta till Norge, och LSK Kvinner.
Annica Sjölund och Sofia Karlsson.
Men eländet för Jitex stannar inte där. I söndags var det stor inomhusturnering – Knallen cup – här i Borås. I turneringen deltog Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK. I det senare laget ingick Jitexspelarna Höglund, Sofia Karlsson och Elin Sandgren. Och snacket gick att både Karlsson och Sandgren också är på gång att sluta. Sandgren förstärkte den bilden när hon skrev så här på twitter:
”Från och med idag ska jag bara hålla på med sporter där jag kan vinna SM-guld. #futsal#bandy”
Minst sju ordinarie spelare är alltså på väg ut. Hur ser exempelvis Minna Meriluoto och Julia Wahlberg med fler på att stanna med tanke på flykten? Blir några spelare kvar? Hur skall Jitex kunna skaffa kompetenta ersättare utan pengar?
Det känns som att Jitex redan i praktiken är klart för elitettan 2015. Nu har jag dålig koll på kvaliteten på AIK och Eskilstuna, men nog har nykomlingarna här fått en jättechans att hänga kvar utan att behöva förstärka sina lag alltför mycket.
Läget i Jitex är riktigt tråkigt. Jämför man med konkurrenten Göteborg FC är det ju Jitex som har kulturen och den stora och framgångsrika ungdomsverksamheten.
Läget i Jitex får mig att tänka på ett ännu mer massivt mörker – det i min hemstad. För damfotbollen i Boråsområdet är sämre än någonsin. Den bygd som ett tag ledde utvecklingen svensk damfotboll genom klubbar som Öxabäcks IF och Kronängs IF och som fostrat spelare som Pia Sundhage, Victoria Sandell-Svensson och Anneli Andelén är alltså numera ett enda stort mörker.
I huvudkommunen Borås finns inget lag högre upp än division två. Och i kommunerna runtom finns två division 1-lag, IFK Örby och Nittorps IK. Det ger en verklighet där de stora talanger som kommer fram tvingas flytta på sig i tidig ålder. Eller till långpendling.
Situationen blev väldigt påtaglig under nämnda Knallen cup. Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK spelade alla semifinal. I samtliga lag fanns spelare fostrade i Boråsområdet.
GFC hade Sara Lindén på planen samt Johanna Almgren och Linnea Liljegärd i båset. Hovås/Billdal hade Nanna Jansson och Maria Andersson, medan Malin Fors inte kom till spel. Och i Torslanda spelade Sofia Karlsson, Linda Nöjd och Ellinor Ragnvaldsson.
Lägg till Italienproffset Maria Karlsson ochAIK:s Jessy Sharro och vi har en hel elva med elitspelare från Boråsområdet. Men det räcker inte med att fostra talanger när kultur och engagemang saknas.
Så jämfört med problemen i Boråsområdet är krisen i Jitex inte speciellt stor.
Marie Hammarström
* Slutligen så var Kristin och Marie Hammarström med i GFC:s lag i Knallen cup. Kanske gjorde landslagstvillingarna sin sista insats som fotbollsspelare i Fristads- respektive Boråshallen.
Mitt division fyra-lag delade för övrigt omklädningsrum med GFC. Det var inga problem att få Göteborgsspelarna att ställa upp på en gruppbild – något som gjorde dagen för mina spelare.
Bilden får mig att tänka på Marie Hammarströms hjälteinsats på Borås Arena efter Kif Örebros möte med Dalsjöfors 2011. Ni som följt bloggen länge har säkert sett hur hon efter matchen lärde bollflickorna hur man dansar landslagets VM-dans. Ni som inte sett klippet kan göra det via den här länken.
Det är verkligen ett klipp som gör att man kommer på gott humör. Och det kan ju behövas så här några timmar efter att Sverige missat nästa års herrfotbolls-VM.
Det här inlägget skulle handla om kvinnliga domare. Men domarna får en tillbakaskjuten roll i inlägget, för det har ju redovisats flera nyheter från Göteborg i dag. Nyheter som har stor påverkan på vårt landslag.
Marie och Kristin Hammarström fotas av Johanna Almgren
Den del som rör landslaget är tyvärr den tråkiga delen. För systrarna Kristin och Marie Hammarström lägger av. Där tappar vi två riktigt lojala och nyttiga lagspelare. Vi tappar dels en stabil och säker målvakt. Dels en poängspelare som tillhör världens bästa hörnläggare från höger.
Tvillingarnas besked är väldigt tråkigt för Pia Sundhage. Kanske framför allt är det Kristin som kommer att lämna ett jättehål efter sig. För på målvaktssidan är vi svaga för tillfället. Till Radiosporten målade Sundhage i dag upp en dyster bild. Förbundskaptenen konstaterade att:
* Sofia Lundgren har diskbråck.
* Hedvig Lindahl ska bli mamma tillsammans med sin sambo och ”då kan det hända många saker i hennes skalle”.
* Carola Söberg har tackat nej till landslagets novemberläger. Sundhage spekulerade i att Söberg är på väg att sluta.
Lindahl är just nu given etta igen. Bakom henne är Malin Reuterwall tvåa. Tredjeplatsen känns öppen. Jag har länge tyckt att Italienproffset Stéphanie Öhrström bör testas. I går såg jag på hennes twitter att hon nu får chansen för första gången att visa upp sig för Sundhage. Utöver Öhrström har för övrigt även Umeås Elin Landström, Piteås Emilia Appelqvist och AIK:s Petra Andersson kallats in som reserver till nästa landslagssamling.
Elin Landström
Beskedet om systrarna Hammarströms avslutade karriärer kom inte bara som ett tungt bakslag för landslaget. Det är förstås även besvärligt för Göteborg FC. Redan i somras tappade man Jodie Taylor. Efter avslutad säsong har tränare Torbjörn Nilsson slutat och Anita Asante skrivit på för Malmö. Dessutom såg jag att Yael Averbuch skrev på sin blogg att hon söker ny klubb. Det är således hela vårens offensiva centrallinje som försvinner.
Manon Melis
Därför var det förstås nödvändigt för klubben att också få sända ut lite positiva signaler. I dag presenterade man därför fyra nyförvärv, med Manon Melis som det tyngsta namnet. En målfarlig djupledslöpare behövdes, så jag förstår att man öppnat plånboken för att hämta in holländskan.
Utöver Melis presenterades i dag även Vittsjös holländska målvakt Loes Geurts, Jitex mittback Kathlene Fernström och Jitex finska forwardsstjärna Annica Sjölund.
Loes Geurts
Kathlene Fernström
Annica Sjölund
Extra intressant här är att nye GFC-tränaren Stefan Rehn tidigare har sagt att han inte tänkte ta med sig några spelare från Jitex. Nu har han redan plockat två från Mölndalsklubben, som verkar bli rejält brandskattad. Jitex känns som en högst tänkbar räddningsplanka för årets båda nykomlingar AIK och Eskilstuna.
Mer om det någon annan dag.
Men först måste jag förstås ifrågasätta mediekompetensen i Göteborg FC. För dels skall man inte presentera flera bra nyheter på samma gång – i varje fall inte om man vill ha maximalt utrymme i media. Och att gå ut med alla nyheter samma dag som Sveriges herrar möter Portugal i årets viktigaste match – det är ett slags självmål. Tråkigt.
* Dags för en kort koll utomlands. I veckan har Wolfsburg och Potsdam tydligt visat att Frauen-Bundesliga är Europas bästa liga. Utöver nämnda lag håller ju även Frankfurt och Bayern München högsta Europaklass från den tyska ligan.
När jag i går utnämnde Potsdams bragd mot Lyon som årets skräll så menade jag mer årets prestation. För frågan är om inte årets skräll inträffade i den tyska ligan förra helgen. Då tog nämligen superjumbon Sindelfingen sin första poäng för året. Man gjorde det högst oväntat mot just Bayern München.
Skrällen inträffade bara några dagar efter att jag skrivit att Sindelfingen troligen skulle gå genom ligan utan poäng. Se målen från den tyska superskrällen, och från övriga matcher i omgång 8 på det här klippet.
I helgen är det uppehåll i Frauen-Bundesliga. Det hindrar inte att det spelas en riktig prestigematch i morgon. Frankfurt och Wolfsburg drabbar nämligen samman i tyska cupen klockan 14.00. Vad jag sett är tyvärr inte matchen tv-sänd.
Det tyska cupmötet är hursomhelst utan tvekan helgens mest intressanta i damfotbollsvärlden.
* Därmed är jag slutligen då framme vid domarbiten. Åttondelsfinalerna i Champions League har tyvärr kantats av domarkritik. Jag uppmärksammade ju Therese Sjögran:s utspel mot kvinnliga domare efter Malmös förlust på hemmaplan mot Wolfsburg. Kritiken uppmärksammades på fler ställen. Bland annat tog Dagens Nyheters krönikör Johan Esk upp den i en krönika.
Den krönikan fick Malmös Lisa Ek att se rött, och det visade sig att hon hade många i Damfotbollssverige bakom sig. I ett känsloladdat blogginlägg högg hon stenhårt mog Esks åsikter. Och på Eks twitter rasade de stödjande inläggen in.
Jag är som bekant på Sjögrans och Eks sida. Damfotbollen förtjänar domare som ligger på samma nivå som spelarna. Och där är vi inte nu. Så länge kvinnliga domare får konkurrera med manliga domare, och således döma både herr- och damfotboll tycker jag dessutom att det inte är något stort jämställdhetsproblem att män dömer kvinnor.
Samtidigt så lyssnade jag på Uefas högst uppsatta dam, norska Karen Espelund, när hon vid 2012 års damallsvenska upptaktsträff talade sig varm för satsningen på rakt igenom kvinnliga domare i mästerskapen. Hon menade att damfotbollen kommer att vinna mycket på det över tid.Så är det garanterat. Och jag kan se den fina grundtanken. Fast när effekten blir att internationella toppmatcher en efter en avgörs genom svaga domslut – då bör Espelund med fler tänka om.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage startelvan till morgondagens VM-kvalmatch. Det visade sig bli en rejäl förändring. Vår förbundskapten sätter in hela sju nya spelare jämfört med Bosnienmatchen. Dessutom får två av de fyra kvarvarande nya positioner.
Efter att ha gjort så många ändringar är det läge att ligga lågt ett tag med alla påståenden om att Sundhage är förändringsovillig. Men jag tycker att det är rätt att testa under den här perioden. Kan man få några pusselbitar att falla på plats kan mycket vara vunnet för framtiden.
Eftersom jag inte sett Bosnienmatchen är det omöjligt att ha synpunkter på hur olika spelare klarade olika roller där, och kring vilka som har spelat bort sig ur startelvan, respektive gjort sig förtjänta av en ny chans.
Hursomhelst. Här är morgondagens svenska elva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Antonia Göransson – Lisa Dahlkvist – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Flera saker blir intressanta att följa. Inte minst hur vänsterförsvaret med Ilestedt – som debuterar från start – och Göransson. Det blir även spännande att se hur det funkar centralt med Dahlkvist i den så kallade ettanrollen. Hennes spelvändningar är ju lysande. Däremot kan hon ibland vara slarvig när det gäller de kortare passningarna.
Intressant blir även att se hur Seger fixar sin centrala roll. Jag har ju ofta kritiserat henne för att söka för många passningar på felvänd spelare. För många sådana bör hon undvika i morgon. För i den position hon kommer att inneha vill man ju ha en spelare som kan slå öppnande passningar ut mot kanterna. Gärna bollar som skär mellan motståndarnas mitt- och ytterbackar.
Bland de matcher som spelades i dag konstateras en blytung bortaseger för Norge. Caroline Graham Hansen och Ingvild Stensland gjorde målen när Holland besegrades med 2–1. Hollands mål gjordes för övrigt av megatalangen Vivianne Miedema – som ju gör mål i varje match. Vilken europeisk toppklubb knyter upp 17-åringen?
Jag hittade ingen stream till Holland–Norge, och vet inte så mycket om matchen. Men enligt Uefas livescore var det 8–2 i avslut mot mål i holländsk favör. Men Norge gjorde alltså mål på båda sina.
I Sveriges grupp spelade Nordirland och Bosnien-Hercegovina 0–0.
Jag såg perioder av Tysklands 4–0-seger mot Kroatien. Gästerna höll nollan till halvtidsvilan. Men efter att Celia Sasic nickat in 1–0-målet i minut 52 var det avgjort. Anja Mittag var inblandad i två avslut som gick i mål via motståndaren Helenna Hercigonja-Moulton. 2–0-målet tycker jag att Mittag bör få tillgodoräkna sig, men det bokfördes som självmål. Vid 3–0 går bollen mot Mittag, men där är det ingen tvekan – det är verkligen ett klockrent självmål. Som grädde på moset hade Hercigonja-Moulton även en boll i egen stolpe. Den kroatiska backen kunde alltså ha gjort ett högst ovälkommet hattrick.
Höjdpunkter från den tyska segern går att se på det här klippet.
En annan match jag har hittat bilder från är Irlands bortaseger med 3–0 mot Slovenien. Se höjdpunkter därifrån på den här länken.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med höjdpunkter från Holland–Norge. Utöver att det är tre kanonmål är det värt att notera att det är holländska storbacken Daphne Koster som ger bort bollen vid båda de norska målen:
Caroline Seger avgjorde alltså gårdagens VM-kvalkamp för Sverige. Det var hennes första tävlingsmål för Sverige på över tre år.
Segers senaste tävlingsmål kom den 21 augusti 2010, och var också i dubbel bemärkelse ett Segermål. Då vann vi nämligen i det förra VM-kvalet mot Tjeckien med 1–0.
Seger gör alltså sällan mål. Men de senaste hon har gjort i tävlingsmatcher har varit betydelsefulla. Det visar sig vara tvärtemot hur det ser ut för vår andra lagkapten, Lotta Schelin.
Jag har ju ofta förr skrivit att jag vill se Lyonstjärnan göra fler matchvinnande mål. Men jag hade faktiskt inte trott att hennes siffror var så dåliga som de är. För när jag efter gårdagens seger satte mig och kollade upp vilka spelare som har gjort landslagets viktiga mål de senaste åren var det Schelins statistik som förvånade.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Det visade sig att vår forwardsstjärna nästan aldrig är matchvinnare i landslaget. Jag tycker att de uppgifterna jag fått fram är riktigt intressanta – och väl värda för Pia Sundhage och Lilie Persson att ta en funderare över.
Eftersom vi inte behövde kvala till EM handlar det om målen från VM 2011, OS 2012 och från EM i år. Totalt ser den svenska poängligan i tävlingsmatcher 2011–13 ut så här, inklusive gårdagens match:
Så långt allt gott för Schelin. Tio mål är förstås bra i sig.
Fast personligen tycker jag alltså att den viktigaste poängligan är den över vilka som gör de poänggivande insatserna. För att ni skall förstå hur jag räknar redovisar jag alla poänggivande insatser här:
OS 2012
Sydafrika, 4–1
2: Dahlkvist (7), 1: Fischer (3)
Japan, 0–0
1: Lindahl (3)
Kanada, 2–2
1: Sofia Jakobsson
EM 2013
Danmark, 1–1
1: Fischer (4)
Finland, 5–0
2: Fischer (6), 1: Kristin Hammarström
Italien, 3–1
2: Schelin (3), 1: Självmål
Island, 4–0
2: Marie Hammarström (4), 1: Kristin Hammarström (2)
Lisa Dahlkvist
Totalt ger det följande lista över fixade poäng från de tre mästerskapen:
7) Lisa Dahlkvist
6) Nilla Fischer
4) Marie Hammarström
3) Hedvig Lindahl och Lotta Schelin
2) Jessica Landström och Kristin Hammarström
1) Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och självmål.
* Räknar man in gårdagens match skall Caroline Seger in på två poäng och Kristin Hammarström upp på tre.
Det innebär att Lotta Schelins totalt tio mål under treårsperioden bara lett till tre svenska poäng. Hennes mål är således bara värda 0,3 poäng i snitt.
Motsatsen i det här fallet är Lisa Dahlkvist, som gjort fyra mål – alla av avgörande betydelse. Tyresömittfältaren har ordnat sju svenska poäng, vilket gör att hennes mål i snitt givit 1,75 poäng.
Det finns ju brister i aktuellt sätt att räkna, bland annat kan ju 2–0-mål ibland ge två poäng, ibland noll.
Därför kollade jag också hur många gånger olika spelare har givit Sverige ledningen, eller kvitterat, under aktuell period. Det visades sig dock inte gynna Lotta Schelin.
Som en parentes noterade jag att Sverige bara gjort ett kvitteringsmål under perioden, men desto fler ledningsmål. Total fick jag följande utfall:
4: Nilla Fischer (tre ledningsmål och en kvittering)
3: Marie Hammarström
2: Lisa Dahlkvist
1: Jessica Landström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Lotta Schelin och Caroline Seger. Plus ett självmål.
Nilla Fischer
Schelin har alltså bara gjort ett lednings- eller kvitteringsmål på tre år. Utan hon har gjort nio av sina mål när vi redan varit i ledning. Noterbart också att hennes nuvarande forwardskollega Kosovare Asllani inte alls finns med i statistiken över viktiga mål. Det här är verkligen inga bra siffror för ett forwardspar i ett av världens högst rankade landslag. Eller hur?
Det finns anledning för mig att återkomma till de här siffrorna längre fram. Men en spontan tanke är ju att Pia Sundhage borde se till att trion Fischer, Dahlkvist och Hammarström finns i närheten av motståndarnas mål när matcher avgörs, eller när Sverige jagar mål i slutet av matcher.
I morgon går Sverige alltså in i VM-kvalet i Malmö, mot Polen. Avspark är 17.30 och matchen visas på Tv4sport.
Vad jag förstått från dagens träning och presskonferens – som du kan se i sin helhet här – så blir det 4-4-2 och följande spelare från start: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Josefine Öqvist.
Therese Sjögran och Caroline Seger
Under samlingen har man också jobbat lite med ett alternativt spelsystem, i form av 4-1-3-2. Där har Caroline Seger använts både i rollen som mittfältslibero och i den centrala, offensiva rollen. Det berättade man om på presskonferensen, och det berättar Seger om i det här inslaget.
Jag tycker att det låter spännande. För visst pratade Seger på presskonferensen om att hon fortfarande ser sig som en potentiell poängspelare. Men är man 28 år och har gjort noll mål och ett assist på de tre senaste mästerskapen så kanske man skall sluta drömma. Det är bättre Seger får en utpräglad, defensiv roll, och släpper poängfixandet till de som är bättre på det. Och jag tror att Seger kan bli utmärkt som mittfältslibero framöver.
Men det är ett ämne att återkomma till. För när kvalet startar väljer Pia Sundhage att spela med det gamla, invanda systemet. Det tycker jag är klokt. Det finns gott om tid att jobba in förändringar innan VM-slutspelet, exempelvis i två stycken Algarve cup. Och det vore bara dumdristigt att experimentera mot Polen. För i morgon är tre poäng högsta prioritet.
På testfronten har jag förstått att man även prövat Antonia Göransson lite som vänsterback under samlingen. Kanske att hon får testa den positionen under några minuter i morgon, om resultatet i matchen går med oss.
Normalt skall Sverige vinna hemma mot Polen med minst två–tre måls marginal. Men skulle vi bara vinna med ett är det också ok – för som sagt, viktigast är tre poäng.
Det blir alltså som väntat Josefine Öqvist som ersätter Kosovare Asllani bredvid Lotta Schelin. Öqvist gjorde som jag tidigare berättat två mål för sitt Montpellier förra helgen. De båda finns med i det här målsvepet från de franska ligan:
* Apropå Frankrike så lyckades jag inte hitta någon stream till deras möte med Tjeckien i kväll. Jag har alltså ingen aning om hur det såg ut spelmässigt. Däremot vet jag att fransyskorna vann med 2–0 (1–0) efter mål av Wendie Renard och Louisa Necib.
Jag vet också att nye franske förbundskaptenen Philippe Bergeroo startade med Amandine Henry på centralt mittfält. Det var en nyordning i min smak. Däremot var det överraskande att Sabrina Delannoy petade Laura Georges i mittförsvaret. Här är hela den franska startelvan: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Delannoy, Renard, Jessica Houara – Henry, Camille Abily – Elodie Thomis, Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
* Utöver Sverige–Polen spelas ytterligare sex VM-kvalkamper i morgon. Den klart mest intressanta är förstås den potentiella gruppfinalen Tyskland–Ryssland i grupp 1. Där blir det extra intressant att se hur mycket publik som kommer för att hylla Europamästarinnorna.
* Apropå publik har Pia Sundhage framfört åsikten att drygt 5000 sålda biljetter till morgondagens match i Malmö inte är någon bra siffra. Jag håller med, och tycker att det är bra att Sundhage sätter press på sin arbetsgivare, Svenska Fotbollförbundet.
I länkad artikel säger Sundhage att:
”Jag är bara förbundskapten så jag förväntar mig att marknad och kommunikation gör sitt. Det har experter som håller på med, det kan inte jag…”
De experterna har knappast imponerat förr om åren. Jag vill avvakta den slutliga siffran på morgondagens match innan jag betygsätter deras arbete nu. Men…
En blogg om internationell damfotboll 