I dag imponerade Sundhage

I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.

Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.

Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.

Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.

Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.

I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.

Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.

OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.

Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.

Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.

I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.

Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.

Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.

Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.

Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.

Pettersson Engström på väg till Kanada

Med frågetecken både för Emma Berglund och Charlotte Rohlin har Pia Sundhage kallat in Kif Örebros Marina Pettersson Engström. Örebrobacken flyger omgående över till Kanada, i första hand som reserv.

Marina Pettersson Engström

Marina Pettersson Engström

Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd. Men visst signalerar det att läget kan vara värre med Berglund och Rohlin än man velat berätta. Jag funderade lite över varför Sundhage hyllade Amanda Ilestedt så mycket efter gårdagens match, det var ju en match där jag tyckte att Rosengårdsbacken var långt ifrån klockren. Men känslan i dagsläget är att Ilestedt och Nilla Fischer just nu är vårt mittbackspar i VM och Sundhage tog chansen att försöka bygga självförtroende hos VM-debutanten.

Det enda som känns säkert med det här är att Sundhages försvarsproblem fortsätter.

En helt annan sak som fick mig att höja på ögonbrynen i går var hur högt bollen studsade på den tätlinjerade planen. Så höga studsar har jag aldrig sett på de moderna konstgräsplaner som vi har haft här i Borås på Borås Arena.

Underlaget i Kanada kändes högst tveksamt. Förhoppningsvis är det inte på sådant omodernt konstgräs som VM skall spelas.

Varför detta motstånd mot konstgräs?

I förra veckan drogs det rättsfall tillbaka där ett antal spelare stämt Fifa och Kanadas fotbollsförbund för att man valt att lägga årets VM på konstgräs.

Jag har inte skrivit så mycket om den här följetongen, mest för att jag inte riktigt var på banan när allt började och därmed inte har varit så insatt.

Men från min position har jag i grunden tyckt att stämningen delvis vilade på rätt veka grunder. Visst har spelarna rätt i att Fifa knappast hade vågat föreslå ett herrfotbolls-VM på konstgräs i dagens läge. Men enligt Fifas regelverk går det sedan några år tillbaka att spela ett VM på konstgräs – även för herrar. Och det finns ju trots allt relevanta skillnader här.

Medan vår herrallsvenska i år tillhör de få ligor i världen på herrsidan där fler lag spelar på konstgräs än på gräs ser det annorlunda ut i damfotbollen.
Några av de allra största ligorna som NWSL i USA och vår egen damallsvenska spelas ju i väldigt stor utsträckning på konstgräs. Och jag har inte hört några högljudda protester från spelare i Sverige eller USA mot underlaget i seriespelet.

Det är alltså ett mer naturligt steg att placera ett damfotbolls-VM på konstgräs än ett herrfotbolls-VM – i varje fall i nuläget.

Nyligen lyssnade jag igenom presskonferensen från VM-lottningen, den där Fifas generalsekreterare Jerome Valcke förklarade förbundets regler kring underlag och där Victor Montagliani chef för den kanadensiska organisationskommittén berättade varför man valt en lösning med konstgräs. Du kan se den här:

Montagliani menade att man önskade konstgräs eftersom fotbollen i Kanada skulle vinna mycket mer på det. Efter VM skulle man få minst ett par nya, moderna konstgräsplaner i arrangörsstäderna.
Utöver matcharenan måste det ju nämligen på varje spelort finnas ett par träningsplaner med samma underlag som matcharenan.

Jämfört med gräs är konstgräs billigare och väldigt mycket bättre ur miljösynpunkt, i varje fall på nordliga breddgrader. Det är ju nämligen vansinnigt dyrt att hålla gräsplaner på stora arenor i nordliga länder. Inte minst på vintern.
På många sätt är ju kostnaden och energiåtgången oförsvarbar för att hålla gräsplaner uppvärmda vintertid i bland annat länder som England, Danmark, Sverige, Tyskland och stora delar av USA. Dessutom kan gräsplaner bara utnyttjas några enstaka timmar per vecka. Konstgräsplaner går i princip att använda dygnet runt, och med planvärme även året runt.

Jag har för mig att snacket här i Borås var att Borås Arena med gräs skulle kunna användas 70–80 timmar per år, medan Borås Arena med konstgräs årligen används mer än 1000 timmar.

Även om jag också tycker att det är trevligt med gräs förstår jag arrangörens val av konstgräs. Och jag tycker att om många av stjärnspelarna står ut med att spela på konstgräs i vardagen borde de även kunna acceptera det i VM. Men jag är kanske mer positiv till konstgräs än man bör vara som fotbollsälskare?

* Så en kort tillbakablick på vad som hände i helgen. I Sverige inleddes försäsongsmatcherna med att Rosengård slog Kristianstad med 5–0.

* I Frankrike gjorde Lotta Schelin två eller tre mål när sextondelsfinalerna av franska cupen spelades. Lyon vann med 8–1 mot serieledarna i andradivisionen, Yzeure. Uppgifterna om Schelins antal mål går alltså isär, men på Lyons officiella hemsida är hon bokförd för två, vilket känns rätt trovärdigt.

Även de båda andra svensklagen Montpellier och PSG avancerade. Noterbart är att PSG behövde straffar för att slå ut ligafemman Soyaux, samma lag som man besegrade med 10–0 i förra veckan. Tydligen hade Soyaux lagt all kraft på cupmötet och ställt över en mängd spelare i förra veckan. I cupen spelade man med en helt ny elva jämfört med den man hade i serien. Ett tillvägagångssätt som ju kan diskuteras…

Patrizia Panico

Patrizia Panico

* Slutligen till Italien, där ligan nu är halvvägs. Det har hänt en del i italiensk damfotboll det senaste året, bland annat har ju forna storklubben Torres ekonomiska problem och har tvingats släppa många av sina toppspelare.

Guldstriden står nu istället mellan två svensklag från varsin sida av Gardasjön. AGSM Verona med Stephanie Öhrström leder en poäng före regerande mästarinnorna Brescia med Maria Karlsson. Trea och fyra ligger överraskande Firenze och Mozzanica, de är fem respektive sju poäng bakom obesegrade Verona.

I skytteligans topp hittar vi som vanligt Patrizia Panico, som numera spelar för Verona. Hon har gjort hela 25 mål, tio fler än tvåan Cristiana Girelli, Brescia.

Cristiana Girelli

Cristiana Girelli

Årets händelser 2013

Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.

Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.

Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.

Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.

Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.

Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.

Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.

Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.

Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.

Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.

Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.

Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.

Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.

Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.

Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.

Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.

Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:

Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.

Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.

Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.

Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…

Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.

Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.

Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma BerglundHanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till. För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.

Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.

Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.

Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.

Janni Arnth

Janni Arnth

Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.

Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:

”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”

Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.

Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…

Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.

Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.

Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…

Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.

Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.

Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.

Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.

Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:

Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:

Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.

Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:

Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:

Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:

Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:

Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.

Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:

Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.

Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.

Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:

Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.

Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.

Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.

Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.

Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?

Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.

Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.

Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:

Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.

Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.

Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.

Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.

Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).

Årets spelare: Den tolfte:

Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.

Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…

Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).

Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.

Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.

Årets tyngsta skada: Marta:s ryggskada – som sannolikt kostade Tyresö SM-guldet.

Årets tweet: Lindsey Horan, PSG (på svenska):

”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”

Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.

Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:

Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.

Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.

Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.

Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.

Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.

Superstjärnorna rasar efter konstgräschocken

Jag kunde inte låta bli att köra en kvällstidningsrubrik på det här inlägget. För även om den är lite hårddragen, så har den ändå bra täckning i verkligheten.

För efter att beskedet kom i går om att stora delar av VM 2015, bland annat finalen, kommer att spelas på konstgräs så kom det ganska snart upprörda inlägg på twitter från flera världsspelare.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Först ut var världens bästa spelare 2012, Abby Wambach:

”Männen skulle strejka om de tvingades spela på konstgräs.”

Och:

”Jag tycker att vi skall dra igång en protest mot Fifa, så att de inte låter VM spelas på konstgräs. Vilka är med mig?”

Hon fick omgående svar från Mexikos landslagsspelare Veronica Perez:

”Har du en penna jag kan få låna? #OrdnaGräs”

Någon timme senare var det USA:s bästa spelare 2012, Alex Morgan, som tog upp ämnet:

”En VM-final på konstgräs – vilket skam.”

I natt svensk tid hölls en så kallad #wsoccerchat, alltså ett slags frågestund om damfotboll på twitter, arrangerad av Chicago Red Stars Ella Masar och Göteborgs Yael Averbuch.

Yael Averbuch

Yael Averbuch

Averbuch skrev:

”Jag har fått frågor om att VM skall spelas på konstgräs. Jag är i högsta grad motståndare till det. Män på den nivån hade aldrig spelat på konstgräs.”

Och Masar följde upp med:

”Jag håller helt med Yael om konstgräset. Folk förstår inte hur det förändrar spelet, och påverkar kroppen. Det finns skäl till att de mest fantastiska arenorna i världen har gräs.”

Personligen kan jag tycka att påståendet att män inte skulle kunna tänka sig att spela VM på konstgräs inte är något bra argument i sammanhanget. Män behöver väl inte bilda norm?

Då är förändringen av spelet mer intressant. Men personligen har jag svårt att uppröras av att fotbollen i delar av världen flyttar till ett billigare, och mer lättskött underlag.

Enligt en kommentar från Ove Roos på mitt förra inlägg så fick det svenska landslaget svara på frågor från Fifa om konstgräs i VM i samband med Algarve cup. Och Sverige var positivt. Det förklarar ju också varför inga svenska spelare – i varje fall inte vad jag har sett – har twittrat upprört om VM och konstgräs ännu.

VM-finalen 2015 spelas på konstgräs

I dag presenterades spelschemat för VM 2015 i Kanada. Och för första gången någonsin kommer en VM-final på seniornivå att spelas på konstgräs.

Finalen kommer att spelas på B.C. Place Stadium i Vancouver, med kapacitet för 55 000 åskådare,  den 5 juli 2015. Och underlaget är alltså konstgräs. Läs mer om det här. Har jag fattat rätt skall fem av de sex arenor som används under VM ha konstgräs.

Hela spelschemat går att ladda ner via en länk i högermarginalen på Fifas officiella VM-sida.