Sverige slog Färöarna borta med 5–0 (3–0). Jag såg ungefär 60 minuter av matchen. Jag lyckades missa ungefär en halvtimme eftersom jag inte var vaken på att det var en ny länk som gällde för andra halvleken.
Ibland blir man rätt förvånad när man läser om hur andra ser på en match man har sett. Idag blev jag mycket förvånad när jag såg Göteborgspostens rubrik om matchen: ”Schough låg bakom det mesta för Sverige.”
Olivia Schough slog passningen till 1–0-målet, och nickade in 2–0, och gjorde sin bästa landskamp. Men att hon skulle ha legat bakom det mesta var verkligen en fantastisk överdrift.
Hade GP däremot bytt ut ett par bokstäver, och inlett meningen med Schelin hade jag köpt det. Vårt affischnamn gjorde två mål, ett assist – och låg även bakom 1–0-målet. För om inte Lotta Schelin vaket hade släppt bollen förbi sig hade Schoughs halvdana inspel bara blivit just halvdant. Nu fick Schough istället assist till Caroline Seger.
Seger är för övrigt fantastisk i den defensiva rollen i match efter match. När hon håller sig borta från de avgörande passningarna, är hon verkligen en världsstjärna. Dessutom har hon blivit matchvinnare flera gånger sedan hon fick färre offensiva uppgifter. Kul.
Tillbaka till Lotta Schelin. Jag gnäller med jämna mellanrum på henne. Det beror inte på att jag tycker att hon är dålig, utan på att jag tycker att hon kunde ha varit ännu mycket bättre än hon är. För hon skulle kunna vara väldigt mycket bättre, om hon sprang smartare. Även idag hade hon ofta konstiga positioner. Fast fixar man till fyra mål så är det lätt att förlåta.
Men tänk er att korsa Schelins fart och målkänsla med Therese Sjögran:s smarta fotbollshjärna. Den spelaren vi hade fått då hade varit ostoppbar. Den hade definitivt kunnat leda oss till OS- eller VM-guld. Eller både och.
Just Sjögran var väldigt stabil och bra idag. Det var även Malin Diaz. Diaz höll i bollen, och bjöd ibland på lite trolleri och publikfrieri. Sjögran rörde sig, och spelade smart.
Jag hörde att Pia Sundhage var lite besviken på bolltempot i SVT. I den första halvleken tycker jag faktiskt att landslaget spelade riktigt bra. Av den andra såg jag bara sista kvarten, och där känns Sundhages kritik motiverad. Den perioden var det rätt mycket onödigt kladdande på bollen.
Dock är ju Färöarna ett så dåligt motstånd att det känns rätt meningslöst att analysera sönder dagens match. Viktigast är de tre poängen, och att vi tog ett par steg ytterligare i riktning Kanada.
* England är ännu närmare VM-slutspelet än oss. Dagens 2–1-seger borta mot Ukraina innebär att engelskorna har 24 poäng, en summa som faktiskt kan räcka till gruppseger. Men England gör bäst i att vinna en match till, och 100-procentigt säkra sin VM-plats.
I samma grupp vann Wales i Vitryssland, vilket gör att Jessica Fishlock och hennes kompisar på allvar blandar sig in i kampen om de två sista playoffplatserna. Italien och tvåan i Sveriges grupp känns givna.
Sedan kan det faktiskt bli fyra andraplacerade lag som samtliga tappar åtta poäng; Ryssland, Island, Holland och Wales/Ukraina. Mellan dem blir det i så fall en målskillnadsaffär, och då ligger Holland väldigt bra till.
Så här är läget i kampen om playoffplatserna nu när VM-kvalet tar sommaruppehåll:
G1
Ryssland 7 matcher –5p
G2
Italien 8 –5p
G3
Island 7 –8p
Danmark 7 –9p
G4
Sverige 7 –0p – lär vinna gruppen
Skottland 8 –3p
G5
Norge 8 –0p – lär vinna gruppen
Holland 8 –5p
G6
England 8 –0p – lär vinna gruppen
Wales 8 –5p
Ukraina 6 –8p
G7
Frankrike 7 –0p – lär vinna gruppen
Finland 6 –3p
Österrike 8 –9p
* Slutligen så bröts Mallbackens segersvit i elitettan idag. Kvarnsveden vann seriefinalen på hemmaplan med 1–0, och befäste därmed sin andraplats.
Det känns inte omöjligt att det blir just Mallbacken och Kvarnsveden som ligger på de två uppstigningsplatserna när sluttabellen är klar.
Men i ett konstigt påannonserat inslag om Mallbacken i Radiosporten i helgen kom det fram intressanta uppgifter. Den konstiga var att inslaget presenterades som att det redan var klart att Mallbacken går upp.
De intressanta uppgifterna, som Radiosporten inte fördjupade sig i, var att Julia Karlenäs och Emmie Johansson sannolikt lämnar laget nu i sommar för att plugga i USA. Det är två blytunga förluster, som faktiskt kan kosta laget seriesegern. Mallbacken verkar ha en förståndig styrelse, som inte handlar för pengar som de inte har. Därför lär de inte bli desperata i jakten på ersättare. Men någon ersättare lär laget behöva – om man vill gå upp.
FC Rosengård är tillbaka i toppen av damallsvenskans tabell. Det är väntat.
Betydligt mer oväntat, och kul, är att mästarinnorna skuggas i tabelltoppen av skrällgängen Eskilstuna och Piteå. Det är alltid kul när lag trotsar tipsen och rör om i serier.
Jag har inte sett någon av gårdagens damallsvenska matcher – bara resultaten, och Eskilstunas 1–0-mål mot Göteborg. Men jag noterar att det ”bara” kom 1516 åskådare till Tunavallen för att se Uniteds första match någonsin som Sveriges bästa lag.
Det blev 1–1 sedan Sofie Persson gjort 1–0 i första halvlek och Sara Lindén kvitterat i andra. För en månad sedan hade nog GFC varit missnöjt om de hört att de skulle spela 1–1 borta mot en nykomling. Men efter dagens match twittrade GFC ut: ”1–1 borta mot serieledarna!”
Eskilstuna har snabbt blivit rejält respekterade i serien. Och på söndag spelar de seriefinal borta mot Rosengård. Den matchen hade man gärna velat ha tv-sänd…
Jag hade hoppats att det skulle vara minst den dubbla publiksiffran på Tunavallen. Siffran 1516 är ändå väldigt bra i jämförelse med vad övriga lag i serien lockar.
Visst, Piteå hade fina 1381 vid sin 3–1-seger mot Jitex. Men övriga fyra matcher lockade inte tillsammans 1350 åskådare.
Lina Hurtig
Intresset i Stockholmsområdet är minst sagt uselt. Bara 311 kom till Skytteholm för AIK–Umeå. De fick se AIK bli mållöst för femte gången i rad. De fick således också se Umeå hålla sin fjärde raka nolla. Starkt. UIK vann med 2–0 sedan Lina Hurtig och Emmelie Konradsson gjort sina första damallsvenska mål för säsongen.
För AIK och Jitex väntar en tidig ödesmatch nästa söndag på Åbyvallen. Där snackar vi nagelbitare.
Det är alltså både seriefinal och jumbomöte till helgen. På onsdag är det dessutom prestigematch mellan Göteborg och Tyresö på Valhalla. Det är för övrigt veckans tv-match.
Tyresö spelade idag sin andra hemmamatch för säsongen. Och bara pinsamma 250 åskådare på Tyresövallen. Våra svenska Champions Leaguefinalister har alltså bara haft 561 åskådare på sina båda hemmamatcher i damallsvenskan hittills. Tråkigt.
Caroline Seger
Tyresö tog sin andra raka seger, och stärkte därmed sina chanser att spela i elitettan nästa år.
Varken Marta eller Veronica Boquete deltog i det som lär vara deras sista hemmamatch på Tyresövallen. Däremot var Caroline Seger med – och gjorde mål i sin sista match? Övriga målskyttar vid 3–0-segern var Linda Sembrant och Madelaine Edlund.
Slutligen till Skåne. Där vann Linköping en regnblöt match med 2–1 borta mot Vittsjö, sedan Renée Slegers avgjort från straffpunkten. Alltså samma Slegers som nyligen missade straff borta mot Göteborg. Starkt av tränare Martin Sjögren att låt holländskan ha fortsatt förtroende. Och starkt av Slegers att ta snabb revansch.
Renee Slegers
LFC är därmed tabellfyra, två poäng bakom Rosengård. Mästarinnorna vann också sin match med 2–1 på bortaplan i Skåne. Tyvärr var det bara 364 åskådare i Kristianstad på Skånederbyt. Samtidigt var drygt 5000 på handboll i samma stad.
Det kanske inte är så många som hade kunnat tänka sig att dubblera, men nog känns det ändå som en ganska olämplig krock?
Johanna B Rasmussen
Rosengårds seger satt för övrigt riktigt hårt inne. Johanna Rasmussen kvitterade till 1–1 i 89:e, men Therese Sjögran hann avgöra innan slutsignalen ljöd. Surt för KDFF. Starkt av Rosengård.
Topplag är ofta starka i slutminuterna. Det gäller även Mallbacken, som vann mot Sunnanå i elitettan efter att 2–1-målet fallit några minuter in på övertid.
Mallbacken imponerar genom att ha full poäng efter fem omgångar.
Elitettans mest känsloladdade historia, och målskytt, hittar vi i Kvarnsveden. Deras Darcel Mollon gjorde matchens enda mål när QBIK besegrades i lördags. Men för Mollon från Trinidad & Tobago var det ändå en sorgens dag, då hennes 22-åriga lillasyster hade gått bort. Så sanslöst tråkigt och sorgligt.
Därmed lämnar jag Sverige och gör en resa genom helgens aktiviteter i övriga världen.
* Jag satt uppe natten mot söndag och såg hur drygt 14000 åskådare i Portland fick se den glödheta skotska mittfältsstjärna Kim Little skjuta poängen till grannstaden Seattle.
Ärligt talat var matchen lite av en besvikelse i 70 minuter. Sedan varvade båda lagen upp, och gjorde att de båda världsmålvakterna Hope Solo och Nadine Angerer fick visa varför de är världens två bästa.
Angerer kunder dock inte rädda när Little kom fri i slutminuterna. Skotskan var iskall, och rundade snyggt tyskan.
Upprinnelsen till målet var intressant, då den rörde två tidigare lagkompisar. Seattles Beverly Goebel snodde nämligen bollen från sin före detta lagkompis i japanska Inac Kobe Leonessa, Rebecca Moros, och serverade Little autostrada mot målet.
Se det målet, och andra höjdpunkter, på det här klippet:
Fullpoängaren Seattle leder nu NWSL med åtta poängs marginal till nya tvåan Western New York Flash. De vann igår kväll svensk tid, med 2–0 mot Sky Blue. Båda målen gjordes av Abby Wambach.
Kansas City står på samma poäng som Wambachs lag. Det efter nattens 2–1-seger hemma mot Washington. Båda målen gjordes av glödheta Amy Rodriguez, som leder skytteligan med sex fullträffar – en mer än Kim Little. Rodriguez båda mål kom på klassavslut som går att se på det här klippet:
Som synes på klippet går inte heller den före detta Vittsjöforwarden Danesha Adams 1–1-mål av för hackor…
* Från USA till Italien. Drygt 2500 åskådare i Brescia fick se hemmalaget säkra sitt första italienska mästerskap genom att vinna den direkt avgörande ligafinalen med 2–1.
Martina Rosucci
Alla målen föll den sista kvarten. Brescia skulle ta guldet på kryss, och var mästarinnor under hela matchen. De tog nämligen ledningen med 1–0 i minut 76 genom Martina Rosucci. Torres kvitterade genom Patrizia Panico fem minuter senare. Sedan följde en nervös period, men på övertid säkrade Elena Linari Brescia:s guld från straffpunkten.
Tvåan Torres blir inte helt lottlös, för båda lagen spelar i Champions League till hösten.
* I Tyskland vann alla tre topplagen. Jag kikade från och till på Essen–Potsdam 1–3. Essen ledde i halvtid mot ett svagt Potsdam. Så långt var 1–0 klart i underkant. Men under en het minut i början av den andra halvleken gjorde Potsdam två mål, och kunde sedan vinna rätt säkert.
Under den minuten kvitterade dessutom Hoffenheim borta mot Sofia Jakobsson:s Cloppenburg. 1–1 blev också slutsiffrorna, som innebär att Jakobssons lag nu är väldigt illa ute i bottenstriden. Duisburg som ligger två poäng före i tabellen har kvar hemmamöte med avsågade Sindelfingen.
För Frankfurt och Wolfsburg blev det klara segrar – även om Wolfsburg bara vann med 3–2. Freiburgs andra reducering kom dock på övertid. De målen, och alla andra i omgången ser du på det här klippet.
För Wolfsburg är det en spännande, och avgörande tid. På fredag är det hemmamatch mot Potsdam, och nästa torsdag väntar ju finalen i Champions League.
Ilaria Mauro
* Idag blev det klart att SC Sand spelar i Frauen-Bundesliga nästa säsong. Laget som anförs av italienska skyttedrottningen Ilaria Mauro (21 mål hittills) säkrade seriesegern i södra division 2-serien med två omgångar kvar att spela.
Redan inför helgens omgång var det klart att Herforder SV också kommer att flyttas upp. Laget ligger dock bara två bakom Turbine Potsdam 2 i norra serien. Potsdam får dock bara ha ett lag i högsta ligan. Imponerande dock att ha två så starka uppställningar. Speciellt som man inte få flytta spelare fram och tillbaka hursomhelst.
* I Frankrike blir det drömfinal i cupen, PSG–Lyon. Mästarinnorna från Lyon vann nämligen med 3–0 borta mot Soyaux igår, efter att Lotta Schelin bytts in i halvtid och avgjort matchen. Hon satte nämligen 1–0-målet med vänstern ganska omgående efter bytet. Och PSG vann ju som bekant med 6–0 mot Juvisy i lördags. Alla semifinalmålen inklusive Schelins ser du på det här klippet:
* I England blir det Arsenal–Everton i FA-cupfinal. Svensklaget Chelsea (Emma Wilhelmsson) hade 2–2 efter full tid mot Arsenal, men föll med 5–3 efter förlängning.
* I Danmark är Fortuna Hjörring nära guldet efter 2–0-seger borta mot Bröndby. Fem omgångar återstår av 3F-ligans slutspel, och Hjörring leder med fyra poäng. I och med att poängen halveras inför mästerskapsserien tappade Hjörring delar av sitt försprång där. Men gårdagens seger innebär troligen ett rättvist guld till staden i det nordligaste delen av Jylland.
* I Norge är Röa uppe i serieledning efter 1–0 mot Medkila. I kväll kan dock LSK passera genom seger borta mot Trondheims-Örn.
* I Polen har Medyk Konin säkrat sitt guld genom 14 raka segrar. Fyra omgångar återstår, och Konin hade antagligen vunnit guld om tidigare storlaget Unia Raciborz kunnat fullfölja serien. Men tyvärr klarade inte Raciborz ekonomin, och man drog sig ur under vinteruppehållet.
* Slutligen till en liga som sedan länge är avslutad, Australiens W-league. Där fick för övrigt Jessica Samuelsson nyligen pris som spelarnas favoritspelare i sitt lag, Melbourne Victory.
En annan spelare som prisats är blivande Chicagospelaren Emily Van Egmond. Hon prisades nyligen för årets mål i ligan, och det är absolut värt att kolla in hennes lilla dribblingsraid på den här länken.
USA har numera förlorat under Tom Sermanni. Det syntes tydligt på Pia Sundhage hur viktigt det var för henne att få tillfoga sin tidigare arbetsgivare den första förlusten på två år. Sviten stannade på 42 matcher, och Sundhages leende från bänken när matchklockan visade 90.30 var årets bredaste hittills.
Den första halvleken var alltså lysande från svensk sida. Den andra var inte lika bra spelmässigt sett, utan det handlade om 45 minuters kamp. USA skapade egentligen så många chanser att man borde ha gjort något mål. Men när ingen svensk back offrade sig stod Hedvig Lindahl i vägen. Hon gjorde ett par helt avgörande räddningar på slutet.
Hedvig Lindahl
Jag blev lite orolig när Sundhage bytte mittback i halvtid. Ut gick Charlotte Rohlin, och in kom Linda Sembrant. I och med det bytet tappade vi snabbhet i mitt försvaret. Men även om vi var illa ute ett par gånger så klarade vi alltså nollan. Och även om oavgjort hade varit mest rättvisande sett till chanserna så behöver Sverige inte be om ursäkt för dagens seger.
Alla svenska spelare var bra. De som är värda överbetyg är Lindahl, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Caroline Seger, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani samt målskytten Lotta Schelin.
Att vi skulle ha sex poäng efter två matcher i Algarve hade jag aldrig gissat. Inte med tanke på hur laget presterat det senaste halvåret.
Det som har hänt med landslaget sedan överkörningen i Amiens för en månad sedan är framför allt att Seger har hittat rätt i den defensiva mittfältsrollen. I de här två senaste matcherna har hon varit precis så bra som jag tyckt att hon borde kunna vara. Hon har nått en nivå hon inte varit i närheten av under de senaste åren. Kul.
Och jag tror faktiskt att det finns mer att ta av. För med lite mer vana i positionen kan nog Seger fila bort de små skavanker som hon fortfarande har. I dag reagerade jag exempelvis på hur hon klev upp högt på den amerikanska planhalvan för att försöka chansbryta efter 54 minuter. Det i ett läge där hon bara hade tre svenska spelare bakom sig, och de var alla placerade på mittlinjen. Effekten blev en amerikansk kontring där vi under en kort period var tre mot fem. Den typen av chansbrytning kan man göra i slutet av matchen – om man är i underläge.
Men totalt sett var Seger lysande – en tveklös femma.
Caroline Seger
Att besegra världsettan är ju alltid kul. Men det roligaste med det här är att Sundhage och laget nu har något att bygga ifrån. På kort tid har flera bitar fallit på plats i det spelmässiga pusslet. Det var väldigt viktigt.
När man värderar segern skall man minnas att USA är ganska rejält skadedrabbat, och bland annat saknar viktiga toppspelare som Alex Morgan, Lauren Holiday och Shannon Boxx i Algarve. Dessutom har Tobin Heath precis kommit tillbaka från skada, och Sydney Leroux var krasslig.
Men för Tom Sermanni var nog den här matchen ändå en väckarklocka. Jag tycker att han sveks av sina etablerade spelare. Abby Wambach var direkt usel. Men även Ali Krieger, Megan Rapinoe och Christie Rampone gjorde riktigt bleka insatser.
De få glädjeämnena i USA:s lag var nykomlingarna Morgan Brian och Sarah Hagen. Brian är en smart spelare, som knappt slår bort en passning. Och Hagen lyckades i sin debut skapa typ tre gånger så mycket på nio minuter som Wambach gjorde på 81.
Intressant var att se vilken irritation och frustration som amerikanskorna visade på slutet. Carli Lloyd var en av dem som verkligen ville vinna. Men ambitionen gjorde henne så aggressiv att hon verkade vilja sparka och slå varenda svenska som kom i hennes väg. Och Wambach hade ett gallskrik som gick rakt igenom tv-rutan.
Till det kan man koppla ett konstaterande om att det svenska laget tog riktigt god tid på sig vid varje inkast och frispark på slutet. Det var förstås taktiskt smart. Precis lika smart som det var av Tyskland att spela på klockan i slutet av EM-semifinalen i fjol. Ni minns väl hur det lät då…
För nu är det dags att bänka sig igen. För snart är det avspark i Tyskland–Kina på Eurosport 2. Och 21.45 skall Eurosport 1 visa Japan–Danmark i efterhand.
I dag fyller Lotta Schelin 30 år – vilket förstås motiverar ett riktigt stort grattis. Tyvärr har hennes klubb Olympique Lyonnais inte speciellt goda nyheter att komma med till 30-åringen.
Enligt Fotbollskanalen har OL gått motsvarande 125 miljoner kronor i förlust det senaste året, trots en rejäl sänkning av spelarlönerna på herrsidan.
Det är ju alltså herrlaget, och framför allt deras nya arena, som kostar. Men det här svaga resultatet lär även slå mot Schelin och satsningen på damsidan.
I fjol var det ju avgörande för storleken på klubbens framtida damlagssatsning att herrlaget tog sig till Champions Leaguekval.
Risken är att svångremmen nu dras åt. Det här är ju ren spekulation, men kanske kan Lyons storhetstid vara på väg mot ett slut.
* Lyons efterträdare som Champions Leaguemästarinnor, Wolfsburg, åkte i går på en tung förlust. Bayern München, utan Olivia Schough, vann med 3–1 hemma, ett resultat som innebär att Wolfsburg kommer att få mycket svårt att försvara sitt ligaguld.
Det hjälpte inte att Wolfsburg fick en kanonstart med tidigt ledningsmål när Nadine Kessler utnyttjade en målvaktstavla från Kathrin Längert. Rapporterna från Tyskland sa ändå tidigt att det var Bayerns match. Kvitteringen kom snabbt från Leonie Maier, och under matchens sista kvart avgjorde München genom mål från Vanessa Bürki och Sarah Hagen. Det första efter att även Wolfsburgsmålvakten Almuth Schult stått för en rejäl tavla. Höjdpunkter från matchen finns på den här länken.
Lena Goessling
Noterbart var att Wolfsburgstjärnan Lena Goessling fick börja på bänken, efter helgens svaga insats mot Frankfurt. Hon byttes in i halvtid, men lyckades inte göra några positiva avtryck. Det har fått fort för Goessling från att vara kandidat till att bli bäst i världen till att hamna utanför startelvan.
I botten förlorade Cloppenburg streckmötet hemma mot Essen med 3–1. De båda förlusterna för svensklagen innebär att Wolfsburg sannolikt behöver ta full poäng under resten av serien för att kunna försvara sitt guld. Och för Cloppenburg i botten börjar räddningsplankorna försvinna en efter en. Fast ännu så länge ligger man på fast mark, en poäng före elvan Hoffenheim.
* Som bekant tyckte jag att helgens toppmöte mellan Frankfurt och Wolfsburg i Frauen-Bundesliga var en ganska tråkig historia. Det verkade de tyska tv-tittarna också göra. Trots att det var en seriefinal mellan ettan och tvåan i tabellen noterade matchen klart sämsta tittarsiffrorna hittills den här säsongen på tyska Eurosport.
Bara 50 000 tittare valde att se matchen. Som jämförelse kan noteras att fyra av de elva matcher som sänts av tyska Eurosport den här säsongen har haft 200 000 tittare eller fler. Hela listan finns här.
En positiv nyhet när det gäller Frauen-Bundesliga, och tv-spridning är att att matcherna framöver även kommer att sändas i japansk tv. Enligt det tyska förbundet är det kanalen Asahi som har köpt sändningsrättigheterna.
Cecilie Sandvej
* Danska EM-bronsmedaljören Cecilie Sandvej är klar för Washington Spirit i NWSL. Hon blir därmed den andra nordbo i ligan efter norska Lisa-Marie Woods, som spelade för Boston i fjol.
* I går spelade Vittsjö träningsmatch mot Halmia. Det damallsvenska laget vann med hela 7–0 efter att trion Kirsty Yallop, Jane Ross och Elin Nilsen blivit tvåmålsskyttar.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Det är intressant att se vad kring damfotbollen som blir stora nyheter. Bilgate väcker uppenbarligen riktigt heta känslor. Och det förstås med rätta.
Men att huvudpersonen Therese Sjögran i morgon spelar en av svensk damfotbolls allra viktigaste matcher för året verkar däremot inte engagera så många. För är det någon som sett en enda artikel om den avgörande matchen i Champions League mellan svenska och tyska mästarinnorna?
Tyvärr är intresset för damfotboll på klubbnivå minimalt. Det är landslagen som gäller, nästan till 100 procent. Det förstår man ju inte minst av att toppmatchen Wolfsburg–Malmö inte går att se på någon annan svensk kanal än Eurosport. Det trots att det är landslagsuppehåll inom herrfotbollen, med följd att det inte spelas några matcher i morgon kväll.
Men här i bloggen tänkte jag i alla fall uppmärksamma de åtta matcher som spelas i morgon och på torsdag. Det handlar om årets sista matcher i Champions League. Vi skall få fram de åtta lag som lottas in i kvartsfinalerna i Nyon, Schweiz klockan 14.00 den 21 november. För det är nästa steg på väg mot den final som spelas den 22 maj på Estádio do Restelo i Lissabon.
Jag har inte uppmärksammat helgens matcher tidigare eftersom jag jobbade med annat och inte hade någon möjlighet att se matcherna. Jag har fått nöja mig med klippen med höjdpunkter som är bifogade här nedan.
Hursomhelst, här är en lägeskoll i samtliga åtta åttondelsfinaler:
VfL Wolfsburg–LdB FC Malmö. Står 2–1.
Avspark i morgon 19.00.
Tips: 75–25 till Wolfsburg. TV: Sänds på Eurosport med start 19.00.
* Malmö ser ut att ha gjort en kanonmatch i lördags. Men vad hjälper det när man ändå förlorade. För hemmaförluster brukar vara väldigt dyrköpta i dubbelmöten av det här slaget.
Nu måste ju Malmö göra minst två mål i Wolfsburg. Det blir riktigt svårt, då tyskorna är ett extremt målsnålt lag, som inte har släppt in två mål på hemmaplan på just över ett år. Ramona Bachmann verkar dock ha konserverat formen, vilket ger Malmö visst hopp. Och på bilderna såg Manon Melis pigg ut, trots att hon missade flera öppna lägen. Hemmalaget får klara sig utan fotskadade Maren Tetzlaff. Men det bör inte vara något större problem, då Wolfsburg har en stark och bred trupp.
Eftersnacket till lördagens match handlade bland annat om varför det finns krav på att använda kvinnliga domare i Champions League. Jag står bakom Therese Sjögran i den kritik hon framför i länkad artikel. Däremot förstår jag att domaren blåser straff till Alexandra Popp. På några av reprisbilderna ser man att det inte skall vara straff. Men på några ser det ut som att Malin Levenstad är ett halvsteg efter, vänder ryggen till, sträcker ut högerbenet mot Popp, som faller. I det läget hade jag blåst straff. Så där hade Malmö otur.
Bilder på straffsituationen, och målen från matchen, i Malmö finns här:
Och här är länk till ett klipp med betydligt fler höjdpunkter.
FC Zürich–FC Barcelona. Står 0–3.
Avspark i morgon 19.00.
Tips: 5–95. TV: Sänds av Barcelona på fcbarcelona.cat.
* I ett blåsigt Barcelona hade Barca rejäl medvind i helgen. Segern med 3–0 ger laget ett läge som man knappast kan tappa i bortamötet i Schweiz. Zürich måste anfalla, men får inte släppa in några mål. För gör Barca ett, då måste Zürich plötsligt göra fem. Det här vinner Barca. Det blir alltså spanskt i kvartsfinal.
Höjdpunkter från första matchen ser du på den här länken. Känslan från klippet är att nivån på de båda lagen egentligen inte är tillräcklig för WCL-kvartsfinal. Men det gäller flera av lagen i åttondelsfinalerna. Och som bekant gav ju seedning och lottning tyvärr utrymme för att topplagen skulle slå ut varandra redan på ett tidigt stadium.
Glasgow City–Arsenal Ladies. Står 0–3.
Avspark i morgon 20.00.
Tips: 1–99. TV: Hittar jag någon länk kommer den att läggas upp här.
* Det är utsålt på Petershill Park i Glasgow. Fast det hjälper knappast hemmalaget. Arsenal är minst ett nummer för stort i det här mötet. Och 3–0 är ett fantastiskt bra resultat. Precis som för Barca i Zürich gäller ju att om Arsenal kontrar in ett mål – då måste Glasgow göra fem. Men jag tror inte Glasgow ens har kapacitet att vinna matchen. Utan jag tror att Arsenal defilerar vidare mot kvartsfinal.
Birmingham City–FC Zorkij Krasnogorsk. Står 2–0.
Avspark i morgon 20.00.
Tips: 90–10. TV: Hittar jag någon länk kommer den att läggas upp här.
* Birmingham har förstås ett kanonläge här. Lag som vinner med två mål på bortaplan brukar i princip aldrig tappa i hemmareturen. Starkt av det engelska laget, då det nästan är 1,5 månader sedan deras liga färdigspelades.
Det borde ha varit bra läge för Zorkij. Men de båda ryska representanterna är sämre i år än i fjol. Zorkij ligger trea i ligan, hela tio poäng bakom ledande Ryazan. Och att ryskorna skall kunna vända det här i Birmingham, det känns inte alls troligt.
Målen från första matchen ser du här:
ASD Torres Calcio–WFC Rossiyanka. Står 0–1.
Avspark torsdag 15.00.
Tips: 51–49. TV: Sänds på något som heter Blu Live. Har tyvärr inte hittat någon länk till rätt sida.
* Det här är helt klart den allra mest ovissa åttondelsfinalen. Efter en usel start har Rossiyanka ryckt upp sig i den ryska ligan. Man är nu fyra, med hyfsad kontakt med tvåan och trean.
Och läget för ryskorna inför returen på Sardinien är okej. För 1–0 är ett riktigt bra hemmaresultat. Gör Rossiyanka mål måste ju Torres göra tre. Italienskorna är dock väldigt hemmastarka, och jag håller ändå dom som favoriter här. Men som sagt, det här är den mest ovissa matchen.
NÖSV Neulengbach–Konak Belediyesi. Står 3–0.
Avspark torsdag 19.00.
Tips: 99,9–0,1. TV: Hittar jag någon länk kommer den att läggas upp här.
* Här är det redan avgjort. Turkiska Konak är det sämsta laget som är kvar. De föll med 3–0 hemma, och de lär inte kunna nå ett bättre resultat på bortaplan.
Österrikiska Neulengbach kommer således att spela kvartsfinal till våren. Och Nina Burger som gjorde alla tre målen i bortamötet är nu uppe på totalt 38 i Champions League. Efter hemmareturen kan hon vara uppe på prispallen i tidernas skytteliga. Hur den såg ut inför åttondelsfinalerna går att se i det här inlägget.
För att få en bild av nivån på Konak rekommenderas det här klippet från deras möte med Cardiff i kvalet till Champions League:
Tyresö FF–Fortuna Hjörring. Står 2–1.
Avspark torsdag 19.15.
Tips: 85–15. TV: TV4 sport sänder med start 19.10.
* De två mål Christen Press gjorde i Hjörring lär ta Tyresö vidare i cupen. Hjörring är inte dåligt. Men att de skulle kunna vända det här – nej, så bra är de inte.
För precis som Malmö måste Hjörring nu göra minst två mål på bortaplan. Minst. Jag tror nämligen att Tyresö kommer att göra något mål även på hemmaplan. Så allt talar för att vi kommer att ha minst ett svenskt lag i kvartsfinal.
Höjdpunkter från den första matchen finns på den här länken.
Olympique Lyonnais–FFC Turbine Potsdam. Står 1–0.
Avspark torsdag 20.00.
Tips: 90–10. TV: Sänds på den franska betal-tv-kanalen BeIN-Sport. Här är en länk som skall funka. Och här är en länk till för säkerhets skull.
* Från det här klippet med höjdpunkter anar jag att det första mötet var en kanonmatch. En match där Lyon skapade flest målchanser, och verkar ha vunnit rättvist. Potsdam hade dock två superchanser i första halvleken, där Ada Hegerberg först nickade i stolpen. Sedan spelade norskan fram Genoveva Anonma, som dock missade öppet mål.
Lotta Schelin såg ut att ha en jättechans. Sveriges superstjärna byttes ut i minut 71, och såg från bänken hur Louisa Necib avgjorde i minut 83.
Skall man förlora på hemmaplan är 1–0 det bästa resultatet. Men jag ger ändå bara Potsdam mycket små möjligheter att vända det här. Lyon är ju hyperstarkt på hemmaplan, och lär inte släppa det här.
Faktum är att Lyon har 33 raka segrar hemma på Stade Gerland. Senaste krysset kom den 3 december 2011. Men kryss räcker ju inte för tyskorna – de måste vinna.
Och Lyons senaste hemmaförlust ligger makalösa 114 matcher tillbaka i tiden. Vi får backa ända till den 10 september 2006, då Juvisy vann med 1–0. Då spelade Schelin för övrigt fortfarande för Göteborg FC…
Lotta Schelin avgjorde kvällens franska toppmöte med en läcker klack.
Jag började titta på matchen Lyon–Juvisy när den var 30 minuter gammal. Det visade sig vara ganska bra tajming. För bara någon minut senare kom första målet, och det var snyggt. Japanska Saki Kumagai slog en crossboll ut till vänster mot Eugenie Le Sommer. Bollen gick dock över henne, förbi två försvarare, och nådde ända ut till den offensiva vänsterbacken Lara Dickenmann.
Schweiziskans inspel mot Schelin var inte perfekt, utan kom lite bakom svenskan. Schelin löste dock situationen genom att styra in bollen med hjälp av vänsterklacken. Snyggt.
Jag som tidigare i omgångar kritiserat Schelin för att inte göra så många avgörande mål är förstås jättenöjd med hennes serieupptakt. Hon har gjort 1–0-målet i båda matcherna. Bättre kan det förstås inte vara.
Lyon vann till slut med 3–0, och alla tre målen var snygga. 2–0 var en känslig volley från inhopparen Laetitia Tonazzi, som blev snyggt framspelad av Camille Abily. Det målet kom mitt i ett rejält spöregn.
Det kanske inte regnade in mål, men strax efter kom även 3–0. Det var ett kanonskott från cirka 25 meter från Le Sommer.
Sonia Bompastor
Jag konstaterade ju i förra inlägget att Lyon har gått lite minus på spelarsidan under sommaren. Då tänker jag mest på förändringar i backlinjen, där Sonia Bompastor har slutat och att Laura Georges gått till PSG. De har ersatts av Kumagai (Frankfurt) och Melissa Plaza (Montpellier). Det känns som minus på förhand.
Dessutom har ju Megan Rapinoe och Shinobu Ohno lämnat. Fast den senare fick ju knappt spela något.
Lyon har alltså en tunnare trupp nu än i våras. Men det hindrar inte att laget såg väldigt starkt och stabilt ut i kväll. De få farligheter Juvisy hade kom nästan uteslutande från slarv från målvakten Sarah Bouhaddi.
Offensivt är backlinjen välbyggd. Kumagai är en utmärkt passningsspelare, och på Bompastors plats verkar man skola in Dickenmann.
Det såg för övrigt ut att vara mycket folk på läktarna i Lyon.
* I damallsvenskan var det däremot dåliga publiksiffror i dag. 403 såg Kristianstad skapa andrum i bottenstriden genom att slå Mallbacken med 3–0.
Och blott 963 utnyttjade att det var fri entré på Göteborgsderbyt. Den sistnämnda siffran är närmast pinsam i damfotbollens huvudstad med tanke på att det inte spelades någon annan toppfotboll i området.
GFC och Jitex spelade för övrigt 0–0, ett resultat som gör att Jitex nu har fyra poäng ner till det kritiska strecket.
Dagens resultat gör att de domslut som Mallbacken fick emot sig i onsdags blir ännu mer kostsamma. Nu är värmländskorna riktigt illa ute. Sannolikt måste de ta tio poäng till för att kunna hänga kvar. Och det lär bli väldigt svårt på de fem omgångar som återstår.
Nilla Fischer
* Om det var dåliga publiksiffror i Sverige var det publiksuccé i premiären av Frauen-Bundesliga. 8249 personer såg nämligen Nilla Fischer debutera för de regerande tyska och europeiska mästarinnorna.
De mötte ju faktiskt den klubb som är Europamästare på herrsidan, Bayern München, och det slutade 1–1. Hela matchen ser man här. Jag har bara hunnit se matchinledningen, och de höjdpunkter som finns på den här länken.
Lena Lotzen
Båda målen rätt slumpartade. Om höjdpunkterna är valda med omsorg verkar det ha varit Bayern som låg klart närmast segern. Inte minst borde Lena Lotzen ha avgjort i andra halvlek. Landslagsspelaren stod redan i första omgången för något som borde kunna kandidera till årets miss i Frauen-Bundesliga.
Nilla Fischer hade ett hyfsat nickläge i början. Hon slarvade efter paus, och höll på att ställa till med ett baklängesmål vid underläge med 1–0.
I dag har jag varit på en mycket trevlig svensk pressträff i Falkenberg. Jag har ju tidigare kritiserat den svenska mediastrategin vid flera tillfällen.
I dag blir det en hyllning. För det var väldigt trevligt att anlända till Strandbaden i dag. Både för att alla spelare och ledare fanns tillgängliga. Men också för inramningen, med mängder av unga, förväntansfulla autografjägare väntandes utanför hotellet.
Landslaget skriver autografer utanför Strandbaden.
När alla spelare står till medias förfogande blir pressträffarna mer avslappnade, och inte så stressiga. Och vi i media får chansen att göra fler än en artikel. Kul att landslagsledningen verkar ha lärt sig att det är så man gör öppet mål.
Själv hann jag med snack med Charlotte Rohlin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Kosovare Asllani. Och så hann jag med ett kort tårtkalas med morgondagens 30-åring, Josefine Öqvist.
Det sista först. Det var när jag knäppte den här högst oskarpa bilden som Jossan insisterade på att jag också skulle ta en tårtbit. Och vem kan tacka nej till lite prinsesstårta?
Josefine Öqvist med tårta
Jossan är för övrigt en fantastisk personlighet. Hon är alltid sig själv, alltid så skönt spontan att man bara måste tycka om henne.
Thunebro slog sig också ner vid tårtbordet. Där uttryckte hon sin stora beundran för före detta lagkamraten Dzsenifer Marozsan:s talang. Just Frankfurtforwarden är helt klart ett av de stora hoten mot en svensk finalplats.
Skall man sammanfatta vad spelarna sa om Tyskland så kan man göra det med två korta meningar:
”De är en maskin.”
Och:
”Tyskland är Tyskland.”
Det första citatet har väl inte gällt hittills under det här mästerskapet. Det andra går det däremot inte att ha några synpunkter på…
Jag noterade för övrigt att tyskorna spelade 4–4–2 med Anja Mittag och Celia Okoyino da Mbabi som forwards i går. Oavsett om Mbabi kan spela eller inte lär nog Marozsan vara tillbaka i startelvan på onsdag.
Apropå Thunebro så varierar uppgifterna om hon är på gång att sluta eller inte. Jag har sett uppgiften i dag. Men själv dementerade hon att hon skulle sluta när jag pratade med henne i förra veckan. Å andra sidan konstaterade hon att hon är kontraktlös, sin egen agent och inte svarar på mobiltelefonen under EM.
Slutligen strålade Asllani av självförtroende. Kanske inte så konstigt när hon toppar EM:s assistliga på fyra assist. De fem tvåorna har två vardera. Bland dem finns för övrigt Thunebro och Lotta Schelin.
Som avslutning av det här inlägget tänkte jag lägga upp den aktuella, svenska poängligan i EM:
7 poäng (5+2): Schelin
5 poäng (1+4): Asllani
3 poäng (3+0): Nilla Fischer 2 poäng (2+0): Öqvist
2 poäng (1+1): Marie Hammarström
2 poäng (0+2): Thunebro
1 poäng (0+1): Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och Lisa Dahlkvist.
Dessutom har Italien gjort ett självmål åt oss.
Personligen saknar jag Caroline Seger på den här listan. Det är inte så att jag tycker att hon har varit dålig under EM, inte alls. Tvärtom tillhör hon de två–tre svenska spelare som jag har givit genomgående högst betyg. Men Seger får gärna fixa några poäng mot Tyskland på onsdag.
Så är man på plats på landslagets EM-läger i Stenungsund. Vi i media fick se uppvärmningen på dagens träning. Det handlade om 30 minuters passningsövning.
Sedan fick vi lämna. Träningen är nämligen stängd eftersom laget bland annat skulle jobba med fasta situationer. Fast om någon dansk spion finns i Stenungsund har denne tillgång till en rejäl ”snikens kulle”.
Snikens kulle på Nösnäsvallen.
Det var inget spännande med uppvärmningen. Jag räknade inte in spelarna, men fick uppfattningen att alla deltog i övningarna. Mest intressant var att se hur Pia Sundhage passade på att förbättra sin egen teknik när spelarna stretchade.
Pia Sundhage tränar teknik.
Sundhage jobbade med att förbättra gamle Ronaldo:s specialare, att föra bollen från utsida till insida i en rörelse, med samma fot. Alltså den fint som Zlatan Ibrahimovic gjort till sin.
Lotta Schelin avslutade sin succésäsong i den franska ligan, där hon ju prisats som dess allra bästa spelare, med att även bli skyttedrottning. Svenskan gjorde ett av målen när Rodez besegrades med 3–0 i sista omgången.
Schelin vinner därmed på totalt 24 mål, fyra före lagkamraterna Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Förstås imponerande av Schelin, men ännu mer imponerande av Abily att som defensiv mittfältare snitta i princip ett mål per match.
Viktigast för Lyon i dag var dock att herrlaget slutade trea i ligue 1, och får kvala mot herrarnas Champions League – för det innebär troligen att satsningen på damerna inte behöver minskas.
Kosovare Asllani gjorde två mål i sista omgången när PSG vann med 5–0 mot Guingamp Hon slutade därmed på 17 mål – vilket innebär delad sjätteplats i skytteligan bland annat med klubbkompisen Lindsey Horan.
I damallsvenskan vann Umeå med 2–0 hemma mot Mallbacken. Det får väl anses vara ganska väntade siffror. Lina Hurtig gjorde ena målet, och är nu uppe på tredje plats, jämsides med Marta, i skytteligan. Båda står på sex mål.
Apropå Hurtig läste jag på Alva Nilsson:s twitter att Pia Sundhage skulle ha sagt så här om Umeåspelarens möjlighet att tas ut i A-landslaget:
”Är hon bäst i U19? Dominerar hon där? När hon gör det kommer hon att bli uttagen.”
Hoppas vår förbundskapten har uttryckt sig slarvigt. För det var ett sällsynt dumt uttalande. Vadå dominera? Vilka av våra A-landslagstjejer dominerar till exempel i damallsvenskan?
Där har Hurtig gjort flest mål av alla svenska spelare. Innebär det att hon dominerar? Caroline Seger har gjort ett mål och tre målpass. Dominerar hon därmed tillräckligt för att spela i landslaget?
Det hyperviktiga bottenmötet mellan Vittsjö och Piteå slutade 2–2 efter att Faith Ikidi kvitterat i samband med en hörna i fjärde övertidsminuten. Tungt förstås för Vittsjö som hade behövt en trepoängare.
Efter helgens resultat känns det ganska solklart att nedflyttningslagen ryms inom kvintetten Mallbacken, Piteå, Jitex, Vittsjö och Sunnanå.
Det är rätt öppet mellan lagen, även om min känsla är att Jitex – trots raset i lördags – trots allt kommer att klara sig. De har i grunden en god stabilitet. Och enligt Tony Gustavsson i GP hade hans lag sällsynt bra utdelning på Åbyvallen. Statistiken sa 4–12 i skott på mål, och 1–0 i skott i målställning. Det brukar innebära ett slutresultat på typ 1–3 eller 1–4 – och inte 0–7.
* I övrigt i Europa lade Hoffenheim slag på den sista platsen i Frauen-Bundesliga. Man spelade 3–3 hemma i seriefinalen hemma mot Köln. Gästerna hade 1–2 och greppet om seriesegern när schweiziska forwarden Martina Moser satte det viktiga kvitteringsmålet. Hoffenheim gjorde sedan 3–2 och verkar inte ha varit riktigt hotat på slutet.
* I Danmark gratulerar vi Bröndby till ligaguldet. De ser ut att kunna gå helt obesegrade genom seriesäsongen. En match återstår, och Bröndby har 22 segrar och ett kryss så här långt.
* Arsenal vann FA-cupfinalen mot Bristol Academy med 3–0 efter mål av Stephanie Houghton, Jordan Nobbs och Ellen White.
* I USA:s NWSL fortsätter det att vara jämna resultat i princip i alla matcher. Men poängmässigt håller Portland Thorns och Sky Blue FC på att göra ett ryck. Sophie Schmidt gjorde segermålet när Sky Blue vann med 1–0 mot Kansas City. Därmed leder mycket överraskande fjolårets Kristianstadsmittfältare ligans skytteliga på fem mål.
Mindre överraskande var att Portlands segerskytt i 1–0-segern i ”derbyt” mot Seattle Reign hette Christine Sinclair. Kanadensiskan är en av sex spelare som delar skytteligans andraplats på fyra mål. Hon har sällskap av klubbkompisen Alex Morgan, landsmanninan Diana Matheson, den USA-födda mexikanskan Renae Cuellar samt Morgans båda amerikanska landslagslagskollegor Abby Wambach och Sydney Leroux.
Sist av alla tänkte jag sammanfatta torsdagens skräll i Champions League. Det var verkligen en bra final. Och dessutom en väldigt intressant match på många sätt.
Dels förstås för att det var Europas två bästa lag som drabbade samman. Dels för att en mängd blivande EM-profiler var inblandade. Och kanske framför allt för vårt affischnamn fanns med på planen.
Jag börjar med det viktigaste – alltså Lotta Schelin:s insats.
Det är något speciellt med att se en match i efterhand, där man redan vet hur det slutar. Och där man redan har läst en mängd kommentarer om olika spelares och tränares insatser.
De kommentarere kring Schelin som jag hade med mig ner i tv-fåtöljen handlade i den första halvleken om slarvigt passningsspel, och att hon tillhörde Lyons mer anonyma spelare. Efter slutsignalen hade tonläget ändrats något, och hon kvitterade ut godkänt betyg från de allra flesta.
Man kan välja flera olika utgångspunkter när man gör en Schelinanalys. Men om jag väljer att helt förutsättningslöst bedöma hennes insats så är jag ändå rätt positiv. För jag tyckte mig se att hon försökte spela den huvudroll hon borde kunna göra.
De fyra–fem felpassen före paus kändes mer som orsakade av överambition än av rädsla. Och de två gånger hon hamnade rättvänd i offensiv position fick hon till hyfsade avslut – och båda gick mot mål.
Efter Wolfsburgs mål var dessutom Schelin en av de Lyonspelare som visade störst vilja att vända matchen. Hon visade det genom att göra flera uppoffrande, defensiva löpningar för laget.
Men egentligen var ju matchbilden den sämsta möjliga för Schelin. Det spel som passar henne optimalt är ju antingen när motståndarna ger henne ytor bakom deras backlinje. Eller när Lyon vinner kamperna om kanterna, med följd att Elodie Thomis, Lara Dickenmann och övriga gång på gång serverar Schelin inspel mot första stolpen. Där är Schelin lysande bra på att få fram en fot och styra in bollen.
Nu blev det en annan typ av match, där Lyon varken fick ytor bakom Wolfsburgs backlinje eller vann kamperna på kanterna speciellt ofta.
Och det är i de här lägena man känner att Schelin har vissa brister i sin speluppfattning.
Det märktes bland annat i den första halvlekens 26:e minut, då Megan Rapinoe nickade in en boll i målområdet. När bollen gick mot Rapinoe var Schelin före närmaste mittback, i det här fallet Ivonne Hartmann. Men Hartmann läste situationen klart snabbare, och hann springa förbi Schelin och täcka upp i målområdet. Hade Schelin varit lite snabbare i tanken hade hon fått ett öppet mål. Och sannolikt blivit matchvinnare.
Efter paus hamnade Schelin tyvärr ofta det där steget bakom försvararna, och hon var inte inblandad i några målchanser. Jag ger ändå Schelin godkänt för sin insats.
Fast väljer man att ta in faktorer som hennes stjärnstatus, och att hon nyligen valdes till den franska ligans bästa spelare – då finns det ändå anledning att vara kritisk.
För även om känslan är att hon verkligen försökte ta ansvar, så lyckades hon inte sätta något avtryck i matchen.
Med EM i åtanke är det lätt bekymrande. För i EM vill vi ju att Schelin skall sätta rejäla avtryck i varenda match…
Här lämnar jag Schelin och går till matchen som sådan. För min genomgång väljer jag samma form som jag gjorde efter fjolårets final – alltså att sammanfatta matchen i ett antal underrubriker:
Tränarkampen: Ralf Kellermann vann den taktiska matchen mot Patrice Lair på knockout.
Från det lag som startade i den tyska cupfinalen förra helgen valde Kellermann att ta bort Maren Tetzlaff och Lina Magull, och sätta in Alexandra Popp och Zsanett Jakabfi. Tetzlaff åkte för övrigt ur matchtruppen helt och hållet.
Draget att spela Popp som vänsterback kändes riskabelt, men visade sig vara geniartat. Skyttedrottningen såg till att kvicka Thomis bara kunde blixtra till vid enstaka tillfällen.
Jakabfi var i och för sig långt ifrån höstens superform, men gjorde ändå en viktig insats för att hjälpa Lena Goessling och Nadine Kessler på Wolfsburgs centrala mittfält. Wolfsburgstrion klarade mittfältsmatchen mot Lyons supertrio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib på ett lysande bra sätt.
Om Kellermann lyckades klockrent med sin startelva gjorde Lair ett felval. Han valde att starta med Rapinoe till vänster, i stället för alternativen Dickenmann och Eugenie Le Sommer. Mer om det under nästa rubrik.
Bytena:
Det här är väl egentligen en del av tränarkampen. Och även här vann Kellermann på knock.
Lair upptäckte nog ganska tidigt att han hade satsat fel. Utan offensiva spelare som har starkt huvudspel – läs Laetitia Tonazzi och Le Sommer – så fyller inte Rapinoes fina inläggsfot någon större funktion. Visst kan hon slå fina frisparkar och hörnor. Men sådana spelare hade man ju ändå på planen i Necib och Sonia Bompastor.
För att få bättre fart på anfallsspelet valde därför Lair att göra sitt första byte redan i paus. Att ta ut Rapinoe kändes rätt just då. Och Dickenmanns ankomst gav också Lyon en flygande start på den andra halvleken. Under de tio–tolv första minuterna var Wolfsburg rejält i gungning.
Men anstormningen bedarrade, och när Lair som nästa drag valde att ta ut Abily undrade jag vad som hände. Det måste väl har varit en skada med i bilden? Personligen ser jag Abily som en tänkbar matchvinnare – en spelare som man vill ha på planen när det drar ihop sig.
Lairs tajming var usel. För när Wolfsburg tog ledningen kändes det som att fransmannen redan hade spelat ut sina vassaste kort – och inte hade något mer kvar att ge. Jag hade till exempel kunnat tänka mig att ta ut Lotta Schelin och ge plats åt någon nickstark forward.
Dubbelskrällen:
Att Alexandra Popp var frisk nog att spela var en liten skräll. Och att hon var en så fantastiskt skicklig vänsterback var en stor. Popp var helt klart en av Wolfsburgs stora hjältinnor.
Det stora intresset:
Publiksiffran på 19 258 var bättre än förväntat på Stamford Bridge. Men det var ju ändå väldigt långt ifrån fjolårets underbara 50212 på Münchens Olympiastadion.
Bättre än publiksiffran var tv-intresset. Eurosport twittrade i fredags att man hade 7,8 miljoner tittare totalt i Europa. Det skulle vara kanalens bästa siffra någonsin. Gissar att man då avser damfotboll. I Frankrike hade man 1,5 miljoner tv-tittare och i Tyskland var det 740 000 som tittade.
Målchanserna:
Trots stort spelövertag fick jag bara chanserna till 6–4 i Lyons favör. Eftersom laget saknar forwards som kan nicka fick man oftast förlita sig till skott utifrån. Och det är sällan man vinner matcher på den här nivån enbart genom distansskytte.
Konstsparken:
Jag måste ha en rubrik för min favoritspelare i tysk fotboll under säsongen 2012/13, Nadine Kessler. Wolfsburgs lagkapten är verkligen en fantastisk energispelare. I ligan har jag älskat hennes många och hängivna djupledslöpningar.
I WCL-finalen fick hon i stor utsträckning lägga sin energi på försvarsspel. Men i inledningen av matchen sprang hon in i straffområdet – och höll på att göra mål på en bicycleta. Kessler har i vinter blivit landslagsspelare, och jag hoppas få njuta vidare av hennes energi under EM.
Straffen:
Som jag tidigare konstaterat var den inte solklar. Men jag kan inte heller säga att den var felaktigt dömd. För bollen tar ju utan tvekan på Laura George:s arm, som hon har en bit utanför kroppen. Men det är ändå hårt dömt.
Själva straffen var också hård. Rutinerade trotjänaren Martina Müller visade sig vara pardonlös när hon fick chansen. En vinnare.
Sortierna:
Wolfsburgs 31-åriga back Navina Omilade-Keller fick avsluta karriären som en riktig vinnare. Några minuter på planen fick hon dessutom. Som forward… Stämmer det att Bompastor lägger av fick Lyonkaptenen en tråkigare sorti från den internationella scenen. Jag kommer verkligen att sakna henne i sommarens EM.
Den spruckna supersviten:
Frågan efter matchen var hur många tävlingsmatcher utan förlust under ordnarie tid som Lyon egentligen radade upp – 119 eller 122? Den första siffran har jag företrätt. Den senare gick att läsa i fredagens Aftonbladet.
Vid en mer noggrann koll har jag konstaterat att Aftonbladets siffra var felaktig, för där har man även räknat in Wolfsburgsmatchen – som ju blev en förlust.
Sviten stannade således på 119 – eller 121. Den högra siffran innefattar även semifinal och final i fjolårets klubblags-VM. Men eftersom det var en inofficiell inbjudningsturnering tycker jag inte de båda matcherna borde räknas. Fast det är ju en smaksak…
Skrällen:
Ja, det var en skräll att Wolfsburg vann. Men att det skulle vara årets skräll inom damfotbollen – knappast va? Den tyska ligan är Europas bästa, och Wolfsburg kom tvåa där 2012 och vann i år.
Dessutom innebär finaler större press på favoriterna än vanliga matcher. Medan Lyon hade ett tungt ok på sina axlar slapp Wolfsburg för första gången för säsongen helt och hållet ifrån favorittryck. Ganska skönt för dem.
Jag tycker exempelvis att det var en betydligt mycket större skräll att Mallbacken tog poäng av Tyresö än att Wolfsburg vann mot Lyon. Men jag kanske undervärderar värmländskorna…
Den förhastade slutsatsen:
Efter Wolfsburgs seger hörde man flera röster ropa ut att Lyons storhetstid sannolikt är slut. Det tror jag är en rejält förhastad slutsats.
Lyon har ju ändå bara förlorat en av sina 120 senaste matcher. Och faktum är ju att man även i finalen var ett bättre lag än Wolfsburg, spelmässigt sett. Jag står fast vid uppfattningen om att Wolfsburg bara vinner någonstans mellan var tredje och var femte match mot Lyon – lite beroende på skadesituationen i de olika lagen.
Lyon har så mycket kvalitet i sin trupp att jag håller det för troligt att man mycket väl kan få höja Champions Leaguepokalen i Lissabon om ett år. Vi får väl förresten hoppas att Tyresö då är med och på allvar utmanar om den där pokalen.
Europa har nya mästarinnor. Grattis Wolfsburg. Och grattis Tyskland.
Det skall sägas direkt. Jag har ännu så länge bara sett korta sekvenser från matchen. Under matchens sista 35 minuter satt jag och skrev Elfsborg–BP, samtidigt som finalen rullade på redaktionens tv.
När kommentator Marcus Bühlund höjde rösten tittade jag upp. Jag såg därmed straffsituationen. Den är ju sådan att domaren kan blåsa – vilket hon gjorde. Men hon hade lika gärna kunnat fria. Och båda besluten hade varit ok.
Jag återkommer förstås med en mer ingående analys av matchen, och av Lotta Schelin:s insats, när jag sett matchen. Det jag omgående kan konstatera är att Wolfsburg har haft ett par fantastiska veckor.
När maj månad inleddes hade klubbens damer inte vunnit en enda titel. Nu har man vunnit Frauen-Bundesliga, tyska cupen – och nu Champions League. Vi snackar om ett par hyfsade veckor.
För Lyon bröts den fantastiska sviten på tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid. Den senaste förlusten kom för mer än tre år sedan – den 17 mars 2010. Då föll man med 2–0 mot italienska Torres. 119 matcher senare var det Wolfsburg som satte stopp för segermaskinen genom dagens 1–0-triumf.
Lyon har kapacitet att starta en ny imponerande segersvit. Dock noterade jag ett litet orosmoln i en intervju i dagens Aftonbladet. Där konstateras att klubbens satsning på damlaget kan minskas – om herrlaget missar att ta en kvalplats till Champions League. För damlaget är inte självfinansierande. Utan det är delvis herrlaget som betalar.
Det är således ingen vågad gissning att Lyons spelare, och alla klubbens damfotbollssupportrar, sitter på Stade Gerland och håller tummarna för herrlaget i sista ligaomgången på söndag.
Jag tänkte bjuda på ytterligare ett inlägg inför Champions Leaguefinalen. I matchguiden från i natt så var min inriktning 100 procent på själva matchen.
Men för oss svenskar har ju finalen även en hyperintressant laddning – i form av Lotta Schelin, väl värd att avhandla i ett separat inlägg.
Jag är nämligen rätt övertygad om att Schelins insats i kväll kan få effekter på Sveriges EM-insats.
Att Schelin är vår i särklass största stjärna – det är självklart. Och vi måste få henne att skina när det drar ihop sig i EM. En svaghet hon haft under sin karriär är att hon inte har varit de stora matchernas spelare.
Sedan hon först blev ordinarie i landslaget, och ganska omgående även dess affischnamn, har Sverige bara överlevt en utslagningsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen mot Australien i VM 2011. I övrigt har vi misslyckats i måstematcherna.
Det hänger förstås inte bara på Schelin. Men jag har haft känslan av att hon har vantrivts med att ha press på sig. Att hon gärna gömt sig bakom lagkompisar i avgörande lägen. Hon har sagt saker som att ”det hänger inte på mig” eller ”vi är elva spelare i laget”.
Och hon har förstås rätt. Alla elva måste prestera. Men när inte stjärnan klarar trycket finns det en uppenbar risk att den även drar ner resten av laget.
I Lyon finns det mer utrymme att gömma sig bakom lagkompisarna än det gör i landslaget. Schelin har således betydligt större utrymme att misslyckas i sitt klubblag än hon har i landslaget. Det har Pia Sundhage insett – och vår förbundskapten verkar också ha fått Schelin att inse vilken betydelse hon har för landslaget.
Förhoppningsvis kan även Schelin börja tycka om stjärnrollen.
Positivt är att hon verkar bli bättre och bättre på att hantera stora matcher. Hon avgjorde exempelvis franska cupfinalen i fjol, och i årets seriespel har hon klivit fram i flera toppmatcher.
I en TT-intervju säger hon själv att det här har varit hennes bästa säsong någonsin. Att få kröna den med att spela en avgörande roll i Champions Leaguefinalen skulle förstås lyfta henne ytterligare.
Och därmed skulle det även hjälpa vårt landslag. För det skulle innebära att Lotta Schelin kommer till hemma-EM fullproppad med självförtroende. Vilket givetvis vore det bästa som kan hända.
Så vad vill jag då se från Schelin i finalen?
Jag vill se henne skina. Jag vill kunna se på henne att hon älskar att det är final – och att hon verkligen tänker göra allt för att själv få spela hjälterollen.
Helst vill jag förstås att hon gör mål. Men att göra mål är inget man kan kräva – bara önska. Däremot tycker jag att man kan kräva att hon som forward i världens bästa klubblag är med skapar ett par vassa målchanser. Och när läget dyker upp vill jag se att hon får sina avslut mot mål
I kväll 20.30 smäller det. Då spelas årets match på klubbnivå – i varje fall i Europa. Kanske även i världen.
För det råder ju ingen tvekan om att det är Europas två bästa klubblag som drabbar samman i Champions League-finalen på Stamford Bridge.
Tyskland och Frankrike är Europas ledande damfotbollsnationer för tillfället. Och det är ju just Tysklands och Frankrikes klart bästa klubbar som möts.
Även med skadefria trupper hade jag hållit Lyon som klara favoriter, då till 65–35. Nu har Wolfsburg flera tunga skador, vilket gör att jag ökar favorittrycket på Lotta Schelin och hennes lagkompisar till 80–20.
Att Lyon är mina självklara favoriter beror delvis på deras rutin. Klubben har ju tre raka finaler bakom sig – och två raka titlar. De har gjort 40–1 på sina åtta matcher fram till dagens final – och då har man ändå mött bland annat Malmö och Juvisy. Dessutom är deras svit av tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid nu uppe i 119. Det är verkligen makalöst imponerande siffror.
Wolfsburg däremot är som lag helt färskt på den här nivån. Fast skenet bedrar ändå en aning. För i truppen har man inte mindre än sju spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Av dem är dock Viola Odebrecht avstängd, och troligen kan inte heller Alexandra Popp spelar på grund av skada.
Dessutom är det klart att man måste avvara Verena Faisst och Selina Wagner. Troligen kan däremot duktiga ungerskan Zsanett Jakabfi vara aktuell för ett inhopp. Hon gjorde nämligen oväntad comeback i tyska cupfinalen i helgen.
På Lyons skadelista finns endast Laetitia Tonazzi. Det innebär att tränare Patrice Lair har en stor mängd klasspelare att välja mellan. Jag tippar på att han väljer att placera landslagsspelare som Sabrina Viguier, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann samt japanska Shinobu Ohno på bänken från start. Det är fem spelare som hade gått in i startelvan i de flesta andra klubblag i världen.
Lyon har varit ostoppbara hela säsongen. Ända fram till förra veckan. Då förlorade de ju egentligen efter straffläggning mot Montpellier i franska cupen. Men som bekant fattade inte domaren det, utan gav storlaget en andra chans.
Men Wolfsburg lär ha varit på plats, och kanske fick de några tips på hur man gör för att stoppa Lyon.
För egen del kommer jag tyvärr inte att kunna sitta klistrad framför Eurosport vid avspark. Jag jobbar, och det är allsvensk fotboll på Borås Arena – Elfsborg–Brommapojkarna. Det blir alltså till att spela in finalen, och se den i efterhand.
Då hoppas jag få se en sprakande uppvisning i anfallsfotboll. För det är båda lagen kapabla att bjuda på. En av nycklarna i matchen blir hur Wolfsburgs vänsterback – troligen orutinerade Maren Tetzlaff – klarar att försvara mot illersnabba Elodie Thomis.
En annan nyckel blir förstås kampen om det centrala mittfältet, där Lena Goessling och Nadine Kessler måste förhindra Lyons fantastiskt spelskickliga trio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib från att slå öppnande bollar mot Thomis och Schelin.
Som sagt, det blir en riktigt intressant final.
Jag har inte sett någon siffra över antalet sålda biljetter. Men jag är rädd att läktarna kan gapa rätt tomma på Chelseas hemmaarena. Hoppas jag är fel ute i min rädsla, för Lyon och Wolfsburg är verkligen två lag som förtjänar att göra upp om pokalen inför en fullsatt arena.
Slutligen, här är lagens troliga startelvor:
VfL Wolfsburg (4-4-2): Alisa Vetterlein – Luisa Wensing, Josephine Henning, Ivonne Hartmann, Maren Tetzlaff – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Lina Magull – Martina Müller och Conny Pohlers. Olympique Lyonnais (4-2-3-1): Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Camille Abily, Amandine Henry – Elodie Thomis, Louisa Necib, Megan Rapinoe – Lotta Schelin.
Inför 5–0-segern nere i Frankrike konstaterade Lotta Schelin i denhär artikeln att Lyon är bättre än landslaget. Faktum är att Lyon kanske till och med är bättre än alla landslag, och således världens bästa lag alla kategorier.
För har man råd att hålla spelare som Megan Rapinoe på bänken – då har man ett väldigt starkt lag. Och det centrala mittfältet med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib är tveklöst starkare än USA:s. Men djupdykningen i det här ämnet får jag nog återkomma till. Det här inlägget skall nämligen handla om det svenska landslaget.
Storstjärna i Lyon är ju nämligen nämnda Lotta Schelin. Hon skiner ofta i sin franska klubbdress, och öser in mål. Däremot skiner hon tyvärr väldigt sällan i den svenska landslagsdräkten.
Efter dagens match pratade Schelin, Pia Sundhage och Malin Swedberg om ämnet i Tv4sport. Swedberg konstaterade helt riktigt att Schelin fungerar bättre i Lyon än i landslaget.
Sundhage svarade nyktert att landslaget inte har de spelartyper som krävs för att spela Lyons 4-2-3-1-system. Thomas Dennerby försökte ju med det i fjol, men efter OS gnällde till och med Schelin på spelsystemet.
Problemet är snarare att Schelin inte klarar av att ställa om från Lyons tekniska spel till landslagets mer fysiska. Kortfattat kan man säga att hon får bollen längs marken i klubblaget, och i luften i landslaget.
Och medan Schelin håller högsta världsklass när hon får bollen på marken, och kan komma rättvänd mot en backlinje, så är hon högst medelmåttig i luftrummet. Att hitta lösningarna som gör att Schelin får rätt bollar är en av de viktigaste gåtorna att lösa för Sundhage inför EM.
Som en parentes pratade Schelin också lite om sin tränare Patrice Lair i Tv4sport. Hon konstaterade att han gjort att alla spelare blivit rakt igenom professionella. Det är slut med lattjandet på träningar.
Den saken var inte svår att se i dag. Spelare som är proffsiga i allt de gör på träning blir även proffsiga i matcher. Jag tror att det finns rätt mycket att göra på den här fronten även i rätt många svenska klubbar.
En blogg om internationell damfotboll 