I dag redovisades de tre finalisterna i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa, UEFA Women’s Player of the Year. Det handlar om Alexia Putellas, Lena Oberdorf och Beth Mead.
🥇 Beth Mead, Lena Oberdorf and Alexia Putellas are the three nominees for the 2021/22 UEFA Women's Player of the Year award!
The winner will be announced at the 2022/23 #UCL group stage draw ceremony on 25 August.
Jag har redan gjort mitt val. Jag sitter nämligen med i juryn som representant för svensk media. Mina tre röster föll i tur och ordning på Putellas, Oberdorf och Keira Walsh.
Jag antog att många skulle välja Mead efter hennes fina EM, där hon vann skytteligan och fick pris som turneringens bästa spelare. Mål är verkligen viktigt. Men personligen tyckte jag inte att Mead var bäst i det engelska EM-laget.
Dessutom skall det här priset gå till den spelare som varit bäst under hela säsongen. Och även om Mead kommer från en fin säsong tycker jag inte att hon har varit bäst. Därför röstade jag på tre spelare som har varit bra i princip varenda gång jag sett dem under säsongen.
Från början fanns det för övrigt 22 spelare att välja mellan, En av dem var svensk, Fridolina Rolfö. Hon fick bara en poäng, och slutade därmed på 20:e plats.
De 22 kandidaterna valdes ut av Uefas tekniska studiegrupp. Sedan fick.vi i juryn rösta. I juryn ingick ett antal journalister (jag tror att det är 20) från olika länder samt tränarna för de 16 lag som spelade gruppspel i Champions League samt förbundskaptenerna för de 16 lag som spelade i EM.
Utöver jag så ingick alltså ytterligare fyra svenskar i juryn: Robert Vilahamn, Peter Gerhardsson, Anna Signeul och Martin Sjögren.
Placeringarna för de 19 spelare som inte gått vidare till final blev för övrigt:
För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?
Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.
Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.
Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.
Det var 1000–0 till Sef mot EFD.
Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.
Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.
Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.
Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.
Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:
”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”
Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.
Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.
För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.
Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.
Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.
Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell.
För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.
Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.
För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.
Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.
Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:
”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”
Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.
Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.
Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.
De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdssontill Kristianstadsbladet:
”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”
Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.
Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.
Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.
Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Lotta Schelin avgjorde kvällens franska toppmöte med en läcker klack.
Jag började titta på matchen Lyon–Juvisy när den var 30 minuter gammal. Det visade sig vara ganska bra tajming. För bara någon minut senare kom första målet, och det var snyggt. Japanska Saki Kumagai slog en crossboll ut till vänster mot Eugenie Le Sommer. Bollen gick dock över henne, förbi två försvarare, och nådde ända ut till den offensiva vänsterbacken Lara Dickenmann.
Schweiziskans inspel mot Schelin var inte perfekt, utan kom lite bakom svenskan. Schelin löste dock situationen genom att styra in bollen med hjälp av vänsterklacken. Snyggt.
Jag som tidigare i omgångar kritiserat Schelin för att inte göra så många avgörande mål är förstås jättenöjd med hennes serieupptakt. Hon har gjort 1–0-målet i båda matcherna. Bättre kan det förstås inte vara.
Lyon vann till slut med 3–0, och alla tre målen var snygga. 2–0 var en känslig volley från inhopparen Laetitia Tonazzi, som blev snyggt framspelad av Camille Abily. Det målet kom mitt i ett rejält spöregn.
Det kanske inte regnade in mål, men strax efter kom även 3–0. Det var ett kanonskott från cirka 25 meter från Le Sommer.
Sonia Bompastor
Jag konstaterade ju i förra inlägget att Lyon har gått lite minus på spelarsidan under sommaren. Då tänker jag mest på förändringar i backlinjen, där Sonia Bompastor har slutat och att Laura Georges gått till PSG. De har ersatts av Kumagai (Frankfurt) och Melissa Plaza (Montpellier). Det känns som minus på förhand.
Dessutom har ju Megan Rapinoe och Shinobu Ohno lämnat. Fast den senare fick ju knappt spela något.
Lyon har alltså en tunnare trupp nu än i våras. Men det hindrar inte att laget såg väldigt starkt och stabilt ut i kväll. De få farligheter Juvisy hade kom nästan uteslutande från slarv från målvakten Sarah Bouhaddi.
Offensivt är backlinjen välbyggd. Kumagai är en utmärkt passningsspelare, och på Bompastors plats verkar man skola in Dickenmann.
Det såg för övrigt ut att vara mycket folk på läktarna i Lyon.
* I damallsvenskan var det däremot dåliga publiksiffror i dag. 403 såg Kristianstad skapa andrum i bottenstriden genom att slå Mallbacken med 3–0.
Och blott 963 utnyttjade att det var fri entré på Göteborgsderbyt. Den sistnämnda siffran är närmast pinsam i damfotbollens huvudstad med tanke på att det inte spelades någon annan toppfotboll i området.
GFC och Jitex spelade för övrigt 0–0, ett resultat som gör att Jitex nu har fyra poäng ner till det kritiska strecket.
Dagens resultat gör att de domslut som Mallbacken fick emot sig i onsdags blir ännu mer kostsamma. Nu är värmländskorna riktigt illa ute. Sannolikt måste de ta tio poäng till för att kunna hänga kvar. Och det lär bli väldigt svårt på de fem omgångar som återstår.
Nilla Fischer
* Om det var dåliga publiksiffror i Sverige var det publiksuccé i premiären av Frauen-Bundesliga. 8249 personer såg nämligen Nilla Fischer debutera för de regerande tyska och europeiska mästarinnorna.
De mötte ju faktiskt den klubb som är Europamästare på herrsidan, Bayern München, och det slutade 1–1. Hela matchen ser man här. Jag har bara hunnit se matchinledningen, och de höjdpunkter som finns på den här länken.
Lena Lotzen
Båda målen rätt slumpartade. Om höjdpunkterna är valda med omsorg verkar det ha varit Bayern som låg klart närmast segern. Inte minst borde Lena Lotzen ha avgjort i andra halvlek. Landslagsspelaren stod redan i första omgången för något som borde kunna kandidera till årets miss i Frauen-Bundesliga.
Nilla Fischer hade ett hyfsat nickläge i början. Hon slarvade efter paus, och höll på att ställa till med ett baklängesmål vid underläge med 1–0.
Skador förstör, framför allt om de drabbar spelare som Marta. För inte ens klubbar som Tyresö har spelarmaterial att bara rakt av ersätta spelare av den brasilianska superstjärnans kaliber.
När listan nyligen kom över Europas bästa spelare hade Tyresö med två spelare på topp tio, Veronica Boquete och Caroline Seger. Däremot saknades den bästa, Marta på listan.
Hennes betydelse för sin klubb kan nog knappast överskattas. Med henne i laget är Tyresö i år obesegrade. På elva matcher tappade man bara sex poäng. Utan henne har man nu spelat tre matcher, och tappat fem poäng. Fast det kunde ha varit ännu värre, för med tio minuter kvar har det ju varit underlägen både i Kristianstad och i dag.
Dagens 1–1-match i Örebro innebär att det guld som jag trodde var självskrivet håller på att glida Tyresö ur händerna. Just nu är det ju nämligen klar fördel för Malmö i guldstriden. Så Tyresöledningen håller nog alla tummar för att Marta snabbt får ordning på sin rygg.
I dag körde mästarklubben fast i Örebros härligt välorganiserade defensiv. Det är en fröjd att se hur alla spelare i Kif arbetar för varandra.
Sarah Michael
Och så har de ju Sarah Michael i toppform. När nigerianskan var skadad hade laget en dipp. Men får hon vara hel under hösten är Örebro en het kandidat till en högst sensationell tredjeplats.
I dag stod Michael för en bomb i första krysset. Skottet passerar lagkamraten Lucie Martinkova:s tidigare ledarnotering i kampen om titeln årets skott i damallsvenskan. Och Michael tar upp kampen med sydkoreanska Kim Na-Rae om titeln årets skott i världen.
En stund senare kom kvitteringen. Från nära håll styrde Lisa Dahlkvist in bollen med en vänstervolley. Fast det var framför allt passningen man minns. Dahlkvist frispelades nämligen genom en underbar volley från Meghan Klingenberg. Synd för amerikanskan att en av kandidaterna till årets assist officiellt står skriven på Kirsten van de Ven…
Apropå amerikanskor hade Tyresö fyra sådana i startelvan, då Ashlyn Harris och Ali Krieger gick rakt in i laget, och samtidigt förpassade Carola Söberg och Sara Thunebro till bänken. Det innebar att Tyresö hade fler amerikanskor än svenska spelare i dagens startelva.
Och kanske är det en femte amerikanska som är på väg in? Enligt UNT skall nämligen Tyresö låna ut Jennifer Egelryd till Sirius. Egelryds ersättare skall enligt tidningen presenteras till helgen.
* Det om dagens damallsvenska match. Så till ett svep med smånyheter från Sverige och övriga världen. Minns att jag skrev lite om händelserna på läktarna vid Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i elitettan. Här är ett blogginlägg från AIK-håll som ger en liten inblick i följderna av matchen.
Svenja Huth
* En av Tysklands Europamästarinnor har dragit av korsbandet. Det är Frankfurts duktiga mittfältare Svenja Huth som därmed missar hela säsongen. Huth ingick ju i den tyska guldtruppen. Hon fick dock inte några spelminuter under mästerskapet i Sverige.
Sonia Bompastor
* Sonia Bompastor fortsätter i Lyon. Fast den före detta vänsterbacken gör ingen comeback på planen. Utan hon blir huvudansvarig för spelarutvecklingen för klubbens ungdomsverksamhet på flicksidan. Det handlar om allt från 7- till 19-åringar.
* Publiksiffran på Behrn Arena i kväll var fina 1643 personer. Den siffran kvalar in som årets tredje bästa i damallsvenskan. I amerikanska NWSL hade den däremot stått sig slätt. Där slutade snittet i grundserien på 4271, och mediansiffran blev 3007. Det sämsta snittet hade Sky Blue på 1677 – alltså fler än det var på dagens damallsvenska match.
Intressant kring NWSL är att Mexikos fotbollsförbund ännu inte har bestämt om nationen skall låta sina landslagsspelare vara kvar i den nordamerikanska ligan nästa år. Förbundskapten Leo Cuellar tycker nämligen att hans spelare har fått för lite speltid. Om det går att läsa här.
* I dag hade damfotboll.com en intervju med Pia Sundhage, där vår förbundskapten berättade om sin sjukskrivning. Intervjun fick rejält med cred i andra medier. Jag har ibland gnällt på att damfotboll.com agerar sömnigt. Här var man dock på hugget, och förtjänar beröm. Bra jobbat.
* EFD gör tydligen ett försök att profilera damallsvenskans spelare vid sidan av planen, i något man kallar för #playersview. Först ut är Linköpings FC under den här veckan. Projektet presenteras här. Och har du Facebook kan du se de första klippen här.
Förhoppningsvis kan det här bli kul. Det är bra för supportrar att kunna få lära känna spelarna utanför fotbollsmiljön. Men hur bra det blir hänger helt på hur kreativa, utelämnande och spontana spelarna vågar vara.
* Slutligen har två lag ur vår VM-kvalgrupp spelat träningslandskamper. I går vann Polen lite överraskande med hela 4–1 borta mot Tjeckien. Och i dag spelade Skottland 1–1 borta mot Serbien.
AIK tog ett stort steg mot damallsvensk comeback genom att vinna dagens Stockholmsderby i elitettan mot Hammarby med 2–0.
Eftersnacket på twitter har dock rört AIK:s supportrar, och deras uppträdande. Ämnet är intressant.
Även om det var 2862 på Tyresö–Malmö i dag har det inte blivit någon publiksuccé i seriespelet till följd av EM. Men mästerskapet har åtminstone lockat en del nya åskådare till damfotbollen. Som till derbyt i elitettan i dag.
Bland de 466 åskådarna fanns ett gäng AIK-supportrar som hade tagit med sig både bengaler och diverse ramsor som inte är vardag på damfotboll.
Länken till bilden med bengaler kommer från ett twitterkonto som tillhör en Joakim Hall. Han skrev även följande två inlägg:
”Ramsor på Skytteholm just nu: ‘PMS sprids från Söder’, ‘Ge dom tamponger’ och ‘Visa pattarna, visa hela kiosken'”
Och:
”Grym bengalbränning av SI och LGN på Skytteholm. Bajen gick i taket, hotar med polisanmälan och grejer. Hahaha.”
Ramsorna ovan fick Hammarbys supportrar att reagera. Och bengalerna fick många att gå hem.
Man kan säga att två olika kulturer krockade här. Damfotbollen kännetecknas normalt av 100 procent kärlek från läktarna. I herrfotbllen är det väldigt mycket hat, ibland med milt med glimten, ibland på allvar.
Jag minns hur den numera före detta franske förbundskaptenen Bruno Bini efter bronsmatchen i VM 2011 beklagade sig över de burop som förföljde Sonia Bompastor efter den situation som ledde till Josefine Öqvist:s röda kort. Han sa:
”Så gör publiken i herrfotboll, inte här.”
Bengaler och sexistiska ramsor är tyvärr också herrfotboll – men inte damfotboll.
Därför blev reaktionerna i dag högljudda. Exempelvis så lämnade Urban Rybrink, som har varit ordförande i Hammarby Damfotboll och ledamot av Hammarbys huvudstyrelse, matchen på grund av AIK-klacken. Han var också aktiv på twitter i eftermiddags.
Rybrink skrev:
”Skapligt ocharmig AIK-klack som växlar ramsor mellan hora och visa pattarna på damderbyt. Längtar till Kanalplan.”
Och:
”Maken till passivitet från AIK:s organisation är svårt att se. Halva publiken hann lämna innan speakern slog på systemet.”
Och:
”Hade språket rört hudfärg och inte kön hade det varit ett intressant pilotfall för regelverket.”
Det här är förstås ett väldigt intressant ämne. Frågan är om damfotbollen kan öka engagemanget samtidigt som man behåller den goda stämningen på läktarna.
* Sportsligt innebär derbysegern att AIK är närmar sig en omedelbar comeback i högsta serien. Hammarby har däremot tappat kontakten med topplagen. Utöver AIK är det Eskilstuna och Sirius som slåss om de båda platser som innebär uppflyttning.
Kvarnsveden, Hammarby och Umeå Södra har mikroskopiska möjligheter att blanda sig i striden. Men då krävs nog att de tar full poäng i de nio eller tio matcher som de har kvar.
Tyskland och Frankrike kom till Sverige som stora guldfavoriterna i EM. Det slutade på rätt olika sätt för deras respektive förbundskaptener.
Medan Silvia Neid och hennes spelare hyllades av tusentals supportrar i Frankfurt vid hemkomsten i går fick Bruno Bini i dag sparken.
Till Tyskland först. Där togs alltså mästarinnorna emot av ett stort antal människor på Frankfurter Römer. Tv-klipp från firandet finns här och här.
I det andra klippet påstår för övrigt speakerrösten att det var Sverige som stod för motståndet i finalen. Kanske inte så klockrent… I det klippet ser man även hur en av lagkamraterna (Bianca Schmidt?) drar igång en hyllning av målvaktshjälten, Nadine ”Super-Natze” Angerer.
I Frankrike fick alltså Bruno Bini ta ansvaret för den fjärde raka medaljmissen i ett stort mästerskap. I de båda senaste har han haft tillgång till ett av de tre bästa lagen, men ändå missat pallen.
Jag tycker att han har matchat sitt lag väldigt konstigt. I stället för att bygga en stomme med stjärnorna från Lyon, valde han att bygga anfallsspelet kring andra spelare, och krydda med Lyonspelarna. Det var något jag stod väldigt frågande till – och sannolikt även det som blev hans fall.
Nu gjorde ju Laure Boulleau ett utmärkt EM som vänsterback. Men det kändes ändå konstigt att Sonia Bompastor, en av världens bästa på den positionen, tvingades agera tv-expert – istället för att vara på planen.
Sonia Bompastor
Bini ersätts av Philippe Bergeroo, som var den framgångsrik målvakt på 1980-talet. Han gjorde tre A-landskamper för Frankrike, och ingick i de franska mästerskapstrupperna vid EM 1984 (guld) och VM 1986 (brons).
Bergeroo har alltså redan något som ingen fransk spelare på damsidan har lyckats fixa – mästerskapsmedaljer. Kanske är han mannen att bryta barriären, och kanske ta fransyskorna upp på pallen redan vid VM i Kanada om två år?
Hope Powell
Apropå förbundskaptener så har det ju spekulerats i att även Hope Powell skall tvingas sluta i England efter lagets totalfiasko i EM. Ännu sitter hon dock kvar. Fast hur länge till?
Lotta Schelin gjorde matchens första mål när Lyon i kväll blev franska cupmästare via 3–1 (1–0) mot Saint Etienne i finalen i Clermont.
Fast Schelin i all ära – det här var Sonia Bompastor:s final. Och det på många sätt. Lyons vänsterback och lagkapten fyller 33 år i dag. Soso, som hon kallas, avslutade sin långa karriär i och med cupfinalen.
Och hon gjorde det genom att bli lite av matchhjälte. För det var en väl avvägd frispark från Bompastors känsliga vänsterfot som Eugenie Le Sommer snyggt nickade in till 3–1 i 75:e minuten.
Fem minuter senare fick Bompastor ta emot publikens stora hyllningar då hon byttes ut. När hon lämnade planen stod lagkamraterna i två led och tackade av sin kapten. Ett högst värdigt slut för en stor spelare.
Många har passat på att hylla Bompastor i dag. Bland annat twittrade Abby Wambach, som var lagkamrat med Bompastor i WPS-laget Washington Freedom 2009/10, det här just innan finalen:
”Ett stort grattis till Sonia Bompastor för en underbar karriär!! Du är min idol.”
Efter 3–1-målet följde Wambach upp med att även skriva:
”Och avsluta med en assist på frispark!!! Grattis Sonia. Så stolt över dina framgångar. #legend”
Bompastor fick alltså avsluta karriären med att bli cupmästarinna. Hennes Lyon dominerade finalen ganska rejält från start, och man satt bara och väntade på ledningsmålet.
Camille Abily borde ha gjort det, för hon hade två fantastiskt bra lägen – dock utan att få in bollen.
Det blev alltså Lotta Schelin som gjorde det i den första halvlekens slutminuter. En lång boll från egen målvakt skarvades av mittbacken Wendie Renard, som låg kvar högt efter en fast situation. Schelin blev helt fri. Med höger yttersida mötte hon lugnt och behärskat den studsande bollen i högt läge, och lyfte in den vid bortre stolpen. Ett klassmål.
Svenskan gjorde en godkänd insats. Och det är förstås väldigt glädjande att hon gör första målet. För det är alltid svårare att göra 1–0 än 5–0. Schelin blev dock utbytt i minut 56.
Två minuter senare nickade nämnda Renard starkt in 2–0 på en frispark från Louisa Necib. Sedan gjorde Saint Etienne 2–1 i 63:e minuten på lagets första och enda riktiga avslut i matchen. Det hann ändå vara lite nerv i finalen innan Bompastor och Le Sommer punkterade tillställningen.
Lyon har en extremt bred trupp. Tränare Patrice Lair hade valt att ta med fem nya spelare i startelvan jämfört med Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Lyon spelade så här i dag: Sarah Bouhaddi – Lara Dickenmann, Sabrina Viguier, Renard, Bompastor (Corine Franco, 80) – Elise Bussaglia, Necib – Le Sommer, Abily, Amel Majri (Megan Rapinoe, 46) – Schelin (Elodie Thomis, 56).
Ett klipp från den franska cupfinalen hittar du här.
* Linnea Liljegärd räddade en poäng åt Avaldsnes i toppserien. Hon gjorde 2–2-målet i absolut sista minuten borta mot Medkila. Det var svenskans tredje mål i seriespelet.
Namnet för dagen i toppserien var annars Emilie Haavi. 20-åringen gjorde alla LSK:s tre mål när serietvåan vann med 3–1 mot Arna-Björnar. Även serieledande Stabaek vann med 3–1 i dag. Fast i det här fallet stod Vålerenga för motståndet.
* I England vann Liverpool med Louise Fors hemma mot Birmingham med 4–1, och behåller därmed serieledningen. Svenskan blev mållös i kväll.
* I Österrike vann uppstickargänget Spratzern cupfinalen mot Neulengbach efter straffläggning.
* I Vitryssland fortsätter mitt favoritgäng Molodechno att ha det tufft. I dag föll man med 17–0 hemma mot Zorka-DBU. Fast Molodechnos match var ändå hysteriskt jämn jämfört med mötet mellan Viktorya-86 Brest och Nadezhda. Gästerna vann nämligen med sanslösa 34–0.
Vitryska Premier League verkar vara en jämn serie…
Vi börjar närma oss halvtid i damallsvenskan, och serien har utvecklats precis som väntat – den har splittrats upp i flera grupper. För tillfället handlar det om tre grupper.
Toppgruppen består precis enligt tipset av två lag; Tyresö och Malmö. Därefter är det två grupper om fem lag vardera. Mittengruppen med Linköping, Göteborg, Umeå, Kif Örebro och Kristianstad samt bottengruppen med Jitex, Vittsjö, Mallbacken, Piteå och Sunnanå.
Det här följer nästan exakt det tips jag lämnade i fyra inlägg inför seriestart. Tätgruppen med Tyresö och Malmö var lätt att hitta. Att Linköping, Göteborg, Umeå och Kristianstad skulle vara övriga lag på tabellens övre halva var också lättippat.
Däremot var Kif Örebro mer svårfunnet. De är seriens stora positiva skräll, även om de har tappat mycket av sin spets nu när Sarah Michael inte kunnat spela. Den lilla skrällen är Mallbacken – som hänger med bättre än väntat. Dock drabbades de i veckan av ett tungt avbräck i och med korsbandsskadan på Maija Saari. Det kan faktiskt vara smällen som sänker värmländskorna.
Största besvikelsen har Sunnanå varit. Skelleftelaget har inte vunnit någon match ännu, och deras försvar läcker som ett såll. De riskerar att snart bilda en helt egen grupp i tabellens bottenskikt. Även om det ännu finns tid att lyfta så talar mycket för att matchen Sunnanå–Piteå den 24 juni är tabelljumbons sista biljett in i serien. Förlust där och klubbledningen kan börja planera för elitettan.
Jag tror inte att något lag från de tre olika grupperingarna i tabellen har kapacitet att lyfta upp i en högre grupp. Däremot finns det risk att något lag tappar, och faller ner i gruppen under. Dessutom kan grupperna delas upp i fler. Toppgruppens två lag kan för övrigt dela upp sig redan på onsdag, då det ju är seriefinal.
Samtliga matcher i omgång 10 spelas i morgon. Jag har hört att ”toppmötet” Tyresö–Kristianstad skulle visas i Tv4sport. Men matchen finns inte med i några tablåer, så det är kanske ingen match som tv-sänds den här helgen. Synd, för det hade varit kul att äntligen få se KDFF på tv.
I övrigt är Malmö och Linköping storfavoriter i sina matcher mot de båda nykomlingarna. Dessutom är det tre ganska öppna matcher i form av Vittsjö–Umeå, Örebro–Jitex och även Piteå–Göteborg.
* För Malmös Anja Mittag är det tydligen hektiska tider. Hon pendlar mellan Malmö och en samling med det tyska landslaget. Läs om det här. Det är en stor trupp som är samlad, för den tyska EM-truppen presenteras först den 20 juni.
* Så en koll på vad som händer utanför våra gränser. Ligorna i Sydeuropa börjar bli färdigspelade, och i helgen är det egentligen bara två cupfinaler som drar till sig lite intresse.
* I Frankrike lär Lyon vinna sin final med minst tre–fyra måls marginal mot skrällgänget Saint-Etienne. Matchen börjar 21.00 i kväll, och här är en länk till matchen.
Matchen är kanske mest intressant för att den här Sonia Bompastor:s allra sista. Dessutom fyller lagkaptenen 33 år i dag. Gissningsvis kommer det att finna många skäl att fira henne i kväll.
* I Österrike vann Neulengbach ligan på bättre målskillnad än tvåan Spratzern. Båda lagen vann 17 matcher och förlorade en, och båda spelar till hösten i Champions League. Men först gör de i dag 17.00 upp i cupfinal.
* De enda ligorna av intresse som pågår för fullt i Europa är engelska WSL och norska toppserien.
I WSL ser det ut att bli jämnare än i fjol. Tre lag verkar utmana om guldet, nämligen Liverpool, Bristol Academy och storfavoriten Arsenal. Inga av de tre möts inbördes i helgen, utan de får räknas som favoriter i sina respektive matcher.
Liverpool är ju ett svensklag (Louise Fors). För det andra, Chelsea med Sofia Jakobsson, talar mycket hittills för en placering i tabellens mittenskikt.
Jakobsson delar ledningen i ligans skytteliga på fyra mål med Natasha Dowie (Liverpool) och spanska Natalia de Pablos (Bristol). Fors har gjort tre, och delar därmed fjärdeplatsen med två spelare.
* I Norge har de båda favoriterna Stabaek och LSK (Lilleström) dragit ifrån. Båda är obesegrade inför helgens omgång.
Båda svensklagen Avaldsnes (Freja Hellenberg, Mia Jalkerud och Linnea Liljegärd) och Vålerenga (Kristin Carlsson) ligger i det stora och täta mittenskiktet mellan plats fem och tio.
Skytteligan leds av Stabaeks Elise Thorsnes på elva mål. Tvåa är Trine Lise Åvik från Amazon på sju. Av svenskorna har Liljegärd gjort två mål och Jalkerud ett.
Apropå mål och Norge så rekommenderas en titt på det här målet från en av toppseriens tidiga omgångar. Det är Medkilas Elisabeth Jeppesen som bjuder på ett riktigt drömmål mot Sandviken.
* Slutligen noteras att Linköpings serbiska testspelare från i vintras, Jovana Damnjanovic, inte hamnar i damallsvenskan. Den 18-åriga talangen har nämligen skrivit på för Champions Leaguemästarinnorna VfL Wolfsburg. Läs nyheten på tyska här.
Frankrikes förbundskapten Bruno Bini kände tydligen inget behov av att vänta till sista stund med att nominera sin EM-trupp. Kanske för att ligan är färdigspelad, och att han vill få så mycket tid som möjligt med sina spelare inför mästerskapet.
För han presenterade sin trupp redan i dag. Så om det inte blir några skador är det följande 23 spelare som skall försöka spela hem medaljer i Sverige:
Målvakter Sarah Bouhaddi (Lyon) Celine Deville (Lyon) Karima Benameur (PSG)
Forwards Sandrine Bretigny (FFC Frankfurt) Marie-Laure Delie (Montpellier) Eugénie Le Sommer (Lyon) Elodie Thomis (Lyon) Laetitia Tonazzi (Lyon)
Jag saknar ju förstås Sonia Bompastor. Men hon har ju varit ute i kylan ett tag.
På pappret kanske Frankrike har det bästa, och mest samspelade laget. Spelarna kommer ju huvudsakligen ifrån Lyon. Och därför borde fransyskorna egentligen vara guldfavoriter i EM. Fast för mig är de ändå bara utmanare.
Dels har de en svår lottning. Det är högst troligt att de får Tyskland i kvarts- eller semifinal. Och att dessutom England hamnar på samma halva i slutspelsträdet.
Dels har det här franska landslaget en ful ovana att snubbla på mållinjen. Vad jag kan hitta har Frankrikes landslag aldrig lyckats ta en mästerskapsmedalj i EM, VM eller OS.
I tre raka mästerskap har man hamnat precis utanför prispallen. I EM ”räcker” det ju att gå till semifinal för att få medalj. 2009 föll fransyskorna efter straffläggning mot Holland i kvartsfinal.
I VM 2011 blev det semifinal. Där blev USA för svårt, och i bronsmatchen vann Sverige som bekant med 2–1, trots decimerat manskap på slutet.
I OS i fjol skakade Frankrike verkligen Japan i semifinalen. Elise Bussaglia missade bland annat en straff. Det blev ingen final. Och i bronsmatchen föll man mycket överraskande mot Kanada.
Men om fransyskorna klarar av att bryta medaljförbannelsen – då har de definitivt kvalitet att gå hela vägen.
* I mitt förra inlägg glömde jag att länka till förbundets tv-klipp om startelvan mot Norge. Men nu är det gjort.
* I England verkar Louise Fors vara i storform. Hon bjuder på några läckra nummer i det här klippet. Dock hade nog Soccerway fel i sin skytteliga. Fors har inte gjort tre, utan bara två mål i WSL. Den noteringen räcker till en delad fjärdeplats.
Sist av alla tänkte jag sammanfatta torsdagens skräll i Champions League. Det var verkligen en bra final. Och dessutom en väldigt intressant match på många sätt.
Dels förstås för att det var Europas två bästa lag som drabbade samman. Dels för att en mängd blivande EM-profiler var inblandade. Och kanske framför allt för vårt affischnamn fanns med på planen.
Jag börjar med det viktigaste – alltså Lotta Schelin:s insats.
Det är något speciellt med att se en match i efterhand, där man redan vet hur det slutar. Och där man redan har läst en mängd kommentarer om olika spelares och tränares insatser.
De kommentarere kring Schelin som jag hade med mig ner i tv-fåtöljen handlade i den första halvleken om slarvigt passningsspel, och att hon tillhörde Lyons mer anonyma spelare. Efter slutsignalen hade tonläget ändrats något, och hon kvitterade ut godkänt betyg från de allra flesta.
Man kan välja flera olika utgångspunkter när man gör en Schelinanalys. Men om jag väljer att helt förutsättningslöst bedöma hennes insats så är jag ändå rätt positiv. För jag tyckte mig se att hon försökte spela den huvudroll hon borde kunna göra.
De fyra–fem felpassen före paus kändes mer som orsakade av överambition än av rädsla. Och de två gånger hon hamnade rättvänd i offensiv position fick hon till hyfsade avslut – och båda gick mot mål.
Efter Wolfsburgs mål var dessutom Schelin en av de Lyonspelare som visade störst vilja att vända matchen. Hon visade det genom att göra flera uppoffrande, defensiva löpningar för laget.
Men egentligen var ju matchbilden den sämsta möjliga för Schelin. Det spel som passar henne optimalt är ju antingen när motståndarna ger henne ytor bakom deras backlinje. Eller när Lyon vinner kamperna om kanterna, med följd att Elodie Thomis, Lara Dickenmann och övriga gång på gång serverar Schelin inspel mot första stolpen. Där är Schelin lysande bra på att få fram en fot och styra in bollen.
Nu blev det en annan typ av match, där Lyon varken fick ytor bakom Wolfsburgs backlinje eller vann kamperna på kanterna speciellt ofta.
Och det är i de här lägena man känner att Schelin har vissa brister i sin speluppfattning.
Det märktes bland annat i den första halvlekens 26:e minut, då Megan Rapinoe nickade in en boll i målområdet. När bollen gick mot Rapinoe var Schelin före närmaste mittback, i det här fallet Ivonne Hartmann. Men Hartmann läste situationen klart snabbare, och hann springa förbi Schelin och täcka upp i målområdet. Hade Schelin varit lite snabbare i tanken hade hon fått ett öppet mål. Och sannolikt blivit matchvinnare.
Efter paus hamnade Schelin tyvärr ofta det där steget bakom försvararna, och hon var inte inblandad i några målchanser. Jag ger ändå Schelin godkänt för sin insats.
Fast väljer man att ta in faktorer som hennes stjärnstatus, och att hon nyligen valdes till den franska ligans bästa spelare – då finns det ändå anledning att vara kritisk.
För även om känslan är att hon verkligen försökte ta ansvar, så lyckades hon inte sätta något avtryck i matchen.
Med EM i åtanke är det lätt bekymrande. För i EM vill vi ju att Schelin skall sätta rejäla avtryck i varenda match…
Här lämnar jag Schelin och går till matchen som sådan. För min genomgång väljer jag samma form som jag gjorde efter fjolårets final – alltså att sammanfatta matchen i ett antal underrubriker:
Tränarkampen: Ralf Kellermann vann den taktiska matchen mot Patrice Lair på knockout.
Från det lag som startade i den tyska cupfinalen förra helgen valde Kellermann att ta bort Maren Tetzlaff och Lina Magull, och sätta in Alexandra Popp och Zsanett Jakabfi. Tetzlaff åkte för övrigt ur matchtruppen helt och hållet.
Draget att spela Popp som vänsterback kändes riskabelt, men visade sig vara geniartat. Skyttedrottningen såg till att kvicka Thomis bara kunde blixtra till vid enstaka tillfällen.
Jakabfi var i och för sig långt ifrån höstens superform, men gjorde ändå en viktig insats för att hjälpa Lena Goessling och Nadine Kessler på Wolfsburgs centrala mittfält. Wolfsburgstrion klarade mittfältsmatchen mot Lyons supertrio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib på ett lysande bra sätt.
Om Kellermann lyckades klockrent med sin startelva gjorde Lair ett felval. Han valde att starta med Rapinoe till vänster, i stället för alternativen Dickenmann och Eugenie Le Sommer. Mer om det under nästa rubrik.
Bytena:
Det här är väl egentligen en del av tränarkampen. Och även här vann Kellermann på knock.
Lair upptäckte nog ganska tidigt att han hade satsat fel. Utan offensiva spelare som har starkt huvudspel – läs Laetitia Tonazzi och Le Sommer – så fyller inte Rapinoes fina inläggsfot någon större funktion. Visst kan hon slå fina frisparkar och hörnor. Men sådana spelare hade man ju ändå på planen i Necib och Sonia Bompastor.
För att få bättre fart på anfallsspelet valde därför Lair att göra sitt första byte redan i paus. Att ta ut Rapinoe kändes rätt just då. Och Dickenmanns ankomst gav också Lyon en flygande start på den andra halvleken. Under de tio–tolv första minuterna var Wolfsburg rejält i gungning.
Men anstormningen bedarrade, och när Lair som nästa drag valde att ta ut Abily undrade jag vad som hände. Det måste väl har varit en skada med i bilden? Personligen ser jag Abily som en tänkbar matchvinnare – en spelare som man vill ha på planen när det drar ihop sig.
Lairs tajming var usel. För när Wolfsburg tog ledningen kändes det som att fransmannen redan hade spelat ut sina vassaste kort – och inte hade något mer kvar att ge. Jag hade till exempel kunnat tänka mig att ta ut Lotta Schelin och ge plats åt någon nickstark forward.
Dubbelskrällen:
Att Alexandra Popp var frisk nog att spela var en liten skräll. Och att hon var en så fantastiskt skicklig vänsterback var en stor. Popp var helt klart en av Wolfsburgs stora hjältinnor.
Det stora intresset:
Publiksiffran på 19 258 var bättre än förväntat på Stamford Bridge. Men det var ju ändå väldigt långt ifrån fjolårets underbara 50212 på Münchens Olympiastadion.
Bättre än publiksiffran var tv-intresset. Eurosport twittrade i fredags att man hade 7,8 miljoner tittare totalt i Europa. Det skulle vara kanalens bästa siffra någonsin. Gissar att man då avser damfotboll. I Frankrike hade man 1,5 miljoner tv-tittare och i Tyskland var det 740 000 som tittade.
Målchanserna:
Trots stort spelövertag fick jag bara chanserna till 6–4 i Lyons favör. Eftersom laget saknar forwards som kan nicka fick man oftast förlita sig till skott utifrån. Och det är sällan man vinner matcher på den här nivån enbart genom distansskytte.
Konstsparken:
Jag måste ha en rubrik för min favoritspelare i tysk fotboll under säsongen 2012/13, Nadine Kessler. Wolfsburgs lagkapten är verkligen en fantastisk energispelare. I ligan har jag älskat hennes många och hängivna djupledslöpningar.
I WCL-finalen fick hon i stor utsträckning lägga sin energi på försvarsspel. Men i inledningen av matchen sprang hon in i straffområdet – och höll på att göra mål på en bicycleta. Kessler har i vinter blivit landslagsspelare, och jag hoppas få njuta vidare av hennes energi under EM.
Straffen:
Som jag tidigare konstaterat var den inte solklar. Men jag kan inte heller säga att den var felaktigt dömd. För bollen tar ju utan tvekan på Laura George:s arm, som hon har en bit utanför kroppen. Men det är ändå hårt dömt.
Själva straffen var också hård. Rutinerade trotjänaren Martina Müller visade sig vara pardonlös när hon fick chansen. En vinnare.
Sortierna:
Wolfsburgs 31-åriga back Navina Omilade-Keller fick avsluta karriären som en riktig vinnare. Några minuter på planen fick hon dessutom. Som forward… Stämmer det att Bompastor lägger av fick Lyonkaptenen en tråkigare sorti från den internationella scenen. Jag kommer verkligen att sakna henne i sommarens EM.
Den spruckna supersviten:
Frågan efter matchen var hur många tävlingsmatcher utan förlust under ordnarie tid som Lyon egentligen radade upp – 119 eller 122? Den första siffran har jag företrätt. Den senare gick att läsa i fredagens Aftonbladet.
Vid en mer noggrann koll har jag konstaterat att Aftonbladets siffra var felaktig, för där har man även räknat in Wolfsburgsmatchen – som ju blev en förlust.
Sviten stannade således på 119 – eller 121. Den högra siffran innefattar även semifinal och final i fjolårets klubblags-VM. Men eftersom det var en inofficiell inbjudningsturnering tycker jag inte de båda matcherna borde räknas. Fast det är ju en smaksak…
Skrällen:
Ja, det var en skräll att Wolfsburg vann. Men att det skulle vara årets skräll inom damfotbollen – knappast va? Den tyska ligan är Europas bästa, och Wolfsburg kom tvåa där 2012 och vann i år.
Dessutom innebär finaler större press på favoriterna än vanliga matcher. Medan Lyon hade ett tungt ok på sina axlar slapp Wolfsburg för första gången för säsongen helt och hållet ifrån favorittryck. Ganska skönt för dem.
Jag tycker exempelvis att det var en betydligt mycket större skräll att Mallbacken tog poäng av Tyresö än att Wolfsburg vann mot Lyon. Men jag kanske undervärderar värmländskorna…
Den förhastade slutsatsen:
Efter Wolfsburgs seger hörde man flera röster ropa ut att Lyons storhetstid sannolikt är slut. Det tror jag är en rejält förhastad slutsats.
Lyon har ju ändå bara förlorat en av sina 120 senaste matcher. Och faktum är ju att man även i finalen var ett bättre lag än Wolfsburg, spelmässigt sett. Jag står fast vid uppfattningen om att Wolfsburg bara vinner någonstans mellan var tredje och var femte match mot Lyon – lite beroende på skadesituationen i de olika lagen.
Lyon har så mycket kvalitet i sin trupp att jag håller det för troligt att man mycket väl kan få höja Champions Leaguepokalen i Lissabon om ett år. Vi får väl förresten hoppas att Tyresö då är med och på allvar utmanar om den där pokalen.
Franska fotbollsförbundet beslutade i dag att cupsemifinalen mellan Lyon och Montpellier skall spelas om.
Mer om det går att läsa på franska här. När matchen kommer att spelas framgår dock inte.
Omspel kändes ju som det enda riktiga beslutet nu i efterhand, då båda lagen med rätta kunde kalla sig som segrare i det första spektaklet. Och då förslaget faktiskt kom från Lyon.
Men egentligen vann ju Montpellier. Och man brukar ju säga att blixten inte slår ner på samma ställe två gånger. Känslan är också att Montpellier lär få det riktigt tufft att upprepa sin bragdinsats mot ett hysteriskt revanschsuget Lyon.
Stämmer uppgifterna från Eurosport i går, om att Lyons lagkapten Sonia Bompastor tänker lägga av efter den här säsongen, så innebär det här att hennes karriär kan förlängas med en match. Kvar har hon ju en ligaomgång (söndag) samt då minst en cupmatch – troligen två.
I kväll 20.30 smäller det. Då spelas årets match på klubbnivå – i varje fall i Europa. Kanske även i världen.
För det råder ju ingen tvekan om att det är Europas två bästa klubblag som drabbar samman i Champions League-finalen på Stamford Bridge.
Tyskland och Frankrike är Europas ledande damfotbollsnationer för tillfället. Och det är ju just Tysklands och Frankrikes klart bästa klubbar som möts.
Även med skadefria trupper hade jag hållit Lyon som klara favoriter, då till 65–35. Nu har Wolfsburg flera tunga skador, vilket gör att jag ökar favorittrycket på Lotta Schelin och hennes lagkompisar till 80–20.
Att Lyon är mina självklara favoriter beror delvis på deras rutin. Klubben har ju tre raka finaler bakom sig – och två raka titlar. De har gjort 40–1 på sina åtta matcher fram till dagens final – och då har man ändå mött bland annat Malmö och Juvisy. Dessutom är deras svit av tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid nu uppe i 119. Det är verkligen makalöst imponerande siffror.
Wolfsburg däremot är som lag helt färskt på den här nivån. Fast skenet bedrar ändå en aning. För i truppen har man inte mindre än sju spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Av dem är dock Viola Odebrecht avstängd, och troligen kan inte heller Alexandra Popp spelar på grund av skada.
Dessutom är det klart att man måste avvara Verena Faisst och Selina Wagner. Troligen kan däremot duktiga ungerskan Zsanett Jakabfi vara aktuell för ett inhopp. Hon gjorde nämligen oväntad comeback i tyska cupfinalen i helgen.
På Lyons skadelista finns endast Laetitia Tonazzi. Det innebär att tränare Patrice Lair har en stor mängd klasspelare att välja mellan. Jag tippar på att han väljer att placera landslagsspelare som Sabrina Viguier, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann samt japanska Shinobu Ohno på bänken från start. Det är fem spelare som hade gått in i startelvan i de flesta andra klubblag i världen.
Lyon har varit ostoppbara hela säsongen. Ända fram till förra veckan. Då förlorade de ju egentligen efter straffläggning mot Montpellier i franska cupen. Men som bekant fattade inte domaren det, utan gav storlaget en andra chans.
Men Wolfsburg lär ha varit på plats, och kanske fick de några tips på hur man gör för att stoppa Lyon.
För egen del kommer jag tyvärr inte att kunna sitta klistrad framför Eurosport vid avspark. Jag jobbar, och det är allsvensk fotboll på Borås Arena – Elfsborg–Brommapojkarna. Det blir alltså till att spela in finalen, och se den i efterhand.
Då hoppas jag få se en sprakande uppvisning i anfallsfotboll. För det är båda lagen kapabla att bjuda på. En av nycklarna i matchen blir hur Wolfsburgs vänsterback – troligen orutinerade Maren Tetzlaff – klarar att försvara mot illersnabba Elodie Thomis.
En annan nyckel blir förstås kampen om det centrala mittfältet, där Lena Goessling och Nadine Kessler måste förhindra Lyons fantastiskt spelskickliga trio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib från att slå öppnande bollar mot Thomis och Schelin.
Som sagt, det blir en riktigt intressant final.
Jag har inte sett någon siffra över antalet sålda biljetter. Men jag är rädd att läktarna kan gapa rätt tomma på Chelseas hemmaarena. Hoppas jag är fel ute i min rädsla, för Lyon och Wolfsburg är verkligen två lag som förtjänar att göra upp om pokalen inför en fullsatt arena.
Slutligen, här är lagens troliga startelvor:
VfL Wolfsburg (4-4-2): Alisa Vetterlein – Luisa Wensing, Josephine Henning, Ivonne Hartmann, Maren Tetzlaff – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Lina Magull – Martina Müller och Conny Pohlers. Olympique Lyonnais (4-2-3-1): Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Camille Abily, Amandine Henry – Elodie Thomis, Louisa Necib, Megan Rapinoe – Lotta Schelin.
Frankrikes förbundskapten Bruno Bini har presenterat landslagstruppen för nästa led i Frankrikes EM-förberedelser: ett läger i Clairefontaine i månadsskiftet. Under lägret skall man dessutom träningsspela mot Finland.
I Binis trupp finns en skräll – Lyons stjärnmittfältare Amandine Henry. Henry är en av mina absoluta favoritmittfältare, och sett till spelstyrka är det förstås ingen skräll att hon är med i landslaget.
Ett bevis på hennes spelstyrka är att hon ingår tillsammans med Lotta Schelin och PSG:s Shirley Cruz i den trio som är nominerad till titeln årets spelare i den franska ligan.
Men med tanke på att Henry befunnit sig i Binis kylskåp i 2,5 års tid – sedan november 2010 – är uttagningen alltså ändå högst oväntad.
Bini har ju en vana att då och då placera spelare i det där kylskåpet. Ni som följer den här bloggen vet att det sedan ett tag tillbaka rymmer en av världens bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor. Andra franska toppspelare som för tillfället sitter i Binis kylskåp är Laetitia Tonazzi, Camille Catala och Julie Soyer.
Hans senaste trupp består uteslutande av spelare från de fyra toppklubbarna Lyon, PSG, Juvisy och Montpellier. Här är den i sin helhet:
Målvakter: Sarah Bouhaddi och Céline Deville. Backar:Laure Boulleau, Sabrina Delannoy, Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Jessica Houara och Ophélie Meilleroux. Mittfältare: Henry,Sandrine Soubeyrand, Camille Abily, Gaëtane Thiney, Louisa Necib och Elise Bussaglia. Forwards: Eugénie Le Sommer, Elodie Thomis och Marie-Laure Delie.
Det här var lite av skrällarnas dag. Och ute i Europa var det även lite av svenskornas dag. För Antonia Göransson tog sig till Champions League, Lotta Schelin till cupfinal och Sofia Jakobsson blev målskytt.
Själv ägnade jag eftermiddagen åt att bevaka Nittorp–Hovshaga 0–4 i division 1 östra Götaland. Det var inte direkt någon fotbollshöjdare. Underlaget tillät nämligen inget skönspel.
Parallellt med matchbevakningen på klassiska Åsavallen – där Victoria Sandell Svensson fick sitt genombrott – så hängde jag med mål för mål i avslutningen av Frauen-Bundesliga, i Lyons cupsemifinal samt förstås i fem damallsvenska matcher.
Jag har alltså inte sett något alls av dagens damallsvenska matcher. Men tänkte ändå göra en liten genomgång, helt och hållet byggd kring hårdfakta. Mest noterbar är förstås skrällen i skogen. Sannolikt var det den klart största knallen i damfotbollsvärlden den här helgen.
För att Tyresö fick lämna Värmland och Strandvallen i Mallbacken med bara en poäng – det kunde väl ingen gissa?
Statistiken säger att Tyresö vann med 13–3 i avslut mot mål och 1–0 i avslut i målställning. Fast i mål blev det 1–1. Rutinerade Linda Wallin blev Värmlandsskogarnas okrönta drottning när hon kvitterade med drygt tio minuter kvar att spela.
Linda Wallin och Mikaela Uthas.
Samtidigt vann Malmö det skånska toppmötet mot Kristianstad med förkrossande 5–0. Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann gjorde två mål vardera. De båda var bänkade mot Örebro senast. Fler tankar om den matchningen kommer jag med i ett senare inlägg. Malmö är därmed förbi Tyresö i tabelltoppen på målskillnad.
I övrigt i vår svenska toppserie så blev det kryss för båda Göteborgsklubbarna. Obesegrade Göteborg spelade 0–0 i Vittsjö. Där noteras blott sex avslut mot mål för GFC. Det är alldeles för dåligt för ett lag som utmålar sig som guldkandidat. I Lindome spelade Jitex och Linköping 1–1. Enligt en av de 234 åskådarna var det en jämn match. Rapportören meddelade också att Sofia Lundgren tyvärr inte visade upp någon EM-mässig säkerhet. Samt att Linköpings mittbackspar Nilla Fischer/Charlotte Rohlin stundtals kändes riktigt otajmade. Tråkigt.
Slutligen så vann Örebro återigen. Och Helén Eke var återigen lagets målskytt. Hon är numera i delad ledning av skytteligan.
Efter 35 matcher har faktiskt 14 slutat oavgjorda. Det är förstås en stark signal om att damallsvenskan hittills har varit väldigt jämn. Faktiskt klart jämnare än jag hade väntat mig.
* Klart jämnare än vad någon hade förväntat sig var även den franska cupsemifinalen mellan Montpellier och Lyon. Lotta Schelin gav Lyon ledningen i den första halvleken. Men bara ett par minuter senare kvitterade Marie-Laure Delie. 1–1 blev slutsiffrorna – vilket innebar Lyons andra kryssmatch för året. Den första var den inofficiella VM-finalen mot Inac Kobe Leonessa. Då vann Lyon efter förlängning.
Den här gången krävdes det straffläggning. I den missade lagen två straffar vardera under grundomgången. I varje fall ansåg domaren det. Se separat inlägg.
För Lyon gjorde Louisa Necib, Sonia Bompastor och Eugenie Le Sommer mål, medan Wendie Renard och Megan Rapinoe missade. Sedan blev det sudden death i straffläggningen. Där gjorde i tur och ordning Corine Franco, Camille Abily och målvakten Sarah Bouhaddi mål för Lyon. I den åttonde straffomgången missade Kelly Gadéa för Montpellier – och Schelins lag var klart för final.
När jag ser de här uppgifterna på footofeminin.fr – och även noterar att Schelin fanns bland de elva Lyonspelare som slutförde matchen, då reagerar jag över att vår svenska skyttedrottning inte klev fram och tog en straff. Åtta lagkompisar gick alltså före i kön. Eller snarare nio, eftersom Amandine Henry hade missat straff i själva matchen. Jag hoppas verkligen att Schelin som svensk lagkapten inte backar för att lägga straff i EM. Det är ju hon som skall visa oss vägen mot Friends Arena.
Tyvärr blir det inget svenskmöte i finalen den 8 juni. För i går skrällde sig Saint-Etienne vidare. Man vann med 2–0 hemma mot PSG – där Kosovare Asllani spelade de första 68 minuterna. Det blir alltså Lyon och Saint-Etienne som gör upp om cuptiteln, om nu inte Montpellier kan protestera sig till final. Mer om det i nästa inlägg.
* Så till Tyskland. Där stod slaget i den sista omgången om andraplatsen. Och det vanns överraskande av Turbine Potsdam. Att Potsdam skulle vinna mot Gütersloh var inte oväntat. Det blev 2–0 – och Antonia Göransson fick hoppa in de sista nio minuterna.
Däremot var det oväntat att Frankfurt skulle förlora på hemmaplan med 2–1 mot Bayern München. På det här klippet med alla mål från dagens omgång noteras att Sarah Hagen:s 1–0-mål är ett litet konstverk.
För storsatsande Frankfurt slutar alltså säsongen med en ny tredjeplats. Det måste anses vara ett gigantiskt fiasko. Jag tycker som bekant att Sverige, Tyskland och Frankrike borde ha fyra lag i Champions League – för att höja kvaliteten på turneringen. Men så är det ju inte. Och genom dagens resultat står Frankfurt för andra året i rad utanför Europas mästarcup. Fiasko var ordet.
Yuki Ogimi, tidigare Nagasato
Skytteligan vanns av Potsdams japanska stjärna Yuki Ogimi på 18 mål. Tvåa på 16 mål kom Wolfsburgs Conny Pohlers, som gjorde mål på en bicycleta i dag – se klippet ovan. Och trea på 15 fullträffar slutade Duisburgs Mandy Islacker. Antonia Göransson slutade på åtta mål, och delade med det elfteplatsen.
* Slutligen till England. Där vann Sofia Jakobsson svenskmötet mot Louise Fors. Chelsea vände nämligen 0–1 till hemmaseger med 2–1 mot Liverpool – och gick upp i tabelltopp. Jakobsson stod för kvitteringen. Det var svenskans fjärde mål i serien – vilket innebär att hon leder skytteligan.
Vi har alltså svenskt i toppen av skytteligorna både i Frankrike, England – och nu alltså även i Sverige. Visst är väl det kul?
En blogg om internationell damfotboll 