En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division III. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Fler tankar och reaktioner på chockbeskedet

Det här blev en konstig dag. Jag har egentligen jullov, men det blev hastigt avblåst i förmiddags.

Sedan 11.00 har allt kretsat kring Peter Bronsman:s totalt oväntade besked om nedläggning av elitverksamheten i Kopparbergs Göteborg FC. Här är min krönika i ämnet.

Det här är en nedläggning som jag ännu inte på något sätt har förstått. Jag har sett att många gör jämförelser med när Tyresö tvingades dra sig ur damallsvenskan sommaren 2014.

Den enda likhet jag ser mellan fallen är just att båda drar sig ur damallsvenskan. Tyresö var en jätteskandal som handlade om misskötsel och konkurs. 

På många sätt är ju det som händer i Göteborg också en skandal. Fast en betydligt mindre än den i Tyresö. I Göteborgsfallet har det inte framkommit några uppgifter som tyder på att nedläggningen beror på dålig ekonomi.

Jag har hört mig för lite under dagen. Jag har ju vetat att Peter Bronsman varit en otroligt viktig person i klubben. Men jag har inte riktigt fattat att han bestämde precis allt, och att man inte haft någon ”riktig” styrelse. Bronsman har varit ordförande, huvudsponsor och väldigt mycket mer.

Nu är min tolkning av det här som hänt att Bronsman tappat gnistan. Och att det skett väldigt hastigt. 

I söndags kväll hade GP-sporten en lista över Göteborgs mäktigaste idrottspersonligheter. Listan toppades av Bronsman. I samband med det publicerade man en intervju där han säger att SM-guldet inte var ett slutmål:

”Nej, det är bara ett delmål. Vi har två stora mål kvar.”

De stora målen var att gå långt i Champions League, samt att motivera unga tjejer att fortsätta idrotta. Bronsman förklarar:

”Vi vill skapa någonting för flickorna i Göteborgsområdet och visa att det går. Om det är fotboll eller någon annan sport spelar ingen roll. Vi vill visa för unga förmågor att det är möjligt att nå sina mål, om man kämpar på.”

Jag gissar att den intervjun gjordes innan Champions Leaguematcherna mot Manchester City. Innan de matcherna (den 30 oktober) sa Bronsman även följande i en DN-intervju:

”Jag vill bygga upp någonting som kan stå på egna ben den dagen som jag inte är kvar. Den sämste ordföranden är den som säger: Där ser ni, när jag lämnade gick det åt skogen. En ordförande är där för att bygga för framtiden.”

 

I det här fallet var framtiden knappt två månader…

För det verkar som att matcherna mot Manchester City har tagit väldigt hårt på Bronsman. Han har ju sedan 2016 sagt att Göteborg FC siktat mot den UWCL-final som spelas på Gamla Ullevi nästa år. Han har även sagt att han är en obotlig optimist, och att det är realistiskt att tro på att man skall kunna nå det där drömmålet.

Tyvärr verkar det som att optimisten på bara några dagar förvandlades till pessimist. Se bara:

* Den 14 december värvade man Johanna Rytting Kaneryd från Rosengård.

* Den 16 december föll man tungt med 3–0 (totalt 5–1) borta mot City.

* Den 17 december beslutade man på ett styrelsemöte att elitsatsningen skall läggas ner.

Det finns ju ingen annan logik i det här än att förlusterna mot City knäckte Bronsman. Eller?

Jag bygger det på Bronsmans uttalanden i GP i dag:

”Vi har sett hur det ser ut i Europa. I Bayern München och i Manchester City, vilka anläggningar de har, vilka träningsmöjligheter de ger sina spelare och hur fort det går.”

Och:

”Självklart ska de herrallsvenska lagen hänga på den trend som pågår ute i Europa. Ett damlag kommer inte ha en chans annars. Vår grundidé skulle ha varit att satsa på yngre spelare. Varje klubb ska ha både herr- och damlag. Bara damlag har man inte 2021.”

Jag tolkar de citaten som att Bronsman tror att svenska damlag inte kommer att ha en chans i Champions League om de inte har en herrallsvensk klubb i ryggen.

Tyvärr är det ju en väldigt konstig anledning till att lägga ner elitsatsningen i sin egen klubb. För inget talar för att svenska klubbar kommer att ha några större chanser i Europaspelet om tio år, oavsett hur de drivs. 

Och det här snacket om att det här är bäst för framtiden är ju bara dravel. Bronsman kan ju inte veta hur andra aktörer i Göteborg agerar kring damfotboll. 2019 hade Kopparbergs Göteborg en omsättning på drygt 13 miljoner kronor. Jag har väldigt svårt att se att exempelvis ett IFK Göteborg med svag ekonomi skulle lägga så mycket pengar på damfotboll den kommande tioårsperioden. Men Bronsman vet kanske något vi andra inte känner till.

Med Bronsmans resonemang om krav på internationella framgångar skulle vi ju för övrigt inte ha några elitsatsande lag i Sverige alls, förutom i bandy och innebandy. För i vilka andra lagsporter har svenska lag seriösa chanser att gå långt i internationella mästarcuper?

För några veckor sedan lyfte jag på den imaginära hatten för Peter Bronsman. I dag har jag satt på mig den där hatten igen.

Bronsman har gjort massor för västsvensk damfotboll under sina 20 år i Landvetter och Göteborg. Han har inte minst pumpat in en bra bit över 100 miljoner kronor. Men tyvärr ger han sig själv ett dåligt eftermäle.

För det här avslutet är ju riktigt uselt. 

På ett sätt kan man förstå att Bronsman kan tröttna efter 20 år. Men i det här läget hade han gjort bäst i att lösa allt på ett annat sätt. Det här slutet är ju faktiskt skamligt dåligt.

För nog tar det väl slut nu?

Under dagen är det av förklarliga skäl Göteborgs-Posten som haft den klart bästa rapporteringen. I GP har man under kvällen kunnat läsa att Göteborg FC ännu inte lämnat in någon officiell ansökan om utträde ur damallsvenskan.

Jag hör på Radiosporten att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek tror att Göteborg kommer att finnas kvar på elitnivå i någon form. Det eftersom klubben skall ha ett F19-lag i fortsättningen, och F19-serien bara är öppen för elitklubbar.

Chansen att rädda verksamheten finns alltså ännu. För det måste gå fort. Och personligen tror jag inte att det går. Det trots att Marcus Jodin, klubbchef i den klubb som skulle kunna ha råd, BK Häcken, säger så här:

”Jag skulle väl säga att det generellt sett från min och klubbens sida, inte ska uteslutas någonting förrän man har all fakta på bordet. Det är samma sak här. Därför tänker jag inte utesluta att det är något som vi inte tänker titta på.”

 

Vi får se om det kommer fram några nya uppgifter de kommande dagarna. I dag har reaktionerna av förklarliga skäl mest varit förvåning och upprördhet.

Här är några reaktioner. Först ut Eric Hilmersson, den reporter på GP-sporten som kanske skrivit mest damfotboll de senaste sju–åtta åren:

”Göteborg FC var alltså ingen klubb, utan bara ett tillfälligt politiskt projekt? Kul nyhet för alla som engagerat sig genom åren. Vilken soppa, vilket tragik.”

 

Just i GP skriver krönikör Mattias Balkander så här:

”Beslutet att lägga ned är på många sätt korkat och ger istället för förståelse för eventuellt långsiktiga effekter istället en kortsiktig irritation.
Jag blir också irriterad. Nej, förbannad.”

Och:

”Jag kan för mitt liv inte begripa varför Göteborg FC, som värnat om damfotbollen sedan flytten från Landvetter 2003, inte kunde vänta tre, fyra år med detta beslut.
Eller lämpat över verksamheten i famnen på någon annan.
Lägga ned? Ge upp? Varför då?”

 

I Aftonbladet är det Kristoffer Bergström som står för dagens krönika:

”Det är sjukt. Inget mindre. Bara sjukt. Det är en monumental förlust för svensk fotboll. Johanna Rytting Kaneryd värvades för två veckor sedan, då fanns tydligen den framtidstro som nu sinat.”

 

Och hos Expressen krönikerar Anna Friberg om ett stort jävla skämt:

”Just när man kände att damfotbollen tagit steg framåt.
Utvecklats och fått plats.
Då kommer den mest absurda nyheten på länge.
Det här är ett oerhört tungt bakslag för svensk damfotboll.”

 

Jag låter Fotbollskanalen och Zecira Musovic få sista ordet för dagen. Hon skriver:

 ”Låt oss säga att det är ett genomtänkt beslut som växt fram med tiden. Varför har klubben då värvat nya spelare? Låt oss istället säga att det var ett raskt beslut som växte fram i mellandagarna. Har klubbledningen blundat hela året, tagit SM-guld och nu plötsligt insett att det här inte kommer att fungera? Känns väldigt orimligt och udda. Jag ställer mig frågan om det är hobbyverksamhet vi håller på med”

 

 

Större damallsvensk bevakning än tidigare

Med bara ett par timmar till avspark kan det vara läge att notera att vi nått nya höjder när det gäller uppsnacket inför damallsvenskan.

Jag har aldrig varit med om att det skrivits så mycket och gjorts så många tv- och radioinslag. Gissar att det är en faktor att många andra sporter mer eller mindre ligger nere, vilket ger redaktionerna mer utrymme.

Men tror ändå att grunden till ökningen är dels Aftonbladets tv-satsning som även lett till fler artiklar, dels Fotbollskanalens ökade intresse för damfotboll. Det är två medier som många andra tittar mot och tar efter.

Jag har exempelvis aldrig tidigare sett så många damfotbollsartiklar i TT-flödet. Vår största nyhetsbyrå har verkligen pumpat ut införgrejer under veckan. Jag har inte hunnit läsa allt, men här är några texter som rekommenderas:

* Här är en krönika av Kristoffer Bergström i Aftonbladet som innehåller ett par fina historier om Caroline Seger och Thomas Mårtensson.

* På Fotbollskanalen har Hanna Marklund kommenterat alla lagen. Man har också en informativ och läsvärd enkät med alla tränare.

* TT berättar om Piteås nya målvakt Guro Pettersen som haft tolv hjärnskakningar i karriären.

* Aftonbladet har även gjort en hel del intressanta tv-inslag inför serien. Bland annat gillar jag den här intervjun med Jonas Eidevall, där han ställs mot ett påstående att Göteborg har en bredare trupp än Rosengård.

Det var några av många exempel.

I förra inlägget tippade jag serien. Flera av er har kommit in mer era tips. Jag välkomnar fler, det är roligt att se hur man ser på serien i olika delar av landet. Så gå till förra inlägget och skriv in ditt tips i kommentarsfältet. Det är kul att jämföra efteråt.

Slutligen har några önskat fler svar om fördelningen av coronapengar. Jag har sett några artiklar som ger vissa svar. Aftonbladet kollade AIK:s och Växjös ansökningar. Artikeln ger dock inga svar på varför förbundet med EFD:s godkännande fördelade så snett.

Personligen tycker jag inte att AIK:s dröm om svenskt publikrekord borde ha gett så bra utdelning. Laget har aldrig tidigare lyckats locka någon större publik till sina matcher. Jag hade nog tyckt att de fått visa minst en gång att deras dröm var realistiskt. För det finns många andra klubbar som också drömmer om att spela inför storpublik.

Apropå EFD så har de gått ut på sin hemsida med synpunkter på fördelningen av RF-pengarna. De nämner dock inte med ett enda ord hur de kunde godkänna det valda upplägget av de pengar som damfotbollen fått. Det tycker jag att EFD bör förklara offentiligt.

I den här informativa artikeln på Fotbollskanalen säger förbundsbas Karl-Erik Nilsson att EFD anser att det använda upplägget blev ”mest schysst”. EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek förekommer i artikeln. Han skyller på ont om tid och resursbrist, och skickar sedan vidare ärendet till styrelsen. Det förstår jag att han gör, för personligen tycker jag att Sefs modell för herrfotbollen är mer än tusen gånger schystare än damfotbollens…

Genomgång av en månad av damfotbollsnyheter

Inlägget uppdaterat kring VM 2023, FHM:s besked och kring Jitex allstarlag

Det har gått nästan en hel månad sedan mitt förra inlägg. Det är den längsta paus jag tagit i bloggandet sedan startåret 2011. I stället för att blogga har jag de senaste veckorna försökt att hålla avstånd – både till andra människor och till pollen.

Orsaken till det långa uppehållet stavas förstås i första hand corona. Men i viss mån kan man även lägga till motivationsbrist och slöhet. Det har ju nämligen funnits en och annan nyhet värd att kommentera under den här månaden.

Jag noterar till min glädje att ni är många som har klickat in på bloggen under min frånvaro. Bloggen har bara haft under 400 sidvisningar fyra dagar sedan förra inlägget, och snittet under maj månad är 480. Som jämförelse kan nämnas att snittet under augusti 2015 låg på 406 sidvisningar per dag. Då pratar vi om en månad där damallsvenskan rullade, och där intresset för damfotboll borde ha varit stort eftersom det precis hade varit ett VM.

Ni har alltså varit trogna även under den period där såväl bloggen som spelet i både den internationella och nationella damfotbollen stått stilla.

Även om det inte blivit några inlägg har jag inte släppt damfotbollen under coronaperioden. I brist på levande idrott har jag lagt mycket tid i BT:s arkiv. Där har jag bland annat gjort en rejäl djupdykning i en av svensk damfotbolls tidiga storklubbar, Kronängs IF.

Boråsklubben var sannolikt allra bäst i Sverige 1970, och den var sannolikt näst bäst bakom arvfienden Öxabäck året för det första svenska mästerskapet – 1973. Det har även blivit ett längre reportage om Öxabäcks SM-guld 1983 och ett om nämnda Kronängs IF:s seger 1986 i egna turneringen Kronäng cup – inofficiellt SM i inomhusfotboll under cirka 20 år. De här tre länkade texterna är pluslåsta, men bör gå att läsa för alla som har prenumeration på någon av Gota Medias tidningar.

Och ni alla andra får nöja er med att njuta av de här härliga bilderna från den inofficiella SM-finalen 1970, Kronäng–Öxabäck 4–1:

Personligen kan jag titta på bilden av Kronängs målvakt precis hur länge som helst. Knäskydden, handskarna – miljön. Hedvigsborgs IP i en grusgrop i Borås hade inte klarat många av de krav som ställs på dagens elitarenor…

Utöver all tid i arkivet har jag förstås följt alla större damfotbollshändelser under den senaste månaden. Jag har uppdaterat silly season-sidan ett par gånger, och nu har det äntligen blivit dags för en rejäl genomgång av fyra veckors damfotbollsnytt.

Den senaste stora svenska nyheten är att Peter Gerhardsson har fått förlängt som svensk förbundskapten över VM 2023. Det var ett år längre än det spekulerats om. Men jag tycker absolut att det är en god nyhet för svensk damfotboll, för Gerhardsson har gjort ett kanonjobb med vårt landslag.

Apropå VM 2023 skall vi om en månad (den 25 juni) få veta var det mästerskapet spelas. Min gissning är att det hamnar i Australien/Nya Zeeland. Övriga kandidater är Brasilien, Colombia och Japan. Vad tror ni?

Den största internationella nyheten under den här perioden har ju annars varit att USA:s landslag åkte på ett bakslag i sin rättsliga kamp mot USA:s fotbollsförbund. De amerikanska landslagsspelarna har ju tagit sina krav på lika lön till rättsväsendet.

Nu fick de nej från en domare, men det innebär inte att fallet är över. Spelarna har överklagat och fått tid för domstolsförhandling den 15 september.

Noterbart här är att spelarna i damlandslaget har fått stöd från herrlandslagets spelare. Enligt den här artikeln och tweeten nedan skall herrspelarna ha försökt få till lika lön för båda landslagen, men försöken har inte fått förbundets stöd.

En annan spännande svensk nyhet är att Expressen tillsammans med några lokala mediekoncerner har köpt sändningsrätten till elitettan – förstås en välkommen nyhet för vår näst högsta serie.

Huruvida det innebär några pengar till klubbarna är oklart. Men i längden är det förstås viktigt för klubbarna att matcherna sänds på någon plattform.

Apropå elitettan så har Sandvikens IF gjort klart med sitt sista nyförvärv. Det handlar om Bupe Okeowo, som spelade för Sunnanå i fjol och som var en av de spelare som värvades till Kungsbacka DFF innan den klubben lades ner.

Även Bollstanäs har nya spelare. Trion Louise Lillbäck, Emma Lillbäck samt Isabelle Navren är hemma från college under obestämd tid.

När vi ändå är inne på elitettan finns här en intervju med fjolårets skytteligavinnare, Moröns Hayley Dowd:

Även i damallsvenskan har det skett lite på silly season-fronten. Piteå kantspelare eller ytterback, Selina Henriksson, har olyckligtvis dragit av korsbandet och har därmed spelat klart för i år. Hon ersätts av Sofia Wännerdahl, som spelade i allsvenskan för LB07 i fjol.

En annan nyhet i damallsvenskan är Jonas Eidevall:s skägg. Det går att avnjuta på en av bilderna i det här Instagraminlägget:

Skägg, tv-sändningar och övergångar i all ära – den stora frågan är ju förstås när vi får se lagen i damallsvenskan och elitettan spela matcher igen.

Under den här senaste månaden har det varit ett gäng turer kring elitfotbollen. Sammanfattningsvis kan man säga att jag upplever att förbundet och herrfotbollens representanter har agerat på ett sätt som sänkt mitt förtroende för dem. Däremot tycker jag fortsatt att damfotbollens representanter har skött sig på ett balanserat och bra sätt.

Ett exempel på hur förbundet gjort bort sig är ju när de inte bjöd in damfotbollen (EFD) till ett möte där just SvFF och RF (Riksidrottsförbundet) träffade FHM (Folkhälsomyndigheten). Däremot fick herrfotbollen vara med i form av Sef. Det där är ju tyvärr en tydlig indikation på hur SvFF ser på damfotboll.

Apropå det skrev Olof Lundh en krönika om att fotbollens höjdare helt verkar sakna spelförståelse. Han syftar på att förbundsledningen verkar ha trott att FHM skulle stå med öppna armar och säga: ”kör i gång era serier nu.”

Lundh tar även upp frågan om varför damfotbollen inte fick plats på mötet. I det skedet mötet hölls var damallsvenskan den serie som hade planerat den tidigaste seriestarten. Lundh ställde då frågan till generalsekreterare Tomas Hoszek varför EFD inte fick vara med. Svaret kom på följande sms:

”Hej Olof. Nej, det var Håkan S, Svante från Sef och RF. Jag har dock blivit briefad av Håkan. Protokollet som presenterades var framtaget av Sef främst. Vi stod bakom. Antar att det kom så plötsligt på med möte på kort varsel att EFD inte blev tillfrågat … /Tomas”

Håkan S är Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare. Och Svante är Svante Samuelsson.

I förra veckan var det ett nytt möte mellan SvFF och FHM. Efter det mötet tyckte jag att både SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Sefs ordförande Lars-Christer Olsson visade bristfälligt omdöme. Båda signalerade att de tog fotbollen på lite för stort allvar, och båda var upprörda över att FHM inte kunde ge dem ett datum när de skulle kunna dra igång sina serier.

Redan innan det första mötet mellan fotbollen och FHM sa förbundsbas Karl-Erik Nilsson så här apropå att tysk herrfotboll fått klartecken i början av maj:

”Det är klart att det är en stark signal när flera andra länder, som i många stycken har haft hårdare restriktioner än vi, är beredda att starta sin fotboll och starta sin fotboll betydligt tidigare än vi planerar att göra.”

Ordförande Nilsson och de andra tycks inte ha märkt att FHM gått sin egen väg, och inte låtit sig påverkas så mycket av vilka restriktioner som gjorts i andra länder.

Och personligen var jag väldigt förvånad över att fotbollens representanter förväntade sig få ett klart svar i ett skede där dagligen cirka 70 personer dog på grund av corona – för så såg det ut förra torsdagen.

I det skedet ville FHM hålla på sina svar i tre veckor, något som kändes högst rimligt. Det senaste beskedet är dock att fotbollen skall kunna få ett svar nu på fredag. Det blir spännande att se hur det svaret lyder. Till skillnad från många av svensk fotbolls ledande representanter tycker jag inte att man kan kräva att fotbollen kommer igång inom den närmaste tiden.

FHM vill hålla ihop all seniorfotboll. Och som jag ser det är det herrfotbollen som är problemet. För tyvärr har ju några herrfotbollsmatcher varit ganska rejäla smittspridare, en har kallats en biologisk bomb och anses vara ett skäl till många dödsfall i Italien. En annan herrfotbollsmatch kopplas till drygt 40 dödsfall i England.

Vi får alltså se vart det tar vägen.

En damfotbollsserie som troligen dras i gång i början av juli är norska toppserien. Det är glada nyheter för bland annat LSK:s svenska yttermittfältare Mimmi Löfwenius som från och med nu kan få utlopp för sin överskottsenergi på planen i stället för…

I England ser det ut som att herrarnas Premier League snart dras igång. Damernas WSL verkar däremot vara färdigspelad.

Med tanke på att lagen inte har kunnat träna riktigt på flera månader tycker jag att det känns vettigt att ställa in säsongen. Spelarna har ju fått träna en och en, vilket har skapat en del kreativa lösningar. Charltons walesiska landslagsspelare Charlie Estcourt hittade alternativa sätt att dribbla sig igenom en konbana.

Just Charlton ligger sist i andraligan, och riskerar nedflyttning. Det som är oklart kring den engelska damfotbollen är hur man skall göra med upp- och nedflyttning från de högsta serierna. Det är ingen lätt fråga.

I Frankrike, Nederländerna, Spanien och Cypern har man avslutat sina ligor. I Spanien valde man att inte flytta ner något lag, utan bara lyfta upp lag underifrån. Därmed blir det hela 18 lag i spanska ligan till hösten. De två nya lagen är Santa Teresa och Eibar.

I Cypern tog Apollon hem mästerskapet. Det innebär att vi kan skicka ett grattis till Matilda Abramo som vunnit ligaguld.

I Tyskland får vi däremot vänta lite innan vi gratulerar de tre svenskorna i Wolfsburg. Man har nämligen givit klartecken till att spela klart Frauen-Bundesliga.

Fredagen den 29 maj drar det igång med Wolfsburg–Köln och Frankfurt–SC Sand. Det återstår sex omgångar, och hittills har man schemalagt fyra, samt kvartsfinalerna i tyska cupen.

Tillbaka till England. Där har man redan tagit ut säsongens allstarelvor. Magdalena Eriksson tycks vara självklar i alla sådana.

I The Athletics elva fick Chelseakaptenen sällskap av två norska klubbkompisar (Maren Mjelde och Guro Reiten), en engelsk i Beth England samt en walesisk i Sophie Ingle. Den senare är en spännande spelare, hon tycks vara högaktuell för det brittiska lag som skall spela nästa OS – om det nu blir något OS i Tokyo.

Medan det var storslam för Chelsea i The Athletics elva så gav BBC bara plats för Eriksson, Mille Bright och England i deras allstarlag. BBC gav istället plats åt sex Arsenalspelare.

När vi ändå är inne på allstarlag så har Jitex tagit ut ett allstarlag. Först trodde jag att det var ett tidernas allstarlag, och då reagerade jag på att det var så många spelare spelare från senare år finns med i laget. Den enda från efter millenieskiftet som gör skäl för en plats i ett sådant lag är ju Fridolina Rolfö.

Nu visade det sig att det var ett allstarlag över spelare som gått in och stöttat Jitex ekonomiskt i coronatider, vilket gör läget annorlunda.

 

Men säg att man skulle tagit ut ett tidernas allstarlag i Jitex. Det är inte helt enkelt. Tittar man på listan över svenska landslagsspelare genom tiderna har 23 stycken representerat Jitex, varav 13 av dem har gjort 20 landskamper eller fler.

Så minimikravet för att kunna komma med i tidernas allstarlag i Mölndalsklubben bör vara att man spelat i A-landslaget många gånger. Utöver de veteraner som är med i laget ovan är Anna Svenjeby och Ingrid Johansson ju två som borde givas plats.

Europamästarinna Svenjeby debuterade i landslaget som 17-åring 1979 och spelade sedan alla 58 landskamper fram tills hon varvade ner efter säsongen 1987. Hon var dessutom den första spelare att få det pris som numera heter diamantbollen. Och VM-bronsmedaljör Johansson har bland annat gjort ett av tidernas snyggaste VM-mål:

En av de som kom med i Jitex allstarlag var Linn Andersson. Hon skall i år spela i division IV för Örgryte IS:

Linn Andersson förstärker damlaget

Medan stora delar av fotbollsvärlden ägnar sig åt individuell träning är Kinas landslag igång och nöter lagspel. På deras nuvarande läger ingår 25 spelare.

Innan det är dags för en genomgång av aktuella, internationella övergångar skickar jag ett grattis till Alex Morgan, som blev mamma till en dotter för drygt två veckor sedan. Morgan är ju för övrigt en av de spelare som vunnit på coronapandemin. Utan corona skulle hon knappast kunnat spela OS i sommar. Nu hinner hon gott och väl bli spelklar till Tokyo-OS – om det nu blir av.

Diverse övergångar

Klart vem som blir Hedvig Lindahl:s ersättare i Wolfsburg. Det blir PSG:s polska målvakt Katarzyna Kiedrzynek. Polskan är alldeles för bra för att vara reservmålvakt. Men kanske att hon blir det nu också. För Almuth Schult borde ju kunna vara tillbaka på planen i vinter efter hennes gravidietet.

Både 2015/16 och 2016/17 hetta skyttedrottningen i Frauen-Bundesliga Mandy Islacker. Då spelade hon för Frankfurt. Sedan sommaren 2017 har den olympiska mästarinnan från 2016 spelat för Bayern München. Trots att 31-åringen fortsatt att vara väldigt effektiv sett till speltid har hon inte riktigt tagit en plats i Bayerns startelva. Därför fortsätter hon nu karriären i FC Köln.

Noterbart kring Islacker är att hon bara fått spela sju hela ligamatcher på snart tre säsonger för Bayern. Totalt har hon noterats för 21 mål på 44 ligamatcher i klubben.

Den forna storklubben Turbine Potsdam har inte längre råd att värva världsstjärnor. De satsar istället på att utveckla spelare på väg uppåt. Senaste värvningen är tyska U20-landslagsanfallaren Selina Cerci från Werder Bremen. 19-åringen har gjort 13 mål på 14 matcher i andraligan den pågående säsongen.

I Tyskland har även Bayer Leverkusen gjort en värvning. De plockar försvararen Nina Brüggeman från ligakonkurrenten SGS Essen.

Den tidigare Rosengårdsspelaren Iina Salmi har en ny klubb. Den finländska anfallren fortsätter karriären i Spanien och Valencia. Hon har senast spelat för holländska Ajax. Med sig från Ajax till Valencia får hon anfallskollegan Ellen Jansen, som spelat cirka 20 landskamper för Nederländerna.

Valencia slutade näst sist i spanska ligan. Men eftersom inga lag flyttas ner från spanska ligan får man ny chans i högsta serien till hösten.

En intressant värvning är att japanska teknikern Yuka Momiki går till amerikanska OL Reign, alltså det lag som tidigare hette Seattle Reign. Numera är det ju ganska ovanligt med japanska spelare i USA eller Europa. Efter VM 2011 var det däremot väldigt populärt. Då ville det japanska förbundet att spelarna skulle ut och lära sig andra spelstilar.

Det arbetssättet tycks man inte ha med den nya japanska generationen. Ännu så länge har ju inte upplägget med nästan uteslutande hemmabaserade spelare givit någon större utdelning. Men det är kanske på gång?

Norska mästarlaget LSK Kvinner har värvat landslagsmeriterade australiskan Karly Roestbakken. Den 19-åriga mittbacken spelade senast för Canberra United i Australiens W-league.

En intressant övergång rapporteras från Spanien. Världens bästa målvakt 2019, nederländska Sari van Veenendaal uppges vända hem till PSV Eindhoven. Därmed tycks Atletico Madrid tappa båda sina målvakter. van Veenendaal har delat på jobbet med Lola Gallardo den nyss avblåsta säsongen. Och som jag skrev i förra inlägget ryktas Gallardo till Lyon.

I Lyon skulle spanjorskan ersätta den mångåriga franska förstamålvakten Sarah Bouhaddi, som enligt en intervju i L’Equipe fortsätter karriären i England eller USA.

En annan spelare som inte kommer att spela i Lyon till hösten är franska landslagsanfallaren Kadidiatou Diani, som tackade nej till den europeiska mästarklubben och i stället fick ett guldkantat treårskontrakt med PSG. Diani skall enligt uppgift nu vara världens näst bäst betalda spelare efter Ada Hegerberg.

Apropå kontraktsförlängningar i PSG så har fantastiska Formiga skrivit på för ytterligare ett år. Den brasilianska mittfältsstjärnan fyllde 42 i början av mars. Och 42 är ju ingen ålder för en mittfältare…

Slutligen tackar den tidigare Bayer Leverkusen- och Birminghamanfallaren Isabelle Linden för sig efter den här säsongen. Hon lägger av redan som 29-åring…

Linden har spelat elva minuter i det tyska A-landslaget. Hon fick nämligen göra ett kort inhopp i en träningsmatch mot USA 2013. Hon har spelat för FC Köln i vinter och kommer alltså att ersättas av Mandy Islacker i klubben.

Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Lite tankar om krisen i elitettan

Inlägget uppdaterat: Sandvikens IF har beslutat sig för att tacka ja till spel i elitettan.

Nu har vi på kort tid sett tre lag dra sig ur den näst högsta divisionen i svensk damfotboll – elitettan.

På ett sätt har urdragningarna varit ganska olika. Assi saknade lokal koppling och hade svårt att locka spelare till Kalix. LB07 föll efter att ha misslyckats med att få till ett samgående med Malmö FF, och i Kungsbacka blev det spelarflykt efter flera års ekonomisk misskötsel.

Gemensamt för alla tre urdragningar är kopplingen till ekonomi. Elitettan är en vansinnigt dyr serie – i fjol var det den dyraste i svensk fotboll. Ingen annan serie hade så långa resor under 2019.

Nu kan man ju i och för sig ha invändningen att både Kungsbacka och LB07 spelade i damallsvenskan i fjol. Så är det, men när man åker ur högsta serien är det nästan ofrånkomligt att sponsorsintäkterna kommer att minska. Intresset kring laget blir ju mindre i elitettan – serien som Gud glömde. När elitettan dessutom är en dyrare serie än damallsvenskan är det självklart att det kan uppstå problem.

Och att tre klubbar väljer att dra sig ur näst högsta serien samma år är en gigantisk varningssignal. En signal som borde framkalla rejäla reaktioner på fotbollförbundets kansli i Solna. Men ännu så länge är det väldigt tyst därifrån.

Jag kräver inte att Karl-Erik Nilsson skall ha en färdig lösning att presentera. Men en ledare som bryr sig om de högsta inhemska serierna hade i alla fall klivit fram och sagt något om hen ser på situationen. Och det hade hen gjort redan när LB07 drog sig ur för två veckor sedan. Men vi väntar ännu på att ordförande Nilsson skall uttala sig om krisen i elitettan.

Däremot noterar jag att förbundets hemsida, svenskfotboll.se, har vaknat till. När Assi drog sig ur nämndes det inte på hemsidan. När LB07 ersattes av Sunnanå vaknade man – det ganska direkt efter att jag här i bloggen hade efterfrågat en artikel. Den här gången kom det en artikel direkt. Det är ju trots allt en positiv utveckling.

Och det skall sägas att förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand har uttalat sig om elitettan. Han gjorde det till SVT härom veckan. Beskedet var att förbundet inte kan göra så mycket för lagen i serien. Han sa:

”Det finns en utmaning i att bedriva verksamhet på elitnivå där föreningarna måste hantera sina förutsättningar, möjligheter men också sina begränsningar. Det är viktigt i det här sammanhanget.”

Sjöstrand sa också att förbundet de senaste åren har satsat sex miljoner kronor över tre år i ett projekt som kallas ”Världsklass” och 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ”Semiprofessionell fotboll”. Det här är dock pengar som är riktade mot fler klubbar än bara de i elitettan.

Totalt sett känns det ganska klart att Sjöstrand anser att det i första hand är EFD:s bord att hantera den typ av ekonomiska problem som är kopplade till den dyra elitettan.

EFD har också varit lite mer synligt än förbundet i debatten den senaste tiden. Men bara lite. I samband med att LB07 drog sig ur såg jag bland annat på Fotbollskanalen att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek sagt i Sydsvenskan att damfotbollens läge är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Det är ju bra, för då borde ju Hozsek och EFD ganska enkelt kunna fixa fram de pengar som krävs för att hjälpa klubbarna i elitettan med verksamheten.

I dag säger EFD:s sportchef Stefan Alvén till Fotbollskanalen att EFD vill ha kvar elitettan som en serie. Både Hozsek och Alvén verkar se herrelitklubbarnas inmarsch som svensk damfotbolls räddning. Det är ett ämne jag tänker återkomma till i ett annat inlägg. Men kortfattat tror jag inte att det är klokt att vänta och se hur herrelitklubbarna utvecklar sina verksamheter.

Känslan är tyvärr att alltför många på ledande position tar lite för lätt på de problem som uppstått. Det är ju nämligen inte bra när en mängd klubbar på elitnivå rasar ihop. Visst kommer det alltid nya, men kontinuitet är väldigt bra för svensk fotboll som helhet. Klubbar som ges tid och möjlighet att bygga en stark organisation är de som gör störst nytta över tid.

Men mycket handlar förstås också om att klubbar och spelare har ansvar. Det går självklart inte att skylla allt på förbundet och på EFD.

Kungsbacka hade aldrig någon stark organisation. Och till slut tröttnade spelarna på eviga ekonomiska problem. Även de Kungsbackafostrade spelarna övergav klubben. Det ledde på många sätt till klubbens slutgiltiga fall. Ett fall som riskerar att drabba elitsatsande spelare från Kungsbacka under rätt lång tid framöver.

Och man undrar lite hur de spelare som lämnade Dösjöbro för Malmö FF i divsion IV tänker i dag. De hade kunnat spela i elitettan i år. I stället har de skrivit treårskontrakt med MFF, vilket innebär att de får vara kvar i fyran, trean och tvåan – sedan riskerar de att kastas ut.

Dösjöbro har alltså tackat nej till elitettan i dag. Nu går frågan till Sandvikens IF. Och vad jag förstått från flera olika håll så kommer de att tacka ja i morgon. Det ser alltså ut att bli 14 lag i elitettan i år – trots allt. Och det var ju ändå en glädjande nyhet i allt elände.

Tillagt i efterhand: Under fredagen har Sandviken meddelat att man tar platsen. Det får ju ändå sägas vara positivt att det finns klubbar som är beredda att ta vakanta platser med kort varsel. För några veckor sedan var jag personligen lite tveksam till om det skulle gå att fylla ut serien. Men det verkar ju faktiskt som att ganska många klubbar har varit beredda att ta reservplatser.