Maktdemonstration, taktisk triumf – och otäck skada

Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.

I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.

Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.

Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.

Rebecka Blomqvist

Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.

Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.

Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.

Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.

Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.

Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.

Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.

Pauline Hammarlund

Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist.  Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.

På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.

I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.

Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.

För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.

Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.

Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.

Loreta Kullashi

I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.

Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.

Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.

I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.

Matilda Haglund

Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.

Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.

Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.

Elisabet Gunnarsdottir

2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.

Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.

Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.

Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.

Mia Carlsson

Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.

Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.

Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.

Brett Maron

Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.

En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.

I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.

Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.

Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.

Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.

I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.

Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.

Statistisk genomgång av två toppstrider

Vi är nu både en tredjedel in i damallsvenskan och elitettan. Inspirerad av Fotbollskanalens Statistikbloggen angående herrfotboll har jag kollat på lite statistik kring våra högsta serier.

Avsikten var att kartlägga vilka lag som har kvar chansen på guldet, Champions Leagueplats och på uppflyttning till damallsvenskan.

Jag valde att kolla på de senaste tio säsongerna där det varit tolv lag i damallsvenskan. Det innebär alla säsonger sedan 2009 utöver 2014, då det ju bara var elva lag som slutförde serien. Och jag har förstås kollat på alla sju elitettansäsonger.

Men först damallsvenskan. Och först en koll på vad som brukar krävas för att nå toppositionerna.

Vinnarna av SM-guldet har under perioden 2009–19 haft 48–62 poäng enligt följande fördelning: 48-48-49-49-51-51-55-55-59-62. Medianen går alltså vid 51 poäng och snittet ligger på 52,7.

Vinnarna av de stora silvermedaljerna (tvåorna) har haft 42–55 poäng enligt följande fördelning: 42-45-47-48-48-48-48-50-52-55. Medianen således 48 poäng och snittet ligger på 48,3.

De lag som kommit trea och fått lilla silvermedaljen har haft 38–46 poäng enligt följande fördelning: 38-38-39-40-41-44-45-45-45-46. Medianen går mellan 41 och 44, alltså 42,5. Och snittet ligger på 42,1.

Slutligen har bronsmedaljörerna tagit 33–45 poäng enligt följande fördelning: 33-36-37-38-38-39-40-43-44-45. Medianen blir 38,5 och snittet ligger på 39,3.

Vilka slutsatser i årets damallsvenska kan man då dra utifrån de här?

Egentligen inga alls. Det är 45 poäng kvar att spela om, och rent teoretiskt kan fortfarande alla lag nå minst 49 poäng, vilket skulle kunna räcka till guld.

Mer intressant är att kolla på hur det sett ut efter sju omgångar. Och då noteras att det blivande guldlaget har legat på mellan 15 och 21 poäng efter sju omgångar. I år leder Göteborg på 17 poäng, vilket skulle kunna antyda att årets guldnivå kommer att hamna kring snittet, alltså just över 50 poäng.

Noterbart också att hälften av åren har det lag som varit i tabelltopp efter sju omgångar också vunnit guldet. Fyra gånger har tvåan vunnit och en gång har trean tagit guldet. Lag på plats fyra eller lägre har således inte tagit något guld.

Av de fem blivande guldlag som legat två eller trea efter sju omgångar har två haft samma poäng som ledaren och två varit en poäng bakom. Ett guldlag har varit två poäng bakom – Linköping 2009.

Det har alltså krävts att man legat topp tre, samt att man varit inom två poäng från serieledning efter sju omgångar. Utifrån det kan man dra slutsatsen att bara tre lag har kvar en rimlig chans att vinna SM-guldet, och att det är Göteborg, Rosengård och Linköping. Övriga nio är i princip redan borta.

I guldstriderna har det alltså inte blivit några större omkastningar från omgång sju till omgång 22. I årets damallsvenskan skall det delas ut tre platser till nästa års Champions League. Och i kampen om att komma topp tre har det däremot blivit ganska stora omkastningar.

Dock skall noteras att av de 20 lag som legat etta eller tvåa efter sju omgångar har 19 slutat på topp tre. Serieledarna har alltid löst en topp tre-plats medan tvåorna gjort det i nio av tio fall. Bara Linköping 2015 föll från andra till fjärde plats.

Utifrån det bör ju Göteborg och Rosengård ha väldigt goda chanser att ta varsin plats i Champions League 2021/22.

Den tredje platsen är däremot betydligt mer öppen. I bara fyra av tio fall har det tredjeplacerade laget efter sju omgångar också slutat topp tre.

Här har det tvärtom varit ganska stora omkastningar. 2012 låg exempelvis Linköping på nionde plats efter sju omgångar, hela åtta poäng bakom trean. Men LFC lyfte sig i de sista 15 omgångarna, där man tog 32 poäng. Det gjorde att man avancerade till en slutlig tredjeplats.

Och 2015 stod Piteå för en liknande prestation. Norrbottningarna var sjua, sex poäng bakom topp tre, efter sju omgångar. Man tog dock 36 poäng på de sista 15 omgångarna och avancerade till tredjeplatsen.

Utifrån hur det sett ut de tio senaste åren kan således inte nuvarande trean Linköping känna sig tryggt på att sluta topp tre. De lag som finns inom åtta poäng bakom LFC, och som således har kvar chansen till en Champions Leagueplats är Piteå, Kristianstad, Eskilstuna, Djurgården och Kif Örebro.

Just Örebro har för övrigt presenterat ett intressant nyförvärv i dag. Det är 25-åriga och 14-faldiga kanadensiska landslagsspelaren Lindsey Agnew som lånas in från amerikanska storlaget North Carolina Courage. Hon är i första hand en offensiv kantspelare eller forward.

I dagarna har även Växjö stärkt upp sin offensiv. Småländskorna har skrivit ett 1,5 år långt kontrakt med den i Birmingham uppväxta nigerianskan Ini-Abasi Umotong. Hon är forward, och även det känns helt klart som ett spännande namn.

Agnew är inte spelklar till Örebros hemmamatch mot Vittsjö i morgon. Däremot bör Umotong kunna debutera för Växjö i morgon hemma mot Djurgården. Det är två matcher som Örebro och Djurgården bör vinna om de skall ha chansen att ta in de där åtta poängen de ligger bakom Linköping.

I övrigt i morgon har vi Kristianstad–Umeå och Rosengård–Piteå, matcher där de skånska hemmalagen är ganska klara favoriter.

I dag har det spelats fem matcher i den nionde omgången av elitettan. Även om det fattas en match innan alla lag har spelat nio matcher så har alla de lag som rent statistiskt har kvar en rimlig chans till uppflyttning spelat i omgången.

Det blev segrar för AIK, Morön, Hammarby, Jitex och IFK Kalmar. Och det är just mellan de fem lagen det kommer att stå.

Under de sju tidigare åren som elitettan har funnit har de två lag som gått upp legat på placeringarna ett till fyra efter nio omgångar.

Faktum är att fyran efter omgång nio har tagit sig upp på slutlig topp två vid tre av sju säsonger. Den största klättringen stod IK Uppsala Fotboll för i fjol. Efter nio omgångar hade fyran IKUF fem poäng upp till damallsvensk plats. I sluttabellen blev man tvåa, en poäng före trean Hammarby.

Kollar man poängskörden kan man se att de lag som haft 23 poäng eller fler efter nio omgångar också har tagit en damallsvensk plats. Det talar således för att AIK spelar i högsta serien nästa år.

Tvåa i årets elitettan ligger ju Morön med 22 poäng. En lite udda notering här är att fyra lag tidigare har stått på 22 poäng efter nio omgångar. Bara ett av dem har lyckats ta sig upp i allsvenskan.

I fjol ledde exempelvis Hammarby elitettan på just 22 poäng när en tredjedel av serien var spelad. Och de slutade som bekant trea. Även Kvarnsveden 2014 och Assi 2017 har varit topp två på 22 poäng efter nio omgångar utan att orka stå distansen ut.

Däremot har hela fem lag som stått på 20 poäng efter nio matcher lyckats ta damallsvenska platser. Senast gjorde både Kungsbacka och Örebro det 2018. Det skulle ju kunna tala för Hammarby som står på 20 poäng nu – och som hade just 20 poäng efter nio omgångar senast de gick upp i damallsvenskan, 2016.

När det gäller poängkrav för att sluta topp två i elitettan noteras att det lägsta något lag lyckats gå upp med är 54 poäng. Det var Hammarby 2014.

Treorna har haft följande poäng de sju åren: 47-52-52-53-54-55-56. Når man upp över 56 poäng har man således en bra chans att sluta topp två.

Nu är det 17 omgångar kvar, alltså 51 poäng att spela om.

I dagens omgång kikade jag lite på mötet Sunnanå–IFK Kalmar 0–4. Kalmar såg bra ut i dag. Men det beror ju rätt mycket på motståndet. För Sunnanå såg verkligen inte bra ut.

Skelleftelagets defensiv var verkligen inte av elitklass. Ofta prioriterade hemmaspelarna att bevaka yta framför motståndare i eget straffområde. Och det är sällan något framgångsrecept. Många agerade bolltittare och det såg väldigt passivt ut.

Allt är dock inte mörker i tabelljumbon. Amerikanska nyförvärvet Caroline Murray är en riktigt bra kantspelare. Även forwarden Ebba Grenholm ser spännande ut. Men de båda är alldeles för ensamma.

I Kalmar tänkte jag studera vänstermittbacken Kajsa Lang lite extra noga. Hon skrev bara ett halvårskontrakt med Kalmar eftersom hon tänkte börja plugga på college i höst. Men i coronatider släpper inte USA in några nya studenter, så Lang blir kvar i Sverige. Då har Kif Örebro visat seriöst intresse för backen.

Offensivt såg Lang bra ut. Hennes långa inkast är ett spännande vapen. Det var dock ingen bra match att studera henne närmare, för Sunnanå satte inte henne på några svårare defensiva problem.

19-åriga Lang är en ung talang. En ännu yngre talang är Moröns Tuva Skoog. Hon hoppade in och gjorde 4–1-målet när Morön vann med 6–1 borta mot Bollstanäs i dag. Skoog debuterade i elitettan redan i fjol. Det är anmärkningsvärt med tanke på att hon är född 2005. Har vi några fler spelare födda 2004 eller 2005 i näst högsta divisionen?

I morgon avslutas alltså den nionde omgången av elitettan med matchen Älvsjö–Alingsås. Det är en match som för båda lagen handlar om att skapa marginal till bottenträsket. Där nere gör Sandviken, Lidköping och Kvarnsveden nu Sunnanå sällskap.

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Aftonbladet sänder damallsvenskan i tre år

Under förmiddagen har nyheten kommit att Aftonbladet har köpt exklusiva sändningsrättigheter till damallsvenskan för tre år.

På Aftonbladet kan man läsa om det här, här och här. Av texterna framgår att samtliga 132 matcher skall sändas på nya Aftonbladet Play. Vad det kommer att kosta hittar jag däremot inga uppgifter om.

Jag hittar inte heller några uppgifter om vad tidningen har betalat för de här rättigheterna. Men det verkar i alla fall som att de har betalat – vilket förstås är glädjande för de damallsvenska klubbarna. De senaste åren har ju tv-upplägget inte givit några intäkter till klubbarna.

Flera av frågetecknen kring tv-sändningarna lär säkert rätas ut ganska snart. Det är ju inte så långt kvar till avspark.

Medan det är goda nyheter för damallsvenskan i dag händer det mindre roliga saker på nivån under. I går kväll blev det klart att LB07 drar sig ur elitettan. Om jag fattat saken rätt saknades det tre miljoner kronor för att klara säsongen.

Det här ställer förstås till det för LB:s spelare. Klart är redan att Andrea Thorisson skrivit på för IFK Kalmar.

I stället för en sammanslagning på elitnivå kommer LB07 nu istället göra Malmö FF sällskap i division IV.

Det är förstås otroligt tråkigt att två lag nu känt tvingats till att dra sig ur elitettan. Jag skulle säga att det här helt enkelt är en historiskt stor kris för svensk damfotboll.

Jag har sett EDF:s generalsekreterare Tomas Hoszek uttala sig till Radiosporten. Men jag har inte sett en enda representant för förbundet säga något om en av de största kriserna svensk damfotboll någonsin drabbats av. När vaknar Karl-Erik Nilsson och de andra i förbundsledningen?

Jag såg att IFK Kalmars sportchef Tommy Nyberg också efterlyste aktion från förbundet. Till Barometern sa Nyberg så här:

”I en tid när damfotbollen tar enorma kliv i Europa lägger elitlag ner i Sverige, det är ren sorg att se och höra. Utifrån ett strukturellt plan: De som borde ta sig en riktig jävla funderare är Svenska fotbollförbundet. Föreningarna får för lite stöd, samtidigt som svensk fotboll blomstrar. De måste rannsaka sig själva ordentligt.”

Nyberg får frågan om det inte förs någon dialog med förbundet om de här frågorna. Svaret:

”När det gäller förutsättningar för elitfotboll: Nej, det är var och en för sig själv. Man borde ha en dialog, vill man att svensk fotboll ska överleva, måste det pumpas in pengar. Signalerna det här skickar till allmänheten, fans och näringslivet är att damfotbollen inte har en framtid.”

I nuläget består alltså elitettan av 13 lag. Frågan går nu till Sunnanå om att ersätta LB07. Tackar Skellefteklubben nej är det Dösjöbro som är tvåa i turordningen. Därefter är det fjolårets serietvåor i division 1 som får frågan. Om jag har räknat rätt är turordningen där: 3) Sandviken, 4) Notviken, 5) IFK Norrköping, 6) Rössö, 7) Telge United, 8 ) Eskilsminne.

Apropå elitettan noterar jag att Kungsbacka DFF nu börjat fylla på sin spelartrupp. Junioren Elin Flakberg blev första spelare att skriva A-kontrakt med klubben, och nyförvärvet Bupe Okeowo blev den andra. Det ljusnar i alla fall något i Kungsbacka.

 

Ny kris i Kungsbacka – och ett nyhetssvep

Personligen är jag fortfarande kvar i Blenheim på andra sidan jordklotet. Jag är inne på tredje övertidsperioden på den semester som skulle ha varit slut för mer än två veckor sedan. Det börjar bli extremt segt nu.

Härifrån noterar jag att det händer lite på hemmaplan. Det intressantaste händer på västkusten. Där skall Kungsbacka DFF ha ett extra årsmöte i nästa vecka. Mötet handlar om föreningens framtid. Alternativen tycks vara nedläggning eller att satsa på klubbens F17-lag. Läs mer här.

Väljer man att satsa på F17-laget är alternativen dels att låta talangerna spela i elitettan, dels att dra sig ur näst högsta serien och göra en nystart.

Personligen tycker jag att valet att dra sig ur elitettan och göra en nystart i lägre serie känns som det mest rimliga. Risken är att ett F17-lag förlorar varenda match i elitettan, och det är inte så speciellt utvecklande. Dessutom är det väldigt dyrt eftersom elitettan är en serie med många långa resor.

Om Kungsbacka drar sig ur är frågan om det finns någon ersättare i elitettan, eller om serien får spelas med 13 lag i år. Första reserv är klassiska Sunnanå SK från Skellefteå. Klarar de av att få ihop ekonomi och spelartrupp för näst högsta serien på kort varsel?

Om Sunnanå tackar nej är Dösjöbro andra reserv. Det är ju den klubb som tappat hela sitt lag till Malmö FF. Dösjöbro lär knappast vilja spela i elitettan i år.

Assi har alltså redan dragit sig ur elitettan. Kungsbacka är väldigt nära att göra det, och ett av reservlagen är inte aktuellt för någon plats i elitfotbollen. Tre av Sveriges 29 högst rankade lag 2019 saknar förutsättningar för att bedriva elitverksamhet i år.

Det är förstås ett undantagsår, men det är också ett faktum att det är jobbigt att hitta klubbar som vågar, vill och kan göra elitsatsningar inom damfotbollen.

Det här väcker återigen frågan om att Svenska fotbollförbundet måste hitta sätt att förenkla för de damfotbollsklubbar som vill elitsatsa – och inte stoppa dem.

Som jag tidigare berättat stoppade förbundets tävlingskommitté för en tid sedan en elitsatsning i Borås, där Bergdalens IK:s damlag försökte bryta sig loss. Satsningen stoppades trots att Bergdalens styrelse var tydlig med att den inte vill ha ett elitlag i klubben, och att styrelsen därmed välkomnade att klubbens damlag (nu i division I) flyttades till en separat elitförening.

Förbundet stoppade satsningen eftersom man inte tyckte att elitsatsningen tog tillräckligt ansvar för Bergdalens flickfotboll. Men den ville ju Bergdalen ha kvar under sina vingar.

Det är bra att förbundet bryr sig om ungdomsfotboll. Men det blir bara löjligt när man får bryta ut damlag och göra elitsatsningar i föreningar som misskött sin flickfotboll, medan man försvårar för föreningar som har bra flickverksamhet.

När det gäller fallet Kungsbacka DFF är det ju inget nytt att klubben står på stupkanten och balanserar. I den utsatta positionen har man befunnits i rätt många år, fast tidigare har det varit av ekonomiska skäl. Nu är krisen orsakad av spelarbrist.

Det känns ju lite paradoxalt att spelarna har stannat under hela den period som klubben varit ett luftslott. Den tid där man lovat mer än man kunnat hålla, och sedan fått bryta eller skriva ner kontrakten. Men när klubben äntligen sanerat och fått ordning på sin ekonomi vill inte spelarna längre vara med.

Noterbart också att en mycket stor andel av spelarna från fjolårets damallsvenska trupp har flyttat till andra klubbar i elitettan. Bara Ida Strömblad (Uppsala) och Moa Öhman (Kif Örebro) blir kvar i damallsvenskan. Dessutom sticker duon Linda Nyman (Inter) och Sara Nilsson (Florentia) till den italienska ligan.

Här är en listning över KDFF-spelare som går till andra klubbar i elitettan: Klara Andrup (Hammarby), Mimmi Asperot och Klara Rybrink (IFK Kalmar), Hanna Boubezari, Emilia Hjertberg och Ida Pettersson (alla Lidköping), Karolina Bucaro Stenman (Brommapojkarna), Rebecca Cameras (Alingsås FC), Jenny Danielsson (AIK), Anna Larsson (Jitex) och Hanna Spets (Kvarnsveden).

Sara Nilsson blir alltså Italienproffs, vilket innebär att vi nu har svenska spelare i sex av den italienska ligans tolv klubbar. Ligan i Italien ligger fortfarande en bit bakom damallsvenskan. Min bedömning är exempelvis att Rosengård fortfarande är något bättre än Juventus. Samt att damallsvenskan är betydligt jämnare än Serie A Femminile.

Juventus har bara tappat poäng i sju matcher på 2,5 säsonger. Rosengård tappade poäng i åtta matcher förra året.

Apropå utlandsproffs heter vårt senaste sådana Mathilda Johansson Prakt. Hon lämnar IFK Kalmar för ett halvårskontrakt med Lugano i Schweiz. Förra säsongen tog Lugano 49 poäng på 28 omgångar och kvalade in till Champions League. Den här säsongen har laget startat katastrofalt dåligt. Efter 13 omgångar ligger man klart sist med bara fyra inspelade poäng. Kan Johansson Prakt hjälpa till att lyfta krislaget?

IFK Kalmar spelade för övrigt träningsmatch i helgen. Man föll med 2–0 mot Kristianstad. Det är en match man i princip inte kan läsa något om. På Kristianstads hemsida går det att se resultatet samt vilken trupp KDFF mönstrade. Men i övrigt är det noll information. (Tillagt i efterhand: Det visade sig vara ett felaktigt påstående. Kolla kommentarer nedan.)

Jag tycker att det minsta man kan kräva av elitklubbar är att de redovisar startelva, byten, målskyttar och tid för målen i sina träningsmatcher. Tyvärr lär knappt någon av våra elitklubbar klara av att redovisa den grundinformationen i alla deras träningsmatcher.

På lördag spelar Kristianstad ny träningsmatch. Då väntar ett spännande möte med Malmö FF – det är premiär för den klubb som alltså värvat sönder Dösjöbro. Mer om hur det gick till går att läsa här. Spännande för övrigt att spelarna erbjudits treårskontrakt. Det innebär att de får vara med i fyran, trean och tvåan. När MFF är uppe i ettan lär det huvudsakligen vara andra spelare.

Dösjöbro ser i alla fall ut att komma till spel i år. Det gör däremot inte Sjömarkens IF, som fått se huvuddelen av sin startelva gå till Elfsborg i division IV. I fjol åkte Sjömarken ur ettan. Det blir inget spel i tvåan i år, för i förra veckan kände sig klubbledningen tvingad att ta beslut om att lägga ner sitt seniorlag.

Sedan mitt förra inlägg har jag även noterat att några spelare tvingas sluta. Internationellt har tyska OS-guldmedaljören Tabea Kemme tvingats tacka för sig till följd av upprepade skador.

Även engelska Eniola Aluko har valt att avsluta sin karriär.

Huruvida Irma Helin lägger av helt eller inte känns inte solklart. Däremot är det klart att Helin inte kommer att spela i damallsvenskan i år. Det är ett tungt avbräck för Djurgården, framför allt eftersom Helin varit en av de viktigare kulturbärarna i laget.

Med henne utanför truppen blir det extra viktigt för klubbledningen att behålla Mia Jalkerud, som ännu inte förlängt sitt kontrakt. Djurgården har däremot gjort en intressant värvning. De har knutit upp Sydafrikas framtidsnamn Linda Motlhalo på ett tvåårskontrakt. Henne blir det spännande att följa i damallsvenskan.

Både för Kemme och Helin är det skador som spökar. Jag har faktiskt inte hunnit läsa den här artikeln om korsbandsskador. Men jag har sett att den fått många lovord, så jag länkar till den obesett. Det är ju ett väldigt spännande ämne.

Så några internationella övergångar. Hayley Raso, som jag skrev om i förra inlägget, lämnar W-league för Everton.

Även den före detta Eskilstunaspelaren Chloe Logarzo går från W-league till engelska WSL. Hon har skrivit på för Bristol City.

En tredje spelare som lämnar Australiens liga innan avgörandet är irländska affischnamnet Denise O’Sullivan. Hennes låneavtal har gått ut, och hon kan inte hjälpa Western Sydney Wanderers i slutspelet.

För sin proffssatsning har Celtic valt en spansk huvudtränare med erfarenhet från assistentjobb både hos Evertons och Southamptons herrlag.

I Ryssland startar storklubben Zenit St Petersburg damlag med ambitionen att bli ett ryskt topplag.

Slutligen ett överraskande resultat. I uppladdningen inför det nordamerikanska OS-kvalet spelade Kanada och Haiti 1–1. Oavsett vad Kanada kom med för uppställning är det högst uppseendeväckande att Haiti kan klara av att stå upp mot en av världsdelens stora damfotbollsmakter.

 

Nytt från elitettan i sammandrag

Det har ju spelats en del fotboll på hemmaplan den senaste månaden. Jag gjorde en liten genomgång för underfliken Forum Elitettan, men tänkte att den texten kanske också kan ligga som ett vanligt inlägg.

Ni som är intresserade av elitettan rekommenderar jag att gå in på underfliken och ta del av diskussionen. Eller allra helst bidraga med information om lagen. Det om det. Här är min senaste kommentar:

Under VM har jag bara följt elitettan sporadiskt. Något jag har reagerat över är att några matcher krockade med svenska VM-matcher, vilket känns väldigt onödigt och dessutom tyder att det är dålig planering i en del klubbar.

För publikintresset för vår näst högsta serie lär ju inte öka om intressanta matcher spelas samtidigt som Sverige spelar i VM.

Serien har passerat halvtid med två omgångar när den nu tar några veckors uppehåll. Under uppehållet har det tajtat till sig kring båda strecken. I toppen leder Umeå på 35 poäng, en före AIK och tre före Hammarby. I sista matchen innan uppehållet kryssade Umeå och Hammarby, 1–1 efter mål av Lova Lundin och Emma Jansson. Där var publiksiffran fina 1048 personer.

Umeå och AIK på allsvensk plats med elva omgångar kvar alltså. Men Hammarby skuggar, och jag räknar även in Uppsala i kampen om de två allsvenska platserna. Efter tolv omgångar var Uppsala faktiskt före AIK i tabellen. Men en svag avslutning av vårsäsongen, med bara två poäng på matcherna mot IFK Kalmar, BP och Morön, gör att Uppsala är fyra, sex poäng från allsvensk plats.

Uppsala är en klubb som inte gör så mycket väsen om sig. Det är även en klubb jag har väldigt dålig koll på. Men vid en snabb anblick gör IK Uppsala Fotboll ett väldigt bra intryck. Man imponeras ju av det faktum att man redan har elva kontrakterade spelare för nästa år, varav sex till och med har kontrakt över 2021. Det är ett bättre läge än många damallsvenska klubbar.

Truppen är dessutom ung och intressant. Ingen utespelare har fyllt 25 år, och bara sex är äldre än 20. Det känns som att Uppsala har en spännande långsiktighet i sin satsning, något som absolut kunna ta klubben upp i damallsvenskan inom tre år.

Ett extra plus till klubbens hemsida, som bland annat har välskrivna matchreferat.

Cornelia Kapocs

Innan jag lämnar Uppsala noterar jag att UNT har haft en artikel om att talangen Cornelia Kapocs skulle vara sondotter till ungerska legenden Ferenc Puskas. Den hade varit spännande att kunna läsa.

I övrigt i toppen noteras att Umeå har värvat Sara Mellouk från Jitex. Mellouk var ju ansedd som en supertalang, och gjorde redan som 15-åring sex matcher i ett starkt Rosengård. Sedan följde en jobbig tid för henne, och som 17-åring vägde hon 40 kilo. GP skrev i vintras om Mellouks tuffa kamp.

Sara Mellouk

Så till botten. Moröns seger mot Uppsala i sista våromgången gör att nedflyttningsstrecket går mellan Mallbacken och BP – två lag som båda står på 14 poäng. I fjol åkte Ljusdal ut på 25 poäng. Det lär krävas mer än så även i år.

För Sundsvall känns läget hopplöst. Laget har fyra poäng, och behöver vinna minst sju av de elva återstående matcherna för att ha chans att hänga kvar.

Övriga lag är med i matchen. Borgeby ligger näst sist på elva poäng och gör BP sällskap på nedflyttningsplats. Ovanför strecket är det jämnt. Mallbacken ligger över på två måls bättre målskillnad än BP. Framför dem ligger Morön och Asarum, båda på 16 poäng.

Det är i första hand de här fem klubbarna som riskerar nedflyttning. Fast avståndet är inte jättelångt till Kvarnsveden (20 poäng) och Lidköping (21).

Temwa Chawinga

Kvarnsveden har för övrigt gjort 32 mål hittills. 20 av dem har Temwa Chawinga gjort. Det känns som att hon är för bra för elitettan nu. Vilken klubb värvar stjärnan från Malawi?

Tvåa i skytteligan är AIK:s Therese Simonsson med 17 mål och trea är Moröns Hayley Dowd på 16 mål. De tre har en lucka till övriga.

Innan jag sätter punkt tänkte jag göra en kort genomgång av vilka lag som är aktuella för uppflyttning till nästa års elitettan. Som bekant är det ju tre av sex seriesegrare i division I som går upp. Vad jag kan se är det inte lottat vilka seriesegrar som kommer att ställas mot varandra i kvalet.

I Norrlandsserien leder klassiska Sunnanå SK med sju poängs marginal. Det skulle alltså kunna bli Skelleftederby mot Morön nästa år.

Vi skulle också kunna få ett Uppsaladerby. I norra Svealandsserien ligger nämligen Gamla Upsala bra med i toppen. De är tre poäng bakom serieledande Sandvikens IF. Även trean Bollstanäs har kvar chansen till serieseger, de ligger fyra poäng bakom Sandviken.

Hos serieledarna finns en spännande målskytt. 26-åriga Kramforstjejen Simone Edefall har gjort hela 24 mål på tolv matcher i sin första säsong för Sandviken.

I södra Svealandsserien ser klassiska Älvsjö AIK ut att gå mot seriesegern. Man har sju poäng ner till Telge United med nio omgångar kvar.

I norra Götalandsserien har Alingsås FC United skaffat sig en sjupoängsledning. Alingsås FC United är den nya klubb som bildades när damsektionen bröt sig ur Holmalunds IF när klubben åkte ur elitettan för två år sedan.

Mellersta Götalandsserien är mycket jämnare än de fyra tidigare. Där har fortfarande fem klubbar kvar chansen till serieseger. De senaste årens vinnare Jitex ligger två, tre poäng bakom serieledande IFK Norrköping. Jitex tappar alltså Mellouk, men har gjort klart med ett låneupplägg med Kungsbacka. Mölndalsklubben kan alltså låna in allsvenska spelare under hösten. Serieledande Norrköping har ett liknande upplägg med Linköping.

Linnea Liljegärd

Det talar för de båda topplagen i höst. Men Bergdalens IK med rutinerade trion Linnea Liljegärd, Sara Lindén och Therese Björck har bara fyra poäng upp till serieledning och både Mariebo IK och Onsala BK är bara sex poäng bakom. Det kan alltså hända mycket i den här serien.

Den allra jämnaste serien är den sydligaste. Där är fem lag inom två poäng med åtta eller nio omgångar kvar att spela. Hammenhög leder, och har en match mindre spelad. Men även Dösjöbro, Eskilsminne, Böljan och Färjestaden har fortsatt god segerchans.

Stinalisa Johansson

Här leds skytteligan av Böljans spännande F17-landslagsspelare Stinalisa Johansson. Noterbart är att seriesegrarna i den sydligaste serien lär ha bra chanser till uppflyttning. Det har spelats kval till elitettan i sex år nu. Fem gånger har vinnaren i den sydligaste serien gått upp.

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Lite av varje inför en spännande helg

Vi står inför en spännande helg i damallsvenskan. Men innan jag dyker ner i vår inhemska fotboll blir det några ord om det pågående VM-kvalet.

I nuläget är 15 av 24 VM-nationer klara. Natten mot måndag får vi två till, och natten mot torsdag ytterligare ett. Med allra största sannolikhet heter de nationer som kvalar in natten mot måndag USA och Kanada.

De lagen är precis så överlägsna i det Nordamerikanska mästerskapet som man kunde förvänta sig. USA har 18–0 på sin tre matcher och Kanada har 17–1.

För Kanada gjorde för övrigt Christine Sinclair i natt sitt 175:e landslagsmål. Därmed har den fantastiska kanadensiskan nio mål upp till att tangera Abby Wambach:s världsrekord. Om inte 35-åriga Sinclair drabbas av någon allvarlig skada bör hon ta över rekordet under nästa år.

Sinclairs mål nummer 175 kom när Costa Rica besegrades med 3–1, vilket gör att Las Ticas är borta från nästa års VM-slutspel. Faktum är att nattens resultat var sådana att Costa Rica inte hade tagit en semifinalplats ens om de fått kryss mot Jamaica i början av veckan.

Nu blir det USA–Jamaica och Kanada–Panama i semifinalerna. Vinnarna tar varsin VM-plats. Det gör även vinnaren av nästa veckas bronsmatch. Dessutom får förloraren ytterligare en chans via playoff mot Argentina i november.

Således har nu Panama och Jamaica tre chanser vardera att kvala in till VM. Samtidigt som det är kul att damfotbollen breddas och man gillar skrällag, så känns det väldigt tråkigt att nationer som just Panama och Jamaica skall gå vidare på Mexikos och Costa Ricas bekostnad.

För kollar man Panamas världsranking noteras att det här är ett landslag som bara återuppstår var fjärde år till de olika VM-kvalen. Mellan kvalen skiter Panama fullständigt i damfotboll. Samma sak gäller Jamaica. På så sätt hade det varit betydligt mycket bättre för damfotbollen att länder som faktiskt bryr sig, som Mexiko och Costa Rica hade fått spela VM.

Men vi får väl hoppas att den här chansen innebär att förbunden i Panama och Jamaica börjar bry sig om sina damlandslag.

Emma Berglund

Därmed är det dags att kolla lite på vad som väntar inom helgens klubbfotboll. Jag börjar i Frankrike, för i eftermiddag kom Radiosporten med den trevliga nyheten att Emma Berglund är uttagen i PSG:s matchtrupp till lördagens bortamöte med Metz.

Helgens match i D1 Feminine är annars söndagens match mellan Lyon och Montpellier – en match som är svensklagets allra sista chans att rädda säsongen.

I engelska WSL är det ett spännande svenskmöte och tillika Londonderby mellan Chelsea och serieledande Arsenal. Det är en match Chelsea absolut inte för förlora om de skall hänga med The Gunners i tabelltoppen.

I Tyskland kändes det lite som att luften gick ur Frauen-Bundesliga när Wolfsburg vann med 6–0 mot Bayern München i förra omgången. Wolfsburg och Freiburg har för övrigt inte släppt in mål ännu efter tre omgångar.

På söndag skall Nilla Fischer:s lag till Bremen för att möta Werder, medan tabelltvåan Freiburg tar emot Duisburg.

Luften har däremot inte på något sätt gått ur damallsvenskan, utan där lever ju spänningen i högsta grad både i toppen och botten.

Om vi börjar i botten är det söndagens möte mellan Djurgården och Vittsjö som är helgens riktiga ångestmöte. En match som känns öppen. Historiskt sett har Vittsjö 3–1 i inbördes segrar, men alla skånskornas viktorior har tagits på hemmaplan. På stadion har Vittsjö ännu så länge inga segrar.

Övriga bottenlag ställs mot topplag. LB07 skall till Kristianstad medan Hammarby skall till Malmö. LB har vaknat i elfte timman, men behöver sannolikt vinna två matcher till. I Kristianstad slår man ur underläge, Malmöklubben har inte vunnit mot KDFF någon gång i damallsvenskan, och hemmalaget har också varit formstarkt på sistone.

Hammarby är självklart inte heller favoriter mot Rosengård. Men jag tror ändå att det här är en match Malmöklubben är lite rädd för. Bajen har ju nämligen vunnit lagens tre senaste möten, alla med uddamålet. Hammarby har således varit Rosengårds så kallade boogieteam de senaste åren.

Och då Rosengårds match startar efter att Piteå har spelat klart i Kalmar kan pressen vara tung på hemmaspelarnas axlar.

För Piteå skall ju bara vinna på Gröndals IP. Och just det är väl det enda svåra med den här matchen, att alla förväntar sig att serieledarna skall åka till Småland och hämta tre enkla poäng.

Däremot är det väl ingen som tror att Göteborg bara kan åka till Småland och hämta hem en trea. Växjö är ju en betydligt mycket trixigare motståndare än Kalmar. Växjö är även ett väldigt ojämnt och svårtippat lag. Men eftersom de gjorde en svag insats senast är det väl inte omöjligt att Anna Anvegård med lagkamrater kommer att tvinga Göteborg att prestera på sin absoluta topp om Göteborgs guldhopp skall leva in i nästa vecka.

Lördagens enda damallsvenska match, Linköping–Eskilstuna, är så nära ett mittenmöte man kan komma i vår högsta serie. Det skriver jag trots att jag ju räknade in United i bottenstriden efter förra omgången. Då skrev jag att en poäng till kan räcka och att tre garanterat räcker.

De tre poängen kan komma på Linköping Arena. Där vann United i fjol med förkrossande 6–0. Jag skulle inte tippa på sådana siffror under lördagen, men bortaseger känns inte omöjligt. LFC kommer ju till spel utan ordinarie målvakten Stephanie Labbé, som ju är med Kanadas landslag, och korsbandsskadade Johanna Rasmussen.

På nyhetsfronten har mittbacken Taylor Leach förlängt sitt kontrakt med Göteborg så att det löper över säsongen 2019. En annan mittback som har förlängt sitt kontrakt är Glodis Perla Viggosdottir som blir kvar i Rosengård även över säsongen 2020.

En annan aktuell damallsvensk nyhet, fast med elitettantouch, är att Kalmar givit duon Martin Sjöstrand och Joakim Lindén Johansson uppdraget att leda laget tillbaka till högsta serien.

Under lördagen kan Kungsbacka DFF uppnå damallsvensk status. Det gör halläningarna om de tar poäng borta mot Västerås BK30 eller om Kvarnsveden tappar poäng i helgens toppmöte, hemma mot Kif Örebro. Det är för övrigt en match Kvarnsveden bara måste vinna om de skall ha kvar en rimlig chans att kunna återvända till damallsvenskan direkt.

Slutligen drar kvalet till elitettan igång i helgen. Under lördagen spelar Borgeby–Jitex och på söndag är det första mötena mellan Rössö–BP och Bollstanäs–Morön. Må bästa lag vinna. Fast egentligen tycker jag att det här kvalet inte borde finnas. Jag tycker att seriesegrare skall gå upp en division.

Det hindrar inte att jag håller en extra tumme för Jitex. Inte för att jag har något emot Borgeby, utan för att det är tredje året i rad som Mölndalsklubben har vunnit sin division I-serie. Det vore verkligen grymt om de inte går upp i år heller.

LB07 lever – det gör även debatten om utökning av damallsvenskan

I dag kring klockan 16.50 sparkade Julia Welin rejält liv i den damallsvenska bottenstriden. I den femte övertidsminuten mot Växjö gjorde den 18-åriga Höllvikenprodukten sitt första damallsvenska mål någonsin. Det kom lägligt, för det betydde tre otroligt viktiga poäng till LB07 i kampen för nytt kontrakt.

Jag trodde nästan att LB07 var ute när de tappade 1–0-ledning till 1–3 mot Hammarby för två veckor sedan. Då skrev jag att:

”Det är naturligtvis inte kört för Malmöklubben, men man har nu 6,5 poäng upp till fast mark med bara fem omgångar kvar. Min gissning är att LB måste ta minst tio poäng på de matcherna för att ha chansen att spela i damallsvenskan även nästa år. Och det känns förstås väldigt svårt.”

Nu har LB07 tagit sex av de minst tio poängen. Och man har kvar bortamöte med Kalmar och hemmamatch mot Djurgården i den sista omgången. Det kan gå…

I slutet av dagens match hade verkligen Malmöklubben studsarna med sig. Först kvitterade Rakel Hönnudottir på ett motlägg, och sedan var det många studsar som gick rätt när Welin avgjorde i 95:e.

Rakel Hönnudottir

I nuläget ligger Malmöklubben fortsatt kvar under nedflyttningsstrecket. Man gör det med 20 poäng. Därmed kommer det troligen att slås ett rekord i år.

För faktum är att inget lag har åkt ur damallsvenskan på 20 poäng eller mer sedan 1998. Då föll klassiska Öxabäck/Mark ur med rekordhöga 24 poäng. Noterbart är att det året var det tre lag som åkte ner, så Öxabäcks notering är inte rakt jämförbar med årets serie.

Tittar vi på de år då två lag har åkt ur har bara en klubb som nått 20 poäng tvingats ner i andradivisionen. Det var Mallbacken som 1990 flyttades ner med 20 poäng och –28 i målskillnad. I år talar allt för att det rekordet kommer att slås.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden i fjol, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

Noterbart också att Öxabäck/Mark 1998 var det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under de sju år (1995–2001) där tre lag flyttades ner.

Inför årets serie är det alltså bara två lag över huvud taget som tagit 20 poäng eller fler och ändå åkt ur damallsvenskan.

Det här väcker återigen frågan till liv om utökning av vår högsta serie. Ämnet kom upp när Peter Gerhardsson presenterade sin senaste trupp, och det har i helgen återigen lyfts – den här gången i Dagens Nyheter.

Gerhardsson var för övrigt positiv till en utökning. Han konstaterade att elitettan har 14 lag medan damallsvenskan bara har tolv, och sa:

”Det här är inte mitt bord, men jag tror att det finns läge att spela fler matcher än man gör nu.”

DN:s artikel bygger på Gerhardssons citat, men jag tycker att DN har valt en rätt konstig vinkel att angripa frågan om utökning. Man har nämligen valt att lägga rätt stort fokus vid lagen som kommit sist och vid årets superjumbo Kalmar:

”Samtidigt visar en titt i tabellen att skillnaden mellan toppen och botten är fortsatt stor. Och att jumbon i botten tillhör 2000-talets sämsta.”

I artikeln får IFK Kalmars lagkapten Elsa Karlsson stort utrymme. Hon vill ha kvar tolv lag i högsta serien och tycker att fokus snarare borde ligga på att utveckla klubbarnas organisation än att utöka antalet damallsvenska lag.

DN:s skribent (Lisa Edwinsson) konstaterar också att Jitex och AIK under 2010-talet har haft ännu sämre säsonger än Kalmar.

Allt det här är ju rätt. Fast jag tycker ändå att både Karlsson och Edwinsson hamnar fel. Dels har ju bottenstriderna på senare år varit hyperjämna, och berört riktigt bra lag. Minns att Kristianstad var snubblande nära nedflyttning 2016 och att Göteborg var det i fjol. Dels tror jag att det är lättare att bygga upp en bra klubborganisation om man är i damallsvenskan än om man är i elitettan eller division I. Vi skulle alltså få fler välorganiserade klubbar om damallsvenskan bestod av 14 lag än av tolv.

Det mest intressanta för en eventuell utökning av den högsta serien är ju att titta på hur många spelare och lag det finns som skulle klara av att spela i damallsvenskan. När det gäller spelare är jag övertygad om att underlaget räcker.

Och jag är även övertygad om att antalet klubbar räcker till. Det bygger jag på hur det har gått för de damallsvenska nykomlingarna sedan elitettan startade 2013.

Det är fakta att de uppflyttade lagen har stått sig oerhört starkt på senare år. Kalmar är faktiskt den enda riktigt svaga nykomlingen över huvud taget från elitettan.

Här är en genomgång:

2014: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Jitex på 0 poäng och Tyresö som gick i konkurs – 0 poäng.

2015: Ena nykomlingen klarade sig kvar.
Ut åkte Hammarby (nykomling) på 18 poäng och AIK på 2 poäng.

2016: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Umeå och Mallbacken, båda på 13 poäng.

2017: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Kvarnsveden på 19 poäng och Kif Örebro med 13 poäng.

2018: Med största sannolikhet klarar sig den ena nykomlingen kvar. Klart är att Kalmar (nykomling) åker ut.

Åtta av tio nykomlingar från elitettan har alltså klarat sig. Det talar starkt för att det skulle gå att utöka serien. Dessutom tror jag alltså att en utökad serie hade skapat fler klubbar med bra organisation.

Med det sagt har det spelats en damallsvensk match till i dag. Där vann Kristianstad med 1–0 borta mot Hammarby. Amanda Edgren gjorde segermålet på nick i den första halvleken:

Efter matchen hörde jag Elisabet Gunnarsdottir berätta i Radiosporten att Brett Maron ligger kvar på sjukhus efter sin allvarliga skada på njure och urinrör. Tråkigt. Tankarna är fortsatt med KDFF-målvakten.

Dagens resultat innebär att Kristianstad går upp jämsides med Göteborg i kampen om medaljerna. Det innebär också att Hammarby på nytt är indraget i nedflyttningsstriden. Det är ju faktiskt inte säkert att deras 24 poäng räcker.

LB:s seger innebär också att söndagens möte mellan Eskilstuna och Djurgården får ökad betydelse. Eskilstuna har ju dock Kalmar kvar att möta, vilket ökar deras chanser till förnyat kontrakt. Och Djurgården har saken i egna händer. De skall ju i tur och ordning möta de tre lag som ligger närmast bakom i tabellen; Eskilstuna, Vittsjö och LB07. Dessutom har man kvar en hemmaamatch mot Linköping.

I elitettan tog Lidköping och Kvarnsveden varsin trepoängare i dag, vilket gör att toppstriden kommer att leva i ytterligare några veckor. I alla fall minst till nästa lördag, då Lidköping tar emot Kungsbacka.

I Frankrike fortsätter kräftgången för svensklaget Montpellier. I dag tappade man 1–0-ledning borta mot Soyaux till slutresultatet 1–1. Därmed har Montpellier bara fyra poäng på fem spelade omgångar – en jättestor besvikelse.

Linda Sembrant och Stina Blackstenius spelade hela matchen, medan Sofia Jakobsson byttes in i 56:e minuten.

Vi väntar ännu på vårt första svenskmål i vinterns upplaga av D1 Feminine. Däremot gjorde Linda Sällström sitt andra mål för säsongen i dag när Paris FC spelade 1–1 borta mot Fleury.

I Tyskland vann Potsdam utan skadade Amanda Ilestedt med 3–1 mot Frankfurt. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Är det klåpare som styr i Kalmar?

Jag missade helt gårdagens nyhet om att IFK Kalmar har gjort sig av med tränaren Jonas Walfridsson.

Men i kväll har jag läst ikapp, och noterar att Walfridsson och klubbens styrelse inte är överens, något som drivit bort tränaren. I lokaltidningen Barometern säger han så här:

”I första hand handlar det om hur styrelsen i allt större omfattning detaljstyr, även det sportsliga. En utveckling som startade när vi blev klara för allsvenskan.

Initialt accepterade jag hur styrelsen ville jobba. Över tid och i takt att allt fler beslut tas över huvudet på oss som står för det sportsliga har jag insett att det är inte är någon miljö jag vill vara kvar i.”

Walfridsson förklarar också att han inte har en aning om vart IFK Kalmar är på väg.

”Jag har frågat, men inte fått något svar. Alldeles oavsett hur de planerar framåt vill inte jag stå i vägen.”

Nyheten om att den tränare som lett laget sedan 2014 och tagit det från division I till damallsvenskan nu lämnar jobbet uppskattades inte av spelarna. Till Barometern säger lagkapten Elsa Karlsson så här:

”Jag är oerhört besviken. Det är helt fel beslut och det är ett beslut som i princip tagits utan våra åsikter i spelarrådet. Det är ju inte bara att skicka en tränare, alla i ledarstaben lämnar nu och styrelsen lämnar oss i laget i en situation som är under all kritik. Det räcker med att förlora med 10–0 som vi gjorde i helgen, man är ganska långt nere ändå men de tycker tydligen att vi ska ännu längre ner.”

Styrelsens ordförande Nicklas Klope förklarar tränarbytet så här kortfattat:

”Vi vill ha en förändring, att något ska hända.”

Och nog händer det saker alltid. Större delen av ledarstaben lämnar alltså klubben ihop med Walfridsson. Den som tar över är F19-tränaren Martin Sjöstrand.

Kalmar är en klubb som jag har väldigt dålig koll på. Men det här kändes spontant inte bra. Och efter att ha läst krönika som lokaltidningen Barometerns Peter Ahlén skrev i går får man lätt uppfattningen att IFK Kalmar är ett luftslott. Ahlén inleder sin krönika med:

”Finns inte kompetensen så blir besluten därefter. IFK Kalmars verksamhet lever farligt när tränaren Jonas Walfridsson lämnar sitt uppdrag.”

Och krönikan avslutas så här:

”Klope pratar om ett igångsatt förändringsarbete, en tydlig målsättning och fortsatt vision om allsvenskt spel. Ingen har hört hur det ska gå till, vad det innebär. Jag tror inte styrelsen har en aning om vad man pratar om.”

Det är tydligt att det inte är många som har förtroende för Klope och de andra i IFK Kalmars styrelse. Framtiden får utvisa huruvida styrelsen vet vad den gör, eller om det är ett gäng klåpare som styr i den damallsvenska tabelljumbon.

Det om Kalmar. En av dagens större sportnyheter har handlat om de här två tweetsen från Pernille Harder:

Uefagalan är planerad utifrån herrarnas spelschema, och inte damernas. Följden har blivit att galan krockar med Danmarks VM-kvalmatch mot Kroatien. Skulle Harder vinna priset som Europas bästa spelare säsongen 2017/18 kan hon således inte ta emot det.

Uefa har dock lite tur med de båda andra kandidaterna. För Ada Hegerberg nobbar ju det norska landslaget och Amandine Henry deltar ju inte i kvalet, hennes Frankrike har ju en direktplats till nästa års VM-slutspel.

Apropå landslag och mästerskap så pågår ett sådant i Indonesien. Det är Asian Games, alltså de asiatiska spelen. Det är jätteevenmang med hela 484 olika event i 42 olika sporter.

Damfotboll är en av grenarna, och där gör elva lag upp. Såväl Japan, Sydkorea, Kina som Nordkorea är med, och har starka lag.

Alla lag i turneringen är däremot inte så starka. När Kina häromdagen mötte Tadjikistan slutade matchen hela 16–0. Och Wang Shanshan lyckades med det otroliga att göra ett hattrick i äkta hattrick under matchens sista halvtimme.

Shanshan gjorde sitt första mål i den 64:e minuten. Sedan gjorde hon alltså ytterligare åtta, varav de tre sista på två minuter och elva sekunder under tilläggstiden. Det är inte så ofta någon gör ett äkta hattrick på så kort tid.

Även Zhao Rong hade en stor dag. Hon blev nämligen femmålsskytt. Fast det var ju ingenting jämfört med Shanshan. Här är ett klipp med alla 16 målen:

Hittills i turneringen är de fyra storlagen utan poängförlust. Men under onsdagen möts Kina och Nordkorea i gruppfinal i grupp 2. Det blir den första riktigt spännande matchen.

I övrigt noteras att Vietnam vann med 3–2 mot VM-klara Thailand, ett resultat som innebär att thailändskorna missar kvartsfinalspelet.

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Linköping lyfter – Kalmar rasar ihop

Linköping vann med förkrossande 8–0 i kvällens hemmamatch mot IFK Kalmar. Därmed är det LFC jag räknat ut för länge sedan tillbaka i den damallsvenska guldstriden.

Vid seger borta mot Eskilstuna på söndag kommer man maximalt att vara fyra poäng från serieledning under semestern.

I dagens match gjorde Natasha Dowie tre mål, vilket innebär att den engelska toppforwarden nu har gjort åtta mål på tio matcher – och toppar den damallsvenska skytteligan tillsammans med Växjös Anna Anvegård.

I Eskilstuna gör Dowie sin sista match för Linköping. För några veckor sedan hade jag sagt att det inte blir någon jättestor förlust för laget, men nu har hon gjort mål i fem raka matcher och det är inte lätt att ersätta.

Men ekonomiskt är det inte lätt att hålla kvar Dowie. Om jag förstått det rätt är skattereglerna förmånliga på korttidskontrakt, spelaren betalar bara 20 procent på inkomsten om kontraktet är på max ett halvår. Men om LFC skulle behålla sin engelska stjärna och ge henne lika mycket i nettolön även i höst hade det kostat rejält.

Jag såg inte speciellt mycket av dagens match. Men det lilla jag såg var det enorm klasskillnad. Tyvärr har vi hamnat där jag var rädd att vi skulle hamna, nämligen i att vi har ett lag som är alldeles för dåligt för vår högsta serie.

På förhand kändes Kalmar som given slagpåse i damallsvenskan. Men under april var jag imponerad över hur laget bet ifrån sig genom stenhårt arbete och vassa kontringar. Där i serieupptakten kunde det ha blivit fler än tre poäng. Men nu talar det mesta för att det väntar en blytung höst för Kalmar.

Lagets försvarsspel i dag såg ut att hålla division I-klass. Det var alibiförsvar från de flesta, spelarna var på hyfsat rätt position, men ingen gick på bollen. Linköping tilläts därför göra flera alldeles för enkla mål.

Det värsta av allt för Kalmar är att avståndet upp till strecket redan har vuxit till åtta poäng. Sannolikt måste laget ta minst 17–20 poäng i höst om man skall kunna hänga kvar. Och det är ju fullständigt omöjligt om man inte värvar ett helt nytt lag. Eftersom man inte har råd med det riskerar hela hösten bli en transportsträcka mot elitettan. Och då kan det bli fler ras av den typ vi fick se i dag. Tråkigt.

* Tråkigt är även det besked Lotta Ökvist fick från Orlando Pride i dag. Klubben släpper henne eftersom hon inte platsar. Ökvists USA-äventyr blev garanterat inte var hon tänkt sig. Hon har varit skriven i tre olika klubbar och fått spela noll minuter i ligan. Förhoppningsvis hittar hon en klubb i höst där hon får speltid igen.

* Kollar vi internationellt meddelade i dag meriterade tyskan Josephine Henning att hon avslutar sin karriär. Tråkigt, då hon bara är 28 år, och borde ha några år till kvar på karriären.

I Italien presenterade Juventus i går duktiga forwarden Cristiana Girelli som nyförvärv. Girelli kommer från huvudkonkurrenten Brescia, alltså det lag som nu tas över av AC Milan.

Olga Garcia

I Spanien gör Olga Garcia ett liknande byte. Det har varit klart ett tag att hon inte skulle bli kvar hos ligatvåan Barcelona. Nu är det klart att forwarden fortsätter karriären hos ligamästarinnorna Atletico Madrid.

Apropå Spanien såg jag att mittenlaget Huelva i går värvade Paraguays Lice Chamorro. Kul att spelare från ”nya” länder dyker upp i de ligor som satsar.

 

 

Kort analys från Kristianstad

I dag gjorde jag en liten utflykt till Kristianstad för att kolla in hemmalaget och de damallsvenska serieledarna Piteå.

Den längre analysen får vänta lite, men här är en kortversion. Jag och 747 andra åskådare fick se en match med flera ansikten. I den första halvleken var Piteå klart bäst, men laget låg ändå under med 1–0 i paus efter att man straffats på en inläggsfrispark. Cajsa Andersson hamnade på halvdistans och nådde inte upp på Amanda Edgren:s nick.

Direkt i den andra halvleken tappade Faith Ikidi bollen och Edgren kunde göra sitt andra mål i matchen. Sedan följde 20 minuter där Kristianstad var det klart bättre laget, och där 3–0 var nära flera gånger.

Men efter att Piteå reducerat, Julia Karlernäs på straff, vände matchen igen. De sista 20 minuterna plus övertiden gick till gästerna, och det kändes som att vi skulle få se en oavgjord match.

Men det blev skånsk seger i dubbel bemärkelse. Kristianstad tog tre tunga poäng som för upp dem på tredje plats i tabellen. En placering de kan tappa till Göteborg på tisdag. Men känslan är nog att Kristianstad är ett av seriens tre bästa lag.

Den andra skånska segraren var FC Rosengård som kan ta över damallsvenskans förstaplats i morgon kväll när de tar emot tabellåttan Linköping. Tills vidare ligger dock Piteå kvar i tabelltopp, och av det jag såg i dag är det ingen slump att laget ligger med där uppe. Även om de nu har två raka förluster såg jag inget som talar för något ras. Tvärtom finns det väldigt mycket kvalitet i laget, man har exempelvis ett underskattat kortpassningsspel. Men mer om det i den lite längre analysen.

I halvtid i Kristianstad kollade jag cirka en minut av mötet mellan seriens mest ointressanta lag ur publiksynpunkt, Växjö–LB07. Under den minuten fick jag se Växjömålvakten Katie Fraine göra en tavla på ett inlägg och LB:s Mia Persson sätta matchens enda mål. Därmed klättrar LB upp på medaljplats i damallsvenskan.

Sett till det här klippet med höjdpunkter var bortasegern inte direkt logisk sett till matchbilden.

För IFK Kalmar ser det allt tyngre ut. I dag blev det förlust med hela 4–0 hemma mot Hammarby. Gästerna fick därmed lite andrum i bottenstriden. Emma Jansson:s 3–0-mål var riktigt snyggt.

Gerhardsson marginellt före Sundhage på rankingen

Sverige faller på världsrankingen. När den nya listan presenterades under midsommaraftonen saknades vårt landslag för andra gången någonsin på topp tio. Ett av skälen till fallet är förstås förlusten i Lviv härom veckan.

Japan är den nation som avancerar mest i toppen, förstås till följd av segern i de Asiatiska mästerskapen. Sverige ligger på elfte plats, vilket placeringsmässigt innebär en tangering av vår sämsta ranking någonsin. Poängmässigt ligger dock landslaget marginellt före den notering man hade när Peter Gerhardsson tog över.

När Pia Sundhage lämnade över efter fjolårets EM-slutspel låg vi nämligen på plats elva med 1934 poäng. Nu ligger vi elva med 1941 poäng. Sammantaget kan man alltså konstatera att vi totalt sett har vår näst sämsta världsranking någonsin.

I Fifas världsranking jämställs för övrigt VM-kvalmatcherna med matcher i EM-slutspelet. Hemmasegern mot Kroatien i början av juni var således mer värd än krysset mot Tyskland i fjolårets EM-slutspel, något man kan ha en del synpunkter på.

När jag ändå är inne på Fifa så har de valt att låta Deyna Castellanos marknadsföra damfotbollens mästerskap under herrarnas VM. Jag hade föredragit om man skickat någon mer etablerad stjärna som Marta eller Alex Morgan. Fast de har ju fullt upp med spela i NWSL, så med tanke på det kanske Venezuelas stjärnskott kan vara en bra ambassadör.

Jag hade missat nyheten om att Kalmars skyttedrottning Amanda Fredriksson dragit av korsbandet. Förstås en otroligt tråkig nyhet, både för Fredriksson själv och för IFK Kalmar.

Sedan tidigare hade laget skador på Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada), Maja Träff Williams (knäskada, skall kunna vara tillbaka i augusti), Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet) och Kristin Haugstad (bäckenet, tillbaka i träning om en månad). Nu tillkommer alltså Fredriksson till den långa listan.

Det skulle ju kunna vara så att man tränar fel eller inte låter småskadade spelare få tid att bli återställda innan de kastas in i spel igen. Fast det känns inte så, för i en artikel i lokaltidningen Barometern säger ordförande Niklas Klope att:

”Vi gör allt vi ska göra – knäkontroller, vi tittar på belastning och ackumulerad trötthet, vi pratar med experter, hämtar in råd och tips. Känslan är att det blivit fler skador i takt med ökad noggrannhet.”

Men de många skadorna känns ändå inte som någon slump. Kanske att det kan höra ihop med ökat tempo och ökad träningsmängd när laget gått upp en division?

Slutligen har Milan i dag presenterat den tränare som skall leda klubben damfotbollssatsning. Det blir italiensk damfotbolls största stjärna någonsin, Carolina Morace, som får förtroendet. En intressant utnämning.

Julia Karlernäs i landslaget

I nattens inlägg hyllade jag Piteås Julia Karlernäs. Jag är tydligen inte den ende som sett hennes storhet. För några timmar sedan blev hon nämligen uttagen i Peter Gerhardsson:s VM-kvaltrupp till matcherna mot Kroatien och Ukraina.

Kul för Karlernäs, och kul för Piteå att återigen får med en spelare i landslagstruppen.

Gerhardsson väljer att ta med Karlernäs som en 24:e spelare eftersom det är lite skadeproblem på innermittfält. Dels har ju Caroline Seger bara spelat sporadiskt de senaste veckorna, dels fick ju Kosovare Asllani kliva av Linköpings match mot just Piteå i går.

I dag har Eskilstuna vunnit med 3–0 i Kalmar. Det var ju ungefär den skillnad man inför seriestart trodde att det skulle vara mellan lagen. Efter de sex första omgångarna trodde jag däremot att det här skulle kunna bli en betydligt jämnare historia.

Men kanske att det börjar lossna lite för Eskilstuna. Segern innebär ju att man i en haltande tabell plötsligt bara har tre poäng upp till medaljplats.

För Kalmar var det däremot en otroligt tung förlust. Laget behöver samla poäng på hemmaplan om de skall ha chansen att hänga kvar, men hittills har man kammat noll på Gröndals IP.

I elitettan är det fortsatt otroligt jämnt i toppen. I nuläget ligger Kungsbacka och Kif Örebro på de damallsvenska platserna. Men om Lidköping vinner mot Assi i morgon går västgötarna återigen upp i serieledning.

Det är fem lag inom tre poäng i tabelltoppen, och ytterligare en handfull lag är fortsatt inom hanterbart avstånd från topplagen.

Slutligen pågår finalen i den spanska cupen mellan Atletico Madrid och Barcelona. Mitt tips om kryss i det damallsvenska bottenmötet var ju inget vidare. Däremot gick det bättre med det tippade krysset i Spanien. Cupfinalen stod nämligen 0–0 efter 90 minuter och nu pågår förlängning.