Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.
Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.
Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.
Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.
I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.
Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.
I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.
På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.
De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.
När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.
Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.
För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.
Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.
Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.
I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.
Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.
Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.
Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.
Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.
4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.
Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.
När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:
”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”
I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.
Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.
I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.
Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.
Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.
KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.
I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.
I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.
LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.
Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.
Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.
Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.
I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.
Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.
Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:
1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52
Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.
Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård +33 26
2) Göteborg FC +14 25
3) Piteå +10 24
4) Kristianstad +8 24
5) Linköping +8 21
6) Växjö +13 21
Bortatabellen, toppen:
1) Piteå +8 24
2) Göteborg +13 22
3) Rosengård +4 19
4) Kristianstad –4 15
5) Vittsjö +3 13
6) Linköping +3 12
7) Hammarby –4 12
Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:
1) Rosengård +22 25
2) Göteborg +21 25
3) Piteå +14 24
4) Kristianstad +2 20
5) Eskilstuna –3 19
6) Linköping +7 15
7) Växjö –5 15
8) Vittsjö +5 14
9) Djurgården –2 14
10) LB07 –12 12
11) Hammarby –14 9
12) Kalmar –41 0
Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.
Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.
En blogg om internationell damfotboll 
Johan, jag håller med dig fullständigt. Fram med mer känslor i damfotbollen (och damlagidrotten överlag). Idag är det fult och inte accepterat att visa känslor när tjejer/kvinnor idrottar. Känslan är: ”Håll tyst, var glada att ni/de får spela överhuvudtaget”.
Håller helt klart med om att Rosengårds ‘kaxighet’ är bra och skapar känslor, det är förstås också därför övriga lags supportrar nu säkerligen är rätt nöjda att det blev det i jämförelse sympatiska hårdjobbande kollektivet Piteå som tillslut välförtjänt fick vinna guldet.
Som LFC-supporter har inte året varit något att minnas men det var i alla fall lite kul att det blev vi som avgjorde guldstriden genom att ta 6 poäng mot Rosengård, 3 mot Göteborg och 0 mot Piteå. Det var också lite kul att få glädjas med tillresta KDFF-supportrar både över deras lags framgång med 4:e platsen och över att Rosengård missade guldet.
Håller med dej Martin..
Visst kan man vara kaxsig, men då ska man leverera oxå, vilket FCR inte riktigt gjort med alla dessa stjärnor..
Och sänder ett litet tack till LFC oxå.😀😀
Som ”sörlänning” kan jag inte gratulera Piteå nog för det historiska SM-guldet! Cajsa Andersson gjorde inget nerköp precis när hon valde norrskenet i Pite. Jag har för länge sedan skakat av mig besvikelsen över Linköpings – nåja, relativa – magplask i år. LFC borde kanske ha ett pris i kategorin ”Årets struligaste klubbinsats”. Nu får visserligen både LFC och Rosengård varsitt tröstpris genom att bege sig ut på höstresa till Paris respektive Prag för att avrunda säsongen snyggt. Hur än resultaten av UWCL-returerna blir, så kan man alltid beskåda en och annan sevärdhet i de vackra huvudstäderna…
Ja, det behövs kaxiga skåningar i OBOS Damallsvenskan! FC Rosengård sticker ut hakan med åtföljande risk för att få smällar på densamma. Man kan förstå, av kommentarer och allmänsnack, att känslorna kring FCR är vida starkare än de är för andra damallsvenska lag. Det gläds åt FCR:s motgångar mer än det gläds åt andras framgångar. Själv känner jag dock sympati för sportchefen Therese Sjögran, en hyvens kvinna, men också ”otursgumma”.
Ja…..känslor…..är det vilka känslor som helst det behövs mer av? Känslor av avund? Känslor av avsky? Känslor av sympati? Känslor av glädje över fin fotboll? Positiva känslor för det egna laget? Negativa känslor för andra lag?
Apropå just känslor så tycker jag mig kunna notera fler och fler hejarklackar i DA 2018, även om några är rätt blygsamma till antalet deltagare. Här hoppas jag på en utveckling i riktning mot att supporta det egna laget 2019. Kanske behövs också fler klackar för att sätta fart på den tröga damfotbollspubliken. Den verkar ofta bestå av medgångssupportrar som vanligen sitter på händerna. Det behövs fler ”motgångssupportrar” för att kunna tala om en verklig supporterkultur, det vill säga de som håller på sitt lag och kommer till matcher oavsett vem laget möter och hur de ligger till i tabellen. Dit är det långt, mycket långt, inom damfotbollen.
Ja, Mittag vann skytteligan på 17 mål, vilket med undantag för 2011 (16 mål) är det sämsta resultatet sedan minst 1982. Jämfört med tidigare år är det också fler svenska spelare högt upp i skytteligan. Bra, men det säger väl också något om DA lägre standard och attraktivitet för vassa utländska anfallare.
”Sporten ädla känslor föder…”, eller hur var det nu igen? Nåväl – även om besvikelsen är så tjock att den knappt går att skära med kniv hos Rosengård just nu, så behöver man inte skämmas för sitt förflutna. Ska vi tro Wikipedia o.a. källor så har FC Rosengård blivit Svenska Mästare hela tio gånger. Nu är vi där igen med den knepiga definitionsfrågan: är Rosengård en Malmöklubb med gamla anor, eller är den en sen nyskapelse?
Malmö FF:s damsektion startades redan 1970 och första SM-guldet bärgades 1986, följt av fyra till under 1990-talet. År 2007 såg LdB FC Malmö dagens ljus och den nya fristående klubben tog sina första titlar 2010 och 2011. Till säsongen 2013 bildades (eller ombildades) FC Rosengård, som har plockat hem tre raka SM-guld sedan den metamorfosen.
Alltså: Är FC Rosengård ett helt unikt fenomen eller är det ett lag som skiftat tröjfärg (ömsat skal) tre gånger under drygt 40 år? Det avgörande är givetvis vad som står i stadgarna. Sant är i varje fall att man alltid har funnits i Malmö.
”U.” trollar och kåserar vidare, helt i onödan. Självklart är FC Rosengård ett ”unikt fenomen”, precis som alla andra klubbar. Jag ska inte ännu en gång räkna upp alla argument för att de inte har tio SM-guld på damsidan, utan två – 2014 och 2015.
2013 redovisas SM-guldet på Ldb FC (sista året det köpta reklamlaget för hudvårdsprodukter), inte FC Rosengård.
Längre tillbaka kapade Malmö FF loss damelitverksamheten efter flera framgångsrika år. De ville inte satsa på den.
Att statistiker av lathet eller dumhet eller båda administrativt slår ihop olika klubbars meriter i form av SM-guld och poäng i högsta serien är lika fånigt som fel. Linköpings FC är inte heller samma klubb som dåvarande Kenty (och nu ännu aktiva Kenty) och Kristianstad DFF är inte heller samma klubb som dåvarande Kristianstad/Wä som exempel, även om dessa klubbar med betydligt större rätt än FC Rosengård skulle kunna ta med detta i sin ”stamtavla”.
Att Rosengård och tidigare damelitklubbar råkar höra hemma i Malmö har inte ett skvatt med saken att göra. En omhuldad och ofta upprepad lögn gör den inte mer sann. FC Rosengårds damlag eller klubbledning behöver inte skämma ut sig genom att suga åt sig andras meriter och klä sig i lånta fjädrar. FC Rosengårds damlag står bra, mycket bra, på egna ben med fem medaljer på fem år, varav två SM-guld. Vackert så!
Tack för hjälpen med klarläggandet av historiken om Malmös bästa damfotbollsklubb(ar) och att du också passade på tillfället att, återigen ta mig i örat för mina amatörmässiga och onödiga utläggningar, ”The O”! 😉 Förhoppningsvis kan alla som sökt svar eller grubblat sig gråhåriga kring gåtan – eller ”fenomenet” – FC Rosengård, nu få en mycket godare nattsömn.
Det går att fiska efter sympati på många sätt ”U.” och ditt sätt är väl varken bättre eller sämre än något annat – om man nu vill ägna sig åt det. Jag tror inte något av det jag skrev var en nyhet för dig och inte heller om jag räknat upp ytterligare argument mot att FC Rosengård skulle ha tio SM-guld. Därav det ”onödiga”. Du får väl massera örat lite försiktigt så blir det nog bra igen…..så här från en amatör till en annan…..
Du får väl räkna upp de där argumenten för Svenska Fotbollförbundet. För det är ju deras räkning som gäller, och den säger att FC Rosengård har tio SM-guld.
Att det är SvFF som har fel gör inte saken mindre fel. Därmed är det inte heller ”deras räkning som gäller”. Det finns ingen som kräver att varken FC Rosengård, du, jag eller någon annan ska återupprepa den statistiska lögnen att FC Rosengård har tio SM-guld. Tio SM-guld faller på sin egen orimlighet eftersom FC Rosengårds damlag funnits i fem. Det är bara slött, slappt och likgiltigt att hävda att exempelvis Malmö FF:s SM-guld är liktydigt med FC Rosengårds. Det går alldeles utmärkt att hylla FC Rosengård för deras fina facit på fem år med bland annat två SM-guld. Lögnen devalverar trovärdigheten hos SvFF (och det behöver de verkligen inte), hos FC Rosengård och hos skribenter som ständigt upprepar lögnen. Det är inte förbjudet att tänka själv. Vilket tror du har bäst förutsättningar att få en förändring till stånd: när du hör av dig till SvFF med argument för att återställa/förbättra deras usla hemsida (som du upprepade gånger rätteligen ondgjort dig över) eller mina synpunkter på guldlögnen?
Guldlögnen är en intressant benämning. Som du vet sedan tidigare håller jag inte med dig i den här frågan. Jag tänker inte köra vidare mer än så här, men jag tror och hoppas att förbundsfolket själva inser att de gjort ett rejält nedköp med sin nya hemsida och gör ett försök att förbättra den.
Att det är något du inte håller med om har jag förstått, men inte exakt vad det är. Den SvFF-sida du länkar till är ännu mer försåtlig än sidan med maratontabellerna. Där finns i alla fall en fotnot som säger vilka ANDRA klubbar som inräknas i antalet poäng. På sidan med svenska mästare finns bara ett ökande antal SM-guld inom parentes.
Du brukar annars vara noga med fakta och föra kloka och rimliga resonemang kring det du tar upp (senast om ersättningar och bonusar), men i fallet guldlögnen verkar fakta och rimlighet inte alls vara av intresse. Varför det är så kan jag bara spekulera i. DET är lika märkligt som intressant.
Du tycks ha en lika from som naiv förhoppning att sannolikt samma personer på SvFF som beslutat om eller satt igång hemsideseländet plötsligt ska slås av något insikt. Det tror jag inte kommer att hända, men för all del – jag kan ju slå följe med dig och hoppas att guldlögnen rättas till liksom de andra felaktiga sammanslagningarna av poäng.
Visst kan man säga att guldlögnen bara är en ”fis i rymden” jämfört med mycket annat. Samtidigt i en elittävlingsverksamhet har det ändå betydelse särskilt vilka som vunnit det finaste priset och hur många gånger. En konsekvens av att guldlögnen står kvar och återupprepas är att det troligen tar ytterligare kanske både tio, tjugo eller trettio år innan något lag kommer ikapp och förbi FC Rosengårds påstådda tio SM-guld. Det är både anmärkningsvärt och stötande. Guldlögnen kan tidigast bli sanning år 2026. Det förutsätter att FC Rosengård tar åtta raka SM-guld. Inte ens världens då kanske bästa klubblag – Umeå IK – klarade den sviten. DÅ ska jag bli den första att ställa mig upp och applådera.
Till sist: undrar varför det inte står FC Rosengård redan på guldet 1986 – klubben har ju i alla fall funnits sedan 1917…. DET borde väl ligga i FC Rosengårds intresse att rätta till?!
Johan, hur bedömer du Piteå och KFC Göteborg i förhållande till de bästa klubbarna i Norge, Danmark, Italien och England? Tänker främst på kommande Champions League.
Bra fråga. Och svår. De engelska klubbarna har ju passerat de svenska. Våra lag känns även klart sämre än lagen från Tyskland, Frankrike och Spanien.
Rent allmänt ligger damallsvenskan fortfarande före ligorna från Norge, Danmark, Tjeckien och Italien. Men LSK, Bröndby och Slavia Prag är lag med stor internationell rutin, vilket gör att matcher mot dem är luriga. Det har ju Rosengård fått känna på nu.
Det finns alltså rätt många nitlotter för Piteå och Göteborg om de blir oseedade, vilket de sannolikt blir.