Baksmälla, huvudskador, spansk strejk och nya klubbar

Inlägget uppdaterat med summan på Göteborg FC:s nya sponsorsavtal.

Det har hänt en del på nyhetsfronten under början av vecka. Sannolikt har det dock inte hänt så mycket hos svenska mästarinnorna FC Rosengård.

Baksmälla i Malmö. Och tyvärr bakslag för Fridolina Rolfö. Jag missade först att hon fick kliva av skadad i Wolfsburgs senaste ligamatch. Hon skall ha undersökts under tisdagen, men ännu har jag inte sett någon rapport. Känslan man fått från rapporterna från Tyskland är att hon riskerar att vara borta någon månad igen. Hoppas att den känslan är felaktig.

Som väntat fick Glodis Perla Viggosdottir spela i Rosengårds guldmatch, trots att hon stod för ett oacceptabelt överfall på Mimmi Larsson förra helgen. Och domare Pernilla Larsson fick döma trots att hon inte ens gav en tillsägelse efter ett oacceptabelt överfall.

Men som jag tidigare skrivit nonchaleras huvudskador inom svensk fotboll. Innan jag fortsätter kritisera förbund, domare och medicinskt ansvariga skall jag dock konstatera att man på senare år skärp bedömningen av armbågar mot huvudet. Och det är bra.

Men totalt sett tar fotbollen fortfarande alldeles för litet avstånd från våld mot huvuden. I  den här länkade artiken från tidningen Forskning och Framsteg visade Magnus Forsblad, ordförande i Svenska fotbollförbundets medicinska kommitté, anmärkningsvärt ointresse för forskning om att till och med nickar kan skada hjärnan.

Den forskning som ligger till grund för artikeln har gjort att det amerikanska fotbollsförbundet US Soccer för tre år sedan införde ett totalt nickförbud för spelare yngre än elva år. I åldrarna elva till tolv får barn maximalt ägna en halvtimme per vecka åt nickträning, eller som mest 15–20 nickar.

I Sverige är det inte aktuellt eftersom Forsblad och hans vänner i den medicinska kommittén inte ser någon ”anledning att dra några slutsatser om huruvida nickar är skadliga utifrån endast denna uppmärksammade studie”.

Nu har det kommit en ny studie om hur hjärnan påverkas av fotboll. Den säger att proffsspelare löper 3,5 gånger högre risk för demens än övriga befolkningen. Vi får se om det får ansvariga inom svensk eller internationell fotboll att börja ta problemet med huvudskador på större allvar?

Apropå huvudskador har jag förstått att det var ett flertal sådana i lördagens match mellan Eskilstuna och Kristianstad. I halvtid fick både Julia Tunturi (som hann med att göra ett äkta hattrick i den första halvleken) och Alice Nilsson kliva av med huvudskador.

Nilsson har damallsvenskans längsta svit med matcher i rad från start. Hon missade matchen i andra omgången 2016. Sedan dess har hon startat i varje match – totalt 85 raka matcher. Bryts den sviten nu?

Apropå avstängningar noteras att Manchester Citys Kheira Walsh fick tre matchers avstängning i England för det här:

Som synes av Youtubelänken vann alltså Manchester United cupderbyt mot City med 2–0 i helgen. Det var förstås en stor skräll, och en stor prestigevinst för United. Dock är det gruppspel i cupen, så det troliga är att både City och United går vidare.

I Spanien noterar jag att det klagas på Kosovare Asllani:s defensiva arbete. Det finns en Real Madridsida som på engelska skriver ingående taktiska analyser av alla klubbens lag, plus det blivande damlaget i Tacon. I den senaste analysen får sig vår svenska storstjärna en rejäl känga för svag defensiv. Personligen tycker jag att hon blivit mycket bättre i defensiven, och känner inte igen problemet. Men jag har inte sett så mycket av Tacon att jag kan bedöma hennes insatser i klubblaget.

Risken är att Asllani inte får så många chanser framöver att förbättra sitt rykte i försvarsspelet. I dag har nämligen 189 ligaspelare varit på förhandling med klubbarna. Förhandlingarna strandade, och spelarna har beslutat sig för att gå i strejk.

Tydligen kommer helgens omgång att spelas, men det troliga är att ligan sedan avbryts.

Som synes av tweetsen ovan står parterna långt ifrån varandra. Spelarna vill få helproffsstatus och en minimilös på 16 000 euro per år, vilket motsvarar 170 000 kronor i dagens växlingskurs. Klubbarna vill bara erbjuda deltidskontrakt.

I damallsvenskan låg genomsnittslönen för 2018 på 11 319 kronor per månad, vilket motsvarar 136 000 kronor i årslön. Det innebär alltså att de spanska spelarna kräver betydligt högre löner än vad våra damallsvenska klubbar kan betala.

Det blir intressant att se vart den spanska konflikten tar vägen.

En ekonomisk nyhet i Sverige är att Göteborg FC har fått en ny storsponsor. Det är Prioritet som väljer att gå in i Champions Leagueklubben de kommande tre åren. Därmed borde väl Göteborg kunna bygga en bredare trupp till nästa år. Rosengård får se upp…

Enligt Göteborgs-Posten får KGFC 1,3 miljoner kronor per år under tre år, alltså nästan fyra miljoner kronor totalt.

Slutligen några nyheter om nystartade lag. I Sverige har Falkenbergs FF beslutat att starta damlag igen. Man hade det tidigare, men valde att gå ihop med Böljan inför säsongen 2013. Nu startar FFF alltså ett eget damlag igen.

På högre nivå meddelades i dag att NWSL får påfyllning de kommande säsongerna. 2020 ser Sacramento ut att ansluta och till 2021 är det klart att Louisville i Kentucky skall ha ett lag.

I övrigt diskuteras även lag från Cincinatti och Los Angeles.

Fler tankar kring våld mot huvuden

I det senaste inlägget skrev jag att jag tycker att Glodis Perla Viggosdottir borde stängas av i de två sista omgångarna av damallsvenskan.

Som ni säkert förstår kommer det inte att ske. Förbundet gör allt för att skydda sina domare, och går inte in med bestraffningar i efterhand ens om domsluten är genomusla.

Pernilla Larsson och hennes teams domslut kring överkörningen av Mimmi Larsson var både obefintligt och genomuselt. Men det kommer som sagt knappast spela någon roll. Larsson kommer att få döma vidare, och Viggosdottir kommer att få fira SM-guld på planen någon av kommande helger.

Till skillnad från svensk ishockey är ju sig inte huvudskador något man bryr sig om inom svensk fotboll. I förra inlägget högg jag mot domare och förbund i frågan. Och de har förstås de viktigaste rollerna i den här frågan.

Reglerna måste skydda spelarna. Och de som skall se till att reglerna följs är i första hand domarna, och i andra hand förbundets disciplinnämnd. Jag tycker att det skall vara självklart att disciplinnämnden skall kunna gå in i efterhand och döma ut avstängningar för farliga aktioner likt Viggosdottirs.

Just huvudskador blir ett allt större problem i allt fler sporter. Ju högre tempo, ju tätare spel och ju bättre tränade spelarna blir, desto större risk för allvarliga kollisioner mot huvudet. Inom fotbollen upplever jag att antalet gånger spelare skallar ihop ökar. Jag tycker att det utdöms alldeles för få varningar för spelare som kommer sent in i nickdueller. Eller för målvakter som boxar utespelare i huvudet.

Men det finns fler än domare och regelmakare som kan påverka. Exempelvis kan vi i media påverka. Och efter att i efterhand ha sett matchen på SVT tycker jag att kanalens folk gjorde ett riktigt dåligt jobb i frågan.

Dock brydde de sig om Larssons huvud. Huvudkommentatorn Chris Härenstam visade omgående efter smällen stor omsorg. Och experten Markus Johannesson sa direkt att han upplevde det som en otäck smäll.

När reprisen sedan spelades upp blev både Härenstam och Johannesson väldigt bekymrade. Johannesson sa:

”En riktigt otäck smäll som hon får från Viggosdottir. Just när man som spelare inte ser motspelaren komma in. Där ser vi den, den träffar… Jag hoppas verkligen att det där gick bra.”

Härenstam svarade:

”För det första. I ett sådant här läge tycker inte jag att hon skall spela mer. Jag har absolut inte de kunskaperna som krävs för att vet om det är hjärnskakning eller inte. Men efter att ha sett den där reprisen så är min åsikt ganska stark – för det finns inga risker man skall ta i de här lägena. Hade det varit ishockey hade de plockat av henne direkt, det kan jag säga.”

När Larsson kom tillbaka in i spelet säger Johannesson, som tidigare sagt att han tycker att man skall lämna bedömningarna till läkarna, att läkaren har ett stort ansvar att stoppa spelare efter sådana här smällar.

Fast vad jag kan se är ingen läkare inblandad i beslutet att låta Larsson fortsätta, utan det är bara LFC:s fysio som är ute och behandlar forwarden.

I paus, just när en av repriserna på Viggosdottirs överfall rullas, säger Frida Östberg ”det här tycker jag är riktigt ögongodis för en fotbollsälskare”. Det hon pratar om är förstås själva målet, och hon känner sannolikt att orden har dålig tajming, för hon lägger till:

”Tyvärr åker hon på en liten smäll här efteråt, men det är sånt som man tar när man får nicka in den så där.”

Det är ett riktigt dåligt uttalande från Östberg. Den typen av smällar är verkligen inget någon skall behöva ta på en fotbollsplan. Visst är det lättare att resa sig precis efter att man nickat in ett snyggt mål. Men smällen blir inte mindre allvarlig för att Larsson gör mål momentet innan den.

Bredvid Östberg står Lotta Schelin, som ler och nickar medhållande. Schelin som tvingats sluta på grund av upprepade hjärnskakningar säger inte ett ord om våldet mot Larssons huvud. Hon får inte heller några frågor om det.

Min notering från SVT:s sändning är att ingen har en enda synpunkt på Viggosdottirs aktion. Det nämns att det här hon som delar ut smällen – men inget mer. Inte ett ord om att det är ett rent överfall som isländskan står för. Inte ett ord om att det borde ha varit rött kort.

Jag är fullständigt övertygad om att det hade blivit mycket snack om tacklingen om det istället handlat om dubbarna före mot Larssons fötter.

Noterbart var att Larsson klev av i andra halvleken med yrsel och huvudvärk. Men under måndagen kom glädjande besked om att Larsson inte längre hade huvudvärk. Men det förändrar inte min syn på hur smällen behandlades av domare, lag och media under söndagen. Sådana här smällar mot huvuden måste bort från fotbollen.

Vad gäller själva matchen Rosengård–LFC var den en riktig godbit. Jämn, spännande och välspelad. LFC var bättre än jag sett tidigare i år, och 3–3-kvitteringen var riktigt fotbollsgodis. Jelena Cankovic:s chippassning är superläcker, och Anna Anvegård:s avslutning är nästan lika fantastisk. Anvegård är för övrigt numera i ensam skytteligaledning.

I dag har fokus annars i huvudsak legat på herrfotboll. Men en intressant nyhet från dagen är att Alingsås FC United tappar sina tränare bara tre dagar efter att man kvalat upp i elitettan.

 

Stäng av Viggosdottir resten av säsongen

Det var en glödhet damallsvensk helg. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se en enda av de många spännande matcherna. Först under sen söndagskväll hann jag börja kika på höjdpunkter från de olika matcherna.

Jag började med Rosengård–Linköping, och blev nästan omedelbart helt otroligt upprörd.

Det var situationen vid Linköpings 1–0-mål, där Glodis Perla Viggosdottir körde över Mimmi Larsson, som satte mina känslor i svall. Det kan vara det fulaste jag någonsin sett i damallsvenskan. Jag har sökt i minnet, men kan faktiskt inte komma på något fulare.

Jag trodde möjligen att jag överreagerade när jag såg smällen första gången. Men faktum är att det inte blir ett dugg bättre när jag nu sett om situationen flera gånger. Som jag ser det är det en totalt ansvarslös axeltackling mot en oförberedd motståndares huvud.

Viggosdottir tar sats i tre–fyra steg och kommer med fart in i duellen. Hon är jättesen och har ingen som helst chans på bollen när hon hoppar mot Larssons huvud. Det blir inte bättre av att Larsson precis har nickat, och därmed är i ett läge där hon varken kan se sin omgivning eller skydda sitt huvud. Viggosdottir gör inte heller någon som helst ansats att försöka mildra smällen, tvärtom hoppar hon alltså in med axeln först.

För mig är det ett mörkrött kort – och många matchers avstängning. För Pernilla Larsson var det ingenting. Nu syns domaren inte i bild hela tiden, men av det jag kan se finns det inget som tyder på att hon tycker att det har hänt något anmärkningsvärt.

Jag hoppas verkligen att domare Larsson var skymd, och inte såg kollisionen. För om hon såg smällen undrar jag hur hon motiverar att inte dela ut något kort för en tackling av det här slaget.

Om domare Larsson var skymd så hoppas jag att hon har sett situationen i efterhand, insett att hon missat årets mest solklara utvisning, och skickat en anmälan till disciplinnämnden. För enligt mitt sätt att se det är det enda rätta att Glodis Perla Viggosdottir stängs av resten av säsongen. Det är däremot inte ett dugg rimligt att hon går helt ostraffad från en sådan ansvarslös tackling.

Tyvärr nonchaleras ofta våld mot huvud inom fotbollen – det av såväl domare som förbund. Men även av spelare. Vad jag kan se från tv-bilderna är det ingen i LFC som är på domare Larsson och kräver att Viggosdottir skall åka ut. Det är i sig anmärkningsvärt. Jag lovar att det däremot hade blivit liv om isländskan tacklat mot fötterna med dubbarna före.

Inom ishockeyn har man insett hur farligt det är med tacklingar mot huvud, och börjat dela ut långa straff för sånt som Viggosdottir gjorde sig skyldig till. Och då har de ändå hjälm i hockeyn.

Inom fotbollen ses däremot oftast sena tacklingar i markhöjd som betydligt allvarligare än våld mot huvudet. Jag är definitivt ingen vän av fula tacklingar mot fötter eller smalben. Men ben läker oftast ihop. Hjärnan är betydligt mer svårläkt.

Faktum är att jag tycker att det är högst tveksamt att Mimmi Larsson spelade vidare efter sitt första mål i går. Vi har sett alldeles för många exempel på spelare som fortsatt spela efter hjärnskakningar. Den som vill ha exempel kan ju alltid googla på hur Lotta Schelin:s karriär tog slut. Fast just på den här fronten tycker jag ändå att det sker förbättringar. Allt fler spelare byts ut och får behandling enligt hjärntrappan. Det är ju få matchläkare som vågar chansa med spelarnas huvuden.

Rent sportsligt tycker jag alltså att Rosengård borde ha spelat i numerärt underläge under hela andra halvleken. Nu slapp man det, och kunde till slut rädda en viktig poäng. En poäng som kan bli guld värd.

Helgens omgång innebar dock inte att vi blivit speciellt mycket klokare på hur damallsvenskan skall sluta. Rosengård leder med sex poäng och elva mål och är fortsatt snubblande nära mästerskapet. Men det är inte klart.

Göteborg är kvar som tvåa, och har nu säkrat en medalj* – precis som Rosengård. I övrigt är det så jämnt att sjuan Piteå fortfarande är med i medaljkampen.

*Inlägget är uppdaterat: Tänkte först inte på att fyran och femman möts, och att Göteborg därmed som sämst kan bli bronsmedaljörer. 

Trean Vittsjö behöver en poäng till för att på egen hand spela hem klubbens första medalj någonsin. Det skulle kunna bli de stora silvermedaljerna – och en Champions Leagueplats. Fast det är helt klart fördel Göteborg i kampen om andraplatsen.

Eskilstuna har nu klättrat så högt att de är uppe på den fjärde och sista pallplatsen. United är tvåa i hösttabellen, bara en poäng bakom Rosengård. För Eskilstuna väntar närmast ”bronsmatch” mot femman Kristianstad. Seger där, och Uniteds medalj är klar.

Apropå Eskilstuna hade man ju gärna velat att det här inlägget skulle fokusera på det fantastiska mål som Sonia Okobi gjorde mot LB07. Det är helt klart en kandidat till årets mål i damallsvenskan.

För LB07 var det ett riktigt tungt mål, ett mål som innebär att Malmöklubben har en poängs marginal ner till Djurgården. Stockholmarna har bättre målskillnad, och känslan är att LB nog åtminstone behöver tre poäng till för att hålla sig kvar.

Till helgen spelar LB i Linköping, medan Djurgården har hemmamatch mot Piteå. Med tanke på de regerande mästarinnornas ovana att kryssa sig fram känns det inte orimligt med Djurgårdspoäng på söndag.

En sak som blev helt klar i helgen var att Kungsbacka åker ur damallsvenskan. Nu återstår att se hur långt de faller. Om de ej beviljas elitlicens flyttas de ju hela vägen ner i division I. Vi får alltså vänta och se om Västsverige får tre eller fyra lag i elitettan nästa år. Klara är ju Lidköping, Jitex och Alingsås.

Under söndagen fick vi även gratulera Bollstanäs från Upplands Väsby till spel i elitettan 2020. Laget vann båda kvalmatcherna mot Sunnanå med 3–2, vilket totalt innebar 6–4.

Om Kungsbacka flyttas ner till ettan skall ju ett lag till få plats i elitettan. Och här är jag lite osäker på om Sunnanå eller Älvsjö räknas som bästa förlorare. Jag tror dock att det är Älvsjö, även om Sunnanås totalförlust på 4–6 ju är bättre än Älvsjös på 0–2. Men Älvsjö kryssade ju i en match, vilket gör att de bör gå före på fler poäng.

Innan jag lämnar svenska nyheter noteras att den tidigare Växjötränaren Pierre Persson fått ett nytt tränaruppdrag. Han skall leda IFÖ Bromölla i division I. Det är en klubb som bland annat har fostrat Göteborgstränaren Marcus Lantz.

Dags för en internationell koll. Den måste jag bara inleda med att hylla Portland Thorns, och deras publik. I helgen hade man sista hemmamatchen för året. Det kom 24 521 åskådare. Därmed är Thorns det första damlag i världen att gå genom en säsong med ett publiksnitt på över 20 000 personer. Fantastiskt bra.

Totalt sågs alltså Thorns hemmamatcher av 241 181 åskådare. Det innebar ett snitt på 20 098.

Det innebär också att Thorns slår sig in på topp tio-listan över de fotbollslag i USA som har bäst hemmasnitt. Det är alltså bara nio herrlag som har högre snitt. Ett av dem är lokalkollegan Portland Timbers, som slutade på ett snitt av 25 218 i år.

I slutspelet får Portland ingen hemmamatch. I söndagens semifinal spelar laget borta mot Chicago Red Stars, medan den andra semifinalen går mellan Julia Spetsmark:s North Carolina Courage och Seattle Reign. Finalen går i Cary, North Carolina den 27 oktober.

I Europa var Chelseas derbyseger mot Arsenal helgens stora match. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen i 2–1-segern. Det var mästarinnorna Arsenals första poängförlust för säsongen. Det innebär att Manchester City nu är enda fullpoängare i WSL, de är två poäng före Chelsea och tre före Arsenal. Reading har en match mindre spelad, och de klättrar upp jämsides med Arsenal vid seger i hängmatchen.

Svenska målskyttar i Europa i helgen var Linda Sembrant, Mia Persson, Emelie Johansson – och Fridolina Rolfö. Som jag skrev i det här inlägget tror jag att det var ett självmål, och att Rolfö aldrig rörde bollen. Men hon är i alla fall bokförd för ett mål på tyska förbundets hemsida. För mer info kring våra utlandsproffs insatser i helgen hittar du Fotbollskanalens svenskkoll här.

Utspelet: ”Emma Kullberg till landslaget”

I går tillbringade jag alltså eftermiddagen på Valhalla IP för den damallsvenska toppmatchen mellan de lag som låg etta och trea inför den nionde omgången, Göteborg och Kif Örebro.

Underhållningsmässigt var det en okej match, men inte mycket mer. Mållösa tillställningar når sällan de riktigt höga fotbollshöjderna.

Det var Emma Berglund:s första damallsvenska match på drygt två år. Tyvärr blev det inte mer än 15 minuter på planen för den meriterade mittbacken. Efter matchen bytte jag några ord med en mycket besviken Berglund, som konstaterade att hon hade haft för bråttom in i spel efter sin bristning.

Hon hade tränat för fullt under hela veckan utan att ha känt något, men när det blev match gick det inte. Det hade inte dragit till lika hårt som när hon fick lårskadan, men det lär ju ändå dröja några veckor innan hon är tillbaka i spel igen.

Den kvarten hon gjorde var dock väldigt lovande. Berglund tog nämligen huvudrollen i matchupptakten. Hon frispelade först skyttedrottningen Rebecka Blomqvist i nionde minuten. En minut senare hade Berglund själv ett fint volleyskott. Båda avsluten räddades dock fint av matchens klart bästa spelare i den första halvleken – Örebros målvakt Danielle Rice.

Blomqvists friläge fick mig att börja specialstudera Kif Örebros försvarsspel. Jag reagerade nämligen på att friläget uppstod direkt på en långpassning från Berglund. Bollen gick från Göteborgs backlinje och över hela Örebros lag. Så lätt skall det inte vara att få frilägen.

Det kändes lite överraskade att ett lag som släppt in så lite mål som Örebro tillät Göteborg att få ett så ”enkelt” friläge i matchupptakten.

Örebro spelade 3–5–2 med en ganska utpräglad trebackslinje. Just 3–5–2 känns numera som trenden i damallsvenskan, som det vanligaste spelsystemet. Lite intressant här är ju att det var 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade i VM. Alla semifinallag spelade 4–2–3–1 och alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinje.

Göteborg spelar ju ett 4–4–2, där man offensivt ofta har ett centrerat mittfält för att öppna för sina löpstarka och offensiva ytterbackar. Längst fram har man vassa duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund.

Örebros försvarsspel var verkligen otroligt modigt. När Blomqvist i 24:e minuten fick sitt andra friläge tänkte jag att Örebro tog väldigt stora risker i sin försvarsuppställning. Ofta klev vänsterbacken Maja Regnås upp mot Elin Rubensson, vilket lämnade Frida Abrahamsson och Emma Kullberg ensamma mot de båda målfarliga Göteborgsanfallarna.

När Berglund frispelade Blomqvist mötte dessutom Hammarlund bollen, och drog med sig Kullberg uppåt. Så när passningen slogs var två av tre Örebrobackar på väg uppåt. Att lyfta backlinjen när man inte har press på bollföraren brukar vara lite av en självmordstaktik, framför allt om motståndarna har snabba djupledsforwards.

Men de två gånger Göteborg hittade frilägen stod Danielle Rice i vägen. Dessutom hade Örebro lite flyt. Returen på det första friläget gick nämligen rakt till Hammarlund, som dock inte hann styra bollen mot målet. Tränare Stefan Ärnsved kommenterade risktagandet i försvarsspelet så här:

”Så har vi spelat hela tiden. Vi gjorde exakt likadant mot Eskilstuna, där det blev två mot två mot Felicia Rogic och Loreta Kullashi. Det löste sig då med. Sedan är det livsfarligt ibland, och Dani (Rice) höll oss kvar i matchen i första halvleken i dag. … Vi har en defensiv organisation som tjejerna tror stenhårt på. Det var sjätte nollan av nio nu. Vi får energi av att ju längre matcherna går, att vi tror på vårt försvarsspel.”

I paus var det 8–1 i avslut till Göteborg, och jag hade räknat till 3–0 i hundraprocentiga målchanser. Göteborg fortsatte att äga matchen under den andra halvlekens första kvart, där skapade man ytterligare två fina målchanser. Gästerna såg slitna ut, och man satt bara och väntade på hemmalagets ledningsmål. Framför allt hade Örebro svårt på mittfältet, som blev genomspelat lite för lätt.

Då gjorde Ärnsved ett par byten. In kom Ellen Karlsson och Sara Lilja Vidlund, och man flyttade ner Heather Williams på mittfältet. Plötsligt fick gästerna mycket bättre defensiv kontroll. Den sista halvtimman var det Örebro som var närmast ett segermål. Ärnsved igen:

”Vi har några rejäla chanser. Vi är hyggliga i vårt omställningsspel. Vi behöver bara bli ännu bättre på att göra mål på våra chanser. När Heather får komma ner och spela åtta och Ellen, som haft en lite överansträngd baksida, får komma in och tillföra energi blir vi starka på mittfältet. Vi fick lite effekt av det bytet. Likadant när Jenna (Hellstrom) går ut när hon blir trött och Emma Lindén kommer in med energi på högerkanten. 0–0 borta mot ett Champions Leaguelag får vi vara stolta över.”

Sara Lilja Vidlund är 17 år (fyller 18 i september) och fanns med på den lista över landets 13 största talanger födda 2001–03 som Expressen publicerade i fredags. Enligt rubriken har man tagit ut de 15 största talangerna, men listan innehåller bara 13 namn.

Noterbart är att det är en lista där sex av 13 spelare kommer från Stockholmsområdet och fyra från Skåne. Ingen av talangerna kommer från norr om huvudstaden. Dessutom saknas det målvakter och mittbackar på den lista som förstås toppas av Hanna Bennison, med Evelina Duljan som tvåa. Noterbart också att de har blandat ihop Hanna Lundkvist med Hanna Lundqvist.

Sara Lilja Vidlund

Lilja Vidund är på sjätte plats. Och hon visade igår att hon är värd den placeringen. Hon gav Örebro ett bra djupledshot, inte minst sista kvarten när Göteborg flyttade fram och gick för seger.

Hon hade också den andra halvlekens bästa målchans, men frispelad av Williams fick inte Lilja Vidlund ordning på benen, och det blev ett halvdant avslut rakt på Jennifer Falk.

När vi ändå är inne på unga talanger gillade jag vad jag såg av 19-åriga Jonna Dahlberg. Det är en bolltrygg mittfältare med bra blick. Dock såg det ut som att hon har en hel del att lära i försvarsspelet.

Jag har gnällt på flera domarinsatser på sistone. Den här gången fanns det inte mycket att gnälla på, utan Laura Rapp klarade alla viktiga situationer bra. Det var väl egentligen bara en gång hon var lite illa ute.

Vid en inläggsfrispark 80:e minuten kolliderade Jennifer Falk och Beata Kollmats, och båda blev liggande. Göteborg valde dock att spela vidare, Blomqvist hade ett bra kontringsläge. Domare Rapp lät spelet gå. Men när Emma Kullberg bröt och det blev anfall åt andra hållet blåste hon av. Det kändes lite tveksamt.

Kullberg är däremot inte tveksam för tillfället. 27-åringen ansågs ju vara en jättetalang när hon kom fram i moderklubben Umeå IK. Men det riktiga lyftet kom inte. Och på senare år har hon varit runt, bland annat ett par säsonger i division I för Umeå Södra/Team TG.

Emma Kullberg

Men när jag såg henne i Kungsbacka i fjol tyckte jag att hon var klart bättre än jag sett tidigare. Då spelade hon defensiv innermittfältare och bar KDFF upp i damallsvenskan. I år i Kif Örebro har hon flyttat runt lite. De senaste matcherna har hon spelat i mitten av trebackslinjen och är en väldigt stor anledning till att Kif nu har fem raka nollor.

När jag pratade med tränare Ärnsved efter matchen sa han:

”Man får ju skicka en passning till Gerhardsson: Emma Kullberg till landslaget. Det är det enda jag har att tillägga i det här. Alla bollar bakom löser hon liksom.”

Lagkapten Frida Abrahamsson var också otroligt imponerad av sin backlinjekollega. Efter genrepet i våras pratade jag just med Abrahamsson. Då gällde min fråga var i tabellen man skulle tippa Kif Örebro. Svaret löd:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

Nu ligger Kif på medaljplats, med bara 3,5 poäng till serieledning och 2,5 till en Champions Leagueplats. Och man kommer som sämst ligga femma efter nio omgångar. Ner till elfte plats har man 13 poäng. Trots det har inte lagkapten Abrahamsson formulerat om målsättningen. Hon säger:

”Vår målsättning är fortfarande att hålla oss kvar. Att det har gått så här bra känns som en bonus. Det är skitkul. … Det är väldigt många matcher kvar, och vi måste fortsätta att ta en match i taget, det är klart att det känns jättebra i nuläget. … Vi bytte ut elva spelare från förra året, så det tog några matcher innan vi lärde känna varandra på planen. Men jag har ändå känt från början att vi har haft en bra kemi och gruppdynamik. Vi har hela tiden haft kul ihop, och jag tror att det gör att man vill jobba stenhårt för varandra – och då får man en känsla av att: ‘Vi tror på det här’.”

I mars var nog Örebrospelarna ganska ensamma om att tro på sitt lag. Då trodde alla experter att de skulle få slåss med LB och Kungsbacka om nytt kontrakt. Men nu är det inte längre någon som tror att Kif Örebro skall åka ur. Frågan är hur långt det kommer att bära. Övre halvan?

Det ser i alla fall bra ut på spelarsidan. I backlinjen är återvändaren Sejde Abrahamsson på väg tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon har gjort två korta inhopp under sommaren, men en liten känning i baksida lår gjorde att hon blev kvar på bänken hela matchen i går. Även Emma Östlund är på väg tillbaka.

För Göteborg blev det en tung lördagseftermiddag. Frida Abrahamssons bästa kompis Pauline Hammarlund ansåg att 0–0-matchen kändes som en förlust. Och det kan man förstå, för Göteborg hade ju 5–0 i klara målchanser efter 60 minuter. Men i en så här jämn och oviss serie måste man ta sina chanser. Man har inte råd att missa två rena frilägen.

Med sju–åtta minuter kvar av matchen tappade man dessutom serieledningen. Då gjorde nämligen Glodis Perla Viggosdottir 2–1 till Rosengård mot Kungsbacka, vilket innebar att Malmöklubben numera är överst i tabellen.

Kanske att det hade med att det var 30 grader varmt och lördag – men det kom bara 711 åskådare till Malmö IP och 965 till Valhalla. Inför matchen i Göteborg hade GP ett par artiklar om vilken effekt VM skulle ha på publiktillströmningen.

Eller snarare vilken effekt VM inte skulle ha. Göteborg FC:s ordförande Peter Bronsman sa så här till Göteborgs-Posten:

”Visst, det kom 35 000 till Avenyn, men det är landslaget. Vi får göra vår egen grej. Det är jättesvårt att rida på och kopiera andras framgångar.”

Så är det ju. Men frågan är om Göteborgs grej, med fri entré är rätt grej. Jag har varit skeptisk från början. I en krönika skriver GP:s Mattias Balkander om att VM inte har något med damallsvenskan att göra, om att den damallsvenska produkten måste bära sig själv. Han skriver också att så här om fri entré:

”Vem skulle välja bort en match på grund av en hundring? Även här handlar det om att leverera en produkt – och sända signaler att man tror på den.”

Det är bara att hålla med. Jag noterar att Portland Thorns lockade 3 420 betalande åskådare till en träningsmatch i våras. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch. Och det långt innan USA tog VM-guld.

I kväll avslutas omgång nio med matcherna Linköping–Piteå och Djurgården–Eskilstuna. Jag noterar att Piteå satt 14 timmar i buss i går på grund av inställt flyg. Klubben visar att man är bättre förberedda än vad LB07 var i våras. Vi får se om bussresan sitter i benen, eller om den kanske tvärtom kan bli tändvätska för norrbottningarna.

I övrigt noterar jag nyheter kring våra svenska Italienproffs. Lagkapten Julia Molin tackade i går för sig i Verona. Vart hon är på väg skrev hon däremot inte.

Det blir även klubbyte för Jenny Hjohlman. Efter 1,5 säsonger lämnar hon Florentia för nykomlingen Empoli:

Jag noterar också att den svenska nyförvärvsduon nu har checkat in hos Wolfsburg:

View this post on Instagram

Settled in Wolfsburg and excited to be here 🐺

A post shared by Fridolina Rolfö (@fridolinarolfo) on

Mia, Mia och två matchanalyser

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

Guldspel av Rosengård i andra omgången

Efter två spelade omgångar har vi vardera tre full- och tre nollpoängare i damallsvenskan. Fullpoängararna är Rosengård, Linköping och Kif Örebro. Kanske är det här året där de senaste årens båda storlag återtar makten inom svensk damfotboll?

Nollpoängarna är Djurgården samt de båda tippade nedflyttningstippade lagen Kungsbacka och LB07. Även om LB hängde med bra i dagens match är ju känslan tyvärr att det är en uppenbar risk att vi får två lag som ganska tidigt blir avhängda.

Jag har försökt se så mycket som möjligt av så många lag som möjligt i den här omgången. Den enda match jag inte har lyckats se mer än höjdpunkter från är påskdagens 1–1-match mellan Göteborg och Eskilstuna.

Där verkar det ha varit ett ganska massivt övertag för hemmalaget. Men Eskilstuna visar för andra matchen i rad att man är ett svårslaget lag. Det skall bli spännande att se hur United klarar sig i matcher där de behöver föra spelet.

För Göteborg är det förstås en missräkning att tappa poäng på hemmaplan. Där bör man vinna de allra flesta matcherna om det skall bli guldstrid i höst.

Omgångens allra mest intressanta match blev onekligen söndagens andra, Skånederbyt mellan Rosengård och Kristianstad.

Den matchen var redan intressant på förhand då Rosengårdstränaren Jonas Eidevall höjde temperaturen genom att säga så här om Kristianstad till Sydsvenskan:

”De har alltid spelat primitivt och så ser det ut nu också. De är direkta, närkampsorienterade och spelar med låg risk och är bra på fasta situationer. Det är ett bra lag, men de står inte för något nytt det kan jag inte påstå.”

Så kan man också ge sina motståndare extra tändvätska. Nu räckte inte det för KDFF. Som Elisabet Gunnarsdottir sa efteråt till Kristianstadsbladet:

”Jag vet inte om det är hans åsikt eller om han vill försöka få folk ur balans? Jag tycker tvärtom. Vi har utvecklat vårt spel otroligt mycket, det är långt ifrån samma lag och man behöver inte vara fotbollsexpert för att se det. Vi har en annan spets och spelar på ett annat sätt, men tyvärr kunde vi inte motbevisa honom.”

I själva matchen valde Eidevall och Rosengård en intressant taktik. De satsade på fart från start, och satte Anja MIttag vid sidan. Det draget blev faktiskt en riktig succé.

Och när vi ändå är inne på intressanta taktiska drag noteras att Gunnarsdottir och Kristianstad gjorde ett taktiskt byte redan i minut 24. Då fick Evelina Duljan gå ut och in kom Amanda Edgren. Det är verkligen hysteriskt ovanligt med så tidiga byten. Gunnarsdottir motiverade bytet av Duljan så här:

”Jag såg tidigt att hon inte var med. Hon har astma och hade inte sin spray med sig, det var lite som att vi var en man mindre.”

Det bytet hjälpte föga, för det här var verkligen en maktdemonstration från Rosengård.

Tränare Eidevall och lagkapten Caroline Seger pratade i höstas om att de tyckte att deras lag spelade damallsvenskans bästa fotboll. Vad som är bästa fotbollen är förstås väldigt subjektivt.

Eftersom de vann hösttabellen kan man ju säga att de spelade den bästa fotbollen under hösten. Men personligen höll jag inte med. Jag kände hela tiden att något saknades i Rosengårds spel. Min uppfattning var att man i första hand saknade en djupledsgående forward och tillika målskytt.

Fast efter att ha sett Rosengårds uppvisning mot Kristianstad känns det som att polletten trillade ner. Det är fart som har saknats hos Rosengård.

Fart i alla delar av spelet. Laget har varit bollskickligt, och man har jobbat sig fram i etablerat spel. Men det har blivit väldigt enahanda. Och det har ofta varit många som trampat på bollen, och bromsat anfallen.

Mot Kristianstad spelade Rosengård ett snabbare spel än jag sett laget göra på mycket länge. Och då tänker jag inte på att man spelade snabbare i djupled. Utan det var ett snabbare spel i alla lagdelar.

Jag vet inte om jag sett en backlinje spela runt bollen snabbare än vad trion Nathalie Björn, Malin Levenstad och Glodis Perla Viggosdottir gjorde. Det var riktigt fotbollsgodis att se med vilken kvalitet de tre flyttade bollen från sida till sida. De gjorde det med distinkta och precisa passningar.

På mittfältet har Hanna Bennison kommit in som en virvelvind. Hon har förutsättningar att bli vårens sensation om hon fortsätter som hon inlett, det är en spelare som verkligen driver upp tempot på mittfältet. Att hon skulle vara så bra i damallsvenskan hade jag inte kunnat räkna ut när jag såg henne i F17/02-landslaget för några veckor sedan.

Hanna Bennison

Bennison gör skillnad. Tidigare har Rosengård nog haft lite för många centrala spelare som vill kladda på bollen lite för ofta och för länge. Men i den här matchen gick det till och med fort framåt när Caroline Seger fick bollen.

Det hjälpte säkert att man matchade Lisa-Marie Utland och Hailie Mace på topp från start. Med två snabba djupledhot där uppe tvingar man ofta motståndarnas backlinje att falla några meter. Följden blir att det uppstår ytor på mittfältet.

Utöver snabbt spel satte Rosengård gästerna under tung press. Den pressen var grunden till 1–0-målet, där lagkapten Seger stod för en vaken återerövring när Rita Chikwelu slarvade och fick bollen för långt ifrån sig utanför eget straffområde.

Även vid 3–0 gjorde gästerna ett rätt stort misstag. Den gången var det målvakt Brett Maron som backade in i målet i stället för att gå ut och bryta en långpassning från Mittag. Följden blev att Utland ganska enkelt kunde punktera matchen i början av den andra halvleken.

I det skedet hade KDFF bara haft ett läge. Gästerna skapade mer därefter. Men faktum är ju att Rosengård gjorde alla sex målen. För KDFF:s reducering var ju ett stenhårt självmål från Viggosdottir.

Som sammanfattning var det här en överkörning. Det var också på många sätt den bästa match jag sett Rosengård göra på flera år. Man mötte ju ett starkt motstånd, som inte hade en chans. Tränare Gunnarsdottir sa så här till Kristianstadsbladet om FCR:

”De var förbannat bra, som ett guldlag. Det är absolut ett lag som kan vinna SM-guld. Samtidigt säger de själva att de inte har truppen för att vinna, men vill ändå bli topptippade. Jag tycker att det är lite förvirrande för min del.”

Jag håller med om att Rosengård visade upp ett guldspel i matchen. Kan de ha sånt här bolltempo i alla matcher blir laget otroligt svårslaget i år.

Tråkigt var att Nathalie Björn åkte på en muskelskada och tvingades kliva av i slutet av den första halvleken. För hennes, Rosengårds och landslagets skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Så till måndagens matcher. Där var Djurgården–Linköping den mest spännande. Det var en match där jag räknade till 7–7 i heta målchanser, där Djurgården vann den officiella statistiken med avslut mot mål med 13–7, men där LFC vann matchen med knappa men klara 3–2.

Min analys av Linköping från premiären kvarstår. Laget har massor med brister i försvarsspel, samt i tidigt speluppbyggnad. Däremot är laget otroligt effektivt när chanserna kommer.

Jag räknade inte målchanser i premiären, men känslan är att LFC har gjort mål på mer än hälften av sina målchanser – vilket är fantastiskt bra.

Och när man har sådan effektivitet framåt kan man acceptera att det hackar lite i andra delar av spelet. Framför allt är Lina Hurtig inne i en sådan där period där hon är magiskt bra. I dag fixade hon en straff, hade ett assist samt gjorde ett klassmål med vänstern – trots att hon egentligen fick passningen några moment för sent.

Positivt för LFC i offensiven är även att Rakel Petursdottir:s högerhörnor ger vibbar av June Pedersen och Magdalena Eriksson, vilket ju i princip är det högsta betyg en hörnläggare från höger kan få. Och vilket är fantastiskt bra för LFC.

Om laget kan fortsätta ha sådan här sanslös spets framåt är laget absolut en guldkandidat framåt hösten. Man har ju faktiskt dessutom en del sparkapital i offensiven. För jag tycker inte att Stina Blackstenius är riktigt nära sin toppnivå ännu. Och då gjorde hon ändå ett mål och ett assist i dag. Fast assisten har hon inte fått tillgodoräkna sig i den officiella statistiken.

Vad gäller Djurgården tycker jag att laget sett till spelet var förtjänt en poäng. Det känns som att Olivia Schough är en väldigt bra värvning av stockholmarna, precis den spelartyp man saknat. Hon var också inblandad i båda Djurgårdsmålen.

Trots att laget är poänglöst tycker jag att det visat klass i båda matcherna hittills. Under måndagen klev man upp högt och satte fin press på LFC. Framför allt i början av den andra halvleken hade man ett riktigt bra grepp om matchen. Känslan nu är att Djurgården kommer att kunna kämpa om platser på tabellens övre halva.

Måndagens första match var den mellan Växjö och Piteå. Det blev en mållös historia, vilket innebär Piteås första poängförlust mot ett icke Skånelag sedan 2017.

Växjö hade fler farliga målchanser före paus, medan Piteå radade upp en kanonad av chanser i den andra halvleken.

Till slut räknade jag till 11–4 i målchanser till de svenska mästarinnorna. De hade dessutom fyra bollar i målramen. Piteå borde alltså ha vunnit den här matchen. Men säkerligen otroligt skönt för Växjö att både få poäng och hålla nollan.

Selina Henriksson

I Piteå har jag upplevt det som att Selina Henriksson har flyttat fram sina positioner rejält. Jag tyckte att hon var lite av laget svaga kort i fjol. Det är hon inte i år. Tvärtom tycker jag att hon är en av lagets mer konstruktiva spelare.

Så till de båda matcherna med ”bottenkaraktär”. Vittsjö visade dock att man inte har för avsikt att vara ett bottenlag. Bakom 3–0 mot Kungsbacka döljer sig en total utspelning. Jag hade på matchen på en liten bildskärm samtidigt som jag tittade på andra matcher. Så jag kan ha missat något, men kom ändå upp till hela 13–1 i målchanser.

3–0 var alltså i underkant. Michelle De Jongh visade fin form genom att göra två mål och ha ett ribbskott. Överhuvud taget kändes Vittsjö starkt. Eller så var Kungsbacka väldigt svagt.

Tyvärr känns det alltmer som att nykomlingen kommer att få det otroligt tufft. Målvakten Moa Öhman har gjort två kanonmatcher. Ändå har hon släppt in sex mål. Kanske att Kungsbacka redan nu måste minska risktagandet och bara spela på kontring. Känslan är nämligen att man inte kommer att kunna spela bort några av konkurrenterna i högsta serien.

Lina Gerhardsson

Jobbigt för Kungsbacka att försvarsklippan Lina Gerhardsson tvingades kliva av med något som såg ut som en bristning.

Slutligen LB07–Kif Örebro. Av det jag såg skapade hemmalaget klart mest. Men det är ju illavarslande när man inte gör mål på sina chanser, samt att man även ligger bakom delar av bortalagets offensiv. Exempelvis var Heather Williams viktiga ledningsmål frukten av en riktig försvarstavla.

Kif Örebro har fått en kanonstart på serien. Sex poäng mot lag som de flesta tippar sluta på den undre halvan ger förstås andrum. Samtidigt är det värt att komma ihåg att Hammarby toppade damallsvenskan efter två omgångar i fjol – och Bajen spelar ju i elitettan i år.

En bra start är alltså ingen framgångsgaranti. Men känslan är att Örebros snabba och vassa kontringsspel kommer att ge fler poäng. Däremot har jag ännu så länge inte sett speciellt mycket som tyder på att LB07 skall kunna lyfta i tabellen.

Innan jag släpper den här omgången måste jag gnälla lite till på den officiella, damallsvenska statistiken. Varför ha så genomusel statistik?

Jag kollade på Skånederbyt i efterhand eftersom jag jobbade på superettanmatchen Norrby–Jönköping på påskdagen. Jag följde dock med via förbundets livescore. Där bokfördes inte ett enda avslut under de första 20 minuterna. Det borde ju tyda på att det inte varit en enda målchans så långt.

Men när man kollar matchen visar det sig att Nathalie Björn i matchupptakten hade en nick från två–tre meter, som dock gick över. Men det skall inte räknas som avslut. Och så hade Hailie Mace haft ett skott från tre meter som räddades av Kristianstadsback. Inte heller det räknades som avslut. Absurt.

Jag kommer inte att vänja mig vid det här. Speciellt inte som det alltså har blivit bättre i herrarnas två toppserier. Men damerna är väl inte lika viktiga…

Slutligen konstateras att det är fördel Lyon och Barcelona i kampen om finalplatserna i Champions League. Men ingen av semifinalerna är avgjord ännu. Mer om det i kommande inlägg.

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik: