Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.