Hektisk period med flera publikrekord

Vi är inne i en rätt hektisk period – både för mig personligen och för vår svenska silly season.

De senaste dagarna har vi bland annat sett Ebba Wieder byta skånsk klubb, Linköping byta förstamålvakt och AIK:s skyttedrottning hamna i Umeå.

Jag har ett fulltecknat schema den här veckan och hinner inte komma med några djupare analyser eller kommentarer, utan hänvisar nyhetsflödet till silly seasonsidan – som jag kommer att försöka hålla uppdaterad.

Självklart hade det även känts bra att lite djupare kunna kommentera nyheterna om Assis urdragning samt om att även IFK Göteborg startar damlag i division IV.

En notering kring det senare är att att nästa års hetaste damfotbollsderby kan komma att spelas i Göteborgsfyran mellan Blåvitt och Örgryte. Göteborgsposten spekulerar till och med om att det svenska publikrekordet för damfotboll på klubbnivå (9413 på Linköping–Umeå 2008) kan slås i aktuellt gärdsgårdsseriederby.

Om Göteborgs Fotbollförbund är taktiskt lägger de båda Blåvitt–Öis-derbyna i division IV under landslagsuppehåll på herrsidan. För då ökar ju möjligheten att locka herrfotbollssupportrar till matcherna.

Även Svenska Fotbollförbundet bör vara betydligt mer genomtänkt när de väljer vilka matcher i damallsvenskan och elitettan som läggs under herrarnas landslagsuppehåll. I helgen slogs publikrekord på damfotboll i Frankrike, England och Brasilien – mycket för att man passade på att lägga toppmatcher när herrfotbollspubliken var ”ledig”.

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Hanna Folkesson klar för Djurgården

Hanna Folkesson

Dagens nyhet är att Hanna Folkesson har skrivit på för Djurgården. Därmed har Stockholmsklubben till nästa år ett riktigt intressant centralt mittfält med Folkesson, Irma Helin, Malin Diaz och sannolikt även Emilia Brodin.

Emilia Brodin, tidigare Appelqvist

Inför årets serie såg jag Djurgården som ett av sju lag som hade potential att slåss om medaljer. Det visade sig ganska snart att så inte var fallet. Stockholmarna saknade Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd lite mer än jag hade tänkt mig, dessutom åkte man på flera tunga skador.

I stället handlade säsongen mycket om kamp kring nedflyttningsstrecket – man säkrade inte kontraktet förrän i tredje omgången från slutet, där Vittsjö besegrades i en riktig streckmatch.

Men kanske att Djurgården kan få ihop ett riktigt starkt lag till 2019. Lyckas man även behålla Julia Spetsmark känns laget definitivt som en kandidat på topp fyra.

När det gäller Folkesson letade jag igenom bloggen efter en intervju jag gjorde med henne dagen efter hennes mästerskapsdebut i juli i fjol. Jag hittade inget, sannolikt skrev jag aldrig ut den. Däremot hade jag kvar en nio minuter lång inspelning i min mobiltelefon, som jag nyss lyssnade igenom.

Det mesta handlade förstås om EM och om hur underbart det var att få göra mästerskapsdebut. Men så var det även den fråga som jag egentligen letade efter, den där jag frågade henne vilken roll hon skulle ge sig själv om hon själv fick skräddarsy den:

”Det är svårt att säga. Jag trivs med att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensivt i Rosengård – och det har funkat bra den senaste tiden. Men jag skulle nog säga, lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfasen, men även kunna vara med framme i boxen också.”

Vill du ha en sittande mittfältare bredvid dig som tar mer defensivt ansvar, och så får du köra?

”Nej, kanske mer att vi båda är tvåvägs, att vi delar på det.”

Är du främmande för att gå ut på kanten?

”Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som en kantspelare. Men är det där jag får spela så gör man ju det bästa utav det. Och då kanske mer en indragen mittfältare som få bollen på fötterna än en djupledsgående.”

I Rosengård har hon huvudsakligen varit defensiv, det har inte blivit så många av de där löpningarna in i boxen som hon gärna vill göra. Ihop med Diaz och Helin känns det som att Folkesson även skulle få en defensiv roll i Djurgården. Fast med Brodin skulle det kanske kunna bli den delning av arbetsuppgifterna som Folkesson själv föredrar.

Tittar vi på Rosengård blir det intressant att se hur man nu agerar. Man har Caroline Seger, Nellie Lilja och Iva Landeka som central mittfältare. Jag är osäker på Ebba Wieder:s kontraktssituation, men eventuellt är även hon klar för nästa år. Dessutom kan Johanna Rytting Kaneryd spela i mitten.

Johanna Rytting Kaneryd

Kanske att Rosengård är nöjt med den uppsättningen centrala mittfältare, och väljer att lägga sina pengar på att istället hitta någon mer forward.

I övrigt i dag har Kif Örebro presenterat Sejde Abrahamsson som nyförvärv – och återvändare. 20-åringen är ju från Örebro, och har väl just Kif som moderklubb?

Spontant tyckte jag att det var ett kanonförvärv. Abrahamsson har spelat 20 damallsvenska matcher för Hammarby och är en högklassig mittback – precis vad Kif Örebro behöver. Men jag hade missat en sak.

Lördagen den 27 oktober var verkligen en otursdag för Abrahamsson. Först drog hon på sig den straff som gav Vittsjö ledningen, sedan fick hon kliva av ödesmatchen efter en halvtimme med en skada – och så åkte Hammarby ut.

Det jag hade missat var att eländet inte stannade där – det visade sig att knäskadan var ett avslitet korsband.

Därmed kommer Sejde Abrahamsson antagligen som tidigast vara aktuell för spel till hösten nästa år. Därav min lilla devalvering av värdet på värvningen. Vi får hoppas för Örebros del att laget inte har hamnat på efterkälken i det skedet.

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Diverse nytt inför damfotbollshelgen

Det har varit lite körigt de senaste dagarna. Men i torsdags hade jag på Rosengårds bortamatch i Rumänien på en av mina två skärmar på jobbet.

Det är synd att säga att jag kollade speciellt koncentrerat, men några noteringar gjorde jag från 1–0-segern. Först den uppenbara om att även Malin Levenstad håller Ebba Wieder högt, till och med högre än landslagsuttagna Hanna Folkesson. För visst är det lite anmärkningsvärt att det var Wieder som startade bredvid Caroline Seger och inte Folkesson?

Nu visade ju sig den uttagningen var väldigt bra, för det var ju just Wieder som snyggt och behärskat satte segermålet, som kom på efterspelet till den här hörnan:

I övrigt noterade jag att Rosengård borde ha gjort fler mål, men att självförtroende och skärpan i avgörande lägen inte finns där för tillfället.

Dessutom finns det osäkerhet i försvarsspelet. Cluj verkade ha scoutat Rosengård dåligt, för de hade en snabb forward i Alexandra Lunca. I den första halvleken huserade dock Lunca hela tiden på högerkanten, vilket innebar att hon mest hela tiden hamnade i löpdueller med snabba Ali Riley.

Efter paus utgick Lunca mer från mitten, eller från vänster, och då såg Clujs djupledsspel betydligt farligare ut. Lagets farligaste chans var dock ett ribbskott i 89:e minuten.

Bristen på snabbhet i Rosengårds högerförsvar lär vara något som de damallsvenska konkurrenterna kommer att försöka utnyttja. Först ut är Djurgården i morgon, en spännande match där Stockholmslaget inte känns chanslöst.

Apropå Djurgården ser jag att Mia Jalkerud fortfarande officiellt står bokförd för lagets reduceringsmål senast mot Linköping. Det måste väl ändå vara fel, det var ju ett klockrent självmål av Maja Kildemoes.

De mest intressanta damallsvenska matcherna i helgen spelas dock i dag, och handlar om bottenstriden.

Kif Örebro har haft ett lovande spel de senaste matcherna, vilket bör innebära bra segerchans när man tar emot formsvaga LB07. Matchen är viktig för båda lagen, eftersom en förlust för LB skulle innebära att laget återigen får börja slänga oroliga blickar neråt i tabellen.

Samma sak för Vittsjö, som tar emot elfteplacerade Göteborg. I nuläget har Vittsjö både marginal neråt och många lag mellan sig och nedflyttningsstrecket. Men en förlust skulle göra situationen mycket mer nervig.

För Göteborg är det en riktig ödesmatch. Laget tog sju poäng på de tre första omgångarna i våras. Sedan dess är man sämst av alla, och har bara tagit ytterligare sju poäng på de senaste 14 omgångarna. Göteborg är svagt i de defensiva omställningarna, vilket borde passa Vittsjö som handsken. Dock vann göteborgskorna vårmötet med 2–0. Repris nu också?

I övrigt kring damallsvenskan meddelades i går att Eskilstunas avgående tränare Viktor Eriksson blir förbundskapten för ett pojklandslag.

Apropå Eskilstuna har jag glömt att lägga upp det här läckra bakverket på bloggen. Det är nog inte bara det första Eskilstuna United-bakverket som skapats i Skottland, utan sannolikt ett av de snyggaste någonsin. Eller hur?

I helgen drar kvalet till elitettan i gång. En av matcherna är Jitex–Asarum, nu klockan 15.00. Den matchen går att se här:

Apropå Jitex läste jag här att Linn Andersson säger att den typen av kval som det till elitettan, alltså där en seriesegrare inte automatiskt flyttas upp, aldrig skulle kunna existera inom herrfotbollen.

Det där är ju inte sant, även om hon också har en poäng. Det var ju nämligen så att under superettans första säsonger i början av 00-talet tvingades seriesegrarna i divisionen under (division II) till kval. Det kvalet försvann när man införde två division I-serier i herrfotbollen.

Och när elitettan infördes för några år sedan var det flera norrdistrikt som ville ha samma mellansteg i damfotbollen, alltså bara två serier under elitettan. Fast det förslaget röstades ner av distrikten i söder, troligen av ekonomiska skäl.

Slutligen en liten koll på vad som händer utanför Sveriges gränser. Rent matchmässigt är det en rätt tråkig helg. Mest intressant är utan tvekan slutspelet i NWSL, med en semifinal vardera klockan 21.30 på lördags- och söndagskvällen. Har jag fattat rätt går de att se på live på ligans hemsida.

Annars är det mest jämställdhets- och rättvisefrågor som är på tapeten runt om i världen. I Brasilien har landslaget skrivit ett öppet brev till förbundsledningen. Om det går att läsa här:

I Norge kunde damlandslagsspelarna i går fira ett rejält lyft av ersättningen, sedan herrlandslagets spelare släppt stora delar av sin ersättning till tjejerna. Den första länken, som innehåller ett klipp där NRK berättar den goda nyheten för Emilie Haavi är klart sevärd.

I Norge visar för övrigt herrlandslaget mycket större respekt för sina kvinnliga kollegor än i Sverige, eller i de flesta andra länder. Man minns ju inte minst det här Instagraminlägget från Mats Möller Dahlie i somras. När kommer någon svensk herrlandslagsspelare skriva något liknande?

View this post on Instagram

Da jeg var 15 år gammel flyttet jeg til Manchester, hvor jeg spilte for Manchester United i tre år. Der møtte jeg en machokultur og en garbedrobekultur som var ny og uvant, og som har preget meg siden. «Don’t show you are cold» fikk jeg beskjed om på benken, iført shorts og T-skjorte i minusgrader. Det var bare ett eksempel på hvordan de ønsket å herde oss til å bli det de mente var «real men». Og mye av det var bra. Jeg trengte å bli herdet, for du kan ikke synes synd på deg selv hvis du skal lykkes i fotballen, og slik er jeg glad for at jeg gikk den veien jeg gikk. Men hvordan mange så på jenter og kvinner, det preger meg fortsatt i dag. Jeg tror mye er blitt annerledes i den tradisjonelle engelske fotballkulturen i løpet av de siste årene, for jeg ser mange tegn til at store klubber tar jenter og fotball på et helt annet alvor nå, men i den fotballkulturen jeg var en del av var kvinner og fotball en vits. Det ble bare latterliggjort. Det var en ekkel generell holdning til hva kvinner skulle være og skulle gjøre, som var totalt dominerende. Jeg vet ikke om de tenkte over det selv, sannsynligvis ikke, men det fikk meg til å tenke. For jeg vokste opp og spilte med jenter som nå er blitt Europas beste. Jeg vet nøyaktig hvor hardt de har jobbet, og det er hardere enn de fleste uansett kjønn. Derfor forakter jeg alle som ikke viser jentene respekt, som slenger dritt og skriver dritt i kommentarfeltene nærmest for moro skyld. Sammen med holdningene jeg møtte i England for en del år siden, er det en påminnelse om at likestillingen kanskje ikke er kommet langt likevel. Ja, jeg tror vi har kommet lenger i Norge, men hvis alle ser seg selv i speilet, så tror jeg mange av oss vil finne ut at de kan bedre. Jeg sier ikke at alle må se på, men jeg synes vi skal støtte jentene våre hundre prosent, og det starter med oss menn. Heia Norge og lykke til i EM!

A post shared by Mats Møller Dæhli (@matsdaehli95) on

 

Slutligen till Danmark, där truppen till den viktiga VM-kvalmatchen mot Sverige nu är presenterad.

En seriefinal med massor av rubriker

Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.

Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.

Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:

1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.

2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.

Kristine Minde

3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.

4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.

5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.

6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.

Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.

Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.

Jack Majgaard Jensen

Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.

Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.

Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.

Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.

Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.

Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:

7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.

8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.

På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.

9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.

Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.

Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.

Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.

Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.

Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.

Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.

Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?

Hilda Carlén

En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.

Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.

Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.

Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.

Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.

Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.

Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.

Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.

Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Anna Anvegård

IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.

Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.

I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.