Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

8 tankar på “Så anfaller topplagen i damallsvenskan

  1. Ja du Johan ! Din analys är klockrent, du är helt fantastisk . Hoppas inte trion trampar för mycket på bollen bara . Gör han inte nån ändring så gör Linköping och Göteborg upp om guldet . Forzzzzza Rosengård

  2. Vi får hoppas att förståsigpåarna som sågat Umeå lärde sig något idag. Jag håller fast vid att de klarar sig kvar.

  3. Pingback: Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde | En blogg om internationell damfotboll

  4. Pingback: Omgång 6 – Den upp-och-ner-vända världen | En blogg om internationell damfotboll

  5. Pingback: Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping | En blogg om internationell damfotboll

  6. Pingback: Gielnik lyfte Vittsjö över strecket | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.