Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.

Nu startar EM-året – hur tänker Gerhardsson?

Klockan 18.05 svensk tid ställs Sverige mot Portugal på Estadio Algarve, SVT2 och SVT Play. Det är Sveriges första landskamp under EM-året 2022 och det blir intressant att se hur Peter Gerhardsson matchar sin trupp.

För första gången egentligen har Gerhardsson flera spelare som inte är förstavalen i sina klubbar, och som därmed bara har spelat sporadiskt under vintern. Dessutom är det ju som bekant försäsong här hemma i Sverige.

Det känns således som att Gerhardsson troligen kommer att mönstra ett rätt ringrostigt gäng mot ett Portugal där samtliga spelare är mitt inne i säsong. Portugal är sakta men säkert på väg uppåt inom damfotbollen. Ett tecken på det var ju att Benfica tog fyra poäng i Champions Leagues gruppspel, bland annat efter seger mot Häcken på Bravida Arena.

Det troliga är att det är en tänkt svensk förstaelva som spelar i Algarve cup i dag. I varje fall låter det så på Gerhardssons citat till förbundets hemsida:

”Det lag som startar idag har fått mycket tid ihop på träningsplanen, och de olika lagdelarna och relationerna på planen har fått mer tid än vi är vana vid en normal samling. … Nu har vi dessutom kunnat spela en hel del och det har varit viktigt.”

Som jag var inne på tidigare är det flera svenska landslagsspelare som varit ute i kylan i sina internationella klubbar under vintern. Framför allt blir det intressant att se hur Gerhardsson ser på Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson. Räknas de fortsatt som startspelare?

Min gissning är att Angeldahl spelar bredvid Caroline Seger på centralt mittfält, men att Jakobsson får stå åt sidan för Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Vi får se om den gissningen är korrekt,

Årets Algarve cup är för övrigt på alla sätt en miniturnering. Sex lag var anmälda, fem lag kom till spel och ny är bara fyra lag kvar. Australien drog sig ur på förhand av pandemiskäl och Danmark drog sig ur efter en match. Av de fyra deltagande lagen har Italien vunnit sina två matcher med uddamålet mot Danmark och Norge.

Därmed är det Italien som väntar i finalen för vinnaren av Sverige och Portugal. Förloraren ställs mot Norge i tredjeprismatch. Om jag fattat rätt går Sverige till final vid kryss.

Det är lite tråkigt att klassiska Algarve cup känns så urvattnad i år. Med undantag för i fjol då covid ställde in turneringen har den spelats årligen sedan 1994, och det har aldrig tidigare varit så här få deltagarländer. Premiäråret var det sex lag, sedan dess har det varit åtta eller tolv lag.

Fram till och med 2015 var gräddan av världseliten på plats, och turneringen kallades ofta för ”Lilla VM”. Men från 2016 har cupen tappat rejält i slagstyrka.

Dels var det så att USA efter VM-guldet 2015 funderade över hur de bäst skulle kunna marknadsföra sin sport på hemmaplan. En av lösningarna var att starta en egen cup, She Believes Cup, som placerades i samma landslagsfönster som Algarve cup.

2016 var USA, Tyskland, England och Frankrike med i She Believes Cup, vilket förstås dränerade turneringen i Algarve. Dessutom spelades ett europeiskt OS-kval mellan Sverige, Norge, Nederländerna och Schweiz i Nederländerna. Där försvann ytterligare några toppnationer.

Även om Sverige, Norge och Nederländerna varit tillbaka i Algarve efter 2016 har turneringen aldrig repat sig helt. Och pandemin har förstört ytterligare. I år spelas det turneringar av olika storlek över hela världen under aktuellt landslagsfönster.

I Afrika är det kval till Afrikanska mästerskapen och i Nordamerika spelar de lägre rankade lagen VM-kval. Matcherna i det nordamerikanska VM-kvalet går för övrigt att se på Youtube, på den här länken.

Utöver Algarve cup spelas även ett antal träningsturneringar. I Spanien gör åtta lag upp i Pinatar cup, en ren utslagningsturnering med kvarts-, semi- och final. Där möts Belgien och Sveriges EM-motståndare Ryssland i finalen. Ryskorna har vunnit mot Ungern och Irland på sin väg till finalen.

Segermålet i 1–0-segern mot Irland gjordes på retur i sjunde minuten av nummer sju Elizaveta Lazareva.

I Frankrike spelas en fyrlagsturnering som kallas Tournoi de France, med Frankrike, Nederländerna, Brasilien och Finland. Där blir det final mellan värdnationen och Nederländerna på tisdag. Men vid fransk seger kan Brasilien smita förbi Nederländerna och sno andraplatsen.

I England spelas en annan fyrlagsturnering kallad Arnold Clark Cup. Där spelas andra omgången i dag. I den första omgången blev det 1–1 både i England–Kanada och i Spanien–Tyskland.

Flera av de intressantaste matcherna från de senaste dagarna ligger just nu på den här Youtubekanalen. Vet inte hur det är med rättighetsfrågan, utan gissar att man kommer att tvingas ta ner några av dem, men just nu kan man se såväl Tournoi de France, Arnold Clark cup och She Believes cup på länken.

I matchen England–Brasilien överraskade Sarina Wiegman lite genom att spela Arsenals Leah Williamson som central mittfältare. I mittförsvaret körde Wiegman med Millie Bright och Alex Greenwood i stället. Jag gillar ju Williamsons uppspel, och känner att man riskerar att tappa dem genom att flytta upp henne ett snäpp. Men rapporterna säger att hon gjorde en stark insats på mittfältet.

Klippet med höjdpunkter visar även två riktiga arömmål av Millie Bright och Janine Beckie.

Jag kollade den första halvleken av stormötet Spanien–Tyskland. En intressant halvlek där det spanska laget hade kommandot, men där det unga, spännande tyska nybygget visade hög kvalitet i omställningsspelet. Totalt sett en riktigt bra fotbollsmatch mellan två av guldkandidaterna i sommarens EM-slutspel.

Hos Tyskland visade 19-åriga Hoffenheimforwarden Jule Brand varför Wolfsburg har värvat henne. Hon har riktigt hög kvalitet i djupled. Tyskland saknar en mängd spelare. Wolfsburgkvartetten Svenja Huth, Tabea Wassmuth, Kathy Hendrich och Almuth Schult lämnade sena återbud till följd av covid eller covidkarantän. Ändå gjorde tyskorna en stark insats där man gång på gång avslöjade brister i snabbhet i den spanska backlinjen i Irene Paredes frånvaro.

I det spanska laget har det snackats mycket om framför allt Alexia Putellas men även om Aitana Bonmati under det senaste året. Och de är båda lysande kreatörer. Men den spelare som imponerade klart mest på mig i det spanska laget var den tredje mittfältaren Patri Guijarro. Som junior var hon en målfarlig tia. Nu har hon blivit en sexa med otroligt stor arbetskapacitet.

Hon vann bollar i presspelet, och täckte hela den centrala ytan framför den spanska backlinjen. Det gjorde att såväl ytterbackar som Putellas och Bonmati kunde ta höga utgångspositioner. Dessutom startade Guijarro anfallen genom att gång på gång spela förbi det tyska mittfältet. Guijarro är klass rakt igenom – helt klart en av världens allra bästa spelare.

The Observers lista över världens 100 bästa under 2021 placerades hon på plats 29, som nionde Barcelonaspelare. För mig är hon betydligt högre upp på listan – definitivt topp tio i världen, kanske till och med topp tre. Det är hennes skicklighet som gör det möjligt för de andra spelarna att glänsa både i Barca och i det spanska landslaget.

Jag har sett ytterligare en halvlek av veckans många landskamper, den första mellan USA och Tjeckien i She Believes cup. Det var en match som slutade 0–0, och som återigen väckte frågetecken om återväxten i USA.

Förbundskapten Vlatko Andonovski har valt att vila många av sina duktiga 30+-spelare, och satsat på framtidens landslag. Det såg inte så speciellt bra ut. Visst borde USA ha gjort något mål under de första 10–15 minuterna. Men sedan hade Tjeckien rätt bra kontroll.

Och visst har tjeckiskorna gjort några bra resultat det senaste året, bland annat två kryss mot Nederländerna i VM-kvalet och ett mot Kanada i en träningsmatch. Men Tjeckien är ändå ett lag som inte klarade av att kvala in till EM-slutspelet. Så mållöst mot Tjeckien är ingen fjäder i den amerikanska hatten.

Ge Diamantbollen till Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

I kväll mellan 21.00 och 23.00 på TV4 visas det coronasubstitut till Fotbollsgalan som kallas ”Fotbollsåret 2021”. Då skall årets Diamantbollen delas ut. Kampen om svensk damfotbolls finaste pris känns ovanligt öppen. Men som ni förstår av rubriken lägger jag alltså min röst på Fridolina Rolfö.

I fjol vann Magdalena Eriksson. Hon nämns som en het kandidat även i år. Men det tycker jag inte att hon borde vara. Visst har hon vunnit många titlar, men har hon varit bäst?

När jag sett henne under året har hon faktiskt varit ganska långt ifrån bäst. Jag tycker att OS bör väga otroligt tungt när Diamantbollen 2021 dalas ut. I OS led Magda i och för sig av sviter från en skada. Men då platsade hon inte i mittförsvaret, utan fick spela som vänsterback. Och där var hon inte speciellt lyckosam. Magda finns således inte med bland mina fem heta kandidater.

Vilka finns då bland de fem kandidaterna? Jo, där ryms fem de sex som fick högst betyg av mig i OS. Mina OS-betyg såg ut så här:

4,20: Caroline Seger 4–4–x–4–5–4
3,80: Hedvig Lindahl 4–4–x–3–3–5
3,60: Kosovare Asllani 5–4–x–3–3–3
3,60: Fridolina Rolfö 3–4–x–3–4–4
3,50: Nathalie Björn 5–2–3–3–3–5
3,40: Stina Blackstenius 5–3–x–2–3–4
2,83: Filippa Angeldahl 5–2–3–2–2–3
2,80: Hanna Glas 4–1–x–3–3–3
2,75: Jonna Andersson 3–3–3–x–x–2
2,50: Amanda Ilestedt 3–3–2–2–4–1
2,40: Sofia Jakobsson 3–3–x–2–2–2
2,20: Magdalena Eriksson x–1–2–3–3–2

När jag ändå redovisar mina OS-betyg kan det vara värt att nämna att utöver de spelare som blev betygsatta i fyra matcher eller fler så var det två som fick betyg i två matcher vardera i form av Hanna Bennison (två treor) och Lina Hurtig (två tvåor). Dessutom var det sju spelare som bara fick betyg mot Nya Zeeland, nämligen:
4: Olivia Schough.
3: Jennifer Falk och Emma Kullberg.
2: Julia Roddar, Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Anna Anvegård.

Det var OS-betygen. Nu till kvällens gala. Vi tar det pris för pris, eller lagdel för lagdel. Alla nominerade kandidater till lagdelspriserna, och juryns sammansättning, hittar ni här.

Årets målvakt:

Här är Hedvig Lindahl min vinnare. Jag tror också att hon tar hem priset, även om Jennifer Falk också har haft ett bra år. Men Lindahl klev fram i avgörande lägen i OS, inte minst minns vi fina straffräddningar både mot Australien och i finalen. Lindahl bör vara en ganska klar vinnare trots att hon inte varit given förstamålvakt i Atletico Madrid under hösten. Hon och Lola Gallardo har delat ganska jämnt på speltiden.

Årets back:

När jag tog ut mitt stjärnlag efter OS-turneringen var Nathalie Björn med i startelvan. Hon är dock inte nominerad till Årets back, och kan således inte vinna. Jag antar att det beror på att hon varit mycket skadad, både före och efter OS.

Då går istället min röst till Hanna Glas, som gjort det utmärkt i landslaget hela året, var bra i OS och har varit stabil när jag sett henne i Bayern – med vilka hon tog ligaguld.

Årets mittfältare:

Här står det mellan Caroline Seger och Kosovare Asllani. Min röst går till Seger eftersom jag tycker att hon var vår jämnaste och bästa spelare i OS.

I övrigt hade de båda huvudkandidaterna liknande säsonger. Båda var väldigt bra i våras, och förde sina respektive klubblag till stora framgångar – SM-guld respektive andraplats och Champions Leagueplats. Båda gjorde en otroligt bra OS-turnering, men avslutade med att slå usla straffar. Slutligen fick båda hösten söndertrasad av skador.

Asllani skulle också vara en värdig segrare, men jag tror alltså på Seger.

Årets forward:

Här står det mellan Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Precis som i kampen om Årets mittfältare tycker jag att båda huvudkandidaterna skulle vara värdiga segrare. Båda hade en stark vår och gjorde en lysande OS-turnering. Min röst går dock till Rolfö på hennes jämnhet över hela året. Medan Blackstenius hackade lite på hösten, delvis orsakat av skador, har Rolfö hela tiden varit stabil. Och hon har slagit sig in i världens bästa klubblag, FC Barcelona.

Det går att argumentera för att Rolfö kanske borde varit nominerad som mittfältare, eftersom hennes kantroll i landslaget är minst lika mycket yttermittfältare som ytterforward. Och i Barcelona har hon varit allkonstnär och spelat allt från toppforward till vänsterback. Men det är ändå inte helt fel att kalla henne forward.

Rolfö slutar som landslagets bästa målskytt under kalenderåret 2021. Och hon blev delad segrare i assistligan i Champions Leagues gruppspel med fyra målpass. Dessutom gjorde hon tre mål. I OS gjorde Blackstenius fem mål och hade en assist medan Rolfö gjorde tre mål och hade två assist. Det är en otroligt jämn kamp där jag alltså håller Rolfö som knapp vinnare.

Diamantbollen:

De fem spelare som jag tycker slåss om årets Diamantbollen är Lindahl, Asllani, Seger, Blackstenius och Rolfö. Eftersom jag redan berättat att jag håller Seger knappt före Asllani och Rolfö knappt före Blackstenius återstår egentligen bara tre tänkbara vinnare.

Där åker Lindahl bort eftersom hon inte presterat lika bra före och efter OS. Därmed är det final mellan Seger och Rolfö. Om den här prisutdelningen hade varit i augusti hade jag haft Seger som ganska klar segrare. Så långt var hennes år fullständigt lysande. Jag har tidigare varit lite kritisk mot henne eftersom jag tycker att hon periodvis varit en bromskloss i anfall. Att hon nästan aldrig slagit ut lagdelar hos motståndarna, utan tvärtom oftast valt en feg utväg genom sidleds- eller bakåtpassningar.

Men i år såg jag redan tidigt en mer offensiv Seger. Som 36-åring utvecklade hon sitt spel och var ofta den som satte de offensiva poängspelarna i fina positioner. För mig skulle Seger vara en värdig vinnare av Diamantbollen 2021. Det är även Lindahl, Asllani och Blackstenius. Alla har gjort bättre säsonger än flera av de som vunnit Diamantbollen tidigare år.

Det är ju bara det att det här är Sveriges bästa år genom tiderna. Landslaget har aldrig förr varit rankat så högt vid ett årsskifte. Jag trodde ju faktiskt att Sverige skulle vara världsetta, men vårt landslag ligger ”bara” på en fin andraplats.

Här kan jag inte låta bli att ifrågasätta Fifas rankingsystem. Sedan i somras har Sverige sex segrar på sex matcher. Ändå har landslaget tappat 9,59 rankingpoäng. Hur kan det vara möjligt? Ett system där man går minus på vinster känns inte som något bra system. För det innebär ju att det är bättre att inte spela än att vinna matcher.

Tillbaka till Diamantbollen. Konkurrensen om priset är alltså stenhård. Så hård att jag inte ens har med Magdalena Eriksson bland mina fem toppkandidater. Och då skall man veta att hon och Blackstenius var de enda två svenska spelarna som var nominerade till Ballon d’Or. Där slutade Eriksson på elfte plats och Blackstenius på trettonde. Barcelonas Alexia Putellas vann för övrigt tidningen Franc Football:s guldboll.

Eriksson och Blackstenius fanns även bland de 13 nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare, The Best. Det priset delas ut den 17 januari.

Kollar vi brittiska tidningen The Guardian:s lista över världens 100 bästa spelare under 2021 toppas den också av Alexia Putellas. Det är väldigt ovanligt att en spelare som inte var med i årets stora mästerskap rankas som världsetta. Det är inte desto mindre välförtjänt, då Putellas är hjärnan i världens bästa klubblag.

Anmärkningsvärt är dock att inget av världens fyra högst rankade landslag (USA, Sverige, Tyskland och Frankrike) är representerat på topp tio på The Guardians 100-lista. På den listan finns för övrigt följande nio svenska spelare:

11: Magdalena Eriksson
17: Stina Blackstenius
24: Kosovare Asllani
33: Hanna Glas
45: Fridolina Rolfö
62: Sofia Jakobsson
65: Hedvig Lindahl
77: Caroline Seger
88: Lina Hurtig

Internationellt är det alltså Magda Eriksson som är vårt stora namn. Jag antar dock att de som röstat fram de här listorna inte kollade in OS-turneringen, utan mest gått på titlar. För om de kollat på OS skulle Eriksson inte legat så högt, medan Seger hade varit topp fem.

Trots det har jag alltså Fridolina Rolfö som min favorit. Jag har det för hennes jämnhet och allsidighet. Jag tycker helt enkelt att hon just nu är Sveriges bästa fotbollsspelare. I kväll strax innan 23.00 får vi veta om juryn håller med mig.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Kryss mot USA – det var på alla sätt väldigt bra

Lördagskvällens match mot USA slutade 1–1 efter att det varit svensk ledning i paus. Jag har sett Sverige ta poäng mot amerikanskorna flera gånger tidigare.

Men frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA. Kvitteringen kom på straff i minut 87. Sofia Jakobsson var överhet efter en amerikansk hörna och sprang ner Kelley O’Hara.

Avblåsningen var solklar – men var det innanför straffområdet? Domaren tyckte det, och jag känner inte att man kan vara upprörd över det domslutet, även om förseelsen kanske skedde utanför. Men det var alltså verkligen på gränsen, och Jakobsson får skylla sig själv som gick in med så hög fart i duellen.

Synd för Jakobsson att straffsituationen blir det bestående minnet av hennes insats. För den var ju annars väldigt bra i 85.45.

Som sagt var alltså hela den svenska insatsen väldigt bra. Peter Gerhardsson valde att ställa upp med tre mittbackar, något han inte gjort mot vasst motstånd på ett bra tag. Det innebar vissa problem med presspelet, som inte var synkat i början.

Men det innebar också större defensiv trygghet än man är vad vid mot USA. Normalt brukar amerikanskorna komma med en jätteanstormning direkt från start. Den anstormningen uteblev i dag. Dock var vi lite illa ute under tio minuter mellan minut 15 och minut 25. Där fastnade alla svenska uppspel i USA:s press.

Gästerna lyckades dock bara skapa en riktigt bra målchans under den perioden. I paus hade jag 2–2 i klara målchanser. Men det var 1–0 i mål till Sverige, och 4–2 i hörnor.

Målet var riktigt snyggt. Lina Hurtig nådde riktigt höga höjder på en vänsterhörna och nickade in bollen via bortre stolpen. Amerikanskorna verkade chockade över hur högt Hurtig kom. Målvakt Alyssa Naeher stod för en sådan där klassisk ”ut och hänga tvätt-utrusning”. Ni vet en misstajmad, där målvakten kommer ut helt snett, med armarna i luften. Se målet här.

Det var för övrigt första gången USA kom i underläge på nästan två år. Det skall ju sägas att förbundskapten Vlatko Andonovski hade placerat några av sina bästa spelare på bänken. Där fanns bland annat Sam Mewis, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Man saknade även troliga startspelarna Abby Dahlkemper och Tobin Heath. Men det ändrar inte faktumet att Sverige gjorde en utmärkt match.

USA inledde den andra halvleken med tio bra minuter, där de skapade ett par halvchanser. Följande 25 minuter var riktigt, riktigt bra från svensk sida. Då kändes det faktiskt hur lugnt och tryggt som helst. Normalt i matcherna mot USA brukar det ändå kännas som att vi möter en mycket bättre motståndare. Men så kändes det inte i dag.

Det var först de sista tio minuterna som USA fick till en riktig anstormning där de även skapade målchanser. På så sätt var inte den sena kvitteringen ologisk. Samtidigt som det är lite tråkigt att Gerhardssons lag inte fick vinna kanske det kan ha varit bra att vårt landslag inte fick sväva i väg. Ett kryss kanske var bästa möjliga resultat med tanke på framtiden.

Och vår förbundskapten fick många bra svar. Inte minst kring sina veteraner. Det är ju många som har ifrågasatt framför allt Nilla Fischer, men även Caroline Seger. Personligen har jag haft massor av synpunkter på Segers spel i Rosengård. Men i den här typen av matcher är hon en jättetillgång med sin passnings- och bollskicklighet.

Seger var helt enkelt lysande. Och det var även Fischer. När det hettar till är båda så där härligt lugna och trygga med bollen så att det sprids en trygghet i laget.

När jag ändå är inne på veteraner så kan man inte sluta att imponeras av Linda Sembrant. Inte nog med att hon nästan aldrig sätter sina fötter på fel ställen – hon styr hela tiden sina lagkompisar. I dag hördes hennes röst hela tiden genom tv:n och in i mitt vardagsrum. En klippa.

Men som sagt, alla var bra. Inte minst visade Jennifer Falk att hon klarar sig alldeles utmärkt på högsta internationella nivå. Ett otroligt skönt besked. Man har ju varit lite fundersam över vad som skall hända när Hedvig Lindahl lägger av. Men nu känns det plötsligt väldig välbeställt på målvaktssidan.

Offensivt är det i luftrummet vårt landslag är allra bäst. Tydligen gjordes 21 av de 40 målen i EM-kvalet i samband med fasta situationer.

Men det blir bättre och bättre på marken också. I dag hade Fridolina Rolfö två kanonchanser i spelet. En chans där hon bröt en bakåtpassning från planens drottning – Lindsey Horan. En efter ett riktigt mönsteranfall som började med en läcker skarvning från Hurtig.

Det som var extra roligt var att inhopparna också var bra. Både Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius kom in och bidrog. Angeldahl stadgade upp mittfältet och Blackstenius kom in med fart.

På tisdag 18.30 väntar Polen i en helt annan typ av match. Då skall vårt landslag driva spel mot ett lite sämre motstånd. Det blir intressant att se om man även klarar av det.

I dagens viktigaste landskamp, den som gäller en OS-plats, vann Chile med 2–1 mot Kamerun. Jag såg delar av matchen och drog slutsatsen att det var målvakterna som var skillnaden. Medan Tiane Endler gjorde ett par riktigt fina räddningar var Kameruns målvakt direkt svag. Fördel Chile inför returen alltså.

I dag var det även debut för Tony Gustavsson som förbundskapten för Australien. Det var en debut som han nog helst hade velat slippa. Ett ungt Tyskland körde fullständigt över The Matildas. Det slutade 5–2, men det kunde ha blivit större segersiffror. Båda Australiens mål var tröstmål på slutet.

I går vann Frankrike med 3–1 mot England. Här är höjdpunkter från den matchen:

Häcken drog vinstlotten – spelar hemma i finalen

Det blir Häcken som tar emot Eskilstuna på Bravida Arena i cupfinalen den 13 maj. Häcken hade tur i lottningen och fick hemmaplan i finalen igen.

Eller. Det var ju inte Häcken som vann cupen på hemmaplan för två år sedan, utan Göteborg FC. Men det är ju som bekant samma lag.

Häcken vann påskdagens prestigemöte med Rosengård med 1–0. Jag har sett i kommentatorsfältet här i bloggen att det finns olika uppfattningar om huruvida det var en bra match guldfavoriterna emellan.

Personligen är jag nöjd med underhållningen. Det var jämnt, tätt och spännande. Faktiskt precis så bra som jag hade hoppats.

Det kunde ha gått åt båda håll, men jag tycker att rätt lag vann. Häcken är bättre på offensiv planhalva än Rosengård, och det fällde avgörandet i en jämn match. Jag räknade till 7–5 i klara målchanser i Häckenfavör, och 10–4 i hörnor.

Dessutom borde ju Jelena Cankovic har fått rött kort redan för den armbåge hon gav Filippa Curmark i 35:e minuten. Jag klandrar inte domare Pernilla Larsson för att hon missbedömde situationen och bara delade ut ett gult kort. Men om domare Larsson hade haft tillgång till VAR skulle Häcken garanterat fått spela i numerärt överläge i en bra bit över halva matchen.

Det var framför allt i presspelet som lagen imponerade. Där var det Häcken som inledde bäst. Man satte bra press på Rosengård, framför allt centralt, där – om jag minns rätt – Caroline Seger hade fyra bolltapp på egen planhalva redan de första tio minuterna. Och Cankovic hade två. Häckens presspel gjorde att Seger inte fick det utrymme hon brukar få, vilket verkade störa Rosengård.

Malmölaget inledde ganska passivt. Men efter 10–15 minuter hittade även Rosengård rätt i sitt presspel. Man jobbade smart genom att Olivia Schough först stängde passningar till Häckens bollskickliga högersida med Luna Gewitz och Johanna Rytting Kaneryd. Sedan pressade Mimmi Larsson ut Emma Kullberg långt ut på vänstersidan. Där kändes Kullberg väldigt låst, något som störde Häcken ganska rejält i uppspelsfas.

Totalt tyckte jag att den första halvleken gick till Rosengård spelmässigt, men till Häcken sett till målchanser. Rosengårds enda riktiga målchans före paus kom som ett resultat av pressen. Schough bröt en passning från Filippa Angeldahl och satte upp Larsson i bra läge. Jennifer Falk stod dock för den första halvlekens bästa räddning.

Häckens två första målchanser kom i samband med hörnor. Det var ändå förhållandevis chansfattigt fram till mitten av den andra halvleken, då matchen öppnade upp sig. Rosengård hade två ribbskott och ett friläge för Hanna Bennison, så Häckens seger var långt ifrån säker.

Man kan förstås ha synpunkter på passningskvaliteten. Båda lagen pressade fram felpass och farliga bolltapp från motståndarna. Samtidigt känns det rätt logiskt att det blir fler misstag än vanligt när de två bästa lagen möts. Då blir ju nämligen tempot högre, och spelarna får mindre tid på sig.

För landslagets del tyckte jag att det var lite oroväckande att Seger hade så många bolltapp. Det är man inte van vid att se. Något som däremot känns lovande för Peter Gerhardsson är Stina Blackstenius utveckling de senaste veckorna. Inte bara för att hon petade in segermålet, men jag tycker att det ser ut som att hon spelar med större självförtroende nu än hon gjorde bara för tre veckor sedan. Det känns som att Blackstenius agerar rejälare än på mycket länge. För hennes, Häckens och landslagets skull får vi hoppas att min känsla är korrekt.

Kvartsfinaldags: ”Troligtvis något vi aldrig varit med om förut”

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar

I dag är det stor kvartsfinaldag i Champions League. Redan 12.30 drar kalaset loss med Barcelona–Manchester Ctiy. Det avslutas med Bayern München–Rosengård 19.00.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna:

12.30: Barcelona–Manchester City
TV: Det är oklart hur man kan se matchen i Sverige. Den sänds på wnited.tv. Där står det dock att sändningen är geoblockad i Sverige eftersom Aftonbladet har sändningsrätten. Men vad jag kan hitta kommer inte Aftonbladet att visa just den här matchen. Däremot går det att se matchen på Barcelonas egen tv-kanal barcatvplus – det räcker med att skaffa sig en kostnadsfri inloggning för att kunna se matchen.
Odds i dubbelmötet: 51–49

När lottningen kom gav jag Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Klart är att det här är ett möte mellan två väldigt formstarka lag. Barcelona har radat upp tio raka tävlingsmatcher utan att släppa in mål. Senaste gången man föll under ordinarie tid var semifinalen mot Wolfsburg i Champions League den 25 augusti i fjol. Det var en match Barca ägde och borde ha vunnit, men där Fridolina Rolfö var effektiv och blev tyskornas matchvinnare. Sedan dess har man 26 segrar och ett kryss. Krysset var supercupsemifinalen mot Atletico, en match man sedan förlorade på straffar.

City har en liknande säsong som Barca. Senast den engelska ligatvåan föll under ordinarie tid var mot Chelsea den 11 oktober i fjol. Sedan dess har man 16 segrar och fem kryss. Dock har man under den här perioden förlorat två cupmatcher efter förlängning/straffar.

Med tanke på att konkurrensen är betydligt tuffare i England än i Spanien är Citys facit således minst lika imponerande som Barcas. Jag håller alltså de suveräna spanska ligaledarna som knappa favoriter med hänvisning till historik.

Utöver att City har fallit mot spanskt motstånd de senaste åren har Barca en större vana vid att gå långt i Champions League. Jag tror att det skulle kunna bli tungan på vågen här.

Men årets upplaga av City känns som den starkaste hittills. Och dagens match spelas i Monza i Italien, så Barca har ingen hemmamatch i det här dubbelmötet – vilket talar för engelsk seger. Så det här kan verkligen gå i båda riktningar.

För övrigt såg jag att en Cityspelare toppade tv-kanalen ESPN:s första världsrankning av damfotbollsspelare. Det handlar om amerikanska mittfältaren Samantha Mewis.

Skall man gå efter ESPN:s rankning bör nog City trots allt vara favorit i det här dubbelmötet. De hade nämligen med totalt sju spelare mot Barcas fem. Utöver Mewis fanns 5) Lucy Bronze, 15) Rose Lavelle, 25) Caroline Weir, 29) Abby Dahlkemper, 46) Steph Houghton och 50) Ellen White. Barcaspelare på topp 50 var: 9) Caroline Graham Hansen, 17) Jennifer Hermoso, 22) Alexia Putellas, 27) Asisat Oshoala och 28) Lieke Martens.

Från det svenska landslaget återfinns Magdalena Eriksson på plats 34 och Kosovare Asllani på plats 47 på den där ESPN-rankingen. Svenska medborgaren Marta var också med, hon placerades som nummer 35.

17.00: Chelsea–Wolfsburg
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 70–30

Det allra mest anmärkningsvärda med mötena mellan Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö är att båda matcherna spelas i Ungern på samma plan. Orsaken är förstås att man inte kan åka fram och tillbaka mellan Tyskland och England hur som helst i det här skedet av pandemin.

Jag håller alltså Chelsea som favoriter. Jag gör det för att jag upplevt engelska WSL som bättre än Frauen-Bundesliga de senaste två–tre åren. Dock har Wolfsburg varit bättre än de engelska topplagen.

Men nu är Wolfsburg nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Delvis hänger det ihop med att den största stjärnan, Pernille Harder – fyra på ESPN:s rankning, lämnade just för Chelsea.

Det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit ganska långt ifrån den klass som man vant sig vid. Nu börjar laget dock bli ordinarie, bland annat har polska skyttedrottningen Ewa Pajor hoppat in i de fem senaste matcherna. Börjar hon bli redo för att starta? Eller får Rebecka Blomqvist fortsatt förtroende?

Jag satte 60–40 till Chelsea i samband med lottningen. Jag har nu ökat det till 70–30 eftersom jag känner att Chelsea är ett klart bättre lag än dagens Wolfsburg. Men om de tyska mästarinnorna kommer upp på sin absoluta topp har de chans att ta sig till ännu en semifinal. Men Londonlaget är alltså klar favorit.

Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

18.00: PSG–Olympique Lyonnais
TV: Sänds på wnited.tv.
Odds i dubbelmötet: 49,9–50,1

Här inträffade det otroligt konstiga att PSG lämnade walkover till returen i Prag – men dömdes ändå som totalsegrare i dubbelmötet. Det borde vara omöjligt att försvara en ledning genom att lämna wo.

Men i coronatider kan väldigt udda saker gå igenom. Och vi har det därmed en vidöppen, fransk kvartsfinal.

Jag satte 50–50 vid lottningen, och står i princip kvar vid det. Men något lag måste vinna var jag tvungen att vikta över i någon riktning. Och då satte jag faktiskt Lyon som knapp favorit – trots att jag tycker att PSG är det bästa laget i år.

Orsaken till tipset stavas vinnarkultur. Lyon har en fantastisk tradition av att vinna, vilket väger tungt. Även om PSG varit ett internationellt topplag i nästan tio år har man bara klarat av att vinna en enda titel under den perioden – franska cupen 2018.

Att ha vinnarkultur är en otroligt viktig faktor när man kommer fram till avgörande matcher.

Men sportsligt ser jag alltså PSG som det något bättre laget i år. Det hör huvudsakligen ihop med offensiv spets. Sedan Ada Hegerberg blev knäskadad har Lyon inte samma målfabrikation som vi är vana vid.

För första gången på evigheter är det inte heller Lyon som gör flest mål i franska D1 Feminine. Efter 15 omgångar har PSG målskillnaden 61–2 medan Lyon har 52–5.  

PSG vann även det inbördes ligamöte som spelats. Men på minuskontot har Parisklubben att den nyligen har haft coronaviruset i truppen. Exakt hur det har slagit vet jag inte, men det är ju en osäkerhetsfaktor.

19.00: FC Bayern München–FC Rosengård
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 90–10

Sist ut är alltså Rosengårds match i München. Där håller jag Amanda Ilestedts och Hanna Glas lag som solklar favorit. De tyska ligaledarna är nu uppe i 23 raka segrar sedan fjolårets kvartsfinalförlust mot Lyon (den 22 augusti).

Visst vann Göteborg i München hösten 2019, så det är möjligt. Men sedan dess har Bayern lyft sig ett par snäll, och det är således väldigt lite som talar för att Rosengård skall kunna rå på ett Bayern München i kanonform.

Malmöklubben får först och främst försöka rikta in sig på att få med sig ett bra resultat hem. Jag kan inte läsa Sydsvenskans texter, men ser att krönikör Max Wiman tycker att man skall ställa upp med en fembackslinje.

Jag var i Alingsås i fredags och såg Rosengård spela i svenska cupen. Det var förstås en match som var helt annorlunda än det som väntar i kväll.

Klart är dock att jag noterat att Malmöklubben den här våren lämnat upplägget med trebackslinje och istället jobbar med fyra backar. Vi får se om man står fast vid det i kväll, eller om man återgår till tre mittbackar och flyttar ner sina kantspelare.

Ett stort problem för Rosengård är Uefas nya regler som innebär att man bara får lägga till tre spelare från höstens trupp. Malmöklubben kände inte till de reglerna, utan valde att anmäla få spelare till mötena med georgiska Lanchkhuti. Det gör att Rosengård nu varken kan fylla på truppen med nyförvärv eller spelare ur egna led.

Utan man kommer att få slutföra turneringen på två målvakter och 14 utespelare, av vilka Anna Anvegård som bekant har varit skadad. Och Emma Berglund haltade lätt när hon gick på bussen i Alingsås i fredags. Bayern München däremot har 25 spelare på sin trupplista – lite skillnad.

Jag bytte några ord med tränare Jonas Eidevall om det här i fredags. Man kan ju tycka att Rosengård borde ha koll på vilka regler som gäller. Eidevall förklarade dock att det inte vara så lätt. Han berättade att Uefa inte meddelar vilka ändringar man gör i turneringens regler, utan bara skickar ut en väldigt tjock Champions Leaguebibel med alla regler.

För en icke juristutbildad person tar det en evighet att läsa igenom den där bibeln, och det är lätt att missa nyheter. Eidevall tyckte att såväl Uefa som nationsförbunden borde upplysa om vilka ändringar som görs mellan säsongerna.

Den regeländring som nu ställer till det för Rosengård borde dessutom alla förbund som spelar sina säsonger under helår agera mot, för den gör det ännu svårare att lyckas i Europaspelet.

Ta som exempel om Häcken och/eller Rosengård tar sig till gruppspel i Champions League till hösten, och klarar sig vidare ur det gruppspelet. Då är risken stor att lagen kommer att brandskattas på spelare i vinter. Och då finns det alltså inte möjlighet att skaffa ersättare.

Caroline Seger

Efter matchen i fredags bytte jag även några ord med Caroline Seger om kvällens begivenhet i Tyskland. Hon sa:

”Det skall bli spännande. Det är ett Bayern München som på pappret är otroligt starkt. Det kommer att vara ett helt annat tempo, troligtvis något vi aldrig varit med om förut. Det gäller verkligen att göra en klinisk 90+ minuter borta och få med oss ett bra resultat, för att det kommer att vara viktigt.”

Jag konstaterade att det troligen blir en match där Rosengård får kontra, något de inte är  vana vid.

”Det blir väl antagligen ett väldigt disciplinerat försvarsspel, och de chanser som vi lyckas få måste vi vara väldigt kliniska i – så klart. Det kommer säkerligen bli en väldigt högintensiv match, saker kommer verkligen att ställas på sin spets.”

Det skall bli väldigt kul att se hur Rosengård står sig mot ett så här bra motstånd. Det är 16 riktigt bra spelare som Malmöklubben har tillgång till. Men det vore ändå en jätteskräll om Rosengård spelade semifinal mot Chelsea eller Wolfsburg längre fram i vår.

Bland de där 16 Rosengårdsspelarna finns för övrigt den som sajten goal.com rankar som den största talangen i världenHanna Bennison. Kul att en svensk spelare kan toppa en sådan lista på en internationell sajt.

Goal.com är världens största fotbollspublikation på nätet, och den näst största sportpublikationen på nätet bakom ESPN.

Hanna Bennison

Walkover, Eidevall, tv-guide – och sydamerikansk bomb

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher

Coronapandemin gör att det händer konstiga saker i damfotbollsvärlden. När jag uppdaterade inlägget med förra helgens tv-guide frågade jag vad coronautbrottet i PSG skulle innebära för Champions League.

Det var en berättigad fråga som kan få ett väldigt konstigt svar. Det blev nämligen ingen match i Prag på onsdagskvällen. De uppgifter som florerat är att PSG har lämnat walkover, och att Sparta Prag döms som segrare med 3–0. Det är ju ett rimligt resultat vid wo-matcher.  

Det som däremot är fullständigt orimligt är att fransyskorna ändå döms som segrare i dubbelmötet. Att man kan gå vidare på att lämna wo i en retur går ju rakt emot idrottens grundprinciper. 

Vi får se hur Uefa dömer i det här fallet. Ännu har matchen inte fått något officiellt slutresultat på Uefas hemsida. Som jag ser det finns det bara två riktigt rimliga alternativ, och det är:

* Sparta Prag döms som segrare i dubbelmötet eftersom PSG inte kom till spel i andra matchen.
* Returen skjuts fram och spelas när PSG är redo för spel igen.

Det är naturligtvis bäst om det blir det andra alternativet.

För övrigt ställer corona till det för turneringen på fler sätt. Redan nu är tre kvartsfinaler flyttade till neutral plan. I dubbelmötet mellan svensklagen Chelsea och Wolfsburg skall båda matcherna spelas på Szusza Ferenc Stadion i Budapest.

Här är det rimligt att fundera över om bortamålsregeln verkligen borde gälla. Som en parentes är jag annars en stor vän av bortamålsregeln. Den leder till att en mycket stor majoritet av matcherna i de europeiska cuperna avgörs i spel, och vi slipper en massa straffläggningar. Det tycker jag är utmärkt.

Men när båda lagen tvingas spela sin hemmamatch på samma neutrala plan tycker till och med jag att det blir konstigt att använda sig av bortamålsregeln.

Apropå Champions League såg jag FC Rosengård mot Vittsjö i svenska cupen i söndags. Det var intressant på flera sätt. Inte minst för att jag upplevde att Malmöklubben spelade med mycket bättre bolltempo än man har vant sig vid de senaste tre–fyra åren.

När inte Caroline Seger var med och spelade fastande inte bollen i mitten hela tiden, utan den flyttades snabbt från yta till yta. Det kändes som ett spel som Rosengård bör bygga vidare på.

I matchen inträffade för övrigt en situation som blivit omdiskuterad i efterhand. Domare Sara Persson dömde en straff till vardera laget i den första halvleken. Det handlade om två situationer som kanske hade blivit frispark ute på planen, men som nästan aldrig leder till straff.

Minuten efter Vittsjös straff sprang Persson fram till Rosengårdsbänken och skickade upp tränare Jonas Eidevall på läktaren. I halvtid försökte jag höra vad det var Eidevall hade ropat som blev för mycket för domaren. Men jag hörde inget konstigt.

Eidevall anmäldes dock för grov förseelse, något han protesterat rejält mot. 

Och bilderna från kameran på taket talar för Eidevalls version. De gester som domaren åberopar är svåra att se, och Eidevalls röst är inte så hög att han hans till kameran.  

Nu hör man ju inte exakt vad han säger. Det kanske var så grovt att det berättigar avstängning. Men klart är ju att domarens rapport innehåller klara överdrifter.

Klart är också att Eidevall inte får coacha sitt lag i fredagens cupmatch i Alingsås. Blir man uppskickad på läktaren följer automatiskt avstängning i en match.

Alingsås–Rosengård är för övrigt en av de matcher man kan se på tv eller stream från Sverige under helgen. Här är en tv-guide: (Har jag missat någon match får ni gärna fylla på)

Fredag:
18.30: Alingsås FC United–FC Rosengård i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
19.30: Arsenal–Manchester United i engelska WSL, sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.

Lördag:
14.00: Linköping–Växjö i svenska cupen, sänds av Linköping på minfotboll.se.
14.30: Fiorentina–Juventus i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
15.00: Lidköpings FK–BK Häcken FF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play

Söndag:
12.30: Milan–Empoli i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
13.15: Eskilstuna United–Hammarby i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
17.00: Real Madrid–Levante i spanska Liga Iberdrola, sänds på Viaplay.

Söndagens cupmöte mellan Eskilstuna och Hammarby är ju helgens mest spännande match på svensk mark. Utifrån hur försäsongen sett ut skulle jag hålla Bajen som knapp favorit. Spontant kanske oddsen skulle kunna vara så här: 25–35–40.

Eskilstuna–Hammarby hade för övrigt kunnat bli en riktigt bra publikmatch, om publik hade varit tillåten. Flera av er har redan uppmärksammat det i kommentatorsfältet, men det är värt att skriva även i ett inlägg att Bajen i förra veckan tog sig över 1000 sålda seriebiljetter. Starkt jobbat.

Apropå starkt jobbat så har Kif Örebro äntligen tagit sig upp på fast, ekonomisk mark. Örebro är en klubb som kämpat med minussiffror i fem år. Nu är man på plus igen.

I samband med klubbens årsmöte bytte man även klubbsymbol och klubbfärg. Kif Örebro är numera röda, grå och bita.

Som bekant skall ju Champions Leaguefinalen i år spelas i Göteborg. I samband med att Uefa härom dagen gjorde reklam för den matchen uppmärksammade man att Svenska fotbollförbundet har sjösatt ett projekt som heter ”Plus 10 000” och som syftar till att öka antal kvinnor som är ledare och tränare inom fotbollen.

Det var ju väldigt bra att Uefa berättade det här. För projektet har tydligen funnits sedan november 2018. Och trots att jag dels har den här bloggen, dels är ledare i en fotbollsklubb som numera bara har damverksamhet, så har jag aldrig tidigare hört talas om det här projektet…

Innan jag lämnar svensk mark så tänkte jag även uppmärksamma att förbundet nyligen skickade ut en enkät till klubbar i division I med frågor om seriepyramiden.

Från 2022 kommer ju damallsvenskan att bestå av 14 lag. Nu är frågan om det även skall bli förändringar i elitettan och i division I under kommande år.

De frågor som klubbarna skall ta ställning till är bland annat om det skall vara en eller två serier på elitettannivå, om det skall vara tre, fyra eller som nu sex division I-serier samt om de serierna skall bestå av tolv (som nu) eller 14 lag.

Vad jag förstått var förbundet på gång att lämna ett förslag om tre division I-serier i höstas. Men det förslaget verkar ha lagts åt sidan, och man gör alltså nu en ny koll på hur damfotbollssverige vill att seriepyramiden skall se ut.

I Spanien är det viktiga veckor för Real Madrid. I helgen möter man tvåan Levante i ett toppmöte som alltså sänds på svensk tv. Förra helgen vann man för första gången ett Madridderby mot Atletico.

Real vann trots att Olga Carmona åkte på en målchansutvisning redan i tolfte minuten när hon drog ner en fri Ludmila. Det var Sofia Jakobsson som blev matchvinnare genom att ur högerläge placera in matchens enda mål bakom Hedvig Lindahl. Se målet här: 

I England vann Chelsea med 3–0 mot Everton i ligan på onsdagskvällen. Det var en viktig seger för att behålla försprånget på Manchester City i guldstriden. Efter 17 av 22 omgångar leder Londonklubben med två poäng.

I söndags fick man dessutom fira cupseger. Chelsea, med både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i startelvan, vann ligacupfinalen mot Bristol City med klara 6–0. Andersson kunde lugnt kliva av i paus i 4–0-ledning.

Matchens stora spelare var Fran Kirby, som i högsta grad var inblandad i alla sex mål. Den formstarka forwarden gjorde nämligen två mål och fyra assist.

Tråkigt för Chelsea var att Maren Mjelde fick bäras ut på bår, och har spelat klart för säsongen – om den inte blir förlängd som i fjol. Norskan, som nyligen förlängde sitt kontrakt med Chelsea, är redan opererad och har påbörjat arbetet för att ta sig tillbaka.

Apropå norskor i England så är det nu helt klart att Hege Riise kommer att leda Team GB i OS.

I Cypern har vi ett gäng svenska segrare. Apollon som tränas av tidigare guldtränaren i Linköping, Kim Björkegren, har vunnit ligatiteln igen. Cypern blir alltså andra landet där Björkegren vinner ett ligaguld. Enligt Fotbollskanalen blir han första svenska tränare att vinna ett ligaguld utomlands på damsidan. Det kan nog stämma.

Under säsongen har även fyra svenska spelare representerat Apollon. Klara Folkesson och Filippa Wallén har båda flyttat hem till Sverige efter jul. Sofia Hagman anslöt efter jul och Matilda Abramo har precis kommit tillbaka i spel efter sin korsbandsskada. Grattis till guldet alla fem.

Från Belgien och Nederländerna kommer uppgifter om att man tänker återinföra den gemensamma ligan BeNe League. Man hade gemensam liga tre säsonger 2012/13, 2013|/4 och 2014/15. Nu kan det alltså vara dags igen.

Från Nederländerna kommer för övrigt Wolfsburgs senaste nyförvärv, Lynn Wilms. Det är en spännande värvning. 20-åriga Wilms är en stor talang och har redan gjort 10 A-landskamper för de regerande Europamästarinnorna.

Men det är väl dock också en värvning som ytterligare förstärker bilden av att Wolfsburg har tappat i status. För några år sedan värvade de europeiska toppspelare, nu värvar det talanger.

Slutligen till Sydamerika där slutspelet av kontinentens motsvarighet till Champions League, Copa Libertadores nu avgörs i Argentina.

Brasilianska Corinthians var storfavoriter i turneringen och hade gjort 34–0 på sina fyra matcher fram till semifinalen mot colombianska America de Cali. Bland annat hade lagen mötts i gruppspelet, då vann Corinthians med 3–0.

De brasilianska mästarinnorna gick även mot seger i semifinalen. Man tog ledningen med 1–0 genom vänsterbacken Tamires i 57:e minuten, och höll den ledningen när matchklockan passerade 90 minuter.

Men när klockan visade 92.49 fick Americas venezuelanska forward Joemar Guarecuco på ett riktigt vådaskott – en bomb som betydde 1–1 och straffläggning. Och den vann America de Cali.

I finalen får colombianskorna möta ett annat brasilianskt lag, Ferroviaria. Precis som America tog sig Ferroviaria till final efter straffläggning, en lång och dramatisk sådan. 

Den brasilianska klubben besegrade chilenska Universidad de Chile i semin, trots att chilenskorna kanske hade turneringens bästa målvakt i Natalia Campos. Hon räddade två straffar i semifinalen, och hade dessför innan storspelat i kvartsfinalen, där hon räddade en straff under ordinarie tid:

 

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet. 

Grattis Magdalena Eriksson – Diamantbollen 2020

Alldeles nyss avslutades den alternativa fotbollsgala som kallades för Fotbollsåret 2020 på TV4. Diamantbollen gick som väntat till Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag såg som bekant henne som den självklara vinnaren, och det gjorde tydligen även juryn. Stort grattis till Magda.

Här är alla kvällens damfotbollsvinnare:

Diamantbollen: Magdalena Eriksson
Årets målvakt: Jennifer Falk
Årets back: Magdalena Eriksson
Årets mittfältare: Caroline Seger
Årets forward: Fridolina Rolfö
Årets domare: Tess Olofsson
Årets futsalspelare: Hilma Lundqvist 

Dessutom gick Piastipendiet till Jitextränaren Kajsa Tornfalk och så fick Happy Lovesan, hon som tidigare hette Tina Nordlund, Fotbollskanalens hederspris.

Just Fotbollskanalens hederspris är kanske det pris som är allra mest ärofyllt på fotbollsgalan. Lovesan blev den femte kvinna att få hederspriset. Marta fick det allra första priset 2007. Efter henne har även Therese Sjögran (2015), Pia Sundhage (2017) och Lotta Schelin (2018) fått hederspriset.

 

Genomgång av damallsvenskan 2020

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu är det Rosengård i topp

Inlägget uppdaterat med slutresultatet i kvällsmatchen

Rosengård tog tre blytunga poäng när man vann den tidiga seriefinalen mot Göteborg med klara 3–0. Därmed leder nu Malmöklubben serien med elva måls marginal.

Jag har ju flera gånger skrivit om att Göteborg varit bättre på att skapa lägen, medan Rosengård är effektivare när chanserna väl kommer. Det stämde väl in på dagens toppmöte. Göteborg vann avsluten på 12–7 – det blev 6–6 i avslut på mål – och hörnorna med 8–2. Ändå vann Rosengård hur säkert som helst.

Firma Mimmi Larsson och Anna Anvegård avgjorde matchen redan fyra minuter in i den andra halvleken. Emma Kullberg har många styrkor. Men hon har också en svaghet i att hon oftast vill göra allt väldigt snyggt och konstruktivt. Så såg det ut när 3–0-målet kom. Kullberg försökte täcka ut en boll i stället för att rensa. Mimmi Larsson såg det och utnyttjade misstaget.

Larsson vann bollen och spelade in till Anvegård, som var iskall i avslutningen. Mimmi Larsson var för övrigt näst sista Rosengårdsspelare på bollen vid alla tre målen. Starkt. Larsson hälsade även Emily Sonnett välkommen till damallsvenskan med en riktig tung och schysst tackling i 61:a minuten.

De sista 40 minuterna var det Göteborg som hade mest boll. Men de kom inte till speciellt många farliga chanser. Rosengård hade fin kontroll, och vann en både imponerande och hyperviktig seger. Plötsligt är det Göteborg som har pressen på sig, och måste jaga.

I Göteborg saknades Vilde Bøe Risa:s passningsspel mer än tidigare. Göteborg hade väldigt svårt att spela sig igenom Rosengårds lagdelar. Där är norskan expert. Eftersom Göteborg inte bytte in henne antar jag att hon inte är redo för start nästa vecka heller.

I Rosengård var det taktiken med spelvändningarna som blev avgörande. En annan väldigt avgörande sak var att Rosengårds 1–0-mål tydligen borde ha dömts bort. SVT:s kommentatorer hade närgranskat det, och kommit fram till att Caroline Seger var offside. Det målet var det som gjorde att Malmöklubben fick kontroll. Innan dess var Göteborg det bättre laget. Att få ett feldömt mål i det läget var förstås otroligt viktigt.

I kvällsmatchen i Växjö leder Linköping med 1–0 i halvtid. Det lilla jag sett har Växjö tillbringat väldigt mycket tid på Linköpings planhalva, och bland annat haft en boll i stolpen. Målet kom i 31:a minuten när Lina Hurtig nickade in en hörna från Frida Maanum. Olyckligt för LFC var att nyförvärvet Yuka Momiki haltade av redan efter drygt tio minuter.

Tillagt i efterhand: Det blev värre för LFC i halvtid, när även målskytt Hurtig tvingades till byte. Linköping vann ändå till slut med 1–0, och kliver upp på tredjeplatsen igen. Fast LFC skall vara lyckligt att det var ett svagt Växjö man mötte. För östgötarna var riktigt dåliga i den andra halvleken.

I princip tillbringade Växjö hela halvleken på offensiv planhalva. Men Växjö kan ju inte göra mål, så LFC kunde hålla undan. Det trots att hemmalaget vann avsluten med 6–2 (4–2 på mål) och hörnorna med 10–4.

Halvtid: Kantspelet tar Rosengård till serieledning

Det är paus i seriefinalen på Malmö IP. FC Rosengård leder med 2–0 efter att ha gjort båda målen på spelvändningar bakom Göteborg kantspelare. Målskyttar är just Rosengårds båda kantspelare Ali Riley och Jessica Samuelsson.

Rosengård valde att starta med en uppställning där man körde med sin mest offensiva backlinje, alltså med Katrine Veje istället för Malin Levenstad. För att balansera upp lite körde man med Riley istället för Sofie Svava på vänsterkanten. Noterbart också att Hanna Bennison är lätt vadskadad och inte ens finns med på bänken.

Hos Göteborg gick amerikanska nyförvärvet Emily Sonnett rakt in i startelvan. Däremot fick Rebecka Blomqvist börja på bänken. Det innebär att man satsade på ett lite mer fysiskt mittfält med Filippa Curmark, Filippa Angeldahl och Julia Zigiotti. Noterbart att även både Emma Berglund och Vilde Bøe Risa sitter på bänken.

Matchen startade i ett rasande tempo. Passningskvaliteten var inledningsvis ganska långt ifrån lika bra som intensiteten. Båda lagen hade flera farliga bolltapp.

Det var ändå Göteborg som inledde bäst genom att sätta hög press och störa hemmalaget. När Rosengård fick tag på bollen blev det tydligt att de ville söka ytorna bakom Göteborgs högt upptryckta kantspelare – vilket så här långt är en succétaktik.

Först slogs många långpassningar ut mot Samuelsson på ytan bakom Julia Roddar i Göteborgs vänsterförsvar. Sedan växlade man kant, och körde några spelvändningar mot Riley.

Inledningsvis var det ändå Göteborg som kom till bäst lägen, och det kändes som att serieledarna hade hyfsad kontroll när ledningsmålet kom efter 25.25.

Det kom på en spelvändning där Nathalie Björn slog första passningen och Mimmi Larsson förlängde ut bollen mot Göteborgs högerkant. Riley klev in från kanten, vände bort Emma Koivisto, och satte bollen lågt vid första stolpen.

Caroline Seger löpte in i bollbanan, och skymde Jennifer Falk. Seger är precis i offsidelinjen. Det är svårt att se på tv-bilderna, men känslan är att Seger var precis på rätt sida – och att det således var korrekt att godkänna målet.

Tillagt i efterhand: Enligt SVT:s kommentatorer, som har tillgång till mer detaljerade reprisbilder än jag, var det offside. Således hade Rosengård väldig tur här. För det är ju alltid otroligt viktigt att få första målet. 

Efter målet var Rosengård det bättre laget. Göteborg stördes av att Stina Blackstenius tvingades av efter 30 minuter. Hon lindades högt upp på högerbenet, mot skinkan. Rebecka Blomqvist kom in.

Efter 39.50 kom även 2–0. Julia Roddar stod för ett kostsamt bolltapp när hon högt upp i planen satte en passning bakom sitt eget lags mittfält. Precis som vid 1–0 gjorde Rosengård en snabb spelvändning ut mot Riley på vänsterkanten. Nyzeeländskan bröt in i planen och stod för ett fint instick till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade i stolpens insida. Returen skickade Jessica Samuelsson upp i nättaket. Snyggt.

Jag har för övrigt länge väntat på att det skall lossna för Samuelsson. I dag har hon hittills varit väldigt bra. Bättre än på länge.

Hur har då Emily Sonnett skött sig? Jo, det känns som att hon kan bli en klippa Göteborgs backlinje framöver. Men efter fyra dagar i Sverige känns det som att hon inte har koll på hur hennes medspelare vill ha bollen. Det har varit ett par situationer där hon inte riktigt har kunnat läsa av de andra göteborgarna.

45 minuter kvar. Just nu är det FC Rosengård som toppar damallsvenskan. Vi får se hur det ser ut om en timme.

Tidigare i dag har Vittsjö och Djurgården sparkat ner Piteå riktigt i bottenträsket. Djurgården tog en imponerande 1–0-seger borta mot Kristianstad. Jag hade fokus på matchen i Vittsjö. Men av det lilla jag såg från Kristianstad Arena var stockholmarnas seger helt i sin ordning.

Olivia Schough

En storspelande Brett Maron höll hemmalaget kvar i första halvlek. Segermålet kom i stället i 73:e minuten, när Tilde Lindwall snyggt frispelade Olivia Schough. Djurgården har verkligen hittat rätt i defensiven med Portia Boakye som mittback. Raka nollor mot tvåan Rosengård och borta mot trean Kristianstad är högst otroligt starkt.

I Vittsjö var hemmalaget överlägset före paus. Mie Leth Jans gjorde 1–0 och Clara Markstedt 2–0. Men ett lite slumpartat reduceringsmål från Fanny Andersson i 43:e minuten gav Eskilstuna lite hopp just innan paus.

Fanny Andersson

Och i den andra halvleken jobbade sig Eskilstuna allt närmare Vittsjös mål. I 84:e minuten kom en inte helt ologisk kvittering när en omarkerad Caisa Collin kunde placera in bollen på ett fint inspel från Amanda Nildén. Där kändes det som att Eskilstuna även kunde vända.

Så blev det inte.

I 89:e minuten fick nyss inbytta Linn Vickius grovt rött kort. Domare Lovisa Johansson befann sig nära situationen när Vickius med full kraft sparkade Nellie Persson över smalbenet. Vickius hade säkert avsikten att rensa bort bollen. Men sparken var vårdslös och jag tycker att domare Johansson valde rätt färg på kortet.

Domaren skall även ha cred för att ha varit väldigt välplacerad, och ta ett bra beslut, när Vittsjö ropade på straff för hands strax innan 1–0-målet. Bra match av Lovisa Johansson.

Lovisa Johansson

På frisparken efter Vickius utvisning kom Vittsjös segermål. Ebba Wieder:s lyftning var känslig, Kajsa Lind:s nick genomtänkt och Emily Gielnik:s avslut både smart och behärskat. Ett snyggt mål, och tre otroligt viktiga poäng till Vittsjö.

Resultaten innebär att Vittsjö och Djurgården är uppe på 13 poäng, bara en färre än Eskilstuna.

Den tredje eftermiddagsmatchen spelades i Uppsala. Där gjorde Karin Lundin de två mål som tog gästande Kif Örebro från underläge till 2–1-seger. Lundins kvittering var ett drömmål medan segermålet bar kämpavinjett.

Karin Lundin

Jag såg väldigt lite från den här matchen. Men känslan är att det var rätt jämnt, och att det var en blytung förlust för ett Uppsala, som nu halkar efter i bottenstriden. Bortamatchen mot Umeå på lördag blir otroligt viktig för uppläningarna.

Örebro däremot avancerar upp på femte plats, och kan just nu rätt lugnt mer kolla uppåt i tabellen än oroa sig för negativa streck.

Resultaten innebär även att det är lite press på Växjö inför dagens sena match. Förlust där och man är fyra poäng under strecket efter tolv omgångar. I den matchen har gästande Linköping chansen att återta den tredjeplats man tappade i förra omgången.