Häcken drog vinstlotten – spelar hemma i finalen

Det blir Häcken som tar emot Eskilstuna på Bravida Arena i cupfinalen den 13 maj. Häcken hade tur i lottningen och fick hemmaplan i finalen igen.

Eller. Det var ju inte Häcken som vann cupen på hemmaplan för två år sedan, utan Göteborg FC. Men det är ju som bekant samma lag.

Häcken vann påskdagens prestigemöte med Rosengård med 1–0. Jag har sett i kommentatorsfältet här i bloggen att det finns olika uppfattningar om huruvida det var en bra match guldfavoriterna emellan.

Personligen är jag nöjd med underhållningen. Det var jämnt, tätt och spännande. Faktiskt precis så bra som jag hade hoppats.

Det kunde ha gått åt båda håll, men jag tycker att rätt lag vann. Häcken är bättre på offensiv planhalva än Rosengård, och det fällde avgörandet i en jämn match. Jag räknade till 7–5 i klara målchanser i Häckenfavör, och 10–4 i hörnor.

Dessutom borde ju Jelena Cankovic har fått rött kort redan för den armbåge hon gav Filippa Curmark i 35:e minuten. Jag klandrar inte domare Pernilla Larsson för att hon missbedömde situationen och bara delade ut ett gult kort. Men om domare Larsson hade haft tillgång till VAR skulle Häcken garanterat fått spela i numerärt överläge i en bra bit över halva matchen.

Det var framför allt i presspelet som lagen imponerade. Där var det Häcken som inledde bäst. Man satte bra press på Rosengård, framför allt centralt, där – om jag minns rätt – Caroline Seger hade fyra bolltapp på egen planhalva redan de första tio minuterna. Och Cankovic hade två. Häckens presspel gjorde att Seger inte fick det utrymme hon brukar få, vilket verkade störa Rosengård.

Malmölaget inledde ganska passivt. Men efter 10–15 minuter hittade även Rosengård rätt i sitt presspel. Man jobbade smart genom att Olivia Schough först stängde passningar till Häckens bollskickliga högersida med Luna Gewitz och Johanna Rytting Kaneryd. Sedan pressade Mimmi Larsson ut Emma Kullberg långt ut på vänstersidan. Där kändes Kullberg väldigt låst, något som störde Häcken ganska rejält i uppspelsfas.

Totalt tyckte jag att den första halvleken gick till Rosengård spelmässigt, men till Häcken sett till målchanser. Rosengårds enda riktiga målchans före paus kom som ett resultat av pressen. Schough bröt en passning från Filippa Angeldahl och satte upp Larsson i bra läge. Jennifer Falk stod dock för den första halvlekens bästa räddning.

Häckens två första målchanser kom i samband med hörnor. Det var ändå förhållandevis chansfattigt fram till mitten av den andra halvleken, då matchen öppnade upp sig. Rosengård hade två ribbskott och ett friläge för Hanna Bennison, så Häckens seger var långt ifrån säker.

Man kan förstås ha synpunkter på passningskvaliteten. Båda lagen pressade fram felpass och farliga bolltapp från motståndarna. Samtidigt känns det rätt logiskt att det blir fler misstag än vanligt när de två bästa lagen möts. Då blir ju nämligen tempot högre, och spelarna får mindre tid på sig.

För landslagets del tyckte jag att det var lite oroväckande att Seger hade så många bolltapp. Det är man inte van vid att se. Något som däremot känns lovande för Peter Gerhardsson är Stina Blackstenius utveckling de senaste veckorna. Inte bara för att hon petade in segermålet, men jag tycker att det ser ut som att hon spelar med större självförtroende nu än hon gjorde bara för tre veckor sedan. Det känns som att Blackstenius agerar rejälare än på mycket länge. För hennes, Häckens och landslagets skull får vi hoppas att min känsla är korrekt.

Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.