Fredagens kvartsfinal mot Belgien blev en nagelbitare som avgjordes på övertid. Den spontana tanken i måndags när det stod klart att Sverige skulle ställas mot just det belgiska laget var att: ”Det här vinner Sverige”.
Belgien är nämligen den typ av motstånd Sverige i princip aldrig förlorar mot. Jag gjorde en snabbkoll och kom fram till att Sverige de senaste tio åren har spelat 76 landskamper mot länder som nu ligger utanför topp 15 på världsrankingen.
På de matcherna har Sverige bara förlorat en tävlings- (1–0 i Ukraina i VM-kvalet 2018) och tre träningsmatcher (2–1 mot Island i Algarve cup 2014, 3–1 mot Schweiz i vänskapsmatch 2015 och 2–1 mot Portugal i Algarve cup 2019).
Sverige är alltså väldigt bra på att vinna mot sämre rankade lag. Det är inte alltid det ser vackert ut, men på ett eller annat sätt blir det nästan alltid segrar.
Lugn i måndags alltså. Men när sirenerna började ropa ut covid-larm från den svenska truppen började man ändå få lite skräckkänslor kring matchen. Belgien hade ändå visat att man kan spela ett stabilt försvarsspel när man vunnit mot Italien, kryssat mot Island och hållit Frankrike på 2–1.
När det stod klart att båda ytterbackarna Hanna Glas och Jonna Andersson skulle saknas började spekulationerna om hur förbundskapten Peter Gerhardsson skulle ställa upp sin startelva. Jag såg hur många varianter som helst. Och Gerhardsson sa själv i SVT innan matchstart att han hade lagt väldigt mycket tid på att fundera över hur laget skulle formeras.
Hans val föll på följande elva: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Nildén – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapen) – Stina Blackstenius.
Noterbart här är att Sverige har haft väldigt dålig kontinuitet i sin backlinje under turneringen. På fyra matcher har Gerhardsson ställt upp med fyra olika mittbackskonstellationer. Och det har varit olika vänsterbackar i de tre matcher han har spelat med fyrbackslinje.
På vänsterbacken fick nu Juventus Amanda Nildén göra tävlingsdebut i A-landslaget. Tidigare hade 23-åringen spelat 145 minuter i landslagströjan.
I mittförsvaret fick alltså Nildéns klubbkompis i Juventus, Linda Sembrant, göra comeback från start. Det innebar att Amanda Ilestedt flyttades ut som högerback.
Jag minns att hon spelade i den positionen när Gerhardsson körde en fyrbackslinje med fyra mittbackar mot Kanada i Algarve cup 2019. Men sedan dess kan jag inte minnas att Ilestedt varit högerback i en fyrbackslinje i landslaget.
Med så många förändringar i backlinjen var det skönt att både mittfält och anfall var identiska med hur det såg ut mot Portugal. Således fortsatte Björn att vikariera för Caroline Seger i rollen som sexa.
Motståndaren Belgien hade för första gången tagit sig till utslagsmatcher i ett stort mästerskap. Man valde att byta fyra spelare mot hur de startade i 1–0-segern mot Italien. Det blev en startelva som till tio elftedelar liknade det lag som försvarade ledningen de sista 25 minuterna av den matchen.
Ändringen var att Laura De Neve var tillbaka i mittförsvaret efter att ha missat Italienmatchen med någon form av lårskada. Då vikarierade defensivt skickliga mittfältaren Julie Biesmans som mittback. Nu var Biesmans tillbaka på mittfältet.
Så här såg den belgiska elvan ut (4–4–1–1): Nicky Evrard – Laura Deloose, Sari Kees, Laura De Neve, Davina Philtjens – Janice Cayman, Justine Vanhaevermaet, Julie Biesmans, Marie Minnaert – Tine De Caigny – Tessa Wullaert.
Det är snabba och spelskickliga lagkaptenen Wullaert som är nyckeln till Belgiens anfallsspel. Och i försvarsspelet har Nicky Evrard storspelet genom hela turneringen. Målvakten som på fritiden driver ett företag som hyr ut hoppborgar, har bland annat räddat två straffar. Den hon tog mot Island visade sig till slut bli helt avgörande för avancemanget.
Domare i kvartsfinalen var Ukrainas rutinerade Kateryna Monzul. Slutligen var vädret brittiskt – 18 grader och regn.
Sverige–Belgien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
3–0 i målchanser
1–1 i hörnor
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att Linda Sembrant alltid står rätt och löser situationerna så lugnt och säkert att man knappt tänker på att hon är på planen.
Det är i alla fall så många gånger att man blir överraskad när det inte stämmer. Redan i den andra minuten lyste hennes matchovana igenom när hon missade en ganska enkel brytning och gav Marie Minnaert chansen att skapa lite oreda i det svenska straffområdet. Tre belgiska anfallare löpte in på Minnaerts inlägg. Magdalena Eriksson lyckades dock klacka bort bollen.
Det var överhuvud taget en ganska darrig start från den nykomponerade svenska backlinjen. Amanda Nildén missade sin första passning och efter drygt fem minuter slog Eriksson ett uppspel rakt till den belgiska tian Tine De Caigny. Det blev dock inte värre än att Eriksson själv kunde reparera misstaget.
Och i situationen efter drev Filippa Angeldal upp bollen och sköt ett bra skott som målvakt Nicky Evrard fick rädda till hörna – Sveriges första målchans.
Strax efter fick Belgien sin första inspark. Belgien är ett lag som i princip alltid försöker spela igång insparkarna, vilket borde passa det svenska presspelet bra. Men det centrala mittfältet var inte vaket. Filippa Angeldal låg fel och lät belgiskorna spela sig ur pressen centralt via en helt ensam Julie Biesmans.
Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.
Offensivt fick Sverige ändå utdelning på sitt presspel efter 10.45. Det var Fridolina Rolfö som bröt en passning, och i momentet efter serverades Angeldal ett perfekt skottläge vid straffområdeslinjen av Stina Blackstenius. Verkligen ett perfekt läge. Men en helt ostörd Angeldal kom feltajmad till bollen, och skottet blev både snett och högt. Det var en alldeles för bra chans för att slarva bort så enkelt.
Nästa svenska kanonläge kom efter 13.30. Från vänsterläge slog Nathalie Björn ett inlägg mot mot bortre stolpen. Där dök Amanda Ilestedt upp och tvingade Evrard till en fin räddning. På returen ville Blackstenius ha straff för en närkamp mot Sari Kees. Men ingen reaktion från domare Monzul, och det var nog korrekt.
Ovant att se Ilestedt gå på mål när det luktade inlägg från vänster. Men det känns inte som att det var en slump att Sveriges mest nickstarka spelare löpte in på den yta som bevakades av 151 centimeter korta Davina Philtjens. Ilestedt inledde för övrigt bra som högerback. På minuskontot efter 15 minuter fanns bara några lite för höga inkast.
Känslan efter 15 minuter var att Sverige började få rätt bra kontroll. Att man började komma rätt i pressen, och att man hade börjat fila bort misstagen från matchupptakten.
Sverige–Belgien
Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 4–0
1–0 i hörnor, totalt 2–1
Det första som hände i andra kvarten var att Kosovare Asllani för första gången lyckades skaka av sig defensivt skickliga Julie Biesmans. Belgiskan tog då tag i Asllanis tröja, vilket gav Biesmans ett jobbigt tidigt gult kort.
Biesmans låg för övrigt hela tiden nära Asllani, och störde den svenska speluppläggaren. Som konstaterats i tidigare inlägg har motståndarna numera väldigt bra koll på Sveriges styrkor. Och man kan inte räkna med att Asllani skall få frihet att briljera som hon gjorde mot Portugal.
Fast någon minut efter varningssituationen så briljerade verkligen Asllani när hon chippade bollen på ena sidan av rutinerade Lyonspelaren Janice Cayman och sedan sprang förbi på den andra. Läckert.
Totalt sett började den här kvarten med 7,5 minuter där det var mycket belgiskt bollinnehav. De valde alltså konstant att försöka spela sig fram. Den svenska pressen vid insparkarna var nu bättre, men inte klockren. Asllani föll ner och täckte bort Biesmans, med följden att det belgiska vänsterförsvaret rätt ostört kunde kliva fram och leverera längre uppspel med precision.
Några chanser kom dock inte Belgien till. Däremot fick Sverige i 23:e minuten sin andra hörna. Den slog Amanda Nildén, precis som den första – överlångt mot den bakre ytan. Det var inte Jonna Andersson-kvalitet, alltså inte en hörna som gick att nicka direkt i mål. Men den hamnade hos Björn, som fick två chanser att komma till avslut. Hennes skott i obalans blev dock väldigt högt.
Återigen ett otajmat svenskt avslut.
Strax efteråt antecknade jag dock 1–0 till Sverige efter ett väldigt fint tajmat avslut. Dock visade det sig att Stina Blackstenius löpning innan målet bara var nästan perfekt. För andra gången i turneringen visade det sig att hon hade för mycket muskler på axlarna, vilket gjorde att VAR bedömde henne som offside med någon centimeters marginal.
Personligen är jag en vän av VAR. Men regelgruppen Ifab bör nog ta en funderare över offsideregeln. Vore det inte rimligt att offsidelinjen ändras så att den bedöms utifrån var fötterna befinner sig? De här linjerna från övriga kroppsdelar känns tyvärr ofta rätt godtyckligt dragna.
Tyvärr för svensk del blev målet alltså inte godkänt. Synd på många sätt, inte minst eftersom det var ett fint anfall. Det började med att Hedvig Lindahl försökte överraska den belgiska backlinjen med en lång utspark mot Blackstenius. Det var tydligt matchen igenom att Lindahl var tillsagd att försöka få till några sådana kontringar, för hon gjorde fler försök att nå direkt till forwards.
Andrabollen efter Lindahls utspark hamnade hos Asllani, som tog ett par tillslag innan hon frispelade Blackstenius. Forwarden fick vända hemåt efter utsparken, och var nere på rätt sida, men tyvärr inte när bollen slogs. Det spelade således ingen roll att Blackstenius hade en bra förstatouch, skar in framför backarna och var iskall i avslutet. 0–0 stod sig.
När matchklockan nådde 30 minuter kunde Belgien återigen spela in till Biesmans i uppspelsfas och på så sätt ta sig förbi den svenska pressen. Trots belgiskt övertag i bollinnehav hade de (svart-)röda flammorna (laget kallas Red Flames) ännu inte haft något riktigt avslut. Det var fortsatt ganska god svensk kontroll.
Utöver det knappa offsidemålet skapade det svenska laget dock ingen målchans under den här kvarten.
Sverige–Belgien
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–1 i målchanser, totalt 5–1
3–1 i hörnor, totalt 5–2
Det 39 sekunder långa belgiska anfall som började i förra kvarten ledde till ett riktigt bra skottläge för den boll- och passningsskickliga innermittfältaren Justine Vanhaevermaet, med Reading som klubbadress.
Framspelad av Tessa Wullaert och Tine De Caigny sköt Vanhaevermaet ett lågt skott, som touchade på Nathalie Björns ena häl. Domare Monzul missade touchen och Sverige fick inspark. Men Belgien fick visa att de faktiskt kan spela sig till riktigt bra lägen.
Strax efter fick Sverige tre vänsterhörnor på kort tid. Den första var dåligt slagen från Kosovare Asllani, och efter den andra hamnade andrabollen hos Filippa Angeldal – som drog iväg en strumprullare.
Men det var nära tredje gången gillt. Asllanis hörna skarvades av Fridolina Rolfö vid förstastolpen, och bollen damp ner framför Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson. Den förstnämnda slog till bollen två gånger utan att få den förbi Nicky Evrard.
I 36:e minuten var det dags för ytterligare en svensk toffelspark från bra läge. Nathalie Björn kunde stå och måtta när en bortboxning från Evrard kom rakt mot den svenska mittfältaren. Men en helt ostörd Björn fick en riktig snedträff.
Det var andra gången på kort tid just Björn fick ett sådant här läge. Ett läge som är alldeles för bra för att slarva bort. Eftersom Sverige hade haft ganska många sådana lägen är det lätt att börja fundera över om det var stress som skapade den bristfälliga koncentrationen. För så många dåliga träffar på en halvlek skall inte landslagsspelare behöva få.
Halvlekens sista minuter gick faktiskt till Belgien. De hade ett bra inlägg från Wullaert, som Lindahl boxade undan precis framför en framstormande Cayman. Och sedan fick Ilestedt nicka bort en hörna.
Möjligen var det lite svensk trötthet som gjorde att Belgien kunde få några okej minuter. När belgiskorna satte upp ett ganska långsamt högeranfall efter 40.30 noterade jag att bara den svenska backlinjen och innermittfältarna var på rätt sida. Övriga fyra svenska spelare gick hemåt, eller låg kvar högt i planen. Ingen orkade, eller ville sätta press.
När domare Monzul blåste för halvtid visade Uefas officiella statistik 16–1 i avslut till Sverige. Men också 169–139 i passningar till Belgien.
Inte för att passningar på egen planhalva avgör fotbollsmatcher. Men det faktum att Belgien hade övertag i bollinnehavet visade på att det var något som hackade i det svenska spelet. Min analys är att det hade med presspelet att göra, att det inte funkade med att låta Asllani försöka täcka bort Biesmans när belgiskorna rullade runt.
TV-bilden var sällan så utzoomad att man fick se var Angeldal var positionerad. Men känslan är att det var just Angeldal som hamnade fel. Känslan är också att det inte hade fått hålla på i 45 minuter om Caroline Seger hade varit på planen. Att Seger hade sett till att kompisarna snabbt hade hamnat mer korrekt i presspelet.
En annan känsla i paus var att det här var Sveriges match, trots bristerna. Dock fanns det ganska mycket att förbättra. Sverige hade exempelvis inte fått ut så mycket av yttermittfältarna. Johanna Rytting Kaneryd hade en tung halvlek offensivt, och i engelska BBC:s halvtidsprogram fick Fridolina Rolfö tydligen hård kritik från Jonas Eidevall.
I SVT noterade Tony Gustavsson att Rolfö har spelat vänsterback hela säsongen i Barcelona, vilket gör att hon inte är van vid de betydligt svårare situationer som hon utsätts för i landslaget, där hon hamnar mer centralt, och mer felvänd. Det känns som en rimlig analys.
Rolfö har inte hittat rätt tajming i offensiven i EM. Som vänsterback har man oftast ryggen fri, och man behöver oftast bara kolla åt höger. I sin landslagsroll behöver hon ha koll 360 grader. Men hon är ett stort sparkapital för Gerhardsson, och jag tycker att hon bör vara på planen.
Sverige–Belgien
Period 4: 46–60 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 6–1
1–0 i hörnor, totalt 6–2
Bara sekunder in i den andra halvleken passade Belgien ner en boll djupt i deras backlinje. Omedelbart sprang Filippa Angeldal fram och sökte upp Julie Biesmans, vilket tvingade fram en belgisk chansboll som Sverige lätt kunde vinna.
Sverige bet sig sedan fast på offensiv planhalva och efter ett fint inspel i spelyta två från Amanda Nildén hamnade bollen hos Fridolina Rolfö, som fick till en bra volley ur lite halvdålig vinkel. Nicky Evrard höll skottet, men ändå en mycket bra svensk start på halvleken. Bra är också det ord som bäst beskriver Nildéns mästerskapsdebut. Hon var säker i defensiven och hade flera sådana där fina inspel i spelyta två.
Någon minut efter Rolfös volley nickade en offsidestående Amanda Ilestedt i ribban. Men efter fem bra svenska minuter följde tio rätt hafsiga, som dock huvudsakligen spelades på belgisk planhalva. Johanna Rytting Kaneryd utmanade det belgiska vänsterförsvaret ett par gånger, dock utan att lyckas få in bollen framför målet. Ett problem hon drogs med under hela matchen.
Ett svenskt läge räknades in under de tio hafsiga minuterna. Det gick till just Rytting Kaneryd. Fridolina Rolfö kom runt till vänster och slog ett bra inlägg mot bakre ytan. Bara sju–åtta meter från målet mötte Häckenspelaren med en bredsidesvolley. Läget var jättebra, skottet däremot inte så bra – och Biesmans kunde nicka undan.
Under de här tio minuterna lyckades Belgien återigen ta sig förbi den svenska pressen genom att spela in centralt. Man gjorde det därför att bolltrygga Vanhaevermaet föll ner och avlastade Biesmans i mitten.
Och när klockan nådde 60 mintuer hade Linda Sembrant precis fått avstyra en belgisk kontring tre mot två. Sverige förde fortsatt spelet, men den anstormning som inledde halvleken hade kommit av sig.
Sverige–Belgien
Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 7–1
3–0 i hörnor, totalt 9–2
På SVT inleddes den femte kvarten med att expertkommentator Markus Johannesson konstaterade att Sverige hade kommit till många bra inläggslägen, men att spelarna inne i straffområdet stod på hälarna.
Det var riktigt. Men det var knappast orsakat av spelarna inne i straffområdet. Alla som har spelat som forwards vet att det är nästintill hopplöst att få till ett bra inlöp när spelarna ute på kanterna kladdar för mycket på bollen.
Och det var just vad de svenska kantspelarna gjorde. De hade mest hela tiden flera tillslag, och slog dessutom gärna ett par korta passningar i väntan på ett drömläge som aldrig dök upp. Jag vet inget annat lag i EM som är så segt att komma till inlägg som Sverige. Vilket alltså gör det hopplöst att tajma för inlöpande forwards/mittfältare.
Ett problem här är att de som slår inläggen/inspelen verkar tro att man måste pricka en given medspelare. Det är ett missförstånd.
I fjol gjorde jag en stor djupdykning i ämnet inlägg med Elfsborgs Johan Larsson. Han är sannolikt bäst i herrallsvenskan på just konsten att spela in bollen i straffområdet. Jag frågade bland annat om han siktar på spelare eller på yta. Svaret:
”Alltid mot yta. Det är få som kan pricka spelare – det är väl kanske Kevin De Bruyne och några till. Jag kan det inte. Folk kan säga: ‘Lägg den här’. Jag svarar: ‘Nej, jag sätter in den i den ytan – se till att vara där så skall vi nog göra mål.’ Det är bara om jag kommer ner på kortlinjen, eller bryter in i boxen, som jag plötsligt kan börja sikta lite mot spelare.”
Och:
”Är jag mellan straffområdet och långlinjen, och ser att det är packat med folk, skjuter jag hellre en hård vrist in i en yta där jag ser att någon kan komma – den kan träffa vem som helst.”
De som försöker pricka medspelare i straffområdet gör bara något svårt ännu svårare. Jag älskar tidiga inlägg i ytan mellan motståndarnas målvakt och backlinje. Det gör inte landslagets kantspelare, för de slår nästan aldrig den typen av bollar.
Som sagt krånglar ofta de svenska kantspelarna till det alldeles för mycket. Rytting Kaneryd var exempelvis förbi sin back flera gånger, men valde att inte slå in bollen, utan gjorde istället en Cruyff-fint bakåt – och därmed hade medspelarna gjort sina löpningar, och de blev lätta att täcka bort.
Spelmässigt inledde Sverige dock den här kvarten bra. Man pressade fram belgiska uppspel från förlängd målområdeslinje, vilket innebar att Nathalie Björn och den svenska backlinjen kunde vinna bollarna på offensiv sida om mittlinjen. Det innebar också att hela det belgiska laget tvingades att falla ner i utgångspositioner en bra bit in på egen planhalva.
Sett till klara målchanser var det dock rätt tunt. Men Filippa Angeldal drog i alla fall i iväg två hyfsade skott under de tre första minuterna. Dessutom ropade Sverige på straff när bollen träffade Davina Philtjens. På tv-repriserna har jag svårt att se om det är en träff på en högt hållen arm (alltså straff), eller om bollen tar i ansiktet. Jag antar att VAR-rummet ansåg att det handlade om det senare alternativet.
En kanonchans skapade dock det svenska laget innan klockan nådde 75 minuter. I andrafas efter en inläggsfrispark lyfte Linda Sembrant in bollen till Stina Blackstenius. Nicken från bara tre–fyra meter räddades snyggt av glödheta Nicky Evrard. Där borde det ha blivit mål.
Belgien hade två bra kontringslägen under den här kvarten. Vid det första jobbade Fridolina Rolfö hem på ett bra sätt och hjälpte Magdalena Eriksson att reda upp situationen. Vid det andra missade Sembrant sin brytning, vilket gjorde att Belgien ett tag var tre mot två. Tine De Caigny slog dock den avgörande passningen så löst att Amanda Nildén kunde bryta.
Det var fortsatt 0–0 efter 75 minuter, och fortsatt svensk kontroll. Men i bakhuvudet började nu tankarna komma på att Belgien skulle komma till minst en riktigt vass målchans till.
Sverige–Belgien
Period 6: 76–90 minuter:
1–0 i mål, slut 1–0
2–0 i målchanser, totalt 9–1
4–0 i hörnor, totalt 13–2
Svenskt byte: Filippa Angeldal ut i minut 84. Hanna Bennison in.
Matchens sista kvart inleddes med att Rytting Kaneryd fixade en hörna från höger. Där hamnade andrabollen hos Nathalie Björn, som för typ femte gången i matchen fick en oförklarligt dålig träff på volleyn.
Efter 80 minuter var det 30–2 i avslut. Då hade precis Linda Sembrant nickat just utanför på ett fint inlägg från Björn. Strax efter kom Belgien till sitt tredje och sista avslut när inhopparen Elena Dhont sköt i burgaveln.
Men slutminuterna var ändå rätt nervösa från svensk sida. Man orkade inte sätta press på Belgien. Och nämnda Dhont var nära att rinna igenom på en fin passning från Wullaert i 89:e minuten. Nildén lyckades dock bryta i sista stund.
I samband med brytningen fick Nildén krampkänning. Det ledde dock inte till att Peter Gerhardsson började förbereda ett byte. Oväntat. För det är ju allt lite farligt att ha en vänsterback med kramp.
I andra övertidsminuten avgjordes matchen. Rolfö och Asllani samarbetade på vänsterkanten, och fick Justine Vanhaevermaet att slå ut bollen till hörna. Den tog Asllani hand om. Huvuddelen av de tolv tidigare svenska hörnorna hade varit ofarliga, många rätt dåligt slagna.
Den 13:e slogs så att den damp ner i målområdet, ganska exakt mitt framför målet. Målvakt Evrard fick ingen träff på undanrensningen, utan bollen hamnade hos Nathalie Björn till höger i målområdet. Den här gången valde hon vänster bredsida – och fick ren träff. Evrard släppte retur som Linda Sembrant kunde trycka in i nätet från nära håll med höger bredsida.
35-åriga Sembrant är ingen ovan målskytt. I EM-kvalet gjorde hon tre, flest av alla svenska spelare. Och hon blev faktiskt Sveriges bästa målskytt i VM 2015. Hon gjorde även mål i VM 2019. Och nu har hon avgjort en EM-kvartsfinal.
Segermålet kom efter 91.37. Det var det som väl brukar kallas grevens tid.
Belgien hann lyfta in en boll i svenskt straffområde under den återstående tiden. Den bollen nickade Sembrant bort, och strax efter gick slutsignalen som förkunnade att Sverige var klart för semifinal.
Även om segermålet dröjde var den svenska segern totalt sett odiskutabel. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.
Men de spelare som saknades var saknade. Jag har redan nämnt Caroline Segers betydelse i presspelet och Jonna Anderssons för hörnorna från höger.
I semifinalen mot England kommer Sverige verkligen behöva tillgång till alla truppens spelare. Jag har i grunden en rätt bra känsla kring att det kommer att bli en väldigt jämn och öppen match. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman har byggt det här laget för just den här typen av matcher.
Men vi har inte råd med att ha några tänkta startspelare på skade- eller sjukdomslistan. England har redan några fördelar i form av hemmaplan och två dagar längre vila. Det räcker.
För övrigt läser jag att flera av er som läser bloggen tycker att det kan vara dags att byta ut Gerhardsson. Jag tycker inte alltid att han gör rätt. Men hans resultat är otroligt bra, och jag har svårt att tro att vi kan hitta en bättre kandidat.
Trots att landslaget både har hackat spelmässigt och varit drabbat av covid skall det spela semifinal på tisdag. Och Gerhardsson har ett otroligt mästerskapsfacit. På 17 matcher har det blivit 13 segrar, tre kryss och bara en förlust. Och nederlaget kom ju när startelvan vilades i en betydelselös gruppspelsmatch mot USA i VM 2019.
Just det att Gerhardsson har haft möjlighet att vila startelvan i en match vardera i VM 2019 och OS 2021 har varit en framgångsfaktor. Den här gången har han inte haft möjlighet att vila spelare på samma sätt. Det är lite oroväckande.
Att det är Sarina Wiegman som leder England är också oroväckande. Hon har ju krossat svenska finaldrömmar förr. För övrigt har Wiegman och Gerhardsson varsin supersvit med sig in i matchen. Wiegman har inte förlorat sedan hon tog över England. Och Gerhardssons Sverige har inte förlorat under ordinarie tid på 34 matcher och 28 månader.
Ett svenskt orosmoment inför matchen är hur det står till med Kosovare Asllani. Hon var inte med på dagens träning. Och lagkaptenen orkade inte komma ut och prata med media efter segern mot Belgien, något exempelvis en gammal Tre Kronor-målvakt hade synpunkter på:
Och ja, jag har också synpunkter på det. Jag tycker inte att silenzio stampa är värdigt en lagkapten. Så jag hoppas verkligen att det fanns en vettig förklaring.
En blogg om internationell damfotboll 
Även om Amanda Nilden gjorde en fin match har jag svårt att se henne starta i semin. Tror inte Gerhardsson vågar det, blir nog Magda om inte Jonna hinner tillbaka.
Håller med dig om det här med inläggen! Det blir omöjligt att tajma löpningarna när det ska dribblas flera gånger om innan inspelennkommer. Jag vet inte om Kaneryd har fått intruktioner om att inte slå in bollen vid första-läget, eller om hon helt enkelt bara vägrar göra det. Jag tycker någon måste sägs det till henne. Det är ju ofta hon är förbi sin motståndare men vänder tillbaka. Om hon inte blir lite mer bestämd i dem lägena kan jag faktiskt tycka det är dags att testa någon annan där ute. Hur mycket jag än älskar hennes spelstil! Hon måste börja skapa chanser genom sitt spel snart, å andra sidan ser jag för tillfället inte någon som kan ersätta henne och göra det bättre. För hon är bevisligen i kalasform, hon behöver bara få ut allt på planen också, vem vet allt kanska släpper i den viktigaste matchen.
Hon blixtrade till med några snabba tempoväxlingar ibland som det är en väldigt hög nivå på men sedan tvekar hon och det blir inget av det.
Något som jag har lagt märke till är att vi har fruktansvärt svårt med att skapa hundraprocentiga målchanser. Offside-målet och Blackstenius nick från nära håll är nästan de enda chanserna jag känner att här ska det bara vara mål. Annars var det mycket andrabollar och skott utifrån som egentligen aldrig kändes farliga. Min analys av det hela är att det beror på kantspelet. Jag har Ingen statistik på det men känslan är att vi måste vara bland de lagen som slår minst inlägg i hela EM. Där måste vi bli mycket bättre. Men vi har även svårt att ta oss in i straffområdet och komma till avslut. Det är inte många avslut vi har från nära håll, de flesta är i utkanten av straffområdet eller skott från distans. Där tycker jag som sagt Amanda Nilden är unik i det här laget. Du drog en liten parallell till Johan Larsson vilket jag älskar för övrigt 👍 Nilden gör lite samma sak. När hon spelade in bollen i spelyta 2 så lägger hon den på ytan för spelare att springa in i. Hon försöker inte pricka en spelare där inne som många andra. Hon är smart nog att veta, att här ska det komma en spelare med fart. Det tyder på spelinteligens att veta vilka ytor som är farliga i motståndarens straffområde.
Jag tittade på en analys som Rainer nämnde där en fotbollsanalytiker (dvs en som jobbar för lag med det) hade en tabell över expected goals för olika spelare i Sverige i matchen mot Belgien. Enligt den hade vi totalt sett ett värde på över 4, och Blackstenius hade ett på 1,7. När man sedan ser kartan över varifrån alla skotten kommer förstår man varför det var ett så högt värde för vi hade mängder med avslut i bra lägen men en kombination av hur Belgien packade in folk (vid något tillfälle 4 på mållinjen med en målvakt precis framför och dåliga slut gjorde att resultatet blev som det blev. Problemet är nog inte skapandet av lägen, det är att Blackstenius och andra missar de bra lägen de får och att vi haft otur med offsidelinjen många gånger.
Kaneryds påminner lite om det hon stod för tidigare, det som gjorde att hon missade OS. Mycket skrik för lite ull (sa bondmoran rakade grisen) som (en version av) ordspråket lyder. Förstår inte vad som hänt med henne, om hon vill för mycket eller bara halkat in i gamla vanor men hon skulle vara riktigt bra om hon lärde sig att släppa bollen tidigare. Vare sig det är med tidigare skott, inlägg istället för den sjunde dragningen, passningar på yta innan hon sprungit ner till kortlinjen osv.
1. Min uppfattning är att Sverige spelar mer klokt men långsammare med Seger på plan (och med Björn på plan). Delar du den synen och vad kommer Sverige vinna på mot England: fart eller klokhet?
2. Var är Olivia Schough? Är hon skadad eller har hon Covid? När spelade hon ens sin senaste fulla landskamp? Känns som hon var viktigare för laget för 4-5 år sedan än idag, eller har jag fel?
1) Ja, jag delar synen att Sverige spelar långsammare med Seger på planen. För några år sedan tyckte jag att hon var en bromskloss, och jag var tveksam till hennes starka position i startelvan. Men de senaste två åren har hon under Gerhardssons ledning både blivit bättre på att spela bollen framåt, och på att värdera när det är läge att anfalla och när det är läge att dra ner på tempot. Hon var helt fantastisk på det i OS i fjol.
Om Sverige vinner mot England gör man det på fart – och klokhet. Jag tror inte att Sverige gynnas av en öppen matchbild där lagen byter anfall med varandra. Utan jag tror mer på att Sverige vill ha en stängd match, men där man anfaller med fart när lägena kommer.
2) Det har funnits ett frågetecken kring Schough de senaste dagarna. Hon tränade inte i går. Jag vet inte om hon är sjuk, skadad eller om det har varit något annat.
Det stämmer att Olivia Schough hade en betydligt större roll i landslaget under Pia Sundhage än hon har under Gerhardsson. Exempelvis startade Schough i elva av tolv matcher under kvalet och slutspelet av EM 2017. Vad jag kan hitta har hon totalt startat åtta tävlingslandskamper under Gerhardsson. Lite ologiskt kanske eftersom jag tycker att Schough är bättre nu än hon var för fem år sedan.
Men kortfattat kan man säga att Gerhardsson jämfört med Sundhage har givit Rolfö och Rubensson/Angeldal större roller på bekostnad av Schough och Lisa Dahlkvist.
När hon gjorde sin senaste hela landskamp? Bra fråga. Hon brukar oftast bli in- eller utbytt under Gerhardsson. Förbundet har numera riktigt usel statistik kring landskamperna, men jag tror faktiskt att det är en träningsmatch mot Sydafrika från januari 2019.
Det känns som att matchen England-Sverige kan sluta lite hur som helst – allt från en 0-0-match som avgörs med förlängning och straffar, till en flermålsseger för ettdera laget.
Vad gäller Sverige är jag orolig bara vad gäller en spelare; Hedvig Lindahl. Hittills har hon egentligen ännu inte satts riktigt på prov i någon av turneringens matcher, men nu kan man lugnt räkna med betydligt tuffare arbetsförhållanden.
Johan konstaterar i analysen ovan att ”Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.” Och detta gäller väl inte bara Belgien-matchen, vad jag kan minnas. Eller?
Vidare konstaterar Johan: ”Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.” Detta var alltså inte första gången i EM som Lindahl ”kom fel” i en höjdduell efter en hörna eller ett inlägg mot mål.
Jag tycker (och har tidigare propagerat för) att Jennifer Falk är lagets bästa målvakt, men uppenbarligen har landslagsledningen bestämt sig för att Lindahls egenskaper är bäst just nu.
Som jag ser det, är Lindahl den bättre i två avseenden – erfarenhet av ”stora” matcher och att ta straffar. Däremot är Falk snabbare, modigare och mer beslutsam vid hörnor och inlägg, samt betydligt rörligare än Lindahl, som känns mer ”statisk”.
Jag utgår ifrån att Lindahl får stå i mål mot England och hoppas av hela mitt hjärta att hon lyckas och att matchen inte avgörs av ett tveksamt eller feltajmat målvaktsingripande.
Jag gillar inte Falk, tycker hon är habil men saknar helt något som hon är riktigt bra på. Plus att hennes agerande efter matchen mot Rosengård där hon räddade en boll som domaren bedömde vara inne (som jag tycker såg självklart inne ut) var under all kritik. Hellre Mušović alla dagar i veckan på alla plan. Men…Lindahl som jag älskar och tycker i grunden är en av världens bästa målvakter har inte varit bra hittills och lider nog rejält av hur lite hon har spelat senaste året. Det är ovanligt för att vara henne, men jag tror inte hon tappat allt i grunden utan det är enda förklaringen jag kan tänka mig. Om jag var villig att låta henne spela sig i form i gruppspelet så är jag mer tveksam nu, och ja, jag kan definitivt tycka att Falk skulle kunna få chansen. Sedan finns ju förstås alltid risken att England får en straff (efter en filmning av White kanske?) och då är det bara en i mål som jag kan tänka mig. Hur som helst är det inte bra som det är nu, och jag tror att Lindahl startar och att det tyvärr kan kosta oss något mål pga någon höjdboll där hon varit riktigt dålig hittills.
Björnis, jag förstår att du inte gillar Falk och att du älskar Lindahl. Och jag tycker att Falk är Sveriges bästa målvakt och tycker att Lindahl är en habil målvakt, men med vissa svagheter. Så vi får väl enas om att vi inte är överens om det.
Att Falk ”saknar helt något som hon är riktigt bra på” förstår jag inte alls. Jag har följt hennes karriär i flera år, dels GFC och nu i Häcken, och kan se flera egenskaper som (troligen) gjort att hon har tagit sig till landslaget. Hon är snabb, rörlig och har dessutom det mod och bestämdhet som krävs i spelet ”utanför målet”, dvs. i luftdueller och i utrusningar mot frispelade motståndare. Här upplever jag Lindahl som statisk och med stundtals högst tveksamma ingripanden. Så jag väljer hellre Falk – alla dagar i veckan på alla plan. Tyvärr har jag inte sett Mušović tillräckligt mycket, men jag skulle nog välja även henne före Lindahl.
Vad gäller Falks agerande i matchen mot Rosengård pekar du själv ut det stora problemet i den omdiskuterade situationen: du ”tycker” att bollen såg självklart inne. Jag har sett situationen flera gånger och det finns inte en chans att någon – förutom Falk då – kunde se att bollen var över linjen. Andredomaren, som tydligen avgjorde frågan, ”tyckte” att bollen borde vara över linjen med tanke på hur Falk låg. Ingen i domarteamet såg att bollen var över linjen, men ändå dömde man mål. Det är riktigt dåligt.
Jag har själv under flera år varit domare på hög nivå inom både volleyboll och basketboll och jag blåste bara för det jag kunde se hända – inte det som jag trodde eller tyckte hände. Om någon klagade på en utebliven signal sade jag bara att jag inte kan döma för något jag inte ser. Och det accepterades. Så att Falk blev upprörd/förbannad/ilsk är fullt förståeligt när hon får veta att andredomaren som stod 20 meter (?) bort och inte kunde se bollen, var den som godkände målet. Förstedomaren hade gott om tid att fundera över rimligheten i detta, men beslutade ändå att godkänna målet – vilket känns väldigt svårt att förstå.
Men jag hoppas innerligt att den målvakt som Sverige ställer upp med i kväll gör en riktigt bra match och att Sverige vinner. Tips: Sverige vinner med 3-1 och Blackstenius gör två mål.