Grattis Magdalena Eriksson – Diamantbollen 2020

Alldeles nyss avslutades den alternativa fotbollsgala som kallades för Fotbollsåret 2020 på TV4. Diamantbollen gick som väntat till Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag såg som bekant henne som den självklara vinnaren, och det gjorde tydligen även juryn. Stort grattis till Magda.

Här är alla kvällens damfotbollsvinnare:

Diamantbollen: Magdalena Eriksson
Årets målvakt: Jennifer Falk
Årets back: Magdalena Eriksson
Årets mittfältare: Caroline Seger
Årets forward: Fridolina Rolfö
Årets domare: Tess Olofsson
Årets futsalspelare: Hilma Lundqvist 

Dessutom gick Piastipendiet till Jitextränaren Kajsa Tornfalk och så fick Happy Lovesan, hon som tidigare hette Tina Nordlund, Fotbollskanalens hederspris.

Just Fotbollskanalens hederspris är kanske det pris som är allra mest ärofyllt på fotbollsgalan. Lovesan blev den femte kvinna att få hederspriset. Marta fick det allra första priset 2007. Efter henne har även Therese Sjögran (2015), Pia Sundhage (2017) och Lotta Schelin (2018) fått hederspriset.

 

Bara att bita i det sura…

Om ett par timmar drar tv-sändningen från Fotbollsgalan igång (20.00 på Tv4).

Det är en gala som på många sätt är helt oviktig. Det avgörande för vilka som är bäst i fotboll är ju vilka som vinner titlarna på planen, inte vilka en utvald jury tycker har varit bäst.

För damfotbollen har dock Fotbollsgalan blivit en av de allra viktigaste händelserna varje år. Det är ju vid den här galan som jämställdhetsfrågan inom fotbollen får som störst fokus. Vem har exempelvis glömt Tina Lovesan (som då hette Nordlund) och hennes insats vid galan 2000? Hon är väl förresten den enda spelaren som är mer förknippad med galan än med sina fotbollsframgångar?

Även fjolårets gala satte fokus på jämställdhetsfrågan. Bilgate och dess efterföljare Zlatangate blev ju en av fjolårets mer omtalade saker i Idrottssverige.

Årets gala har föregåtts av nya jämställdhetsfrågor. Det är galans placering i tid som stått i fokus. Medan datumet är perfekt för herrlandslaget, som har samling inför landskamper, ligger galan dåligt, bara några dagar innan avgörande Champions Leaguematcher för damerna.
Det gör att varken Lotta Schelin, Caroline Seger eller Kosovare Asllani kommer att vara på plats i kväll. Ett tag diskuterade även svenska mästarinnorna Rosengård att stå över.

Jag förstår självklart att Champions League-lagen tycker att galan ligger dumt. Men som jag ser det är alternativen för damfotbollen att antingen kämpa för en ändring av damfotbollskalendern eller att bita i det sura äpplet. Ändringen i kalendern skulle vara att precis som herrfotbollen flytta ett landskampsfönster till mitten av november.

För på många sätt ligger ju trots allt fotbollsgalan perfekt som den ligger, bara dagar efter avslutad säsong. Och det är ju som sagt för damfotbollen som galan egentligen betyder mest.
Att bojkotta galan, eller att skapa en egen som jag såg någon föreslå vore förödande. För utöver datumet är ju upplägget perfekt. Zlatan Ibrahimovic gör jobbet som dragplåster och hjälper till att ge damerna rejält med tid i rampljuset på bästa sändningstid. Däremot skulle en egen damfotbollsgala antagligen få hållas i ganska rejäl medieskugga.

Så till den oviktiga delen, själva priserna. Här är mina vinnare i kväll:

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

Årets målvakt: Stephanie Labbé, Kif Örebro. Släppte in minst mål av alla i damallsvenskan och höll nollan flest gånger. En av de viktigaste orsakerna till att Örebro spelar i WCL nästa år.
Det stora utmanaren är Hedvig Lindahl, som vann damallsvenskans målvaktsliga mycket knappt framför Labbé. Däremot är Hilda Carlén bara utfyllnad, nomineringen av henne känns faktiskt väldigt konstig. På vilka grunder är hon med här?

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Årets back: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Dagens mest självskrivna vinnare, även om jag personligen tycker att hon var ännu mer överlägsen ifjol. Men med en tysk dubbel på meritlistan är Fischer självskriven vinnare. Linda Sembrant och Lina Nilsson har gjort bra säsonger, men är ändå inte nära att vinna.

Caroline Seger

Caroline Seger

Årets mittfältare: Caroline Seger, Paris Saint-Germain. Det här är den i särklass tuffaste kategorien, och alla tre kandidaterna är värdiga vinnare. Jag är ju en stor beundrare av Ramona Bachmann, och jag gillar att en lagspelare som Mariann Gajhede Knudsen finns med som kandidat. Min motivering till valet av Seger är att jag tycker att hon vuxit in i rollen som defensiv mittfältare i landslaget på ett bra sätt. Sedan är det förstås ingen nackdel att hon var med och tog Tyresö till Champions Leaguefinal.

Anja Mittag

Anja Mittag

Årets forward: Anja Mittag, FC Rosengård. Har en fantastisk damallsvensk säsong bakom sig och är ordinarie i det tyska anfallet. Känns faktiskt som en självskriven vinnare även om Lotta Schelin som vanligt gjort mål i nästan varenda match hon spelat. Tredje kandidaten Manon Melis är just bara trea i den här kategorien. Även om det inte är så bara i det här sammanhanget.

Malin Diaz

Malin Diaz

Årets genombrott: Malin Diaz, Eskilstuna United. Det här är ett pris som känns väldigt konstigt. Årets kandidater är alla etablerade damallsvenska spelare. Diaz gjorde sin femte säsong i högsta serien, de andra kandidaterna Fridolina Rolfö och Magdalena Ericsson gjorde sina fjärde. Rolfö gjorde för övrigt nio mål i damallsvenskan redan 2011 för Jitex. I år gjorde hon ”bara” åtta för Linköping. Som jag ser det har varken Rolfö eller Ericsson stått för något genombrott i år. Däremot har Diaz först tagit plats i Tyresö och sedan börjat nosa på en startplats i landslaget. Därmed borde hon alltså få fotbollsgalans mest krystade pris.

Årets tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro. Känns också som en självklar pristagare. Nilssons förvandling av Kif från nedflyttningshotat konkursbo till ett Champions Leaguelag med fantastisk försvarsorganisation är naturligtvis värd att hyllas. Även Viktor Eriksson och Martin Sjögren är duktiga lagbyggare, men i år tar Nilsson priset.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Diamantbollen: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Min röst har fallit på Fischer även 2012 och 2013. Blir det tredje gången gillt? Som vanligt är det Lotta Schelin som är motkandidaten. Men även om Schelin gjort massor av mål även i år så har hennes säsong inte varit lika guldglänsande som de tre senaste. Framför allt bör det vara Fischers Champions League-titel som fäller avgörandet. De två senaste åren har jag gått mot strömmen med mina tips. I år är däremot Fischer storfavorit hos spelbolagen.

Om några timmar vet vi hur det gått.

Innan jag sätter punkt om galan tycker jag dock att det är värt att fundera lite kring de juryer som tar ut vinnarna. Den består av fyra förbundskaptener (Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling och Anneli Andersén), fyra experter som samtliga är före detta landslagsspelare (Anette Börjesson, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Swedberg) samt en representant för EDF (Karolina Westberg). Spontant känns det som att risken för jäv är uppenbar med en sådan jury. Förbundskaptenerna ser ju garanterat hellre en svensk vinnare än en utländsk.

Allra sist tycker jag illa om att sprida felaktigheter och jag skäms varje gång jag blandar ihop fakta. I senaste inlägget var jag helt ute och reste i frågan om varför Katrin Schmidt lämnar Rosengård för Hammarby. Det beror på studier och inte det jag först skrev.
Rätt skall vara rätt. Samtidigt vill jag passa på att tacka er uppmärksamma läsare som snabbt ser till att korrigera mina eventuella tavlor. Ni är värdefulla.

Vem blev Afrikas bästa spelare?

Arrangörerna för den stora afrikanska fotbollsgalan Caf Awards i går hade alldeles tydligt inte uppmärksammat hur Therese Sjögran glömdes bort på den svenska fotbollsgalan och den efterföljande bilgates alla förgreningar.

För då hade nog Caf Awards kommit ihåg att dela ut pris till bästa damfotbollsspelare.

Nu blev det inte så. Det afrikanska fotbollsförbundet glömde nämligen helt och hållet bort damerna. I den lista över vilka pris som skulle delas ut som jag hade sett inför galan fanns totalt tolv pris, varav ett gällde bästa kvinnliga spelare och ett gällde bästa landslag inom damfotbollen.

Men när galan var över hade inga damer prisats. Och jag har ännu inte sett någon vinnare i någon av de två damkategorierna. Kanske att Tina Nordlund borde åka ner till Afrika nästa år och pressa fram en ganska rejält mycket jämlikare gala…

* I dag har vi äntligen fått höra hur Tyresös klubbledning ser på den uppkomna situationen med den allt tunnare truppen. I Expressen verkar Tyresöledningen ganska lugn. Och att de snart skall avslöja sin plan.

De säger även att deras amerikanska stjärntrio Meghan Klingenberg, Whitney Engen och Christen Press kommer att hinna med fem damallsvenska matcher om Tyresö går till final i Champions League. De säger däremot inte att det är minst sex omgångar mellan att de tre lämnar och sommarfönstret öppnar. Den amerikanska trion bör alltså vara ersatt redan innan damallsvenskan startar.

Sofie Persson

Sofie Persson

* Nykomlingen Eskilstuna United fortsätter att visa muskler. Piteås lagkapten från i fjol Sofie Persson känns som ett riktigt bra nyförvärv Tydligen skall klubben skaffa ytterligare en riktigt etablerat spelare.

Jag funderade häromdagen på vilka svenska toppnamn som i nuläget finns kvar på marknaden. Spontant kom jag på Jessica Landström, Louise Fors och Annica Svensson. Det skall bli spännande att se vad som händer med trion.

* Frölundas hockeytränare Roger Rönnberg fick igår med rätta beröm för att han försöker lära sina spelare vettiga värderingar.

I norsk damfotboll finns det tydligen tränare som hade behövt gå en en hel hög kurser i värderingar. Den här anmärkningsvärda blogginlägget av Lisa-Marie Woods om sexuella trakasserier från en norsk elittränare har fått det norska förbundet att utreda situationen i en toppserieklubb.

Woods inlägg är skrivet på engelska, men en sammanfattning på svenska finns i den här artikeln.

* Helgens roligaste damfotboll blir tyska inomhusmästerskapet, DFB Hallenpokal. Turneringen sänds i sin helhet på söndag på DFB-tv. Sändningen startar 9.45. Förhoppningsvis får vi se fyra svenska spelare i farten.

Danesha Adams

Danesha Adams

* Meghan Klingenberg är redan nämnd i det här inlägget. Hon har tvingats byta klubb i dag. Tyresös ytterback var nämligen en av de spelare som Houston Dash valde i dagens utökningsdraft i NWSL.
Ligans nya klubb valde för övrigt ytterligare tre spelare som tidigare varit i Sverige de senaste åren, nämligen Danesha Adams, Becky Edwards och Brittany Bock.

I övrigt idag meddelade NWSL en ändring i reglerna. Från och med i år tillåts tre utländska spelare per klubb. Med utländska menas spelare som inte kommer från USA, Kanada eller Mexiko.

Slutligen är det nordamerikanska kvalet till U20-VM i gång. Jag försökte se USA:s match mot Costa Rica i natt, men det var geoblock på streamen – så jag fick inte se PSG-stjärnan Lindsey Horan göra ett äkta hattrick i USA:s 6–0-seger. Men nu har jag åtminstone fått se målen, och lite andra höjdpunkter:

Tänk om 93 är lika bra som 77

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.