Etikettarkiv: Anna Sjöström

Nostalgitripp i Umeå – och soppa kring Cankovic

Publicerad den av
1

De kommande två helgerna spelas SM-finalerna i futsal mellan Stockholmsklubben Falcao FC och Umeå IK. I Umeå på söndag och i Tumba nästa lördag.

En läsning av de båda lagens laguppställningar blir lätt en nostalgitripp flera år tillbaka i tiden. Hos Falcao Futsal Club finns meriterade trion Nazanin Vaseghpanah, Susan Varli och Daniela Chamoun. Alla tre är landslagsspelare i futsal, den förstnämnda har dessutom spelat två A-landskamper utomhus.

Fast meritmässigt står sig Falcaos lag slätt jämfört med Umeå. UIK:s lagkapten är en viss Malin Moström (113 A-landskamper), och i laget finns andra gamla storspelare som Ulla Karin Rönnlund (7 A-landskamper), Anna Sjöström Amcoff (67 A-landskamper), Therese Kapstad (1 U23-landskamper), Linda Dahlqvist (6 A-landskamper) och Emma Ericsson (tidigare Lindqvist – 24 U23-landskamper).

Maria Bergkvist

Men det stannar inte där. Under säsongen har Maria Bergkvist (7 A-landskamper) gjort två matcher, Hanna Marklund (118 A-landskamper) har varit med i en, och det har även Sofia Eriksson (14 A-landskamper). Jag kan ha missat ytterligare någon gammal storspelare. Men UIK:s futsaltrupp står alltså bokförd för minst 330 A-landskamper. Starkt.

Under den period som jag var i Seefeld och bevakade Skid-VM kom nya uppgifter om en högst anmärkningsvärd affär inom svensk damfotboll. Vi visste ju sedan tidigare att Jelena Cankovic ville lämna Växjö. Men sedan mitt förra inlägg har unika saker inträffat. Först berättade Smålandsposten att de hade källor som hävdar att Cankovic har försökt göra sig omöjlig i Växjö.

Källorna hävdade att Cankovic under träningspass såväl skulle ha struntat i att göra sitt bästa som att fullfölja övningarna – och därmed saboterat träningarna. Flera spelare i laget uppgavs ha blivit så upprörda att de skulle ha skällt ut mittfältaren.

Tränare Henrik Larsson sa så här om Cankovic i artikeln:

”Hon verkar befinna sig i någon sorts konflikt med klubben. Men det där är Frida Anderssons bord.”

Frida Andersson är Växjös sportchef, och hon säger så här i artikeln:

”Jelena kommer att spela för oss. Hon har avtal med oss och det är inga konstigheter.”

Någon dag efter SMP:s artikel berättade Sydsvenskan att Rosengård lagt ett historiskt högt bud på den kontraktsbundna serbiskan, men att Växjö inte varit intresserat av att förhandla.

Nu har det ju gått ungefär två veckor sedan de här nyheterna dök upp. Och jag har inte sett något mer om den här soppan. Så det kanske är löst. Kanske inte.

Vad jag förstått har Cankovic på grund av skada ännu inte spelat en enda minut för Växjö ännu i år. Stämmer det att hon försöker göra sig omöjlig i Växjö har Smålandsklubben problem, kanske till och med stora problem. I grunden har förstås Växjö rätt i att Cankovic har ett löpande kontrakt, och således borde spela kvar.

Men det är inte säkert att man vinner något på att att tvinga en spelare som inte vill. Risken är att det är mer än bara enstaka träningar som blir förstörda. Spelare som äter upp gruppens energi kan faktiskt sänka hela lag. Cankovic skulle alltså kunna bli ett sänke i Växjö. På så sätt kanske det är bäst för klubben att sälja henne – även om en harmonisk Cankovic är en jättetillgång på planen.

En annan intressant sak som inträffade under min tid i Österrike var att Västra Götalands Idrottsförbund presenterade den undersökning man gjort på uppdrag av IF Elfsborg i Borås kring för- och nackdelar med att ta upp damfotboll på programmet.

Slutrapporten finns att läsa här. Elfsborg håller ordinarie årsmöte den 13 mars, och under morgondagen förväntas klubbens styrelse komma med ett förslag på hur klubben skall gå vidare i frågan om en damfotbollssatsning.

Klart är att det har inkommit två motioner som tycker att Elfsborg inte bara bör starta en damsatsning, utan att man bör sträva efter att gå in i division I, det genom att överta någon av de befintliga Boråsklubbarnas plats. De båda motionerna går att läsa här.

Ledande Elfsborgssupportrar är dock fientligt inställda till att ta över en annan klubbs plats.

xxx

Tänk om 93 är lika bra som 77

Publicerad den av
1

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.