Lördagskvällens match mot USA slutade 1–1 efter att det varit svensk ledning i paus. Jag har sett Sverige ta poäng mot amerikanskorna flera gånger tidigare.
Men frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA. Kvitteringen kom på straff i minut 87. Sofia Jakobsson var överhet efter en amerikansk hörna och sprang ner Kelley O’Hara.
Avblåsningen var solklar – men var det innanför straffområdet? Domaren tyckte det, och jag känner inte att man kan vara upprörd över det domslutet, även om förseelsen kanske skedde utanför. Men det var alltså verkligen på gränsen, och Jakobsson får skylla sig själv som gick in med så hög fart i duellen.
Synd för Jakobsson att straffsituationen blir det bestående minnet av hennes insats. För den var ju annars väldigt bra i 85.45.
Som sagt var alltså hela den svenska insatsen väldigt bra. Peter Gerhardsson valde att ställa upp med tre mittbackar, något han inte gjort mot vasst motstånd på ett bra tag. Det innebar vissa problem med presspelet, som inte var synkat i början.
Men det innebar också större defensiv trygghet än man är vad vid mot USA. Normalt brukar amerikanskorna komma med en jätteanstormning direkt från start. Den anstormningen uteblev i dag. Dock var vi lite illa ute under tio minuter mellan minut 15 och minut 25. Där fastnade alla svenska uppspel i USA:s press.
Gästerna lyckades dock bara skapa en riktigt bra målchans under den perioden. I paus hade jag 2–2 i klara målchanser. Men det var 1–0 i mål till Sverige, och 4–2 i hörnor.
Målet var riktigt snyggt. Lina Hurtig nådde riktigt höga höjder på en vänsterhörna och nickade in bollen via bortre stolpen. Amerikanskorna verkade chockade över hur högt Hurtig kom. Målvakt Alyssa Naeher stod för en sådan där klassisk ”ut och hänga tvätt-utrusning”. Ni vet en misstajmad, där målvakten kommer ut helt snett, med armarna i luften. Se målet här.
Det var för övrigt första gången USA kom i underläge på nästan två år. Det skall ju sägas att förbundskapten Vlatko Andonovski hade placerat några av sina bästa spelare på bänken. Där fanns bland annat Sam Mewis, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Man saknade även troliga startspelarna Abby Dahlkemper och Tobin Heath. Men det ändrar inte faktumet att Sverige gjorde en utmärkt match.
USA inledde den andra halvleken med tio bra minuter, där de skapade ett par halvchanser. Följande 25 minuter var riktigt, riktigt bra från svensk sida. Då kändes det faktiskt hur lugnt och tryggt som helst. Normalt i matcherna mot USA brukar det ändå kännas som att vi möter en mycket bättre motståndare. Men så kändes det inte i dag.
Det var först de sista tio minuterna som USA fick till en riktig anstormning där de även skapade målchanser. På så sätt var inte den sena kvitteringen ologisk. Samtidigt som det är lite tråkigt att Gerhardssons lag inte fick vinna kanske det kan ha varit bra att vårt landslag inte fick sväva i väg. Ett kryss kanske var bästa möjliga resultat med tanke på framtiden.
Och vår förbundskapten fick många bra svar. Inte minst kring sina veteraner. Det är ju många som har ifrågasatt framför allt Nilla Fischer, men även Caroline Seger. Personligen har jag haft massor av synpunkter på Segers spel i Rosengård. Men i den här typen av matcher är hon en jättetillgång med sin passnings- och bollskicklighet.
Seger var helt enkelt lysande. Och det var även Fischer. När det hettar till är båda så där härligt lugna och trygga med bollen så att det sprids en trygghet i laget.
När jag ändå är inne på veteraner så kan man inte sluta att imponeras av Linda Sembrant. Inte nog med att hon nästan aldrig sätter sina fötter på fel ställen – hon styr hela tiden sina lagkompisar. I dag hördes hennes röst hela tiden genom tv:n och in i mitt vardagsrum. En klippa.
Men som sagt, alla var bra. Inte minst visade Jennifer Falk att hon klarar sig alldeles utmärkt på högsta internationella nivå. Ett otroligt skönt besked. Man har ju varit lite fundersam över vad som skall hända när Hedvig Lindahl lägger av. Men nu känns det plötsligt väldig välbeställt på målvaktssidan.
Offensivt är det i luftrummet vårt landslag är allra bäst. Tydligen gjordes 21 av de 40 målen i EM-kvalet i samband med fasta situationer.
Men det blir bättre och bättre på marken också. I dag hade Fridolina Rolfö två kanonchanser i spelet. En chans där hon bröt en bakåtpassning från planens drottning – Lindsey Horan. En efter ett riktigt mönsteranfall som började med en läcker skarvning från Hurtig.
Det som var extra roligt var att inhopparna också var bra. Både Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius kom in och bidrog. Angeldahl stadgade upp mittfältet och Blackstenius kom in med fart.
På tisdag 18.30 väntar Polen i en helt annan typ av match. Då skall vårt landslag driva spel mot ett lite sämre motstånd. Det blir intressant att se om man även klarar av det.
I dagens viktigaste landskamp, den som gäller en OS-plats, vann Chile med 2–1 mot Kamerun. Jag såg delar av matchen och drog slutsatsen att det var målvakterna som var skillnaden. Medan Tiane Endler gjorde ett par riktigt fina räddningar var Kameruns målvakt direkt svag. Fördel Chile inför returen alltså.
I dag var det även debut för Tony Gustavsson som förbundskapten för Australien. Det var en debut som han nog helst hade velat slippa. Ett ungt Tyskland körde fullständigt över The Matildas. Det slutade 5–2, men det kunde ha blivit större segersiffror. Båda Australiens mål var tröstmål på slutet.
I går vann Frankrike med 3–1 mot England. Här är höjdpunkter från den matchen:
För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.
Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.
Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.
I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.
Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.
Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.
Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.
Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.
Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.
In football communication between players is of the highest order. Dutch goalkeeper Van Veenendaal, central defender Bloodworth, central midfielder Van de Donk & striker Miedema played for the same club last season. They take the Arsenal communication to the national team#USANEDpic.twitter.com/NdaKYog3jr
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019
Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:
”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”
Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.
Most people expect a walk-over on Sunday. This could indeed happen as the USA have the better players. However, the Dutch have a stronger team as Dutch coach Sarina Wiegman proved herself tactically stronger than USA coach Jill Ellis. So there is still hope for the Dutch!#USANEDpic.twitter.com/RW7wWIBPca
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 5, 2019
I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.
Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.
Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.
Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.
USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.
USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.
Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.
2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.
Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.
Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.
Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.
Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.
Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.
Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.
Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.
Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.
Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.
På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.
När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.
Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.
Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.
Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:
Dutch coach Sarina Wiegman tactically outstanding. Potential risks in Dutch 1-4-4-1-1 strategy: – Left winger Martens defensively vulnerable; – Dutch defensive line drops back too much; – Distance between the 10 (Miedema) and two 6's too long in transition.#USAvNED#nedusa
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 7, 2019
Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.
Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.
Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.
Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.
Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.
Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.
Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.
När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.
Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.
Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.
Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.
WORLD CUP INDIVIDUAL AWARDS
Golden Boot 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Alex Morgan – USA 🥉 Ellen White – England Golden Ball 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Lucy Bronze – England 🥉 Rose Lavelle – USA Golden Glove 🥇 Sari Van Veenendaal – Netherlands Young Player 🥇 Giulia GWINN – Germany
Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.
Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.
Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.
I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.
Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.
Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.
Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.
Every non-U.S. host of the #FIFAWWC has gone out in the quarterfinals:
Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:
Tisdagden 2 juli21.00:
USA–England
Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.
Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Domare: Edina Alves Batista, Brasilien
USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.
Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.
Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.
When asked, all the USWNT players said with this insane heat wave it's still not as hot as what they deal with regularly in the NWSL. (I'll tell ya though, the lack of air conditioning in France has been a struggle for me at least. 😂)
Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.
Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.
Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.
I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.
Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).
Samantha Mewis
Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.
Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.
Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.
Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.
Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.
Onsdag den 1 juli 21.00:
Nederländerna–Sverige
Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Domare: ?
Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.
I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.
Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.
Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.
Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:
Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.
Shanice van de Sanden
van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.
I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.
Sherida Spitse
Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.
För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.
Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.
Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.
Lina Hurtig
I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.
I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.
Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.
Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.
Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.
Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?
Det har varit mycket fokus på domslut och domare under VM. Utöver allt snack om VAR och den nya tolkningen av offsideregeln har som vanligt handsregeln varit rejält omtalad. Vi är flera som har hänvisat till den nya handsregeln när det blåsts straffar under mästerskapet.
Men vad handlar då den nya handsregeln om egentligen?
Det har i princip gjorts två ändringar i sommar. Den stora ändringen handlar om offensiv hands. Om en anfallsspelare gör mål med handen, eller skapar en målchans med hand/arm skall det alltid blåsas frispark. Man kan säga att det inte längre finns någon ofrivillig hands för anfallare i offensivt straffområde längre.
Däremot finns det fortfarande ofrivillig hands på resten av planen – alltså bland annat i eget straffområde.
Det som har ställt till det är att även reglerna för ofrivillig hands har ändrats lite grand. I Svenska Fotbollförbundets utskick om sommarens nya regler är det formulerat så här: ”även vissa ‘oavsiktliga’ kontakter mellan hand/arm och boll är regelbrott”.
Här har många av oss gått vilse. En uppgift som florerat är att det skall dömas hands varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen. Enligt den uppgiften skulle det ha varit straff för Frankrike i går.
Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skall vara straff varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen kommer. För den ser inte ut att stämma.
Här får gärna välutbildade domare hjälpa till, men jag gick till grunden med det här – jag letade alltså upp Ifab:s officiella fotbollsregler för säsongen 2019/20. På sidorna 104 och 105 hittar vi Law 12 och Handling the ball. Där står det så här:
Handsregeln från de officiella fotbollsreglerna.
Här finns inget som säger att det automatiskt är hands om armen befinner sig utanför kroppen. Armen/handen får befinna sig utanför kroppen, förutsatt att inte spelaren medvetet gör sin kropp större. Undantaget är om armen är högre upp än skuldernivå – då är det alltid straff.
Mina personliga tolkningar utifrån att ha läst de här reglerna – det här är ytterligare en punkt där vägledning från domare är välkomna – är att det var korrekt att inte blåsa straff mot Kelley O’Hara i går.
Min tolkning är också att det inte borde ha varit straff mot Saki Kumagai i åttondelsfinalen mellan Nederländerna och Japan. Kumagai hade sin arm cirka en decimeter utanför kroppen, och det måste anses vara ett naturligt avstånd.
”Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt. Fast här tycker jag att regeln är fel.”
Men det känns nu som att jag skrev så mot bättre vetande. Jag hade lyssnat för mycket på vad jag hört på tv, och kollat reglerna för dåligt. Tvärtom är regeln korrekt, det var domarnas bedömning som var felaktig.
Det som ställer till det i huvudet här är att VAR-domaren i matchen Nederländerna–Japan inte bad huvuddomaren kolla på Kumagais hands en extra gång. Det var ju som bekant huvuddomaren som tog straffen spontant. Sedan stod huvuddomaren och pratade med VAR-domaren en stund.
Det enda jag kan komma fram till utifrån reglerna är att VAR-domaren uppfattade som att Kumagai försökte göra sin kropp onaturligt större. Fast det känns ju högst tveksamt med tanke på att japanskan faktiskt höll på att dra in armarna bakom kroppen när hennes vänsterarm träffades av Vivianne Miedema:s skott.
Sammanfattningsvis är handsregeln ett elände eftersom den bygger på tolkningar. Och olika domare tolkar på väldigt olika sätt. Samtidigt ser jag inga andra lösningar än att handsregeln måste bygga på tolkningar. Jag tycker ju nämligen att det är ett väldigt dåligt alternativ med bestraffning varje gång bollen träffar en hand/arm. Så vi lär få räkna med fler diskussioner om hands framöver.
USA vann stormatchen mot Frankrike med 2–1. Personligen tyckte jag faktiskt att skillnaden mellan lagen var större än så. USA hade nämligen god kontroll på den här matchen från start.
Amerikanskorna fick hål på fransyskorna direkt – Megan Rapinoe på frispark efter 4.45. Även om Frankrike hade klart mest bollinnehav kändes det sällan farligt.
Den första halvleken var rätt händelsefattig utöver målet. Målet var den enda målchansen som jag tyckte var värd att anteckna. Vad gäller avslut på mål ledde USA med 5–0, och jag upplevde att laget hade total defensiv kontroll.
I början av den andra halvleken kom Frankrike lite närmare, dock utan att komma till några avslut mot mål. Att det franska laget började känna vittring gjorde ändå USA lite osäkert, om man vidtog en åtgärd som bjöd in fransyskorna ytterligare i matchen.
Efter knappt en kvart drog Jill Ellis nämligen ner Julie Ertz som mittback. Så långt hade Ertz ägt ytan framför den amerikanska backlinjen. Men sista 30 minuterna hittade plötsligt Gaetane Thiney ytor från vilka hon kunde komma med instick.
Nu blev det aldrig riktigt spännande. För Megan Rapinoe gjorde även 2–0 i 65:e minuten, snyggt framspelad av Alex Morgan och Tobin Heath. Rapinoe tycktes inte ha påverkats speciellt mycket av veckans ordväxling med president Donald Trump. Och om Rapinoes spel hade påverkats var det bara i positiv riktning. För hon var väldigt bra i matchen.
En fransk anstormning ledde till att Wendie Renard kunde reducera på nick på en inläggsfrispark från Thiney. Det var i minut 81. Under de sista 14 minuterna hade sedan inte Frankrike en enda målchans.
Dock hade man en boll som träffade Kelley O’Hara:s vänsterarm precis innanför straffområdeslinjen. Den ukrainska domaren Kateryna Monzul valde dock att inte blåsa. Och VAR-rummet tyckte inte att Monzul borde ta en extra koll.
Jag tycker att det var ett riktigt domslut. O’Hara hade armen så nära kroppen att det inte bör vara straff. Men i det här världsmästerskapet har ju inte varit entydigt när det skall vara bestraffningsbar hands och när det inte skall vara det.
USA vann för att man var det stabilare och effektivare laget. Noterbart är att Frankrike vann avsluten med 20–10, men USA vann avsluten på mål med 8–5. Skott utanför går sällan i mål…
Frankrike slog nästan dubbelt så många passningar, 375–199, men jag hade 4–3 i målchanser till USA. Amerikanskorna gjorde dessutom ett tredje mål, som dock dömdes bort för knapp offside. För det såg inte ut som att Crystal Dunn var mer än någon centimeter på fel sida när hon spelade fram Heath.
En intressant detalj var att Sam Mewis återigen fick chansen på det amerikanska mittfältet på Lindsey Horan:s bekostnad. Mewis gjorde en bra första halvlek, men sprang helt vilse vid det franska målet. Där föll hon alldeles för tidigt, och upphävde därmed offsiden på Renard. Som tack för missen blev Mewis utbytt redan innan USA hann ha avspark.
Det är möjligt, och till och med troligt, att bytet var planerat i förväg. Men det såg hårt ut att byta ut henne direkt efter att hon gjort ett svårt misstag.
I och med segern håller USA sviten med att minst gå till semifinal i VM levande. I semifinalen på tisdag möter man England, en match där amerikanskorna är ganska klara favoriter.
Frankrike håller också en svit levande – den jobbiga om att landslaget aldrig tar några mästerskapsmedaljer. Utöver en riktigt imponerande insats i öppningsmatchen tycker jag inte att fransyskorna har varit så bra som jag hade hoppats.
De var illa ute redan mot Brasilien i åttondelsfinalen, och får nu titta på när andra lag gör upp om VM-guldet på fransk mark. För Frankrike är det förstås också en gigantisk käftsmäll att landet missar nästa års OS-turnering. Nästa chans att ta medalj blir alltså därmed EM i England 2021.
Det är ju nu klart att Europas tre OS-platser tas av Storbritannien samt de båda vinnarna i morgondagens semifinaler. Matcherna Nederländerna–Italien och Tyskland–Sverige är samtidigt både VM-kvartsfinaler och direkt avgörande OS-kvalmatcher.
Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.
Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.
Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.
Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.
Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.
När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.
För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:
Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.
Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.
Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
USA
Världsranking: 1
Guldchans: 25–30 procent
Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.
Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.
Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).
Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.
Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.
Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.
Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.
Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) May 26, 2019
På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.
Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.
Carli Lloyd
USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.
Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.
Chile
Världsranking: 39
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.
Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.
Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.
Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.
Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.
Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).
Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.
I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.
Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.
Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.
Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.
Thailand
Världsranking: 34
Guldchans: Mindre än promillenivå.
Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.
Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.
Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.
För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.
I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.
Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.
Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.
Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.
Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.
Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.
Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.
VM-truppen
Sverige
Världsranking: 9
Guldchans: 1–5 procent.
Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.
Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.
Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.
I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.
Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.
Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.
Fridolina Rolfö
På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.
Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.
En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.
Madelen Janogy
Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.
Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.
Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.
Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.
Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.
Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:
”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”
Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.
Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.
Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:
”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”
När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.
LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.
Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.
Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?
I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.
Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.
Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.
Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.
LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.
Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.
LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.
Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.
Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.
Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.
Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.
Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.
Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.
En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.
Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.
Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.
Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.
Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.
I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.
För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.
After 77 Chelsea appearances, @Hedvig_Lindahl bids an emotional goodbye.
Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.
Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.
I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.
Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:
Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.
Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.
Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.
Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.
Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.
När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.
Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.
THEY HAVE DONE IT! 💚
Michie scores the decisive goal to retain the SWPL Cup!
Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.
Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.
Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.
Här är ett litet klipp från bytet:
🇩🇪Y también se despide otra leyenda del Wolfsburgo. Nilla Fischer, la eterna capitana, dice adiós a ese brazalete que heredó de Kessler hace ya muchos años. 🏆🏆🏆🏆Bundesliga, 🏆🏆🏆🏆🏆Pokal, 🏆🥈🥈Champions. Casi 200 (189) partidos defendiendo la camiseta del VfL. 🏳️🌈🐺💚 pic.twitter.com/vepTcPoyRt
— FutFem Internacional (@FutFemdelMundo) May 12, 2019
Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?
— VfL Wolfsburg EN (@VfLWolfsburg_EN) May 12, 2019
Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.
Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.
Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.
Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.
I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.
Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.
Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.
Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.
Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.
Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.
Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.
USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.
USA startade så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Tobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen Press – Alex Morgan.
Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.
De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.
Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.
I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.
Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera. Det gör även sannolikt ytterligare något lag.
I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.
En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.
Martin Sjögren har tatt ut følgende tropp til VM i Frankrike! Vi gleder oss 🙌💯
Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.
Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.
Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.
Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.
Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.
Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.
I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.
Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.
Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.
Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.
Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.
I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.
Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.
Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.
Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.
Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.
Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…
Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.
På många sätt tycker jag att Piteå hade varit det lag som lyckats bäst under silly season. I varje fall fram till i dag.
Då kom nämligen beskedet om att Stellan Carlsson tar timeout från jobbet som tränare i Piteå IF. Och det är ju ingen tvekan om annat än att Carlsson är den store regissören bakom PIF:s framgångar de senaste åren.
Det framgår inte på klubbens hemsida hur lång tid timeouten kan handla om, alltså om det är dagar, månader eller år. Däremot skriver Piteå-Tidningen att Carlssons tidigare assisterande tränare Andreas Johansson skulle kunna vara aktuell som inhoppare. Om det går att lösa skulle de ju förstås borga för fortsatt kontinuitet i lagbygget.
Lisa Dahlkvist
Tvärtemot Piteå har Eskilstuna United haft en tung silly season. Men i dag kom nyheten att Lisa Dahlkvist skrivit på ett tvåårskontrakt med klubben.
Även om Dahlkvist sannolikt missar huvuddelen av våren och dessutom hade ett väldigt tungt 2017 så borde det vara en väldigt bra värvning. 30-åringen är garanterat revanschsugen efter att ha åkt ur landslaget.
I övrigt är det en rätt lugn damfotbollshelg som väntar. Helgens höjdpunkt är på förhand semifinalen i engelska WSL cup mellan svensklagen Chelsea och Manchester City. City har 15 segrar på 15 matcher den här säsongen. Frågan är förstås om Chelsea klarar av att bryta den sviten.
I övrigt rullar W-league i Australien vidare. Där skrällvann jumbon Adelaide i morse svensk tid borta mot tabelltvåan Newcastle med 2–1. Den landslagsmeriterade amerikanskan Danielle Colaprico visade vägen genom det här fina frisparksmålet:
Det har för övrigt varit en rätt intensiv silly seasonperiod i NWSL den senaste tiden. Collegedraften närmar ju sig, och klubbarna håller på att positionera sig inför den. Nya Utah Royals håller dessutom på att bygga sitt lag. Som ett led där värvade de nyligen landslagsbacken Kelley O’Hara.
En annan landslagsspelare som byter klubb är Allie Long. Hon lämnar mästarlaget Portland Thorns och går till ”arvfienden” Seattle Reign. Därmed har Thorns tappat två högklassiga centrala mittfältare i Long och Amandine Henry. I stället har man tagit in Brasiliens innermittfältare Andressinha samt även Australiens snabba kantspelare Caitlin Foord.
Det största samtalsämnet i nordamerikansk damfotboll den senaste veckan är ändå fortsatt John Herdman:s byte från Kanadas dam- till herrlandslag. Bland annat har Christine Sinclair klargjort hur hon fick beskedet:
Just to clarify, John did speak to me before the announcement was released. Still shocked and saddened the man who changed soccer in Canada and my life won't be leading #canWNT any longer. There is no doubt he will succeed in this next chapter as well. pic.twitter.com/iRTvGiofKA
Slutligen kom i dag också besked om det svenska landslagets Sydafrikaturné. Sydafrikas förbund hade ju gått ut med att det handlade om två matcher, medan Sverige bara berättat om en.
Sanningen är att det är 1,5. Det är nämligen en officiell landskamp nästa söndag, precis som utannonserats. Men redan på torsdag möts lagen en första gång bakom stängda dörrar. Enligt TT är det:
”Ingen landskamp i officiell mening och lagen möts i formatet 3×30 minuter med fria byten. Sydafrika tog initiativet till det ovanliga landskampsupplägget.”
Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.
Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.
Jonna Andersson
Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.
Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.
Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.
Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.
Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.
Under det här kalenderåret har vi följande facit:
Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.
Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.
Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.
Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.
Hilda Carlén
Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.
I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.
När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.
Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.
Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Casey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Rose Lavelle, Samantha Mewis, Allie Long, Mallory Pugh – Carli Lloyd och Crystal Dunn.
Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan Rapinoe, Sydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.
En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.
Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:
Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.
Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
Diskussionen om Rosengård rullar vidare i kommentarsfältet till det förra inlägget. Kul med ämnen som engagerar.
Något som också har alla förutsättningar att bli både kul och spännande är sommarens silly season i Frankrike och Tyskland. Det ser ut att kunna bli ganska stora förändringar i några av storklubbarna, något som även kan påverka Sverige.
Som bekant har ju flera av de europeiska toppklubbarna ekonomi att köpa loss damallsvenskans största profiler.
Upphovet till den diskussion om Rosengård som dominerat bloggen i veckan var ju för övrigt att Sara Björk Gunnarsdottir lämnar i sommar för Wolfsburg. Så Rosengård har ju också lite jobb att göra i sommarfönstret. Inte så lite heller, för det blir inte lätt att hitta en sådan karaktärsspelare som Gunnarsdottir. Men Rosengård kanske har någon intressant lösning på det här.
I övrigt i sommar var jag tidigare rätt säker på att sydeuropeiska toppklubbar skulle rycka i Gaelle Enaganmouit redan den här sommaren. Fast hennes knäproblem gör nog att Rosengård kan räkna in henne även till hösten.
Gaelle Enganamouit
Vilka damallsvenska profiler lär det då dras i? I första hand borde det vara Stina Blackstenius och Pernille Harder som drar till sig storklubbarnas blickar. Jag kan även tänka mig att Lieke Martens skulle kunna vara intressant. I nuläget känns däremot knappast som att någon spelare utanför de två svenska toppklubbarna kommer att uppvaktas i sommar.
Här är en kort genomgång i läget i de fem storklubbarna i Frankrike och Tyskland.
Lyon:
Omges av massor av rykten. Det kan blir så att klubbens spelartrupp kommer att genomgå en rätt stor förändring.
Så många toppspelare kopplas till Lyon att jag såg att ett av de störra internationella damfotbollskontona på twitter skrev att Lyon kan få ett så starkt lag att en sjuåring kan leda det till seger.
Så kanske det kommer att se ut på pappret, men det är ingen barnlek att leda en trupp med 20 världsstjärnor och ge alla så mycket speltid att de är nöjda.
Det var ett stickspår. Vad är det då som händer i Lyon. Klart sedan länge är att Amandine Henry flyttar till Portland i USA. Hon är för övrigt en av de tre nominerade spelarna till priset för årets bästa i D1 Feminine. De båda andra är klubbkompisarna Amel Majri och Ada Stolsmo Hegerberg.
Dzsenifer Marozsan
Klart på spelarsidan för Lyon är även att Dzsenifer Marozsan har skrivit på ett tvåårskontrakt.
Utöver Henry och Marozsan vimlar det av rykten. Bland alla spelare som sägs vara på väg in finns Alex Morgan, Kelley O’Hara, Caroline Seger, Jessica Houara d’Hommeaux och Kenza Dali. Alltså tre spelare från PSG och två från USA.
Bland de spelare som sägs kunna lämna finns Louisa Necib (där har Marseille nämnts som tänkbar adress) och Lotta Schelin. När det gäller Schelin har jag svårt att se att det skulle finnas plats för henne om Morgan ansluter. Men som sagt, det blir spännande att se vad som händer. Kanske att vi har Schelin i damallsvenskan efter OS.
PSG:
Här har det varit otroligt mycket oro i leden. Halva laget har ryktats vara på väg bort. Ryktena minskade inte när det stod klart att tränaren Farid Benstiti inte fick fortsätta.
I går kväll presenterades dock en ny tränare – Patrice Lair. För andra gången i rad väljer alltså PSG att satsa på en före detta Lyontränare. Lair har ju dessutom ett brett kontaktnät med många av världens bästa spelare, så det kanske kan lugna ner stämningen en aning.
Som jag redan skrivit har trion Seger/Houara d’Hommeaux/Dali placerats i Lyon. Dessutom sägs Shirley Cruz vara på väg till Barcelona och så har Anja Mittag mer än hintat att hon vantrivs i klubben.
Anja Mittag
Att Lair tillsatts på ett tidigt stadium är förstås otroligt viktigt. Det är även en signal om att PSG tänker satsa vidare. För att närma sig Lyon kommer de säkert att leta förstärkningar utomlands. I första hand kanske de kommer att kolla mot USA, men det kan nog även bli vissa blickar mot Sverige.
Frankfurt:
De forna storlagen faller ett efter ett. Duisburg och Potsdam är redan borta från positionerna i toppen av tysk damfotboll. Nu verkar fallet nära även för den tredje klassikerklubben. För det är tunga spelartapp som rapporterats hittills under våren.
Klart är alltså att Marozsan flyttar till Lyon. Klart är också att Simone Laudehr går till Bayern München samt att Kerstin Garefrekes slutar. Även Saskia Bartusiak är osäker på sin framtid i klubben.
Det är spelare som inte är lätta att ersätta. I princip känns det omöjligt.
Kerstin Garefrekes
Utöver toppnamnen ovan har Isabelle Linden och målvakten Anke Preuss meddelat att de lämnar. I dag förlängde man kontraktet med kanadensiska mittfältaren Sophie Schmidt, vilket var viktigt. Men Frankfurts trupp behöver alltså flera starka nyförvärv om man skall kunna vara med och utmana om Champions Leagueplatser även framöver.
Wolfsburg:
Har alltså värvat Sara Björk Gunnarsdottir från Rosengård och skall enligt uppgift värva minst en spelare till. Dessutom kommer Lina Magull tillbaka efter ett framgångsrikt låneår i Freiburg. Det känns rätt lugnt och stabilt i Wolfsburg.
Bayern München: Lugnt och stabilt är det även hos mästarinnorna. De har alltså tagit ”hem” Simone Laudehr – som ju spelade för klubben under en juniorsäsong. De har även klart med Verena Faisst, som ju gjorde klart med att hon skulle lämna Wolfsburg redan i vintras.
US WNT
Det är alltså hos PSG, Lyon och Frankfurt det kan hända mest. Vad finns det då för spelare att värva, utöver de som går mellan klubbarna?
Jo, den kommande vintern finns chansen för landslagsspelarna i USA att ge sig ut på lite äventyr. 2017 är ju ett mästerskapsfritt år, vilket gör att Alex Morgan och de andra inte är lika hårt bundna till NWSL som andra år.
Det blir nog mot USA klubbarna på kontinenten först vänder sig. Och ett antal namnkunniga amerikanskor kommer alltså säkerligen att dyka upp i Europa efter OS. Kanske att även någon av Kanadas toppspelare kan hamna i Europa. Kan någon locka över Christine Sinclair?
I Frankrike har även Montpellier flera intressanta spelare som kan tänkas prova vingarna i någon av topplagen. Riktigt glödheta känns vänsterbacken Sakina Karchaoui och målfarliga forwarden Marie-Charlotte Léger – båda födda 1996. Men det finns fler intressanta spelare i Montpellier. Brasiliens Andressa Alves är en kanonspelare och jag gillar mittfältaren Sandie Toletti. Dessutom borde nog faktiskt Linda Sembrant kunna vara aktuell för större uppgifter. Hon har varit väldigt bra det senaste året.
I Tyskland är det i Freiburg talangerna finns. Laget kommer att bli fyra i årets liga, det med massor av tonåringar i truppen. När Tyskland tidigare i kväll säkrade en finalplats i F17-EM var fyra av de tyska nyckelspelarna från just Freiburg, jag tänker på de båda målskyttarna Vanessa Ziegler och Klara Bühl, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.
16-åriga Gwinn har redan spelat tio matcher i Frauen-Bundesliga i vinter – och gjort två mål, jämnåriga Minge har spelat i fyra. Den spelare som känns allra vassast är ändå Bühl. Forwarden är född så sent som den 7 december 2000 och känns som en blivande storspelare. Hon lär debutera i Bundesliga till hösten.
Freiburg har alltså något intressant på gång – om de inte värvas sönder kommande år.
Abby Wambach har gjort sin sista landskamp. I den 72:a minuten av nattens träningslandskamp mot Kina tog legendaren av sig sina fotbollsskor och lämnade planen och landslaget i strumplästen.
Gissa om hon möttes av med stående ovationer från drygt 30000 åskådare i New Orleans…
TV-sändningen från matchen var förstås späckad av Wambach-hyllningar. Nästan får många, faktiskt. Den här från US Soccer är dock sevärd.
I samma stund som Wambach vandrade av planen kunde man göra bokslut över hennes karriär. Här är lite siffror:
* 18 363 minuters speltid på 255 landskamper under drygt 14 år.
* 184 landslagsmål – rekord. 77 av dem på nick.
* 73 assist
* 2 OS-guld
* 1 VM-guld
* 1 VM-silver
* Världens bästa spelare 2012
* Fanns i år med på Time magazines lista över världens 100 mest inflytelserika kvinnor.
Som jag skrev i det förra inlägget vill alltså Wambach att vi skall glömma henne nu. Faktum är att jag när jag skrev det inlägget letade efter en tweet från Wambach där hon uppmanade till just det.
Men jag hittade den inte i går kväll, trots att jag sökte i flera minuter. Jag hittade inte ens Wambachs konto. Det visade sig att stjärnan hade gjort sitt för att bli bortglömd – hon hade nämligen raderat sitt twitterkonto i går eftermiddag. Dock hittade jag tweeten nu i min mejlkorg:
Abby Wambachs sista tweet.
Hur mycket hon än vill kommer hon inte att bli glömd. Abby Wambach är inte tidernas bästa spelare. Hon är inte heller med på tio-i-topp, men som damfotbollens affischnamn i USA har hon spelat en av de viktigaste rollerna för sportens utveckling de senaste åren.
Och när det gäller huvudspel är hon nog nummer 1 genom alla tider. Ingen annan forward inom damfotbollen har någonsin tidigare varit så imponerande och dominerande när det kommer till nickande. Så USA kommer åtminstone att sakna henne vid varenda fasta situation framöver.
Faktum är att en av damfotbollsvärldens största vinnare avslutade karriären med en förlust. Kina vann nämligen med 1–0 och bröt USA:s svit på 104 raka hemmamatcher utan förlust. 92 av de där 104 matcherna sedan Danmark vann på amerikansk mark den 6 november 2004 hade varit segrar för USA.
En riktigt tung skalp för Kina alltså. Målet gjorde Wang Shuang i början av den andra halvleken på ett skott som ändrade riktning på Meghan Klingenberg.
Kinesiskorna var sedvanligt välorganiserade i defensiven. Offensivt var känslan att nye förbundskaptenen Bruno Bini har givit spelarna lite större frihet. Anfallsspelet hade nämligen inte lika många raka linjer, utan kändes lite mer oförutsägbart, något jag anser vara positivt.
Från USA gick varenda offensiva boll under den första halvleken mot Wambach, en taktik som var långt ifrån framgångsrik eftersom legendaren inte är fulltränad och det dessutom blev lättläst. I en tv-intervju på Fox direkt efter slutsignalen sa Wambach just:
”Alla ville så gärna att jag skulle göra mål, sannolikt var det därför vi lämnade planen mållösa.”
Efter paus bytte Jill Ellis in flera spelare som jag inte sett tidigare i landslaget, som Jaelene Hinkle, Emily Sonnett och Stephanie McCaffrey. Ingen av dem satte några större spår, det gjorde däremot Crystal Dunn. Hon bidrog med fart och skapade oreda i det kinesiska försvaret.
För Alex Morgan slutade matchen med skada just innan halvtid. Förhoppningsvis var det inget allvarligt. Det såg ut som någon form av sträckning eller bristning.
Så här spelade USA: Hope Solo – Kelley O’Hara (Jaelene Hinkle, 46), Julie Johnston (Emily Sonnett, 46), Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg (Stephanie McCaffrey, 78) – Heather O’Reilly (Crystal Dunn, 60), Carli Lloyd, Morgan Brian, Tobin Heath – Alex Morgan (Lindsey Horan, 43) och Wambach (Christen Press, 72).
I halvtid avslöjades att Carli Lloyd som väntat valts till årets spelare i USA. Tvåa på listan kom Becky Sauerbrunn. Det stämmer perfekt med min uppfattning om vilka som varit USA:s bästa spelare i år.
En blogg om internationell damfotboll 