På många sätt tycker jag att Piteå hade varit det lag som lyckats bäst under silly season. I varje fall fram till i dag.
Då kom nämligen beskedet om att Stellan Carlsson tar timeout från jobbet som tränare i Piteå IF. Och det är ju ingen tvekan om annat än att Carlsson är den store regissören bakom PIF:s framgångar de senaste åren.
Det framgår inte på klubbens hemsida hur lång tid timeouten kan handla om, alltså om det är dagar, månader eller år. Däremot skriver Piteå-Tidningen att Carlssons tidigare assisterande tränare Andreas Johansson skulle kunna vara aktuell som inhoppare. Om det går att lösa skulle de ju förstås borga för fortsatt kontinuitet i lagbygget.
Lisa Dahlkvist
Tvärtemot Piteå har Eskilstuna United haft en tung silly season. Men i dag kom nyheten att Lisa Dahlkvist skrivit på ett tvåårskontrakt med klubben.
Även om Dahlkvist sannolikt missar huvuddelen av våren och dessutom hade ett väldigt tungt 2017 så borde det vara en väldigt bra värvning. 30-åringen är garanterat revanschsugen efter att ha åkt ur landslaget.
I övrigt är det en rätt lugn damfotbollshelg som väntar. Helgens höjdpunkt är på förhand semifinalen i engelska WSL cup mellan svensklagen Chelsea och Manchester City. City har 15 segrar på 15 matcher den här säsongen. Frågan är förstås om Chelsea klarar av att bryta den sviten.
I övrigt rullar W-league i Australien vidare. Där skrällvann jumbon Adelaide i morse svensk tid borta mot tabelltvåan Newcastle med 2–1. Den landslagsmeriterade amerikanskan Danielle Colaprico visade vägen genom det här fina frisparksmålet:
Det har för övrigt varit en rätt intensiv silly seasonperiod i NWSL den senaste tiden. Collegedraften närmar ju sig, och klubbarna håller på att positionera sig inför den. Nya Utah Royals håller dessutom på att bygga sitt lag. Som ett led där värvade de nyligen landslagsbacken Kelley O’Hara.
En annan landslagsspelare som byter klubb är Allie Long. Hon lämnar mästarlaget Portland Thorns och går till ”arvfienden” Seattle Reign. Därmed har Thorns tappat två högklassiga centrala mittfältare i Long och Amandine Henry. I stället har man tagit in Brasiliens innermittfältare Andressinha samt även Australiens snabba kantspelare Caitlin Foord.
Det största samtalsämnet i nordamerikansk damfotboll den senaste veckan är ändå fortsatt John Herdman:s byte från Kanadas dam- till herrlandslag. Bland annat har Christine Sinclair klargjort hur hon fick beskedet:
Just to clarify, John did speak to me before the announcement was released. Still shocked and saddened the man who changed soccer in Canada and my life won't be leading #canWNT any longer. There is no doubt he will succeed in this next chapter as well. pic.twitter.com/iRTvGiofKA
Slutligen kom i dag också besked om det svenska landslagets Sydafrikaturné. Sydafrikas förbund hade ju gått ut med att det handlade om två matcher, medan Sverige bara berättat om en.
Sanningen är att det är 1,5. Det är nämligen en officiell landskamp nästa söndag, precis som utannonserats. Men redan på torsdag möts lagen en första gång bakom stängda dörrar. Enligt TT är det:
”Ingen landskamp i officiell mening och lagen möts i formatet 3×30 minuter med fria byten. Sydafrika tog initiativet till det ovanliga landskampsupplägget.”
I natt svensk tid briserade en bomb i kanadensisk fotboll. Den succéstämplade förbundskaptenen John Herdman lämnar damlandslaget och tar över landets herrfotboll.
Tydligen var någon tidning nära att avslöja nyheten, vilket gjorde att Kanadas fotbollförbund fick panik – och gick ut med det innan man hade informerat damlandslagets spelare. Här är två kommentarer på sociala medier:
Herdman har kanske varit den bästa förbundskaptenen av alla inom damfotbollen den senaste tioårsperioden, där han först lyfte Nya Zeeland och nu senast har gjort Kanada till en riktig världsnation.
Faktum är ju att Kanada länge varit högt rankat. Men man har ändå inte riktigt räknat in laget bland de riktigt stora. Men till nästa års VM-slutspel kommer det kanadensiska laget komma som en av de riktigt stora guldkandidaterna.
Herdman har nämligen på ett imponerande sätt genomfört en kombinerad generationsväxling och förändring av spelsätt, som gjort att Kanada tagit flera nya steg. Man är numera inte något lag som förlitar sig till fysik, utan man är ett spelande lag med flera kreativa kvalitetsspelare.
Nu skall han försöka göra något liknande med den kanadensiska herrfotbollen. Han får nämligen utöver själva landslaget även ansvar för ungdomslandslag och hela utbildningskedjan. Det blir spännande att se vad han kan göra där.
Rent fotbollsmässigt tar nämligen Herdman ett väldigt stort steg neråt. Kanada är ju nämligen en usel herrfotbollsnation. Landet är rankat på plats 94 på herrarnas världsrankning – man är tionde land i Concacaf, alltså Nord- och mellanamerika. Man rankas exempelvis bakom länder som Haiti och Curacao.
Kenneth Heiner-Möller
Samtidigt som nyheten om Herdmans landslagsbyte släpptes meddelades även att danske Kenneth Heiner-Möller tar över Kanadas damlandslag. Heiner-Möller ledde Danmark till semifinal i EM i Sverige 2013. Efter det var han anställd som konsulent på det danska fotbollsförbundet fram till ungefär ett år sedan. Då blev han assistent till Herdman i Kanada. Och nu tar Heiner-Möller alltså klivet upp som ordinarie.
Mitt minne av Heiner-Möller från Danmark är positivt. Så även om jag håller Herdman väldigt högt, tror jag inte att det här behöver vara någon katastrof för kanadensisk damfotboll. Heiner-Möllers viktigaste uppgift i år är förstås de Nord- och Mellanamerikanska mästerskapen i oktober, en turnering som även räknas som VM-kval för Concacaf.
Noterbart där är att jag ännu inte sett att det utsetts någon värdnation för det där mästerskapet. Framförhållning verkar inte vara någon styrka i Concacaf.
Så till den damfotboll som spelades i helgen som var. Strax till succédebuter för en svensk och en dansk spelare. Men innan dess tänkte jag uppmärksamma lite norsk målsuccé.
I Frankrike drog cupen igång på allvar med 32-delsfinaler. Det är den omgång där lagen från högstaligan går in i leken. Två av dem lottades mot varandra, och där vann PSG med 1–0 mot Lille. Linda Sembrant var enda svensk i Montpelliers startelva när man vann med 7–0 borta mot Portet.
Lyon har under helgerna stärkt upp sitt mittfält med återvändande Amandine Henry (kontrakt på 3,5 år) och Morgan Brian (2,5 år). Henry spelade i söndags när det blev seger med sanslösa 20–0 borta mot Besancon. Både Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg blev fyramålsskyttar. Därmed har Hegerberg nu gjort 35 på 17 tävlingsmatcher sedan EM. Det innebär ett snitt på fler än två mål per match. Hyfsat…
Elise Thorsnes
Trots det var nog ändå Elise Thorsnes helgens norska målskytt nummer ett. Hon satte nämligen tre av Canberra Uniteds sex mål i viktiga 6–1-segern mot Adelaide i Australiens W-league. Resultatet innebär att Canberra nu har häng på en slutspelsplats. Man ligger på sjätte plats med fyra poäng upp till sista slutspelslaget. Fast med en match mindre spelad.
Noterbart i W-league är att utlänningarna tar för sig. Sam Kerr leder skytteligan på åtta mål. Men av de sju spelare som ligger närmast bakom henne är det sex spelare från andra länder. Bland dem noteras Jess Fishlock från Wales och Natasha Dowie från England.
Därmed blir övergången naturlig till just England och WSL. Där blev det succédebuter för både Jonna Andersson i Chelsea och Nadia Nadim i Manchester City.
Andersson först. 25-åringen (hon fyllde i förra veckan – grattis) byttes in i den 62:a minuten i derbyt mellan Chelsea och Arsenal. Det började dåligt, för om jag ser rätt är det Andersson som tappar markeringen på Dominique Janssen på hörnan vid Arsenals 2–2-mål i 63:e minuten.
Men det där lär vara glömt. För i 83:e minuten var det Andersson som fixade Chelseas segermål. Även om det officiellt är bokfört som självmål är det Linköpingsförvärvet som skall ha äran. Det är ju hon som lägger in bollen mot målet.
Faktum är att alla Chelseas tre mål i den viktiga segermatchen bör vinjetteras som skitmål. Frågan är ens om bollen var över linjen vid 2–1?
Segern innebar att Manchester City och Chelsea hakar av Arsenal i toppen. Efteråt fick förstås matchvinnaren skriva lite autografer:
Succédebut är den självklara vinjetten på Nadia Nadims första match för Manchester City. Redan i sjätte minuten gjorde hon sitt första mål, och hon slog även den öppnande passningen till Citys 2–0-mål i 5–2-segern borta mot Reading.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag är svag för smarta löpningar. Och Nadims löpning innan hon nickar in 1–0 är verkligen en smart skolbokslöpning. Många forwards hade bara sprungit rakt fram in i straffområdet i motsvarande situation. Men när Nadim ser att bollen går ut på kanten väljer hon i stället att ta den lite större bågen och på så sätt skaffar hon sig bästa möjliga avslutningsposition. Snyggt.
Fortsätter vi söderut så blev det i går klart att den tidigare Vittsjöbacken, nederländska Mandy van den Berg fortsätter sin karriär i Spanien och Valencia. Den spanska ligan lockar allt fler utländska toppspelare.
Apropå Vittsjö tappade man nigerianska Ngozi Sonia Okobi till Eskilstuna. Det känns lite som en chansvärvning av United, Okobi har ju inte glänst hittills i damallsvenskan. Men det är en spelare med kapacitet, så kanske att den här flytten kan få Okobi att lyfta.
När vi ändå har hamnat i Sverige och damallsvenskan så hörde jag i går LFC:s nya tränaren Marcus Walfridson i Radiosportens pod Fotbollsarena Radiosporten. Det första som slog mig var att han varit så länge i Norge att han blandar svenska och norska. Jag tycker väl att han totalt sett sa det man kan förvänta sig, att han känns väldigt seriös och känns som en spännande tränare.
Även om damfotbollsvärlden inte är jättestor, kändes han ju dock inte redo för sin sportchefssyssla ännu. För svaret att Kosovare Asllani är världens bästa spelare kändes mer som bristande kunskaper än bara fjäsk för en egen spelare. Men som sagt, det går att få rätt bra grepp om damfotbollen på ganska kort tid, och LFC har ju flera kunniga personer runt sportchef Walfridson som kan hjälpa till under den period där han lär sig damfotbollsvärlden.
Slutligen är ju delen om att man verkligen försökte hitta en kvinnlig assisterande tränare, men inte lyckades, på många sätt tråkig. Vi får verkligen hoppas att utbudet av kvinnliga topptränare växer snabbt.
Kanske att Lotta Schelin kan bli en sådan framöver. Tyvärr skapar artikeln nedan ytterligare oro för att hennes karriär kan vara över. Hennes sjukskrivning går tydligen ut den 28 januari. Och efter det måste hon ta beslut om framtiden.
Det är ju bara att hålla tummarna för att hon blir helt frisk, och själv kan välja när karriären är över.
I övrigt i förra veckan kom tråkiga rapporter om ekonomin i Växjö DFF. Den damallsvenska nykomlingen har nu ett negativt kapital på 1,2 miljoner kronor. Positivt för klubben är att Växjö kommun ser ut att hjälpa till och lösa underskottet. Men sådan hjälp kan inte Växjö DFF räkna med över tid, utan klubben får nog försöka hålla bättre i sina pengar framöver.
Apropå nykomlingar har nya elitettanlaget Lidköping värvat meriterade Sarah Michael, som vi ju framför allt minns från flera starka säsonger i Kif Örebro. Det känns som att Michael varit med hur länge som helst, men nigerianskan är bara 27 år. Kanske att hon kan ge Lidköping den tyngt i offensiven som gör att laget klarar sig kvar i näst högsta divisionen.
Börjar på S & slutar på S På nyförvärv blir vi aldrig less Sarah Michaels spelar med oss i Lisch Var det sportchef Nordmarks högsta ”wish”? Oavsett vilket, du skall känna dig välkommen hit Ty Nigeria ——> Lidköping är en bit! 🔴⚫️ pic.twitter.com/0xi3cNegII
Så tillbaka till Nordamerika, där Andi Sullivan prisats med MAC Hermann Trophy som 2017 års bästa collegespelare. Jag trodde nog att Kanadas duktiga speluppläggare Jessie Fleming skulle ligga bra till för det priset, men det gick alltså till Sullivan – som debuterade i USA:s landslag under fjolåret.
Allra sist till Kina, där ju duktiga målvakten Wang Fei inte stått till landslagets förfogande de senaste två åren. Man minns ju henne från VM 2015, där hon var en av turneringens allra bästa målvakter.
Nu är hon på väg tillbaka in i landslaget. Fei skrev nyligen på ett 1,5 år långt kontrakt med Bayern München, och hon har även tagits ut till den kommande kinesiska landslagssamlingen.
At least for now Wang Fei is in plans of the coach Siggi Eyólfsson as the Bayern goalkeeper being called for the period of training sessions in Guangzhou. #SteelRoseshttps://t.co/pVo5emR6iV
I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.
Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.
Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.
Olivia Schough
Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?
För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?
Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.
Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.
Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:
”Vi vill ner till curlingytan”. Sundhage analyserar – så ska Sverige stoppa Kanada! pic.twitter.com/1PuvpJzFPL
Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?
Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.
Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?
Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.
Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:
”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”
”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”
”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”
Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.
Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.
Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.
Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.
I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:
”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”
Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.
Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:
”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”
Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.
Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.
Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.
För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.
En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.
Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.
Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.
Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:
I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…
I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:
Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:
Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.
Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:
Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.
Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.
Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.
Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.
I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.
I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.
Här är elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Josefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lina Hurtig och Olivia Schough.
Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.
Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.
Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.
Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.
Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.
Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.
Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.
Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.
Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.
Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.
I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.
I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.
Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.
Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.
För en stund sedan fick Carli Lloyd Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Det var andra året i rad hon vann. Och tyvärr kommer man ganska långt på gamla meriter i de här sammanhangen.
Carli Lloyd
För 2015 tyckte jag att Lloyd var ett klockrent val. Då var hon fullkomligt överlägsen. 2016 kändes det däremot som en rätt underlig utnämning, och det verkade Lloyd också tycka i sitt tacktal. Hon inledde nämligen med att uttrycka sin förvåning och hylla de båda andra kandidaterna:
”Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här. Melanie (Behringer) hade ett fantastiskt OS där hon även vann skytteligan. Även Marta var fantastisk i OS – båda hade varit välförtjänta vinnare.”
Det som gör utnämningen underlig är att Lloyd ju inte vann något stort. OS var ju ett fiasko för USA, mycket beroende på att Lloyd kom in i turneringen som ett frågetecken efter en tids skada. Hon lyckades aldrig hitta sin toppform, och USA åkte som bekant ut redan i kvartsfinal.
Rent statistiskt är dock Lloyds 2016 ett riktigt bra år. Hon spelade 21 landskamper, totalt 1644 minuter – och gjorde 17 mål och 11 assist. Med det var hon den klart bästa poänggörare i USA i fjol. Ingen gjorde heller fler mål, men Alex Morgan gjorde lika många på cirka 100 minuter kortare speltid.
I klubblaget Houston Dash blev det bara sju matcher på grund av skada, OS och en högst omdiskuterad frånvaro som delvis visade sig bero på boklansering. På de sju matcherna gjorde hon dock fem mål och tre assist.
Det här är alltså ingen katastrofutnämning, Lloyd var trots allt fantastiskt bra på våren, innan skadan. Men det är ändå ganska långt ifrån ett klockrent val. Personligen tycker jag exempelvis att Tobin Heath var 2016 års klart bästa amerikanska spelare.
En åsikt som förresten inte är speciellt spektakulär – hon prisades ju nämligen officiellt som USA:s bästa landslagsspelare 2016. Klippet med Heaths höjdpunkter från fjolåret i den där länken är förresten högst sevärt. Klicka in och njut av en hel kartong med fotbollsgodis.
Det var USA:s förbundskaptener, landslagsspelare, NWSL:s ligacoacher samt utvalda journalister och före detta storspelare som röstade fram Heath. Lloyd kom inte ens tvåa i den omröstningen, det gjorde Crystal Dunn.
Det allra mest anmärkningsvärda med årets Fifapris var ju dock ändå att Europas bästa spelare, Ada Stolsmo Hegerberg, inte ens fanns med bland de tio ursprungliga kandidaterna. Det skrev jag lite om här. Hegerberg var alltså inte i Zürich på dagens gala. Hon var däremot i Oslo på den norska idrottsgalan i lördags och hämtade hem priset som Norges bästa kvinnliga idrottare 2016 samt förstås Gullballen – priset till Norges bästa fotbollsspelare alla kategorier.
Silvia Neid
För svensk del var Pia Sundhage nominerad som i ledarkategorien. Men som väntat gick priset till världens bästa damfotbollsledare för tredje gången till Silvia Neid. Här tycker jag dock att Kanadas förbundskapten John Herdman borde ha fått priset. Han har gjort underverk med sitt material.
Tillbaka till Sundhage. Hon har i dag tagit ut Rosengårds Zecira Musovic till landslagets samling nu i januari. Jag har inte sett någon uppgift på om det beror på någon skada, eller om man helt enkelt bara lägger till en målvakt.
Slutligen är det lite roligt att se hur rösterna läggs i de olika kategorierna.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.
Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.
Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.
Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.
En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.
Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.
Kosovare Asllani
Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.
Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.
När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.
Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.
MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.
Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:
Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada 15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland 13 på 6, 2,17 (2)
3) USA 8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien 8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike 6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige 6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien 5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina 4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland 3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika 1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia 1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe 0 på 3, 0,00 (12)
Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland 14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada 11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien 9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien 8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike 7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA 6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige 4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe 3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia 2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina 2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland 1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika 0 på 3, snitt 0,00 (12)
Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike 2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien 3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA 3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika 3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina 4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada 5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland 5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien 6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland 7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia 7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige 8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe 15 på 3, snitt 5,00 (12)
Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.
Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.
Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.
Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.
Pia Sundhage
I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.
Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.
Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:
Jessica Samuelsson
5: Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.
Hedvig Lindahl
4,5: Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.
Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.
4: Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.
Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.
Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.
Lisa Dahlkvist
3,5: Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.
3: Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.
Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.
Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.
Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.
Pia Sundhage
Visade styrka och taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.
Emilia Appelqvist
2,5: Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.
2: Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.
Olivia Schough Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.
1,5: Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.
Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.
Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.
Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.
Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:
Startelvorna har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.
Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.
Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.
Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.
Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.
22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.
I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Melanie Behringer, Marozsan, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.
På tisdag 18.00 spelar Sverige OS-semifinal mot Brasilien på Maracana. Tyvärr blir det utan OS-turneringens genomgående bästa svenska spelare. Det verkar nämligen vara en fraktur på Fridolina Rolfö:s fot. Det är naturligtvis vansinnigt tråkigt för den formstarka LFC-forwarden.
Fridolina Rolfö
Enligt fotbollsförbundets twitterkonto väntar en magnetkameraundersökning i dag för att exakt fastställa skadans art. Men vilket som verkar det färdigspelat för Rolfö i OS. Förbundet håller nämligen på att skriva in en reserv i 18-mannatruppen. Det borde ju vara Pauline Hammarlund som i så fall känns aktuell för spel i det svenska revanschmötet med Brasilien.
De vann med 7–6 efter straffsparksläggning mot Australien i natt. Det var 0–0 efter både full tid och förlängning i en svängig och rätt hafsig match som spelades i ett högt tempo.
Så öppet och böljande får nog inte spelet vara när Sverige möter Brasilien om vårt lag skall ha en bra chans att gå till final. Vi måste nog stänga ytor och spela på kontring, som mot USA.
Brasilien var det bättre laget under ordinarie tid. Efter 90 minuter hade de 58–42 i bollinnehav och 8–3 i avslut mot mål. De hade också en superchans i slutminuterna, men Lydia Williams stod kanske för OS mest svettiga räddning.
I straffläggningen satte båda lagen sina fyra första straffar. I femte omgången blev det riktigt dramatiskt. Först räddades Marta:s straff av Williams, och Rosengårdsstjärnan såg ut att vara på väg att bryta ihop. Det blev dessutom helt tyst på läktarna. På nästa straff kunde Katrina Gorry bli matchvinnare. Men Barbara gjorde en kanonräddning och höll Brasilien kvar i matchen.
De fem nästföljande straffarna blev mål. Men på den 16:e straffen föll avgörandet. Barbara gjorde en snygg enhandsräddning på Alanna Kennedy:s straff. Brasilien klart för semifinal.
Tre timmar efter Sveriges match på tisdag, alltså 21.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Tyskland och skrällaget Kanada. Om någon sagt till mig för ett år sedan att det enda medaljlaget från London-OS som kommer att spela om medaljerna i Rio skulle vara Kanada hade jag nog inte tagit personen på allvar. Men där är vi nu.
John Herdman:s lag fortsätter att vara turneringens stora positiva överraskning. I natt kom fjärde raka segern när världstrean Frankrike besegrades med 1–0. Kanada gjorde ett riktigt snyggt segermål där Janine Beckie serverade Sophie Schmidt.
Frankrike fortsätter att vara det bästa laget som aldrig tagit en mästerskapsmedalj. Nattens match blev slutpunkten på karriären för Louisa Cadamuro, knappast det avslut hon ville ha.
Spelmässigt var fransyskorna lite bättre än Kanada, men man hade märkvärdigt svårt att få till bra avslut. Närmast kom man faktiskt när Christine Sinclair nickade i egen ribba. Och det bör noteras att Eugenie Le Sommer skulle ha haft straff i den första halvleken. Domaren struntade dock i att blåsa. Tråkigt att domarna klivit fram och tagit negativa huvudroller i kvartsfinalerna.
Apropå nämnda Sinclair. Hon grät glädjetårar efter slutsignalen. Hon som burit kanadensisk damfotboll på sina axlar i så många år har nu fått chansen att i slutet av karrirären få spela med en riktigt stark, ny generation. Stort.
I kväll och i natt avslutas gruppspelet i OS-fotbollen för damer. Rent objektivt borde Tyskland–Kanada vara den match som är mest intressant, men båda lagen är i praktiken klara för slutspel, vilket gör att de sannolikt passar på att vila folk. Det gör att matchens värde sjunker.
Plötsligt är Sveriges nagelbitare mot Kina den drabbning som borde ha störst intresse, även för den objektive betraktaren, möjligen ihop med Frankrike–Nya Zeeland. I båda fallen ställs två lag som står på tre poäng mot varandra i match om andraplatsen i respektive grupp.
Även om vår grupp avgörs sist inleder jag med den i den här genomgången. Här är mina tankar om de sex matcherna i den tredje och sista gruppspelsomgången:
03.00 Sverige–Kina
Tv/stream: Tv10 och Viaplay.
Tips: 20–60–20.
Förutsättningar: Båda lagen har tre poäng. Vinnaren blir sannolikt grupptvåa bakom Brasilien. Blir det kryss tar Kina andraplatsen medan Sverige blir trea. Vid avspark kommer Sverige veta om man måste vinna, om man avancerar på kryss eller kanske till och med kan gå vidare på något måls förlust. Det avgörs av matcherna Australien–Zimbabwe och Frankrike–Nya Zeeland.
Jag utgår ifrån att Australien vinner, och släpper därmed den matchen ur resonemanget. Om Frankrike och Nya Zeeland spelar oavgjort måste Sverige vinna mot Kina för att gå till kvartsfinal. Om Frankrike vinner med minst tre måls marginal, och Brasilien tar poäng mot Sydafrika kan Sverige plötsligt avancera även vid förlust. I oddsen ovan utgår jag ifrån att Frankrike vinner mot Nya Zeeland. Skulle den matchen sluta oavgjort skulle jag uppskatta procentsatsen till 42–20–38 i kinesisk favör.
I den här matchen är det verkligen upp till bevis för Pia Sundhage. Vår tidigare så hyllade förbundskapten måste visa att hon har lyckats få laget att glömma raset mot Brasilien. Hon måste dessutom visa taktisk fingertoppskänsla, mot ett väldigt taktiskt kinesiskt lag.
Hittills i OS har jag förvånats över Sundhages matchcoachning. Jag har inte haft några stora invändningar mot startelvorna. Inte av de två första bytena mot Sydafrika heller. Men jag har förvånats rejält av att Fridolina Rolfö har bytts ut i båda matcherna, trots att hon har varit klart bästa svenska forward.
Det har känts som att Sundhage har haft förbestämda byten, och inte klarat av att hålla upp fingret i luften och känna av matcherna. Det måste hon göra nu. Hon har tydligen jobbat med individuella samtal inför matchen. Udda att hon inte hat gjort det tidigare, men bättre sent… I den länkade artikeln kan man även läsa in att det kan vara Sundhages sista match på posten i natt.
Angående coachningen blev jag även rätt fundersam när jag såg Hedvig Lindahl i Viasats studio efter Brasilienmatchen. Hon fick frågan från Lasse Lagerbäck om varför Sverige klev upp så högt och bjöd de tekniska brasilianskorna på ytor. Lindahl svarade att så inte var tanken, utan att spelarna antagligen var lite för heta, klev för tidigt upp i press med följden att laget föll isär och hamnade för högt.
Om Sundhage har satt en taktik i matchen, måste hon ju göra allt för att den skall följas. Visst, vissa offensiva saker är svåra att kontrollera från bänken, men om laget startar sitt försvarsspel för högt – då måste tränaren ropa hem spelarna. Det kan man inte bara strunta i.
På den här punkten minns man även att Sundhage efter Sydafrikamatchen konstaterade att spelarna inte hade spelat som det var sagt. Det kändes inte helt stabilt.
Men det är upp till bevis för fler än Pia Sundhage i natt. Rätt många spelare har darrat hittills. Jag hade ju exempelvis stora förhoppningar på Kosovare Asllani inför turneringen. Hittills har hon inte varit nära den nivån jag trodde hon skulle upp på. Nu måste Asllani ta på sig en mycket större roll än hon gjort hittills, annars kan det vara färdigspelat i Brasilien för vårt lag.
Kosovare Asllani
Men det är även upp till bevis för våra tidiga 80-talister. Av dem är det bara Nilla Fischer som jag tycker har varit bra så här långt. Ingen av de andra har klivit fram. I natt måste Caroline Seger, Lotta Schelin och Hedvig Lindahl visa att de kan leda vårt landslag på planen.
Överhuvudtaget är det mycket i det svenska spelet som behöver förbättras från de två första matcherna. Defensivt har garanterat självförtroendet fått sig en törn efter Brasilienmatchen. Det blir alltså väldigt viktigt att hitta trygghet från start. Försvarsspelet måste vara mer bestämt än mot Brasilien. Offensivt måste spelarna ha mycket bättre kvalitetet än i de två inledande matcherna – jag tänker då både på kvalitet i passningar och vid fasta situationer.
Så slarvigt passningsspel som vårt lag har haft i de två första matcherna skall de inte behöva ha. Men tyvärr är det lite för många av spelarna som har brister i spelförståelsen, och därmed rör sig fel. Det påverkar förstås även passningsspelet.
Nilla Fischer och Linda Sembrant
När det gäller val av spelare till startelvan skall ju förstås Jessica Samuelsson in igen som högerback, nu när hon verkar vara i spelbart skick. Även om jag tyckte att Linda Sembrant var lite rostig mot Sydafrika tycker jag att hon skall in i mittförsvaret igen, istället för Emma Berglund. Vår backlinje har ändå känts tryggast med Sembrant och Fischer i mittförsvaret. Även om Magdalena Ericsson inte nått den nivå jag hade hoppats skulle jag startat med henne. För någon gång måste hon väl få ordning på sina hörnor.
Mittfältstrion har varit rätt svag hittills. Lisa Dahlkvist känns exempelvis inte nära den form hon hade i början av året. Ändå tycker jag att hon bör få chansen från start igen. Kina spelar med ett mycket tajt lag, vilket innebär att det finns stora ytor på kanterna och att spelvändningar kan vara ett viktigt vapen. Dahlkvist är den enda mittfältaren som jobbar med just att vända spelet. De andra är väldigt korta i sitt passningsspel. Men skulle Dahlkvist fortsätta att darra känns det som att Emilia Appelqvist bör få en stunds speltid.
På forwardssidan tycker jag att det behövs störst förändringar. Lotta Schelin har gjort en riktigt bra halvlek i landslaget det senaste året, den gjorde hon mot Japan när hon kom in från bänken. Från det drar jag slutsatsen att det är dags att börja använda Schelin som inhoppare. Dels räcker hennes spelsinne inte till mot pigga motståndare, dels blir hennes snabbhet ett större vapen när de andra spelarna börjar tröttna.
Kina har en målvakt som är mycket osäker i luftrummet. Det måste Sverige försöka utnyttja genom att ha nickstarka forwards på planen, spelare som det går att slå inlägg mot. Varken Schelin, Sofia Jakobsson eller Olivia Schough vinner nickdueller i någon större utsträckning. Därför tycker jag att fysiskt starka Stina Blackstenius bör få plats från start mot kinesiskorna. LFC-talangen är sämst i defensiven av de fem forwardsen i den svenska truppen, men den risken får vi ta.
Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson
Centralt är det självklart att Fridolina Rolfö skall få fortsatt förtroende, och på andra kanten tycker jag faktiskt att Sundhage borde spela Elin Rubensson. Hon är en bättre passningsspelare än de forwards som konkurrerar som platsen och som yttermittfältare/ytterforward fixar hon både defensiven och offensiven. Det blir alltså en bra balans med henne och Blackstenius på varsin kant.
03.00 Brasilien–Sydafrika
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 70–25–5
Förutsättningar: Brasilien har sex poäng är klart för slutspel. Laget är även i praktiken klar gruppsegrare. Sydafrika är poänglöst, men har chansen att avancera som grupptrea. Då måste de vinna samtidigt som Kina slår Sverige och Frankrike slår Nya Zeeland.
Brasilien har verkligen överraskat enormt hittills. Laget var blekt i fjolårets VM och min känsla inför OS var att förbundskapten Vadao testade vilt, men inte hittade rätt balans i laget.
Det var sannolikt en felaktig känsla. Det verkar som att Vadao hela tiden visste hur man skulle ställa upp sin startelva i OS. Att han experimenterade med andra uppställningar i genrepen var nog helt enkelt för att testa hur plan B och plan C funkar.
Nu är alltså Brasiiien i praktiken klara gruppsegrare. Därmed vore det vansinne att inte vila så många ordinarie spelare som möjligt. Ett reservbetonat Brasilien är ändå ganska klara favoriter här, inte minst med tanke på att alla 44 000 biljetterna till arenan i Manaus är sålda.
Med ordinarie hemmalag hade haft 90 procents sannolikhet för hemmaseger. Nu ökar chanserna för Sydafrikas Banyana Banyana. Vera Pauw:s gäng har ju fortfarande chansen att gå till kvartsfinal vid seger i den här matchen. Fast den chansen känns väldigt, väldigt liten. Dels för att jag inte tror att Sydafrika vinner mot Brasilien, dels för att det inte räcker med att vinna, de behöver även få med sig flera resultat.
21.00 Tyskland–Kanada
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 40–50–10
Förutsättningar: Fullpoängaren Kanada är klar för slutspel, det är i praktiken även Tyskland (står på fyra poäng och 8–3 i målskillnad). Vinnaren här tar hem gruppen, vid kryss blir det kanadensisk gruppseger.
Kanada har imponerat stort så här långt. Men i kväll kommer man till start utan avstängda Kadeisha Buchanan, dessutom lär John Herdman vila fler av sina vanliga startspelare.
Jag gissar att Tyskland är lite revanschsuget efter 2–2 mot Australien. Även om Silvia Neid också sannolikt tar chansen att vila några spelare har hon en bredare trupp att tillgå. Tyskland känns alltså som favoriter här.
Men skulle jag tippa på den här matchen hade jag ändå utgått från ett kryss. Det är nämligen ett resultat som skulle passa Tyskland väldigt bra. Spontant hade jag ju föredragit andraplatsen i den här gruppen framför gruppsegern om jag hade varit Neid.
Segraren ställs ju nämligen med största sannolikhet mot Frankrike i kvartsfinal, medan tvåan antingen får möta Kina eller Sverige.
21.00 Australien–Zimbabwe
Tv/stream: Viasat OS 4 och Viaplay.
Tips: 98–1,5–0,5
Förutsättningar: Australien har en poäng, medan Zimbabwe är poänglöst. Zimbabwe är i praktiken utslaget, men inte i teorin. Båda måste vinna, vid kryss är båda utslagna. För Australien gäller att seger, även med uddamålet, innebär att man har säkrat en plats som en av de bästa treorna. Zimbabwe måste vinna med flera måls marginal för att ha någon chans.
Sam Kerr
Det här vinner Australien. Deras snabba och sevärda anfallsfotboll kommer att riva upp stora hål i Zimbabwes försvar. Jag tror dessutom att det kommer att bli ganska många mål. Hade inte formstarka Sam Kerr haft sin skadebakgrund, vilket gör att hon sannolikt kommer att vilas i samma stund som matchen känns avgjord, skulle jag tippat att hon kunde kopplat greppet om skytteligan i kväll.
00.00 USA–Colombia
Tv/stream: Tv10 och Viaplay.
Tips: 90–9–1
Förutsättningar: USA är fullpoängare och behöver en poäng för att säkra gruppsegern. Colombia är poäng och mållöst. Colombia kan avancera som en av de bästa grupptreorna, men då måste man få med sig flera resultat. Det känns inte troligt.
USA kommer garanterat att matcha hela bänken. För i deras situation är det mycket viktigare att hushålla med krafterna är att satsa 100 procent på gruppsegern. Nu lär amerikanskorna ta den ändå. Truppen är ju bred, och laget brukar hitta sätt att vinna matcher även när inte spelet sitter.
Att lagen hade ett oväntat jämnt möte i åttondelsfinal i fjolårets VM skall man inte dra för stora växlar av. Colombia är nämligen ett klart mycket sämre lag nu.
00.00 Frankrike–Nya Zeeland
Tv/stream: matchen verkar bara visas på Viaplay.
Tips: 70–25–5
Förutsättningar: Båda lagen har tre poäng, Frankrike har dock bättre målskillnad. Vinnaren är klar för slutspel, sannolikt som grupptvåa bakom USA. Vid kryss går båda lagen till slutspel, Frankrike som grupptvåa och Nya Zeeland som en av de två bästa grupptreorna.
Här kan lagen hjälpa varandra vidare genom att spela oavgjort. Känslan på förhand är ändå att Frankrike inte vågar riskera något, utan att man kommer att gå för segern.
Normalt skall fransyskorna också kunna göra något mål i den inledande anstormningen, och sedan kontra in ytterligare något när Nya Zeeland måste kliva fram för att nå en kvittering.
Men man får inte glömma att Ferns är ett rätt svårspelat lag. På de fem senaste stora mästerskapen (OS 2008, 2012 och 2016 samt VM 2011 och 2015) är det bara USA (tre gånger) som besegrat Nya Zeeland med större marginal än uddamålet. Det är alltså inte bara att gå ut och vräka in mål på Oceaniens stolthet.
För svensk del är det önskvärt om något lag vinner den här matchen, för då räcker kryss mot Kina för svenskt avancemang. Vi får alltså hålla tummarna för en fransk anstormning i början – och att den ger resultat.
Skönt förresten att den vansinniga avstängningen av Abby Erceg ströks av Fifa, även om det sannolikt hade gynnat Sverige om Nya Zeelands lagkapten tvingats se matchen från läktaren…
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.
Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld 3,6 %
Annan medalj 47,3 %
Ut i kvartsfinal 32,7 %
Ut i gruppspelet 16,4 %
Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.
Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.
Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.
Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:
1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.
USA
Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.
Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.
Jill Ellis
Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…
2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.
Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.
I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.
Silvia Neid
Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.
Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.
Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.
3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.
Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.
Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.
The Matildas
När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.
För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.
Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.
Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.
4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.
Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.
I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.
Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?
Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.
Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.
Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.
Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.
Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.
Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.
Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.
Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.
5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.
Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.
Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.
Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.
Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.
6) Utfyllnadslagen Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.
USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:
Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.
Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.
De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.
När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.
Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.
Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.
Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:
På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.
I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.
Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.
I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?
För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.
När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:
0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40
Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.
I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.
Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.
I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.
För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:
I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.
Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.
Som väntat blir det USA och Kanada som tar de båda nordamerikanska OS-platserna. Lagens speciella målskyttar klev fram när det skulle avgöras.
Alex Morgan gjorde tre mål när USA vann med 5–0 mot Trinidad och Tobago. Och Christine Sinclair satte de två första målen när Kanada vann med 3–1 mot Costa Rica.
USA har varit med i alla OS, något man bara har gemensamt med Brasilien och Sverige. USA och Brasilien är nu båda inkvalade. Det återstår för Sverige att hålla sviten…
USA hade 27–2 i avslut i sin avgörande kvalmatch i natt, och man vann som synes hur säkert som helst. Intressant att se att Jill Ellis valde att starta med 17-åriga Mallory Pugh i OS-kvalets viktigaste match. Jag har inte sett matchen, men Pugh hyllades i sociala medier för sin insats. Hon slog bland annat assisten till det viktiga 1–0-målet.
Jag såg däremot Kanada–Costa Rica. Det var intressant, för det är verkligen ett nytt Kanada som John Herdman håller på att matcha fram. Och då tänker jag inte bara på att han har föryngrat truppen rätt rejält sedan hemma-VM.
Nu bygger det här bara på en match, men känslan är att det Kanada som tidigare mest spelat hårt och fysiskt blir alltmer passningsorienterat. Backlinjen med stjärnan Kadeisha Buchanan samt Sverigebekanta trion Josee Belanger, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman är mer spelande och kreativ än man vant sig vid att se kanadensiska backlinjer.
Och offensivt gillade jag verkligen det jag såg av Ashley Lawrence och Deanne Rose. Båda är fysiska, men också väldigt bollskickliga. Passningsskickliga 20-åringen Lawrence var ju med även i VM, men känslan är att hon nu har tagit över rollen som central speluppläggare fullt ut.
16-åriga Rose – fyller 17 i mars – har verkligen möjligheter att bli en fantastisk powerforward i framtiden. Hon är redan urstark, har bra fart och har såpass bra teknik att hon kan dribbla sig förbi en back. Hon kommer att bli hyperintressant att följa framöver.
Hennes resa in i Kanadas OS-lag är intressant. Hon hade inte spelat en enda landskamp i någon åldersgrupp förra sommaren. Hon hade blivit ratad vid ett U15-läger för några år sedan när hon i september fick chansen vid ett U17-läger. Två månader senare var hon A-landslagsspelare. Här snackar vi om kometkarriär.
Det var för övrigt Rose som gjorde det matchavgörande 3–1-målet mot Costa Rica. Ett udda mål där hon sköt sig själv i huvudet. Kanada hade bra kontroll på matchen från start, även om de inte skapade jättemycket och bara vann avsluten med 6–4. Men Sinclair visade sin klass när hon fick chansen. Hennes 1–0-mål gav Kanada andrum.
Hennes 2–0-mål var för övrigt högklassigt. Costa Ricas Las Ticas kom tillbaka via en mycket tveksamt dömd straff. Men Kanada var bäst och vann rättvist.
Natten mot torsdag drar det första av vårens tre stora OS-kval igång. Det är Nordamerika som är först ut, det handlar alltså om det kval som på förhand är mest givet. Det rimliga är ju nämligen att USA och Kanada kommer att ta de båda OS-platserna.
Men helt givet är det förstås inte, lagen skall ju spela om det. Här är en liten guide till OS-kvalet. Det är två grupper om fyra lag vardera. De två bästa lagen i varje grupp går till semifinal, och vinnarna i semifinalerna går till OS.
Grupp 1:
USA, Mexiko, Costa Rica och Puerto Rico. Den klart tuffaste gruppen. Men USA skall ändå vinna klart. Däremot blir kampen mellan Costa Rica och Mexiko om andraplatsen intressant. Här kort om lagen:
USA
Chanser till OS-spel: 99,5 procent
Världsmästare, olympiska mästare och givna storfavoriter i det här kvalet.
Det lilla som talar emot laget är att man har genomgått en generationsväxling efter VM. I kvaltruppen – läs om den i det här inlägget – finns sju spelare som inte var med i VM och laget känns ännu inte hundraprocentigt samspelt.
Negativt är dessutom att man är mitt inne i en rättstvist med sitt eget förbund, vilket kan störa. Ordväxlingen i den tvisten hårdnade när landslagets jurister under måndagen lämnade in sitt svar på förbundets stämning. Där anser man bland annat att förbundets stämning innehåller:
Men störningsmoment och bristande samspelthet i all ära. Det krävs mycket värre problem för att stoppa USA. Förbundskapten Jill Ellis har ju en vrålstark defensiv att luta sig mot, där världens bästa försvarsspelare 2015, Becky Sauerbrunn, är sammanhållande länk. Och offensivt har Ellis fortsatt att bygga sin elva kring världens bästa spelare 2015, Carli Lloyd, som verkar har konserverat sin superform. Det känns som en garanti för att USA på ett eller annat sätt kommer att vinna alla sina matcher och ta sig till OS.
Det gäller dock att de vinner gruppen. För Kanada kommer med mycket stor sannolikhet att vinna grupp 2. Och en direkt avgörande match om OS-platserna mot Kanada vore en mardröm för både USA och Kanada.
Costa Rica
Chanser till OS-spel: 9 procent
Visade i VM att man håller god kvalitet. Kryssade där mot Spanien och Sydkorea och föll med uddamålet mot Brasilien. Var mycket nära att avancera till åttondelsfinal som en av de bästa grupptreorna. Har spelare av hög kvalitet i Shirley Cruz och Raquel Rodriguez.
Bör trots allt vara chanslöst mot USA. Men jag har laget som knapp favorit till andraplatsen i gruppen framför Mexiko. Klarar man det blir man stor underdog i den troliga semifinalen mot Kanada. Där finns det ändå en viss skrällchans, all press kommer ju att ligga på kanadensiskornas axlar, och Costa Rica har ju alltså ett par riktiga världsklasspelare.
Mexiko
Chanser till OS-spel: 6 procent
Inledde VM lovande med poäng mot ett oväntat starkt Colombia och uddamålsförlust mot England. Rasade sedan ihop mot Frankrike. Har haft en del kontroverser efter VM, inte minst den aktuella där forwarden Charlyn Corral och förbundskapten Leo Cuellar inte drar jämnt.
Jag tror att bråken drabbar Mexiko negativt – och kostar dem andraplatsen i gruppen. Skulle de trots allt ta sig till semifinal har de viss skrällchans mot Kanada, enligt ungefär samma grunder som för Costa Rica. För även Mexiko har flera duktiga spelare, många av dem med NWSL-meriter. Då tänker jag bland annat på Monica Ocampo, Bianca Sierra, Teresa Noyola, Veronica Perez (i år i Kif Örebro) och Renae Cuellar.
Puerto Rico
Chanser till OS-spel: 0 procent
Förlorade med 4–0 i sitt genrep mot ett amerikanskt klubblag, Charlotte Eagles, förstärkt med Heather O’Reilly. Eagles missade i fjol slutspelet i numera nedlagda USL W-league, men är alltså klart bättre än Puerto Rico. Det säger det mesta om det här landslaget.
Äldsta spelaren i Puerto Ricos trupp är född 1989, fem spelare är födda 1998 eller senare. Det här är ett lag som bara är med som utfyllnad. Får i första hand försöka göra ett mål i OS-kvalet. Någon poäng tror jag nämligen inte att man ens kommer vara nära.
Grupp 2:
Kanada, Trinidad och Tobago, Guatemala och Guyana. En klart mer ojämn grupp, som Kanada bör vinna rätt lätt, och där Trinidad och Tobago är favoriter att ta andraplatsen. T&T utmanas i första hand av Guatemala.
Kanada
Chanser till OS-spel: 85 procent
Precis som USA har Kanada föryngrat efter VM – där man nådde kvartsfinal. Man har sju spelare i sin kvaltrupp som är födda 1995 eller senare. Några av dem var i och för sig redan med i VM, men det känns ändå solklart att förbundskapten John Herdman numera bygger för framtiden.
Jämfört med VM-elvan är viktiga Diana Matheson nu tillbaka fullt ut, vilket är bra för ett Kanada där det mesta i offensiven fortfarande kretsar kring fantastiska Christine Sinclair.
I VM hade Kanada sin stora akilleshäl i mittförsvaret. Där har Herdman verkligen testat vilt under sin tid som förbundskapten. Känslan nu är att fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky får chansen bredvid givna Kadeisha Buchanan. Kanske kan det vara lösningen på gåtan.
Även om det nya lagbygget inte är klart skall Kanada bara vinna den här gruppen. Och i en semifinal mot Mexiko och Costa Rica är laget storfavorit. Fast i avgörande matcher kommer det in nerver i spelet, och med tanke på att både Costa Rica och Mexiko har kvalitet i sina lag nöjer jag mig med att ge Kanada 85 procents chans att nå OS.
Trinidad och Tobago
Chanser till OS-spel: 0,5 procent
Gjorde ett utmärkt VM-kval, där man visade stabil defensiv. Man skrällde rejält och var snubblande nära att ta sig till Kanada. Sedan dess har det varit oro i leden, och nyligen sparkades succécoachen Randy Waldrum, vilket bör vara väldigt negativt för The Soca Princesses. Känslan är att det är väldigt rörigt i ledningen och i genrepet mot ett amerikanskt U18-lag vann man bara med 2–0.
Tillbaka till VM-kvalet. Där försvarade sig alltså väldigt bra – föll exempelvis bara med 1–0 mot USA, och man var väldigt bra på fasta situationer. Men när man skulle föra spel hade man brister. Man vann exempelvis bara med 2–1 mot Guatemala.
I OS-kvalet måste förstahandsmålet vara just att hålla Guatemala bakom sig i tabellen och säkra en semifinal. Därför blir öppningsmatchen mot just Guatemala sannolikt helt avgörande. Skulle T&T nå semifinal lär USA vänta där – vilket gör att T&T även kan vänta sig en klar förlust.
Guatemala
Chanser till OS-spel: 0 procent
Ett lag jag vet väldigt lite om. Jag såg Guatemala spela i en kvalmatch för några år sedan – och då var de riktigt dåliga. Deras resultat de senaste åren skvallrar dock om att de tagit sig något sedan dess.
Vid en koll på truppen ser jag att de har några spelare som håller till på college i USA och Ana Martinez i spanska Rayo Vallecano.
Känslan är att man kommer att sluta trea i den här gruppen. Det finns dock en chans att man kan slå Trinidad och Tobago och komma tvåa. För Guatemala känns det som en fördel att matchen mot T&T kommer direkt. Men även om Guatemala skulle skrälla sig vidare ur gruppen kommer inte laget att kunna ta en OS-plats. Truppen är helt enkelt för tunn.
Guyana
Chanser till OS-spel: 0 procent
Här är ett lag jag inte vet något alls om. Känns som gruppens slagpåse. Ser på trupplistan att man har Otesha Charles i engelska Millwall och några collegespelare. Men det bör inte räcka långt. Man får vara nöjt med att ha tagit sig till slutkvalet och precis som Puerto Rico rikta in sig på att försöka göra något mål i kvalet.
En blogg om internationell damfotboll 