Fortsatt mörker för svensk damfotboll

I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.

Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.

Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.

Olivia Schough

Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?

För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?

Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.

Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.

Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:

Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?

Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.

Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?

Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.

Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:

”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”

”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”

”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”

Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.

Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.

Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.

Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.

I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:

”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”

Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.

Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:

”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”

Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.

Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.

Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.

För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.

En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.

Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.

Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.

Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:

I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…

I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:

Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:

Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.

Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:

Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.

Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.

Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.

Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.

I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.

8 thoughts on “Fortsatt mörker för svensk damfotboll

  1. ” Spela ihop en elva ”???? Det är ju det hon har gjort sedan hon blev FK. Enda chansen för Pia:s goa polare att bli utanför landslagets startelva verkar ju vara närapå eget dödsfall.

  2. Hej Johan, underbar sketch av Kurt Olsson…f’låt taktisk genomgång av Sundhage.
    Den här är ju obetalbar!
    Nästa lika bra som din långa intervju med Sundhage för någon månad sedan…
    Nu ska Schelin/Schough/Blackstenius/Hammarlund ner på ”curlingytan”.
    Vem ska slå dom precisa djupledsbollarna?
    Sedan ska någon slå inlägg. Till Vem?
    Ska Asllani, Seger och Folkesson ta hand om inläggen och vinna duellerna i straffområdet (Dahlkvist är för långt ner och hinner inte upp)?
    Eller en inrusande forward som jagat den andra ”curlingytan”?
    Ingenting funkar i landslaget. Rörigt, ostrukturerat, otydligt!
    Det blir ju bara fel att plocka ut enskilda individer i halvtid, lägga ansvaret på dom och tro att inhopparna förändrar något i virrvarret.
    Farligt är att man nu analyserar till egen positiv fördel. Kanske en normal reaktion när man börjar känna paniken komma smygande, när man inte har kunskap att komma ur situationen och rätta till felen.
    Stackars spelare!
    Som i dag kände en enorm lycka att få (tvingas) spela internmatch mot storväxta och snabba tonårsgrabbar…
    Fem dagar innan ligastart. Klubbtränarna ”just loved it!”
    Bra skrivet Johan!

  3. Det är lätt att klaga på Sundhage. Samtidigt går det inte heller att låtsas att allt är frid och fröjd. Ibland undrar jag om landslaget tog OS-silver TROTS, snarare än TACK VARE Sundhage. Hoppas bara att det inte blir ett EM -17 som VM-15 där Schelin fick alla ägg i sin korg – ”Stjärnorna ska glänsa”, sa Sundhage då och lät Schelin bli ensam anfallare, tänkt målgörare och lagkapten. Resultatet vet vi, men ingen skugga över Schelin. Det visar att Sundhage kan hitta på nästan vad som helst och sedan ösa på med snömos och såpbubblor i nästa intervju. Nu verkar hon ha förhoppningar om att Asllani ska komma rättvänd och leverera mängder av högkvalitativa bollar till anfallare – f-n trot. Hittills i år har Asllani mest gjort ett förtjänstfullt defensivt jobb…..vågar vi ta ner händerna från ansiktet i EM eller åtminstone kika mellan fingrarna?

    • Jag tycker att det är svårt att hitta rätt nivå i hur kritisk man skall vara. Man vill ju inte bara gnälla, utan även vara positiv ibland. Men periodvis är det väldigt svårt att vara positiv, speciellt när man ser en sak och får höra något helt annat från förbundskaptenen.

      • Den referens / nivå du borde förbehålla dig till är spelet som heter fotboll utifrån din uppfattning. Vem är då förbundskapten eller vilka är de som spelar ute på plan kanske spelar mindre roll så länge deras prestation motsvarar dina förväntningar.
        De nationalistiska känslor, typ nu spelas det för Sverige, för Kungen och fosterlandet mm borde man ställa åt sidan och inte tänka på för mycket, även om detta är inget fel på
        Tror att de flesta knappast kommer spela bättre om denna medelmåtta är nationalistiskt boostad. Vi har ju sett hur gick det för herr -brassar på hemmaplan WM, när de känslor helt enkelt strypte all prestation man hade.
        Då uttrycket ”goa och glada” kan förknippas med just de känslor, inte mycket med fotboll i övrigt, därför ”spelet fotboll” i svensk förpackning lider, tycker jag….
        Därför tycker många att så länge jag ”älskar” spela för Sverige, detta duger att jag har företräde även om jag spelar dåligt eller rakt av är jag en dålig fotbollsspelare.. men vem bryr sig …jag älskar ju Kungen lol

  4. Problemet är att Sverige har svårt att göra mål. Vad det beror på är Pias huvudvärk. En sak är att det skjuts för dåligt i laget och i damallsvenskan kan jag tycka. Sen att det springs för mycket i anfallet men det är Pias filosofi att anfallarna skall springa hela tiden. Dom blir för trötta för att sen kunna avsluta?? Tyvärr måste det sättas lite högre krav på mittfältarna Seger, Lisa D, Asllani och Folkesson/Rubensson att spelet ligger på deras axlar men orkar dom? Seger kan inte safe spela hela tiden och Lisa bör komma fram och prova skott oftare. Eller får hon byta med Nilla Fischer så att hon går fram och prova skott. Det blir ett spännande EM att se fram emot. Det blir väl som vanligt att Tyskland vinner☺

    • Håller med om att det är för få egna avslut (med kvalité) i Landslaget. En anledning kan ju vara att de två svenska anfallare med bäst skott är längst in på bänken respektive inte ens med i truppen. De två jag tänker på är förstås Fridolina Rolfö och Marija Banusic vilka är två spelare som kan och vill ta avslut och då även utanför boxen om läge uppstår.

      Annars är det ju mittfältet som är vår kanske svagaste lagdel i mina ögon, extra märkligt då dessa spelare i stort slipper kritik samtidigt som både backlinjen och anfallet får skit efter varje match. Våra mittfältare är gedigna fotbollsarbetare men när det kommer till finess och finlir så är det nattsvart.

      Vore det inte intressant att se en annorlunda spelartyp på mittfältet någon gång, en spelare som kan och vill utmana motståndarna och hellre ser framåt än bakåt. Som tur är lär det nog finnas en del såna svenska mittfältare i Damallsvenskan som om de får chansen under en ny förbundskapten kanske kan ta steget.

      I LFC har vi en sån spelare i Tove Almqvist som under försäsongen varit en av utropstecknen i laget men det finns säkert andra liknande spelare i de flesta av konkurrenternas trupper också. Säger inte att det skulle bli succé eller ens fungera men nog borde man testa såna spelartyper lite mera i landslagssammanhang ?

      • Har också funderat på det. Sverige har duktiga spelare men de har inte de kvalitéer som passningsspel och teknik som ex Rose Lavelle om man kollar på USA! Hon är cool att spana in. Därför undrar jag nu alla ni som vet lite mer än jag- vilka spelare i Sverige har de egenskaperna man vill ha och kan hålla i bollen tex redan nämnda Almqvist. Skriv på och byt så friskt ni vill!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s