Cupfinal, avsked, drömmål, basket och Lidköping

18.15 på Malmö IP (och TV12) startar alltså årets cupfinal mellan Rosengård och Linköping. I en kommentar till förra inlägget fick jag frågan om hur många åskådare jag tror att det blir.

Mitt svar var 1 500–2 000 och byggde på siffrorna i de fem senaste finalerna:

2017: 1 860 på Linköping Arena.
2016: 2 057 på Malmö IP.
2015: 5 602 på Linköping Arena.
2014: 1 223 på Linköping Arena.
2013: Ingen cupfinal.
2012: 768 på Valhalla IP.

Då hade jag dock glömt att cupfinalen krockar med den herrallsvenska matchen mellan Trelleborgs FF och Malmö FF, vilket gör att cupfinalen självklart har fått mindre utrymme i skånsk media än den hade fått om den varit dagens huvudmatch i Malmöregionen.

Lägg till att Svenska Fotbollförbundets marknadsföring av matchen är blek – cupfinalen ligger som tredjegrej på förbundets hemsida efter nyheter om P17- och F16-landslaget. Dessutom har Rosengård haft de riktigt svaga publiksiffrorna 895 och 456 hittills i damallsvenskan.

Nu känner jag därmed att vi får vara glada om det blir en fyrsiffrig publiksiffra i kväll. Tråkigt att vara nöjd med det med tanke på att det är de senaste årens svenska suveräner som ställs mot varandra.

Så en liten uppsamling från i går. I engelska WSL vann Chelsea kvällsmatchen mot Sunderland med 2–1 efter mål av Fran Kirby och Eni Aluko. Därmed räcker det för Chelsea att ta en poäng på de två sista för att säkra ligaguldet.

Jonna Andersson var enda svenska spelare i Chelsea i går. Hon byttes ut mot Claire Rafferty i 59:e minuten.

Rafferty är en trotjänare i Chelsea, som nu är inne på sina sista veckor efter tio år i klubben. Gårdagens match var hennes sista på hemmaplan.

Vad jag förstått kommer inte Rafferty att sluta med fotbollen. Det kommer däremot klubbkompisen Katie Chapman att göra. Hon har således bara två matcher kvar innan pensionen. Samma sak gäller för Arsenals Alex Scott som avtackats i alla möjliga sammanhang de senaste veckorna.

Om vi återvänder till det sportsliga i England noterar jag att det 14 engelska spelare i topp av skytteligan i WSL. Birminghams Ellen White leder på tolv mål, och bästa utländska målskytten är fyra spelare som delar på 15:e plats med fyra mål; Maren Mjelde, Ji So-Yun, Natasha Harding och Nadia Nadim. Jonna Andersson finns på 19:e plats med tre mål och Magdalena Eriksson finns på 34:e med två fullträffar.

Ellen White

I Tyskland slapp Wolfsburgs herrar direktnedflyttning, men faran är inte över ännu. Laget tvingas nämligen till kval för att hålla sig kvar i herrarnas Bundesliga. I damernas Bundesliga finner sannolikt klubben guld nu i eftermddag. Deras hemmamatch mot Essen pågår i skrivande stund (avspark 14.00) och direktsänds på DFB-tv.

Det är inte bara i England det är tid för avtackningar. I Frankrike har Lyon tre trotjänare att tacka av den kommande tiden i form av Camille Abily, Elodis Thomis och Corine Petit. Tre spelare som alla har haft viktiga roller under klubbens storhetstid.

I USA:s NWSL bjöd Seattles Megan Rapinoe på ett riktigt konstmål när Sky Blue besegrades med 4–1 i natt. Det är som bekant väldigt svårt att göra så här från stillastående:

Även Christine Nairn:s 2–0-mål för Orlando i 2–1-segern borta mot Portland är sevärt:

När vi ändå är i USA tänkte jag kort växla från fotboll till basket. I NBA finns ju nämligen en barriärbytande coach i Becky Hammon. Hon är assisterande coach till Gregg Popovich i storlaget San Antonio Spurs. Hammon är unik eftersom hon är den första kvinna att bli heltidsanställd assisterande coach i någon av de fyra stora sporterna (Amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey) i Nordamerika.

Nu finns uppgifter att Hammon kommer att intervjuas som en av kandidater att att bli historisk kvinnlig huvudcoach för NBA-klubben Milwaukee Bucks. Det har väckt känslor i USA, där rätt många män inte verkar redo för en kvinnlig basketcoach.

En som klivit in på Hammons sida är den spanska superstjärnan Pau Gasol. Han har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om kvinnliga ledare på The Players Tribune.

Därmed lämnar jag USA för att avsluta i Sverige. Eller, lite USA blir det allt även här. Det hände ju nämligen saker i elitettan i går eftermiddag och kväll.

Serieledande Kungsbacka DFF har haft det väldigt rörigt på ledarsidan de senaste åren. Det har bland annat varit täta tränarbyten.

Sent på lördagskvällen lade klubben först upp ett tack till Stefan Friberg, som slutar. Samtidigt meddelade man att man byter klubbchef från Christer Björkroth till Dennis Ingman. Jag vet inte hur stora förändringar det här är, men kontinuitet är ju ofta en framgångsfaktor inom idrott, och någon större kontinuitet verkar det inte finnas i Kungsbacka.

Tittar vi på tabellen leds den ju dock av just Kungsbacka på 13 poäng. På seneftermiddagen i går tog sig nykomlingen Lidköping upp på den andraplats som leder till damallsvenskan.

Lidköping har tre raka segrar och ser starkt ut. Det är ju bara att erkänna att jag inte var speciellt väl uppdaterad på Lidköpings värvningar när jag tippade laget på nedflyttning inför säsongsstart.

LFK har ju nämligen värvat en hel hög spelare från USA. I går hade man fem amerikanskor plus nigerianska Sarah Michael i startelvan. Klubben hade tidigare en handfull egna spelare av klass, spelare som lyft tillsammans med alla de utländska förstärkningarna. Lidköping har absolut förutsättningar att bli årets positiva överraskning i elitettan.

 

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Den stora analysen av EM 2017

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

Den stora guiden till EM-semifinalerna

Av EM återstår nu fyra lag och tre matcher. Två av matcherna spelas under torsdagen. Här är min guide till de båda semifinalerna:

18.00 Danmark–Österrike
Rat Verlegh Stadion, Breda

TV: SVT 2 och Eurosport 1.
Tips: 49–51

Troliga laguppställningar: Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Line Röddik Hansen – Sanne Troelsgaard Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Frederikke Thögersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Österrike: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Sarah Puntigam, Verena Aschauer – Viktoria Schnaderbeck – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Nadine Prohaska – Nina Burger.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina

Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.

Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.

Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.

Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.

För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.

Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.

Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.

De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.

Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.

Och senast blev ju Zinsberger även straffhjälte:

Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.

När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.

Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.

Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.

20.45 Nederländerna–England 
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.

TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike

Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.

Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.

Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.

Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.

Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.

Här är bilder från mötet i november:

Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.

Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.

På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.

”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”

För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.

Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.

När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.

Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.

Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.

Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.

Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.

Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.

Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.

Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.

Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.

Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…

Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:

”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”

 

En damfotbollsresa genom Nordeuropa

Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.

På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.

För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.

Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.

Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.

Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.

Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.

Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.

De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.

Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen

Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…

…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.

De extra biljetter till semifinalen mot England som släpptes i dag var slut på fem minuter.

Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.

Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.

Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.

En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.

Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.

I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.

Tyska tidningar efter EM-uttåget

Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.

På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.

Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.

Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.

Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.

Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.

BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.

”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”

Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.

Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.

Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.

Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.

Danska tidningar efter EM-skrällen

Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.

Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.

Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.

Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.

En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.

Förstås vansinnigt tråkigt.

En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.

Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.

Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.

Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.

För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.

Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:

”Not to drink”

Berglunds tillslag, målvaktstavlor och Italienchock

De här senaste dagarna har mästerskapströttheten slagit till. Jag har fått försöka använda tiden på bästa sätt för att klara det tuffa program som jag satt upp, med tio matcher på de 13 dagar jag kommer vara här nere i Nederländerna.

I går var jag i Breda och såg Schweiz–Frankrike 1–1 i grupp C. Mer om den gruppen strax, men jag tänkte börja med Sverige. Sedan förra inlägget har jag varit på två pressträffar, sett en ”avbytarträning” samt läst ikapp mig på vad som rapporterats kring Italienmatchen.

Och jag måste säga att jag är lite chockad över hur mycket kritik Pia Sundhage har fått för matchningen av laget. Det är nästan som att Italienmatchen anses ha varit viktig.

Nu, med facit på hand, är det klart att Sverige sannolikt på pappret hade fått en ”lättare” väg till finalen vid gruppseger.

Det troliga är ju att övre halvan blir:

England–Frankrike
Nederländerna–Sverige

Och den undre:

Tyskland–Danmark
Österrike–Spanien

Men det där visste inte Sundhage inför avspark i tisdags. Hon kunde inte heller ta för givet att det räckte med seger mot Italien för att vinna gruppen. Det fanns ju anledning att tro att Tyskland skulle kunna vinna med bra mycket större siffror än 2–0.

Sundhage valde att se till att det egna laget fick maximala förutsättningar inför slutspelet. Det tycker jag att hon borde få beröm för. Nu vet jag förstås inte hur England och Spanien matchar sina trupper i kväll, men av de sex lag som är framme i kvartsfinal har Sverige minst slitage på sina nyckelspelare. Det är något som vi bör ha nytta av nu när det inte längre går att spara spelare.

Till helgen nollställs ju allt, vid avspark i Doetinchem har Nederländerna inte någon sportslig nytta av att de tog nio poäng i gruppspelet och Sverige bara fyra. Det kommer att vara 0–0 och lika förutsättningar för båda lagen ändå.

Fysiskt kommer i stället Sverige att ha fördel av att de har matchat sina spelare klokare, medan Nederländerna har varit tvunget att slita stenhårt på sin startelva för att ta sig vidare. Möjligen jämnas det där ut av att Nederländerna har haft en vilodag mer.

Rätt många hävdar för övrigt att Danmark är en väldigt mycket lättare motståndare än Nederländerna. Det tycker inte jag. Dels tror jag att det är bättre för Sverige att möta Nederländerna, för svenska lag är bättre när de får slå lite ur underläge. Och mot värdnationen blir inte Sverige den klara favorit som många hade sett vårt lag som om vi ställts mot danskorna.

Dels såg jag gruppfinalen mellan Nederländerna och Danmark i Rotterdam i förra veckan, och visst var Nederländerna klart bäst de första 20 minuterna. Där stod hemmalaget för en imponerande startoffensiv, som gav ledning med 1–0 på en solklar, men onödig straff. Efter 20 minuter hade jag 3–0 i klara målchanser till Nederländerna.

Men efter 90 minuter hade jag 6–3 i klara målchanser till Danmark. Danskornas dominans under den andra halvlekens första 30 minuter var så stor att jag kände att Danmark är ett klart underskattat lag. Jag tror exempelvis inte att Tyskland skall jubla för mycket över att ställas mot Pernille Harder och de andra på lördag.

För svensk del på lördag gäller det att stå emot hemmalagets startoffensiv. Nederländerna har varit väldigt bra i matchupptakten på alla tre matcherna. Däremot har man tröttnat rätt rejäl på slutet. Tiden talar alltså för Sverige.

Dessutom har ju Pia Sundhage visat att hon är bra på att leda lag i utslagningsmatcher. Det är ju bara Tyskland som besegrat hennes svenska landslag i en direkt avgörande match.

Sedan Italienmatchen har Sveriges spelare fått ytterligare vila. I går var det rehab för de som spelade, medan övriga tio körde ett fotbollspass. I dag har alla fått träningsledigt.

Jag kikade på träningen i går, och utöver att Sundhage visade fin känsla när hon matade inlägg till forwards på slutet, var det Emma Berglund som fick min uppmärksamhet.

Eller snarare Berglunds fantastiska passningsteknik. Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på det tidigare. Men jag fick upp ögonen på uppvärmningen inför Italienmatchen, när Berglund och Nilla Fischer stod och slog korta passningar till varandra.

Medan Fischers bollar ofta hoppade och studsade gick nästan varenda passning från Berglund spikrakt. Bollen gled liksom fram på gräset och kom perfekt till Fischer.

På gårdagens träning stod jag och studerade spelarnas passningstillslag, och Berglunds var verkligen i särklass. Kul att se ett så vackert tillslag.

Det var däremot ingen riktigt vacker match jag fick se i Breda i går. Vackra bilder kom däremot ifrån Rotterdam, från Österrikes firande av sin gruppseger. De ser ut att ha kul, de österrikiska tjejerna:

Medan Österrike dansade sig till gruppsegern snavade sig Frankrike fram till andraplatsen. Man gjorde det via 1–1 mot Schweiz i en match där man tilldömdes en vansinnigt tuff målchansutvisning redan i 17:e minuten.

Som grädde på moset gjorde Schweiz mål på frisparken. Det är för övrigt ett fantastiskt vackert nickmål. Ana Maria Crnogorcevic kan knappast få bättre träff med pannan.

Frankrike var utslaget i 56 spelminuter. Under den tiden hade man trots det numerära underläget stort övertag i bollinnehav. Men man skapade bara en riktig målchans, och känslan var att man inte hade den mentala styrka som krävdes för att kvittera. Men i minut 76 fick man frispark strax utanför straffområdet. Och där räddades Frankrike av en jättegroda från Schweiz målvakt Gaelle Thalmann på en frispark från Camille Abily.

Det blev 1–1. Österrike vann gruppen och får troligen möta Spanien i kvartsfinal. För Frankrike väntar med stor sannolikhet alltså England. Österrike spräckte för övrigt också sin målnolla vid 3–0-segern mot Island efter en anmärkningsvärd målvaktstavla.

Gudbjörg Gunnarsdottir, som varit lysande tidigare i turneringen, hanterade den blöta bollen som en badrumstvål, och gav Sarah Zadrazil öppet mål.

Island och Schweiz åkte ut. I schweiziskornas fall berodde det mest på förlusten mot Österrike i öppningsmatchen. I går i Breda visade för övrigt Ramona Bachmann den supernivå som gjorde att jag kallade henne världens bästa spelare för några år sedan. Bachmann har ju varit nere i en svacka under en längre tid. Men i går fanns det där igen, det där otroliga rycket.

Bachmann är för övrigt precis den spelare Frankrike hade behövt. För som det franska laget har uppträtt i de två matcher jag har sett vet jag inte hur de skall kunna skaka England. Frankrike har inte lyckats göra ett enda spelmål ännu. Deras tre mål i turneringen har kommit på straff, hörna och frispark. Och det värsta är att fransyskorna har haft otroligt svårt att ens komma till målchanser i spelet.