Bilder av damallsvenskan 2019 – första delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.

Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

 

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

 

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

 

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

 

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

 

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andreé Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

 

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

 

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna  har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

 

 

Här är slutspelsträdet

Den halva svenska B-uppställningen gjorde en helt okej match mot USA. 2–0-förlusten är inget att skämmas över.

Det där 2–0-målet tycker jag borde ha varit bortdömt. Men den nya offsidebedömningen är tydligen sådan att man får påverka spelet från offsideposition, bara man inte tar bollen. Precis som Carli Lloyd ju gjorde.

Svenska spelare som utmärkte sig var Julia Zigiotti och Kosovare Asllani. I första halvleken tyckte jag även att Sofia Jakobsson var bra. I USA var Tobin Heath fantastisk, vilket Jonna Andersson fick känna på.

För Sverige väntar nu Kanada i åttondelen, en match där vi slår ur underläge, typ 45–55.

I den andra kvällsmatchen vann Chile med 2–0 mot Thailand. Chile behövde vinna med tre mål för att gå vidare, och hade en straff på slutet. Den slog Fransisca Lara i ribban, vilket innebär att Nigeria går vidare till åttondelsfinal. Grattis till Thomas Dennerby, Jörgen Petersson, Rita Chikwelu och övriga i det nigerianska laget. Surt dock för Chikwelu att vara avstängd i åttondelen.

Här är hela det klara slutspelsträdet:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: EnglandKamerun (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: SpanienUSA (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: FrankrikeBrasilien (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: TysklandNigeria (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: SverigeKanada (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: NederländernaJapan (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: ItalienKina (Montpellier)

Segrar för effektivt Norge och ineffektivt Spanien

Under lördagskvällen var det två matchen mellan europeiska och afrikanska lag. Båda spelade med europeisk seger, fast efter helt skilda matchbilder.

Norge visade makalös effektivitet i 3–0-segern mot Nigeria. I den första halvleken gjorde norskorna fler mål än de hade avslut mot mål. I nuläget är bara ett av Norges tre mål bokfört som självmål, men kanske att det skall vara två. Jag har inte sett någon repris ur klockren vinkel, men kanske att även att målskytten för 1–0-målet kommer att ändras från Guro Reiten till självmål.

Just de norska kantspelarna Reiten och Caroline Graham Hansen var fantastiska ihop. Båda klev in från sina kanter, och när de kombinerade med varandra var Norge farligt.

Jag hade 6–3 i målchanser till Norge, som gjorde mål på sina tre första. Då tyckte man synd om Nigeria, som ändå startade ganska hyfsat, rent spelmässigt. För Nigeria var det en väldigt tung förlust. Utöver slutsiffrorna 0–3 fick man även Faith Ikidi utburen på bår.

Jag upplevde att Rita Chikwelu och Francisca Ordega var Nigerias två bästa spelare. Med lite flyt hade även någon av dem kunnat bli målskytt.

För Nigeria väntar närmast Sydkorea i något som känns som en måstematch. I VM 2015 var Sverige sista lag till åttondelsfinal på tre poäng och nollmålskillnad. Det är inte orimligt att det kommer att krävas något liknande den här gången. Därmed kan det vara så att Nigeria först måste vinna mot Sydkorea, och sedan ta poäng mot Frankrike i sista gruppmatchen för att kunna nå avancemang.

För Norge ser det däremot positivt ut inför gruppfinalen mot fransyskorna på onsdag. Efter diverse problem ser det även positivt ut för Spanien.

Medan Norge gick rakt mot mål när man närmade sig motståndarnas straffområde verkade spanjorskorna periodvis ha något förbud mot att avsluta. Spanien passade runt, runt och runt mot Sydafrika.

Banyana Banyana spelade däremot närmast extrem kontringsfotboll. De gjorde 1–0 genom blixtsnabba Thembi Kgatlana mitt i den första halvleken. Och elva minuter in i den andra var samma spelare mycket nära att göra 2–0. I det skedet var Spanien illa ute.

Men med hjälp av två straffmål från Jennifer Hermoso vände spanjorskorna matchen. Den första straffen var inte mycket att snacka om. Sydafrikanska backen Janine van Wyk hade armarna i en slarvig position när hon stoppade bollen.

Den andra straffen var tyngre för Sydafrika. När situationen inträffade hade jag ingen som helst tanke på att det kunde bli straff. Men när VAR-domaren kallade på uppmärksamheten såg man hur dubbarna från Nothando Vilakazi träffade inhopparen Lucia Garcia.

Det var nog inte med vilje, men det var klantigt. Samtidigt som jag tycker att domslutet med straff och varning – vilket innebar rött kort för Vilakazi – var hårt, så förstår jag domaren. Vilakazi har sträckt ben och träffar spanjorskan högt upp på låret.

Grymt för Sydafrika, och enormt skönt för Spanien. Trots stort övertag i bollinnehav tycktes nämligen inte spanjorskorna ha kapacitet att skapa målchanser. Man letade hela tiden passningar istället för att gå på avslut. I matchens slutskede kunde dock till slut Spanien även göra ett spelmål.

Det kom efter otroligt klantigt försvarsspel av Leandra Smeda. Vittsjöspelaren hamnade helt fel och upphävde offsiden på Lucia Garcia med många meter. Fri med målvakten kunde Garcia enkelt gör 3–1.

På onsdag spelar Spanien och Tyskland gruppfinal, och dagen efter drabbar Sydafrika och Kina samman. Känslan är att det fortsatt är öppet i grupp B. Alla lagen visade spännande kvaliteter i öppningsrundan.

I morgon fortsätter VM med tre matcher. De spelas enligt följande:

13.00: Australien–Italien

I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens VM-trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

15.30: Brasilien–Jamaica

I den matchen kommer inte Marta till spel. Hon har tyvärr problem med en lårskada.

18.00: England–Skottland

 

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

Mycket svenskt i Nigeria

Den VM-nation som har mest svenskkoppling utöver Sverige är Nigeria. Inte nog med att nigerianskorna har en svensk förbundskapten i Thomas Dennerby, man har även en hel hög spelare med svenska klubbadresser. Bland dem är dessutom mittbacken Faith Ikidi Michael och mittfältaren Rita Chikwelu svenska medborgare. Så Nigeria har alltså även två svenska spelare.

Faith Ikidi

Dennerby håller lite till på den definitiva 23-manntruppen, men har nu minskat urvalet till 27 spelare. De 27 spelarna tar han med sig till ett uppladdningsläger i Österrike. Bland dem finns utöver Ikidi Michael och Chikwelu ytterligare sex Sverigebaserade spelare.

Bland dem noteras att Josephine Chukwunonye står skriven i Kungsbacka DFF. Övriga spelare med svenska klubbar är Osinachi Ohale, Ngozi Okobi, Ogonna Chukwudi, Halimatu Ayinde och Anam Imo.

Tidigare har även Onome Ebi och Francisca Ordega spelat i damallsvenskan, båda spelade för Piteå. Utöver de åtta Sverigebaserade spelarna innehåller 27-mannatruppen även åtta hemmabaserade spelare. Övriga elva är spridda över världen.

Lagets stora affischnamn är forwarden/yttermittfältaren Asisat Oshoala, som skall spela Champions Leaguefinal med Barcelona på lördag 17.30. Den matchen tv-sänds för övrigt i Sverige av TV6.

Här är hela Dennerbys 27-mannatrupp:

Målvakter: Tochukwu Oluehi och Chiamaka Nnadozie (Rivers Angels), Alaba Jonathan (Bayelsa Queens) samt Christy Ohiaeriaku (Confluence Queens).

Backar: Osinachi Ohale (Växjo DFF), Ngozi Ebere (Arna Björnar, Norge), Onome Ebi (Henan Huisanhang, Kina), Josephine Chukwunonye (Kungsbacka DFF), Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Chidinma Okeke (FC Robo).

Mittfältare: Cecilia Nku (Ferencvaros Torna, Ungern), Rita Chikwelu (Kristianstads DFF), Ngozi Sonia Okobi-Okeoghene och Halimatu Ayinde (Eskilstuna United), Evelyn Nwabuoku (Rivers Angels), Ogonna Chukwudi (Djurgårdens IF) och Amarachi Grace Okoronkwo (Nasarawa Amazons).

Rita Chikwelu

Forwards: Desire Oparanozie (En Avant Guingamp, Frankrike), Anam Imo (FC Rosengård), Asisat Oshoala (FC Barcelona, Spanien), Chinaza Uchendu (SC Braga, Portugal), Uchenna Kanu (Southeastern University, USA), Rasheedat Ajibade (Alvadsnes, Norge), Francisca Ordega (Shanghai W. FC, Kina), Ini-Abasi Umotong (Brighton, England) samt Alice Ogebe (Rivers Angels).

Nigeria har lottats in i den på förhand allra tuffaste gruppen – grupp A. Där ställs man i tur och ordning mot Norge, Sydkorea och Frankrike. Nigeria slår ur underläge, men bör inte vara chanslöst på avancemang till åttondelsfinal.

 

Guldspel av Rosengård i andra omgången

Efter två spelade omgångar har vi vardera tre full- och tre nollpoängare i damallsvenskan. Fullpoängararna är Rosengård, Linköping och Kif Örebro. Kanske är det här året där de senaste årens båda storlag återtar makten inom svensk damfotboll?

Nollpoängarna är Djurgården samt de båda tippade nedflyttningstippade lagen Kungsbacka och LB07. Även om LB hängde med bra i dagens match är ju känslan tyvärr att det är en uppenbar risk att vi får två lag som ganska tidigt blir avhängda.

Jag har försökt se så mycket som möjligt av så många lag som möjligt i den här omgången. Den enda match jag inte har lyckats se mer än höjdpunkter från är påskdagens 1–1-match mellan Göteborg och Eskilstuna.

Där verkar det ha varit ett ganska massivt övertag för hemmalaget. Men Eskilstuna visar för andra matchen i rad att man är ett svårslaget lag. Det skall bli spännande att se hur United klarar sig i matcher där de behöver föra spelet.

För Göteborg är det förstås en missräkning att tappa poäng på hemmaplan. Där bör man vinna de allra flesta matcherna om det skall bli guldstrid i höst.

Omgångens allra mest intressanta match blev onekligen söndagens andra, Skånederbyt mellan Rosengård och Kristianstad.

Den matchen var redan intressant på förhand då Rosengårdstränaren Jonas Eidevall höjde temperaturen genom att säga så här om Kristianstad till Sydsvenskan:

”De har alltid spelat primitivt och så ser det ut nu också. De är direkta, närkampsorienterade och spelar med låg risk och är bra på fasta situationer. Det är ett bra lag, men de står inte för något nytt det kan jag inte påstå.”

Så kan man också ge sina motståndare extra tändvätska. Nu räckte inte det för KDFF. Som Elisabet Gunnarsdottir sa efteråt till Kristianstadsbladet:

”Jag vet inte om det är hans åsikt eller om han vill försöka få folk ur balans? Jag tycker tvärtom. Vi har utvecklat vårt spel otroligt mycket, det är långt ifrån samma lag och man behöver inte vara fotbollsexpert för att se det. Vi har en annan spets och spelar på ett annat sätt, men tyvärr kunde vi inte motbevisa honom.”

I själva matchen valde Eidevall och Rosengård en intressant taktik. De satsade på fart från start, och satte Anja MIttag vid sidan. Det draget blev faktiskt en riktig succé.

Och när vi ändå är inne på intressanta taktiska drag noteras att Gunnarsdottir och Kristianstad gjorde ett taktiskt byte redan i minut 24. Då fick Evelina Duljan gå ut och in kom Amanda Edgren. Det är verkligen hysteriskt ovanligt med så tidiga byten. Gunnarsdottir motiverade bytet av Duljan så här:

”Jag såg tidigt att hon inte var med. Hon har astma och hade inte sin spray med sig, det var lite som att vi var en man mindre.”

Det bytet hjälpte föga, för det här var verkligen en maktdemonstration från Rosengård.

Tränare Eidevall och lagkapten Caroline Seger pratade i höstas om att de tyckte att deras lag spelade damallsvenskans bästa fotboll. Vad som är bästa fotbollen är förstås väldigt subjektivt.

Eftersom de vann hösttabellen kan man ju säga att de spelade den bästa fotbollen under hösten. Men personligen höll jag inte med. Jag kände hela tiden att något saknades i Rosengårds spel. Min uppfattning var att man i första hand saknade en djupledsgående forward och tillika målskytt.

Fast efter att ha sett Rosengårds uppvisning mot Kristianstad känns det som att polletten trillade ner. Det är fart som har saknats hos Rosengård.

Fart i alla delar av spelet. Laget har varit bollskickligt, och man har jobbat sig fram i etablerat spel. Men det har blivit väldigt enahanda. Och det har ofta varit många som trampat på bollen, och bromsat anfallen.

Mot Kristianstad spelade Rosengård ett snabbare spel än jag sett laget göra på mycket länge. Och då tänker jag inte på att man spelade snabbare i djupled. Utan det var ett snabbare spel i alla lagdelar.

Jag vet inte om jag sett en backlinje spela runt bollen snabbare än vad trion Nathalie Björn, Malin Levenstad och Glodis Perla Viggosdottir gjorde. Det var riktigt fotbollsgodis att se med vilken kvalitet de tre flyttade bollen från sida till sida. De gjorde det med distinkta och precisa passningar.

På mittfältet har Hanna Bennison kommit in som en virvelvind. Hon har förutsättningar att bli vårens sensation om hon fortsätter som hon inlett, det är en spelare som verkligen driver upp tempot på mittfältet. Att hon skulle vara så bra i damallsvenskan hade jag inte kunnat räkna ut när jag såg henne i F17/02-landslaget för några veckor sedan.

Hanna Bennison

Bennison gör skillnad. Tidigare har Rosengård nog haft lite för många centrala spelare som vill kladda på bollen lite för ofta och för länge. Men i den här matchen gick det till och med fort framåt när Caroline Seger fick bollen.

Det hjälpte säkert att man matchade Lisa-Marie Utland och Hailie Mace på topp från start. Med två snabba djupledhot där uppe tvingar man ofta motståndarnas backlinje att falla några meter. Följden blir att det uppstår ytor på mittfältet.

Utöver snabbt spel satte Rosengård gästerna under tung press. Den pressen var grunden till 1–0-målet, där lagkapten Seger stod för en vaken återerövring när Rita Chikwelu slarvade och fick bollen för långt ifrån sig utanför eget straffområde.

Även vid 3–0 gjorde gästerna ett rätt stort misstag. Den gången var det målvakt Brett Maron som backade in i målet i stället för att gå ut och bryta en långpassning från Mittag. Följden blev att Utland ganska enkelt kunde punktera matchen i början av den andra halvleken.

I det skedet hade KDFF bara haft ett läge. Gästerna skapade mer därefter. Men faktum är ju att Rosengård gjorde alla sex målen. För KDFF:s reducering var ju ett stenhårt självmål från Viggosdottir.

Som sammanfattning var det här en överkörning. Det var också på många sätt den bästa match jag sett Rosengård göra på flera år. Man mötte ju ett starkt motstånd, som inte hade en chans. Tränare Gunnarsdottir sa så här till Kristianstadsbladet om FCR:

”De var förbannat bra, som ett guldlag. Det är absolut ett lag som kan vinna SM-guld. Samtidigt säger de själva att de inte har truppen för att vinna, men vill ändå bli topptippade. Jag tycker att det är lite förvirrande för min del.”

Jag håller med om att Rosengård visade upp ett guldspel i matchen. Kan de ha sånt här bolltempo i alla matcher blir laget otroligt svårslaget i år.

Tråkigt var att Nathalie Björn åkte på en muskelskada och tvingades kliva av i slutet av den första halvleken. För hennes, Rosengårds och landslagets skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Så till måndagens matcher. Där var Djurgården–Linköping den mest spännande. Det var en match där jag räknade till 7–7 i heta målchanser, där Djurgården vann den officiella statistiken med avslut mot mål med 13–7, men där LFC vann matchen med knappa men klara 3–2.

Min analys av Linköping från premiären kvarstår. Laget har massor med brister i försvarsspel, samt i tidigt speluppbyggnad. Däremot är laget otroligt effektivt när chanserna kommer.

Jag räknade inte målchanser i premiären, men känslan är att LFC har gjort mål på mer än hälften av sina målchanser – vilket är fantastiskt bra.

Och när man har sådan effektivitet framåt kan man acceptera att det hackar lite i andra delar av spelet. Framför allt är Lina Hurtig inne i en sådan där period där hon är magiskt bra. I dag fixade hon en straff, hade ett assist samt gjorde ett klassmål med vänstern – trots att hon egentligen fick passningen några moment för sent.

Positivt för LFC i offensiven är även att Rakel Petursdottir:s högerhörnor ger vibbar av June Pedersen och Magdalena Eriksson, vilket ju i princip är det högsta betyg en hörnläggare från höger kan få. Och vilket är fantastiskt bra för LFC.

Om laget kan fortsätta ha sådan här sanslös spets framåt är laget absolut en guldkandidat framåt hösten. Man har ju faktiskt dessutom en del sparkapital i offensiven. För jag tycker inte att Stina Blackstenius är riktigt nära sin toppnivå ännu. Och då gjorde hon ändå ett mål och ett assist i dag. Fast assisten har hon inte fått tillgodoräkna sig i den officiella statistiken.

Vad gäller Djurgården tycker jag att laget sett till spelet var förtjänt en poäng. Det känns som att Olivia Schough är en väldigt bra värvning av stockholmarna, precis den spelartyp man saknat. Hon var också inblandad i båda Djurgårdsmålen.

Trots att laget är poänglöst tycker jag att det visat klass i båda matcherna hittills. Under måndagen klev man upp högt och satte fin press på LFC. Framför allt i början av den andra halvleken hade man ett riktigt bra grepp om matchen. Känslan nu är att Djurgården kommer att kunna kämpa om platser på tabellens övre halva.

Måndagens första match var den mellan Växjö och Piteå. Det blev en mållös historia, vilket innebär Piteås första poängförlust mot ett icke Skånelag sedan 2017.

Växjö hade fler farliga målchanser före paus, medan Piteå radade upp en kanonad av chanser i den andra halvleken.

Till slut räknade jag till 11–4 i målchanser till de svenska mästarinnorna. De hade dessutom fyra bollar i målramen. Piteå borde alltså ha vunnit den här matchen. Men säkerligen otroligt skönt för Växjö att både få poäng och hålla nollan.

Selina Henriksson

I Piteå har jag upplevt det som att Selina Henriksson har flyttat fram sina positioner rejält. Jag tyckte att hon var lite av laget svaga kort i fjol. Det är hon inte i år. Tvärtom tycker jag att hon är en av lagets mer konstruktiva spelare.

Så till de båda matcherna med ”bottenkaraktär”. Vittsjö visade dock att man inte har för avsikt att vara ett bottenlag. Bakom 3–0 mot Kungsbacka döljer sig en total utspelning. Jag hade på matchen på en liten bildskärm samtidigt som jag tittade på andra matcher. Så jag kan ha missat något, men kom ändå upp till hela 13–1 i målchanser.

3–0 var alltså i underkant. Michelle De Jongh visade fin form genom att göra två mål och ha ett ribbskott. Överhuvud taget kändes Vittsjö starkt. Eller så var Kungsbacka väldigt svagt.

Tyvärr känns det alltmer som att nykomlingen kommer att få det otroligt tufft. Målvakten Moa Öhman har gjort två kanonmatcher. Ändå har hon släppt in sex mål. Kanske att Kungsbacka redan nu måste minska risktagandet och bara spela på kontring. Känslan är nämligen att man inte kommer att kunna spela bort några av konkurrenterna i högsta serien.

Lina Gerhardsson

Jobbigt för Kungsbacka att försvarsklippan Lina Gerhardsson tvingades kliva av med något som såg ut som en bristning.

Slutligen LB07–Kif Örebro. Av det jag såg skapade hemmalaget klart mest. Men det är ju illavarslande när man inte gör mål på sina chanser, samt att man även ligger bakom delar av bortalagets offensiv. Exempelvis var Heather Williams viktiga ledningsmål frukten av en riktig försvarstavla.

Kif Örebro har fått en kanonstart på serien. Sex poäng mot lag som de flesta tippar sluta på den undre halvan ger förstås andrum. Samtidigt är det värt att komma ihåg att Hammarby toppade damallsvenskan efter två omgångar i fjol – och Bajen spelar ju i elitettan i år.

En bra start är alltså ingen framgångsgaranti. Men känslan är att Örebros snabba och vassa kontringsspel kommer att ge fler poäng. Däremot har jag ännu så länge inte sett speciellt mycket som tyder på att LB07 skall kunna lyfta i tabellen.

Innan jag släpper den här omgången måste jag gnälla lite till på den officiella, damallsvenska statistiken. Varför ha så genomusel statistik?

Jag kollade på Skånederbyt i efterhand eftersom jag jobbade på superettanmatchen Norrby–Jönköping på påskdagen. Jag följde dock med via förbundets livescore. Där bokfördes inte ett enda avslut under de första 20 minuterna. Det borde ju tyda på att det inte varit en enda målchans så långt.

Men när man kollar matchen visar det sig att Nathalie Björn i matchupptakten hade en nick från två–tre meter, som dock gick över. Men det skall inte räknas som avslut. Och så hade Hailie Mace haft ett skott från tre meter som räddades av Kristianstadsback. Inte heller det räknades som avslut. Absurt.

Jag kommer inte att vänja mig vid det här. Speciellt inte som det alltså har blivit bättre i herrarnas två toppserier. Men damerna är väl inte lika viktiga…

Slutligen konstateras att det är fördel Lyon och Barcelona i kampen om finalplatserna i Champions League. Men ingen av semifinalerna är avgjord ännu. Mer om det i kommande inlägg.

En hel hög av nyheter från när och fjärran

Det har hänt väldigt mycket i damfotbollsvärlden sedan mitt förra inlägg. Här är en genomgång av alla nyheter:

* Förra inlägget handlade delvis om lördagens VM-lottning och seedningen inför den. Efter inlägget har jag fått information om att världsrankingen kommer att uppdateras på fredag, och att seedningen kommer att baseras på rankingen. Dock framgår inte om seedningen kommer att baseras fullt ut på rankingen eller om man kommer att göra några justeringar för att hålla ihop lagen geografiskt.

* Apropå VM blev det klart i dag att Sverige inte får med någon huvuddomare till Frankrike nästa år. Sara Persson hade chansen, men lär inte ha gjort tillräckligt bra ifrån sig i F17-VM i Uruguay eftersom hon inte platsade på listan.

Väldigt tråkigt för Persson förstås. Men personligen är jag inte överraskad, jag tycker nämligen inte att vi har haft någon kvinnlig huvuddomare av hög internationell klass sedan Jenny Palmqvist lade av.

Sara Persson och Pernille Harder

Julia Magnusson får däremot åka till Frankrike. Hon ingår bland de 48 som är uttagna som assisterande domare.

* I lördags eftermiddag blev Thomas Dennerby och Jörgen Petersson Afrikanska mästare. Nigeria vann finalen mot Sydafrika med 4–3 efter straffläggning. Bland målskyttarna i straffläggningen fanns Kristianstads Rita Chikwelu.

Hela fem Sverigebaserade spelare ingick i den nigerianska finalelvan; Osinachi Ohale, Josephine Chukwunonye, Chikwelu, Sonia Okobi och Halimatu Ayinde.

Noterbart var att Nigeria vann mästerskapet trots att man inte gjorde ett enda mål på de tre matcherna mot Sydafrika och Kamerun. Det första mötet med Banyana Banyana förlorade man ju med 1–0. Och de båda slutspelsmatcherna slutade båda 0–0 och vanns efter straffläggning.

I finalen hade Nigeria ett gyllene läge att avgöra under ordinarie tid. Men Asisat Oshoala brände en straff i 75:e minuten. Efteråt pratade hon om att man vann turneringen trots att man hade dåliga förberedelser.

Segern var Nigerias nionde av elva möjliga i Afrikanska mästerskapen. De två övriga turneringarna har vunnits av Ekvatorialguinea. För Sydafrika var det fjärde finalförlusten. Men det var första gången man kvalade in till en VM-turnering. Något som firades vid hemkomsten.

Sydafrikas Thembi Kgatlana utsågs till turneringens bästa spelare. Hon gjorde fem mål och prisades som matchens lirare i tre av Sydafrikas fem matcher.

Hon kom förstås också med i turneringens allstarlag.

* Så till Uruguay där det blev Spanien som vann VM för F17-lag. Spanjorskorna vann finalen mot Mexiko med 2–1 efter att Claudia Pina gjort båda målen – ett med vardera fot.

Bronset gick oväntat till Nya Zeeland. Laget fick greppet om bronsmatchen direkt vid avspark, när Kanadas annars skickliga målvakt Anna Karpenko stod för en grov miss.

Man kan säga att Kanada fick lida för den nya mer passningsorienterade spelstil som landets lanslag håller på att ta sig an. Jag tycker kanske att man tar det lite för långt i vissa lägen. I semifinalen mot Mexiko satt jag och väntade på att man skulle börja lyfta in bollar mot sina nickstarka forwards. Men det hände aldrig, utan kanadensiskorna försökte passa sig fram längs marken hela vägen.

Tillbaka till världsmästarna Spanien. De har varit bra på ungdomsnivå länge, men tidigare har deras spelare inte haft någon framtid i fotbollen efter att de gått ur gymnasiet.

Utvecklingen av Primera División Femenina, eller Liga Iberdrola som den också kallas, har dock gjort att jag tror att det bara är en tidsfråga innan spanjorskorna blir en riktig maktfaktor även på seniornivå.

Klart är i alla fall att det är Spanien, och Barcelona, som för tillfället har de största talangerna i Europa. I F20-VM tidigare i år föll spanjorskorna i finalen mot Japan. Men det var Barcas Patricia ”Patri” Guijarro som både vann skytteligan och utsågs till turneringens bästa spelare.

Nu i F17-VM var det nämnda Claudia Pinas tur att briljera. Med sina sju mål i turneringen blev hon ”bara” tvåa bakom Ghanas Mukarama Abdulai, som gjorde lika många mål, men vann på fler assist. Men Pina utsågs till turneringens bästa spelare, och det är lätt att förstå varför.

Pina är mycket mer än bara en målskytt. Hon har en fantastisk teknik, kolla bara det här klippet:

Pina var med i Spaniens lag redan i F17-VM för två år sedan, och är absolut en spelare att hålla koll på. Ännu så länge har 17-åringen bara fått göra två korta inhopp i Barcelonas A-lag. Men ge henne två–tre år så tippar jag att hon kommer att nämnas med respekt även på seniornivå.

Man minns ju vilka forwardsproblem Spanien hade i fjolårets EM-slutspel. Pina är spelaren som skall lösa de problemen.

* Om tre–fyra år kanske Claudia Pina är en av kandidaterna till Ballon d’Or. Under måndagskvällen delades det priset för första gången officiellt ut även till en kvinna. Den historiska vinnaren blev Ada Hegerberg.

Eftersnacket har mest handlat om en plump fråga till Hegerberg på galan. Sif Atladottir kommenterade den saken så här:

Hegerberg vann knappt före Pernille Harder. Dubbelt Norden alltså.

* Under måndagen tilldelades England EM-slutspelet 2021 – ett bra val. England är ett land där damfotbollen snabbt håller på att flytta fram sina positioner.

Ett EM-slutspel på hemmaplan kan hjälpa till att göra sporten ännu populärare.

* Även om engelsk damfotboll får allt bättre förutsättningar har man en bit kvar att vandra. De här bilderna från söndagens match i WSL2 mellan Lewes och Manchester United andas inte direkt glamour…

När vi ändå är i England så spelades det ju en seriefinal i WSL i helgen. Där såg jättetalangen Gloria Stanway till att hålla spänningen i tabelltoppen vid liv.

19-åringen gjorde båda målen när Manchester City vann med 2–0 hemma mot Arsenal. Det andra fixade hon verkligen helt på egen hand.

I och med Manchester Citys seger är laget nu det enda obesegrade i WSL. Man är dock fortsatt bara tabelltvåa, tre poäng bakom Arsenal.

För svensk del spelade trion Hedvig Lindahl, Jonna Andersson och Magdalena Eriksson hela matchen när Chelsea vann med 1–0 mot Reading. Chelsea ligger på fjärde plats i ligan, fem poäng bakom Manchester City och åtta bakom Arsenal.

* Vi fortsätter på de brittiska öarna. För två månader sedan skrev jag om att Storbritannien hade beslutat sig för att ställa upp med ett gemensamt lag i OS 2020 – om England kvalar in.

Under måndagen kom uppgifter om att Skottland kanske kommer att stoppa de planerna. Saken verkar avgöras vid ett möte på torsdag.

* I Sydamerika blev det colombianska Atletico Huila som vann årets upplaga av Copa Libertadores. I finalen besegrades Brasiliens Santos efter straffläggning.

På landslagsnivå var Colombia tvåa i Sydamerika 2010–16, men misslyckades ju i Sydamerikanska mästerskapen tidigare i år. Den här titeln var kanske lite tröst för spelarna över att de missar nästa års VM.

* I Norge vann LSK helgens cupfinal och laget tog därmed hem dubbeln för fjärde året av de senaste fem.

LSK har haft en fantastisk säsong och är ju dessutom det enda nordiska laget som är kvar i Champions League. Är LSK numera även bäst i Norden?

* I Sverige har det varit lugnt på silly seasonfronten de senaste dagarna. De enda som gått ut med nyheter på sistone är Kif Örebro, som presenterade två målvakter under måndagen: Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice.

Medan Örebro jobbar på väntar man fortfarande på att att den andra nykomlingen, Kungsbacka, skall presentera något på spelarfronten. Vad jag vet har de ännu så länge inte en enda kontrakterad spelare.

Däremot kom en positiv nyhet för Kungsbacka under måndagen. Laget kanske får spela några matcher i högsta serien på hemmaplan trots allt. Tingbergsvallen kan vara anpassad till damallsvensk standard till höstsäsongen.

* I Tyskland har det varit väldigt många storsegrar den här säsongen. Den här helgen vann Essen med 6–0 och Potsdam med 8–1.

Wolfsburg vann ”bara” med 3–1 mot Hoffenheim. men laget ångar ändå på i toppen. Nilla Fischer spelade hela matchen. Wolfsburg har tio raka segrar och 48–2 i målskillnad. De leder med sju poängs marginal och det känns redan klart att de skall vinna ligan.

Kampen om andraplatsen är tätare. Där ligger Bayern München en poäng före Turbine Potsdam. Dock skall Potsdam ta emot Wolfsburg i elfte omgången. Den matchen spelas på onsdagskvällen, med avspark 19.00. Den går att se live på DFB-tv.

Varken Amanda Ilestedt eller Fridolina Rolfö spelade för övrigt i helgen. Rolfö satt kvar på bänken i hela Bayerns 2–1-seger borta mot Freiburg, medan Ilestedt inte ingick i Potsdams matchtrupp till bortamötet med Duisburg.

* Helgens svenska målskytt hittar vi i Frankrike. Och lite oväntat handlar det om Hanna Glas. Hon blev stor matchhjälte genom att göra 1–0-målet i andra halvleken hemma mot Soxaux på ett smart inspel med vänsterfoten.

Även om många storlag i Europa verkar ta sina damlag på hyfsat allvar lockar man ingen vidare publik till sina ligamatcher. PSG hade exempelvis bara 683 åskådare i lördags. Som synes på klippet ovan var det väldigt tomt på arenan.

Glas spelade hela matchen. Annahita Zamanian startade, men byttes ut efter 60 minuter.

När Montpellier vann med 3–1 mot Fleury var Stina Blackstenius tillbaka på planen. Hon bytte av Sofia Jakobsson i 76:e minuten. Linda Sembrant spelade hela matchen.

Lyon leder ligan med två poäng före PSG efter 7–0-seger mot Guingamp i söndags. Ada Hegerberg gjorde två av målen, hennes elfte och tolfte för säsongen. Den norska Ballon d’Or-vinnaren är nu uppe i delad skytteligaledning med Marie-Antoinette Katoto.

Noterbart från Lyons match var att Wendie Renard numera är den spelare som gjort flest matcher för den franska storklubben – 327 stycken.

Silly season, Afrika och dråpslag för England

Efter några lugna dagar har damallsvenskans silly season i dag blixtrat till. Toppnyheterna är att Djurgården har värvat Ogonna Chukwudi från Kristianstad samt att Växjö har hämtat in den kanadensiska toppmålvakten Erin McLeod från tyska SC Sand.

Dessutom har Göteborg som väntat förlängt med sina båda toppmålvakter Loes Geurts och Jennifer Falk, samt att Kungsbacka har presenterat en ny huvudtränare.

Vad gäller Chukwudi ansluter hon till sin fjärde damallsvenska klubb efter Umeå, Kif Örebro och Kristianstad. För McLeod blir det tredje efter Dalsjöfors och Rosengård. Det där fick mig att fundera lite över vilka utländska spelare som representerat flest klubbar i damallsvenskan.

Spontant kan jag inte hitta någon som slår Chukwudi. Gör ni?

Med McLeod och Katie Fraine skulle jag säga att Växjö nu har seriens näst bästa målvaktsuppsättning bakom Göteborg. För den västsvenska klubben behåller alltså sina två toppmålvakter.

Apropå Västsverige har alltså nykomlingen Kungsbacka i dag fått en ny chefstränare. Han heter Henrik Korhonen och är ett nytt namn för mig. Varifrån han kommer framgår inte i den högst bristfälliga presentationen på klubbens hemsida. Och vid en googling kan jag bara hitta att han verkar ha haft någon roll i Guldheden, samt att han skött materialet i Gais A-trupp samt tränat klubbens P16-lag.

Även om den inhemska säsongen är över händer det en hel del med svensk inblandning utanför landets gränser.

Det Afrikanska mästerskapet har dragit igång i helgen. Det är ett mästerskap som har spelats tolv gånger tidigare. Tio gånger har Nigeria vunnit.

I år leds bekant kontinentens storlag av Thomas Dennerby. Och han fick en riktig mardrömsstart när Sydafrika vann öppningsmatchen med 1–0. Segermålet kom i 85:e minuten och var en riktig godbit från Houston Dashs Thembi Kgatlana. Från klippet nedan verkar Nigeria däremot inte ha skapat så mycket.

I den nigerianska startelvan ingick Piteås Faith Ikidi, Växjös Osinachi Ohale, Kristianstads Rita Chikwelu samt Asarums Ayinde Halimatu. Dessutom byttes Eskilstunas Sonia Okobi in på slutet. Ex-allsvenska Fransisca Ordega (Piteå) startade också. I truppen ingår även Asarums Josephine Chukwunonye.

I den gruppen vann Zambia med 5–0 mot Ekvatorialguinea. Där ser förlorarna från klippet ut att ha ett och annat att lära om försvarsspel…

I den andra gruppen noterades segrar för Ghana (1–0 mot Algeriet) och Kamerun (2–1 mot Mali) i helgen. Hos Ghana ingick Djurgårdsduon Portia Boakye och Sherifatu Sumaila i startelvan. Där ingick även den före detta Kvarnsvedenmittfältaren Elizabeth Addo.

Den före detta Sundsvallsspelaren Ajara Nchout blev stor matchvinnare för Kamerun. Ett Kamerun som även bytte in den tidigare Eskilstuna- och Rosengårdsforwarden Gaelle Enganamouit på slutet.

På andra sidan jordklotet startade även Oceaniens mästerskap i helgen. Det är ett mästerskap som kommer att vinnas av Nya Zeeland. Det verkar som att matcherna skall gå att se på den här länken.

Nya Zeeland inledde turneringen med att besegra Tonga med 11–0. I Football Ferns startelva fanns Vittsjös CJ Bott samt den före detta Rosengårdsspelaren Ali Riley. I truppen ingår även den före detta Mallbackenspelaren Anna Green.

I Uruguay inleds den avslutande gruppomgången i F17-VM i morgon. Där har Ghana, Nya Zeeland och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinalerna. Klart är också att Finland, Uruguay och Sydkorea är utslagna.

Trots Kanadas avancemang lämnade turneringens storstjärna Jordyn Huitema planen gråtandes i helgen. Orsaken var att hon fick ett grovt rött kort för en armbåge. Personligen tycker jag att domslutet är väldigt hårt. Det ser ju inte ut som att hon menar att armbåga motståndaren.

Det allra mest spännande inför avslutningen är hur det skall sluta i tuffa grupp C. Där står alla fyra lagen varsin seger. Tyskland och Nordkorea ligger på kvartsfinalplatserna på målskillnad, men USA och Kamerun avancerar vid seger i sista omgången. Då möts Tyskland–USA och Nordkorea–Kamerun.

Så tillbaka till Europa där det var fransk seriefinal i går. Där tog PSG en poäng hemma mot Lyon inför 8 700 åskådare. Det innebär att kampen om ligaguldet lever. Wang Shuang var iskall när hon utnyttjade en grov tavla från Sarah Bouhaddi till 1–0 efter en kvart och Wendie Renard kvitterade strax efter.

Lyon skulle sedan ha haft straff när Irene Paredes försökte dra av Ada Hegerberg tröjan. Men trots att domaren bara var några meter ifrån situationen blev det ingen signal. Svagt.

Hanna Glas byttes in den sista halvtimmen för PSG. Däremot ingick varken Emma Berglund eller Annahita Zamanian i matchtruppen.

Den kinesiska målskytten Shuang är för övrigt en av tre kandidater till att bli Asiens bästa spelare 2018. De andra två är Sam Kerr och Saki Kumagai – tre bra kandidater.

I övrigt i Frankrike spelade Linda Sembrant och Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–0 mot Rodez. Stina Blackstenius ingick däremot inte i truppen. Jag antar att hon är fortsatt skadad.

Linda Sällström gjorde sitt sjunde mål i helgen och är därmed uppe som trea i skytteligan, bakom Marie-Antoinette Katoto (tio mål) och Ada Hegerberg (nio).

I Tyskland var det cuphelg. Där är Bayern München, Frankfurt, Freiburg, Hoffenheim, Leverkusen, Mönchengladbach, Potsdam och Wolfsburg vidare till kvartsfinalerna.

I åttondelsfinalerna spelade Amanda Ilestedt och Nilla Fischer hela sina matcher, medan Fridolina Rolfö byttes ut med en dryg kvart kvar.

Slutligen till England där Arsenal i dag meddelat den tråkiga nyheten att Jordan Nobbs har dragit på sig en skada på korsbandet. Det framgick inte hur illa det är.

Men det är bara sju månader till VM, så det är ju tyvärr högst troligt att Nobbs missar sommarens fest i Frankrike. Det är i så fall ett stort dråpslag för Englands lag, eftersom Nobbs är en av deras viktigaste kreatörer.

Det är förstås även ett stort bakslag för Arsenal, som inlett WSL lysande och står på åtta raka segrar. Nobbs hann göra ett mål och ett assist i 4–0-segern mot Everton innan olyckan var framme. Jessica Samuelsson ingick däremot inte i Arsenals trupp.

Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade däremot hela matchen när Chelsea vann med 5–0 mot Yeovil.

Allra sist lite fotbollsgodis från Arsenals Danielle van de Donk.

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.

 

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Popp, van de Sanden och Kristianstad

Nu har jag också hunnit se Champions Leaguefinalen. Och det var en final som blev ganska mycket som man trott, i varje fall i 90 minuter.

Matchen slutade ju 0–0 efter ordinarie tid, precis som jag hade tippat. Så långt var det chansfattigt och tillknäppt. Lyon hade som alltid mest boll, men spelkvaliteten var inte av högsta klass. Troligtvis genom att båda lagen spelade ett bra försvarsspel, och tvingade fram misstag från motståndarna.

Eventuellt gjorde dock Lyon och Amandine Henry ett mål. Hennes nick var troligen över mållinjen. Men kameravinkeln på tv var sådan att det var omöjligt att 100-procentigt fastställa att bollen var inne. Och tyvärr hade Uefa inte kostat på sig att fixa målkameror till damernas final. Svagt.

Det fanns även ett antal straffsituationer i matchen. Wolfsburg skulle förstås haft en när Sarah Bouhaddi var sen i en duell med Sara Björk Gunnarsdottir. Lika självklart som att utespelare inte får dela ut sena sparkar är ju att målvakter inte får slå folk i huvudet. Men även Lyon hade ett par straffsituationer. Så domarens feghet jämnade ut sig.

I förlängningen fick vi sedan den sprakande fotbollsfest som vi hoppats på. Wolfsburg gick på knäna efter att ha fått försvara sig i 90 minuter. Dessutom hade de 120 minuters cupfinal i benen och tvingats byta ut viktiga Björk Gunnarsdottir. Trots det tog man en tidig ledning genom Pernille Harder i 93:e minuten.

Där och då hade plötsligt Wolfsburg fått ett litet övertag. Lyon hade ju haft svårt att skapa chanser, och man hade dessutom en handikappad målvakt. Bouhaddi hade nämligen skadat vänsterhanden på övertid, och det var tydligt att hon inte kunde använda den handen som hon ville i förlängningen.

Tillagt i efterhand: Bouhaddi spelade hela förlängningen med bruten vänsterhand. Hon har således spelat färdigt för den här säsongen.

Wolfsburgs övertag varade dock inte i många minuter. Nästan direkt på Harders ledningsmål skedde nämligen två saker som båda kan sägas vara matchavgörande. Först bytte Lyons tränare Reynald Pedros ut Saki Kumagai och satte in Shanice van de Sanden. Eftersom han tidigare hade bytt in Delphine Cascarino för Selma Bacha satsade Pedros fullt ut på fart.

Normalt får det franska storlaget inte får så stora ytor, utan då har man mer nytta av instick från bollsäkra passningsspelare som Kumagai, Henry, Le Sommer och Dzsenifer Marozsan. Men i finalen hade inte Marozsan någon av sina bättre dagar i offensiven, vilket gjorde det rimligt att dra tillbaka henne ett snäpp.

van de Sanden hade inte lyckats speciellt bra tidigare i Lyon. Men i förlängningen mot Wolfsburg fick den nederländska yttern plötsligt massor av yta. Och då går det som bekant väldigt fort.

Kort efter bytet gjorde Alexandra Popp bort sig. Mitt antagande om att de båda lagen skulle ställa upp med samma startelvor som förra helgen visade ju sig vara korrekt. Det jag hade missat var att Wolfsburg hade gjort Popp spelklar efter 3,5 veckors skadeuppehåll. Det blev således den nickstarka tyskan som tog Claudia Neto:s plats på centralt mittfält.

Kanske hade det varit bättre om Popp vilat några veckor till. För i den 96:e minuten gjorde hon en vansinnessatsning mot Cascarino på mittplan. Och då Popp redan hade ett gult kort (också det solklart) fick ett redan tröttkört Wolfsburg avsluta med tio spelare.

De sista 24 minuterna var uppvisning från Lyons sida. Man gjorde fyra fina mål, tre på passning från van de Sanden:

Alla fyra Lyonmålen var alltså snygga. Själv är jag lite svag för smarta löpningar i straffområdet, och sådana fick vi se vid 3–1-målet. På klippet ovan syns tydligast hur fint Delphine Cascarino löper bort Nilla Fischer från området framför målet, och på så sätt ger Ada Hegerberg en jätteyta att löpa in på. Ingen skugga över Fischer dock – jag tycker nog att hon totalt sett var Wolfsburgs bästa spelare i finalen.

Hegerbergs 3–1 var för övrigt norskans 15:e i årets Champions League – så många har ingen tidigare gjort i samma turnering.

4–1 gjordes av inhoppande Camille Abily. Hon är tillsammans med Corine Petit och Elodie Thomis inne på sin sista vecka som elitfotbollsspelare. Efter morgondagens ligaomgång och torsdagens cupfinal lägger trion skorna på hyllan.

Det mest spännande i den avslutande ligaomgången är för övrigt bottenstriden, där hela sex lag riskerar att tvingas följa med Olympique Marseille ner i andraligan.

Bordeaux    –13   22
Rodez         –24   22
Fleury          –23   21
Albi             –23   20
Lille             –24   20
————————
Guingamp   –17   19

För att göra det extra raffinerat har Guingamp hemmamatch mot jumbon Marseille och nästjumbon Lille har bortamatch mot inblandade Bordeaux. Övriga inblandande spelar enligt följande:

Paris FC–Fleury
Rodez–Lyon
Montpellier–Albi

I toppen har Montpellier en liten, liten chans att snuva PSG på andraplatsen. För att det skall ske måste Montpellier vinna mot Albi samtidigt som PSG förlorar borta mot tabellfemman Soyeaux.

Till Tyskland, och ytterligare en fransk före detta storspelare som slutar. Bayern München meddelade nämligen häromdagen att Laura Georges avslutar sin karriär.

Hennes Bayern München spelar en nyckelmatch i morgon (direktsänds på DFB-tv 14.00). I den näst sista ligaomgången ställs man nämligen mot ett tröttkört Wolfsburg. Hemmaseger skulle innebära att Bayern i princip har säkrat sin plats i höstens Champions League. Poängförlust, och mycket talar för att Freiburg har kvar chansen på andraplatsen in i slutomgången.

Wolfsburg               +49   55
Bayern München    +45   47
———–
Freiburg                  +31   44

Här är resterande matcher för Bayern och Freiburg:

I morgon: Bayern–Wolfsburg och Jena–Freiburg.
Söndag den 3 juni: Frankfurt–Bayern och Freiburg–Essen.

Så till Sverige och damallsvenskan, där jag sedan senast har sett Kristianstads två senaste matcher. Den mot Rosengård var lysande, medan dagens mot Eskilstuna var rätt dålig. Trots både varierande matchkvalitet och prestationer innebar matcherna sex hemmapoäng till KDFF, som nu ligger tvåa i tabellen.

Mot Rosengård stod Kristianstad för en väldigt framgångsrik press under de första 45 minuterna. Trots att Malmölaget tydligen var förvarnat hamnade deras spelare på hälarna, blev passiva och initiativlösa. Deras passningar slogs bakom medspelare, eller på fel fot. Det var första gången i år jag såg Rosengård se riktigt beskedligt ut.

Kristianstad visade däremot upp både löpvilja och bolltrygghet, inte minst från Rita Chikwelu och Alice Nilsson. När Rosengård försökte sätta press flyttade KDFF-spelarna bollen på ett bra sätt och kunde spela sig förbi.

Dock var Malmölaget på väg in i matchen efter paus. Man gjorde åtta bra minuter, men sedan rasade allt när Nathalie Björn gjorde en megatavla och upphävde offsiden på Ogonna Chukwudi, vilket ledde till hemmalagets helt matchavgörande 2–0-mål.

Efter matchen letade inte Rosengårds spelare och ledare ursäkter, utan kritiserade sin egen insats och förklarade att Kristianstad hade varit det bättre laget. Snyggt.

Tränare Jonas Eidevall hade ju faktiskt lätt kunnat skylla på att man tvingades spela utan Caroline Seger, samt att både Sanne Troelsgaard och Simone Boye Sörensen tvingades kliva av på grund av skadekänningar. För de skadorna var självklart faktorer i matchen. Men har jag uppfattat rätt valde Eidevall att säga att hans lag gjorde en frustrerande insats, och att man skall kunna vinna oavsett skadorna. Det här är en stor skillnad mot hur det lät i höstas, då Rosengårds spelare och ledare gärna gnällde på domare, eller andra saker när resultaten gick emot.

I dag vann Kristianstad igen. Det som var gemensamt för lagets två senaste matcher var att Sif Atladottir återigen var en jätte i backlinjen, att Alice Nilsson återigen sprang kopiöst – borde inte Peter Gerhardsson ta en titt på henne?, samt att Therese Ivarsson gjorde ännu ett mål. Hon har gjort fem mål totalt, och är nu uppe i delad ledning av skytteligan med Anja Mittag. Starkt.

Alice Nilsson

Men fotbollsmässigt var det inte roligt att se dagens match. Det var hafsigt och massor av felpass. I den första halvleken kändes det som att Kristianstad hade totalkontroll, trots att de bara skapade tre klara målchanser. Så långt uppträdde Eskilstuna som ett nedflyttningslag.

Gästerna hade sällan adress på sina uppspel, utan det var nästan uteslutande långa bollar på Bengt, och som bekant får inte Bengt spela i damallsvenskan…

Den enda Eskilstunaspelare som kändes lite konstruktiv under de första 45 minuterna var Loreta Kullashi, som dock bara kom nära att få fram någon av sina genomskärare. Efter paus försvann Kullashi nästan helt ur matchen. Ändå såg Eskilstuna lite vassare ut i den andra halvleken, i varje fall under en period i inledningen.

Då lyckades trion Hanna Glas, Felicia Karlsson och Mimmi Larsson skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Men närmare än två avslut utanför från Larsson kom man inte. Det trots att hemmaspelarna såg dödströtta ut redan efter 55–60 minuter.

Eskilstunas lag känns knappast tryggt och fungerande. Det skall nästa vecka till Kalmar för ångestladdat bottenmöte. Från vad jag sett av de båda lagen hittills känns Kalmar som knappa favoriter i den matchen.

I torsdags spelades ju också två damallsvenska matcher. Där vann Linköping borta mot Hammarby på matchens sista spark, medan Djurgården och LB07 delade på poängen. I morgon på mors dag möts Hammarby och Djurgården i årets första Stockholmsderby. Det känns som en öppen historia.

Matchen Göteborg–Piteå känns också öppen, även om jag skulle sätta en tvåa som utgångstips. Däremot känns hemmalagen som favoriter i de två sista matcherna; Växjö–Kalmar och Rosengård–VIttsjö.

I elitettan fortsätter det att vara superjämnt. Efter att de tre topplagen Lidköping, Örebro och Kungsbacka tagit varsin poäng i den här omgången kan Sundsvall och AIK vid segrar i morgon gå upp på allsvensk plats. Sundsvall skall till Mallbacken och AIK till Asarum.

Slutligen tänkte jag återvända till en av de senaste veckornas hetaste frågor här i bloggen, nämligen domartillsättningar. Under veckan har jag kollat med en person med stor kunskap i frågan om hur lämpligt det var att Malmödomaren Tess Olofsson dömde en cupfinal med ett Malmölag på planen.

Svaret var att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Jag trodde att fotbollen hade gjort som basketen, alltså helt börjat bortse från domarnas hemvist. Men så är det inte. Man har fortfarande som grundpolicy att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle, eller att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.